T/Region Sydväst/Sek4 Dnr 9, /2012 Karin Gunnervik Box GÖTEBORG

Transkript

1 Socialstyrelsen Er ref. T/Region Sydväst/Sek4 Dnr 9, /2012 Karin Gunnervik Box GÖTEBORG Yttrande enligt Er begäran Med utgångspunkt i de samtal vi haft vid tillsynstillfället och vid vårt besök hos Er vill vi meddela att vi för att säkerställa att vi undgår kritik fortsättningsvis är noga med att inför en inskrivning göra klart för placerande nämnd och vårdnadshavare att vi begränsar vår målgrupp till flickor som, åtminstone till en början, inte bör vårdas med fri tillgång till mobiltelefon. Stubben behöver inte ha några generella regler annat än om målgruppens omfattning. Ingen flicka utsätts för något ingrepp som inte är motiverat av hennes eget behov. Särbehandling på hemmet vad avser mobiltelefoner behöver inte förekomma. De olägenheter som blir följden av att vårda flickor med och utan mobiltelefon tillsammans undvikes. Detta förfaringssätt kräver att placerande nämnd respektive vårdnadshavare fattar beslut om inskränkning av mobiltelefonanvändandet och i förekommande fall formaliserar dessa beslut på rätt sätt, vilket vi också kommer att påminna om, även om det ligger utom vårt ansvarsområde. Begränsning av tillgång till Internet på andra sätt än genom mobiltelefon kommer vi att hantera på samma sätt. Vad gäller våra nu inskrivna flickor pågår diskussion med handläggare för de flickor som berörs om hur situationen ska lösas och formaliseras på bästa sätt. Inför vår planerade utökning av antalet platser och den tillkommande byggnaden för vi diskussioner om hur vi ska kunna ha en mer flexibel hantering av mobiltelefoner och Internet. Det står helt klart att de flickor som bor och lever tätt tillsammans inte kan behandlas särskilt mycket olika härvidlag. Vi kommer dock i framtiden att ha boenden med uppdelningen vilket ger förutsättningar för att kunna differensiera mellan boendegrupperna mer än idag. Flickorna har tillgång till trådtelefoni och kommer vid inskrivning att förses med en MP3-spelare för att ha tillgång till den musik de annars ofta har i mobiltelefonen. Vi vill i sammanhanget också anföra följande. Vi håller med om att vi inte, likt ett särskilt ungdomshem, kan ha generella regler i syfte att kunna genomföra vården och utan avseende på individuella behov. Dock anser vi oss ha juridiskt utrymme för att kunna begränsa mobiltelefonanvändandet när ett personligt behov av detta förefinnes hos en flicka. Detta utan att nämnden respektive vårdnadshavare måste fatta ett särskilt formellt beslut om just mobiltelefon.

2 2 RF 2 kap. 15 har angivits som grundlagsskydd för flickornas rättighet att obegränsat använda sina mobiltelefoner grundat på äganderätt till desamma. RF är dock inte tillämpbar här enär; -egendomen inte avstås till det allmänna eller till någon annan. Äganderätten är ej ifrågasatt. -skydd mot inskränkning av användandet av egendom endast avser mark eller byggnad. -undantaget för angelägna allmänna intressen gäller, vilket bevisas av att det är detta undantag som möjliggör för det allmänna att tillskansa sig enskildas egendom genom beskattning. Då flickornas vård och behandling finansieras med skattemedel står det klart att också vården och behandlingen är ett angeläget allmänt intresse, vilket i sin tur är skäl för att undantaget gäller också för att praktiskt möjliggöra vården och behandlingen. Det har i våra samtal om RF vidare anförts att grundlagsskyddade fri och rättigheter endast kan begränsas genom lag och vi har förstått att Socialstyrelsen anser att vi saknar sådant lagrum för att begränsa ägandrätten. Som framgår av ovanstående tre punkter, var för sig, finns i och för sig inget grundlagsskydd i RF för flickorna att fritt använda sina mobiltelefoner, men vi vill ändå trycka på att RF 2 kap. 15 inte har samma konstruktion som andra som avhandlar fri och rättigheter. 15 kan inte begränsas genom lag enligt 20 och efterföljande. Egendomsskyddet kan sägas vara svagare än de rättigheter som endast kan begränsas genom lag. 15 innehåller sin egen begränsning till vad som ligger utanför det allmännas intresse och anger endast att grunder för ersättning vid expropriation ska anges i annan lag. Det går därför inte att finna lagrum utanför 15 med speciellt syfte att begränsa äganderätten just därför att ytterligare sådant lagrum inte behövs. Bortsett från äganderätten finns dock lag och andra bestämmelser som både tillåter och tvingar oss att göra som vi gör med mobiltelefoner. Barnets bästa, rätt och skyldighet att besluta i frågor som rör barnets personliga angelägenheter, kravet på att ha uppsikt, krav på kvalitet och säkerhet samt krav på god etik och respektfullt bemötande är exempel på sådana regler. Rättssäkerhet för