Teologiska reflektioner kring demokrati och mänskliga rättigheter 1

Transkript

1 Bakgrund Teologiska reflektioner kring demokrati och mänskliga rättigheter 1 Människans egenart och identitet diskuteras inom ramen för olika människosyner. Kunskapen om människans livsvillkor har ökat men fullständig klarhet om mänskliga livsfrågor följer inte som en självklarhet på vetenskapliga framsteg. Flertalet människor, globalt sett, hämtar de grundläggande riktlinjerna från den religiösa livssyn som de anslutit sig till. Diakonia, som en organisation med kristna samfund som huvudmän, utgår därför från en kristen människosyn i sitt arbete. Utifrån en sådan förståelse om människans identitet och livsmål fattas de etiska och politiska beslut, som är nödvändiga. Etiska och politiska ideal följer alltså av denna kristna syn på människans natur och hennes möjligheter. Människosynen uttrycker på detta sätt det mål som Diakonia bör sträva efter. Ett ställningstagande till förmån för en kristen hållning utesluter inte respekt för andra människosyner. Här görs därför en kortfattad översikt av några alternativa hållningar. Exempelvis kan en humanistisk människosyn ha en nära förbindelse med den kristna traditionen. Humanism önskar visa omsorg om den enskilda människan och värna henne mot övergrepp från kollektiva instanser. Människan är enligt denna syn en andlig person som själv kan forma sitt liv. Däri ligger hennes värde. Frihet är ett annat centralt begrepp. Humanismens människa är självständig i bestämmandet över sig själv. Där återfinns ofta en optimism vad gäller möjligheten att förverkliga goda normer, särskilt genom förnuftets bidrag. Kreativiteten bejakas, ofta i en individualistisk form. Den självförverkligande människan betonar individens rättigheter men kan riskera att bortse från det gemensamma ansvaret och från alltings begränsning. Den naturalistiska människosynen ser människan som en naturprodukt, som ett resultat av en kosmisk evolution. Därmed understryks att människan inte är kvalitativt annorlunda än exempelvis djuren. Skillnaden i förnuft är mer av kvantitativ art. Människan styrs på ett fundamentalt plan av grundläggande biologiska drifter, som utgör människonaturens kärna. Drifterna säger oss något väsentligt om människan och anger vad som menas med en tillfredsställelse av grundläggande mänskliga behov. Positivistiskt bestämda vetenskaper anses ge riktningslinjer för den moraliska bedömningen. Det finns ingen normerande instans utanför det naturgivna sammanhanget. Inom en marxistisk människosyn ses aldrig människan isolerad. Människan förändras utifrån den historiska situationen. Hon skiljer sig från djuren genom sitt arbete, vilket innebär ett realiserande av människan själv. Människans värde knyts sålunda till arbetet. Genom arbetet skapas ett samhälle. Arbetaren är därför ett socialt väsen. Kollektivism blir en etisk följd av detta. Risken är dock att arbetet blir något främmande för människan, då friheten och skaparelusten ersatts av tvång. Marx idealmänniska är den självständiga människa som inom ett kollektiv förverkligar sig själv genom att skapa. Hotet mot detta kommer utifrån i form av oriktiga samhällsförhållanden samt historiskt sett från religionen. 1 Till det följande se, Finger, Thomas, N., Christian Theology: An Eschatological Approach. Herald Press: Scottdale. Smith, Axel, (ed), På skaparens jord: En innföring i kristen etikk. Luther forlag: Oslo. Sverker, Per-Axel, Guds avbild. Örebro Missionsskola: Örebro.

