4. Tema: Islam i blickfåget. 10. Utanför temat. 4. Polariserande gatubeteende. 6. Startskottet. 7. Islams guldålder 8. Läs, lär och briljera...

Transkript

1 4panorama.lupef.se

2

3 LEdarE 03. INNEHÅLL Islam är världens näst största religion efter kristendomen med 1,5 miljarder utövare. Islam har anor sedan 600-talet och har en mängd olika trosinriktningar. Ändå utmålas islam idag av många som en enda hotfull livsstil som bland annat är kvinnodiskriminering, frihetsinskränkande, imperialistiskt genom invandringen av muslimer till Europa och direkt livsfarlig i sin våldsamhet. Men världen är aldrig svartvit i något som helst avseende och det är en grov oförrätt att betrakta islam utifrån samma simplifierande dikotomi. Därför ägnar vi oss i detta nummers temaartiklar åt paradoxen att människor som känner sig hotade av ett visst beteende själva anammar åsikter och värderingar som i sin tur är icke-toleranta gentemot omgivningen. Du kan bland annat läsa om en Yosef som plötsligt möttes av ett avståndstagande från allmänheten på grund av ett stylingval, vi ger en överblick över Sverigedemokraternas föregångare, vi ifrågasätter den fördomsfulla bilden av islam med argument hämtade från det muslimska kalifatets framfart runt det första milleniumskiftet och med folkbildande avsikt behandlar vi dem så skrämmande kvinnliga muslimska huvudbonaderna - för det man inte förstår fruktar man. Skärskådandet av intolerans, fast av annan sort, fortsätter med musikerna Dixie Chicks och Sinead O Connor som fått utstå dödshot från kristna grupper när de brukat sin yttrandefrihet. Vad en politisk majoritets oförmåga att respektera andra gruppers behov och livsstilar kan leda till framgår också i vår översikt av zapatisterna i Mexiko. Vi hinner även med att avhandla en annan sorts intolerans, nämligen på det sätt vi människor förbrukar våra ändliga resurser genom slit-och-släng istället för vagga-till-vagga. Vi presenterar här ett designtänk som kan vara en alternativ väg framåt mellan förödande business as usual och "trist" Erik Hellqvist eco-efficiency. CHEFREDAKTÖR Ordförande har ordet Efter en sommar som minst sagt har varit ombytlig i både väder och erfarenheter ser jag nu fram emot en ny termin i Lund! Ny termin betyder ny start och liksom löven byter färg vänder vi blad och blickar över vår nya färgpalett. Hösten med LUPEF är fullspäckad med nya roliga händelser så håll i hatten för nu åker karusellen. Vi ses i vimlet! Stephanie Douglas Anderberg Ordförande, Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening 4. Tema: Islam i blickfåget 4. Polariserande gatubeteende - hur dumma är vi? 6. Startskottet - En historia om en folkomröstning 7. Islams guldålder 8. Läs, lär och briljera......om islams kläder 10. Utanför temat 10. Zapatisterna - vänsterns senaste fixstjärna 15. Designparadimet som gungar världen 20. Pop och politik - Yttrandefrihet på liv och död 23. Om Panorama Ansvarig utgivare: Stephanie Douglas Anderberg, Ordg. Lupef Kontakt: tidningen@lupef.se Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening Paradisgatan 5:S Lund Ilustrationer: Patrik Bruzelius, Erik Hellqvist och Martin Löfkvist

4 04. Tema Polariserande gatubeteende hur dumma är vi? Vi har fortfarande en lång väg att gå när det gäller att bete oss hövligt, eller kanske snarare normalt, mot varandra i vardagskontakterna. Detta gäller inte minst över etniska gränser, vilket är farligt kontraproduktivt. En vanlig bussresa och två urbana sociologer förklarar varför vi genom vårt uppförande på allmänna platser bedrar oss själva på flera sätt när vi tycker oss se muslimska terrorister överallt. För ett par månader sen kom en vän till mig hem ifrån att ha varit iväg en termin och pluggat utomlands. Av någon anledning uppvisade han oväntat nog ett rejält tvåmånadersskägg. Av ren lathet och nyfikenhet bestämde jag mig för att inte heller raka mig på ett tag. Första två veckorna var inget problem. Den tredje veckan började min familj klaga på mitt utseende. Jag bestämde mig ändå för att låta det växa lite till. Den fjärde veckan började jag märka att folk runtomkring stirrade mer än vanligt. Jag, som levt hela mitt liv runt etniska svenskar och alltid varit den som varit lite annorlunda, kände att jag helt plötsligt hade andra ögon på mig än tidigare. Jag lät mitt skägg fortsätta växa och i femte veckan hände något jag chockades över: folk slutade inte stirra på mig om jag väl mött deras blick. En morgon blev jag irriterad över att en äldre dam stirrade på mig medan vi både väntade på att bussen skulle komma. Kvinnan slutade inte stirra och när bussen väl kom valde hon att sitta så att hon kunde se mig hela tiden. När vi satt på bussen fick jag nog, så jag började kika ner lite i min tjocka vinterjacka och le lite. Genast tryckte kvinnan på stopp-knappen och hoppade av bussen fortast möjligt. Samma buss som jag reser med dagligen och rest med otaliga gånger i mitt liv. Upplevelsen fick mig först att skratta lite. Jag som alltid har varit den som försvarat etniska svenskar när familj och släkt menat att de blivit särbehandlade, hade själv hamnat i en sådan situation. Naiv som jag ibland är tänkte jag att det måste ha funnit någon annan anledning till varför hon valde att hoppa av två busshållplatser efter att hon stigit på bussen, mitt ute i ingenstans. Jag tänkte inte speciellt mycket mer på vad som hänt, men bara två dagar senare hände precis samma sak: folk slutade inte stirra på mig, allra minst på bussen. Detta bisarra gatumottagande fortsatte under de följande två veckorna tills jag rakade mig. Irriterad som jag blev testade jag vid flera tillfällen att titta innanför jackan och bete mig en aning nervöst, alltid med samma resultat: under två veckor fick jag samma resultat av sju äldre män och kvinnor, de gick omedelbart av bussen. Det var tydligt vad de hade suttit och tänkt på hela tiden. Varje gång detta hände blev jag lika förvånad. Varför har folk aldrig betett sig på det viset omkring mig tidigare? Hade samma sak hänt min svenske vän? Varför ska han kunna spara sitt skägg i flera månader utan att folk får fördomar medan jag som är muslim blir uttittad som om jag skulle spränga bussen vilken sekund som helst? Hur ska jag kunna lära ut till mina syskon, vänner och förhoppningsvis kommande barn att inte ha fördomar mot det svenska folket när vissa kan anklaga dig för att vara terrorist vilken sekund som helst bara för att andra så kallade muslimer utför terrordåd? Jag vill inte påstå att jag är den som är mest kunnig inom islam, men att islam är strängt emot att döda oskyldiga människor är jag säker på. Jag vet även att våldsbejakande islamister inte är överrepresenterade bland de extremistgrupper från alla etniciteter och religioner som utför världens terrordåd, och att attentat oftast sker på grund av ekonomiska eller politiska skäl snarare än av någon fundamental religionsuppfattning. Varför går inte denna verklighet ut till människorna på min buss (i Jönköping)? Varken debatten eller fenomenet är nya, ens i Sverige. Däremot är det förståeligt att de har intensifierats efter Taimour Abdulwahabs självmordsattentat i Stockholms julrusch Situationen för muslimer i Sverige underlättas inte heller av att Anders Behring Breivik och Lasermannen 2 i Malmö utmålas som psykopater snarare än som terrorister (varför sägs muslimska attentatsmän aldrig vara mentalt sjuka?). Trots att deras attacker har tydliga politiska dimensioner vigs 2000-talets användning av terrorbegreppet helt åt våldsbejakande islamister, och allt som oftast begränsas det inte till denna grupp utan alla muslimer dras över en kam. Detta trots att alla vet att fördomar och rasistiskt bemötande inte åstadkommer något konstruktivt. Ändå fortsätter många människor i detta spår. Fördomar är svåra att värja sig mot men vi borde ha lärt oss för länge sedan att bekämpa dem, att ha öppnare sinnen än så, för fördomar leder bara till fler fördomar och därmed konflikt. Detta är inte bara sunt förnuft utan även väl vetenskapligt underbyggt, inte minst inom urban sociologi. I sitt klassiska kapitel Street Etiquette and Street Wisdom (Streetwise: Race, Class and Change in an Urban Community, 1990) pekar Elijah Anderson på vikten av att olika etniciteter beter sig väl emot varandra när de interagerar (i det offentliga rummet). Han skriver om gatusmart ögonkontakt och tal såväl som hur man bör passera varandra på gatan, samt, omvänt, om hur människor som beter sig streetdumb genom att inte följa dessa informella

