Utvärdering av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer

Transkript

1 Utvärdering av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer Sammanfattning COGEA S.p.A. - Via Po Roma Tfn.: Fax: Web :

2 A. SAMMANFATTNING AV VIKTIGASTE IAKTTAGANDEN SAMT SLUTSATSER Tanken med denna utvärdering är att ge en kritisk analys av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer och dess genomförande från den 1 juli Utvärderingen gäller färska bananer, men inte mjölbananer, och omfattar en deskriptiv analys av världsmarknaden och gemenskapsmarknaden för dessertbananer och gemenskapens främsta produktions- och försörjningskanaler. Studien består av två delar: Del I tar främst upp svaret på frågor som rör utvärderingen, och då främst utvärderingen av de effekter som den gemensamma organisationen av marknaden (eller andra av gemenskapens stödinstrument, som strukturfonderna eller den särskilda ramen för bistånd) har på gemenskapsmarknaden, för gemenskapens produktion samt för tredjeländernas producenter. Den innehåller också en analys av de olika sätt på vilka den gemensamma organisationen av marknaden förvaltas. Delen inleds med en sammanfattning av lagstiftningen kring den gemensamma organisationen av marknaden och en beskrivning av världsläget när det gäller produktion och saluföring av dessertbananer. Del II innehåller en beskrivning av de största produktions- och försörjningskanalerna i gemenskapen (EU med 25 medlemmar), även för ekologiskt odlade och rättvisemärkta bananer. Vidare innehåller den en analys av de organisationsmodeller som används av huvudaktörerna i olika länder samt en fördjupad analys av lagstiftningen inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden. A.1. SEKTORN FÖR DESSERTBANANER Det världsmarknadssystem som tillämpas för dessertbananer avsedda för export präglas av ofullständig konkurrens dominerad av oligopol. Den internationella handeln domineras av fyra multinationella och ett internationellt företag som tillsammans har omkring 73 % av exportmarknaden. Det finns två klart dominerande odlingssystem för exportbananer i världen: odling för direktexport (industriellt system i Latinamerika med odlingar i mycket stor skala som kräver väsentliga investeringar i infrastruktur och teknik) och produktion i liten skala (småbruk i Västindien som normalt drivs av oberoende producenter och som kräver färre kapitalinvesteringar men större arbetsstyrka). Bananerna skördas gröna och förpackas i lådor om 18,14 kg (i allmänhet), de transporteras till sjöss och lagras vid ankomsten i mogningsanläggningar för att mogna. Här förvaras de vid en temperatur som regleras till mellan 13-18, och mognad uppnås genom etyleninblåsning. Sedan distribueras bananerna. Bananernas specifika karaktär kräver omsorgsfull planering och kontroll i alla tekniska faser av försörjningskedjan, vilket är anledningen till att de multinationella företagen valt en vertikal integreringsmodell inom kedjan (produktion, transport, mogningsanläggningar i destinationslandet, distributionsnät). Under de senaste åren har de multinationella företagen dock börjat minska sin direktkontroll över produktionen och ingå avtal med oberoende producenter där man fastställer individuella leveranskrav. Som kontrast till den integrerade organisationsmodellen finns det också en mer uppdelad modell, där olika aktörer specialiserat sig inom de olika tekniska faserna i kedjan. A.1.1. Världsproduktion och världshandel 2