barn som far illa kan ses ur två synvinklar; skydd mot allt för långtgående handlingar från det allmännas sida men även skydd mot underlåtenhet att ingripa, trots att laglig skyldighet föreligger. Det är inom detta spann det allmänna har att se till att barn på HVB växer upp under goda förhållanden, utan att varken deras grundläggande friheter eller deras grundläggande rättigheter inskränks. I det utrymme som lämnas mellan gränserna för barnens friheter och gränserna för HVBs befogenheter har det allmänna att se till att barnens rättigheter och HVBs skyldigheter upprätthålls och efterlevs. Tillsyn av att så sker är Socialstyrelsens ansvar. I de avseenden detta utrymme blir alltför snävt blir både barnens rättigheter och HVBs skyldigheter svåra att upprätthålla samtidigt som en meningsfull vård och behandling ska genomföras. Minskar utrymmet till ingenting kan varken vård och behandling eller skydd bli aktuellt. I de hänseenden gränserna sätts så de går omlott så att ett negativt utrymme uppstår kan barnens rättigheter inte tillgodoses och HVB gör fel vad man än gör eller inte gör. I en sådan situation är rättssäkerheten för HVBs huvudmän och anställda också värd att beakta. Övertolkning av lagen, bortseende från viss lag eller tillägg av icke lagligt grundade regler i syfte att, i en anda av vad som för tiden är politiskt korrekt, minska eller öka det ovan omtalade utrymmet anser vi inte vara för barnens bästa och något som inte bör förekomma utan stor eftertanke och övervägande av alla konsekvenser.

3 3 Vad gäller just mobiltelefoner är konsekvenserna mer långtgående än vad som till förstone kan verka uppenbart. Med fri tillgång till mobiltelefon förorsakar de flesta av våra flickor sig själva och andra stor skada. HVB har rätt och skyldighet att genom sin uppsiktsskyldighet skydda barnet och andra också från skada som barnet självt kan orsaka. Lagens begrepp ålder och mognad är ofta inte entydigt vad gäller barn på HVB. Här är det vanligt att man måste göra en bedömning av om ålder eller mognad ska vara avgörande i en enskild fråga eller om en sammanvägning bör göras. Mognaden kan också vara starkt varierande i olika grenar; t ex fysisk, kognitiv, emotionell och verbal utveckling är ofta inte på samma nivå. Att de flesta barn och ungdomar i motsvarande ålder oftast kan hantera mobiltelefoner utan katastrofala följder kan inte tas som intäkt för att alla ungdomar på HVB också kan den konsten. Vi får placeringar av flickor där mobiltelefonens möjligheter till självskada är den primära och avgörande orsaken till placering. En mobiltelefon idag är inte bara en telefon utan också bland annat ett verktyg för bildupptagning, filmupptagning, ljudupptagning, textmeddelanden och Internet. Detta frestar flickorna att utnyttja alla dessa möjligheter för att; - hålla fortsatt kontakt med och delta i skadligt umgänge under placering på HVB. Dessa kontakter blir ofta mycket intensiva och upptar genom taltelefoni och textmeddelanden den större delen av det vakna dygnet och även del av den tid som borde användas för sömn. En tvångsmässig strävan att alltid ha kontroll på var alla i nätverket befinner sig, vad de gör, och vad de säger, och till vem, och om vem, blir en övermäktig uppgift. Nätverket innehåller oftast personer med negativt inflytande på flickan men i de fall detta inte är aktuellt är det tvångsmässiga nätverkandet så nedbrytande för flickan att det i sig är skadligt. -självskada sig. Som en parallell till att rispa sig i armarna förekommer det att flickor genom att säga fel saker till fel personer och lägga ut uppgifter, bilder med bristfällig eller avsaknad av kläder eller annat självförnedrande material på sociala medier på Internet förorsakar sig social självskada med liknande bakomliggande orsaker som det traditionella rispandet i armar. - självskada sig genom promiskuösitet. Kontakt med fula gubbar tas på Internet i syfte att genom sexuella handlingar skada inte bara sitt rykte utan också för att utsätta sig för självförakt. -knyta kontakter med fula gubbar också utan uppsåt att självskada sig, men med samma resultat. -beställa otillåtna substanser som droger eller alkohol för leverans till HVB. -beställa transport för att underlätta avvikning från HVB. -förtala och mobba andra. Mobiltelefon möjliggör att ta bilder och filmer av andra flickor vid HVB i ofördelaktiga och förnedrande situationer för att sedan sprida detta material på Internet. Även traditionellt intrigmakeri och förtal sker via tal och textmeddlanden. - beställa varor och tjänster för betalning i efterhand via Internet och ofta adresserat till HVB och ibland med HVB som beställare och betalningsansvarig. Flickan ådrar sig själv eller vårdnadshavare skulder.

