Rapport 100% ekologiskt? det agroekologiska och ekologiska jordbrukets roll för livsmedelstrygghet och miljö

Transkript

1 Rapport 100% ekologiskt? det agroekologiska och ekologiska jordbrukets roll för livsmedelstrygghet och miljö

2 Förord Detta är den sista rapporten av fyra i en serie som lyfter fram positiva exempel på hur lantbruket kan utformas så att det bidrar till en hållbar utveckling, med fokus på tryggad tillgång till mat för världens växande befolkning och den miljö vi alla i grunden är beroende av. De slår alla ett slag för en så kallad agroekologisk omställning av lantbruket, vilket en lång rad expertrapporter och internationella organisationer rekommenderat på senare år. Det innebär odlingssystem som baseras mer på biologisk mångfald, lokal kunskap och ekosystemtjänster än monokulturer och fossila bränslen för att uppnå både en långsiktigt tryggad försörjning och ett hållbart lantbruk. Det är 40 år sedan FN:s första miljökonferens genomfördes i Stockholm. Idag finns det omkring en miljard hungriga människor. Den»Gröna revolutionen«ledde visserligen till att livsmedelsproduktionen ökade dramatiskt på många håll i världen, men till priset av växande miljöproblem. Enligt FN är 60 procent av jordens ekosystemtjänster hotade. Den enskilt största orsaken är lantbruket. Idag ställs lantbruket i världen inför helt nya utmaningar på grund av klimatförändringar, minskad biologisk mångfald, växande efterfrågan på mat, foder, fibrer och energi samt stigande oljepriser. För att klara dessa gigantiska utmaningar måste lantbruket förändras i grunden. Vår egen rapportserie och en lång rad andra rapporter liksom även Naturskyddsföreningens policy för jordbruk och livsmedelsförsörjning slår därför fast att det behövs en ny, verkligt grön, revolution inom lantbruket, som bygger på lokala förutsättningar och resurser och som använder naturens ekosystem som inspirationskälla. En omställning till ett grönt lantbruk kan i framtiden föda världens befolkning. Men det räcker inte att öka lantbrukets produktion i världen i stort. En generell ökning av livsmedlesproduktionen är ingen garanti för livsmedelstrygghet på global nivå. Åtgärder för att minska fattigdomen generellt måste också vidtas. Mer mat måste produceras hos småbönder i fattiga länder där de hungrande människorna finns. Den måste ske genom ett lantbruk som bygger på kretslopp av växtnäring, växtföljder och odlingssystem med en mångfald av arter och sorter. Det använder resurssnåla tekniker för vattenhushållning och odlingstekniker som binder kol, förbättrar jordar och motverkar klimatförändring. Dessutom behöver svinnet från jord till bord och konsumtionen av kött och mejeriprodukter minskas, särskilt i den rika delen av världen. Om lantbruket blir en del av en grön ekonomi, är möjligheterna goda att försörja världens befolkning med tillräcklig och näringsriktig mat idag och i framtiden, utan att basen för vår försörjning förstörs. Johanna Sandahl Vice ordförande, Naturskyddsföreningen 2

3 Innehåll 1. Inledning Därför behövs det en förändring av världens livsmedelsproduktion... 9 Lantbruket och planetens gränser... 9 Ojämn fördelning...18 Biologiska restriktioner för lantbruket Vägen framåt agroekologiska lösningar för framtidens lantbruk...20 Agroekologin inspireras av naturen på ett nytt sätt...20 Forskare och bönder lär av varandra i Nord och Syd...21 Positiva exempel från Nord och Syd...22 att odla med mångfald som redskap...23 Trädjordbruk lär av naturliga ekosystem...24 Ät mindre kött och»rätt«kött...27 Klimatsmart lantbruk lantbruk som binder koldioxid...26 Porträtt...28 Från linjära flöden till kretslopp av kväve och fosfor...30 Så kan vattnet räcka till framtidens livsmedelsproduktion...32 Genvägar?...33 Evolutionär deltagardriven förädling sorter och raser...34 renässans för det lokala i en allt mer globaliserad värld?...34 Stadsodling odla där människor bor!...35 Ekologiskt och närproducerat i större skala allt vanligare i Sverige...36 Hur mycket mat ska vi producera i Sverige Slutsatser Källor...39 Appendix 1: Forskarpresentation...42 Text: Fredrik Moberg (Redaktör), Albaeco, Jakob Lundberg, Johanna Björklund, Örebro universitet samt Naturskyddsföreningen Projektledning: Karin Höök, Naturskyddsföreningen Layout: Karin Brodén, BrodénDesign Tryck: 2013 ISBN: Varunummer: 9550 Rapporten är framtagen med stöd från Sida. Sida har ej deltagit i produktionen och ansvaret för innehållet är utgivarens. 3

4 1. Inledning Klimatförändring, minskad biologisk mångfald, växande efterfrågan på mat, foder, fibrer och energi samt stigande oljepriser utmanar lantbruket i hela världen. Som en följd av detta har en rad internationella expertstudier på senare år konstaterat att det behövs en ny, verkligt grön, revolution inom lantbruket, som bygger på lokala förutsättningar och resurser och som använder naturens ekosystem som inspirationskälla. Det innebär en ökad grad av så kallade agroekologiska produktionssystem baserade på mångfald, lokala insatsvaror och ekosystemtjänster istället för monokulturer och fossila resurser, så som olja, konstgödselkväve och fosfatmalm som är basen för dagens industriella livsmedelsproduktion. En rad stora forskningsrapporter har på senare år konstaterat att det behövs en genomgripande kursändring inom lantbruket om en växande världsbefolkning ska kunna äta sig mätt samtidigt som de stora miljöutmaningarna möts (t ex MA, 2005; IAASTD, 2008). Förutom den ökande bristen på mark, vatten och biologisk mångfald, måste världens lantbrukare hantera klimatförändringar med effekter som stigande temperaturer, större osäkerhet i nederbörd och fler extrema väderhändelser som översvämningar och 4 Box 1: Resiliens ett systems förmåga att klara av förändring Resiliens är ett systems långsiktiga förmåga att klara av förändring och vidareutvecklas. För ett ekosystem, som en skog, kan det handla om att klara av till exempel stormar, bränder och föroreningar, och för ett samhälle om förmågan att på ett hållbart sätt hantera politiska oroligheter eller naturkatastrofer. För en risodlare i Syd handlar resiliens om förmågan att klara av alltifrån klimatförändringar och skadedjursangrepp till förändringar i jordbrukspolitiken. För en mjölkproducent eller grönsaksodlare i Nord handlar det idag mer om att bygga säkerhet för att klara höjda oljepriser och förändringar i marknadspriset på den mjölk och de grönsaker man säljer. Resiliens innefattar alltså både systemens förmåga att stå emot stress eller förändring och att återuppbygga viktiga funktioner efteråt. I längden kräver detta en förmåga att anpassa sig och kunna förnya sig. Ökad kunskap om hur man kan stärka resiliensen i samhälle och natur blir allt viktigare för att klara av och minska de påfrestningar som klimatförändringar och annan miljöpåverkan innebär. torka (se t ex IPCC, 2007; Foley m fl. 2011). På flera håll kommer ett varmare klimat dessutom att leda till en ökad förekomst av ogräs, skadedjur och sjukdomar bland växter och djur. Sammantaget innebär detta att resiliensen (Box 1) i livsmedelsproduktionen behöver stärkas avsevärt världen över. Redan vid två graders ökning av den globala medeltemperaturen förväntas de sammantagna effekterna minska den möjliga produktionen i jordbruket avsevärt, till exempel med upp till 30 procent för stapelgrödan majs i södra Afrika till år 2030 (Lobell, m.fl., 2008). Dagens bedömning är att jordens medeltemperatur riskerar att öka med mer än fyra grader (Världsbanken, 2012). Förutsättningarna för att producera mat kommer dessutom att påverkas av ökad konkurrens om mark på grund av odling av energigrödor och fibrer, fortsatt ökad köttkonsumtion samt urbanisering och andra typer av förändrad markanvändning. Samtidigt pekar det mesta på att efterfrågan på livsmedel, globalt sett, kommer fortsätta att öka i framtiden på grund av en växande världsbefolkning med alltmer resurskrävande matvanor, om vi inte ändrar våra konsumtionsvanor. Hur ska vi föda världen? Många ställer sig frågan om mer hållbara produktionssätt, till exempel ett certifierat ekologiskt lantbruk, verkligen kan försörja världen. Vad säger forskningen? Egentligen är frågan fel ställd. Globala miljöhot,»peak oil«och det som en del kallar»peak fosfor«innebär att det relativt snart kommer att bli nödvändigt att producera mat baserat på lokala resurser och ekosystemtjänster på ett sätt som bidrar positivt till naturen. Dessutom handlar det än så länge mer om fördelning än om hur mycket mat som produceras på global nivå. Förändrade dieter är en annan viktig faktor, speciellt konsumtionen av kött eftersom den är avgörande för hur stora landarealer som matproduktionen kräver. Högre produktion med insatsintensiva produktions-

