En av pilkorsarnas bilburna patruller.

Transkript

1 Skymning i Budapest En berättelse om kampen för liv i andra världskrigets slutskede i staden där inte nazisterna lyckades genomföra sitt mål att förinta judarna. Detta är också berättelsen om några av de största svenska hjältarna under 1900-talet.

2 Skymningstid. November är övergångsfasen då alla metoder och principer måste omprövas och Raoul gör en långsam omsvängning av sin verksamhet från att (officiellt sett) ha följt lagens råmärken till att mer och mer tänja på gränserna. Det är också perioden då de kontakter som odlades under första fasen av hans tid, bär konkret nytta. December är tiden då saker går från illa till värre, när alla typer av legala normer, avtal och åtagelser blir till inget värde. Detta beror framför allt på att dramat som judeförföljelserna utgör blir en del av ett större drama där en miljonstad hamnar i kläm mellan dessa två stormakters arméer som sedan tre och ett halvt år utkämpar en apokalyptisk strid med varandra utan de regler för krig som ända präglar västfronten. Fr.o.m. mitten av december lämnar pilkorsregeringen den alltmer hotade staden för att sätta bo i västra Ungern, precis vid gränsen. De deportationer som under november varit av högst prioritet för livräddarna att förhindra, stoppas under andra veckan av december p.g.a. den annalkande sovjetiska armén som närmar sig staden från alla håll. Vädjanden från såväl kyrkliga företrädare som de neutrala sändebuden att trupperna skulle lämna Budapest som en öppen stad, som t.ex. Paris stupar på Hitlers dogmatiska princip om att försvara varje meter och framför allt hans besatthet av Budapest och den ungerska frontens viktighet.(vilket inte alls delades av hans högsta generaler) i Vid denna tid är för judefrågan inte speciellt viktigt längre för den högsta ledningen. I Tyskland är Hitler upptagen av operationerna, Himmler söker utvägar och pluspoäng, i Ungern är pilkorsledaren Szálasi är upptagen av sina alltmer galna framtidsdrömmar och skjuter frågan ifrån sig. Ledaren för pilkorspartiet, Ferenc Szálasi under sin rättegång efter kriget. Han var en fanatisk antisemit men hävdade att han inte ville mörda judar utan låta dem få arbeta. Alltmer avskuren från verkligheten delegerade han judefrågan till sina mer mordiska underhuggare.

3 Edmund Veesenmayer, Tredje rikets högste representant och Ungerns egentliga härskare. Fick ett mycket milt straff på ett par års fängelse av de västallierade efter kriget. Vid denna tid är det många av terrorns mästare som flyr från den inneslutna staden. Men tyvärr finns ju fortfarande andrarangens ledare inom både SS och pilkorsarna som är beslutna att utföra den ursprungliga ordern om att radera ut Budapests judar - de som ju står som symbol för mycket av det som de hatar, som urban liberalism, kommunism m.m. På tysk sida har lyckas både Veesenmayer och Eichmann att slinka ut ur staden innan det är för sent. Istället blir det formellt SS generalen Konrad Hitschler som ansvarar för ordningen men, och framför allt är det den unge och ambitiöse Sturmbannfuhrern Rainer Gottstein som vid juletid rycker åt sig makt för att ena de olika terrorförbanden. Det finns väldigt lite information om denne man, men mycket talar för att han blir något av hjärnan bakom den eroderande men fortfarande farliga terrorapparaten. ii Det är lite oklart hur mycket reell makt som SS hade över de ibland odisciplinerade pilkorsbanden, men klart är att deras aktioner inte skedde mot tyskarnas vilja. Tyskarna gav gärna sken av att pilkorsarna opererade självständigt och att de t.o.m. försökte bromsa dem men enligt utsagor fanns det vid många attacker SS-män i bakgrunden. Klart är att Gottstein hade ambitionen att koordinera insatserna och att han var av den klassiska typen av nazist som sägs ha refererat till Hitlers påstådda ord om att inte en jude får komma ut levande från Budapest. iii Denna bild sägs föreställa Rainer Gottstein, hjärnan bakom terrorn de sista veckorna.

4 På ungersk sida har vi dem som blir kvar i staden medan de andra lyckas fly. Ledaren Szálasi, inrikesministern Gábor Vajna, utrikesministern Kemény lyckas fly. Likaså mobiliseringsministern och milisledaren Kovarcz som lyckas undkomma ur den innestängda staden i sista stund och hinner inte genomföra de hårdhänta åtgärder han velat. Men olyckligtvis dyker nya figurer upp ur skuggorna, figurer som ska spela en viktig och destruktiv roll. På annandag jul kommer Ernö Vajna, bror till den inrikesministern inflygande till den inneslutna staden, som pilkorsregeringens utsände. Han tycks dock vara en relativt betydelselös figur som främst har en formell makt. Den verkställande makten finns hos två andra män. Den ene är Imre Nidosi-Nedic. Han är en frustrerad badmästare och liktornsklippare som den 15 oktober deltar i en djärv aktion med tyskarna för att med list och hot hindra lojala ungerska arméenheter att nå Budapest och undsätta Horthy. Som tack för sina insatser bli han efter kuppen först chef över alla Budapests badhus där han gör till sin mission att rensa ut kommunister bland personalen. Men han vill högre upp i partihierarkin och efter att de högre pilkorsarna lämnar staden runt jul utropar han sig till överste och kommendant över samtliga pilkorsstyrkor i Budapest. Det utbryter då en maktkamp när andra medtävlare vill ha samma rang och till slut får Nidosi nöja sig med bara makten över Pest-sidan. Även här finns dock en utmanare; Kurt Rettmann- Han jobbar som en tyst och försynt förman på en telefonfabrik, men på nätterna ordnar han orgier med sprit och sex som får sedlighetspolisen att ta honom i förvar vid flera tillfällen. Rettmann är en fanatisk antisemit i Kovarcz anda och striden om makten mellan honom och Nidosi håller på att urarta. Dock så görs en pakt att Nidosi blir högsta befälhavaren medan Rettmann blir chef för milisen i Pest, och ansvarig för avjudefieringen. Nidosis första åtgärd blir att trycka upp plakat som skriker ut; Ingen pardon -avrätta alla förrädare på plats. Vid underlåtelse att göra så kan pilkorsaren själv plikta med livet. Under begreppet förrädare avses motståndare till regimen, desertörer och förstås nu i princip alla judar. Det anses allmänt att just denna uppmaning var det riktiga startskottet till den besinningslösa terrorn av medeltida mått som varade mellan jul och till mitten av januari i Pest och mitten av februari i Buda. iv En av pilkorsarnas bilburna patruller. Efter jul då alla de myndigheter med vilka tidigare överenskommelser har träffats är borta, finns i princip inga legala ramar kvar. De skyddspass och brev som tidigare hade något sorts

