Biotopvårdsplan 2005 Tvärån - Umeå kommun

Transkript

1 Biotopvårdsplan 2005 Tvärån - Umeå kommun

2 Framsidans bild är tagen upp mot cykelbron vid gamla Grisbacka tullmjölkvarn Förord I Västerbottens län är många vattendrag kraftigt påverkade av mänskliga aktiviteter. I en del fall har detta lett till stora negativa konsekvenser för de arter som lever i bäckarna, åarna eller älvarna. Faktorer som kraftigt påverkat livet i vattendragen är bl.a. dammar, vägtrummor, dikningar, rätningar, flottledsrensningar, försurning, utsläpp och överfiske. Detta leder till negativa konsekvenser för de arter som lever i vattendragen bl.a. i form av begränsade och förstörda livsmiljöer och reproduktionsområden, oönskade konkurrensförhållanden, utslagning av arter m.m. På sikt kan detta leda till en utarmning av våra vattensystem. För att få en översiktlig bild av tillståndet i och kring våra vattendrag startades 1998 inventeringsprojektet Skog och Vatten i Västerbotten län, numera projektet Skoglig vattenmiljö. Projektet är ett samarbete mellan Länsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen och Länsarbetsnämnden. Syftet är att inventera utvalda vattendrag och deras närmiljö på skogliga och akvatiska uppgifter, biologiska värden samt graden av mänsklig påverkan. Detta skall i sin tur leda till att skapa goda livsmiljöer för alla land- och vattenlevande organismer i och omkring mindre vattendrag. Syftet med biotopvårdsplanen är att utifrån underlagsmaterialet från projektet Skoglig vattenmiljö föreslå vilka restaureringsåtgärder som behövs för att återställa vattendraget till mer naturliga förhållanden. Mänsklig påverkan (främst vandringshinder) som har en negativ inverkan på vattendragets djurliv är föreslagna som restaureringsobjekt i biotopvårdsplanen och bör på sikt åtgärdas. Förutom allmänt biotopvårdande åtgärder ges även tips på mer fiskevårdsinriktade åtgärder. Biotopvårdsplanen kan utnyttjas av fiskevårdsområden, markägare, vägförvaltare, kommuner och andra intressenter som ett underlag till framtida restaureringsprojekt. Ett samarbete under senare år mellan Umeå kommun och Forslundagymnasiet med Mats Andersson från Hushållningssällskapet som expert har öppnat upp Tvärån för fiskvandring från Umeälven och havet. För att etablera en havsöringsstam kommer havsöringsyngel av Umeälvsstam att sättas ut varje år i en femårsperiod. För en fortsatt effektiv skötsel av Tvärån har även en fiskevårdsförening bildats, kallad Tväråns fiskevårdsförening. Denna biotopvårdsplan ska ses som ett komplement till den fiskevårdsplan som upprättats av Mats Andersson, Västerbottens hushållningssällskap. Gunnar Moberg & Mattias Sundqvist Kontaktpersoner: Projekt skoglig vattenmiljö Mattias Sundqvist (Länsstyrelsen) Kajsa Nilsson (Skogsvårdsstyrelsen) Biotopvårdsplanen: Mattias Sundqvist (Länsstyrelsen) 2

3 Innehållsförteckning Påverkan i våra vattendrag... 4 Biotopvård... 7 Lagstiftning och tillstånd... 9 Metodik... 9 Tvärån allmänt Flora Fauna Åtgärdsobjekt efter Tvärån Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Objekt Fler åtgärder att förbättra Tvärån som öring- och harrvatten