5 Figur 1. Olika typer av jordbruk i världen. Från rapporten»the State of Land and Water Resources«(FAO, 2011), FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) metoder i den rika delen av världen leder inte nödvändigtvis till minskad hunger globalt. I Figur 1 visas olika typer av jordbruk i världen. Den typ av lantbruk som behöver utvecklas för att klara framtidens utmaningar kallas i denna rapport för agroekologiskt lantbruk. Det har en vetenskaplig grund, agroekologi (Box 2), som till stora delar skiljer sig från utgångspunkterna i olika hållbarhetsinitiativ inom det konventionella lantbruk som dominerar i den industrialiserade världen idag. År 2010 skrev FN:s speciella rapportör för rätten till mat, Olivier De Schutter, en rapport till FN:s generalförsamling. Den är baserad på en omfattande genomgång av aktuella vetenskapliga studier och slår fast att agroekologi har fördelar framför det industrialiserade lantbruket, speciellt för marginaliserade grupper i sårbara jordbruksområden. Agroekologiska produktionssätt ger dem en tryggare försörjning och ekonomisk utveckling. Att skala upp dessa erfarenheter är den stora utmaningen för framtiden enligt rapportförfattaren (De Schutter, 2010). En omställning i denna agroekologiska riktning är viktig även ur en ekonomisk synvinkel eftersom»business-as-usual«innebär en rad miljökostnader. Enligt de 200 experter som medverkade i»the European Nitrogen Assessment«(ENA, 2011) kostar för samhället till exempel utsläppen av kväve från jordbruket samhället mellan 20 och 150 miljarder euro per år i Europa. Denna kostnad är enligt rapporten nästan dubbelt så hög som de inkomster som kvävegödslingen innebär Box 2: Agroekologi (agroecology) Agroekologi är både den vetenskap och det praktiska lantbruk som använder kunskap om ekologi och andra principer för hållbarhet för att utveckla, studera, designa och bruka livsmedelsproducerande system. Agroekologin ser lantbruket som en multifunktionell helhet snarare än som producent av enskilda grödor och inkluderar ett stort antal tekniker, tillämpningar och innovationer inklusive beprövad erfarenhet, samt lokal och traditionell kunskap för att öka hållbarheten. Agroekologi är idag ett internationellt forskningsområde, och lantbrukssystem som bygger på denna forskning finns över hela världen. Ett agroekologiskt lantbruk bygger alltså på djupare kunskap om naturen och om att arbeta med den i odlingen istället för emot. Det handlar till exempel om att skapa närings- och energikretslopp istället för att basera produktionen på ett stadigt flöde av insatsvaror utifrån (som till exempel konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel). Man eftersträvar att integrera växtodling och djurhållning samt att utveckla en mångfald av arter och genetiska sorter som är anpassade till de lokala förutsättningarna. Agroekologi är dock en vetenskaplig ansats, ingen märkning som KRAV eller EU-ekologiskt och den skiljer sig också från dessa då den inte helt behöver utesluta användningen av konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel (även om målet är att minimera eller helt utesluta denna typ av fossila insatsvaror). Trädjordbruk (agroforestry), som beskrivs senare i rapporten, är ett exempel på ett produktivt och mångfunktionellt system som utvecklas med agroekologi som grund. I rapporten används begreppet ekologiskt lantbruk för det certifierade ekologiska lantbruket, som strävar efter att utveckla ett hållbart lantbruk med utgångspunkt i vetenskapen agroekologi. Med ett agroekologiskt lantbruk avses i rapporten ett lantbruk som utgår från vetenskapen agroekologi där det i undantagsfall kan använda sig av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. 5

6 Jordbrukslandskap i Tigray, norra Etiopien, ett av de områden som denna rapport lyfter fram som ett positivt exempel på agroekologisk odling. Foto: Anneli Nordling. i form av ökade skördar. Historiskt sett har omvandlingen av naturliga ekosystem till intensivt odlad jordbruksmark också varit ett av de allra största hoten mot biologisk mångfald. Vad detta innebär i ekonomiska termer i form av uteblivna ekosystemtjänster är svårt att kvantifiera, men år 2008 kom The Economics of Ecosystems and Biodiversity (TEEB, 2008) fram till att om den biologiska mångfalden fortsätter att försvinna i samma takt som nu (på grund av ett ohållbart lantbruk och andra faktorer som klimatförändringar och urbanisering) kan förlusten av landbaserade ekosystemtjänster (se Box 3 och Figur 3) totalt sett uppgå till 7 procent av världens samlade BNP till år Andra utvärderingar visar att ekologiska produktionssystem redan idag är lika högavkastande eller ger högre skördar än många industrialiserade odlingssystem, åtminstone i låginkomstländer (Bagdley, 2007). Vid en övergång från konventionellt jordbruk till ekologiskt i vår del av världen minskar skördarna generellt. Hur mycket beror på gröda. I långvariga fältförsök i Schweiz var till exempel de ekologiska potatisskördarna cirka 40 procent lägre än i det konventionella, medan avkastningen av ekologiskt höstvete var cirka 10 procent lägre (Mäder m.fl., 2007). Svensk statistik visar att spannmålsskördar från ekologiskt lantbruk i genomsnitt är 40 procent lägre än konventionella, medan motsvarande siffror för potatisskördarna är 50 procent lägre och för ärter 30 procent Figur 2. Ett multifunktionellt perspektiv på lantbruket. I IAASTD används begreppet multifunktionalitet för att tydliggöra att lantbrukets olika roller och funktioner är sammankopplade. Detta perspektiv poängterar att lantbruket inte bara producerar livsmedel, foder, fibrer och biobränslen, utan även immateriella nyttigheter som social trygghet, klimatreglering, cirkulation av växtnäring och kulturella tjänster. 6

