Upphovsrätt i en. En översikt av problem och debatter om upphovsrätt, digitalisering och arbetets organisation. Helena Norman

Transkript

1 Upphovsrätt i en förände rlig jo u rnalist ik En översikt av problem och debatter om upphovsrätt, digitalisering och arbetets organisation Helena Norman Copyright: Sim(o) och författaren 2008

2 Innehållsförteckning FÖRORD... 3 INTRODUKTION - UPPHOVSRÄTT, JOURNALISTIK OCH ARBETE... 4 JOURNALISTIK OCH JOURNALISTISKT ARBETE I OMVANDLING... 4 UPPHOVSRÄTT BESKRIVNING, BAKGRUND, HISTORIK... 5 DEN SVENSKA UPPHOVSRÄTTEN... 5 BAKGRUND OCH HISTORIK TILL UPPHOVSRÄTTEN... 7 INTERNATIONELL JÄMFÖRELSE... 8 UPPHOVSRÄTTEN SOM KONTEXTBEROENDE OCH FÖRÄNDERLIG... 9 PROBLEMATISERING AV BEGREPP Problematiserande av begreppen verk och fakta Problematisering av upphovsmansbegreppet Upphovsmannabegreppet präglat av romantisering och individualism Upphovsmannabegreppet i en digitaliserad värld JOURNALISTIK OCH UPPHOVSRÄTT I EN DIGITALISERAD, GLOBALISERAD OCH KOMMERSIALISERAD VÄRLD INTERNET OCH TEKNIKUTVECKLINGENS INVERKAN PÅ KONTROLLEN AV VERKEN TVÅ INTERNATIONELLA UPPHOVSRÄTTSDEBATTER BALANSEN MELLAN STARK UPPHOVSRÄTT OCH FRI INFORMATION INTERNET OCH DEN TEKNISKA UTVECKLINGENS INVERKAN PÅ FRILANSARE Tasinifallet och dess konsekvenser för frilansares villkor Medieföretagens syn Frilansarnas syn Strategier för ökat inflytande för frilansare UPPHOVSRÄTTSDEBATTEN I SVERIGE SVENSKA JOURNALISTFÖRBUNDET OCH TIDNINGSUTGIVARNA Viktiga begrepp i argumentationen Upphovsrätten - för god journalistik, bra arbeten och livskraftiga företag UPPHOVSRÄTTSDEBATTEN I DE SVENSKA MEDIERNA Konflikten kring avtalet Flerkanalspublicering En debatt i startgroparna SAMMANSTÄLLNING OCH DISKUSSION TRE HUVUDPERSPEKTIV PÅ UPPHOVSRÄTTEN DISKUSSION UTIFRÅN UPPHOVSRÄTTENS SYFTE OCH DE OLIKA PERSPEKTIVEN Framtidsscenarier UPPHOVSRÄTTEN I JOURNALISTIKEN - IDAG OCH I FRAMTIDEN REFERENSER LITTERATUR TIDNINGSARTIKLAR LAGAR OCH AVTAL INTERNETKÄLLOR

3 Förord Denna rapport om upphovsrätt, journalisters arbete och medievärldens omvandling ingår i MITIOR-programmet som utvecklades vid Arbetslivsinstitutet och KTH Skolan för datavetenskap och kommunikation. MITIOR står för Medier, IT och innovation i organisation och arbete. Programmets arbete fortsätter fr o m hösten 2007 vid Sociologiska institutionen, Stockholms universitet. Under de senaste åren har fokus varit på arbetsorganisation och företag inom interaktiva medier, IT och telekom. Mer om MITIOR-programmets delstudier och publikationer finns sist i denna rapport. Utöver basfinansiering från Arbetslivsinstitutet, har Svenska journalistförbundet bidragit med ekonomiskt stöd till denna delstudie. Tidigare har inom MITIOR IT och journalistiskt arbete undersökts, dels genom en studie åren av arbetsorganisation i webbjournalistik i Nuteks projekt 2003 års nyhetsmedier, dels omfattande litteraturstudier. Den nu föreliggande rapporten är en del i förberedelserna för fortsatt forskning om den omvandling av journalisters arbete och av medieföretag som hänger samman med nyckelord som digitalisering, kommersialisering och globalisering. Rapporten behandlar förändringstrycket mot upphovsrätten i en digital medievärld och diskuterar problem och möjligheter ur såväl journalistens som medieföretagets synvinkel. Det är en angelägen uppgift för medieföretag och journalister, och deras organisationer, att finna hållbara framgångsvägar som förenar konkurrenskraftiga verksamheter med utvecklande arbeten, där inflytande och ekonomisk ersättning är två viktiga delar. Upphovsrätten har att göra med både den ideella rätten som rör användningen av arbetsresultatet och med förfoganderätt och ekonomi. Inte minst 2007 års kollektivavtal på tidningssidan förefaller vara ett steg i den riktningen. Stockholm i mars och december 2007 Åke Sandberg Professor, projektledare ake.sandberg@sociology.su.se

4 Introduktion - upphovsrätt, journalistik och arbete Den här rapporten handlar om journalistikens och det journalistiska arbetets koppling till upphovsrätt, i en tid präglad av snabba tekniska förändringar som ändrar förutsättningarna för både journalistiken och upphovsrätten. Frågeställningar som rapporten kommer att utgå ifrån är: Hur ser den svenska upphovsrätten ut i en journalistisk kontext och i internationell jämförelse? Vad innebär digitaliseringen för upphovsrätten inom journalistiken? Hur ser den svenska och internationella debatten ut kring upphovsrätten (i relation till journalistiken)? Vilka synsätt på upphovsrätten finns? Efter en kort introduktion om journalistiken och det journalistiska arbetet idag, följer en genomgång av upphovsrätt utifrån ett journalistiskt perspektiv. Den är tänkt att ge en bakgrund till en kommande empirisk undersökning av journalistikens och arbetets förändring och upphovsrättens roll detta. Fokus kommer genomgående att ligga på tidnings- och webbjournalistik. 1 Journalistik och journalistiskt arbete i omvandling Det sker idag stora förändringar inom journalistiken. Journalistiken verkar på en mediemarknad som präglas av en hårdnande konkurrens och ökad kommersialisering. Ny teknik och digitalisering ger upphov till nya medier och publiceringsformer. Fenomen som webbtidningar, mobil journalistik och bloggar är relativt nya, och utmanar de etablerade medierna och synen på vad som är journalistik. Tekniska och marknadsmässiga förändringar inverkar på olika sätt på de journalistiska produkterna, det journalistiska arbetet, organiseringen, professionen, medieföretagen, arbetsmarknaden och demokratin i samhället (se t.ex. Hvitfeldt & Nygren 2005, Ekström & Buskqvist 2001). Det finns forskning som pekar mot att det journalistiska arbetet blir alltmer industrialiserat, vilket bland annat hänger samman med ökad kommersialisering och marknadstänkande. Det innebär fokus på billiga och enkla nyheter snarare än sökande efter egna nyheter och grävande journalistik. Industrialiseringen kan innebära likriktning och varufiering, där journalistiken blir en vara bland andra (Pettersson m.fl. 2005: 12, Tyrkkö & Karlqvist 2005). Undersökningar visar att webbjournalistik tenderar att vara ett mer industrialiserat arbete än papperstidningsjournalistik i och med att det webbjournalistiska arbetet ofta innebär producerande av korta, snabba nyheter under tidspress. Industrialiseringen av det journalistiska yrket tenderar också att avdramatisera föreställningen om journalisten som skapande individ och konstnär (se Norman 2006, Buskqvist 2002). Mediehuset Nordjyske Medier i Danmark verkar vara en förebild för många medieföretag, och kan sägas vara ett exempel på en arbetsplats präglad av en annan typ av industrialisering, som har med organisering och styrning att göra. I centrum för verksamheten finns en så kallad mediedirigent som i större utsträckning än de traditionella nyhetscheferna styr journalisternas arbete och bestämmer vad som ska publiceras i vilken publiceringskanal och i vilken form. En journalist kan lämna in något och vara beredd på att texten kan dyka upp var som i mediehusets alla kanaler och i olika varianter, bearbetade av någon annan. Kontrollen över ens verk blir givetvis svårare att behålla i en sådan kontext. Journalisterna måste för att detta ska fungera ha frånsagt hela sin förfoganderätt till medieföretaget (se Carlsson/Pressens tidning 2005). 1 Tack till Åke Sandberg och Kerstin Ahlberg för värdefulla kommentarer och synpunkter på innehållet. 4