5 05. spelregler snabbt bidrar till att spä på fördomar eller till och med startar totalt onödiga konflikter genom att deras beteende projicerar en viss, för motparten stötande, vibb. Att fullkomligt stirra ned någon på en buss bara för att han har skägg är ett solklart exempel på detta (självklart är även att låtsas fingra på en självmordssprängladdning streetdumb, den skulden tar jag på mig som ett led i det spontana experimentet). Andersons text är ganska obekväm i sin rättframhet, men så gör han heller inga försök att sockra sina iakttagelser och erfarenheter. Att vi agerar hövligt mot varandra är ju dessutom grunden även för att homogena samhällen ska fungera. Anderson visar även på hur en enskild människas hemska handling kan förstöra en samhällelig majoritets förtroende för en minoritet, vilket är precis vad vi har sett nu i Sverige och i världen efter 9/11 och i viss utsträckning i vårens fall i Frankrike, och att det i sådana lägen är ännu viktigare och bäst för alla parter att iaktta god sed mot varandra, hur svårt det än är och hur lång uppförsbacken än verkar vara. Om vikten av koder och konventioner för ett hövligt, framgångsrikt samhälle talar även en av den urbana sociologins största guruer, Jane Jacobs. I The Death and Life of the Great American Cities från 1961 beskriver hon vikten av ett vitalt, mångfacetterat gatuliv med omtänksamhet och grannskapskänsla för att skapa ett välfungerande samhälle. Att de följande raderna är några av de mest citerade inom sociologin någonsin, att de har stått emot otalig kritik och att de känns lika aktuella som någonsin, talar sitt tydliga språk om varför ett konstant återskapande av fördomar, baserade på ogrundad rädsla, i de dagliga offentliga kontakterna folkgrupper emellan inte leder till ett säkrare samhälle utan istället agerar provocerande och självuppfyllande: The tolerance, the room for great differences among neighbors differences that often go far deeper than differences in color which are possible and normal in intensely urban life, [ ] are possible and normal only when streets of great cities have built-in equipment allowing strangers to dwell in peace together on civilized but essentially dignifies and reserved terms. Lowly, unpurposeful and random as they may appear, sidewalk contacts are the small change from which a city s wealth of public life may grow. Yosef Omeirat

6 06. Tema Startskottet Under 80-talet ökade flyktingströmmarna till Sverige som en följd av de krig som ägde rum på Balkanhalvön och i Mellanöstern. Det som då kallades Invandrarverket, i dag kallat Migrationsverket, hade som uppgift att fördela flyktingarna jämt mellan landets olika kommuner. Så gott som alla kommuner accepterade detta utan problem men det fanns två undantag i de två små skånska kommunerna Sjöbo och Vällinge. Vällinge kom dock att tacka ja till flyktingarna relativt snart efter en omförhandling om flyktingströmmarnas storlek, men Sjöbo kom att ställa sig på tvären under lång tid framöver. Under ledning av Sven-Olle Olsson kom Centerpartiet i Sjöbo att bedriva en kampanj för att kommunen inte skulle ta emot de 25 flyktingar om året man blivit tilldelade. Kampanjen kom att få stor medial och politisk uppmärksamhet över hela landet framförallt efter att Sven-Olle och Sjöbo- Centern började mobilisera stöd för en lokal folkomröstning i frågan. En sådan folkomröstning ansågs av såväl toppolitikerna i Stockholm som myndighetsarbetarna vid Invandrarverket vara ytters förödande och något som till varje pris skulle stoppas. Invandrarverket försökte från sin sida att erbjuda tillräckligt lukrativa förhållanden i frågan för att få Sjöbo-Centern att backa i sitt krav om folkomröstning, varav det sista var inga flyktingar till Sjöbo i 10 år för att efter det enbart behvöa ta emot 15 flyktingar om året. Men från lokalpolitikerna i Sjöbos sida kom man att tacka nej till alla förslag med argumentet att det var viktigt att folket får säga sitt. Inledningsvis försökte toppolitikerna i Stockholm att med partipiskans hjälp tvinga upprorsmakarna i sydöstra Skåne att underkuva sig och dra tillbaka sitt hot om folkomröstning, men alla försök var lönlösa. Den 29 oktober 1988 klubbade kommunfullmäktige i Sjöbo igenom, med enbart en rösts marginal, beslutet om lokalfolkomröstning i flyktingfrågan. - En historia om en folkomröstning Torget utanför kommunhuset är fullt med folk. Här är reportrar, privatpersoner och nynazister. Alla är de nyfikna på det beslut som snart skall fattas av kommunfullmäktige. Inne i kommunhuset tar kommunens starke man, centerpartisten Sven-Olle Olsson till orda och uttalar de bevingad orden: Det kommer ju in så många flyktingar från fjärran länder så att vem som helst kan räkna ut att nästa generation svenskar inte längre kommer vara blonda och blåögda. Det är den 29 oktober 1988 i den lilla skånska kommunen Sjöbo och det skall beslutas om kommunen skall ha en folkomröstning om att ta emot flyktingar....han var lille David som slogs mot jätten Goliat, han var en hjälte som stod upp för folket. Trots att Sven-Olle och Sjöbo-Centern skapade en reklambroschyr med hjälp av en känd nazist vilket resulterade i hot om uteslutning ur Centerpartiet kom Sven-Olle och Sjöbo- Centern att vinna såväl folkomröstningen som valet till kommunfullmäktige. Stödet för Sven-Olle var enormt, han sågs som den lille medborgaren som vågade ta kampen mot överheten i Stockholm, han var lille David och slog mot jätten Goliat, han var en hjälte som stod upp för folket. För Sven-Olle och hans kumpaner kom valresultatet att leda till att partitoppen slutligen uteslöt dem ur Centerpartiet. Det kom dock att få ytterst liten påverkan, då dessa herrar fortsatte att styra Sjöbo med starkt stöd av kommunens invånare. Och det är nog just så som Sven- Olle är ihågkommen, hatad av vissa och älskad av andra. Folkomröstningen i Sjöbo har kommit att få stor påverkan på Sverige och svensk politik. I hög grad måste man nog anse att folkomröstningen i Sjöbo var startskottet för mobiliseringen av svensk främlingsfientlighet på ett nationellt plan. Det som hände i Sjöbo visade för Sverige att det fanns en opinion som motsatte sig invandringspolitiken i landet. Denna vetskap öppnade upp banan för Ian Wachtmeister och Bert Karlsson, som lyckades mobilisera denna opinion och sedermera leda in sitt parti Ny Demokrati i riksdagen vid valet Det senaste decenniet har vi haft en värld med ökande islamofobi. I Sverige har vi sett det högerpopulistiska partiet Sverigedemokraterna komma in i riksdagen. Ett parti som är uttalat emot det mångkulturella samhället och framförallt de islamska inslagen i de samma. Om det inte varit för folkomröstningen i Sjöbo för snart 25 år sedan hade Sverigedemokraterna haft det betydligt svårare att komma in i riksdagen, oavsett den ökande islamofobin i världen. Fredrik Sundqvist