7 lägre. Skillnaden mellan ekologiskt och konventionellt odlad vall är i genomsnitt 15 procent lägre för de ekologiska (Jordbruksstatistisk årsbok, SCB, 2011). Det kan här vara svårt att jämföra skördenivåerna. Statistiken gäller första vallskörden och ekologiska vallar ger ofta högre avkastning vid andra skörden. Görs jämförelserna på samma typ av jord, ger skördarna i de ekologiska lantbruken ca procent av skördarna i det konventionella. I stora delar av världen är det dock tvärtom. Här kan metoder baserade på agroekologisk kunskap höja produktionen markant. En övergång till ekologiska produktionsformer ökade till exempel produktionen med i genomsnitt 80 procent i förhållande till de tidigare använda produktionsmetoderna, enligt en studie gjord i 57 utvecklingsländer (Pretty, 2006). Detta beror bland annat på att många av de tidigare använda metoderna som används i dessa länder har stor potential för skördeökningar om man i enlighet med agroekologiska principer utnyttjar Box 3: Ekosystemtjänster Ekosystemtjänster är alla de nyttigheter som ekosystemen tillhandahåller. Människans välbefinnande och utveckling är helt beroende av dessa tjänster, till exempel luft- och vattenrening, klimatstabilisering, erosionskontroll, pollinering av grödor, havets förmåga att producera fisk och ekosystemens förmåga att lindra effekter av naturkatastrofer. Figur 3. Ekosystemtjänster varor och tjänster som människor får från ekosystemen. Källa: Millennium Ecosystem Assessment,

8 gödsel och hushållskompost i odlingen och får tillgång till mer högavkastande, lokalt anpassat, utsäde, samt bättre kunskap om växtföljder (i vilken ordning grödorna odlas) och hur man kan reglera skadegörare utan användning av jordbrukskemikalier. Ofta är just den ökande mängden organiskt material/mull i marken en nyckelfaktor. Den bidrar nämligen inte bara med näringsämnen till grödorna utan ger även många andra fördelar, till exempel jordar som behåller vatten längre under torrperioder och kan förhindra översvämningar vid skyfall. Förbättrad markstruktur minskar även jorderosionen eftersom rötter kan växa djupare och jordpartiklar bilda större och stabilare aggregat. Allt detta ger tryggare och högre skördar. Utsäde som förädlats lokalt med målet att anpassas till de lokala förhållandena ger på sämre jordar ofta både högre och säkrare skördar än hybridsorter som förädlats fram av internationella förädlingsföretag för att användas över stora områden (Lin, 2011). Detta är viktig kunskap för att minska jordbrukets sårbarhet, bland annat inför klimatförändringarnas effekter. Flera forskningsstudier pekar också på att dagens ekologiska produktionsmetoder har en större förmåga att binda kol i marken och att det finns en stor potential att öka denna förmåga om metoderna utvecklas. En analys av 32 studier där markens kolförråd jämfördes i ekologisk och konventionell odling visade att markkolet ökade med 2,2 procent per år efter en omställning till ekologiskt jordbruk medan det var oförändrat när konventionella odlingsmetoder fortsatte (Leifeld & Fuhrer, 2010). Olika växtföljder, högre andel vall (det vill säga fler perenna grödor) och effektiva kretslopp av näringsämnen är några av anledningarna till att dagens ekologiska lantbruk har fördelar när det gäller klimatpåverkan. En annan klimatfördel för det ekologiska lantbruket är att man inte använder konstgödsel som bidrar med stora utsläpp av växthusgaser världen över på grund av att fossila bränslen används vid tillverkning och transport. Dessutom bidrar tillverkningen av konstgödsel till utsläpp av lustgas som är en växthusgas som påverkar klimatet cirka 300 gånger mer än koldioxid. Agroekologisk kunskap kan alltså bidra till minskad miljöbelastning och en lägre användning av fossila resurser samtidigt som skördenivåerna hålls på en rimlig nivå något som blir allt viktigare i såväl den industrialiserade delen av världen som i de länder som brukar kallas för utvecklingsländer. Ett komplicerat pussel Den här rapporten fokuserar på lantbrukets roll för matproduktionen i världen. Men det är förstås viktigt att även ta med till exempel fiske, vattenbruk, svamp, frukter, bär och vilt i en analys av hur framtidens mat-, klimat- och miljöutmaningar kan hanteras på ett hållbart och rättvist sätt. Vilda bär, frukter, rötter och viltkött fungerar ofta som en viktig försäkring vid missväxt i jordbruket eller uteblivna fiskfångster. Cirka en miljard människor är beroende av fisk som sin främsta proteinkälla inte minst många av de allra fattigaste hushållen på planeten men År 2009 utgjorde fisk 16,6 % av den globala konsumtionen av animaliskt protein, och 6,5 % av allt protein. Siffrorna skiljer sig naturligtvis oerhört mellan länder och regioner. Fisk bidrar med i medel 33 cal/dag/ per capita (FAO 2012 a, The State of the World Fisheries and Aquaculture 2012.) Det är bråttom att utveckla hållbara livsmedelssystem, men exakt hur sådana ser ut och hur man snabbast når dit är svårt att veta, och ändå behöver en sådan utveckling påbörjas nu. Det handlar med andra ord om att börja lägga ett pussel där inte alla pusselbitar är på plats. I en sådan situation måste man börja med den kunskap som finns, se till att vara öppen för nya lösningar, nya pusselbitar, och utforska många möjliga vägar och lära av misstagen. Denna rapport visar att framtidens hållbara lantbruk av nödvändighet bör utvecklas ur det lokala sammanhanget och i ett nära samarbete mellan forskare och praktiker. Slutresultatet kommer förmodligen att variera väldigt mycket världen över, med en rad olika lösningar beroende på hur de sociala och ekologiska förutsättningarna ser ut. De fyra projekt som den här rapporten lyfter fram från Brasilien, Etiopien, Filippinerna och Sverige är exempel från fyra olika världsdelar, på platser där man kommit en betydande bit på vägen. Tillsammans med en rad andra exempel runt om i världen visar dessa att det går att öka matproduktionen och trygga försörjningen med hjälp av lokal ekologisk kunskap kombinerad med agroekologiska metoder som bevarar och drar nytta av biologisk mångfald och ekosystemtjänster (Box 3). En av pusselbitarna som också berörs i rapporten är vikten av att ändra konsumtionsmönster. Den mat människor runt om i världen väljer att äta är starkt kopplad till markanvändningen och till hur många människor den tillgängliga jordbruksmarken kan försörja. Vad vi äter påverkar faktiskt hela landskapets utformning, det påverkar näringsläckage, bördighet, biologisk mångfald och vattenanvändning och många andra ekosystemtjänster. Vår köttkonsumtion är en kritisk faktor i detta pussel, både hur mycket vi äter men också vilken typ av kött och hur de djur som köttet kommer ifrån är uppfödda och vad de i sin tur har ätit. 8