5 Denna typ av organisering kan antas försvåra journalisternas kontroll över sina verk avsevärt och därmed öka risken att upphovsrättsintrång sker. Utan vetskap om vad som sker med ens verk kan man inte heller veta om det används i för upphovsmannen kränkande form eller sammanhang. Å andra sidan kan möjligen detta sätt att organisera ett medieföretag ha andra fördelar som gagnar de enskilda journalisterna. Tydliga direktiv och en ökad integrering är också ofta vad webbjournalister efterfrågar, och kan vara en viktig del i ett gott arbete (se Norman 2006). När t.ex. ett tidningsföretag inför fler publiceringskanaler och blir ett medieföretag som utöver papperstidningen också använder distributionskanalerna webb, tv, radio, mobiltelefoner för att nå ut med sin journalistik, uppstår oklarheter kring hur dessa nya medier ska integreras i de gamla. Forskning visar att utvecklingen går mot att de nya mediernas redaktioner alltmer integreras med papperstidningsredaktionen, från att tidigare varit helt underordnade denna eller bedrivits som parallell verksamhet (Ekström & Buskqvist 2001: 42-45, Buskqvist 2002). Det finns många forskare som anser att den journalistiska professionen behöver tydliggöras eller stärkas på grund av dagens situation med starka marknadskrafter, snabba teknikförändringar, etisk försvagning och en tilltagande relativisering av journalistiken (se Pettersson m.fl. 2005, Kovach & Rosenstiel 2003, Gardner m.fl. 2001). Upphovsrätten kan tänkas vara en viktig del i en stärkt profession. Journalistiken som profession har sin grund i en uppsättning etiska riktlinjer. Där framgår bland annat kraven på sanning, korrekthet, respekterande av källor och människors integritet. Journalister har ett ansvar inför sina källor att de inte används på ett oetiskt sätt. Om kontrollen över ens verk minskar kan man tänka sig att den journalistiska integriteten och trovärdigheten riskerar att hotas. Fotografen Mark Loundy (2005) pekar på upphovsrättens betydelse för att kunna arbeta professionellt. Han menar att om man inte värnar om sitt upphovsrättsliga skydd kan man inte vara professionell utan förblir hobbyist/amatör, hur bra bilder man än tar. Dessutom förstör man arbetsmarknaden för fotografer. Professionals retain their copyright. They are firm, they are businesslike, and they are prepared to walk away from bad deals (Loundy 2005: 14). Den digitala tekniken och Internet möjliggör exempelvis webbjournalistik, en form av journalistik som kommit att utvecklas till att fokusera snabb publicering och artiklar som uppdateras ofta. Under sådana förhållanden försvåras journalistens kontroll över sin artikel och det blir svårare att avgöra vem som ska stå som upphovsman eftersom flera ofta är inblandade. Kontroll över användningen av ens verk är en förutsättning för att vara säker på att verken inte används på ett sätt som gör intrång i upphovsrätten. Detsamma gäller namngivning av verk, som är en del i upphovsrätten. Eftersom antalet publiceringskanaler har ökat kan också journalistens material användas (i olika varianter) i olika medier, vilket ytterligare förändrar förutsättningarna för upphovsrätt. Upphovsrätt beskrivning, bakgrund, historik Den svenska upphovsrätten Upphovsrätten innebär att den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har rätt att själv bestämma hur det ska användas. För att en produkt eller ett alster ska gå under den beteckningen krävs dels att det kan räknas som litterärt eller konstnärligt, dels att det uppfyller kraven för att räknas som ett verk. Majoriteten av journalistiska produkter räknas som litterära eftersom de är beskrivande framställning i tal och skrift (SFS 1960: 729). För att ett alster ska räknas som ett verk måste det ha uppnått den så kallade verkshöjden, vilket betyder att alstret ska vara ett resultat av andligt skapande och ge uttryck för upphovsmannens personlighet. I praktiken ska en produkt för att räknas som verk vara så pass unik och självständig att ingen annan rimligtvis skulle ha uttryckt sig exakt likadant (Ahlberg 2006: 62-5

6 63). Ahlberg (2006) menar att kraven på verkshöjd är lågt ställda. Journalisters utförda arbete, som tidningsartiklar och fotografier, räknas som verk. Notiser och enkla nyhetsmeddelanden anses i regel inte ha uppnått den så kallade verkshöjden, men några tydliga gränser finns inte (Ahlberg 2006: 65, Regeringskansliet 2005). Upphovsrätten består av två typer av rättigheter, den ekonomiska och den ideella rätten. Den ideella rätten kan upphovsmannen inte göra sig av med. Den innebär att verket inte får ändras så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks. Det får inte heller göras tillgängligt för allmänheten i en för upphovsmannen kränkande form eller sammanhang. Den ideella rätten innefattar också rätten för upphovsmannen att bli namngiven i samband med framställning av verk eller då det görs tillgängligt för allmänheten, i den utsträckning god sed kräver (SFS 1960: 729). Undantagen är få och kan göras då namngivning saknar betydelse för upphovsmannen, då det uppfattas som störande eller då det tekniskt sett är svårt. Att upphovsmannen inte namnges, att hans eller hennes namn/signatur tas bort eller att ett felaktigt namn skrivs ut är i regel brott mot upphovsrätten (Ahlberg 2006: 109. Den ekonomiska rätten innefattar mångfaldigande av verket, alltså rätten till framställning av exemplar (t.ex. kopiering) samt rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten (t.ex. när verket framförs/visas offentligt eller när det säljs/sprids på annat sätt). Den ekonomiska rätten hamnar, precis som den ideella, automatiskt hos den som skapat ett verk och den personen har själv rätt att bestämma hur, och ens om, verket ska offentliggöras och spridas. Den ekonomiska rätten kan upphovsmannen överlåta till någon annan (SFS 1960: 729), och journalister säljer ofta rätten att publicera verket till medieföretag, eftersom han eller hon vill att verket ska nå publik. När upphovsmannen säljer de ekonomiska rättigheterna till verket är det den nya rättighetsinnehavaren som har förfoganderätten så vida användningen inte inkräktar på upphovsmannens ideella rätt. Den ideella rätten finns alltid kvar hos upphovsmannen, och på det sättet skiljer sig rättigheterna till ett konstnärligt eller litterärt verk från rättigheter till andra (materiella) varor. Den som gjort ett verk har alltid, till skillnad från den som säljer andra varor, kvar rättigheter till det (Ahlberg 2006: 17). Upphovsrätten ska heller inte sammanblandas med äganderätt, som rör fysiska exemplar av ett verk. Vid översättning och bearbetning av ett verk, eller överföring till annan litteratur- eller konstart, får den som utfört detta upphovsrätten till verket i den nya formen, medan upphovsmannen till det ursprungliga verket fortfarande har rätten till det. Men för att bearbetning eller ändringar av ett verk ska räknas som ett nytt verk, krävs att det nya alstret har uppnått verkshöjd och kan räknas som något nytt. Inom journalistiken är sådana ändringar/bearbetningar relativt ovanliga. Redigering av en nyhetsartikel på rutin räknas exempelvis inte som ett nytt verk, och redigeringsarbete ger ingen upphovsrätt (Ahlberg 2006: 72). Det samma gäller vid sammanställning av flera verk, då den som sammanställt dessa har upphovsrätten till sammanställningen (men inte de enskilda verken). Ett verk kan också, i sin ursprungliga form, ha flera upphovsmän som gemensamt innehar upphovsrätten. Upphovsrätten innehåller vissa inskränkningar och undantag, med syftet att tillgodose informations- och yttrandefriheten. Fakta och idéer är inte upphovsrättsskyddade utan bara uttrycken, den språkliga utformningen (SFS 1960: 729). Andra inskränkningar i upphovsrätten är att man får citera offentliggjorda verk och man får även kopiera exemplar för privat bruk. För undervisning, arkiv, bibliotek och informationsändamål inom myndigheter, organisationer och företag finns särskilda bestämmelser som underlättar användandet av verk. Upphovsrätten varar fram till 70 år efter upphovsmannens död, och därefter är verket fritt att använda. Upphovsrättsintrång eller kränkning av den ekonomiska eller ideella rätten får straff i form av skadestånd, böter eller fängelse (SFS 1960: 729, Regeringskansliet 2005). 6