5 värde, blir nu helt värdelösa eller t.o.m. farliga för sina innehavare. Detta för att t.ex. ett svenskt skyddspass är ju för de rusiga pilkorsarna endast ett bevis för att vederbörande är jude som de kan enligt Nidosis order göra vad de vill med. En förklaring till pilkorsarnas brutalitet, förutom de av propaganda och spritfester framkallade masspsykoserna, är den skräck vilka många av dem kände när de fick reda på att de var inneslutna i sovjetarméns järnring med lite att se fram emot. Befolkningens ökade fientlighet, samt attackerna mot dem bidrog också till deras frustration och hat, som de kanaliserade enklast på oskyddade och utlämnade judarna. v Dramatikens jul. Fridens helg 1944 blir ingen lugn helg. Denna tid måste livräddarna mångdubbla sina ansträngningar mot de samlade anfallen, och det är endast genom de nätverk som byggts upp som man lyckas ändå avvärja många av dessa hot. Redan dagen innan tycks pilkorsarna, som ett led i firandet, ha fått en extra ranson sprit. Under julaftonen sker därför en mycket stor mängt attacker som hade kunnat få mycket tragisk utgång. ( De exempel jag beskriver är de som är dokumenterade, de som inte är det fick säkert en tragisk utgång.) I samband med julhelgen åker Raoul tillsammans med Károly Szabó upp till Hotel Majestic i Budas berg som är Eichmanns tillhåll. Szabó verkar vid detta laget genom sin lojalitet och offervillighet ha seglat upp som en av de närmaste medarbetarna. Raoul kommer och hämtar honom i sin bil och medan Szabó klär på sig leker Raoul med hans lille nyfödde son. vi De åker upp till hotellet och därefter finns inte mycket information, men förmodligen hittade de inte Eichmann som hade flytt den 23:e och kommit genom precis innan ringen skulle slutas av Sovjetarmén. Innan dess hade Eichmann varit på Judiska rådets kontor i allmänna ghettot och letat efter dess ledare Stöckler och Domonkos. Då de inte fanns inne och en portvakt öppnade fick Eichmann ett av sina galna utbrott och slog portvakten i huvidet med sin pistolkolv. vii Károly Szabó. Skrivmaskinsreparatör på svenska ambassaden som blir en av Wallenbergs viktigaste medhjälpare de sista veckorna. Stoppar flera avrättningar och misstas förmodligen för Wallenberg då han ser svensk ut. Varför Raoul åkte upp till Eichmann är oklart men man kan anta att han länge hade velat träffa terrormästaren, men att denne inte hade ställt upp. Kanske ville Raoul att Eichmann i sista sekunden skulle besinna sig och ge order om förföljelsernas upphörande. Men då detta försök skedde var nog Eichmann redan borta. Som tidigare nämn finns inga spår av att de möttes personligen och att i så fall ett sådant möte skulle ha resulterat i något. Förmodligen i samband med denna tur besökte också Raoul de olika ministerier dit han brukat åka för att protestera, bara för att upptäcka att alla hade flytt. På utrikesministeriet, där han hade sina främsta förhandlingspartners fanns bara den fientlige Vöcköndy kvar.

6 Mycket mer resultat skulle däremot födas av ett annat möte i samband med julhelgen. Detta möte var just resultatet av Károly Szabós roll som en allt viktigare del av Raouls stab. Szabó hade varit scout i sin barndom och där blivit vän med en något äldre pojke, Pál Szalai. Denne Szalai var en riktig ledartyp som tyckte om att organisera utflykter. Han kom från en familj av lägre medelklass som hade halkat ned för samhällstegen i 30-talets kris. Han ville bli bokhandlare men hade svårt att försörja sig på det. Som ung blev han alltmer radikal och anslöt sig till pilkorsarpartiet under dess tid tidiga år på 30-talet. Hans ledaregenskaper och organisationsförmåga noterades av andra och han blev ledare för partiets ungdomsförbund i Budapest. Då Horthy-regimen började se även extremhögern som ett hot, hamnade han i fängelse. Efter sin tid i finkan började han enligt egen utsago, omvärdera rörelsen och lämnade den. Efter kuppen 15:e oktober dyker han dock upp igen och då han räknas som en av veteranerna från den gamla tiden får han nya uppdrag. Han tycks göra så bra ifrån sig att han i november avancerar till sambandsman mellan partiet och stadspolisen som ju pilkorsarna inte riktigt litar på. Szalais ursprungliga syfte med att ta en position är ett mysterium, det kan från början ha varit opportunism. Han själv påstår att han tog uppdragen inom partiet för att han hade vänt sig mot den fanatiska antisemitismen i partiet och att han ville använda sin position till att hjälpa de förföljda judarna. Hursomhelst är det uppenbart att han i smyg och med stor fara för sitt eget liv börjar obstruera pilkorsarnas ansträngningar. Han håller tillbaka information, bl.a. förstör han en stor mängd anmälningar, ser till att samarbetet mellan partiet och polisen inte funkar så smidigt som det är tänkt. Han skaffar sig allierade inom anti-nazistiska poliser som han i smyg använder till att hjälpa judarna istället och han försöker t.o.m. återge bohag som konfiskerats från judar till deras ägare. Han har från början inga kontakter till motståndskretsar men verkar söka dem och han verkar vara inblandad i stoppandet av attackerna mot det s.k. Glashuset som nämndes i ett tidigare kapitel. Redan under november kommer han i kontakt med judiska rådet som uppskattar hans välvillighet men ännu inte vet om de kan lita på honom till fullo. viii Pál Szalai. Pilkorsaren som är partiets övervakare av polisen men spelar dubbelt och i hemlighet ger både Wallenberg och andra neutrala livräddare ovärderlig hjälp.