4 4 -dra på sig mycket stora skulder till mobiltelefonoperatörer utan att ha en chans att betala. Av detta följer skulder och inkassokrav som omöjliggör ett normalt inträde i vuxenlivet där flickan ska sköta eget hushåll och ekonomi efter utslussning från HVB. Uppfinningsrikedomen är stor och fler än dessa olägenheter kan uppstå genom mobiltelefonanvändandet. I det fall vissa flickor har fri tillgång till mobiltelefon och andra inte, frestas flickorna att genom köp, stöld, hot, påtryckningar, lurendrejeri, utpressning, lån, rån, byte, uthyrning, ocker, vadslagning, hasardspel och liknande förfaranden nyttja varandras mobiltelefoner. Att med god kvalitet vårda ungdomar med och utan mobiltelefon tillsammans låter sig inte göras. Det bör finnas HVB där flickor som kan använda mobiltelefon bereds möjlighet att göra så utan hot från andra ungdomar som inte kan konsten. Likaså bör det finnas HVB där flickor som inte kan använda mobiltelefon kan beredas härtill anpassad vård och behandling utan att frestas att utsätta andra ungdomar för alla de ovan uppräknade oegentligheterna. Står sådana placeringsalternativ inte till buds för socialtjänsten kan man, för att tillgodose de behov som finns, tvingas tillgripa större ingrepp från det allmännas sida än vad som eljest vore nödvändigt. LVU 3 och särskilt ungdomshem med alla de ingrepp, tvång och begränsningar som de särskilda befogenheterna innebär kan behöva tillgripas bara för mobiltelefonens skull och detta vore inte alltid förenligt med proportionalitetsprincipen. Flickorna är med laga tvång eller av andra, mer eller mindre tvingande, omständigheter försatta i en social situation de inte själva råder över. Vi ser inte bara ett juridiskt utan också ett mycket starkt moraliskt krav på oss att skydda flickorna från varandras illgärningar. Det förhållande att flickorna inte kan åläggas tystnadsplikt gentemot varandra ställer stora krav på HVB vad gäller skyddet av flickornas integritet. Som lätt förstås av ovanstående beskrivning av mobiltelefonens möjligheter skulle ett tvång för alla HVB utanför SiS att alltid låta barnen använda mobiltelefon omöjliggöra det integritetsskydd som barnen har laglig rätt till. RF 2 kap. 6 skyddar den enskilde från integritetsintrång gentemot det allmänna, men också om det allmänna tvingar in den enskilde i en situation där själva kränkningen utförs av annan enskild torde det allmänna ha samma ansvar. Ytterligare bestämmelser om skydd och integritet finns. I LVU 11 stipuleras att vården ska inledas utanför den unges hem. Lagstiftaren måste ha haft ett syfte med detta och syftet torde vara att den unge ska skiljas från en miljö där den unges behov inte har kunnat tillgodoses eller som varit skadlig. Ett syfte med en placering på HVB enligt SoL är också att flickan inte ska vara kvar där hon varit. I det fall flickan före inskrivning, på ett mentalt/socialt plan, lever i cyberrymden kan hon inte skiljas från denna miljö med mindre än att mobiltelefonanvändandet begränsas. På motsvarande sätt som den somatiska sjukvården behöver en fysisk närvaro av patienten för att kunna hjälpa, behöver vi flickans mentala närvaro för att hjälpa henne med hennes psykosociala problematik. En miljöterapeutisk behandling kan inte genomföras utan att miljön och då framför allt den psykosociala miljön kan tillrättaläggas. Vi instämmer i Socialstyrelsens åsikt att förlust av alla de möjligheter mobiltelefonen ger är ett omfattande ingrepp i den enskildes liv. Detta ingrepp är dock inte större än den fysiska flytten till HVB eller större än det ingrepp som blev följden av en flytt till HVB före mobiltelefonernas tid, då en flytt med automatik blev både fysisk och mental/social. De tekniska framsteg mänskligheten gjort i och med mobiltelefonen har inneburit att lagstiftning som syftat till att kunna skilja den unge från en skadlig eller ofullkomlig miljö nu inte längre har avsedd effekt om mobiltelefonanvändandet inte kan begränsas.