7 Upphovsrätten regleras av lagen, men där den inte räcker till finns olika typer av avtal, såsom kollektivavtal, lokala avtal, frilansavtal och enskilda avtal. När upphovsmannen säljer rätten att använda verket, ingår parterna alltid ett avtal (som inte behöver vara skriftligt). För att exempelvis få veta vad den som köpt rätten att publicera verket får göra med verket, måste man tolka avtalen och inte enbart studera lagen, eftersom den inte säger något om detta (Ahlberg 2006: 42-43). I kollektivavtalet (2004) mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna framgår bland annat att: Medarbetaren upplåter/överlåter åt det företag där medarbetaren är anställd rätten att i tryckt och digital form i sin verksamhet förfoga över upphovsrättsligt skyddat material som har medarbetaren till upphovsman och som tagits fram i medarbetarens anställning hos företaget. Ny teknik har medfört nya publiceringsformer, och tidningsföretag har i och med det nya kollektivavtalet rätt att publicera de anställda journalisternas material även elektroniskt. Tidigare kollektivavtal mellan SJF och TU har inte gett arbetsgivaren rätt att digitalt publicera materialet, vilket istället har bestämts i de lokala kollektivavtalen (Lindblom Hulthén 2000: 32, Ahlberg 1998: 40). Vad som fortfarande inte regleras av kollektivavtalen utan måste beslutas i lokala avtal är om förfoganderätten ska få överlåtas till andra företag än det där medarbetaren är anställd. I dessa fall krävs medarbetarens eller den lokala journalistklubbens medgivande innan sådana överlåtanden får ske. I det senaste kollektivavtalet för 2007 betonas vikten av att parterna gemensamt arbetar för att lokala avtal träffas. I kollektivavtalet framgår också att medarbetares material inte får användas i reklamsammanhang utan deras medgivande, samt att de ideella rättigheterna ska respekteras (Kollektivavtalet 2004). Upphovsrättslagen har förändrats en hel del de senaste åren. De senaste lagändringarna trädde i kraft 1 juli, 2005 som en följd av flera nya EU-direktiv med avsikt att samordna medlemsstaternas upphovsrättslagar. Många av förändringarna har att göra med Internet, digitaliseringen och möjligheter till flerkanalspublicering (se Regeringskansliet 2005). Det finns flera internationella överenskommelser kring upphovsrätt, där Bernkonventionen anses vara den viktigaste. Den har ca 150 medlemsstater och administreras av WIPO, World Intellectual Property Organisation. Den innebär att ett medlemsland ska ge samma rättigheter till verk med utländska upphovsmän som till inhemska. Bakgrund och historik till upphovsrätten Intellektuell/immateriell egendom (eller intellectual property på engelska) är egendom som inte är fysiskt beskaffad. Upphovsrätt och patenträtt är exempel på immateriell egendom. Intellektuell egendom är inget nytt koncept utan har funnits i mer än 200 år. I förmoderna samhällen hade kyrkan och adeln kontrollen över symboler och kunskapsuttryck. Detta ändrades i och med att samhällena sekulariserades alltmer och sekulär kunskap värderades. Publicister och tryckerier fick då kontrollen och rättigheterna över reproduktion och distribution. Särskilda privilegier för upphovsmannen fanns inte då. Redan på denna tid fanns vissa problem med upphovsrätten i och med att den bara gällde inom den egna nationen. Som en följd av de kopierare och pirattryckare som då uppstod så utvecklade tryckare, publicister, jurister och upphovsmän koncepten publishers and authors rights, alltså idén om särskilda rättigheter för publicister/företag och upphovsmän (Siegrist 2005: 319). På 1700-talet växte en ökad medvetenhet fram bland upphovsmän om att deras verk var en produkt av eget skapande och att de därför var berättigade upphovsrättsskydd. Andra halvan av 1700-talet började det bli allt vanligare att se upphovsmannen som en kreativ individ, en skapare/upptäckare som uttryckte något och som inte bara handlade om att copy nature or represent truth. Dessa kreatörer sågs ofta som genier som i någon form 7

8 uttryckte sin individualitet och subjektiva kreativitet. Skribenter, akademiker och konstnärer diskuterade under denna tid begrepp som originalitet, imitation, sammanställning och förfalskning. Man började i denna veva skilja mellan den materiella och immateriella sidan av ett verk, vilket grundar sig på traditionella tankar om högt och lågt, där andliga verk anses högre än exempelvis kommersiella. Genom att visa på sin originalitet och individualitet och särskilja sig från dem som gör reproduktioner och kommersiella verk, lyckades upphovsmännen klättra i hierarkin och få social status, även bland publicisterna. Andra halvan av 1700-talet innebar genombrottet för den moderna synen på upphovsmannen, och innebörden av intellektuellt ägande stod alltmer klart. Borgarsamhället växte fram och koncept som frihet, egendom, rättigheter, kontrakt, konstitution, jämlikhet och progression blev viktiga (Siegrist 2005: ). Runt år 1800, som en följd av de franska och amerikanska revolutionerna, institutionaliserades upphovsrätten. Här grundlades också stora delar av de två tydliga upphovsrättstraditionerna som verkar än idag: 1) Den angloamerikanska traditionen som fokuserar publicisternas möjligheter till mångfaldigande och spridning av verk, och där upphovsrätten till verk skapade i arbetet automatiskt tillfaller arbets- eller uppdragsgivaren. 2) Den franska traditionen som fokuserar den skapande individen och dennes förutsättningar och villkor, och där den ideella rätten är knuten till en individuell upphovsman. Den svenska upphovsrätten grundar sig på den franska traditionen. I Frankrike avskaffades de privilegier som publicister, tryckare och andra tidigare haft. Upphovsmännen fick 1793 rätten att sälja sina verk och få ersättningen för dem, samt att överlåta rättigheten att sälja verken. Från och med slutet av 1800-talet har upphovsrätten utvecklats till att innebära en ideell rättighet som skyddar upphovsmannens verk från förfalskning, förvrängning och plagiering (Siegrist 2005: 323). Tyskland var före Frankrike med detta. Dessförinnan innebar upphovsrätt framför allt reproduktions- och distributionsrättigheter. I den första franska upphovsrättslagen såg man upphovsrätten som en naturgiven äganderätt till ens andliga skapande. Numera ser man den snarare som en mänsklig rättighet (sedan FN: s deklaration 1948) och den står med i den svenska regeringsformen som en del i de grundläggande fri- och rättigheterna. En rad internationella kongresser under slutet av 1800-talet ledde fram till Bernkonventionen 1887 som bestämde att utländska upphovsmän ska ha samma rättigheter som inhemska. Så småningom bildades World Intellectual Property Organisation (WIPO) (Siegrist 2005: 325). Numera har stora delar av Europa mer enhetliga upphovsrättslagar genom EU-regler. WIPO anser att upphovsrätten är viktig för upphovsmännens kreativitet; den ser till att de får ekonomisk ersättning och skapar trygghet i och med skyddet mot plagiering och förfalskning. Detta menar WIPO i sin tur leder till ökad tillgång på kultur, kunskap och underhållning för allmänheten. Det finns de som idag ser kritiskt på upphovsrättens möjligheter att skydda just de kreativa skaparna av verken och istället menar på att upphovsrätten främst gagnar affärsintressen genom att fördelarna tillkommer medieföretagen, som utöver upphovsmännen kan vara rättighetsinnehavare. Vissa har också opponerat sig mot upphovsmännens stärkta position och menat att kulturen tillhör den offentliga sfären och därför ska vara billig och tillgänglig för alla (Siegrist 2005: 324, 327). Internationell jämförelse Becker och Vlad gör i boken Copyright and consequences: Central European and U.S. perspectives en internationell jämförelse kring upphovsrättsidéerna, och de slår fast att det finns stora skillnader mellan USA och de flesta europeiska länderna. Den stora skillnaden ligger i den ideella rätten som upphovsmän i de europeiska länderna alltid har kvar även om 8