7 07. Islams Guldålder För 1300 år sedan, medan Europa härskades av tyranniska feodalherrar och en allsmäktig kyrka, blomstrade den muslimska civilisationen i Mellanöstern. Muslimernas kalifat sträckte sig från Marocko i väster till Pakistan i öster och var sin tids stora civilisation. Redan vid Muhammeds död den 8 juni 632 hade det muslimska väldet vuxit sig stort. Ett enhetligt kalifat hade bildats på den arabiska halvön som tidigare bestått av splittrade stadsstater. Denna expansion fortsatte sedan i över hundra år till. Stora landområden erövrades genom krigsföring men många av de angränsande stammarna anslöt sig självmant under övertygelsen att kalifatet hade hjälp från högre ort för hur hade de annars kunnat växa så snabbt? En annan förklaring till kalifatets framgång är att dess stora styrka låg i dess öppenhet. På samma sätt som romarriket århundraden tidigare lyckades konsolidera sina erövringar genom att ge den erövrade befolkningen medborgarskap kunde man behålla ett lugn i det ofantliga kalifatet genom att ge olika folkslag samma grundläggande rättigheter. Men öppenheten var inte begränsad till att underminera eventuella uppror. Man var också öppna inför de kunskaper som främmande folk hade att erbjuda. Detta utvecklades senare till en regelrätt jakt efter kunskap ifrån världens alla hörn. Stora bibliotek etablerades och forskning ifrån Indien, Europa och Kina korsbefruktade varandra i en process som blev avgörande för mänskligheten som helhet. Det var under denna period som grunderna för den vetenskapliga metoden lades fram samtidigt som en rad stora upptäckter gjordes. I Baghdad kombinerade al-khwarizmi den grekiska geometrin med den indiska matematiken och uppfann algebran, i Kairo lade ibn al-haytham grunderna för den optiska vetenskapen och i Pakistan räknade Biruni ut jordens storlek med hjälp av en gradskiva. Detta är bara tre exempel på den utveckling som skedde under denna period som sedan kom att kallas islams guldålder. Under denna period blev även Spanien en del av den muslimska världen. År 711 korsade en morisk armé Gibraltar och lade beslag på majoriteten av den iberiska halvön. Spanien blev en plats där judar, kristna och muslimer levde sida vid sida i ett samhälle som kom att överspegla alla andra i Europa. Morerna restaurerade de gamla akvedukterna från rommartiden samtidigt som man effektiviserade jordbruket på bred front. De byggde också storslagna moskéer och palats som kom att inspirera den europeiska arkitekturen. Córdoba blev den största staden i hela Europa med en halv miljon invånare och Toledo blev ett vetenskapligt centrum. Efter att Toledo erövrats av Kastilien under reconquistan blev all den kunskap som samlats där tillgänglig för européerna. Arabiska och judiska tolkar översatte skrifter till spanska varpå spanska tolkar sedan översatte dessa till latin. Denna spridning av kunskap spelade sedan en nyckelroll i Europas utveckling, inte minst under renässansen århundraden senare. När mongolernas invasioner inleddes på 1200-talet och morerna led nederlag i krigen mot de kristna kungarna i norra Spanien sändes kalifatens dominerande ställning till historien. I Europa var man inte benägen att kreditera de muslimer vars forskning möjliggjorde den vetenskapliga revolutionen. Men det är viktigt att känna till sin historia och islams guldålder har spelat en central del i den mänskliga utvecklingen. Utan det fokus som kalifaten lade på forskning och vetenskap hade vi inte varit där vi är idag. Olof Elfwering

8 08. Tema Läs, lär och briljera......om islams kläder Hiijab Niqab Thob Sirwal Bisht Jilbab Kvinnliga plagg Hiijab är en vanlig klassisk huvudbonad i form av en scarf lindad runt huvudet. Det är ett vida spritt plagg som ibland kombineras med klassiska västerländska kläder, framförallt bland kvinnor i Egypten, Turkiet, Balkan och muslimska kvinnor i väst. Niqab en huvudduk, nästan alltid svart, som täcker hela huvudet och lämnar bara en smal springa åt ögonen. Ofta kombineras en niqab med handskar och en abaya vilket leder till en mer eller mindre heltäckt kropp. Används främst i områden som är djupt konservativa i sin tolkning av Islam så som kring Arabiska gulfen och Iran. Niqaben har dock i takt med den ökade islamiseringen spridits till bland annat Egypten. Burka är ett klädesplagg som i ett stycke träs på över huvudet. Känns igen på nätet för ansiktet. Det är inte ovanligt att burkorna är i olika färger, vanligaste är dock ljusblå. Finns nästan bara Afghanistan och i vissa delar av Iran. Starkt kopplad till talibanismen. Batoola är en mask som täcker halva ansiktet med utgångspunkt från näsan. Den används främst som ett smycke av äldre kvinnor och kvinnor på landsbygden. Plagget är väldigt traditionsbundet. Det anses främst vara klädsel för beduiner och används oftast i Saudiarabien, Yemen och Oman. Abaya är en rock ofta använd i kombination med andra plagg exempelvis en niqab eller en khimar. Tanken är att kvinnor t.ex. skall kunna ha vanliga kläder under men att rocken skall gömma de kvinnliga formerna. Historiskt sett är abaya en rak, svart rock men det blir allt vanligare att abayan har olika utsmyckningar, exempelvis att den är broderad. Ju mer traditionell desto mer troligt är det att abayan är kombinerad med en huvudbonad. Plagget är basen för många av de kvinnliga arabiska nationalkläderna. Jilbab går att liknas vid en abaya fast brukar variera mer i färg och utsmyckning. Jilbab bärs för det mesta i hemmet. Den används i hela den islamska världen men är vanligast i omkring Arabiska gulfen.

9 09. Inom islam finns en rad olika klädesplagg som vi svenskar inte sällan har dålig koll på. Alltför ofta blandas de olika klädplaggen ihop trots att många av dem kraftigt skiljer sig. Det är dessutom vanligt att de olika klädesplaggen uttrycker en kulturell tillhörighet inom den islamska religionen. Batoola Abaya Kaftan Burka Khimar Ghutra Kaftan är ett nordafrikanskt plagg. Oftast är den urringad framtill och med stora vida armar. Kaftan brukar ha gott om färg och utsmyckningar och bärs med ett bälte runt midjan. Kaftan funkar både som en festklädsel eller som ett simplare vardagsplagg. Khimar är ett helkroppsplagg, precis som burkan med enda skillnaden att inget nät finns framför ögonen. Manliga plagg Thobe, eller dishdasha som det också kallas, är den klassiska klädseln för många arabiska män. Det är en rock, oftast vit, som i hög grad är männens motsvarighet för abayan. Kan ha skjortliknande krage och ärmar med manschettknappar samt en bröstficka. Konservativa män brukar ofta ha en aning kortare thobe medan andra män skräddarsyr sina. Brukar ofta kombineras med en ghutra. Abayan och thobens former anses visa de likheter som finns mellan män och kvinnor, medan deras färger, svart och vit, påvisar könens olikheter. Ghutra är en fyrkantig sjal som bärs av män. Det vi svenskar kallar för palestinasjal är ett exempel på en Ghutra. Duken bärs på huvudet och hålls fast av en agal, vilket är två svarta ringar som träs ovanför Ghutran. Det är vanligt att man viker Ghutran så att dess fyra kanter hänger ner i nacken. Ghutran används över hela den islamska världen. Bisht är en tunn rock som bärs över thoben till fest eller speciella tillfällen. Ofta är bishten svart med guldkanter. Detta anses vara ett statusplagg och bärs ofta av rika och mäktiga män t.ex. emirer och shejker. Bishten är vida spridd över den islamska världen men allra vanligast förekommande runt Arabiska gulfen. Sirwal är ett par tunna byxor som bärs av män under deras thobe. Används överallt där thoben används. Fredrik Sundqvist & Hugo Hedin