2 Den kapitalistiska människosynen uttrycks i den konsumtionsideologi som kännetecknar livet i de industrialiserade överflödssamhällena. Mest markerad blir denna uppfattning när den förmedlas genom den kommersiella reklamen. Vissa materiella värden framhålls medan de avgörande livsproblemen undanhålls. Denna människosyn har troligen större inflytande än flera av de mer reflekterade varianterna som här beskrivits. Det goda livet kännetecknas här av upplevelsen av lycka. Arbetslivet samt övriga delar av tillvaron ska präglas av framgång. Denna lycka är nära knuten till konsumtionen. Människans värde hänger samman med möjligheten till en hög konsumtion. Livets mål förtingligas genom att utgöras av eftertraktade statussymboler. Denna uppfattning är klart individualistisk med ett egocentriskt livsperspektiv. Den samhällsmässiga verkligheten har ofta försvunnit. Reklamens människa är en ickepolitisk varelse. Den kristna människosynen I de människosyner som hitintills beskrivits utgör människan själv utgångspunkten och måttstocken för tolkningen av tillvaron. Människosynen är då antropocentrisk, med människan själv som normeringsinstans. I kristen tro är däremot alltid läran om Gud själva basen för läran om människan. Bibeln talar egentligen bara om människan i hennes förhållande till Gud. En kristen människosyn relativiserar inte andra relationer som människan har. Men relationen till Gud är avgörande. Perspektivet är alltså teocentriskt. Människolivet har sin fundamentala förutsättning i Gud och hans skapelsegärning. Gudsrelationen är inte ett tillägg till det mänskliga. Tvärtom beror vår mänsklighet just på denna relation. Gud själv är den avgörande normeringsinstansen. Men detta förhindrar inte att beröringspunkter förekommer till mer allmänmänskliga människosyner. Kristna är därför öppna för dialog och samarbete med andra människor. Naturligtvis gäller detta allra mest den insikt om människan som kan ges genom medicinska, psykologiska och sociologiska studier. Sådana vetenskapliga uppgifter bör integreras i en kristen helhetssyn. Problemen uppstår först om dessa vetenskaper önskar uttala sig om människans egenart och om livets grund. En kristen människosyn står då i motsättning till de läror som direkt avvisar ett teocentriskt perspektiv. Det avgörandet ordet om människans liv och värde kommer därför från Guds Ord. Fundamentalt i Bibelns beskrivning av människan är tanken att människan av skapad av Gud. Det finns en direkt relation mellan varje människa och Gud själv. Människans existens har sin orsak i Guds egen gärning. Detta innebär att en god vilja finns bakom varje människas liv. I sin kärlek ger Gud oss livet. Denna Skaparens gärning gör livet till något oändligt värdefullt. Dock måste i detta sammanhang framhållas att människan som helhet är Guds goda skapelse. Människan kan inte delas upp i mer eller mindre värdefulla delar, exempelvis med en skillnad mellan kropp och själ. Kroppen har tyvärr ofta betraktats som mindervärdig medan själen beskrivits som det goda och eviga. Denna dualism har sin grund i grekisk filosofi och inte i kristen skapelsetro. Bibeln tar kroppens värde på stort allvar. Hela människan är Guds skapelseverk. Bibeln ger inte någon kunskap om människan ontologiska struktur. Den leder blicken mot människan i hennes helhet, ställd i olika relationer. Det religiösa momentet i livet är därför inte lokaliserat till en enda del av människan utan omfattar helheten. Vi kan inte se människan i ett kristet

3 perspektiv, om vi tar bort henne från den kroppsliga existensen. Den kristna kyrkan har alltid bekänt sig till skapelsens godhet och till kroppens uppståndelse. Som Guds skapelse är människan i sin helhet bestämd till att leva i ett personligt förhållande till Gud. Människans särställning ligger att i att få leva i Guds närhet. Enbart människan är Guds avbild. En viktig följd av detta är Guds treeniga liv som grunden för människans personlighet. Gud är inte en kraft eller en filosofisk tanke. I sin existens är Gud i fullaste mening personlig. Denna personliga relation inom Gud är grunden för vår personlighet. Hon är då Guds avbild genom att leva i olika kärleksrelationer, till Gud, till medmänniskor och till skapelsen. Vi är för det första beroende av Gud. Att på sannaste sätt vara