9 de säljer de ekonomiska rättigheterna. De ideella rättigheterna är personliga och kan inte överlämnas. I USA finns ingen motsvarighet till ideell rätt, utan upphovsmannen överlämnar alla rättigheter när de säljer ett verk 2. Är en journalist anställd så uppstår upphovsrätten redan från början hos arbetsgivaren, alltså medieföretaget (Eckstrand 2004). O Rourke jämför frilansarnas villkor i USA med de upphovsrättsliga förhållandena i Tyskland. Hon menar att frilansarnas villkor i USA är svårare än europeiska och särskilt tyska. Den tyska modellen innebär att frilansare får rimlig ersättning för sina arbeten, utifrån faktorer som tid, rutiner, marknaden, marknadsföring och försäljning. Kompensationen bestäms kollektivt av arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Hon menar att the law provides a mechanism for individual writers to act as a group (O Rourke 2003). Även Dubois och Chien (2001) pekar på de europeiska ländernas sätt att lösa frågan om elektronisk återpublicering och menar att exempelvis det Franska journalistförbundet och tidningsföretagen i Frankrike har kommit överens om en kompensation för frilansarna som baseras på den vinst företagen på olika sätt erhåller via den elektroniska publiceringen. Dubois och Chien menar att de europeiska erfarenheterna visar det går att åstadkomma en överenskommelse mellan skribenter och tidningsföretag i frågan om elektroniska rättigheter (Dubois & Chien 2001). Landow skriver att nästan alla som försvarar det befintliga upphovsrättssystemet i USA use the rights of the author or society in large part as a screen to defend commercial interests (Landow 2006: 373). Han noterar att man mycket sällan, särskilt inte medieföretagen, argumenterar för upphovsmannens ideella rättigheter. Detta kan förklaras med att den anglo-amerikanska upphovsrättslagen bara handlar om (materiellt) ägande. De europeiska upphovsrättslagarna har istället ofta en ideell rättighet inbyggd i lagen. I t.ex. Frankrike, Tyskland och Sverige äger inte medieföretagen verket även om de har överlåtits rätten att exploatera det. De ideella rättigheterna innebär ett skydd mot att verket används på ett sätt eller i ett sammanhang som upphovsmannen inte önskar (Landow 2006: 373). Situationen kring upphovsrätten i USA och i Sverige är så pass olika att man inte kan jämföra diskussionerna som sker i respektive land rakt av. Det är inte samma debatt eftersom förutsättningar är olika. En skillnad är, som framgått, att man i Sverige har den ideella rätten att värna även om den ekonomiska rätten säljs. Den svenska upphovsrättslagen har sin grund i den franska traditionen som ger upphovsmannen rättigheter att förfoga över och distribuera sina verk samt försvar mot kränkande användning av verken. En annan minst lika viktig skillnad är att medieföretagen i USA via lagen får större andel av upphovsrätten. Dessutom har rättsfall kring upphovsrätt en mycket stor genomslagskraft i USA och avgör i större utsträckning än i Sverige hur upphovsrätten tillämpas. Trots dessa viktiga skillnader kommer så småningom jämförelser mellan debatterna kring upphovsrätt i Sverige och USA att göras. Man bör dock ha dessa skillnader i åtanke, och försöka förstå diskussionsinläggen utifrån det. Upphovsrätten som kontextberoende och föränderlig Siegrist (2005) ser det som sker med upphovsrätten idag i och med digitaliseringen och förändringar i medievärlden som the expression of a deep historical break between the Gutenberg and the digital age (Siegrist 2005: 311). Eftersom det ständigt sker förändringar inom kultur, kommunikationsteknik, ekonomi och politik, måste också upphovsrätten omförhandlas så den är tillämpbar i sin historiska och kulturella kontext, menar han. 2 I litteraturen om upphovsrätt framhålls ofta att upphovsrätten i USA inte har någon motsvarighet till ideell rätt, utan att upphovsrätten är en ekonomisk rättighet. I upphovsrättslagen i USA finns inte heller någon särskild paragraf om ideell rätt, med undantag för visuella verk. Detta tycks dock vara något omstritt eftersom USA är anslutet till Bernkonventionen, vari det finns uttryckt att ideell rätt ( moral rights ) ska vara lagstadgat. 9

10 Ända sedan 1700-talet har upphovsrättens utveckling präglats av en spänning mellan privata och offentliga intressen samt konflikter mellan professionen och olika statusgrupper. När det gäller spänningen mellan privat och offentligt går det trender i utvecklingen; det som framhävts har skiftat under olika perioder. Under slutet av 1800-talet och under 1900-talet har den individualistiskt-liberala tolkningen dominerat i västvärlden och den enskilda upphovsmannen, individen, stått i centrum för upphovsrätten och dess inriktning. I samband med dagens debatt om att den individuella/privata upphovsrätten blir svårare att skydda och ibland ifrågasätts, så anser Siegrist att det görs en viss historisk revidering. Man pekar på att när upphovsrätten etablerades runt 1800 prioriterades det allmänna bästa före privata fördelar. Han menar också att det finns de (både upphovsmän, medieföretag och allmänhet) som använder sig av historien som maktstrategi genom att ge bilden av dessa fenomen som något naturligt och bestående. Upphovsrätt, upphovsman och verk ses då som något oberoende av historien och istället som något tidlöst eller naturligt (Siegrist 2005: 311, ). Problematisering av begrepp I och med att mycket litteratur om upphovsrätt är på engelska och att upphovsrätten också innebär delvis olika saker i olika länder, är det viktigt att reda ut vissa begrepp. I USA och andra engelskspråkiga länder är copyright en typ av intellectual property rights. I Sverige är upphovsrätten, på liknande sätt, en del av immaterialrätten, vilken behandlar lagar om just intellektuellt ägande och som också rymmer exempelvis patenträtten. Det svenska begreppet upphovsrätt rymmer såväl en ekonomisk som en ideell rätt, medan det anglo-amerikanska begreppet copyright endast rymmer en ekonomisk rätt; alltså rätten att förfoga över verket. På engelska talar man om author s right, som ibland innebär upphovsmannens rättigheter och ibland rättighetsinnehavarens rättigheter. I amerikansk kontext finns det ingen tydlig åtskillnad mellan dessa två. Author kan vara den som gjort verket, t.ex. en journalist, men också den som har köpt rättigheterna till det, t.ex. ett medieföretag. I Sverige är upphovsmannen alltid den som skapat verket, medan rättighetsinnehavaren kan vara upphovsmannen eller den som köpt de ekonomiska rättigheterna till verket. På engelska talar man ofta om author och publisher, medan man i Sverige talar om upphovsman och rättighetsinnehavare - eller inom journalistiken om journalister och medieföretag. Dessa begrepp kommer i denna rapport att användas och översättas på följande sätt: Author kommer att översättas med upphovsman i de tillfällen jag anser att det är den som skapat verket som avses. I de fall jag bedömer att det är rättighetsinnehavaren som avses kommer den översättningen att användas. Copyright kommer jag att översätta med upphovsrätt, även om innebörden alltså inte är exakt. Den vanliga uppdelningen i author och publisher kommer, när det handlar om journalistik, i regel att översättas till journalist och medieföretag, utom i de fall jag anser att publisher avser just publicist och inte företaget som helhet. Generellt kommer begreppen journalister och medieföretag att användas, istället för exempelvis anställda och arbetsgivare. Intellectual property och authorship kan ses som sociala, kulturella och juridiska konstruktioner. Innebörden av dessa begrepp byggs upp genom dikotomier som privat/offentligt ägande, privata fördelar/det allmänna bästa, kreativitet/rutin, tradition/innovation och kultur/kommers. I varje historisk kontext sker en förhandlingsprocess där olika parter kommer överens om vilka kriterier och normer som ska gälla; vilka rättigheter upphovsrättsmannen har och vilka typer av verk det är som ska skyddas. Siegrist (2005: 311ff) tar upp en rad nyckelbegrepp för att förstå upphovsrätten. Exempel är: verk, originalitet, plagiering, upphovsmansrättigheter, intellektuell egendom, upphovsman/vetenskapsman/konstnär, tryckare, publicist, producent, medieföretag, 10

11 offentlighet/offentlig sfär. Viktigt att bestämma är alltså vad ett verk (som bör upphovsrättsskyddas) är och vem som räknas som upphovsman, åtskild från övriga som ägnar sig åt någon form av produktion. Problematiserande av begreppen verk och fakta Historically, facts have been considered to be discoveries, not creations by individuals. Facts exist independently and are owned by everyone and belong in the public domain (Kirtley 1997: 194). Syftet med upphovsrätten är att fakta och idéer ska vara tillgängliga för alla och inte skyddas av upphovsrättslagen. Det är bara uttrycken som skyddas. Verket måste dessutom uppnå en viss verkshöjd, dvs. vara tillräckligt originellt. Viktigt att påpeka är att trots upphovsrättslagens krav om verkshöjd för att ett verk ska vara upphovsrättsskyddat, är det otydligt var denna gränsdragning egentligen går. Vissa tidningsnotiser anses exempelvis vara skyddade och andra inte. Bunker (2003) tar upp svårigheterna att avgöra var gränsen mellan fakta och uttryck går och ställer den fundamentala frågan om vad fakta egentligen är. Var går gränslinjen mellan vad som är fakta och icke-fakta? Mellan upptäckt och kreation? Mellan ett originellt verk och ett icke-originellt? Går det över huvud taget att skilja fakta från uttryck och från kreativitet? Bunker menar att det idag är många (poststrukturalister/socialkonstruktivister) som problematiserar idén om att fakta är något som hittas och menar på att även fakta (liksom fiktion) görs, och som därmed inte kan vara något objektivt, neutralt. Fakta skapas av ett subjekt med ett särskilt perspektiv och med särskilda tolkningar utifrån teoretisk och erfarenhetsmässig förförståelse. Fakta är sällan, om någonsin, en otolkad beskrivning av verkligheten. Ett försök att komma runt detta problem är, enligt Bunker, att skilja mellan hårda och mjuka fakta, där det sistnämnda är tolkade fakta med en mer subjektiv prägel. En sådan hållning, tillsammans med tanken att mjuka fakta skulle vara upphovsrättsskyddade men inte hårda, innebär också en problematisk gränsdragning. Ett alternativ till uppdelningen mellan hårda och mjuka fakta menar han är särskiljandet mellan reporting och taste. Utifrån en sådan utgångspunkt skulle allt räknas till fakta som är ett försök att beskriva verkligheten, oavsett hur framgångsrikt. Estetik och smak räknas då inte som fakta och blir då upphovsrättsskyddat (Bunker 2003). Allt fler verk blir idag upphovsrättsskyddade. Kraven på originalitet tycks ha minskat i och med den kommersialiserade mass- och populärkulturen. Siegrist (2005: 317) menar att även trivial and popular texts skyddas. Detta innebär bland annat att det sker en avdramatisering av det skapande geniet och konstnären, som det ofta har talats om i upphovsrättsfrågor. Efter 1980-talet kan man se vissa postmoderna tendenser som att kulturella, sociala och juridiska klassifikationer och hierarkier blir alltmer flytande, och att det sker ett ökat ifrågasättande kring vad kunskap, färdigheter och arbete inom traditionella professioner egentligen innebär. Problematisering av upphovsmansbegreppet Upplevelsen av att det man skapat är ens eget är vanlig och har alltid funnits. Människor genom alla tider, i alla kulturer, tycks ha värnat om rätten till sitt icke-materiella skapande. Man menar att det ofta finns en känsla av att höra samman med det man skapat, att det är ett uttryck för ens personlighet, och att den som behandlar det skapade verket fel eller stjäl det, kränker upphovsmannen som person. Metaforer som att det kreativa verket är ens baby är vanliga, och begreppet plagiering kommer från den latinska termen för kidnappning (se t.ex. McLeod 2001: 22, Ahlberg 2006: 15-16). 11