10 10. Zapatisterna - vänsterns senaste fixstjärna Kina har högre tillväxt än USA, i Kuba blir allt fler företag privatiserade och det är nu över 20 år sedan Sovjetunionen kollapsade. Kommunismen som ideologi har förändrats, både till innehåll och som aktör. Många av de kommunistiska regimerna har under de senaste decennierna gång på gång retirerat till liberala lösningar på sina problem istället för att söka sig till sina egna konstruerade svar. Idag menar de flesta att kommunismen, tragiskt eller önskvärt nog, faktiskt är död. En plats i världen där kommunismen ännu inte verkar ha dött och som har fått stor uppmärksamhet är i den mexikanska delstaten Chiapas där zapatisterna organiserat sig i kampen mot kapitalet. Men är rörelsen en återupprepning av ett tidigare misslyckad experiment eller är det en ny rörelse som kan ge kommunismen upprättelse igen? 1848 kom Karl Marx och Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet ut. I denna skrift menade författarna att den då rådande sociala misären hos arbetarklassen berodde på det kapitalistiska systemet, och enda sättet att nå en lösning var att arbetarna genom revolution skulle ta kontrollen över fabrikörernas egendomar och själva skapa ett klass- och statslöst samhälle byggt på principen av var och en efter förmåga, till var och en efter behov. Men det kommunistiska manifestet var långt ifrån det enda Marx och Engels skrev. Under deras livstid producerade de båda herrarna stora mängder böcker och artiklar rörande kapitalismen, sociala villkor och tillvägagångsätt för att skapa ett annorlunda samhälle. Den dråpliga kommunismen Många av Marx och Engels idéer vann ett brett gehör och snappades upp av stora grupper. Dessvärre skulle mycket av deras arbete visa sig vara svårtolkat, inte sällan just på grund av den oerhört stora mängden skrifter. Marx hade varit tydlig med att betona att för en lyckad övergång till socialism och slutligen kommunism så behövdes kapitalismen. I Ryssland, som under slutet av 1800-talet var synnerligen industriellt underutvecklat, skickade en grupp revolutionärer flertalet brev till Marx där de bad om tillåtelse att få göra revolution. Marx svarade dem gång på gång att Rysslands låga grad av industrialisering gjorde att landet inte lämpade sig för socialistiska revolutioner. Men de ryska revolutionärerna var ihärdiga med brevkorrespondensen. Till slut tröttnade Marx och gav sitt medgivande. Marx död öppnade upp för ännu fler tolkningar av hans skrifter. Eduard Bernstein, fadern till den moderna tyska socialdemokratin menade att man genom parlamentarism skulle ett socialistiskt samhälle kunna nås. Den svenska socialdemokratin som ursprungligen tillkännagav sig åt den ortodoxa marxismen ändrade under några decennier sin idélära till en, istället för revolutionär, reformistisk politik. 1917, samma år som ryska revolutionen, blossade en konflikt upp mellan de kvarvarande revolutionärerna och reformisterna inom partiet. Resultatet blev att en fraktion av de mest hårdföra socialisterna bröt sig ur Socialdemokraterna, en fraktion som idag fortfarande finns kvar under namnet Västerpartiet. I Tyskland blev konflikten mellan revolutionärerna och reformisterna ännu tydligare. 1919, under tyska revolutionen, avrättades kommunistpartiets två förgrundsgestalter Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg av just socialdemokraterna. På andra håll ute i världen lyckades partier vars slutgiltiga mål var kommunism ta makten över ett antal länders statsapparater. Vid tiden för ryska revolutionen var enbart 4 % av Rysslands befolkning industriarbetare. Trots detta menade Lenin och hans bolsjeviker att ifall Ryssland skulle göra revolution skulle den sprida sig till resten av det Europa. Mensjevikerna däremot, som i någon mening var mer ortodoxa marxister menade att industrialiseringen var tvungen att bli mer genomgående innan revolutionen kunde ske. Lenins förutspådda världsrevolution uteblev och kommunisterna i Sovjetunionen blev tvungen att tänka om. Stalin myntade begreppet socialism inom ett land som syftade på att industrialisera Sovjet. På några decennier lyckades Sovjet under ett brutalt och blodigt styre gå från ett bonde- till industrisamhälle. Under 1950-talet uttrycktes det inom kongressen i USA en seriös oro för att Sovjetunionen skulle gå om USA i ekonomiskt välstånd fastslogs i Sovjetunionen en plan för att man inom en 20 års period skulle uppnå kommunismen. Resultatet skulle bli något helt annat. Under 1970-talet stagnerade den sovjetiska ekonomin. Om inte den svarta marknaden med varor och tjänster som uppskattningsvis utgjorde 10 % av den sovjetiska ekonomin hade existerat hade unionen totalt gått under. Kollapsen kom istället 10 år senare när president Michail Gorbatjov försökte vända skutan rätt. När Gorbatjov deklarerade att han inte hade för avsikt att använda våld i syfte att slå ner protester i Sovjetunionens satellitstater försvann systemets legitimitet. Plötsligt frigjorde sig land efter land från Sovjetunionen. Sovjetunionen hade nått historiens ände. Vid ungefär samma tidpunkt kungjorde Vänsterpartiet att man skulle ta bort kommunisterna i sitt partinamn. Samma parti som 1917 bröt sig ur det socialdemokratiska partiet på grund av sympatier för Sovjetunionen ville nu längre inte bli förknippade med ideologin som man så tidigare okritiskt granskat under i stort sett hela 1900-talet.

11 11. Med denna minst sagt dråpliga historia om en ideologis förfall är det idag många som har förlorat hoppet om kommunismens funktionsduglighet. Samtidigt har zapatisternas uppror i Mexiko gett vänstersinnade människor världen över nya förväntningar. Men vilka är egentligen zapatisterna? Vad är bakgrunden till deras uppror? Och hur mycket skiljer rörelsen sig från det redan prövade? Zapatisterna och rörelsens uppkomst 1986 började USA, Kanada och Mexiko förhandla om ett handelsavtal kallat NAFTA (North American Free Trade Agreement). Genom skapandet av en handelsunion skulle handelstullarna gentemot de tre länderna slopas och det skulle bli lättare för länderna att investera i varandra. På detta sätt skulle Mexiko bli ett modernt, rikt och välutvecklat land lovade den mexikanske presidenten Carlos Salina. Under 90-talet var den mexikanska ekonomin körd i botten. För att undvika en total kollaps inledde den mexikanska regeringen ett nära samarbete med USA och vissa multinationella företag, och sålde rättigheter till olja och gas till ett totalt värde av 50 miljarder dollar. Likaså gav president Salinas olika amerikanska företag rätt att köpa upp stora arealer skogsmark för pappersproduktion. Årligen skulle företagen Simpson Paper och Louisiana Paper få avverka 6 miljoner kubikmeter skogsareal. Förutom naturresurserna skulle även handeln länderna sinsemellan stimuleras signerades NAFTA och på nyårsdagen 1994 trädde avtalet i kraft. Samma dag som avtalet implementerades bröt ett uppror ut i delstaten Chiapas, beläget i sydöstra Mexiko och angränsande till Guatemala och Stilla Havet. Delstaten, som är en av de fattigaste i Mexiko med låg utbildningsnivå och stor ursprungsbefolkning, försörjer sig främst via småskaligt jordbruk. En gruppering bestående av främst mayaindianer ockuperade sju städer runt om i Chiapas och krävde autonomi samt rätten till mat, arbete, bostäder, utbildning och hälsa. Gruppen som tagit namnet zapatisterna efter den gamle revolutionären Emilio Zapata, som under mexikanska revolutionen var en av huvudpersonerna. Emilio Zapata hade under revolutionen slagits för jordreformer och för rättigheter åt indianer och enligt zapatisterna själva förde de nu revolutionen vidare. Upproret skedde utan förvarning och fick stort genomslag i medier världen över. Gerillamännen framträdde under presskonferenser i rånarluvor, maskerade för att inte visa sin riktiga identitet. Som språkrör för gruppen profilerade sig en viss Subcomandante Marcos, en person ingen utanför den innersta kretsen visste vem det var. Anledningen till zapatisternas uppror var direkt kopplat till NAFTA. Under den mexikanska revolutionen hade Emilio Zapata och hans anhängare lyckats få igenom Artikel 27: en lag som garanterade mexikanernas rättigheter till att själva få äga jorden och vattnet. Lagen hade utgjort ett skydd för de fattiga bönderna och indianerna mot privatiseringar under flera decennier. Men i samband med att Mexiko nu skulle bli rikt och välutvecklat försvann lagen till förmån för utländska investerare. Dessutom växte en rädsla fram hos den mexikanska befolkningen sysselsatta med jordbruk över att importen av amerikanskt statligt subventionerad majs skulle slå ut den lokala produktionen. Just i Chiapas som sett till naturresurser är den rikaste delstaten i Mexiko riskerade konsekvenserna att bli stora när olje- och skogsbolagen skulle få tillträde. För att skydda sig själva och sina jordar tog zapatisterna till vapen. Möjligheten att kunna påverka och få insyn i avtalet hade under tiden för utformandet varit begränsat och ledarna för de nordamerikanska länderna fick utstå hård kritik för detta. Som reaktionen på zapatisternas uppror skickade den mexikanska regeringen militär till området. Stridigheter bröt ut med ett hundratal döda på båda sidor innan regeringen efter tolv dagar beordrade eldupphör.