7 Någon gång under december träffar han sin barndomsvän Szabó som nu jobbar för svenskarna. Szabó verkar inte känna till att Szalai redan ägnat sig åt omfattande räddningsverksamhet, utan vädjar till honom att hjälpa dem, så att han inte råkar illa ut. Szalai, som just sökt kontakterna med de neutrala antar gärna erbjudandet om ett möte med Raoul. Precis efter julhelgen den 27:e december sker första mötet, enligt uppgift på svenska ambassaden. Raoul är i början avvaktande och reserverad och första mötet är något ansträngt. Men redan dagen efteråt träffas de igen och nu är Raoul påfallande förändrad i sin attityd mot Szalai. (Det ligger nära till hands att tro att han genom sina kontakter har skaffat bakgrundsinformation om denne.) De omfamnar varandra och lägger ut planerna för närmaste tiden. Faktum är att dessa män kommer att samarbeta i ca tre veckor men det blir ett mycket intensivt samarbete där de träffas ibland flera gånger varje dag. Det är här intressant att se vad Szalai 45 år senare sa vid en intervju om den man som han bara kände under några veckor, men som lämnade ett starkt inryck; Han var anpassningsbar, intelligent och väldigt enkel, jordnära till sättet. Jag tyckte att han var en bra diplomat Och en bra människa, alltid en bra människa.han var varken modig eller feg han gick sin egen väg och ibland gick vi tillsammans Han kunde ibland vara spontan, en gång sa han att han ville besöka min bror (som hade ett antikvariat i staden) och då gjorde vi det. Så han kunde vara väldigt nära, personlig ibland. Men det varade bara en stund, sen var han helt fokuserad på uppgiften igen. ix Attacken mot svenska ambassaden. Innan detta möte, hade dock julhelgen varit fylld med fruktansvärda händelser och mycket dramatik. Förmodligen som ett resultat av stort spritintag beslutar sig pilkorsare för att genomföra ett antal attacker. För att visa att de legala ramarna inte finns kvar då det högre ledarskapet flytt och att de nu kan göra vad de vill, anfaller pilkorsare svenska ambassadens riktiga byggnad på Gellert-berget i strid mot alla internationella konventioner. De hoppas på att hitta mat, sprit, pengar samt gömda judar och kanske också Raoul där. Handelsattachén Per Anger var den av svenskarna i Budapest som var närmast Wallenberg. Här tillsammans med Valdemar Langlet, kulturattaché och chef för Svenska Röda Korset i Ungern, utanför svenska ambassaden. Langlet organiserade med sin fru många egna räddningsaktioner, oberoende av Wallenberg och är en idag tämligen bortglömd svensk hjälte. Trots protester från den kvarvarande personalen (Ivan Danielsson, Per Anger och Lars Berg är på annan plats..) tar de sig in, plundrar och förstör. De hittar några skyddade judar med svenska pass samt Asta Nilsson från SRK, sekreteraren Margareta Bauer och några andra icke-judar. Då pilkorsarna inte vet vad de ska göra med sin gisslan dumpar de dem alla i det

8 allmänna ghettot. Trots förbud funkar telefonförbindelserna från ghettot utmärkt och man börjar ringa runt för att meddela omvärlden om vilka som hamnat i gettot. Då Raoul inte går att hitta ringer man bl.a. till Friedrich Born som ju är den som vid denna tid fortfarande har huvudansvaret för stora ghettots försörjning. Born lyckas också efter en stunds förhandlande få ut alla de kidnappade personerna och föra dem till säkra platser. x Friedrich Born, Röda Korsets högste representant i Ungern. Kanske den av de neutrala diplomaterna som Wallenberg har bäst kontakt med. Därefter beger sig Károly Szabó tillsammans med några av de judiska medarbetarna till ambassaden som nu ockuperats av ett gäng pilkorsare. Szabó som nu i sin läderrock har blivit varm i kläderna som mystisk detektiv har fått polis- ID från Pál Szalai och de hotar pilkorsarna med åtgärder från högsta ort ifall de inte genast lämnar byggnaden. De tar tillbaka byggnaden och när Raoul anländer blir han förtjust över historien som tilltalar hans sinne för det äventyrliga. Det är förmodligen denna episod som gör att Szabó får hans förtroende till att bli en av de absolut närmaste medarbetarna. xi (Många av de tidigare har börjat falla ifrån p.g.a. att ha arresterats, gått under jorden, t.o.m. dödats ) Det är också efter denna historia som gör att Raoul går med på att träffa Szalai. Som nämnt var Raoul frånvarande under denna dramatik. Även om det är omöjligt att rekonstruera händelserna helt så är troligt att han var sysselsatt med en av de mest dramatiska operationerna under hela denna period. Attackerna mot barnhemmen. Denna episod har tagit mycket tid att kartlägga då det funnits många versioner om vad som hände, med en viss förvirring. De historier som funnits tycktes handla om en attack men de beskrev detta på olika sätt. Till slut tycks det istället som att det egentligen handlar om två olika attacker mot likadana barnhus för föräldralösa barn inte långt ifrån varandra. Det ena hemmet ligger på Munkácsy Mihály-gatan 5-7, alldeles i korsningen till stadens paradgata Andrássy-avenyn. I ett då mycket modernt funkishus bodde flera hundra judiska barn med sina vuxna skötare under IRK:s flagg. (Idag är det Hotel Andrássy) Gatan ligger inklämd mellan Andrássy och Benczur-gatan, där det också finns flera skyddade hus (nr 35 och 27) samt det hus (nr 16) som hör till László Ocskay och som ju blir Raouls sista bostad. En parallellgata ett kvarter bort ligger banhemmet på Vilma Királyné-gatan 25 (idag Városligeti Fasor).

9 Idag Hotel Andrássy. Barnhemmet där de tragiska händelserna utspelade sig. Någon gång på förmiddagen anfalls det förstnämnda barnhemmet av ett 30-tal beväpnade pilkorsare. De söker genom huset och för ut alla barnen samt deras skötare och ställer upp dem mot väggen utanför. Några gamla sjuka damer som finns i ett av rummen och som inte kan gå, skjuts i sina sängar. Några barn som försöker gömma sig eller inte kan gå tillräckligt snabbt till uppsamlingsplatsen skjuts också. De livrädda barnen står uppradade medan pilkorsarna diskuterar vad de ska göra med dem. Men någon ser vad som händer från ett fönster i grannskapet och ringer ett nödsamtal varvid larmkedjan går igång. Man ringer till IRK, till svenska ambassaden (förmodligen Raouls stab) till polisen och till militära högkvarteret. Hos polisen fick man denna gång ingen framgång, den som svarade tillhörde inte de antinazistiska poliserna, utan svarade bara kallt att ärendet inte angick dem, utan att de skulle vända sig till pilkorsarna. Men på de andra ställena börjar telefonerna gå varma och förmodligen är det Raoul eller någon annan med behörighet som får tag på Lajos Gidofalvy på XIII Kiska:s kasern. Denne alarmerar då några av sina soldater som inte är långt därifrån alternativt skickar en lastbil med soldater. De kommer fram när en grupp av barn redan letts därifrån men de flesta fortfarande står uppradade. Efter en ordväxling utbryter en strid där ungefär fem Kiska soldater och något fler pilkorsare dör. Bland de döda finns brodern och farbrodern till Ferenc Kálmánffy, Gidófalvys adjutant. Lajos Gidófalvy. Antinazistisk reservofficer som är befälhavare för en av de motståndsgrupper som under betäckningen hemvärn (KISKA)har mest kontakt med Wallenberg.