12 Upphovsmannabegreppet präglat av romantisering och individualism Kommentarerna i detta avsnitt är skrivna av amerikanska författare som verkar, och måste förstås, i en kontext där rättigheterna i större utsträckning än i Sverige tillfaller medieföretagen. Det som följer kan därför till stora delar ses som en grundläggande kritik mot upphovsrätten, särskilt den ideella. McLeod (2001: 4, 14-16) menar att dagens amerikanska lag om intellektuell egendom (där upphovsrättslagen ingår) till stora delar bygger på de västerländska upplysningstankarna och idéer från romantiken. Det gäller särskiljandet av idé och uttryck i upphovsrättslagen samt de viktiga principerna om upphovsmannaskap (authorship) och ägande (ownership). Authorship is a construct that is deeply connected with notions of originality and uniqueness that are Western in origin and relatively recent. It is these notions of originality and individuality that constitute the definition of the author, a definition that informed the construction of copyright law. In addition, copyright law was heavily steeped in Lockean notions of labor and property, in which an object becomes a person s property by mixing one s labor with it (McLeod 2001: 15). McLeod betonar alltså att begrepp som upphovsmannaskap och ägande är konstruktioner och bygger på tradition och överenskommelser samt idéer från viktiga historiska skeden. Upphovsmannen ses som en originell och individuell kreatör. Samtidigt präglas upphovsrätten av liberalfilosofiska idéer om individuellt, privat ägande som framför allt härstammar från Lockes och Hobbes teorier. Det innebär en fokusering på rätten att äga det man själv har lagt ner arbete på. Kombinationen av dessa idétraditioner lägger grunden för dagens amerikanska upphovsrätt (McLeod 200: 14-16, 18). McLeod anser att en viktig anledning till att den amerikanska upphovsrättslagen kvarstår oförändrad är att lagen verkar till fördel för rättighetsinnehavarna som ofta är medieföretag som äger sina skribenters produkter och inte till fördel för skribenter och andra kreatörer. Because copyrights are usually assigned to those who own the means of cultural production, intellectual property law benefits wealthy individuals and corporations (McLeod 2001: 26). Boyle pekar på att upphovsrätten också har en eurocentrisk utgångspunkt där traditionella västvärderingar värdesätts; att upphovsrättslagarna fokuserar individen, innovation och omvandling snarare än gemenskap, tradition och evolution. Landow skriver att Boyle demonstrates how laws supposedly intended to promote innovation by rewarding creators recognize only creativity and originality based on romantic authorship (Landow 2006: 368). McLeod menar också att makt spelar in i förhandlingarna mellan olika kulturers bestämmelser kring begrepp som upphovsrätt, ägande, originalitet och plagiering. I många kulturer har det varit tillåtet och en självklarhet att man lånar av varandra och bygger vidare på varandras (och på sina egna) verk. Detta var/är t.ex. vanligt bland de klassiska musikkompositörerna, inom traditionella europeiska folkvisor och afro-amerikansk musik som hip-hop och jazz. McLeod vill visa att icke-originalitet och plagiering är kulturbundna begrepp och att upphovsrättslagen bygger på västerländska koncept bundna till en enskild individ snarare än till en gemenskap (McLeod 2001: , 244). Detta resonemang är bara delvis tillämpbart inom journalistiken. Inbyggt i både den europeiska och amerikanska upphovsrätten finns restriktioner som bland annat innebär att fakta och idéer aldrig kan vara upphovsrättsskyddade. Argumentet att det främst är företag som gynnas av upphovsrätten är inte heller helt applicerbart i en svensk kontext. Här ser journalister och journalistförbund stor anledning att bevara upphovsrätten i och med att den värnar upphovsmännen. Den romantiska idén om den individuella, originella upphovsmannen tappar till viss grad sitt fäste i de många fall då en mängd kulturarbetare tillsammans gör en viss produkt, t.ex. i tv-produktion (McLeod 2001: 25-26), eller i webbtidningsproduktion då varje artikel görs om/uppdateras en mängd gånger, ofta av olika personer. För det första blir det mer 12

13 komplicerat att avgöra vem som är upphovsman till ett verk eftersom verket ofta kan beskrivas som en pågående process, som ändras och uppdateras av olika personer efterhand och där signaturerna efterhand byts ut (se Karlsson 2006). För det andra kan man tänka sig att upphovsmannen inte känner lika stark personlig koppling till ett verk som många är involverade i, och därför inte ser upphovsrätten som lika viktig. Upphovsmannabegreppet i en digitaliserad värld Upphovsmannabegreppet är centralt för upphovsrätten och synen på den. Landow (2006) menar att det i och med den nya tekniken är nödvändigt med en förändrad syn på begreppet upphovsman. Konceptet bygger idag på gamla konventioner och på papperstidningsjournalistik. Av varje exemplar kan man idag på ett enklare sätt, i och med digitaliseringen, producera exakta kopior och distribuera dessa globalt. Originalexemplaret är inte längre viktigt, utan kopiorna har samma värde. I och med detta kan man sägas ha hamnat i vad Baudrillard kallar simulacrum ett tillstånd där kopiorna är minst lika verkliga och väsentliga som originalet (Landow 2006: 368, 370). Man kan dock ifrågasätta om detta med original och kopior är relevant inom journalistiken. Frågan är om originalet någonsin haft en sådan särställning att inte kopiorna varit likvärdiga originalen. Landow gör en åtskillnad mellan textförfattare och hypertextförfattare och menar att medan den förstnämna uppfattar kopiering, virtuell textualitet och hypertextlänkningar som fel, uppfattar de sistnämnda det som naturligt. Att dela med sig ses som kärnan i skrivandet och allt annat ter sig absurt. Utifrån ett sådant perspektiv är hypertextualitet ett mål i sig, som en variant på tanken om en allmänning där information ska vara tillgänglig, offentlig och värna allmännyttan. Att digitaliseringen förändrar användningen kan man inte bortse ifrån och inte heller ändra på, anser Landow. Han påpekar också att genom att länka till någons text eller webbsida (istället för att citera eller referera) kan texten läsas i sin ursprungliga kontext. Länkande inkräktar alltså inte på upphovsmannens ideella rättigheter (Landow 2006: 371, 374). Landow menar också att det i en tid när man har möjlighet att kunna använda hypertext (länka till andras texter) krävs nya klassificeringar och begrepp inom upphovsrätten. Upphovsmanskonceptet kompliceras och måste ofta delas upp i flera: primary versus secondary authors, authors versus reader-authors, or authors versus linkers (Landow 2006: 371). Journalistik och upphovsrätt i en digitaliserad, globaliserad och kommersialiserad värld De snabba tekniska förändringarna, den framväxande digitala miljön och Internet har lett till förändrade förutsättningar för upphovsrätt. Den digitala formen möjliggör snabb cirkulation av information och idéer. Perfekt kvalitet i varje kopia och spridningsmöjligheterna är oändliga. Inom medieindustrin ses tekniken ofta som ett hot mot rättighetsinnehavarens kontroll över distribution och kopiering av verk. I dagens globaliserade och digitaliserade värld med Internet uppstår nya debatter och problem gällande upphovsrätt (Lee 2002, Hamilton 2004, Siegrist 2005: 326). Martin (1998: 131) menar att webben som medium utmanar alla tidigare juridiska och ekonomiska uppgörelser inom tidningsvärlden. Nyhetstidningsindustrins diskussioner om webbtidningarna menar han kretsar kring försöken och utmaningarna att 1) utarbeta en fungerande affärsmodell, 2) definiera vad en nyhet är i den digitala miljön samt 3) lösa upphovsrättsfrågan och skyddet för kreativitet i det nya onlinemediet. I och med den ökande kommersialiseringen bestäms upphovsmannens värde allt oftare efter kommersiella intressen 13