12 12. Zapatisterna skapade efter revolten ett helt eget samhälle med både skola, rättsväsende och sjukvård. Hela det zapatistiska samhället är styrt av direktdemokrati och jordbruket är kollektiviserat. Huvudorganet heter CCRI (Underjordiska revolutionära indiankommittén), men makten implementeras på gräsrotsnivå och uppåt. I CCRI får endast indianer vara representerade. Det är under CCRI man hittar zapatisternas väpnade gren EZLN (Zapatistarmén för nationell befrielse). Subcomandante Marcos är förutom språkrör även överbefälhavare för EZLN men fortfarande underordnad CCRI. Just inträdet i NAFTA har skapat ett nytt socialt klimat i Mexiko. Förutom att Artikel 27 försvann i samband med att avtalet slöts har importen av majs från USA fått stora konsekvenser för småjordbrukarna runt om i Mexiko. Tidigare var Mexiko självförsörjande när det kommer till majs, idag importeras 40 %. Majs odlad i USA får stort subventionsstödstöd från den amerikanska staten, som sedan säljs i Mexiko till under 50 % av det mexikanska marknadspriset. Detta har gjort att uppskattningsvivs 1,5 miljoner mexikanska bönder har tvingats lämna sina gårdar. Även många verksamma i industrin har fått det allt tuffare beroende på allt flexiblare anställningskontrakt samt lägre löner. Samtidigt har den urbana medelklassen kunnat dra nytta av avtalet och fått en bättre levnadstandard. Vad NAFTA har haft den inverkan på Mexiko är att avstånden mellan den välmående stadsbefolkningen och de fattiga bönderna, i en social mening, har blivit allt större. Trots eldupphöret 1994 pågår konflikten mellan den mexikanska staten och zapatisterna än idag. Konflikten beskrivs som lågintensiv, och den mexikanska staten har ständigt närvarande trupper i området kring zapatisternas besittningar. Zapatisterna, som själva uppger att de har runt 2000 soldater, har enligt flera bedömare ännu inte blivit utslagna av de mexikanska militärerna utpositionerade i territoriet tack vare den stora närvaron av fredsobservatörer. Zapatisterna och omvärldens åsikter Zapatisterna har lyckats vinna stort stöd världen över. Musikbandet Rage Against the Machine har exempelvis gjort en låt tillägnad zapatisterna. När en delegation zapatister besökte Rom möttes de av anhängare. Även fotbollslaget AC Milan har ställt upp på en vänskapsmatch mot de mexikanska upprorsmännen. Zapatisterna är dock inte fria från kritik. Många ställer sig t.ex. kritiska till kollektiviseringen av jordbruket. Varför skulle detta sätt att bruka jorden lyckas i Chiapas när det så många gånger tidigare på andra håll i världen misslyckats? Vissa menar att zapatisternas metod för demokrati är motsägelsefull, varför startar man krig mot en demokrati i jakten på mer demokrati? Den mexikanska demokratin är redan svag nog och behöver inte ytterligare påfrestningar. Detta ökar bara risken att den mexikanska staten skall bli ännu mer auktoritär. Och varför lämnade inte zapatisterna ifrån sig sina vapen vid vapenstilleståndet om de nu verkligen kämpar för fred? Dessutom har zapatisternas uppror splittrat befolkningen inom Chiapas dels beroende på om man sympatiserar med rörelsen eller inte men också på grund av den påfrestningarna från ständigt närvarande mexikanska armén. Även Subcomandante Marcos är av många ifrågasatt och kritiserad. Ett år efter revolten avslöjades det att hans egentliga namn var Rafael Guillen, född 1957 och ursprungligen professor från ett universitet i Mexico City. Han blev övertygad marxist under Trots att hans föräldrar var spanska immigranter har han vigt sitt liv åt att kämpa för indianernas rätt till sin egen kultur. På senare tid anser allt fler att Marcos blivit självcentrerad: han erbjuder sig t.ex. att medla mellan Spanien och den spanska separatiströrelsen ETA samt bjuder in kändisar till Chiapas. Vad som dock kvarstår är att mystiken kring Marcos och hans skickliga förmåga att kommunicera med media har gett zapatiströrelsen ett gott anseende runt om i världen. Samtidigt får också den europeiska vänstern, som vissa menar oreflekterande höjer zapatiströrelsen till skyarna, utstå mycket kritik. Det går ofta att hitta exempel där autonomin och hänsynen till de indianska traditionerna kombineras med feministiska åsikter i europeiska skrifter, trots att det inom indiankulturen råder ett system som systematiskt diskriminerar kvinnor. Just Marcos dragningskraft, våldet och romantiska föreställningar om zapatisterna har skapat sympatier för rörelsen som nödvändigtvis inte främst bejakar indianernas intressen.

13 13. Inget nytt under solen? Hur går det då att analysera zapatisterna utifrån Marx och Engels lära? Är rörelsen trots alla lovord från vänstern runt om i världen en egentlig omtagning av alla tidigare misslyckade kommunistiska experiment? Svaret skall visa sig bli dubbelt. Zapatisterna både upprepar vanligt återkommande drag inom vänstern samtidigt som människorna i Chiapas också enligt många också har skapat en helt ny revolutionär rörelse. Subcomanandante Marcos berättade i en dokumentärfilm från 1998 att när han kom till Chiapas med politiska lösningar avsedda för industriarbetare möttes han med oförstående från den indianska ursprungsbefolkningen. Zapatisterna som målgruppexisterar inte som tidigare konstaterat i Marx plan för kommunismen. Just att kommunistiska rörelser så ofta kategoriskt väljer att förbise en av Marxs viktigaste byggstenar för en lyckad övergång till det klass- och statslösasamhället verkar vara vanligt förekommande. Precis som Lenin när han genomförde oktoberrevolutionen 1917 mycket väl var medveten om hur underutvecklat Ryssland var struntar zapatisterna i allt vad industrialism heter utan har anpassat sin revolt efter sina förutsättningar. Precis som i den svenska s o c i a l d e m o k r a t i n s splittring går det att konstatera att den kommunistiska läran har tagit sig en mängd skilda uttryck. Trots att zapatisterna i alla avseenden skiljer sig från industriproletariatet har deras kamp till stor del blivit skapad av en intellektuell elit, i detta fall i form av Subcomandate Marcos. Just detta verkar också vara ett regelbundet drag hos den revolutionära vänstern. Friedrich Engels exempelvis föddes i en välbärgad familj och arbetade under många år högt uppe i ett av sin fars företag. Det är ur många aspekter komplicerat att kalla zapatisterna för kommunister, främst för att de inte organiserar sig i ett centraliserat system. Enligt Det kommunistiska manifestet skulle arbetarna genom ett politiskt parti ta makten över staten för att sedan när samhället blivit jämlikt avveckla statsapparaten. Zapatisterna har gjort precis tvärtom, de har inte för avsikt att ta över statsmakten och är inget politiskt parti. De har helt enkelt hoppat över de stadier Marx och Engels menade var så viktiga. Vad zapatisterna istället har gjort är att göra en revolution inom staten och istället för att skapa ett parti är det en social gräsrotrörelse. Jämfört med Kina, Kuba och Sovjetunionen står zapatisterna långt ifrån den centraliserade planekonomin, Gulag, auktoritärt styre och mystiska försvinnanden. Detta är troligtvis en av de främsta orsakerna till varför vänstern, främst i Europa, sedan zapatisternas uppror 1994 beundrar rörelsen så mycket. Den stora besvikelse som finns över de kommunistiska misslyckandena har gett vänstern en identitetskris och har gjort att den gör allt för att hitta nya exempel att söka sig till. Likaså gör zapatisterna ett avkall på moderniseringsprocessen. Medan Kina och Kuba går, åtminstone till en viss del, liberalismen till mötes för ett ökat ekonomiskt välstånd fortsätter de fattiga bönderna i Chiapas att leva det liv de har gjort under flera decennier. Det är också just det som är det mest speciella med zapatisterna, att de genom vapen värnar sin rätt att inte behöva ändra på sig. Den allra största skillnaden mellan marxismen och zapatisterna är att upproret i Chiapas inte är ämnat för de stora massorna. Befolkningen i Chiapas består av 3 miljoner invånare, endast 2 % av den Zapatisterna som målgrupp existerar egentligen inte i Marx plan för kommunismen mexikanska befolkningen. Det är just denna kategori som har fått betala det högsta priset för f r i h a n d e l s a v t a l e t. Zapatisterna har inte för avsikt som Lenin att försöka få igång en världsrevolution, utan vad upproret symboliserar är ett radikalt svar från den fattigaste minoriteten på en nyliberal handelspolitik samt ett radikal strävan för en etnisk minoritet att få vårda sitt kulturhistoriska arv. Likaså är zapatisterna ett ytterligare bevis på en ny vänsterrörelse som inte har som ambition att bli en världspolitisk aktör som exempelvis Sovjet var under 1900-talet. Att analysera zapatisterna, i synnerlighet ur en så tydligt marxistisk kontext, är inte nödvändigtvis det mest självklara. Samtidigt finns det ett värde i detta just för att zapatisterna har blivit en fixstjärna för en ideologi på dekis. Rörelsen har influerat andra grupperingar till att organisera sig icke-hierarkiskt såsom Occupy Wall Street eller ge uttryck för antiglobaliseringskritik som exempelvis Attac. Oavsett om man sympatiserar med zapatisterna eller inte, kan rörelsen bli ett sätt att förstå hur dagens vänstern söker ny riktning och hur en ideologi med en skamsen och blodiga historia försöker hitta en ny identitet. Erik Hellqvist