10 Ferenc Kálmánffy, Gidófalvys adjutant som beskrivit mötet med Wallenberg där denne levererar vapen till gruppen. En grupp av soldaterna ger sig ut för att leta efter de bortförda barnen, medan de resterande begraver de döda i trädgården. När de ska skjuta hederssalut för de stupade, får de traumatiserade barnen panik av skotten och deras skötare måste lugna dem, samt samla in den som sprungit sin väg. Barnen från hemmet på Vilma Királyné-vägen var däremot redan bortförda när en grupp soldater anländer dit. Huset är upp och nedvänt, utplundrat och bara några chockade skötare är kvar. Även här krävdes några dödsoffer. Senare uppges även Raoul anlända tillsammans med Gidófalvy och han filmar brottsplatsen. Nu tar en jakt vid på de bortförda barnen från båda barnhemmen. Dessa flera hundra barn har i mindre grupper skickats runt till olika ställen och livräddarna får hela tiden rapporter om att de har synts till på ett visst ställe. Risken är att om de inte lämnas någonstans utan bara förs runt, kan de medföljande vakterna till slut tröttna och bestämma sig för att bli av med dem på annat sätt. Gidófalvy skickar runt bilpatruller som ska leta efter barnen, medan han själv tycks åka runt med Raoul för att kolla upp vilka andra hus som blivit angripna samt att dokumentera. Det verkar som att det är flera skyddade hus, konvent eller barnhem som blivit angripna just den helgen och den tidigare berättelsen där soldater från XIV Kiska tränger in i ett pilkorsnäste och lyckas frita några överlevande, hände också precis efter stora attacker den 24 december. xii Av formuleringen i artikeln som beskriver detta kan man utläsa att de då ganska nyligen varit i kontakt med Raoul. En grupp av barnen höll på att råka riktigt illa ut p.g.a. ett missförstånd. De påträffades i centrala Pest av en grupp Kiska-soldater och dessa gav då vakterna order om att ta in barnen i det närbelägna ghettot till Sip-gatan där judiska rådet fanns. Men tyvärr missförstods ordern och barnen togs istället till det till namnet snarlika Sziv-gatan, som dock låg helt annanstans. Där dumpades de och när de frysande barnen började göra upp eld av bråtet på gården, blev portvakten i huset så ilsken så han ringer till pilkorsarna om alla dessa judeungar i huset. De skickar ut en patrull och dessa tar barnen olycksbådande mot floden. Men på väg dit kommer några lågtflygande sovjetiska attackplan in mot gruppen och kaos utbryter. Medan n några av pilkorsarna gömmer sig och andra skjuter mot planen sig lyckas drygt 30-tal av barnen rymma. En av dem springer raka vägen till barnhemmet och berättar om var resten är. På något sätt lyckas informationen om detta nå livräddarna och de börjar följa efter gruppen.

11 Några av Kiska-soldaterna lyckas till slut hinna ifatt dem och efter en stunds argumentation samt uppvisande av falska order släpps barnen och förs tillbaka till hemmet. En annan grupp påträffas av Károly Szabó som i sin förklädnad av pilkorsdetektiv i sin läderrock ger vakterna order om att åka till fronten och kämpa istället för att tramsa med småungar. Flera andra grupper av barn påträffas gömda på olika ställen, rätt så många hade lyckats rymma i allt kaos. Sammanlagt tar det två dagar innan alla barn är återfunna, men faktum är att de allra flesta överlever bortförandet p.g.a. räddningsaktionerna. Att Raoul var djupt sysselsatt av denna aktion är en rimlig förklaring till att han verkar var helt frånvarande när det gäller attacken av svenska ambassaden vid samma tillfälle och räddningen av människorna som rövats bort där. xiii Efter detta stod en permanent vakt av Kiska-soldater framför flera av dessa skyddade hus. Trots mindre incidenter angreps aldrig dessa hus mer i en större aktion och alla de barn som överlevde attackerna 24 december, överlevde belägringen. Kiska-soldaterna står också vakt framför några av sjukhusen som står under IRK och SRK samt hjälper till att forsla in mat i det stora ghettot. Intressant är uppgiften att då Otto Komoly från sionisterna och Hans Weyermann från IRK blir misstänksamma om vilka soldaterna är, är det Raoul som berättar för dem det. xiv Detta styrker tesen om att det är han bland de utländska diplomaterna som hade de bästa underjordiska förbindelserna och det är han som introducerar dem för de neutrala sändebuden. Men Kiska-soldaterna kan ju inte visa sig alltför ofta och alltför öppet inom räddningsaktionerna. Deras tillhåll är främst periferin mellan inner och ytterstad, i de innersta delarna av Pest är det svårare för dem att upprätta baser. Det är svårare att komma undan då de allra flest hus är låsta på natten och där vimlar det var pilkorsare, gendarmer och framför allt tyska soldater. Befälhavarna vet att i en öppen strid med tyskarna skulle de, i många fall lätt beväpnade Kiska-soldaterna, få vika sig för övermakten. Dessutom börjar nu deras verksamhet bli alltmer misstänkt för Gestapo och Ansvarskrävande Enheten. Tysk fältpolis tillsammans med ungerska gendamer. Gendarmerna ansågs som mer pro-nazistiska än stadspolisen och spelade viktig roll i judeförföljelserna. De mest hårdföra bland dem valdes ut till Ansvarskrävande Enheten, som skulle vara helt lojalt med pilkorsarna och tyskarna. Det är just för att skydda husen i de inre delarna som Pál Szalai och hans myndighet över polisen kommer som en gudagåva för Raoul. Efter den initiala skepsisen verkar det utvecklas

12 en intensiv och nära relation mellan dr två männen som är varandras likar såtillvida att de är energiska, gillar att organisera, konspirera Szalai verkar också få mycket energi utav mötena och gör nu till sin livsuppgift att hindra våldet, i vilket han tar mycket stora personliga risker. Det finns två chefer inom polisen i Budapest som var kvar i staden efter att högsta ledningen flytt. Den ene är Gyula Sédey-Schreder den andre heter Ernö Kubisi. Sédey är en vankelmodig officer som tidigare deltagit i aktioner mot judar men enligt egen utsago för att han var tvungen. Som med många andra denna tid är det kanske en blandning mellan dåligt samvete och opportunism. Hursomhelst tycks han ganska tidigt söka kontakt med livräddarna och hans namn fanns i Raouls almanacka 6 september. Han och Szalai får naturligt nog bra kontakt och denne lyckas övertyga Sédey om att också spela samma dubbelspel som han. Men de måste ständigt vara på sin vakt mot officerare som Kubisi som skynda på polisens integrering i pilkorssystemet. Detta innebär dels att polisen ska uppträda hårdare mot judar samt att de ska delta i striderna mot sovjetarmén. Sédey försöker med hjälp av Szalai sabotera dessa försök, men för att täcka upp att poliser används till att skydda judar måste han tillåta att flera hundra skickas ut i stridslinjen. Poliserna, som bara har lättare beväpning samt ingen adekvat stridsutbildning drabbas av mycket svåra förluster och måste dras bort efter några dagar. Sédey skulle efter kriget ställas inför domstol för detta. xv Szalai spelar också riktigt högt när han sammankallar alla distriktsledare inom pilkorspartiet för ett möte någon gång mellan jul och nyår. Kurt Rettmann och Imre Nidosi var inte ditbjudna. Han försöker få dem att inse värdet av att hålla ordning på sina män genom att hålla dem inne i förläggningarna på nätterna samt att milisen skulle användas för brandkårsverksamhet och röjning efter granatexplosioner. Han lyckas nästan övertyga många av ledarna när Rettmann och Nidosi som hade fått nys om mötet dyker upp. De blir mycket upprörda över att Szalai försöker avleda partimilisen från dess riktiga uppgifter och förklarar mötet för upplöst. Rettmann och Nidosi är efter detta övertygade över att Szalai inte har rent mjöl i påsen. xvi Den förtvivlade Szalai söker då upp till den ungerske stadsbefälhavaren Ivan Hindy och vädjar till honom att förklara Budapest för en öppen stad för att skona befolkningen. Hindy som i realiteten är helt underställd den tyske befälhavaren förklarar kallt; Det är ingen fara ännu. Först om jag ser två människor slåss om en halv råtta är det fara. Den här staden förtjänar sitt öde xvii Detta tydliggjorde att de militära befälhavarna var ganska likgiltiga för den civila befolkningens öde (fast Hindy lät sedan faktiskt frakta mjöl till stora ghettot så att inte oroligheter skulle bryta ut där..) och att man inte skulle kunna vänta sig mycket medkänsla där. Efter detta möte träffas den lilla grupp som skulle bli något av kärnan av dem som kämpade för det stora ghettots överlevnad. Lajos Stöckler, Miksa Domonkos, psykologen Otto Fleischmann, Károly Szabó, Szalai och Raoul.