14 och krav, och allt mer sällan efter intellektuella färdigheter. Globaliseringen leder till en avterritorialisering av kulturbegrepp och en kultur präglad av multikulturalism och hybriditet snarare än homogenitet. Siegrist (2005: ) anser att det i dagens globaliserade värld är tydligt att upphovsrätten inrättades som en nationell angelägenhet. (Samtidigt bör man komma ihåg att upphovsrätten tidigt internationaliserades genom konventioner, t.ex. Bernkonventionen 1887.) This basic model is today being challenged by de-localising economic and cultural concepts and strategies of de-nationalisation, trans-nationalisation and globalisation, facilitated and supported in one way or another by the technical possibilities of digitalisation and the digital media (Siegrist 2005: 329). Information och kultur har de senaste decennierna privatiserats i allt högre utsträckning och blivit intellektuell egendom som ofta ägs och kontrolleras av stora företag, vilka är de mest vinstgivande företagen inom kommunikationssektorn. Privatisering, hopslagningar och dominansen av några få leder till homogenisering av kulturen och en situation där affärsintressen styr (McLeod 2001: 6-7). Medieföretag samarbetar allt oftare i olika juridiska former och konstellationer för att kunna utnyttja de journalistiska produkterna i större utsträckning. En journalists material kan då användas i alla tidningar inom bolaget och upphovsrättsliga problem kan därigenom undvikas från företagens sida. Man slipper då skriva avtal som rör överlåtelse externt, utan det räcker i dessa fall med tillstånd för återpublicering inom företaget. Risken med en tilltagande återpublicering och vidareförsäljning är minskad mångfald i journalistiken och medierna. Internet och teknikutvecklingens inverkan på kontrollen av verken Upphovsrättens utformning och tillämpning har stark koppling till samhällets generella utveckling inom framför allt ekonomi och teknologi (Regeringskansliet 2005). I och med den tekniska utvecklingen förändras upphovsrätten, ofta som en konsekvens av försvårade förutsättningar för upphovsmannen att kontrollera sitt verk. Det man omkring år 1000 ristade in på en runa kunde man vara ganska säker på stod kvar på samma plats och som enda exemplar av verket. När pappret kom blev kontrollen av spridningen något svårare, vilket givetvis tilltog när Gutenbergs tryckteknik kom på 1400-talet och så småningom tryckpressen. Men det var först när fotokopiatorn kom runt 1970 som kopiorna spreds till var mans hand och upphovsmannens kontroll över sitt verk blev så gott som omöjlig. I denna veva uppstod i Sverige föreningarna BONUS och Presskopia för att göra det lagligt att kopiera för undervisning och i företag, organisationer och myndigheter. Svårigheterna med att kontrollera spridningen av verk har fått nya proportioner sedan Internets genombrott i slutet av 1990-talet (Svenska journalistförbundet 2006b). Nya medier som t.ex. nyhetstidningar online har gett upphov till nya frågor och problem rörande upphovsrätten. Mycket av det som skrivits om Internets och teknikutvecklingens inverkan på kontrollen av verken finns i den amerikanska upphovsrättsdebatten. Jag har inte, trots aktivt sökande, hittat särskilt mycket av det i svensk kontext. Delar av de amerikanska beskrivningarna kan ändå tänkas belysa den svenska situationen när det gäller Internets och teknikutvecklings betydelse. Vissa menar att upphovsrätten har förstärkts som en konsekvens av Internet och digitaliseringen, medan andra menar att den istället har försvagats. Vilket man väljer att fokusera kan givetvis tänkas bero på det egna intresset och perspektivet. Utvecklingen kan nämligen sägas gå åt två håll eftersom upphovsrätten har försvagats på vissa områden och stärkts på andra. Huruvida upphovsrätten har förstärkts eller försvagats behöver därför nödvändigtvis inte vara en reell motsättning. Vad man kan se är att möjligheterna att ha 14

15 kontroll över användningen av verken och bevakning av upphovsrättsreglerna har försvårats avsevärt som en följd av Internet och digitaliseringen, vilket kan tolkas som en försvagning av upphovsrätten. Samtidigt har lagreglerna skärpts för att möta de upphovsrättsliga problem som uppstår i och med digitaliseringen (både i Sverige och internationellt), vilket kan tolkas som en förstärkning av upphovsrätten. I Sverige har flera nya lagar införts med syfte att stärka skyddet och kontrollen av digitala verk (Regeringskansliet 2005: 20). Försvårad kontroll är det som främst lyfts fram som ett tecken på att upphovsrätten har försvagats. Digitaliseringen och Internet försvårar avsevärt kontrollen av verkets spridning och användning. Internet och det digitala formatet gör det möjligt för i stort sett vem som helst att sprida ett verk, sitt eget och andras, helt gratis och i obegränsat antal, i global skala på några sekunder. Kopiorna är exakta och går ofta inte att skilja från originalen. Upphovsrättsfrågor har i och med detta blivit allt viktigare de senaste åren. Digitaliseringen innebär alltså att det blir svårare att kontrollera och överblicka ett verks integritet, dess reproduktion och distribution. Detta förändrar relationen mellan upphovsmannen och den kommersiella ägaren av verket samt mellan upphovsmannen och publiken. Internet underlättar dock i viss mån kontrollen av vad som finns tillgängligt, men hur verken används är däremot omöjligt att kontrollera. Martin (1998) skriver angående den försvårade kontrollen på Internet: Who should control the content of Web sites that seem to have been purposefully put in such a public domain as the Internet? And how should that control be exercised when users may be visiting from anywhere on earth? (Martin 1998: 58) Utöver minskad kontroll menar vissa att det skett ett uppsving av idéer kring ökad tillgänglighet/fri användning och därmed svagare upphovsrätt. Flera juridiska fall kring upphovsrättsintrång i USA har lett till ett ökat fokus på idéerna om fair use, det avsnitt i upphovsrättslagen som är till för att öka tillgängligheten av upphovsrättsskyddat material (Martin 1998: 58). Ytterligare andra menar att upphovsrättslagarna inte tas på samma allvar i den digitala miljön. Journalisten Michelle Manafy beskriver i en artikel i EContent de nackdelar hon ser med de snabba kommunikationsmöjligheterna som Internet innebär. Även om hon ser snabbt levererad information som något positivt menar hon att det också gör att faktakontroller och eftertanke saknas i större utsträckning vid online-journalistik och den press på real-time information som följer med denna. Hon menar att digitalt innehåll också har upphovsrättsliga lagar som måste följas, men att dessa inte tas på samma allvar som då det rör sig om pappersjournalistik. Detta är hon kritisk mot och skriver: the content belongs to us through an investment of thought, time, money, and a clearly stated copyright and we retain the right and responsibility to decide how that content is used (Manafy 2004). De som istället talar för att upphovsrätten skulle ha förstärkts som en följd av Internet och digitaliseringen anser att allt fler verk, och allt fler typer av verk, skyddas. McLeod (2001: 244, 255) menar att ny teknik har lett till nya kulturindustrier och fler informationsproducerande sektorer, vilket inneburit att det skett en expansion av den upphovsrättsskyddade sfären. Han är kritisk till den utvecklingen men är säker på att denna sfär kommer att fortsätta att växa. In the past 2 decades, we have seen a dramatic expansion in the scope of what intellectual property law protects, with copyright owners staking their claims on an increasing number of things that once belonged in the culture commons (McLeod 2001: 255). Det finns de som menar att man varit särskilt restriktiv med tillgängligheten till digitala verk (och därmed förstärkt upphovsrätt) på grund av den enkla spridningen och 15