5 5 Det finns därför inget motiv för att förta verkan av lagen genom införandet av nya regler. Tvärt om hade det, i det fall mobiltelefonanvändande faktiskt varit grundlagsskyddat, funnits skäl att anpassa lagstiftningen till den rådande teknikutvecklingsnivån. Av socialstyrelsens hittillsvarande resonemang kring äganderätten följer att en enskild som äger den fastighet han bor i inte kan tvingas flytta till HVB eller någon annanstans eftersom han då berövas nyttjandemöjligheten till sin egendom. I detta exempel på orimligheten i resonemanget är äganderätten också starkare än vad gäller mobiltelefoner då användningen av en fastiget till skillnad från en mobiltelefon har ett visst grundlagsskydd. Det allmännas intresse sätter dock gräns för äganderätten även här. Att den unge genom äganderätt är skyddad från att skiljas från sin mentala/sociala miljö är lika orimligt som att äganderätten skulle ge samma skydd på det fysiska planet som i exemplet ovan. Krav på ett särskilt formaliserat beslut om inskränkning av mobiltelefonanvändande i samband med en placering är därför ur grundlagshänseende mindre motiverat än motsvarande beslut om t ex en fastighet, då användande av fastigheten faktiskt har ett grundlagsskydd som bara kan begränsas genom att ett allmänt intresse kan hävdas. Vad som här sagts om mobiltelefoner gäller i tillämpliga delar också ipod, ipad, ebook, Nintendo DS, laptop, ereader, Tablet, vissa GPS-navigatorer och kylskåp!! samt andra attiraljer med vilka man kan förflytta sig till cyberrymden. (Det finns faktiskt kylskåp med vilka man kan beställa varor på Internet). Vi anser att flickornas rättssäkerhet vad avser mobiltelefon gynnas genom att ett placeringsbeslut avseende ett HVB som begränsar sin målgrupp till ungdomar som ska vårdas utan fri tillgång till mobiltelefon kan överklagas eller att ett erbjudande om visst bistånd kan avböjas. Vi anser dessutom att rättssäkerheten gynnas av att det finns placeringsalternativ där större ingrep och tvång än nödvändigt inte behöver tillgripas för att reglera mobiltelefonanvändandet, proportionalitetsprincipen. Vi vill till sist meddela hur vi ser på RF 8 kap. som med anledning av mobiltelefoner hänvisats till i tillsynsbeslut dnr /2011. Kapitlet avhandlar endast vem som stiftar lagar och andra föreskrifter och om vad. Denna lagtext kan inte lösryckt från sitt sammanhang och utan avseende på sitt ändamål appliceras på förhållanden som redan är reglerade i lag eller som riksdagen lämnat utan reglering. Kapitlet innebär tvingande regler för det allmänna att stifta lag i viss ordning och har inget med dessa lagars innebörd eller tillämpning att göra. Generella regler vid ett HVB är på intet sätt liktydigt med begreppet föreskrifter i RF 8 kap. så som vi uppfattar att det antyds i tillsynsbeslutet. 2 betyder endast att föreskrifter om vissa förhållanden ska bestämmas genom att riksdagen stiftar lag. Paragrafen i sig innebär inte något skydd eller några rättigheter för den enskilde med anledning av att riksdagen stiftar lag eller avstår från att stifta lag. Innehållet i 8 kap. får inte förväxlas med 2 kap. som avhandlar de grundläggande fri- och rättigheterna och dess 20. Stubben HVB AB Dan Lundgren