13 De diskuterar om hur man kan hålla ghettot levande, dels försörjningsmässigt men också när det gäller säkerhet. Med hjälp av Sédey flyttar man in 100 poliser som fram till befrielsen kommer att leva inom ghettots väggar för att kunna avvisa inkräktare, vilket den obeväpnade ghettopolisen inte kunnat. Efter att dessa poliser var på plats ägde nästan inga våldsdåd rum i det stora ghettot. Man skickar också poliser till det internationella ghettot men där är det svårare att skydda husen då dessa var utspridda och låg öppna gentemot omgivningen. Denna bild, tagen under hösten 1944 visar en stadspolis framför svenska ambassaden omringad av judar som söker skyddspapper. Även om vissa polisenheter deltog i aktioner mot judar finns många vittnesmål om att många av dem var mer välvilligt inställda mot judarna än gendarmerna och gav passiv eller aktiv hjälp. Det internationella ghettot, precis som flera av de svenska husen som låg utanför de två ghettona, hade sedan någon gång i december skydd av gendarmer. Men dessa gendarmer fick nu i början av januari order om att de inte fick skydda judarna längre och skulle ge sig av. Detta berodde på att de nätverk som motståndsrörelsen hade inom armén och gendarmeriet blev till slut avslöjade och nedjagade. Zoltán Mikó flydde över till ryssarna i sista stund medan Lajos Kudar arresterades och mördades av Gestapo. Flera andra inom nätverket jagades och fångades av tyskarna och Ansvarskrävande Enheten. Därmed försvann kärnan av det nätverk som hade kunnat garantera militär hjälp, inte minst från gendarmeriet som ju var effektivast som vakter. Flygmajoren Zoltán Mikó blev den militära motståndsrörelsens mittpunkt efter att dess ledare arresterades 22 november Ett flertal vittnen har dokumenterat hans samröre med Wallenberg. Raouls organisation hade dock kvar kontakten med åtminstone en motståndsgrupp, under den unge löjtnanten Géza Bakos som jobbar som stabsofficer i högkvarteret på Pest-sidan. Han organiserar också ett mindre Kiska-förband och han har kontakt med Raouls organisation

14 fram till i början av januari. Hans grupp är en av dem som opererar under största försiktighet i centrala Pest. Bakos förhindrar en pilkorsattack mot en av gråsystrarnas skyddshem och han har nära kontakt med paret Langlet. xviii Han hjälper Raoul att ta tillbaka stulna saker, bl.a. bilar som hör till aktionen och sätter vakter framför några av de svenska husen. Bl.a. annat är det unga soldater från hans förband som vaktar högkvarteret på Ullöi-vägen 2-4 xix efter att gendarmerna lämnat bevakningen av denna adress. De skulle förbli där till de dramatiska händelserna 8 januari. Däremot tycks det som vissa gendarmer, som kanske inte nåtts av kontraorder eller som hade ett lägre befäl som var invigd i konspirationen, var kvar och gav skydd ända till slutet. Bl.a. var Hazai-bank som de sista dagarna blev aktionens borg bevakad av vakter under fänriken László Bajusz. Denne gendarm var tillsammans med några till dessutom Raouls personliga livvakt, de följde med honom nästan varthän han gick. xx Vid detta lag var ju Raoul känd, eller ökänd bland dem som ville slutfölja förintelsen, som den diplomaten som var mest synlig och aktiv i sin kamp. De äldre diplomaterna Angelo Rotta från Vatikanen och Friedrich Born från IRK hade nu gått ned i skyddsrum på Budasidan likaså Valdemar och Nina Langlet. Carl Lutz hade sedan ungdomen haft en klen hälsa som nu förvärrades under dessa påfrestande tider och han tvingas vara sängliggande till sin stora frustration. I hans ställe är det de yngre schweiziska diplomaterna Peter Zuricher och Ernst Von Rufs som representerar den schweiziska legationen och åker runt på gatorna med stor risk för eget liv. Von Rufs skulle precis som Raoul bli senare tillfångatagen av ryssarna och förd till Moskva. xxi Vatikanens representant Angelo Rotta var den av de neutrala sändebuden som hade störst inflytande i humanitära frågor över de ungerska myndigheterna ända fram till början av december. En annan märklig karaktär som är aktiv i dessa dagar är italienaren Giorgio (Jorge) Perlasca. Denne man är från början en italiensk fascist och Mussolini-anhängare som åker till Spanien under inbördeskriget där för att kämpa för Franco-sidan. Han får på grund av detta spanska utmärkelser och då han under 1944 på märkliga sätt hamnar i Budapest, får han någon typ av anställning på spanska ambassaden, då den italienska har flyttat. Efter att ambassadören Angel Sanz-Briz blir tvungen att resa hem till Spanien ber han Perlasca ta över ambassaden. Sanz-Briz hade på eget bevåg, utan bemyndigande från Madrid, redan börjat utfärda skyddspass till judar som kunde uppvisa någon spansk härstamning och Perlasca fortsätter denna verksamhet. Förmodligen inspirerad av Raoul fritar han också människor som håller på att föras bort. Hans mest kända aktion är när han befriar en grupp barn som leds genom staden till ett okänt öde. Detta sker genom att han utnyttjar Franco-