14

15 15. Designparadigmet som gungar världen En utopisk dröm med begränsade fördelar eller en intelligent utformning som förändrar allt? Arkitekten William McDonough och kemisten Michael Braungart har i snart femton år inspirerat med sitt koncept vagga till vagga, cradle to cradle, och de inspirerade finns på bägge sidor den alltför ofta vattentäta företags/miljöaktivist-väggen. Tanken att designa saker enligt naturens uppenbart framgångsrika modell var inget nytt när de 1998 skrev artikeln The NEXT Industrial Revolution och därmed påbörjade konceptets breda genomslag, men deras högteknologiska och allomfamnande ansats var och är innovativ och samtidigt så enormt självklar i sin enkelhet; ingen som läser deras bok från 2002, Cradle to Cradle: Remaking the Way We Make Things, klarar sig undan den hjärnexplosion, den käftsmäll av abstrakt intuition nedkokad till plötsligt obestridbart lättbegripliga principer, som författarna framför helt utan den ordinarie miljöpessimismen utan istället med en optimism som balanserar mellan gränslös naivitet och att vara den industriella civilisationens största löfte antingen eureka! upphöjt till skyarna som universallösning fast egentligen avgränsat till ett fåtal material, eller ett genuint och oväntat svar på våra böner. Tiden, gärna med hjälp av påskyndande händer i den värld vi befinner oss i av aldrig sinande miljö- och ekonomiska kriser, får utvisa hur pass stort genomslag och hur viktigt vagga till vagga blir för världen, men jag vet vad jag tycker och kommer nu skissera konceptets grunddrag, lätt diskutera den kritik som attraherats samt sia en aning om framtiden. Främst vill jag dock uppmana alla att själva sätta sig in på området. C2C i ett nötskal (som blir näring i marken, som blir ) Vi har växt upp med en i stort sett ej ifrågasatt vardag av konsumtion och ofrånkomligt avfall som vi skickar till tippen, eller i bästa fall till nedcykling (den mesta återvinning av idag resulterar i att material återanvänds i sämre kvalitet p.g.a. att de i sina nya produkter kontaminerats av olika substanser eller för att de designats så att fullständig återvinning blir oekonomisk). Cradle to cradle, C2C, vill vända på detta tänk. Huvudbudskapet är Waste equals food avfall är alltid näringsämnen. I idealfallet skulle alla sopor, alla material, vara antingen biologiska näringsämnen som kan slängas på marken och säkert tas om hand av naturen, eller tekniska näringsämnen som kan tas tillbaka till industrin och enkelt, billigt och säkert få ett nytt liv med samma höga kvalitet i en ny produkt, antingen en likadan eller någon helt annan. Oändliga kretslopp är förvisso omöjliga i de allra flesta fall men att bara förlänga antalet cykler från de nuvarande maximala 3-4 gångerna till flera hundra skulle göra en enorm skillnad både i ljuset av dagens eller kommande resursbrister och i ekonomiska termer utöver dessa (i form av bl.a. reducerade overheadkostnader på olika sätt, ofta energimässiga). Avfall är alltid en resurs och det är en ren och skär skandal vi lever i, att vi i dagens slit och släng-/vagga till grav-/ Take, Make, Waste -samhälle extraherar värdefulla resurser bara för att några få år senare kasta dem på soptippar, ofta i form av monstrous hybrides av material, vilket i princip gör dem förlorade för alltid (ett exempel är all den koppar som i olika former begravs i sopberg). Målet är att, som Michael Braungart säger: Eliminate the concept of waste not reduce, minimize, or avoid waste but eliminate the very concept, by design. C2C är ett nytt designparadigm, menar de, och det är svaret på både våra resursproblem och tillväxtproblematiken, vilket vi ska återkomma till. Braungart är som sagt kemist och mycket av C2C kretsar kring kemikalier och att få bort skadliga ämnen ur produkter. Med detta i åtanke blir det följande än mer talande för vad han och McDonough vill uppnå: en guidande fråga för dem är How do we love all the children of all species for all time? och de menar att det är denna fråga företag bör ställa sig snarare än vad som genererar mest profit. De menar att en sådan omformulering skulle hjälpa företag uppnå den inom hållbarhetsdiskursen så framlyfta triple bottom line, d.v.s. att varje företagsbeslut ska analyseras utifrån vad effekterna blir på tre aspekter: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga. Skillnaden mot när många andra pratar om detta är dock att McDonough och Braungart menar att den ekonomiska aspekten inte behöver ta stryk av det här, knappt ens på kort sikt, utan snarare kommer gagnas av en sådan samlad ansats och då inte bara genom abstrakta mervärden i form av goodwill utan framförallt på ett mer konkret, pengabesparande sätt.

16 16. C2C som design handlar alltså om att uppnå en mängd olika mål. Hur tänkets hållbarhetsinställning skiljer sig från dagens förhärskande sammanfattas genom skillnaden mellan ecoeffectiveness och eco-efficiency: det handlar om att skapa funktionell produktdesign som efter produktens livslängd tillåter den att återtas och uppcyklas för att användas igen med oförminskad kvalitet, snarare än att fortsätta göra fel saker fast mindre dåligt. Denna strävan innefattar att komma ifrån dagens hegemoni av crude products, produkter som inte är specifikt designade för mänsklig och ekologisk hälsa, även kallade products plus (ger dig vad du vill ha plus en massa oönskade saker, t.ex. giftiga substanser eller onödigt avfall som inte kan tas tillbaka på ett säkert och/eller ekonomiskt sätt). En design som syftar till eco-effectiveness tittar istället på naturen, där allting sker enligt waste equals food. Eco-effectiveness handlar om att skapa hälsosamma, regenerativa materialflöden; om att få kapitalismen att sluta åsidosätta två av tre bottom lines och därmed skapa storskaliga allmänningtragedier; om att skapa intergenerationell rättvisa; om att adressera vad som McDonough och Braungart ser som miljörörelsens största misstag och politiska beslutsfattares och företags största felsatsningar, nämligen att satsa på eco-efficiency. Being less bad is no good att sänka hastigheten utan att byta riktning resulterar bara i att du når fram senare. Eco-efficiency varken räcker för att klara av de utmaningar vi står inför eller skulle ens kunna det. Istället för att bli mindre dåliga måste vi sikta mot att vara 100 procent bra redan från början. Istället för att minska våra produkters och tjänsters negativa bieffekter på slutet, endof-pipe, bör vi aktivt välja ut material och ingredienser som faktiskt är hälsosamma för oss och för ekosystemen. Eco-efficiency kan likställas vid vad vi idag menar med hållbarhet, och alltså räcker inte hållbarhet heller det är ett minimum. McDonough och Braungart pratar mycket om att C2C-design kan vara inte bara bra som vi normalt tolkar begreppet utan även njutbar och rolig. Hur roligt är någonting som är hållbart, undrar de. Skulle du vara nöjd om du klassificerade ditt förhållande som hållbart? De fyra R:en Reduce, Reuse, Recycle, Regulate räcker inte heller. Ecoeffectiveness C2C försöker svara på dessa problem. Det är en intelligent omvandling som radikalt kan förändra tillverkningssektorn. Det är väldigt högteknologiskt och konceptets framgång är därmed avhängigt mer än bara attitydförändringar. Inte desto mindre är det kanske det mest naturliga man kan tänka sig: det räcker med att titta ut genom fönstret för att se fler exempel på C2C än du kan räkna. Genom planetens historia har oändlig trial and error och slumpmässigt framväxta komplexa system lett till ett ekologiska kedjor som eliminerar avfall. Om vi bara vågade låta oss inspireras av och studera dessa samband! C2C är inte en ideologi att tillbe eller ett svartvitt förhållningssätt där saker är antingen helt rätt eller helt fel det är en intelligent kompass för hur vi bör designa våra produkter och vårt samhälle. Detta syns bland annat på att McDonough och Braungart vid flera tillfällen poängterar att all eco-efficiency inte är dålig, särskilt inte som verktyg i omställningen till eco-effectiveness, och att processen mot att bli 100 procent bra oftast startar med att vara mindre dålig och sen bygga på den kreativitet som detta frigör. Saker som stärker C2C:s löfte är att det inte på något vis är enbart McDonoughs och Braungarts idé: det bygger på äldre fält som environmental chemistry, material flows management och industrial ecology; det överlappar med Walther Sathels arbete, Det naturliga steget och det relativt nya området biomimicry (där Gregory C. Unruhs katalyserande Harvard Business Reviewartikel The Biosphere Rules oförklarligt nog inte nämner McDonough och Braungart mer än i form av ett av deras case, trots de uppenbara likheterna); det ingår i det lite vidare fältet om den cirkulära ekonomin (se t.ex. The Ellen MacArthur Foundations rapport Towards the Circular Economy); och det har hamnat i den så viktiga affärsmannalingon, i form av begreppet closed-loop business model. Allt det här låter naturligtvis extraordinärt bra och det är svårt att argumentera emot C2C-design i dess teoretiska form. Problemen kommer i tillämpningen. Vi har helt enkelt en lång väg kvar att gå för att ens komma i närheten av ett C2C-samhälle, och troligtvis är det för sent för att vi skulle ha råd att slå in på den vägen helt. Det ska jag återkomma till, men först ska jag lyfta fram en särskilt stor kritik som har riktats mot C2C. Tillväxt: nödvändigt och problemfritt? I naturen är tillväxt inte dåligt. För att använda McDonoughs och Braungarts metafor skulle vi kunna fråga oss vilken nytta ett körsbärsträds överskott av blad gör. De fyller ingen direkt funktion, fast å andra sidan faller de alla till marken och för därmed tillbaka näringen. Det är så här naturen fungerar överflöd och det har fungerat bra hittills. Det arbetssättet är