16 kontrollsvårigheterna som digitaliseringen innebär. Herrington (1998) anser att digitaliseringen har lett till en backlash vad gäller allmänhetens tillgång på information. Detta för att informationens förändrade karaktär har gett upphov till tvivel kring upphovsrättens tydlighet och en mer restriktiv behandling av digitaliserade verk. Bunker (2000) menar att den nya amerikanska upphovsrättslagen 1998 (The Digital Millennium Copyright Act) innebär alltför stark kontroll och därmed en inskränkning av det fria informationsflödet. Ytterligare andra pekar på uppkomsten av tekniska verktyg, säkra system och dylikt som ökar kontrollen över verken och försvårar tillgängligheten. Bunker (2000) anser att den digitala tekniken medför ökade kontrollmöjligheter för rättighetsinnehavaren, som ofta strävar efter att maximera kontrollen över sina verk. De får kontroll och kan skydda sina verk från otillåtet användande i högre grad än vad upphovsrättslagen gör gällande, dels genom kontrakt och dels genom tekniska verktyg som trusted systems. Trusted systems gör det omöjligt för någon att kopiera ett verk som den inte har tillåtelse till, och får man kopiera men måste betala för det ser systemet till att det är gjort innan kopieringen fungerar. Pavlik (2004: ) pekar på s.k. watermarks som kan användas för att underlätta kontrollen av digitala produkter och skydda dem från upphovsrättsintrång och stölder. Watermarks är en, ofta osynlig, datakod som kan användas i alla digitala innehåll för att spåra källan. Dessa kan användas av medieorganisationer (eller upphovsmän) som vill låta någon annan publicera ens verk ett visst antal gånger eller för att räkna antalet användare och ta betalt därefter. Enskilda personer kan använda intrångslagstiftningen för att blockera sökmotorer och länkningar till deras Internetsidor. Detta ser Bunker (2000) som ett hot mot mediets alla möjligheter och begränsningar i öppenheten och det fria informationsflödet. Han påpekar att upphovsrättsskyddet dessutom har utökats till att gälla en längre tid. Wright (2004) menar att tekniska framsteg och digitaliseringen inte nödvändigtvis innebär försvagade rättigheter för upphovsmän. Han menar att det är en kollektiv utmaning att skapa nya regler som passar den digitala världen, som stöder både tekniska framsteg och skapar möjligheter att få ekonomisk ersättning för ens arbete. Allmänheten ska kunna ta del av så mycket information som möjligt samtidigt som upphovsmännen ska få det skydd de behöver. Långsiktigt krävs internationellt samarbete och samarbete mellan olika industrier. Wright framhåller också vikten av bra upphovsrättsskydd för ett samhälles ekonomiska utveckling och välstånd, vilket han menar är viktigare idag än någonsin tidigare. Upphovsrättsskyddade verk är en viktigare exportvara i USA än försäljningen av såväl bilar som av mat och elektricitet (Eckstrand 2004). Två internationella upphovsrättsdebatter Balansen mellan stark upphovsrätt och fri information Upphovsrätten räknas som en av flera typer av skydd av intellektuell egendom. Syftet med upphovsrätten var inte främst att säkra några naturliga rättigheter för kreatörer, utan att värna det allmänna bästa. Man tänkte att flera kreativa verk borde leda till mer kunskap hos allmänheten. Ett inbyggt problem i upphovsrättslagen är balansen mellan att stödja kreativitet hos upphovsmännen och tillkomsten av nya verk och tillgängligheten och tillåtandet av (fri) användning av dessa verk (Bunker 2000). Det är en balansgång mellan upphovsrättsinnehavarens skydd (avsedd att stödja kreativitet och mångfald) och allmänhetens tillgång på information; mellan individuella rättigheter och allmänintresset. Denna balansgång framhålls ofta av både amerikanska och europeiska forskare. Enligt USA: s upphovsrättslag har rättighetsinnehavaren rätten att mångfaldiga verket, skapa kopior, distribuera, sälja, hyra eller låna ut dessa, offentliggöra och publicera verket. Dessa rättigheter vägs dock upp av tre regler som underlättar allmänhetens användning av 16

17 verken: 1) fakta är inte upphovsrättsskyddade, 2) idéer är inte upphovsrättsskyddade, bara uttryckssättet, 3) fair use -doktrinen som underlättar användandet av upphovsrättsskyddat material (Kirtley 1997: ). Syftet med fair use -doktrinen i upphovsrättslagen, är att balansera upphovsrättsskyddet så att mer information kommer allmänheten till del; att upphovsrätten inte blir ett hinder för sitt syfte. Fair use ökar tillgängligheten av verk när användningen syftar till kritik, kommentar, nyhetsrapportering, undervisning och forskning. I dessa fall innebär användning av upphovsrättsskyddade verk inte upphovsrättsintrång, (17U.S.C 107, Bunker 2003, Lee 2002, Kirtley m.fl. 1997, Gillespie 2004, Herrington 1998). Såväl distinktionerna idé/uttryck och fakta/uttryck som fair use kan alltså ses som sätt att försöka balansera upphovsmännens upphovsrätt så att mer information och kultur kommer allmänheten till del (Bunker 2000). Det finns alltså två tydliga synsätt, ett som förespråkar starkare upphovsrätt och ett som förespråkar friare tillgång till verk. Dessa ska dock inte ses som två dikotoma synsätt, utan som två fokus i debatten. De flesta vill ju åstadkomma en balans, men det är uppfattningarna om vad som är balans och hur den nås som skiftar. Förespråkare av starkare upphovsrätt är exempelvis Hamilton (2004) som menar att långa perioder av upphovsrättsskydd (och en sorts privatisering av information) kan stödja kreativitet och leda till ökad produktion, men samtidigt minska konsumtionen genom att färre verk blir tillgängliga för allmänheten. Svagare upphovsrättsskydd kan istället öka konsumtionen, men försvaga förutsättningarna för uppkomsten av nya idéer och mer information. Hamilton menar att med tanke på hur nyhetsmarknaden ser ut idag så favoriseras ofta skyddet av den offentliga sfären och fri tillgång. Konsumtionen fokuseras och värderas mer än produktionen (Hamilton 2004: 261). O Rourke (2003) påpekar också att upphovsrättslagens skydd av upphovsmännen och deras verk främst är ett medel för att uppnå det egentliga målet: den allmänna/offentliga välfärden. Upphovsrättslagens mål är ett samhälle med välinformerade medborgare. O Rourke menar också att det sociala värdet genom betydelsen av oberoende författarröster (som frilansare utgör) bör tas med i de ekonomiska analyserna, trots att det inte är kvantifierbart. Medieföretagen argumenterar ofta för att de står på allmänhetens sida i och med att de distribuerar sådant som gör medborgarna informerade. Men O Rourke menar istället att för allmänhetens bästa bör skribenterna skyddas. Hon skriver: If publishers do not treat authors fairly, society risks losing both the quality and quantity of expression it has historically enjoyed (O Rourke 2003: 638). De som förespråkar friare tillgång till verk anser exempelvis att det är viktigt att fakta och idéer finns tillgängliga för allmänheten för spridningen av kunskap. Dessutom menar de att friare tillgång även har betydelse för främjandet av framtida verk, som kan uppstå genom att någon bygger vidare på tidigare verk. (Här bör man dock komma ihåg att fakta och idéer inte är upphovsrättsskyddade, bara utformningen av dem.) Feist-fallet i USA slog fast vikten av att fakta finns tillgängliga för framtida kunskapsuppbyggnad. Som ett svar på det har flera databaspublicister fått tillåtelse av Kongressen att införa särskilda skydd av faktasamlingar, som redan finns i Europa. I Sverige finns en sådan inskränkning i upphovsrättslagen i form av Katalogskydd, som ger ensamrätt att framställa och sprida exemplar av faktasamlingar med exempelvis telefonnummer, adresser och tågtider (SFS 1960: 729). Skydd av faktasamlingar innebär enligt Bunker en fara för allmänhetens fria tillgång och användning av fakta (Bunker 2000). Ett stort problem med upphovsrätten menar Landow (2006) är att den utgår från ett upphovsmansperspektiv och är tänkt att stimulera dennes kreativitet och originalitet, men att upphovsrätten istället har en hämmande funktion på innovation och debatt. Detta eftersom allmänhetens tillgång till kultur och kunskap kan minska genom en upphovsrätt alltför hårt knuten till upphovsmannen. Upphovsrätten uppnår enligt honom sällan sitt syfte att stärka innovation och kreativitet, medan det finns andra sätt att främja det (Landow 2006: ). Boyle menar att upphovsrätten tenderar att vara absolutistisk snarare än funktionell genom att 17

18 fokusera så mycket på upphovsmannens rättigheter och mindre på användarorienterat stöd ( fair use ) (Landow 2006: 370). För att upphovsmännen ska kunna få betalt samtidigt som fri cirkulation av information gynnas, menar Landow (2006: 371) att det krävs nya betalningssätt. Han föreslår ett slags användaravgift, samma system som radiostationer använder för musik, där upphovsmannen får betalt för antalet minuter en låt spelas och hur många som lyssnar. Wallis (2006) förordar att avvägningen mellan fri användning och ekonomisk ersättning till upphovsmännens inom musikindustrin kan lösas genom att nätoperatörerna betalar en viss procent av sina intäkter till upphovsmännen och att fildelning, ned- och uppladdning av musik, görs laglig. Något liknande skulle kanske fungera även inom journalistiken; att nätoperatörerna betalar en del av sina intäkter till upphovsmän av journalistiskt material på webben, så att det inte riskerar att bli några luckor i arkiven och så att frilansarnas villkor förbättras. Det är många som menar att det måste till ett nytt ekonomiskt system som både värnar demokratisering och fri användning och skyddar upphovsmannen. När den nya tekniken finns och möjliggör verklig demokrati vore det enligt vissa en tragedi om dessa möjligheter inte togs till vara (se t.ex. Landow 2006: 372). De två synsätten kring hur man uppnår det upphovsrättsliga syftet med allmänhetens tillgång på bra och mycket information kan, på ett något förenklat sätt, åskådliggöras i följande modell: Stark upphovsrätt Begränsad upphovsrätt Gör det möjligt att få betalt och försörja sig på ens verk. Utgår främst från ett produktionsperspektiv: verk ska skapas. Ger allmänheten fri tillgång till och användning av verk. Utgår främst från ett konsumtionsperspektiv: verk ska användas. Upphovsmännens kreativitet och produktion ökar genom att skapande av nya verk, uppkomst av nya idéer och oberoende författarröster främjas. Fler personer tar del av mer information, kunskap och kultur. Dessutom främjas skapandet av framtida verk, om man tillåts bygga vidare på andras tidigare verk. Balans uppnås mellan upphovsrätt och fri tillgång, och syftet om det allmänna bästa uppfylls. Välinformerade medborgare genom att en mångfald av mer och bättre information, kultur och kunskap kommer allmänheten till del. 18