9 2. Därför behövs det en förändring av världens livsmedelsproduktion I många årtionden har jordbruksforskningen varit alltför ensidigt inriktad på att öka skördarna genom insatsmedel baserade på fossilenergi såsom konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel m.m. Konstbevattning, högavkastande utsäde, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel har inte bara ökat produktionen av mat, dessa produktionsmetoder har med tiden också visat sig leda till förorenade brunnar, minskad biologisk mångfald, klimatförändringar, sänkta grundvattennivåer, övergödda sjöar och försaltade jordar. Dessutom har världens småjordbrukare och landsbygdsbefolkningen i utvecklingsländerna i alldeles för liten utsträckning fått ta del av positiva effekter som den ökande produktionen medfört. När konstbevattning, högavkastande utsäde, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel kombinerades under den gröna revolutionen på 1960-och 1970-talet fördubblades skördarna på många håll i världen och många livsmedel blev billigare. Men det fanns en rad problem. Alla hade inte råd med de insatsvaror som krävdes för att öka skördarna och de moderna jordbruksmetoderna hade en miljöskadlig baksida. Minskad biologisk mångfald, övergödda hav och sjöar, förgiftade brunnar, sänkta grundvattennivåer och försaltade jordar är några av de negativa bieffekterna. Nu när allt fler ropar efter ytterligare produktionsökningar i jordbruket för att möta den växande efterfrågan kan det ifrågasättas om en upprepning av den gröna revolutionens (Box 4) industriella produktionssätt är lösningen på den globala livsmedelskrisen. Box 4: Den gröna revolutionen Den gröna revolutionen som påbörjades på 1960-talet innebar att förädlat utsäde och nya jordbruksmetoder (konstbevattning, kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel) på samma sätt som det revolutionerat och bidragit till industrialisering och utveckling i Nord skulle användas för att göra detsamma i Syd. Detta medförde en fördubbling av världens matproduktion, men också miljöförstöring, till exempel övergödning av vattendrag, artutrotning, förgiftat grundvatten och sjunkande grundvattennivåer. Dessutom gav det en allt orättvisare fördelning av mark och kapital, till förmån för ett mindre antal allt rikare markägare och livsmedelsföretag. Lantbruket och planetens gränser År 2009 presenterades ny forskning med syfte att identifiera planetens biofysiska gränser (Rockström m.fl., 2009). Den visar att mänskligheten redan passerat minst tre av nio identifierade gränser som vi behöver hålla oss inom för att leva tryggt på jorden (Figur 4). De gränser som redan överskridits är påverkan på jordens klimat, utrotningen av arter och allt för hög tillförsel av gödande kväve till hav, sjöar och land. Dessutom är vi på god väg att överskrida flera av de andra. Forskarna betonar också att de nio processerna är starkt sammanlänkade passeras ett gränsvärde kommer detta sannolikt att äventyra möjligheterna att hålla sig inom säkra nivåer för flera av de andra. Världens livsmedelsproduktion är en starkt bidragande faktor till denna negativa påverkan och speciellt till de tre gränsvillkor som redan överskridits (Foley m.fl., 2011). Här nedanför går vi först igenom lantbrukets påverkan på de nio gränsvärdena för att i de kommande kapitlen gå igenom hur en agroekologisk ansats kan bidra till en livsmedelsproduktion som håller sig inom planetens gränser och bidrar till en hållbar utveckling. Klimatpåverkan (av jordbruket) Att beräkna jordbrukets inverkan på klimatet är komplicerat beroende på vad som tas med i statistiken. Vid olika beräkningar kommer man man till skilda resultat. Nedan ges några exempel på olika analyser. Jordbruket ligger bakom en stor del av de globala utsläppen av växthusgaser. Enligt FN:s klimatpanel IPCC står jordbruket för 14 procent av de globala utsläppen (Figur 5) medan Foley m.fl. (2011) gör en bredare bedömning och drar slutsatsen att procent av utsläppen härrör från jordbruket. Skillnaden beror på att IPCC:s beräkningar inte inkluderar utsläpp från körningar och transporter eller konstgödseltillverkning eftersom de ingår i transport- respektive 9

10 Klimat Kemiska föroreningar Havsförsurning Luftpartiklar Ozonskiktet Biologisk mångfald Kväve och fosfor Markanvändning Färskvatten Figur 4. Planetens gränser (planetary boundaries) så som de identifierats av Rockström m.fl. (2009) för nio globala processer. Den inre gröna ytan representerar det säkra området som mänskligheten bör hålla sig inom för att undvika oförutsägbara och kanske oåterkalleliga globala förändringar. De processer som har passerat säkra nivåer är klimatförändringar (koldioxidhalt i atmosfären), biologisk mångfald (antal utrotade arter per miljon arter och år) och störning av den globala kvävecykeln (vilken hastighet mänskligheten fixerar kvävgas från atmosfären). För två av processerna - miljögifter och aerosoler i atmosfären har det inte varit möjligt att fastställa gränsvärden. Illustration: Erik Rosin, Futerra, för Stockholm Resilience Centre. industrisektorns utsläpp. Jordbruket släpper ut koldioxid dels genom förbränning av fossila bränslen (t ex traktordiesel och tillverkning av konstgödsel) och förlust av organiskt material från marken (minskad mullhalt). På så sätt bidrar jordbruket även till försurningen av världshaven som är en annan av de processer som forskarna tittat på i analysen av planetens gränser. Havsförsurningen beror på att den ökande halten av koldioxid i atmosfären medför att allt mer koldioxid löser sig i haven och bildar kolsyra som gör haven surare. Internationellt sett beräknas djurhållningens (inklusive foderodling, transport och markanvändning) samlade bidrag till växthusgasutsläppen vara 15 procent (Steinfeld, 2012). Utsläppen ökar eftersom köttproduktionen är på stadig uppgång i världen. Metan och lustgas utgör de största delarna. Detta är en viktig skillnad jämfört med andra sektorer där koldioxid från förbränning av fossila bränslen dominerar. Metan kommer främst från idisslarnas fodersmältning och lustgas från markberedning, inklusive gödselhantering. Det svenska jordbrukets utsläpp av växthusgaser sammanfattas i Figur 6. Det är givetvis inte enbart själva odlingen som påverkar klimatet utan även förädling, distribution och handel med livsmedel ger förstås också upphov till utsläpp av växthusgaser. Av hushållens samlade klimatpåverkan i Sverige kommer ca en tredjedel från livsmedlen. Den största delen av matens klimatpåverkan sker i själva jordbruksledet men förbättringar i själva odlingen kan ätas upp av konsumenternas beteende, till exempel hur man tar sig till affären och hur långt man reser för att handla. Utsläpp av kväve och fosfor Kväve är ett livsnödvändigt näringsämne för såväl växter som djur. Utan tillräckligt med kväve bildas inte proteiner, men med för hög användning på åkermarken uppstår problem. Under de senaste hundra åren har kvävets kretslopp påverkats radikalt av mänsklig aktivitet särkilt jordbrukets. Globalt sett räknar man med att människan har dubblerat den mängd kväve som binds in i det biologiska systemet sedan 1960 (MA, 2005). Förutom att kväveläckage orsakar övergödning av våra hav och vattendrag så bidrar överskottet av kväve till försurningen, till att 10