17 17. anledningen till den biologiska mångfald vi har idag. Dessutom är körsbärsträdets blad vackra. Eftersom C2C emulerar naturen försöker det ta sig runt tillväxtkritiken genom att hävda att vår samhällsekonomi kan fungera på liknande sätt. Det är här frågetecknen börjar hopa sig. I princip går argumentet som så här: tillväxt behöver inte vara ett problem eftersom det allomfattande kretsloppet eliminerar avfall och inte heller sprider skadliga ämnen, då sådana designats bort. Precis som med körsbärsträdet handlar det helt enkelt om en större volym som kompletteras med högre omsättning.. Varför gör vi inte som körsbärsträdet och skapar så mycket liv som vi bara kan, undrar de. De omkonceptualiserar tillväxt från att vara nödvändigt och bra (i varierande skala av determination) till mer än så: eftersträvansvärt och hälsosamt. The key is not to make human industries and systems smaller, as efficiency advocates propound, but to design them to get bigger and better in a way that replenishes, restores, and nourishes the rest of the world. Thus the right things for manufacturers and industrialists to do are those that lead to good growth more niches, health, nourishment, diversity, intelligence, and abundance for this generation of inhabitants on the planet and for generations to come. Vi ska alltså göra vår civilisations hela materialomsättning säker, ja till och med hälsosam, och därefter spelar det ingen roll om vi ökar volymen. Återigen låter det bra i teorin. En stor pusselbit saknas dock: hur tar vi oss dit energimässigt och vilken effekt kommer en storskalig C2C-omställning få på klimatförändringarna? Detta har inte besvarats av McDonough och Braungart med mer än att en biosfär med mer växtlighet naturligtvis även binder mer koldioxid samt att de tagit med ett global warming potential - kriterium för deras databas olika listor (man ska även komma ihåg att C2C aldrig varit tänkt att starkt adressera klimatförändringarna, delvis eftersom konceptet tog form innan dessa hade slagit igenom på riktigt). Vilket energislag som ska hjälpa oss löser McDonough och Braungart genom att snabbt repetera den klyschiga siffran på hur mycket mer än vårt energibehov som vi hade kunnat tillgodogöra oss från solens strålar. Med solkraft menar de både solceller, solfångare, vindkraft och vågkraft. Där lämnar de diskussionen, vilket är högst problematiskt ifall vi i C2C söker efter svar på klimatförändringarna, vilket McDonough och Braungart i princip menar är en no-brainer. Med tanke på att vi har enorma svårigheter med att skala upp förnybar energi snabbt nog och att oljetoppen pressar upp energipriserna saknar jag en redogörelse för hur den högteknologiska industrin ska få energi nog att genom C2C hjälpa oss mitigera klimatförändringarna. En annan kritik som är relaterad till tillväxtkritiken är att C2C är så marknadscentrerat. Detta upprör många miljövänner som med viss rätta inte tror sig kunna lita på några som helst så kallade goda intentioner som härstammar från företagsvärlden. Men kanske måste de tänka om, åtminstone om man ska tro McDonough, som i början av dokumentären Waste = Food (finns gratis på Vimeo) säger: If you look at the waste it is really a very bad business proposition, because why should anybody make anything that has no value, or has a cost? So I think the fundamental transformation will actually occur because of the economic forces. It won t be because of some moral issue or some technical revelation, it ll be because waste is basically stupid. Han menar att eco-effective design i de flesta fall även gör ekonomisk sans även på kort sikt. Man måste bara titta på frågan lite bredare. Ett sådant uttalande måste givetvis bemötas med ett hälsosamt mått skepsis. Att säga att marknadslogiken är den bästa vägen framåt implicerar både att dyrare men potentiellt lika viktiga eller viktigare åtgärder inte bör tas vilket även skulle kunna tyda på att C2C-principerna kanske inte skulle följas fullt ut ifall företag nöjer sig med halvmesyrer och att bara tillämpa de mest lönsamma delarna och att politiker inte bör lägga sig i. Mycket riktigt lyser den politiska dimensionen helt med sin frånvaro. Regleringar utmålas som i princip onödiga och som att i många fall medfära motsatta, oförutsägbara konsekvenser mot vad intentionen var. Att den offentliga sektorn utelämnas på detta sätt måste i min åsikt ses på med vakande ögon (inte minst för att initialt offentligt stöd kan krävas för att vissa av de verksamheter vi vill uppnå ska skalas upp til så stora volymer att det blir ekonomiskt hållbart), men kanske är detta inte ett problem med C2C i sig utan mer med sättet som konceptet har paketerats. McDonough och Braungart har kritiserats på fler punkter. Ett par av dessa är att C2C inte adresserar våra jordbruksproblem och då främst köttkonsumtionen (men visst är det teoretiskt sett enkelt att tillämpa C2C på t.ex. konstgödsel och övergödning av sjöar och hav), och vårt ständigt ökande transportbehov. En annan kritik är att de har ryggat tillbaka från att diskutera sätt att försöka hejda befolkningstillväxten. Hur rättvis denna kritik egentligen är går att diskutera, precis som kritiken angående klimatförändringar, men den är värd att hålla i minnet då många faktiskt lyfter fram C2C som en quick fix. En mer tryckande kritik är den om planerat åldrande, planned obsolescence, som använts för att boosta tillväxt ända sen åtminstone 60-talet (dokumentären Lightbulb Conspiracy förser en tunn men illustrativ bild över hur detta fenomen, som ingår i det