människa är att älska Gud. Människan lever sitt liv inför Gud. Betraktade i oss själva är vi djur, fysiskt sett. Ställda inför Gud är vi människor. Detta medför ett ansvar för livet. Att bära det mänskliga ansvaret inför Gud utgör själva högheten i livet. I syndafallet vägrar människan att se Gud som källa till sin personlighet. Hon upprättar sig själv som centrum. Genom synden avhumaniserar människan sig själv. Men människans primära Du är Gud. Människan lever värdigt när hon hör Guds Ord, talar till Gud i bön och lyder Gud i tjänst. Samtidigt är människan en del av en mänsklig gemenskap. Människan är alltid en social varelse, skapad som man och kvinna. Detta samliv är också en del av gudsavbilden. Det är genom medmänniskans komplement som jag blir mänsklig. Den sociala dimensionen i den kristna människosynen är mycket väsentlig. Människan är skapad till en gemenskap, som är grundad i något djupare än den övriga skapelsen. Det sant mänskliga ligger i att människan kan säga "du" till en annan människa. Samtidigt framhävs den enskilda människans värde, men som invävd i ett större sammanhang. En tredje väsentlig del av gudsavbilden är att älska skapelsen. Människans är Guds representant på jorden. Hon kan inte betraktas som människa utan denna relation till skapelsen. Av detta följer att även kroppen ingår i avbilden. Kroppen är nödvändig för att kunna leva i skapelsen. Vi bär inte Guds avbild inom oss som en form av spiritualitet. Vi är Guds avbild som kroppsliga varelser. Det är synnerligen centralt för vårt liv att vi fått i uppdrag att vårda skapelsen. Även denna funktion ska utföras i kärlekens tjänst. Ställd i skapelsen är människan Guds förvaltare. Människan är kallad att vara Guds medarbetare på jorden genom att förverkliga Guds goda vilja. Detta betonar människan särställning i förhållande till den övriga skapelsen. Denna egenart sträcker sig dock aldrig till att vara något annat än Guds tjänare. När människan råder över skapelsen sker detta genom att förvalta jordens rikedomar till Guds ära och till helhetens bästa. Inför människors behov, inför orättfärdiga strukturer och ödelagd natur talar Skaparen till oss om detta krav på tjänarinsatser som måste till för att Guds syfte inte ska ödeläggas. Människolivet enligt Guds vilja utspelar sig alltså i ett nätverk av dynamiska relationer, till Gud, medmänniskan och till naturen. Denna kallelse att vara Guds medarbetare har inte upphört i samband med syndens inträde. Människan som syndare är också Guds skapelse. Hon har kvar sina gudagivna förmågor men använder dem nu ofta i olydnad. Synden har främst drabbat gudsrelationen. Lydnaden ersätts av trots mot Guds vilja. I relationen till Gud är denna protest total. Enbart Gud själv kan gripa in till människans frälsning och skapa nytt liv. När människan beskrivs som "ond" enligt kristen människosyn, innebär detta alltså att människan inte kan frälsa sig själv. Men total

4 ondska gäller inte i människans förhållande till medmänniskor eller i hennes relation till kulturliv och samhällsarbete. Naturligtvis har synden gjort sig gällande också på detta horisontella plan. Men det betyder inte att människan som syndare skulle vara utan möjlighet att göra det goda. Vi är relativt sett fria att göra rätta val och har ansvar för våra handlingar. Även om vi inte är opåverkade av vår själviskhet kan goda gärningar ändå utföras till människans bästa. Vi ska därför göra gott, arbeta för större rättfärdighet i samhället och ett rätt bruk av naturen. Människolivet rymmer stora möjligheter till godhet samtidigt som där finns en ohygglig mängd ondska. Den kristna tron hävdar att situationen kan ändras radikalt genom Jesus Kristus. Kristus är den som på ett enastående sätt varit Guds avbild på jorden. Han är Människan sådan som Gud önskade, en exakt representation av Guds kärlek. Den kärlek som når sitt klimax på Kristi kors är nyckeln till ett sant mänskligt liv. Kristi kors får etiska konsekvenser i den kristnes efterföljelse. Det centrala i Jesu liv är just kärleken i alla de tre relationerna. Genom tro på Honom upprättas det ödelagda gudsförhållandet och människan får del av den sanna gudsavbilden. Genom tron blir hon en ny människa. Denna nya människa hör egentligen den eskatologiska fulländningen till. Hon lever ofta