3 Bananproduktionen är koncentrerad till några få länder. Dessertbananer faktiskt odlas i 123 länder (källa FAO) på en sammanlagd yta av 4,5 miljoner hektar. De tio främsta bananproducerande länderna står dock för 74,3 % av produktionen. Gemenskapens andel (Guadeloupe, Martinique, Kanarieöarna, Madeira, Azorerna, Algarve, Kreta, Laconia och Cypern) av världsproduktionen är begränsad och uppgår till blygsamma 1,09 %. Sedan 1997 är den totala gemenskapsproduktionen mer eller mindre stabil även om den emellanåt (framför allt i Västindien) drabbas av ogynnsamma klimatförhållanden (cykloner, torka). Det är endast 17,5 % av produktionen som exporteras till världsmarknaden (men världshandeln ökar) och den är koncentrerad till ett begränsat antal länder: de fyra största exportländerna (Ecuador, Filippinerna, Costa Rica, Colombia) står för mer än 76 % av exporten. Bland de fyra största exportörerna skiljer sig dynamiken åt: från 1991 har Ecuador, Guatemala, Kamerun, Elfenbenskusten, Filippinerna och Dominikanska republiken ökat sin export, medan exporten från Jamaica, Honduras, Panama och Windward Islands har minskat. Exporten från de övriga exporterande länderna (Colombia, Costa Rica) har förblivit mer eller mindre oförändrad. Inför en ökande internationell handel tenderar de internationella exportpriserna (fob) och importpriserna (cif) i löpande priser att minska. Exportpriserna skiljer sig kraftigt åt, vilket pekar på en mycket differentierad konkurrenskapacitet till följd av de strukturella, socio-ekonomiska och organisatoriska situationerna i de olika försörjningskedjorna. A.1.2. Gemenskapsmarknaden Sett över tiden är gemenskapens försörjningsbalans för bananer (produktion+nettoimport) i grunden stabil och bortsett från konjunktursvängningarna utgör gemenskapsproduktionen i genomsnitt 19 %. Efter den nya utvidgningen (2004) har EU blivit världens största marknad för dessertbananer, med omkring 4,5 miljoner ton. Bland de nya medlemsstaterna står Cypern för en liten produktion av bananer (omkring ton). Den sammanlagda importen är stabil, men fördelningen med avseende på ursprung har med tiden förändrats. Importen från Ecuador, Costa Rica, Colombia, Kamerun och Elfenbenskusten har ökat, medan importen från i princip alla länder i Västindien samt från Panama och Honduras har minskat. Importpriserna (cif-priser i ecu-euro) tenderar att öka, också i förhållande till världsmarknadspriserna (cif-priser i $US), vilket också återspeglar utvecklingen för växelkursen euro/$. Priserna varierar dock starkt och utvecklingen är inte densamma inom de olika försörjningskanalerna. Genomsnittspriset för bananer i EU har dock hållit sig kring ett konstant medelvärde under hela perioden. A.2. GEMENSKAPENS LAGSTIFTNING Den gemensamma marknaden för bananer är ett komplext system av regler och förfaranden som införs genom rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1992, inom ramen för upprättandet av den inre marknaden. Under åren har den gemensamma organisationen av marknaden genomgått flera förändringar (särskilt 1998 och 2001), som framför allt rört importordningen. Idag framstår den gemensamma organisationen av marknaden som en process i förändring mot en ren tullordning, som under normala omständigheter bör träda i kraft senast den 1 januari Från födelsen grundar sig den gemensamma organisationen av marknaden dels på en intern avdelning, dvs. en stödordning för gemenskapens producenter, och en extern avdelning, dvs. en importordning baserad på tullkvoter. Systemet kompletteras med kvalitetsnormer (kommissionens förordning (EG) nr 2257/94 av den 16 september 1994). Den inre stödordningen består främst av ett kompensationsstöd till gemenskapens producenter, dvs. ett bidrag per salufört ton som skall väga upp eventuella inkomstbortfall. I vissa fall kan ett kompletterande stöd beviljas. Den gemenskapskvantitet som kan komma i fråga för stöd uppgår till 3