15 regimens prestige hos pilkorsarna och hävdar att det i Spanien finns tusentals ungrare som kan bli gisslan om det händer de spanska medborgarna något. En ung Giorgio Perlasca i italiensk uniform. Det är svårt att bedöma hur nära han samarbetade med Raouls organisation. Klart är att de möttes ett antal gånger, rörde sig nära varandra och även Perlasca hade sedermera samarbete med Pál Szalai. Men Perlasca själv hävdar i en intevju från 1989 att samarbetet inte var så nära och att han byggde upp sin verksamhet oberoende från Raoul. xxii Detta låter dock inte så troligt då dessa tider var så extrema så att alla livräddare var nu totalt beroende av varandra och deras ungerska nätverk. Som vi vet hade ju Raoul tillgång till dessa nätverk. Även Perlasca skyddades av några gendarmer och det var Raoul som genom Mikó och Leo Lullay som ordnat att alla neutrala sändebud skulle ha skydd. xxiii Såtillvida kan man nu säga att Raoul hade blivit en senior diplomat i kraft av de senaste två månadernas vedermödor samt sin alltmer höga profil i staden, då de äldre yrkesdiplomaterna hade dragit sig undan. Paradoxalt var varken han eller de övriga som var kvar på fältet yrkesdiplomater, utan ödet hade fört dit dem. Det är också vid denna tid som pilkorsare och nazister på allvar börja lägga märke till honom och irritera sig. Om ett attentatsförsök med lastbil hände, vilket flera verk uppger, var det snarare nu än under november månad då Eichmann sägs ha utsatt honom för sådant. Under tidigare perioder hade detta noterats skriftligen, men under denna extrema tid var det kanske inte en stor sak längre och det var inte lönt att anteckna. De kvarvarande neutrala sändebuden och deras ungerska medhjälpare för nu en desperat kamp natt och dag för att hålla så många judar vid liv som möjligt till Sovjetarmén anländer. Deras fiender pilkorsarna med Nidosi-Rettmann, Ansvarskrävarna samt tyskarna med Gottstein och hans Uberfallkommando hade alltid initiativet som livräddarna måste reagera på, med de medel man hade till förfogande. Som tidigare nämnt gjorde Gottstein stora ansträngningar till att samla de olika terrororganisationerna under sig samt koordinera deras aktioner. På nyårsafton beordrar Gottstein Sédey och Szalai att komma upp till borgen där tyskarna hade sitt örnnäste. Han var mycket fientlig mot Szalai och anklagade honom för att inte ha gjort ett bra jobb med att ställa polisen till pilkorsarnas förfogande. Gottstein sa att han visste att Szalai har flera gånger använt polisen till att stoppa berättigade aktioner mot judarna i samarbete med de neutrala legationerna. Han klargjorde också att han inte hade för avsikt att respektera de neutrala husens integritet, de skulle tömmas och att alla judar skulle fösas samman i det stora ghettot. Där skulle man sedan ta itu med dem. Gottstein hänvisade under samtalet flera gånger till Hitler själv som skulle ha sagt att ingen jude får komma levande ut från staden. xxiv

16 Kommen från detta möte berättar Szalai genast det som sagts till Raoul. Det uppstår en diskussion då Raoul menar att överflyttningen måste förhindras till varje pris medan Szalai menar att skyddet av judarna paradoxalt skulle kunna lösas ifall de inte var utspridda. Men Szalai märker svenskens oro och lovar att göra vad han kan för att judarna i de skyddade husen inte skulle behöva flytta till ghettot. De lägger upp en strategi. Det tycks som att de under den korta och intensiva tid som de samarbetade, kom varandra ganska nära. Raoul verkar ha öppnat bitar av sitt privata, vilket var ovanligt eftersom intrycket annars är att han allmänt inte var för personlig med sina medarbetare. För Szalai berättade han om sina intryck från åren i USA, bl.a. när han blev rånad där. Enligt Szalai ville också Raoul bjuda honom och Károly Szabó till Sverige efter kriget. xxv 1 januari börjar omflyttningarna från de skyddade husen i internationella ghettot, ibland under stor brutalitet. En smygtagen bild av äldre judar som drivs genom Budapest. Szalai söker då upp Ernö Vajna och påpekar att de neutrala makterna kommer att ta mycket illa upp om deras medborgare skadas och det kan bli vedergällningar mot ungerska medborgare i dessa länder. Något senare dyker Raoul upp och hotar då med att Sverige och de andra neutrala makterna kommer att behandla ungrare i sina länder som fiender om tidigare överenskommelser bryts. Ernö Vajna, som var påverkbar och tidigare inte tillhört den beslutsfattande kretsen (Det var ju med hans bror, Gábor som förhandlingarna genomfördes med.) gav motvilligt efter och beordrade 5 januari att överflyttningen skulle stoppas. Det är efter detta som trion Nidosi-Rettmann-Gottstein, som reagerar mycket kraftigt på detta, börjar smida på mycket konkreta planer på att röja undan Raoul som de nu betraktar som sitt största hinder. Då Szalai har infiltrerat Gottsteins kretsar får han veta om planerna att döda Raoul, likaså planen att kidnappa Lajos Stöckler, då denne har väckt tyskens vrede genom sitt nära samarbete ned de neutrala. Szalai varskor Stöckler som lyckas undkomma Überfallkommandot, men däremot vägrar han lyda rådet om att gå under jorden. Stöckler och Domonkos är fullt synliga inne i det stora ghettot till slutet, eftersom de inser att det är viktigt för de förtvivlade människorna därinne att se sina ledare bland dem. xxvi

17 Lajos Stöckler var ledare för Budapests judiska råd och jobbade dag och natt för att få det stora ghettot att överleva. Miksa Domonkos var hans biträdande, som stolt bar sin officersuniform trots förbud för judar att göra så. Med sin auktoritet gav han t.o.m. falska order åt pilkorsare, fullständigt orädd om sin egen säkerhet. Både han och Stöckler blev sedermera fängslade och torterade 1953 av den kommunistiska säkerhetspolisen inför den s.k. Wallenberg-processen. 14. Crescendo Kampen om de skyddade husen. Kort efter diskussionen om huruvida det var säkrare för de förföljda att vara kvar i de skyddade husen eller i det stora ghettot, gav händelserna på marken Szalai delvis rätt i sin bedömning. De sista dagarna fram till sovjetarméns ankomst skulle framför domineras av kampen för de hus som var utspridda över staden eller inom det mer oskyddade internationella ghettot. Det var en kamp där de som ville judarna illa hela tiden hade försprånget och misslyckandena var fler än framgångarna. Men för de människor som kunde räddas genom de nätverk som byggts ut innebar det ju att deras liv räddades, och i de flesta fall visste de förmodligen inte om de mekanismer som bidrog till räddningen. Anhöriga till dem som inte kunde räddas kände däremot ofta bitterhet eftersom räddningen uteblev just för dem. De exempel som jag ska berätta om är bara några av de hus som anfölls och det är de som det finns gott om dokumentation om. Berättelsen om dessa fyra hus visar tydligt den kamp mot klockan som livräddarna arbetade under, och att resultatet kunde utfalla helt olika. Det kunde vara väldigt små marginaler som avgjorde skillnaden mellan liv och död.