på ett fördolt sätt i denna tid, varför det nya inte alltid är empiriskt märkbar i dess fulländning. Det kristna hoppet är en viktig del av en kristen människosyn. Det medför alls inte likgiltighet för detta liv utan binder oss vid en insats i Guds värld. Så länge Skaparen kämpar mot all destruktion, kallas vi att vara hans medarbetare. Hoppet ger innehåll och inspiration till denna kamp. Den slutliga fullkomningen är målet för Guds plan. Men även det livet kommer att ha sitt mönster från Guds skapelsevilja, upprättad i Kristus. Gud är intresserad av sann humanisering. Fullbordan kommer att innefatta alla relationer. Den kristne vill därför kämpa för att redan förverkliga det som bara kan bli fullkomligt i Guds Rike. Allt som är ädelt, vackert, sannt och rättfärdigt i denna värld kommer att fullkomnas i Guds rike. En kristen har gjort Guds syften för mänskligheten till sina egna. Vårt ansvar som kristna är att vara goda förvaltare av Konungens egendom. Kristen grund för människovärdet Människan står alltså i en särställning i skapelsen. Hon intar en härskarposition i förhållande till skapelsen p g a sin intelligens. Genom vetenskap och konst har hon frambringat resultat, som skulle kunna tala starkt för hennes höga värde. Naturligtvis är detta något enastående och i sig värdefullt. Men som grund för människovärdet är detta inte tillräckligt. Mer eller mindre värdefulla egenskaper och produkter är inte avgörande för människans värde. En antropocentrisk grund är inte tillräckligt stabil som fundament för människans orubbliga värde. Människovärdet är istället förankrat utanför människan själv. Den definitiva grunden pekar bort från människan själv till Gud som människans Skapare och Frälsare. Det faktum att Gud är människans skapare och att hon är Guds avbild ger människan ett värde som aldrig kan tagas från henne. Den treenige Guden är utgångspunkten för människans värde och människolivets egenart. I Jesu frälsningsgärning bekräftas detta värde genom att frälsning erbjuds alla människor. Utifrån detta människovärde kan sedan de mänskliga rättigheterna anges. Dessa rättigheter kan betraktas som konkretiseringar av centrala bibliska angelägenheter. De blir då ett medel i arbetet för att skapa en rätt gemenskap mellan människor. Naturligtvis finns det i dessa gemensamma deklarationer sedan delar som skiljer sig från det bibliskt speciella i fråga om människosyn. Detta gäller särskilt om tron på

5 människans inneboende godhet uttrycks i alltför starka termer. Naturligtvis kan också valfriheten beskrivas felaktigt, om friheten tänks vara absolut. Frihet måste enligt Bibeln tänkas inom ramen för det som tjänar Guds och medmänniskors bästa. Det som dock kan anknytas till Bibeln är sådana delar i deklarationerna som samvetsfrihet, rätt till arbete och vila. Detta gäller för individen men också som sociala rättigheter. Grupper av människor har också rätt till att leva sitt liv och bevara sin kultur. Synen på staten I Guds uppehållande av skapelsen finns både ett moment av uppbyggnad och nyskapelse av det goda och ett moment av avgränsning och kamp gentemot det onda. Dessa två sidor blir uppenbara i synen på staten. Gud vill där befordra det goda och hindra det onda. Statens syfte, från ett kristet perspektiv, är att på detta tvåfaldiga sätt utföra Guds vilja. Utsagan i Rom 13 om just detta har inom främst den lutherska traditionen varit avgörande för många kristnas perspektiv på staten. Risken med denna uppfattning har varit att den kan bidra till anpassning gentemot staten genom att den radikala kärleken nertonas och den naturliga lagen överbetonas. Textens sammanhang vilar på kärleken som huvudprincip för kristet liv. Lydnad mot staten måste alltid prövas mot det övergripande budet om kärlek. Detta bibelställe får alltså inte användas för att skapa en absolut lydnad mot staten. Staten är å ena sidan ett instrument som Gud använder i sitt skapelseverk men å andra sidan finns också en reserverad inställning i NT till överheten, som också tar sig uttryck i direkt protest (Upp 13). Detta visar på en medvetenhet om att genom staten kan också nedbrytande och rentav demoniska krafter göra sig gällande. Den kristna traditionen, särskilt i dess anabaptistiska form, har därför innehållit tydliga inslag av kritik mot