4 Påverkan i våra vattendrag Vattendragen runt om i världen har under lång tid utsatts för förändringar utifrån mänskliga aktiviteter. I Sverige går det att spåra effekter av människans framfart redan från järnåldern via förhöjt ph-värde i vattendragen. Detta berodde på att neutraliserande ämnen frigjordes och lakades ut som en följd av den ökade avskogningen och svedjebruket. Det vi idag ser som naturliga vatten har antagligen påverkats av mänsklig aktivitet på något vis under historiens gång. Viktigt att ha i åtanke är att effekter av mänsklig aktivitet inte bara förekommer i själva vattendraget utan även påverkan i omgivande avrinningsområde kan leda till stora förändringar för bland annat vattenkemi och hydrologi. De största förändringarna av vattendragen i vårt land härrör från skogsbruk, jordbruk och vattenkraftsutnyttjande. I avsnitten som följer sker en beskrivning i grova drag över olika påverkansformer med viss inriktning mot norrländska vattendrag. Skogsbruk Nästan alla vattendrag i Sverige har påverkats direkt eller indirekt av skogsbruk. Redan vid järnålderns avskogning och svedjebruk förändrades vattenkemin genom förhöjt phvärde. Detta kan dock anses vara en positiv påverkan jämfört med sentida avverkningar, skogsdikningar och flottledsrensningar m.m. Avverkning av skog medför ofta stora förändringar i vattnets hydrologi och kemi. Borttagande av träden orsakar bland annat minskad avdunstning vilket avspeglar sig i förhöjd årsavrinning och ökade flödesvariationer. En vanlig följdeffekt av detta är att läckaget av näringsämnen blir högre samt att erosionen ökar. Ett vanligt problem vid avverkning är borttagande av skyddsbården närmast vattendraget. Detta kan ge stora konsekvenser genom bland annat kraftigt förhöjda variationer i vattentemperatur, både års- och dygnvis, på grund av att in- och utstrålning ökar. Många arter är också beroende av överhängande vegetation som skydd mot bland annat rovdjur. Dagens skogsbruk bedrivs till stora delar av stora, tunga traktorer vilka beroende på jordart kan orsaka sår i marklagren. Det är relativt vanligt att maskinerna körs rakt genom vattendragen vilket allt som oftast ger upphov till erosion av minerogent material vilket i sin tur leder till grumling av vattnet. Liknande effekter kan även uppstå vid markberedning då fårorna läggs för nära vattendragen. Under mitten av 1800-talet började den svenska skogsindustrin att expandera kraftigt vilket ökade behovet av att frakta timmer från inland till kust, där sågarna oftast var belägna. Infrastrukturen var vid den här tiden av ringa storlek och betydelse vilket medförde att vattendragen kom att utnyttjas som transportväg genom flottning av timret. Flottningsepoken varade ända fram till mitten av 1900-talet då man mer och mer övergick till att transportera timret på lastbilar. 4