18 Det skyddade huset på Katona Jozsef-gatan 21 angreps 30 december av en grupp pilkorsare som drev ut husets 170 invånare på gatan. Det finns uppgifter om att det fanns gendarmer i närheten som vakter men att de inte ingrep. Husets invånare drevs i ett tåg till pilkorsarnas högkvarter på Andrássy-avenyn 60. En person lyckas rymma från tåget och lyckas varsko Raouls högkvarter. Raoul åker då till utrikeministeriet och arméhögkvarteret. Han får lugnande besked från ministeriet, men vid det här laget hade ju ministeriet lite auktoritet över milisen. Arméhögkvarteret skickar någon till pilkorshuset men dessa blåljuger och påstår att människorna tagits in för identifiering och ska snart överföras till ghettot. I verkligheten så plundras människorna på sina tillhörigheter och vinterkläder och tvingas vänta timmar i strumplästen i kylan. Så mitt i natten får de order om att börja gå mot ett okänt mål. Ganska snart blev det uppenbart att riktningen inte var mot ghettot, utan Donaukajen. På en gata som ligger parallellt med Donau ett kvarter längre in, fick de order om att stanna. 50 män skiljs ut från gruppen och förs bort medan resten får vänta i nära två timmar. Plötsligt dyker pilkorsarna som följt med den första gruppen upp och de är klart uppjagade. De viskar något till sina kamrater och tar tillbaka gruppen till pilkorshuset. Där fick de vara under nyårsafton, då de bjöds på lite mat av de firande pilkorsarna och ingen av dem skadades. På nyårsdagen kom en man och förklarade att de skulle släppas, de under schweiziskt skydd fördes till glashuset och resten till ghettot. Efter två dagars skräck lyfter i varje fall den omedelbara livsfaran från dessa människors axlar. xxvii Men vad hände egentligen? Den gruppen av män som fördes iväg skulle självfallet avrättas, vilket också var tänkt att ske med de människor som väntade på parallellgatan. Männen ställdes upp i grupper om ca. 10 och sköts ned i vattnet. Men när mer än halva gruppen hade skjutits ned, ser fångarna att bilar stannar, officerare och soldater hoppar ut och en häftig diskussion utbryter. Då avbryter pilkorsarna avrättningarna och för de överlevande tillbaka till väntplatsen och senare till pilkorshuset. Donaukajen. Denna bild sägs föreställa en person som mördats vid Det var soldater från Gidófalvys förband som hade blivit varskodda av Raoul, satte sig i bilen för att leta efter gruppen i mörkret. När de till slut hittade dem hade ju redan många blivit skjutna men Kiska-soldaterna lyckades sätta stopp för fortsättningen. xxviii En av dem som hann dödas var Gedeon Richter, grundare till Ungerns största företag inom medicin, som ännu idag bär hans namn. Men faktum var att sex av de skjutna männen lyckades hoppa in i det kalla vattnet innan skotten och simmade med strömmen några hundra meter nedför. Vid Kedjebron plockas de upp ur vattnet av några poliser som tar in dem till stationen för uppvärmning samt ringer ambulans. Medlemmar av Budapests Frivilliga Ambulanskår (BÖME) anlände och tog dem till de sjukhus som stod under SRK. Berättelsen om ambulanskåren, som räddade kanske flera tusen judar till livet under dessa dagar, är för övrigt

19 en av de minst kända delarna under denna episod, likaså deras samarbete med de neutrala organisationerna. I kåren jobbade både kristna och judar och de gjorde ingen skillnad mellan offer. xxix Jag har inte hittat direkt dokumentation men man kan anta att det faktum att de överlevande fångarna sedan plötsligt behandlades normalt och släpptes beror på hårda förhandlingar och hot från de neutralas sida, antingen direkt eller genom sina kontakter inom armén. Attacken mot Révai-gatan 16 fick ett ganska tursamt förlopp. Detta hus har ingen beväpnad bevakning och den 1 januari tvingar sig pilkorsarna in i huset. Deras försök tog flera timmar eftersom de två portvakterna som ansvarar för huset har med mycket is i magen låst porten och vägrade öppna i flera timmar. Under hot om massaker öppnar så en annan boende till sist porten och pilkorsarna strömmar in under svordomar. De vill hitta de två portvakterna som gömt sig för att skjuta dem. Letandet efter dessa två drar ut på tiden medan de andra 80 invånarna står uppradade på gården. Under tiden hinner någon ringa Raouls högkvarter. Han skickar dit Károly Szabó som dyker upp som en detektiv och börjar fråga ut pilkorsarna med myndig röst. Förmodligen är det de sedvanliga hoten om att ungrare i Sverige skulle råka illa ut om dessa människor skadades som han öser ur sig, men hursomhelst lämnar pilkorsarna huset, dock med sitt från människorna stulna byte. Efter detta får människorna återvända till sitt hus. Raoul själv kommer en stund senare till huset med en gendarm som blir kvar utanför huset. Dagen efter anländer ytterligare fem gendarmer och dessa står utanför huset de resterande två veckorna innan ryssarna kommer. Gendarmerna har bra kontakt med de boende och detta hus drabbas inte av någon attack mer under resterande tid. xxx Däremot gick det riktigt illa för invånarna i det stora huset på Jokai-gatan 1. där 300 människor bodde i ett hus som var ett av den svenska aktionens viktigaste baser. Redan 29 december sker en mindre attack mot huset och en person skjuts. Därpå står även här en gendarmerivakt genom Raouls kontakter. Men vakten drar sig bort 7 januari, förmodligen för att nya befälhavare gett dem kontraorder. Då portvakten var i maskopi med pilkorsarna dök de upp redan samma natt. Även några tyska SS-män deltog i aktionen som hade planerats länge av SS och pilkorskommandot. Huset rymmer ju stora delar av den svenska aktionens förråd och kontor. Under skrik och slag föser de ihop husets invånare och en liten flicka som börjar gråta skjuts. Hon överlever dock och tas till sjukhus senare. Ett tjugotal människor lyckas gömma sig men resten, ca 270 personer förs till Nidosis eget högkvarter som ligger i ett annex till stadshuskomplexet på Városháza-gatan 14. Där hålls de i flera dagar, plundras och torteras. Raoul blir vansinnig när han hör attacken mot det svenska huset och försöker åter genom sina myndighetskontakter spåra och frita fångarna. Detta är nu helt utsiktslöst, då alla myndigheter nu är urgröpta skal och Nidosi-Rettmann har nu all makt. Pál Szalai besöker honom på hans högkvarter och försöker luska ut var de bortförda är. Nidosi, som inte litar alls på Szalai säger att han har ingen aning. Dagen efter dyker även Raoul upp hos Nidosi som blåljuger och säger att fångarna inte är hos honom. Han ber Raoul att se efter på några andra ställen och leder honom därmed på villovägar. Raoul känner förmodligen på sig att Nidosi ljuger och blir mycket frustrerad. Det är detta tillfälle där det finns mest belägg för att Raoul släppte på alla diplomatiska