18 18. nuvarande vagga till grav-designparadigmet, uppstod). Det innebär alltså att saker designas för att gå sönder efter en viss tid, och denna intuitivt motbjudande syssla finns inom de flesta branscher. Kritiken handlar om att C2C (och i högre utsträckning Uhrurs biomimicry nämnd ovan), tvärt emot en av miljövännernas allra heligaste övertygelser, vill behålla detta system för att erhålla tillräckliga materialflöden och för att nya, bättre produkter ska kunna utvecklas i snabb takt. Satt i denna kontext skulle miljöproblemen med planned obsolescence undvikas och dess goda sidor bibehållas. Detta är hett omdebatterat, för att uttrycka det milt. Framförallt handlar det om ifall sådan praktik kan rättfärdigas innan C2C genomsyrar hela samhället. Tanken att på ett oproblematiskt sätt kunna tillgodose det behov som enligt många ligger i den mänskliga naturen, nämligen att hela tiden sträva efter, ja kräva, nytt och mer, är dock enormt spännande. Detta gäller särskilt eftersom det enligt C2C-förespråkare är både lönlöst och inte särskilt roligt att kämpa emot denna vår naturliga instinkt, och dessutom är nya produkter ofta miljövänligare än gamla och kan i sig leda till ännu mer innovation. En annan kritik jag vill nämna, som definitivt är orättvis, är att det än så länge fortfarande inte finns särskilt många exempel på fall där C2C har implementerats. Det är bara särskilda projekt hos Ford och Herman Miller, några pilotstäder i Kina, en del andra exempel McDonough och Braungart tar upp och kanske ett hundratal till sen dess, och dessa har knappast kommit hela vägen. Sådan kritik tycker jag dock enbart är dum. Visst kunde det ha gått snabbare upphovsmännen har tidigare kritiserats för att hålla sina databaser för sig själva och att hålla för hårt i tömmarna för C2C-cerifieringen men har nu släppt databasen fri och överlämnat certifieringen till en oberoende organisation men man kan inte förvänta sig att ett nytt designparadigm ska slå igenom på bred front så snabbt. Hoppas kan man emellertid. En idiotisk, intelligent, omöjlig, realiserbar, utopisk och praktisk fantasi vi måste ha Den kanske största kritiken mot C2C är dock: fungerar det? Är det möjligt att uppnå ett C2C-samhälle inom ett relevant tidsfönster? Är inte det lite väl teknikoptimistiskt? Ett stort problem som det hintats om ovan är om konceptet minskar efterfrågesidans upplevda miljöansvar, d.v.s. attitydförändringar och förändrade konsumtionsmönster, ifall C2C upplevs som en fullständig lösning på samhällets miljöproblem. Förändringar på efterfrågesidan skulle få en effekt på tillväxten. Det skulle även resursbesparande C2C design få, men utan de andra förändringarna skulle dessa riskera att ätas upp av rekyleffekter. Nu pratar vi alltså främst om energifrågan igen. På detta sätt riskerar C2C att bli ännu ett teknikoptimistiskt nytt miljölöfte som sen visar sig vara otillräckligt. Samtidigt finns det saker som tyder på att detta inte är fallet. Visserligen diskuterar McDonough och Braungart inte institutionella hinder så som stigberoende (hur mycket institutioner kan förändras beror starkt på det förflutna genom att de begränsas av andra befintliga institutioner), men det gör andra tänkare åt dem, inte minst runt företagens sammanträdesbord. Dessutom har C2C en kvalitet som får konceptet att komma förbi de kanske svåraste institutionella hindren, de kognitiva: C2C får en att agera och bli inspirerad snarare än att bli deprimerad och handlingsförlamad av den konstanta strömmen av dåliga miljönyheter och de medföljande (men ännu nödvändiga!) budskapen om att vi måste dra tillbaka, skära ner, sluta, ge upp, klara oss utan, nöja oss med mindre, finna lyckan i det lilla o.s.v.. På detta förvisso problematiska vis kommer C2C påverka och inspirera människor som tidigare avfärdat det mesta som miljöorganisationer jobbar för. Samtidigt väcker upphovsmännen egentligen fler frågor än de ger svar. Så läs Cradle to Cradle: Remaking the Way We Make Things och hjälp till att komma fram med svaren! Vår art och stora delar av planetens flora och fauna står idag inför multipla hot. Vi talar om klimatförändringar, oljetopp, andra toppar (bl.a. de för jordbruket så viktiga kväve och fosfor), massiv förlust av biodiversitet, okontrollerad spridning av farliga kemikalier, förvärrade svårigheter med att förse en växande befolkning med rent vatten och tillräckligt med mat, för att nämna några. Jag ser potentialen för oss att i framtiden uppnå ett fullständigt vagga till vagga-samhälle där vi lever i harmoni med naturen och där all energi kommer från förnybara källor, men vi måste inse att det är långt dit. C2C är inte någon quick fix, men det kan mycket väl vara en av de bästa slow fixes vi har att tillgå. Så länge vi är ärliga mot oss själva och ser vagga till vagga som först och främst en del i det paket av lösningar vi måste använda oss av för att möta de hot som tornar upp sig, snarare än en universallösning som gör övriga ansatser överflödiga, tror jag att detta enormt lovande, fantastiskt nyskapande och barnsligt intelligenta nya designtänk (som blir ett paradigm förr eller senare, om så bara av krassa ekonomiska skäl) har en ljus framtid. Särskilt om både politiker och affärsvärlden hoppar på tåget. Jag säger att vi satsar. Tim Isaksson

19

20 20. Pop och Politik; yttrandefrihet på liv och död Gång på gång ser vi exempel på hur lätt det verkar vara att väcka opinion i värdefrågor i USA. Den kristna högern är lättare än andra grupper att mobilisera vilket ges av de kyrkliga arenorna. I denna artikel berättas två mörka historier om kvinnliga popstjärnor som utsätts för vad som närmast kan betraktas som häxbränning i modern tid. I Sverige är musik viktigt, på flera sätt. Vi är i relation till vår BNP bäst i världen på att producera hits som säljer. Detta är givetvis resultatet av en utbredd musikalisk kultur även längre ner i leden varifrån vissa artister har bubblat upp på världsmarknadens försäljningslistor. Men även om musik ter sig viktigt för oss svenskar finns det inte riktigt i vår världsbild att denna skulle kunna vara förenad med livsfara att framföra. Inte ens om vi blandade in några tydliga politiska ställningstaganden mellan raderna. Denna frihet ser vi i Sverige som självklar. Om Stefan Sundström eller Mikael Wiehe ställer sig på en antikrigskonsert och proklamerar att det är förkastligt att Sverige har trupper i Afghanistan sitter vissa och nickar medan andra gäspar. Ingen skulle däremot få för sig att önska livet ur dessa artister på grund av detta. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig en så het fråga att folk (i en större grupp) i Sverige skulle känna sig villiga att döda den som proklamerar något som går emot deras övertygelse. Så är dock inte fallet i alla länder och nej, jag syftar inte på statligt förtryck i totalitära stater, jag syftar på den i vissa fall fundamentalistiska opinionen i USA. Not ready to make nice När östblocket stod redo att falla i Europa 1989 bildades på andra sidan Atlanten musikgruppen Dixie Chicks i Dallas, Texas. Ett tiotal år senare och efter ett byte av huvudsångerska till Nathalie Maines nådde man stora framgångar runt om i USA och var att betrakta som ett väldigt folkligt country-pop-band förberedde sig amerikanska styrkor för att invadera Irak samtidigt som Dixie Chicks gav sig ut på turné utanför de amerikanska gränserna. Då Dixie Chicks, och framförallt Maines inte ville bli ansedda att vara av samma skrot och korn som krigsivrarna i Washington DC valde sångerskan att under en konsert i London 2003 göra detta väldigt klart för omvärlden. Under introlåten Travelin Soldier förklarar Texasdottern Maines: "Just so you know, we're on the good side with y'all. We don't want this war, this violence, and we're ashamed that the President of the United States (George W. Bush) is from Texas". Händelseförloppet som sedan utspelade sig är inte möjligt att översätta till en svensk kontext. Dixie Chicks föll genom de amerikanska listorna, bojkotter utlystes, arga före detta fans samlades och kastade sina skivor demonstrativt framför en bulldozer. En bild många målar upp är att gruppen var väldigt illa omtyckt av nästintill en majoritet av amerikanarna. DJs på radiokanaler fick sparken för att de spelade Dixie Chicks och tidigare sponsorer vek undan. Värst verkade kritiken vara i sydstaterna som ironiskt nog ofta kallas för Dixie eller Dixieland och i hemstaden Dallas manifesterade sig rena hataktioner och dödshot. Metalldetektorer infördes på konserterna och under den värsta tiden hände det att FBI fick eskortera tjejerna mellan flygplatsen och arenan. Detta låter som en överdrift eller en hollywoodifiering av en händelse, men det är helt sant och bara en del av vad som verkligen inträffade. Artistkollegor som Bruce Springsteen, Merle Haggard och Madonna försvarade öppet gruppens rätt att uttala sig utan att folk skulle gå man ur huse för det. Madonna valde dock att göra vissa justeringar i sitt eget material inför kommande release. Alla artister var dock inte lika försvarande. Även om countrylegenden och patrioten Haggard försvarade Maines gjorde en annan yngre patriot det motsatta. Toby Keith gick ut kastade bensin på den populistiska elden, inte minst med sin sång Boot in Your Ass. Den kritiserade presidenten George W Bush försvarade dock, på anmodan av media, sydstatstjejernas rätt att förklara sina åsikter.