11 bryta ner ozon i stratosfären och till klimatförändringarna. Bland annat bildas den mycket kraftiga växthusgasen lustgas när organiskt bundet kväve bryts ner av mikroorganismerna i marken. Jordbruket bygger idag till stor del på ett linjärt flöde av kväve. Nytt kväve förs hela tiden in i systemet, på global nivå står fixering av luftkväve för att tillverka konstgödsel för mer än hälften av det kväve som härrör från mänsklig aktivitet, medan odling av kvävefixerande växter står för cirka en fjärdedel (Rockström m.fl., 2009). Idag klarar många ekosystem inte av att ta hand om mer kväve, vilket bidrar till att havsbottnar dör, klimatet förändras och att den biologiska mångfalden minskar (MA, 2005). I Europa fixeras det idag tre gånger så stora mängder kväve som i början av 1900-talet. Industriella processer som då utvecklades gjorde det möjligt att fixera luftkväve och sedan 1950-talet har den industriella fixeringen av luftkväve ökat explosionsartat. Detta har bidragit till problem som övergödning, nitrat i dricksvattnet, klimatpåverkan med mera. Kostnaderna för de kväverelaterade miljöeffekter som är orsakade av jordbruket i Europa sektorn Jordbruk del ur sektorn Energi importerade varor, ingår inte i den svenska klimatrapporteringen del ur sektorn LULUCF Figur 5. Globala växthusgasutsläpp för olika sektorer år 2004 (Barker m fl. 2007). Figur 6. Det svenska jordbrukets utsläpp av växthusgaser, exklusive påverkan på markanvändning utanför Sveriges gränser (Cederberg m fl. 2012). Figur 7. Exempel på effekter vid olika globala medeltemperaturerökningar (jämfört med ) Källa: Perspectives on climate change and sustainability. Climate Change 2007: Impacts, Adaption and Vulnerability. Contribution of Working Group II to the Fourth Assessment Report of the Intergovernmental Panel on Climate Change. 11

12 har beräknats kosta samhället miljarder euro per år enligt»the European Nitrogen Assessment«som genomförts av 200 experter från 21 länder. Det kan jämföras med de miljarder som lantbrukarna beräkas tjäna på att använda konstgödselkväve i form av ökade skördar. I vår närmiljö märks jordbrukets ineffektiva kväveanvändning t ex i form av övergödning i Östersjön. 45 procent av det kväve som når Östersjön kommer från jordbruket. Man tvistar om vilka produktionssystem som läcker minst, men de flesta är överens om att lägre kvävenivåer i systemet, växtföljder med fleråriga grödor och jämnare regional fördelning mellan djurhållning och växtodling, minskar läckagerisken (Wivstad m.fl., 2009). Allt detta är viktiga beståndsdelar i ett lantbruk som utgår från agroekologiska principer. Växter behöver även fosfor för att växa. Precis som alla andra levande organismer är de beroende av fosfor till exempel för att bära den genetiska informationen i sitt DNA och omsätta energi i sina celler, samt bilda protein. I det moderna jordbruket används idag stora mängder fosfathaltiga gödselmedel framställda genom brytning av fosfatmalm, men tidigare kom en stor del av fosforgödseln i världen från stora ansamlingar av fågelspillning. Utsläpp av fosfor är tyvärr också den främsta orsaken till övergödning (alltför stor tillförsel av näringsämnen) i sjöar, dammar, floder och flodmynningar runt om i världen, med giftiga algblomningar, syrebrist, fiskdöd och andra problem som följd. Mycket av fosforn kommer från erosion och avrinning från jordbruksmark men också från mänskligt avfall som är orenat eller otillräckligt renat (även denna fosfor härrör ursprungligen från A century ago In 1903 commercial seed houses offered hundreds of varieties, as shown in this samling of ten crops. Figur 8. Minskad mångfald av sålda fröer i USA. En jämförelse mellan 1903 och 1983 som omfattade 66 grödor, visade att mer än 90 procent av de olika sorterna hade försvunnit. Globalt sett har omkring 75 procent av mångfalden av livsmedelsgrödor försvunnit under 1900-talet, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO). Källa: National Geografic, juli years later By 1983 few of those varieties were found in the National Seed Storage Laboratory.* 12

13 Figur 9. Global totalanvändning av kväve- och fosforgödningsmedel. Källa: IAASTD, livsmedel som producerats av jordbruket). Samtidigt är fosfor en bristvara på åkrarna i många delar av världen. Afrika är världens största exportör av fosfatmalm samtidigt som det också är den kontinent som har det största behovet av nytillförsel av fosfor till de generellt sett magra jordarna som finns där (Cordell et al., 2009). Enligt vissa analyser har mänskligheten börjat närma sig (eller kanske redan passerat) det som många kallar»peak fosfor«, den tid då de globala reserverna av brytvärd fosfor börjar minska. Fosforn kommer förstås inte att ta slut helt, det är ju ett av de vanligaste grundämnena i både jordskorpan och i haven. Problemet är att koncentrationen av fosfor oftast är för låg för att det ska vara ekonomiskt intressant att utvinna den med dagens metoder. Även om de flesta prognoserna är osäkra råder det inga tvivel om att brytvärd fosfor kommer att bli en bristvara förr eller senare (Carpenter och Bennet, 2011). Idag bryts det mesta av världens fosfatmalm i fem länder - Jordanien, Kina, Marocko inklusive Västsahara, Sydafrika och USA. Cirka 80 procent av den Figur 10. Globala trender i produktion av spannmål och kött. Källa: IAASTD, fosfatmalm som anses vara brytvärd kommer från Marocko och Västsahara. Det innebär att»peak fosfor«, om eller när den inträffar, kan medföra stora geopolitiska konsekvenser. Förlust av biologisk mångfald Biologisk mångfald är variationsrikedomen inom arter, mellan arter och av ekosystem i landskapet. Denna mångfald ger oss allt från mat och kläder till mediciner och husrum. Dessutom finns det en direkt koppling mellan biologisk mångfald och ekosystemens långsiktiga kapacitet att leverera ekosystemtjänster som luft- och vattenrening, samt pollinering av grödor och erosionsskydd. Redan idag utrotas arter 100 till 1000 gånger snabbare än vad som anses vara naturligt. Om den globala medeltemperaturen stiger med 1,5 till 2,5 grader (jämfört med medeltemperaturen ) riskerar mellan 20 och 30 procent av alla växt- och djurarter att utrotas, enligt FN:s klimatpanel, IPCC. Figur 11. Kartan visar den globala utbredningen av odlingsmark (grön) och betesmarker (brun). Enligt FAO: s statistik upptar odlingsmark för närvarande över 1530 miljoner hektar (cirka 12 procent av jordens landyta, exklusive Grönland och Antarktis), medan betesmarker täcker ytterligare 3380 miljoner hektar (26 procent av den isfria landytan). Sammanlagt upptar jordbruk ungefär 38 procent av jordens landyta, vilket är den i särklass största markanvändningen på planeten. Källa: Foley m.fl.,