staten. De kristna har alltså sett på staten från något olika perspektiv. Detta beror naturligtvis på att NT inte ger någon ingående lära om staten. En annan orsak ligger i att staten har antagit många olika former under olika tider. Grundinställningen kan dock anses vara att samhället ska organiseras på ett sådant sätt att det onda försvåras och att det goda får tillväxa. Särskilt den reformerta traditionen har betonat det sista, d v s möjligheten av en förvandling av samhället genom kristet inflytande. Den s k "allmänna nåden" orsakar även icke-kristna att utföra goda uppgifter inom Guds kosmiska syfte. Särskilt tydligt borde detta ske genom att den kristna församlingen under Kristi herravälde blir ett fungerande alternativ för mänsklig samlevnad. Den borde vara en kanal för en kärlek som bryter ner gamla mönster. Dessa alternativa modeller kan förändrar systemens ondska och initiera sociala förändringar. En social-kulturell process sammanfaller dock inte med Guds Rike. Men Guds rike kan heller inte begränsas till kyrkan. När en församling lever ut det kärlekens rike som Jesus undervisat om, kan den också finns de tendenser och rörelser som potentiellt är orienterade i denna riktning. Dessa tendenser kan församlingen bekräfta och samarbeta med. Problemet kan vara att sådana rörelser vid sidan om det som överensstämmer med Rikets principer kan kräva en främsta trohet mot det som pekar bort från Jesu herravälde. Varje annan rörelse måste därför värderas utifrån dess yttersta mål. Dess inriktning kan naturligtvis ändras i positiv riktning. Församlingen önskar dra så många som möjligt in under Kristi herravälde i kärlek.

6 Naturligtvis ska respekten för människans värde kvarhållas även i fråga om staten. Människan får aldrig göras till ett medel för en politiskt system. De etiska krav som följer av detta är frihet, fred och rättfärdighet. Dessa tre begrepp kan användas i konstruktivt samhällsarbete och som kritik mot förefintliga stater. Frihet är centralt för kristen tro. Evangeliet är ett budskap om frihet. Men frihet är också norm för utformningen av det politiska livet. Frihet är dock inte detsamma som oberoende. Mänsklig frihet är begränsad. Frihet kan bara vara verksam inom gränserna av lydnad mot Guds syften. Sann frihet blommar paradoxalt nog enbart i beroendet av Någon större. Den förutsätter villighet till tjänande, för nästan, för samhället. Inom staten innebär detta å ena sidan att människans värde inte får göras avhängigt en människas arbete eller åsikter. Men frihet medför å andra sidan att man inte får kränka andra människors frihet. Människovärdet innebär att ingen människa kan härska absolut över en annan. Denna frihet kan säkras genom politiskt arbete för rättssäkerhet, för frihet från svält och förtryck och för yttrandefrihet, tros-och tankefrihet. Fred brukas i Bibeln som ett ord om en människas relationer både till Gud och till medmänniskor. En kristen är ålagd att vara fredsskapare enligt Bergspredikan. I sin bibliska innebörd innebär fred en helhet av att få leva väl, där naturligtvis frånvaron av krig är en del. Enbart i Guds rike kan freden uppfyllas helt men likafullt gäller att Guds vilja även nu är att skapa fred. Människovärdet innebär på den här punkten att varje människas liv måste sparas. Respekten för andra människor måste leda till att konflikter löses utan våld. Rättfärdighet är också ett kristet nyckelord både om Guds frälsning och om ett socialt tillstånd. Tron på Guds rättfärdighet ligger bakom kravet på social rättfärdighet. Innebörden blir att det goda i livet ska fördelas lika och att särskilt samhällets svagaste grupper ska göras delaktiga. Ett rättfärdigt samhälle är det som tryggar liv och social säkerhet åt alla. Människovärdet medför här att alla människor är likvärdiga medlemmar av samhället. Den moderna demokratin är ett försök att leva enligt dessa tre grundprinciper. Utifrån kristen syn är den ett försök att förverkliga alla människors lika värde. Alla människor tillerkänns samma rättigheter. Demokratin är inte biblisk i någon enkel mening av att den skulle vara beskriven som norm i bibliska texter. Samtidigt kan det inte råda någon tveksamhet om att demokratin följer upp djupt bibliska grundtankar och tillämpar dessa på ett modernt samhälle. Per-Axel Sverker