5 I vattendragen fanns det dock en hel del hinder för stockarnas framfart på dess väg mot kustens sågverk. I Norrlands inland är rinnande vatten i regel mycket sten- och blockrika vilket gjorde det nödvändigt med stora investeringar för att timret inte skulle bromsas upp eller fastna på sin väg nedströms. För att råda bot på detta problem lades stora resurser på att rensa vattendragen från dessa hinder. I vissa fall var det omöjligt att få bort all sten vilket föranledde grävande av helt nya fåror samt byggande av trärännor vilket gjorde det möjligt att leda vattnet förbi forsar och fall. Det var också av stor vikt att vattnet kanaliserades för att ge vattnet ett större djup och högre hastighet. En av de vanligaste åtgärderna för detta var att bygga ledarmar av olika slag för att styra vattnet mot huvudfåran. För att samla vatten i mindre vattendrag där flottning krävde riktigt höga flöden byggdes dammar, som ofta fungerade som effektiva vandringshinder. I dagens skogsbruk har utflottningen av timmer ersatts av transporter med timmerbilar. För att uttransport av timmer och tillgänglighet för huggare/avverkningsmaskiner ska bli så effektiv som möjligt har ett stort nät av skogsbilvägar byggts. Detta har haft till följd att många vägtrummor blivit lagda i skogsmarkens vattendrag. Många av dessa vägtrummor fungerar som vandringshinder. Vandringshinder kan också förekomma i ett flertal andra former, exempelvis kvarn-, och kraftverksdammar. Gemensamt för alla s.k. vandringshinder är att de på något vis hindrar akvatiska organismer från att röra sig fritt inom och till/från vattendragen. Akvatiska insekter sprider sig ofta genom att drifta 1 under larvstadiet och genom att flyga under adultstadiet. Men många förflyttar sig även upp- och nedströms genom att krypa på bottnen. Andra typer av ryggradslösa djur, exempelvis märlkräftor har ännu svårare för att forcera vandringshinder än insekter eftersom de inte har något landlevande vuxenstadium. När det gäller fisk så är många strömlevande, men även sjölevande, arter beroende av fria vandringsvägar vid födosök, reproduktion och för att kunna återkolonisera områden där de av någon anledning blivit utslagna. Vandringshinder medför följaktligen att vattendragen delas upp i mindre ekologiskt fungerande avsnitt. Dikning Redan från mitten av 1800-talet finns uppgifter på att skogsdikning förekom, om än i liten skala. Den första kraftiga expansionen kom i början av 1900-talet som en följd av att den norrländska förbudslagen trädde i kraft. Den nya lagen innebar att skogsbolagen förlorade möjligheten att köpa in ny mark vilket i sin tur föranledde ökad skogsdikning, eftersom man var tvungen att öka produktionen på den befintliga marken. En ny topp i dikningshistorien inträffade under 1930-talets krisår. Vid den här tiden tillkom en dikeslängd av ca 8000 km per år. Orsaken till uppgången var att dikning ingick i en rad av åtgärder för att minska den stora arbetslösheten som rådde under denna period. Under och 1980-talet kom återigen dikningsintensiteten att öka. Det var nämligen då skogsbolagen främst i Norrland började använda sig av skyddsdikning 2. 1 Drift betyder att individen flyter med strömmen bl.a. för att finna nya födosöksplatser. 2 Denna form av dikning går ut på att sänka en, på grund av avverkning, förhöjd grundvattenyta. 5

6 De viktigaste negativa effekterna som dikningen har i kustnära områden är: 1. Större vattenfluktuationer genom att dikena så effektivt leder bort vatten från skog eller åkermark ut i vattendragen. Detta medför att även ganska stora bäckar riskerar torka ut om sommaren eller bottenfrysa på vintern, särskilt här i de nordligare delarna av Sverige. Samtidigt får man en ökad risk för översvämningar under vårfloden. 2. En mängd finpartikulärt material spolas ut till vattendragen från diken. Detta finpartikulära material kan vara både oorganiskt (ler, mjäla, moler samt fina sandpartiklar) och organiskt (främst humuspartiklar). Detta material lägger sig mellan och även på stenar i vattendragen, vilket minskar antalet skrymslen och vrår där fisk och andra vattenlevande organismer skulle ha kunnat gömma sig. Det blir också svårare för vattenlevande smådjur att hålla sig kvar i strömmen eftersom det är lättare att klamra sig fast vid stenytor än i lösa sediment. Samtidigt lägger sig det fina materialet på vattenväxter som t.ex. näckmossor och kväver dessa. Öring, lax och harr missgynnas eftersom de är beroende av rena sten och grusbottnar för sin lek. För mycket sediment gör att dessa fiskars rom kvävs och man får därför ett mycket sämre resultat av leken. Finpartikulärt material kan dessutom irritera vattendjurens slemhinnor och hindra deras andning. 3. Dikning kan även öka utsköljningen av lösta humusämnen (det som färgar vattnet brunt). Humusämnen kan ha en del negativa effekter. De är oftast färgade vilket hindrar solljus att tränga ner i vattnet och hindrar därmed växter från att växa ordentligt. Humusämnen är också oftast syror som gör vattnet surare. Det finns dock positiva effekter av humusämnen i vattnet. Många humusämnen kan binda aluminiumjoner så att dessa försvinner som joner i lösning. Just kombinationen surt vatten och aluminiumjoner tror man är en av anledningarna till att fisk inte klarar sig i försurade vattendrag. 4. I kustlandets jordar kring Bottenviken och norra delarna av Bottenhavet finns det oftast ganska stora mängder sulfider. Ett exempel på en typ av jordar där detta gäller är den så kallade svartmockan. När man dikar i dessa jordar (som ofta är ganska blöta) sker en kemisk process som frigör vätejoner, d.v.s. gör vattnet surt. I svartmockajordarna finns också ofta höga halter av olika giftiga metalljoner som vid sura förhållanden kan komma ut i vattnet. Allt som allt har det konstaterats att antal och kondition hos öring minskar i vattendrag nedströms dikning. Även artrikedom och antal av ryggradslösa djur minskar. Samt andel bottnar som täcks av mossor, särskilt näckmossor minskar. Rätning av själva vattendragen till dikesutseende har också varit vanligt förekommande vilket har medfört att biotoper som bildats under årtusenden gått förlorade. Jordbruk Jordbrukets påverkan på vattendrag har förekommit under lång tid. Den kanske mest markanta modifieringen när det gäller vatten ägde rum på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Det var nämligen då de flesta sjösänkningar och utdikningar ägde rum, i syfte att erövra ny odlingsmark. 6