14 Detta innebär att ekosystemen blir mer sårbara och att deras långsiktiga förmåga att klara av förändringar i klimat och miljö (deras resiliens) riskerar att minska. Nu när den fossila energin behöver fasas ut blir också beroendet av ekosystemens förnybara produktion av varor och tjänster allt viktigare. Mångfalden är också grunden för förädling av växter och djur samt en försäkring inför framtiden. Klimat och miljö kommer med all sannolikhet att förändras allt snabbare och det är därför viktigt att bevara en mångfald av växter och djur med olika miljökrav som kan utföra samma funktion under de nya förhållandena. Jordbrukets användning av kemiska bekämpningsmedel är en av orsakerna till förlusten av biologisk mångfald, men avskogning för att skapa utrymme för ny jordbruksmark och det monotona landskapet som dagens industrialiserade jordbruk medför bidrar också avsevärt. Enligt Millennium Ecosystem Assessment (2005) är 60 procent av planetens ekosystemtjänster överexploaterade eller hotade på grund av bland annat förstörda livsmiljöer, invaderande arter, övergödning, miljögifter och klimatförändring. Den europeiska miljömyndigheten, EEA (2009), visar att odlingslandskapets växter och djur fortfarande minskar och är hårt ansatta av intensiva produktionsmetoder och igenväxning. Jordbruk använder nästan hälften av den europeiska landytan vilket gör att statusen för biologisk mångfald i regionen är starkt beroende av vilka produktionsmetoder som används. Även i Sverige är många arter hotade på grund av den storskaliga rationaliseringen av lantbruket. Odlingslandskapets forna artrikedom är idag till stor del begränsad till områden som till exempel ängs- och hagmarker. Hoten kommer sig av att monokulturerna breder ut sig samtidigt som marker växer igen; med andra ord ett alltför intensivt och ensidigt jordbruk i vissa regioner medan det i andra snarare handlar om brist på aktivt lantbruk, särskilt när det gäller lantbruk med betande djur (Bernes, 2011). Problemen är på många sätt desamma världen över även om det givetvis är stora regionala skillnader. Samma bild av ett akut läge där jordens land och vattenresurser är hårt belastade presenterades i FAO-rapporten»The state of the world s land and water resources for food and agriculture«(fao, 2011). Man pekar bland annat på att produktionsökningen inom lantbruket hittills på alltför många ställen skett på bekostnad av mark- och vattenresurser. Biologisk mångfald handlar inte bara om hotade vilda växter och djur utan också om den odlade mångfalden. För ca 100 år sedan var det ett hundratal grödor som försörjde världen. Idag dominerar fyra grödor stort vete, soja, ris och majs. Förutom att allt färre grödor odlas så odlas dessutom allt färre sorter av varje gröda. FAO (2010a) uppskattar att omkring 75 procent av mångfalden av livsmedelsgrödor försvann under 1900-talet. Att den odlade mångfalden minskar ökar sårbarheten i odlingen. Om bara en viss sorts gröda odlas på en stor yta påverkas hela odlingen på likartat sätt om vädret slår fel, skadedjur angriper eller marken lider av näringsbrist. Utvecklingsarbete och fältförsök har visat att riskspridning genom att odla flera grödor och många sorter lönar sig. Oftast är det någon gröda som klarar ändrade odlingsbetingelser. För ett litet land som Sverige blir det allt svårare att få tillgång till sortmaterial som lämpar sig att odla i alla svenska klimatzoner. Växtförädlingen har under de senaste trettio åren successivt övergått från att i huvudsak vara statlig till privat. Idag dominerar ett fåtal stora privata aktörer vilka inte ser de regionala svenska marknaderna som tillräckligt lönsamma för satsningar på sorter lämpade för t ex Norrlands inland. Istället tvingas Sverige många gånger använda sortmaterial som är framtaget för att passa nordtyska förhållanden. Markanvändning Redan idag upptar jordbruksmark 38 procent av planetens isfria landyta (se Figur 11) och jordbruk i olika former har under historiens gång trängt undan 70 procent av gräsmarkerna, 50 procent av savannerna och 27 procent av de tropiska regnskogarna (Foley m.fl. 2011). Av denna är en tredjedel åkermark och resten betesmark. Än så länge används den allra största delen av världens åkermark till livsmedelsproduktion. Enbart några få procent används för odling av energigrödor. I begreppet livsmedelsproduktion ingår dock även foder till djur. Uppskattningsvis används ungefär hälften av världens åkermark till foderproduktion (Ibid). Trots denna historiska expansion börjar åker-, betesmark och ängar bli en bristvara i ett globalt perspektiv. Dels för att värdefull åkermark går förlorad på grund av till exempel väg- och husbyggen, och dels för att efterfrågan på livsmedel, energi och fibrer hela tiden ökar. I ljuset av denna utveckling har den ökande efterfrågan på mark tagit sig uttryck i såväl höjda markpriser som länders eller privata företags investeringar i mark utomlands, så kallad»land grabbing«, för att tillgodose sitt eget behov av olika produkter. Även åkermarkens kvalitet är hotad. Lägre mullhalter, erosion, föroreningar, packningsskador, försaltning med mera är ökande problem. Kvalitetsbrist leder inte bara till lägre eller uteblivna skördar, en farhåga är att detta också på sikt skulle kunna leda till näringsfattigare livsmedel. Kemiska föroreningar Forskarna har ännu inte lyckats att definiera en hållbar planetär gräns för kemikaliespridningens påverkan på ekosystemen. 14