4 ton fördelade på produktionsområden (en garanterad kvantitet på ton har beviljats Cypern inom ramen för anslutningsförhandlingarna). Kommissionens fastställer stödbeloppet årligen. Utöver detta får sektorn stöd inom ramen för de operativa programmen för regioner som är berättigade till stöd ur strukturfonderna. Ett bidrag för nedläggelse av odlingsverksamheten betalades ut under åren 1993 och Importordningen för bananer (den externa delen) grundar sig på ett tullkvotssystem som reglerar importkvantiteterna (kvot per grupp av länder) och tullarna (preferenstullar för AVS-länder). Vidare skall all bananimport till EU kunna styrkas av en importlicens som är giltig i hela gemenskapen och som utfärdas av medlemsstaterna på begäran av godkända aktörer. Sedan 1998 tar man hänsyn till den traditionella handeln vid licenstilldelningen (metod: traditionella aktörer/nya aktörer ). Gemenskapens införande av en importordning, och särskilt systemet med differentierade importtullar för bananer, gav upphov till den längsta meningsskiljaktigheten i GATT:s historia. Detta tvingade EU att upprepade gånger justera sina normer. Efter det att förhandlingarna med USA och Ecuador avslutats 2001, inledde EU den tredje reformen av importordningen, som den 1 januari 2006 kommer att övergå till att enbart vara en tullordning. A.3. DEN SÄRSKILDA RAMEN FÖR BISTÅND För att lösa konkurrensproblemen införde Europeiska unionen en särskild ram för bistånd till förmån för traditionella AVS-leverantörer. Ramen skapades 1999 genom rådets förordning (EG) nr 856/1999 av den 22 april 1999, och den har till syfte att hjälpa de traditionella AVS-leverantörerna att anpassa sig till marknadsutvecklingen. De beviljade stöden bör göra det möjligt för de stödmottagande länderna att stärka sin konkurrenskraft inom banansektorn eller stödja diversifiering om det inte går att stärka konkurrenskraften på hållbar basis. A.4. EFFEKTERNA AV DEN GEMENSAMMA ORGANISATIONEN AV MARKNADEN A.4.1. Utvärderingsmetod Den utvärderingsmetod som använts grundar sig på en analys av historiska serier statistiska uppgifter och administrativa uppgifter, samt på en analys av kvalitativ och kvantitativ information som samlats in från de berörda aktörerna. De statistiska källor som huvudsakligen använts (beroende på vilket tema utvärderingen gällt) är Eurostat (Comext), Unctad, Fao (databasen och bulletinen Banana Statistic), FMI, Usda, INSEE, Odéadom, Cirad, TWMC, Ctfil-Secodip, ZMP, Sopisco News, FLO, utöver Europeiska kommissionen och berörda medlemsstater för deras respektive behörighetsområden. När den statistiska informationen varit otillräcklig eller om det inte funnits någon sådan tillgänglig, har man använt lokal dokumentation av olika slag, vilket verkar begränsande på analysen, framför allt när det gäller utvärderingen av kompensationsstödets effekter för produktionskostnader och bananverksamhetens lönsamhet. Utvärderingen av resultaten av strukturpolitiken och den särskilda biståndsramen grundar sig också på information ur tillgänglig dokumentation (verksamhetsrapporter och utvärderingar). Insamlingen av primära uppgifter har varit baserad på samtal med över 90 huvudvittnen inom banansektorn på världsnivå: EG-myndigheter, nationella och regionala myndigheter, branschorganisationer, fackföreningar och producentorganisationer, import-, mognings- och distributionsföretag. Insamlingen har kompletterats med besök på fältet. Delegaterna från förvaltningskommittén för bananer har deltagit i informationsinsamlingen genom ett delvis strukturerat frågeformulär. A.4.2. Effekterna för gemenskapsmarkandens försörjning Det första analystemat rörde utvärderingen av effekterna av den gemensamma organisationen av markanden för bananer (särskilt tullkvotsystemet) på försörjningsstabiliteten på EU-marknaden och på 4