7 Med jordbruk följer ett diffust läckage av näringsämnen från främst odlingsmark men även från punktkällor som gödselhögar m.m. Detta är ett problem främst i landets sydliga och mellersta delar men kan lokalt ge upphov till störningar även i Norrland. Ökade mängder näringsämnen i vattendragen kan till en viss gräns medföra en positiv inverkan på artrikedom och abundans av bottenbundna djur genom ökning av algproduktion och annan växtlighet vilket i sin tur skapar föda och skydd för olika former av bottenfauna. Allt för höga halter näringsämnen i vattendrag kan minska artantal av ryggradslösa djur genom att för kraftig algtillväxt minskar utbudet av olika habitat i bäcken. Bar jord eller betande kreatur i vattendrags närhet kan betyda att stora mängder finpartikulärt material frigörs. Jordbruksmark dikas även i hög grad. Dikningen i jordbruksmark ger samma problematik för nedströms liggande vattendrag som dikning i skogsmark. Biotopvård Vandringshinder De specifika rekommendationer som ges för varje bäck i länsstyrelsens biotopvårdsplaner är i huvudsak inriktade mot åtgärder av vandringshinder, ett av de större problemen i många vattendrag. Att åtgärda ett vandringshinder kräver noggranna förberedelser för att fastställa vilken lösning som bäst gynnar vattenlevande organismer långsiktigt. Många åtgärder är relativt enkla att utföra och en liten insats kan ge stor förbättring. De vanligaste vandringshindren är vägtrummor och dammar. För att undvika att dessa blir hindrande för de arter som lever i och längs vattendragen bör broar eller halvtrummor anpassade efter vattendragets naturliga bredd användas. De ger en naturlig bäckbotten samt naturlig vattenhastighet. Rundtrumman, som idag är den vanligast förekommande konstruktionen, leder ofta till vandringsproblem för fisk och andra vattenlevande organismer. Ett problem är att det ofta blir för hög vattenhastighet genom trummorna, dels beroende på en låg friktion mot trumbotten, dels att trummor med alltför liten diameter valts och slutligen att en alltför kraftig lutning förekommer. Ett annat problem är att trumman ofta läggs så att det bildas ett fall vid utloppet vilket försvårar den fria vandringen. Den höga strömhastigheten kan också leda till att vattnet eroderar bäckbottnen nedströms trumman vilket även det kan skapa ett hindrande fall. Som förebyggande åtgärd kan stenar läggas nedströms vägtrumman, s.k. tröskling, för att förbättra möjligheterna till fri uppvandring. Trösklingen bör ses som en tillfällig lösning då den ofta spolas bort vid upprepade höga flöden. Ett alternativ till bro/halvtrumma är att anlägga en heltrumma dimensionerad efter vattendragets bredd. Den undre delen av trumman grävs ned i bottenmaterialet för att erhålla en naturlig bottenstruktur och vattenhastighet. Målsättningen skall dock vara att byta ut en rundtrumma mot en bro eller halvtrumma. Under vägar med hög trafikintensitet bör landpassager för utter och andra däggdjur finnas för att minska risken för påkörning. Vid lite större vattendrag, framförallt där en damm utgör vandringshinder kan en fisktrappa vara 7