15 Figur 13. Total global produktion av bekämpningsmedel. Källa: IAASTD, Utifrån de kemiska föroreningarnas egenskaper och överskridandet av vissa gränsvärden i miljön och för vissa livsmedel (till exempel rester av bekämpningsmedel i frukt och grönt) kan det dock konstateras att mänskligheten i dag på en rad punkter överskrider vad som kan anses vara långsiktigt hållbart (Blacksmith Institute, 2012). Utöver de ämnen som är definierade som direkt giftiga är till exempel spridningen av långlivade organiska miljögifter som bryts ned långsamt och ackumuleras i näringsvävarna att betrakta som farliga. Det finns idag en rad miljögifter som klassas som cancerframkallande, hormonstörande och reproduktionsstörande. Ämnen som inte nödvändigtvis är skadliga i ett kort perspektiv, men visat sig påverka människor och miljö negativt i långa loppet. Inom lantbruket används kemiska bekämpningsmedel framförallt för tre syften: ogräsbekämpning (herbicider), insektsbekämpning (insekticider) och bekämpning av svampsjukdomar (fungicider). I Sverige är ogräsmedlen helt dominerande och står för över 80 procent av den totala mängden kemiska bekämpningsmedel. I EU som helhet är svampmedlen den största gruppen (Eurostat, 2007). Hur mycket bekämpningsmedel som används per arealenhet varierar kraftigt mellan olika länder. Skillnaderna beror delvis på biologiska faktorer. Varmare och fuktigare klimat medför till exempel oftast större problem med olika skadegörare. Vilka grödor som odlas har mycket stor betydelse. Att Sverige har en låg användning förklaras till stor del av att vi inte odlar så mycket bekämpningsintensiva grödor och samtidigt har ett klimat som ger jämförelsevis små växtskyddsproblem. Statistiken över bekämpningsmedelsanvändningen baseras oftast på mängden verksamt ämne (aktiv substans). Det är ett trubbigt mått, eftersom olika medel har helt olika dosering. En del kräver så lite som 10 gram verksamt ämne per hektar, medan andra preparat har doser på 1-2 kg. Den använda mängden säger heller inget om skadlighet för miljö och hälsa, eftersom det handlar om många hundra helt olika kemiska substanser med olika ändamål och verkningssätt. Dessutom är den tillgängliga statistiken både gammal och av osäker kvalitet, vilket gör det svårt att jämföra användningen på ett korrekt sätt. Bekämpningsmedelsanvändningen påverkar tyvärr inte enbart de ogräs eller skadeinsekter man vill åt, utan även till exempel nyttodjur som pollinerare och naturliga fiender till skadedjuren. Kemiska bekämpningsmedel var den faktor inom det konventionella lantbruket som hade störst negativ effekt på biologisk mångfald i en omfattande studie i åtta europeiska länder (Geiger, et al., 2010). Utöver att arter slås ut, riskerar också rester av bekämpningsmedel i vatten och livsmedel att påverka människors hälsa. Även om det finns gränsvärden för hur mycket bekämpningsmedelsrester som får finnas i livsmedel kan dessa inte tolkas som att det är helt riskfritt att äta livsmedel med halter under gränsvärdet. Gränsvärdena begränsas av såväl analysmöjligheter som politiska kompromisser och dessutom studeras i regel en aktiv substans i taget utan att hänsyn tas till eventuella kombinationseffekter. Samtidigt blir det allt vanligare att blanda en mängd olika bekämpningsmedel så att varje rest skall hamna under gränsvärdet. Ett stort antal bönder och lantarbetare förgiftas av kemiska bekämpningsmedel årligen i världen, främst i utvecklingsländerna i Syd där detta också får allvarliga ekonomiska konsekvenser. I Afrika söder om Sahara kostar förgiftning på grund av bekämpningsmedel samhället mer än det totala biståndet till hälsosektorn (UNEP, 2013). Många av de farliga preparat som är förbjudna i den industrialiserade världen, används fortfarande i Syd. Dessutom kan medel som bedöms som relativt»säkra«i Europa få allvarliga konsekvenser när de säljs utan restriktioner och ofta förvaras lättåtkomligt. Förvaringskärl är alltid en bristvara och gamla behållare för bekämpningsmedel kan användas till mycket, som krukor eller vattentunnor. De som sprider gifterna saknar ofta ordentlig skyddsutrustning, ibland har de ingen alls. Många kan inte heller läsa varningstexterna, som i många fall är tryckta på ett främmande språk. Särskilt i exportgrödor som bomull, bananer och snittblommor används stora mängder bekämpningsmedel. Exempelvis besprutas bananplantorna på en konventionell plantage i Costa Rica flera tiotals gånger under de drygt nio månader det tar för plantan att bära fram mogen frukt. Den intensiva användningen drabbar miljön, ekosystemen och människorna i dessa länder 15

16 hårdast. Men små giftrester kommer också till den rika världen i Nord genom exporten av produkterna. På så sätt kan man säga att»giftcirkeln sluts«. De tio största bekämpningsmedelsföretagen i världen har nämligen sitt säte i USA eller EU. Tillsammans står dessa för över 90 procent av all tillverkning och försäljning av bekämpningsmedel i världen. En nyligen genomförd sammanställning av EFSA (European Food Safety Authority) visar att allt färre livsmedel är fria från bekämpningsmedel och att allt fler ämnen hittas i ett och samma prov. Sammanställningen är baserad på fler än prover från cirka 500 typer av livsmedel runt om i Europa (EFSA, 2013). I den Svenska miljöövervakningen hittas rester av bekämpningsmedel även i ytvatten, grundvatten, bottensediment, regn och luft. I ytvatten hittades överträdelser av riktvärden i 43 procent av proven, dvs den koncentration då negativa effekter på organismer i vattenekosystemet kan ske (Nanos m.fl. 2012). Utöver bekämpningsmedel finns flera andra kemikalier som är problematiska i jordbruket. En särskilt allvarlig metall är tungmetallen kadmium. Kadmium finns visserligen naturligt i många jordar (hur mycket beror på jordarten och markens ursprung), men halterna har ökat till farliga nivåer på många platser. Det finns ett direkt samband mellan mängden kadmium i åkermarken och halten kadmium i grödan. Kadmium härrör till största delen från luftnedfall från koleldning och utsläpp från industrier, men också från spridning av avloppsslam och kadmiumförorenad fosfatgödsel, som medfört en ökning av åkerjordens kadmiumhalter under det senaste halvseklet (SGU 2013:01). Exponeringen för kadmium via maten kan förorsaka benskörhet och njurskador och en rad studier visar samband med effekter på hjärt-kärlsjukdom, diabetes, ökad dödlighet, reproduktions- och neurotoxicitet. Kosten är den huvudsakliga exponeringsvägen för kadmium och marginalen till kritiska exponeringsnivåer anses vara liten, eller obefintlig och det går inte att utesluta att en risksituation kan föreligga för delar av befolkningen (Livsmedelsverket, 2010). Under senare år har flera nya vetenskapliga studier pekat på hälsoeffekter av kadmium Low productivity High productivity High yield gap Low yield gap Figur 14. Stora delar av Afrika, Latinamerika och Östeuropa har stora»skördegap«regioner där jordbruksmarken inte når upp till sin fulla potential för att producera mat. Att överbrygga dessa gap skulle kunna öka den nuvarande livsmedelsproduktionen med mer än 50 procent. Källa: FAO,