20 konventionerna och höjde rösten. Han kräver att få titta runt i utrymmena men Nidosi uppmanar honom att lämna byggnaden. Han besöker även Kurt Rettmann, med lika klent resultat. Dessa nya makthavare är ju psykopater som inte har något emot att ljuga för någon som de ogillar, och deras maktrus och fanatism är så stark så Raouls vanliga hot om konsekvenser efter kriget biter inte. Sanningen är att fångarna var då nere i källaren och levde fortfarande! De hålls i källaren i tre dagar och därefter leds 180 av dem, mest män, till Donaukajen där de skjuts i omgångar. Av resterande släpps ett antal, några förs till ghettot medan andra hålls kvar i fängelsecellen ända till pilkorsarna flyr runt den 18 januari. xxxi I rus av sin framgång bestämmer sig pilkorsarna tillsammans med SS att storma den svenska aktionens huvudresidens på Ullöi-vägen 2-4. Kvällen den 8 januari stormas även detta hus av en större grupp pilkorsare med k-pistar.. Huset försvaras av 10 unga soldater från Géza Bakos Kiska-förband och det uppstår en kort ojämlik strid där Kiska-soldaterna tillfångatas. Därefter tvingas husets 176 invånare med uppsträckta händer ned på gatan och därefter marschera iväg till en kasen längre ut på Ullöivägen som tjänstgör som pilkorshus. I sedvanlig ordning så plundras de här och kläs av vinterkläder. Turligt nog för fångarna uppstår en häftig diskussion bland pilkorsarna om vilka som ska följa med gruppen till kajen för att avrätta dem. I detta hus finns gott om sprit och det är varmt medan ute är det mycket kallt och granater regnar ned, så pilkorsarna vill gärna slippa uppgiften. En mindre grupp skickas iväg först under bevakning av några pilkorsare. Pilkorsare på väg till en aktion. Medan tiden går och de träter går larmet igång om de försvunna skyddslingarna. Psykologen Otto Fleischmann, en av Raouls absolut närmaste medarbetare lyckas när han ser attacken hinna ringa Károly Szabó inifrån huset innan han också blir utföst. Szabó kontaktar genast Szalai som kontaktar polisbefälet Sédey. Denne har en egen pålitlig reserv på 200 tungt beväpnade poliser med k-pistar, något han lyckats hålla undan pilkorsarna. De står under befäl av Sédeys kusin Gyula Gyulai, en jätte på två meter. Denna hemliga reserv utnyttjas nu för att hämta tillbaka de svenska skyddslingarna och ett sökande börjar där varje minut kan vara avgörande. Károly Szabó med några poliser kör längs med den delen av Donaukajen som kan vara aktuell för att se om de kan hitta gruppen där. Den större gruppen av poliser under ledning av Gyula Gyulai och den civilklädde Szalai åker runt till de ställen dit fångarna kan ha förts. Till slut hittar de rätt. Precis när den större gruppen av fångarna har ställts upp för att föras iväg stormar de tungt beväpnade poliserna i pilkorsarnas hus och pilkorsarna sträcker vapen utan strid. Szalai skäller ut befälhavaren för milisen och skriker att det blir ungerska krigsfångar som får lida om svenskarna skadas, då Sverige är skyddsmakt för dem. Befälhavaren försöker protestera

21 men han får inte tag på Nidosi och att för en gångs skull vara omgiven av en övermakt gör inte hans mod större. Fångarna leds tillbaka till sitt ursprungliga hus, alla oskadda. Då några av fångarna gör ett försök att få tillbaka sina tillgångar ryter Szalai på dem om att snabba på. Detta kan vara utslag av den press han levde under men fungerade också för att dölja hans dubbelspel genom att tilltala judarna barskt. Den grupp som redan var på kajen hittas till slut av Károly Szabó som med polisernas hjälp fritar dem från pilkorsarna precis innan de ska skjutas. xxxii Raoul tycks inte vara direkt inblandad i denna aktion eftersom han förmodligen var sysselsatt med att leta efter de bortförda från Jokai-gatan 1 och dessa datum hade sina sista möten med de andra neutrala representanterna (de yngre schweizarna och Perlasca). Hela förloppet gick här väldigt snabbt och i den bombade staden få tag på någon var ju inte lätt, långt innan mobiltelefonernas tid. När han dyker upp blir han lättad över att skyddslingarna och medarbetarna klarat sig, men också orolig då han inser att byggnaden inte är säker längre för SS/ pilkorsarna. (Ullöi-vägen nr 2 skulle senare raseras helt p.g.a. bombträff.) Därefter flyttar han sitt högkvarter till Hazai-banken som dels är bombsäkrare, har många valv och gångar att gömma sig i och försvaras av pålitlig gendarmerivakt. Den ovan nämnda aktionens framgång bygger också på att pilkorsarna som fört bort människorna inte kunde kontakta Nidosi eller Rettmann. Detta förmodligen eftersom Nidosi var vid exakt samma tid helt sysselsatt av en annan affär som också är ett resultat från attacken. De soldater som stått vakt utanför förs till Nidosis högkvarter i stadshusannexet. När Nidosi får reda på att dessa har gjort motstånd mot pilkorsarna blir han ursinnig då han börjar inse att det finns konspirationer bland militären och de vakter som står här och där framför skyddade hus inte är där för att se till att judarna inte flyr, utan för att försvåra för pilkorsarna. Situationen blir riktigt spänd då Géza Bakos kommer in till honom för att leta efter sina soldater. Ett våldsamt gräl uppstår där dock Nidosi till slut släpper soldaterna men hotar Bakos med att kolla upp förhållandena på hans förläggning och se till att skicka dem i strid med en gång. Nidosi åker mycket riktigt ut till sagda förläggning men då befälhavaren där är invigd i konspirationen låter han ställa upp de allra äldsta och stridsodugligaste soldaterna. Nidosi anländer, skäller ut länge officerarna, håller ett patriotiskt tal och inspekterar soldaterna varav bara en mindre del kan över huvud taget komma på tal för strid. De flesta av de yngre desertörerna och judarna som utgjorde Kiska-förbandet hade hunnit gömma sig. En stund senare kommer Nidosi tillbaka och säger att han vet vad som händer här, att man gömmer judar och desertörer och saboterar striden. Han utlovar omedelbar avrättning till alla som man tar fast. Efter detta tvingas Bakos och hans stab gå under jorden. xxxiii Men denna episod gjorde förmodligen att Nidosi inte var kontaktbar under denna dag då polisen befriade människorna från Ullöi-vägen och bidrog till att rädda 176 människor. De sista veckornas kamp. Peroden från jul till att sovjetarmén tog Pest var helvetet på jorden för de berörda och krävde en övermänsklig ansträngning från livräddarna. Under denna tid kan Raoul knappt ha haft en riktig natt sömn när han nu sov på olika ställen varje natt. Bara att vistas ute på gatorna var