8 en alternativ lösning till utrivning. Det är dock oftast en betydligt dyrare affär och förmodligen mindre effektiv avseende fiskvandring. Skyddszoner och skogsbruk Träd- och buskbårder längs vattendragen skyddar mot näringsläckage och erosion genom rötternas näringsupptag och bindande av material. En annan viktig funktion är att träden ger skugga åt bäcken vilket leder till lägre och mer normala temperaturfluktuationer som vattendragens flora och fauna har en naturlig anpassning till. Vissnade löv och andra växtdelar som faller ner i vattnet fungerar som en viktig bas för många av bäckens insekter vilka i sin tur står på fisken meny. Vid avverkningar bör transportabla broar användas av skogsmaskiner vid vattendragsöverfarter för att förhindra körskador. I strandzonen ska försiktighetsåtgärder vidtas för att minimera körskador vilka kan leda till sedimenttransport till vattendragen. Lekbottnar för laxfisk För att en lekbotten för öring, lax eller harr ska fungera tillfredsställande krävs att olika variabler samverkar. För det första bör bottenmaterialet ha en diameter på ca 5-50 mm, möjligen med inslag av större stenar och block. Vattenhastigheten ska vara strömmande (ca 0,7 m/s) och genomströmma bottenmaterialet så att romkornen får tillräckligt med syre. Eftersom lekfisken exponerar sig tydligt under leken är den utsatt för predationsrisk. Därför behöver lekfisken skydd i form av överhäng/beskuggning och skyddande höljor i lekplatsens närhet. Då många av våra vattensystem är starkt påverkade av eroderat finmaterial från dikningar och andra mänskliga aktiviteter har det fått till följd att många lekbottnar har slammat igen. För att återskapa skadade lekbottnar finns det olika metoder att använda sig av: Bortsållning av finmaterial genom krattning och grävning för att lyfta underliggande lekgrus. Utläggning av nytt lekgrus. Flottledsåterställning Flottledsrestaurering är en biotopvårdsåtgärd som syftar till att återställa flottledspåverkade vattendrag till ett förhållande som liknar det före rensningen. Rensningarna har gett homogena sträckor som förmodligen missgynnat den ursprungliga biologiska mångfalden. Det kanalliknande utseende en bäck får till följd av rensningar medför att uppehållstiden för organiskt material minskar och transporteras bort utan att ha kommit det biologiska livet till godo. Antalet intressanta ståndplatser för öring och annan laxfisk kan även minska vid flottledsrensningarnas kanalisering av vattendragen. Flottledsrestaurering utförs vanligtvis med hjälp av grävmaskin för att lägga tillbaka material som tidigare schaktats upp längs sidorna. I vissa fall kan även gamla torrlagda vattendragssträckor öppnas upp. 8