19 De som förespråkar fri information med begränsad upphovsrätt kritiserar det nuvarande systemet för att ha en hämmande inverkan på innovation och debatt, vilket ses som en fara för användningen och tillgången på verk. En annan kritik mot upphovsrätten är att det sätt den är utformad på idag bara gagnar medieföretagen och inte upphovsmännen som skapat verken. Kritiker av upphovsrätten, i internationell kontext, anser alltså att upphovsrätten inte kan försvaras i och med att den inte uppfyller sitt syfte. Men det är inte så enkelt att fri information gagnar allmänheten, publiken, men inte en stark upphovsrätt. Upphovsrätten har ju avsikten att stödja upphovsmännen i deras kreativitet så att det egentliga målet ska kunna uppnås att ge mer och bättre information, kunskap och kultur till allmänheten. Förespråkar man en stark upphovsrätt kan det dessutom innebära antingen ett stöd till den enskilde upphovsmannen, som gjort verket, eller till rättighetsinnehavaren som vanligtvis är ett medieföretag. Till detta återkommer jag längre fram. Internet och den tekniska utvecklingens inverkan på frilansare Den amerikanska debatten i tidningar och tidskrifter om upphovsrätt kretsar mycket kring frilansarnas förändrade villkor. Internet och den tekniska utvecklingen har lett till nya principer för frilansare, vilka tidigare försörjt sig på att sälja sina enskilda verk till flera tidningar för att få ut mer pengar för varje artikel. Artiklarna har också kunnat säljas internationellt och satts samman i antologier. Efter 1995 och Internets genomslag kräver många medieföretag att få publicera frilansarnas artiklar även elektroniskt/digitalt (genom s.k. all rights contract ), oftast utan någon extra ersättning. Detta innebär att frilansarna inte längre kan sälja sina artiklar vidare (till andra tidningar, nationellt och internationellt) och att de förlorar denna så viktiga andrahandsförsäljning i och med att artiklarna redan finns på Internet. Konsekvenserna för frilansare är att de kanske bara får en femtedel av den ersättning de tidigare fick av samma artikel (genom att sälja den vidare till ytterligare fyra tidningar) (Bass 2003). Tasinifallet och dess konsekvenser för frilansares villkor Ett mycket uppmärksammat juridiskt fall kring upphovsrätt var New York Times Co. Vs. Tasini, år Jonathan Tasini och fem andra frilansare i USA stämde flera medieföretag (bland andra New York Times) för upphovsrättsligt intrång i och med återpublicering av deras arbete i elektroniska databaser utan frilansarnas godkännande (Nard 2003, Dubois 2001, Ebbinghouse 2001, Robins 2000). Högsta domstolen slog fast att författarna och inte medieföretagen äger upphovsrätten för den elektroniska versionen av den tryckta artikeln. Företagen måste ha frilansarnas tillåtelse för att återpublicera tryckt material på Internet, CD-ROM, i databaser och andra elektroniska medier. Om upphovsrätten inte uttryckligen överlämnats till medieföretagen så tillfaller den upphovsmannen/skribenten. Utslaget blev alltså till fördel för frilansarna (Nard 2003, Letts 2001, Pavlik 2004). (För mer om hur beslutet togs, se Letts 2001, Reid 2001.) Vissa menar att segern för frilansarna bara är en moralisk seger, inte ekonomisk. Medieföretagen vill få frilansare att skriva på så kallade all-rights agreements som innebär att företaget får tillåtelse att göra vad de vill med den ursprungliga artikeln, ofta utan någon kompensation alls utöver den ursprungliga ersättningen för artikeln (O'Rourke 2003). Medieföretagen använder kontraktskrivningen för att få de fördelar som upphovsrättslagen ger artikelförfattaren. Frilansare som inte skriver på riskerar att förlora sina uppdrag. 19

20 Medieföretagens syn Medieföretagens argument är att frilansare inte förlorar något på att deras material återanvänds. De får ju samma ersättning som innan möjligheterna med elektronisk publicering uppstod (O Rourke 2003). Men om det finns en marknad för frilansare att sälja sina verk vidare och som nu undergrävs i och med Internet och möjligheterna till global spridning (vilket ju frilansarna själva anser), så förlorar frilansarna på elektronisk publicering av tidigare tryckta artiklar. Detta skiljer sig dock mellan olika typer av journalistik. De som arbetar med dagsaktuella nyheter har inte så mycket att förlora på denna utveckling som journalister som skriver mer tidlösa artiklar eller artiklar tänkta för magasin och som avses säljas internationellt och kanske sammanställas i en antologi. Hur hårt utvecklingen med elektronisk publicering slår mot en frilansare beror alltså på vad det är för typ av verk och typ av publikation han eller hon producerar (O Rourke 2003). Chefredaktören Barbara Quint (2001) är kritisk till utvecklingen efter Tasini. Hon menar att det viktigaste måste vara tillgängligheten och användarnas intressen och tanken på en fri och öppen webb. Detta menar hon blir en omöjlighet om Tasini-besluten får genomslag och med de luckor i databasarkiven som det kan komma att medföra. Letts (2001) är inne på samma linje och menar att Tasini-domslutet inte är till nytta för någon. Eftersom få medieföretag kommer att gå med på att betala extra ersättning till frilansarna, så kommer den elektroniska publiceringen att minska och följden blir att det kommer att finnas mindre information tillgänglig på Internet. Även Reid (2001) menar att medieföretagen tvingas ta bort frilansarnas artiklar ur databaserna och därigenom leaving holes in the historical archive. Frilansarnas syn Efter Tasini har många medieföretag erbjudit frilansarna retroaktiv kompensation för elektronisk publicering, men samtidigt understrukit att denna typ av kompensation inte kommer att utgå i fortsättningen. Kontrakt för framtida kompensation är svåra för frilansarna att få. O Rourke (2003) menar att problemet är den ojämlika situationen, den maktobalans, som uppstår vid kontraktskrivningen i och med att frilansarnas marknad är så konkurrensutsatt. Hon hävdar att kollektiva förhandlingsrättigheter kan hjälpa frilansarna att skapa mer balans. Tidigare försök visar dock att frilansarna själva i USA inte verkar särskilt intresserade av kollektiva förhandlingar, vilket kanske har att göra med de stora individuella skillnaderna (även vad gäller ersättningsnivåer för jobb) som finns inom gruppen frilansare. Siegrist (2005: 316) påpekar att upphovsmännen blir allt mer medvetna om sin upphovsrättsliga position vid kontraktskrivning, men att de i regel är den svagare parten i förhandlingar och därför vill förändra upphovsrättslagen. Tyskland framhålls ofta som ett föregångsland i skyddet för upphovsmannen. Journalisten Kelly James-Enger (2005) beskriver också svårigheten i förhandlingar och kontraktskrivning. Hon har själv blivit bemött med ett all rights or nothing och valde då att gå sin väg. Hon anser att innan man skriver på ett sådant kontrakt bör man fundera på 1) hur mycket pengar man erbjuds, 2) hur mycket tid man lägger ner per artikel, 3) huruvida man har tänkt sälja storyn vidare (skillnad på aktuella nyheter och mer långlivade/ evergreen artiklar) 4) vilken typ av klient det rör sig om (magasin eller dagstidning) 5) var i karriären man befinner sig 6) hur mycket just detta jobb betyder. Clancy (2002) menar att det positiva utfallet för frilansarna i Tasinifallet var ett direkt resultat av 1976 års upphovsrättslag. Där klargjordes att skribenters kontroll över sitt arbete och möjligheter till ekonomisk vinst ska förstärkas. Clancy, som själv är frilansare, beskriver hur det går till när en skribent skriver kontrakt med ett tidningsföretag och menar att det inte rör sig om en förhandling utan om att acceptera företagets förslag eller att nekas jobbet. Det finns alltså en press på frilansarna att skriva på kontrakt som innebär att de ger ifrån sig alla, 20