17 Foto: Anneli Nordling Mosaiklandskap i Etiopien. Foto: Anneli Nordling, Naturskyddsföreningen. vid lägre exponering än den som legat till grund för bedömning av hur mycket kadmium människor»tål«att exponeras för (Kemikalieinspektionen, 2011). Vattenanvändning Jordbruket i världen står för ungefär 70 procent av den globala vattenanvändningen (Foley m.fl. 2011). För en balanserad diet på 3000 kilokalorier per person och dag behövs det hela 3600 liter färskvatten, eller 1,3 miljoner liter per person och år. Med en växande världsbefolkning och allt törstigare dieter (mer kött och mejeriprodukter) är vattnet i floder, sjöar och grundvattenmagasin redan idag så överutnyttjat att floder som Coloradofloden, Gula floden och Indus tidvis inte längre når ut till haven eller till sin naturliga slutdestination. Dessutom har grundvattennivåerna sänkts till alarmerande låga nivåer på många håll, t ex i delar av USA, Kina, Indien och Afrika söder om Sahara. Stora sjöar som Aralsjön har krympt till oigenkännlighet och hälften av alla våtmarker i Europa och Nordamerika har försvunnit, främst på grund av att de dikats ut för att ge plats åt jordbruk och bebyggelse. I många områden tär man på grundvattnet för att bevattna jordbruket. Bevattning av omfattande tomatodlingar i Spanien har till exempel sänkt grundvattennivån med upp till en meter per år. I Sverige är däremot vattenbrist sällan ett allvarligt problem mer än lokalt och tillfälligt. I ett globalt perspektiv är vattenbrist Figur 12. Ökad användning av bevattning. Källa: IAASTD, ett ökande problem som inte sällan leder till konflikter. På våra breddgrader är det oftare kvalitén på vattnet som kan utgöra ett problem. I stora delar av t ex Nederländerna är höga halter av nitrat i dricksvatten ett hälsoproblem. Nitratet kommer från gödselanvändningen i jordbruket. Rester av bekämpningsmedel är en annan förorening som kan förekomma i vatten. Många livsmedel som importeras från Syd till EU-länderna består egentligen mest av vatten t ex gurka, tomat, citrusfrukter med mera. Den stora vattenanvändningen sker förstås vid själva odlingen. Till exempel behövs det ungefär 1200 liter vatten för att producera 1 kg vete, liter för varje kg nötkött och 17

18 2 700 liter för 1 kg ris. Att transportera vattenkrävande livsmedel från områden med vattenbrist till Nordeuropa som oftast har tillräckligt med vatten, är förstås långt ifrån hållbart (SIWI, 2004). Aerosoler Aerosoler är små luftburna partiklar som både kan påverka vårt klimat och utgöra en hälsorisk. Det kan handla om alltifrån uppvirvlade damm- och jordpartiklar till sot som bildas vid förbränning av fossila bränslen och biomassa. De kan alltså vara både naturliga eller antropogena (skapade av människan). En del av dessa partiklar (sot), bidrar till uppvärmningen. Andra, till exempel sulfater och organiska partiklar, reflekterar solljus tillbaka till rymden och tenderar att kyla planeten. Den nuvarande uppfattningen är att nettoeffekten av alla partiklar är en nedkylning som uppskattas ha dolt en betydande del av det senaste århundradets förväntade uppvärmning. Lantbruket bidrar via användning av fossila bränslen och biobränslen samt olika naturliga partiklar, som pollen, damm och jord. Svedjebruk och anlagda skogsbränder för att ge plats åt nya odlingsbara ytor är också en bidragande faktor. Ozonlagret Att ozonlagret påverkas negativt av freoner är allmänt känt. Indirekt har lantbruket via livsmedelskedjan varit en bov i dramat eftersom livsmedel ofta behöver hållas kalla och många kylsystem historiskt sett använt sig av ozonförstörande freoner som köldmedium. Men i takt med att de skadliga freonerna fasats ut har lustgas från lantbruket seglat upp som ett av de största hoten mot jordens ozonlager. Att lustgas, eller dikväveoxid, är skadligt för ozonlagret har varit känt sedan 1970-talet, men gasen finns trots detta inte upptagen i det så kallade Montreal protokollet, som varit så framgångsrikt med att avveckla de mest aggressiva ämnena (freoner och haloner) att ozonlagret nu börjat återhämta sig. Lustgas är mindre aggressivt än dessa men släpps ut i betydligt större mängder. Jordbruket står för ca 50 procent av det totala utsläppet av lustgas i EU och hälften av det kom år 2000 från gödselhanteringen (Oenema m.fl., 2007), resten kommer från industri och förbränning. Eftersom lustgas också är en av de farligaste växthusgaserna skulle minskade utsläpp gagna både ozonlagret och klimatet. Länge utgjorde även bekämpningsmedlet metylbromid i jordbruket ett hot mot ozonlagret. Det förbjöds dock i början på 2000-talet i de flesta länder på grund av dess ozonförstörande egenskaper. Ojämn fördelning Idag produceras det faktiskt tillräckligt mycket mat för att mätta hela jordens befolkning (FAO, 2009). Mellan 1985 och 2005 ökade jordbruksproduktionen i världen med 28 procent (Foley m.fl. 2011). Ändå lider omkring en miljard människor av hunger och kronisk undernäring, samtidigt som ungefär 1,5 miljard av jordens befolkning lider av fetma. Det viktigaste just nu är därför inte att öka produktionen i världen som helhet utan snarare att se till att maten når dem som behöver den mest. Dessvärre har de produktionsökningar som åstadkommits de senaste 30 åren med hjälp av teknik och vetenskap i alldeles för liten utsträckning nått fram till världens fattiga. Det konstaterar 400 oberoende forskare och andra experter med stöd av bland annat Världsbanken, UNEP, Unesco, FAO och WHO efter en sex år lång studie»international Assessment of Agricultural Science and Technology for Development«(IAASTD, 2008). I studien rekommenderas ett paradigmskifte inom lantbruket till förmån för ekologiskt hållbara produktionsmetoder och ett ökat stöd till världens småbrukare. Idag försörjer världens ungefär 500 miljoner småbrukare i storleksordningen 2,5 miljarder människor med livsmedel (FAO, 2012). En annan viktig anledning till att den mat som produceras i världen inte når fram till alla människor är bland annat handelsoch jordbrukspolitik, till exempel att många länder i Nord kraftigt subventionerar det egna lantbruket. Det har påverkat världsmarknaden och ofta försvårat utvecklingen av lokala marknader för livsmedel i utvecklingsländerna, med negativa effekter på livsmedelstrygghet och utveckling av ett hållbart lantbruk i dessa länder. De slutsatserna drog FN-studien Millennium Ecosystem Assessment och rekommenderade att en rad subventioner inom lantbruket måste förändras i grunden så att de gynnar ett hållbart lantbruk med mindre kemikalieintensitet och större fokus på multifunktionalitet, biologisk mångfald och ekosystemtjänster (MA, 2005). Att fattiga människor inte köper mat, beror också på bristande köpkraft. Ekologiska restriktioner för lantbruket Om man tar forskningen kring planetens gränser på allvar och lägger till att mänskligheten har nått eller är på väg att nå»peak oil«och inom en snar framtid även det som många kallar»peak fosfor«(när produktionen av fossil energi och fosfor börjar minska), så innebär det att den framtida livsmedelsproduktionen behöver byggas på andra resurser än just på olja och fosfor från gruvbrytning. Samtidigt med detta behövs en drastisk minskning av det ekologiska avtryck som livsmedelsproduktionen orsakar. 18