9 Diken Sedimentförande diken är svåra att åtgärda men genom att lägga igen diket närmast mynning eller skapa en sedimentationsbassäng minskas sedimenttransporten. Nackdelen med dessa grävarbeten är att de kan orsaka en tillfälligt ökad sedimentationstransport och att sedimentationsbassängen måste underhållas. Nya dikningar bör noga övervägas eftersom de kan orsaka negativa konsekvenser i vattendragen. Tillstånd krävs för nya diken och dessutom bör rensningar av gamla diken anmälas till länsstyrelsen. Lagstiftning och tillstånd Att tänka på innan åtgärder i vattendrag utförs: Samråd skall ske med länsstyrelsen, markägare och enskilda berörda. Eventuella tillstånd ska sökas enligt Miljöbalken, Fiskelagstiftningen och Kulturminneslagen. Metodik Tvärån inventerades med avseende på olika vattenrelaterade variabler. Detta utfördes genom att gå efter ån, så nära vattnet som möjligt och iaktta och mäta allt av intresse. Beroende på utseende hos bäcksträckorna delades bäcken upp i avdelningar (VA1- VA17). Kartan på nästa sida visar inventeringens avdelningar. Den viktigaste biotopvårdsinriktade informationen från inventeringen redovisas i denna rapport. 9

10 Presentation av Tvärån Kartan beskriver Tvärån med avdelningar inlagda. 10

11 Tvärån allmänt Längden på den inventerade sträckan är 5663m, medelvattenbredden var 6m, medelvattendjupet 41cm och medelbeskuggningen 21%. Vattnet bedömdes vara humöst och grumligt efter hela den inventerade sträckan. Bäcken har ett mer eller mindre naturligt flöde med slingrande lopp upp till Kvarndammsforsen. Uppströms ända fram till avdelning 13 d.v.s. uppströms Klockarbäckens inflöde var bäcken rätad. Från och med avdelning 13 och uppströms till Forslunda är Tvärån orätad och har bitvis ett vackert meandrande lopp, särskilt avdelning 13 och avdelning 16. Finmaterial var det dominerande bottensubstratet, avbrutet av kortare avsnitt med sten, grus eller block. Sten, block och död ved var överdragna med en beläggning av finkornigt material, särskilt nerströms avdelning VA13. Från och med avdelning 14 och upp till Forslunda ligger kohagar på båda sidor om bäcken. Detta betyder att korna har flera platser där de går ner för att dricka i bäcken eller där de vadar över till betet på andra sidan bäcken. På dessa platser var erosionen betydande. Kulverterade diken som bland annat transporterar dagvatten från Västerslätt mynnade direkt ut i bäcken på två, möjligen tre platser. Botten där de kulverterade utflödena mynnade var täckt av kraftiga rostutfällningar. Förslag på åtgärder för Västerslättsområdet finns redovisade i Ornhagen (2003). Botten var täckt av stora mängder död ved på de nedre sträckorna fram till Kvarndammsforsen, här fanns också en bråte som kan utgöra vandringshinder (avdelning 5). Även uppströms Rödäng från avdelning 12 och upp till Forslunda fanns stora mängder död ved på botten. I avdelning 13 fanns flera brötar och bäverbyggen som möjligen kan utgöra vandringshinder, åtminstone vid låg vattenföring. Flora Yttäckningen av växtlighet I bäcken var I snitt 7,5 %. I de nedre delarna, där bäckraviner och växtlighet gjorde att beskuggningen var hög fanns bara enstaka mindre bestånd av Igelknopp. Uppströms Kvarndammbron och fram t.o.m. Rödäng var botten täckt av Igelknopp över stora områden. Även algpåväxt fanns efter denna sträcka, dock inte så omfattande. Uppströms Rödäng var växtligheten mer fläckvis utbredd med både Igelknopp och Lånke. Uppströms inloppet av Klockarbäcken finns viss påväxt av Näckmossa på stenar och andra fasta ytor. Från utloppet i älven upp till Kvarndammbron är bäcken djupt nerskuren i raviner. Här är det dominerande skogsträdet Hägg. Mer ovanliga växter noterade vid inventeringen var: Druvfläder, Skogskornell, Lönn, Strutbräken, Humleblomster, Jättebalsamin, Liljekonvalj, Ormbär, Rödvinbär, Svartvinbär och Vitsippa. Här går att hitta en hel del mer ovanliga växter. Uppströms är floran inte lika intressant, men fina häggsnår finns uppströms Rödäng. Särskilt avdelning 13 är trevlig med fint meandrande bäck, mycket bäveraktivitet och fina omgivningar med lite mer omfattande Hägg, Gråal och videsnår. Efter hela åns sträckning dominerar Skogssäv i strandkanten. 11

12 Fauna Ån saknar nästan bottenfauna nerströms Rödäng. Bara några få rör efter fjädermygglarver hittades vid stenplockning. Uppströms Klockarbäckens inflöde verkar bottenfaunan vara relativt normal för bäckar av den här storleken i Umeås närområde. Här hittades dagsländor (Baetis sp.), knottpupphus, fjädermygg och flera arter bäcksländor (Leuctra sp. och flera olika Nemouridae arter). Nerströms Kvarndammforsen, på sträckan ner till Umeälven fanns gott om Storspigg och Stäm vid inventeringstillfället. Även små stim av ett och två-åriga elritsor fanns här och där nerströms Kvarndammforsen. Misstänkta 0-öringyngel sågs vid lekbottnen, avdelning 4. Uppströms Kvarndammforsen sågs harrar i storlek från ungefär 20cm till 25cm. spridda på bra ståndplatser från en plats 40m uppströms Kvarndammbron och upp till Forslunda. På bron över till Västerslätt, avdelning 14 hade en bäckmetare rensat harr. Huvuden och resten av renset från sex harrar hade kastats ner under bron. En och annan öring i stirr och smoltstorlek sågs också uppströms Kvarndammforsen, särskilt på de två översta vattenavdelningarna (avdelningarna 16 och 17). Häggspinnmalen härjar, men inte lika mycket i dessa täta häggsnår som i parkerna. Att det inte är lika mycket larver på de bäcknära häggarna som i parkerna kan bero på att Häggspinnmalens parasitstekel börjat infektera i stor skala i dessa bestånd utan spridningsbarriärer. De nedre delarnas raviner och snåren vid avdelning 13 är fina fågelmarker. Vid avdelning 13s startposition häckar ett mindre hackspettspar. Färska spår efter bäver fanns i de nedre delarna, nerströms Kvarnforsen och uppströms Rödäng. Färska spår efter rådjur och mink fanns här och där uppströms Rödängs bostadsområde. Åtgärdsobjekt efter Tvärån Objekt 1 Vattenpump, avdelning VA3 Vattenpump belägen i ån en bit uppströms nedre cykelbron. Försiktighet bör iakttas vid vattenuttag så att inte bäcken torkar ut nerströms under torra perioder. Positionen för denna pumpstation är N, Ö. 12

13 Objekt 2 Vattenpump avdelning VA4 Vattenpump belägen i ån en bit uppströms nedre cykelbron. Försiktighet bör iakttas vid vattenuttag så att inte bäcken torkar ut nerströms under torra perioder. Positionen för denna pumpstation är N, Ö. Objekt 3 Vattenpump 1 avdelning VA5 Vattenpump belägen i ån nedanför Grisbacka. Försiktighet bör iakttas vid vattenuttag så att inte bäcken torkar ut nerströms under torra perioder. Positionen för denna pumpstation är N, Ö. Objekt 4 Vattenpump 2 avdelning VA5 Vattenpump belägen i ån nedanför Grisbacka. Försiktighet bör iakttas vid vattenuttag så att inte bäcken torkar ut nerströms under torra perioder. Positionen för denna pumpstation är N, Ö. 13

14 Objekt 5 Vandringshinder avdelning VA5 Död ved som till största delen härstammar från bäveraktiviteter bildar en bröt som kan vara hindrande för större fisk. Bör öppnas upp, vilket kan göras med handkraft och enklare redskap. Positionen för bråten är N Ö. Objekt 6 Vattenpump 1, avdelning VA9 Vattenpump belägen i ån vid Västerslätts bostadsområde. Försiktighet bör iakttas vid vattenuttag så att inte bäcken torkar ut nerströms under torra perioder. Positionen för denna pumpstation är N, Ö. Objekt 7 Vattenpump 2, avdelning VA9 Vattenpump belägen i ån vid Västerslätts bostadsområde. Försiktighet bör iakttas vid vattenuttag så att inte bäcken torkar ut nerströms under torra perioder. Positionen för denna pumpstation är N, Ö. 14

15 Objekt 8 Vandringshinder avdelning VA13 Position: N Ö. Betongstolpar bildar tillsammans med ris och annan bråte ett hinder som kan vara svårforcerat för större fisk. Här kan det behövas maskinhjälp för att röja undan betongstolparna. Förutom detta mer självklara hinder finns ett antal bäverdammar/bråten på en sträcka från position N Ö till position N Ö. Dessa bråten kan möjligen bli hindrande för större fisk och sträckan skulle kunna kontrolleras årligen så att den större havsöringens vandring inte försvåras. Objekt 9 Vattenuttag avdelning VA14 Vatten hämtas av vattentankbilar från bron på avdelning 14, position N, Ö. Försiktighet bör iakttas under torra perioder så att bäcken inte torrläggs nerströms. Objekt 10 Vandringshinder avdelning VA14 Position N Ö. En gammal dammbyggnation med ett tätt spjälstaket som står kvar i vattnet och kan vara hindrande för större fisk. Detta kan enkelt öppnas med handkraft och verktyg. 15

16 Objekt 11 Erosion på avdelningarna VA14 och VA15. Från bron vid modellflygarnas (MFK Vingarna, Umeås) klubbstuga upp till Forslunda ligger beteshagar som ån rinner genom. Här finns trampskador som på några platser är betydande, se exempelvis bilden som är tagen vid position N Ö. Här skulle det vara bättre att avdela hagarna på ett sådant sätt att man behåller en skyddszon mot bäcken. För minskat slitage kan broövergångar för kreaturen anordnas vid bete på den östra sidan av bäcken. Objekt 12 Vattenpump avdelning VA15 Vattenpump belägen i ån nerströms Forslunda. Försiktighet bör iakttas vid vattenuttag så att inte bäcken torkar ut nerströms under torra perioder. Positionen för denna pumpstation är N, Ö. Fler åtgärder att förbättra Tvärån som öring- och harrvatten Kratta lekbottnarna på avdelning VA4 i augusti september för att öka chansen till överlevnad för öring och harryngel. Det råder brist på lämpliga leklokaler för öring i bäcksystemet. Därför kan en lämplig åtgärd vara att skapa fler lekbottnar genom utläggning av lekgrus på lämpliga lokaler i den uppströms liggande Kullabäcken och på några av de mer strömsatta platserna av Tvärån strax nerströms Forslunda. 16

17 Kontrollera eventuella ansamlingar av bråte/ bäverdammar med jämna mellanrum, särskilt i området kring avdelning 13. Åtgärda utsläppen från Västerslätt, se Jonas Ornhagens examensarbete: Dagvatten på Västerslätt industriområde (2003). Rapporten finns att hämta på En våtmarkspark planeras redan i Klockarbäcken. Detta är en åtgärd som kommer att minska utflödet av finsediment och näringsämnen i Tvärån. För mer information, se Umeå kommuns hemsida För biotopvården i den uppströms liggande Kullabäcken hänvisas till Länsstyrelsens redan upprättade biotopvårdsplan för nämnda bäck. Tack till Urban Åhlin för assistans vid inventeringen. 17