5 prisnivån under de olika stadierna i försörjningskedjan. Temat berörde också effekterna av den gemensamma organisationen av marknaden för jämvikten inom konkurrenssystemet. Generellt sett förefaller införandet av importordningen haft störst inverkan på cif-priserna och minst i fråga om EU-importens volym. Tullkvotssystemet gjorde det dock möjligt att styra importvolymerna: Under perioden utvecklades EU-importen i ungefär samma takt som i andra stora importländer (USA och Japan) och den totala försörjningen av EU-marknaden (minus återexporten netto) höll sig konstant under perioden med i medeltal omkring 4 miljoner ton och genomsnittliga variationer på 2,5 %. Mer specifikt har analysen av importflödet per försörjningskanal gjort det möjligt för oss att visa att effekterna av den gemensamma organisationen av markanden har varit större när det gäller import från de traditionella AVS-länderna, vilka till en början (fram till 1998) omfattades av en kvotfördelning per land. Två fenomen har visat sig: för det första en progressiv minskning av importen från traditionella AVS-länder, dvs. länderna i Västindien (som aldrig fyllt kvoten upp till 100 %) och för det andra svårigheter för de mer konkurrenskraftiga länderna i försörjningskanalen AVS-Afrika (Kamerun och Elfenbenskusten) att utnyttja sina inneboende expansionsmöjligheter. I och med att de traditionella AVSländernas kvot sedan 1999 inte längre fördelas per land, har den ständiga minskningen av importen från AVS-kanalen Västindien successivt ersatts med import från de två afrikanska länderna, och de traditionella AVS-ländernas kvot har gradvis stigit för att numera fyllas till nästan 100 %. De instrument för skydd och stöd som den gemensamma organisationen av marknaden ställer till förfogande för de traditionella AVS-länderna (och i gemenskapen) har alltså bromsat, men inte vänt, den trend som innebär att produktionen av bananer avsedda för EU-marknaden läggs om på grundval av de olika ländernas konkurrensfördelar. Den gemensamma organisationen av marknaden har endast i begränsad grad främjat variationer i strukturen i EU:s handel med bananer med hänsyn till ursprungsland: EU:s handelsmönster har sitt ursprung i att vissa EU-länder som Frankrike, Förenade kungariket och Italien under många år (och långt före införandet av den gemensamma organisationen av marknaden) förde en preferenspolitik. Den gemensamma organisationen av marknaden har inte på ett uppskattningsbart vis kunnat ändra detta mönster (detta gäller även tidigare liberala marknader som Tyskland, där bananer från Latinamerika hade en marknadsandel på omkring 100 %), utan har bidragit till att det bevarats på den inre markanden. Importordningen kan indirekt hindra marknaden för ekologiska och rättvisemärkta bananer att utvecklas. Importörerna som för det mesta är företag i mindre skala och tillhör kategorin icke traditionella importörer, står inför dubbelt oförmånliga villkor eftersom de konkurrerar med andra aktörer inom samma kategori vid tilldelningen av importlicenser och med svårighet får ihop de minimikvantiteter som föreskrivs i lagstiftningen. Tullkvoterna har haft effekter på importpriset. Under perioden ökade priserna med i genomsnitt +3,7 % per år, till skillnad från andra importmarknader. Den kvotränta som förekom i och med importordningen (och det licensuppköpspris som blev följden) var den faktor som bestämde det högsta importpriset på gemenskapsmarknaden i förhållande till de fria marknaderna, utöver de monetära effekterna. De väsentliga skillnader mellan cif-priserna för bananer med samma ursprung som konstaterats i olika EU-länder, bekräftar dock att den inre marknaden för bananer endast har kunnat genomförtas delvis. Den gemensamma organisationen av marknaden spelar ingen direkt roll för överföringen av variationer i cif-priserna till andra stadier i kedjan. Visserligen får variationer i cif-priser konsekventa återverkningar på priserna i andra stadier, men vi har noterat att storleken på dessa variationer skiftar med hänsyn till vissa kombinationer ursprung/marknad. Dessa svängningar beror på att distributionsstrukturen skiljer sig från ett land till ett annat och på den konkurrenspolitik som införts av de stora distributionskedjorna.. Den gemensamma organisationen av marknaden och ändringarna av den har bidragit till att garantera EU-konsumenterna ett rimligt bananpris som är mer stabilt än för andra frukter. Analysen har visat att 5

6 detaljhandelspriserna i de olika medlemsstaterna närmar sig varandra, särskilt sedan reformen av den gemensamma organisationen av marknaden Bananpriserna stiger också långsammare än priserna för annan typ av frukt, och fluktuerar mindre. Genomförandet av den gemensamma organisationen av marknaden har dock haft skiftande effekter på konsumentpriserna i medlemsstaterna. Detta gäller särskilt Tyskland där priserna (till skillnad från i andra länder) ökade kraftigt när den gemensamma organisationen av marknaden startade. Prisökningen har sedan absorberats successivt. Den gemensamma organisationen av marknaden verkar inte ha haft någon betydelse för kvaliteten på importerade bananer. Att förbättra kvaliteten på produkter och tjänster är ett mål som ingår i en allmän världsomspännande process, och som är beroende av distributionsföretagens och konsumenternas krav. Däremot har den gemensamma organisationen av marknaden stimulerat till ökat konkurrensklimat, vilket indirekt har främjat förbättrad kvalitet för gemenskapens bananer i riktning mot de högre internationella normerna. Importordningen och licenstilldelningssystemet har stört konkurrensen, eftersom de i hög grad har påverkat aktörernas beteende och bidragit till prisökningen på EU-marknaden. Valet att fördela licenser på historiska grunder och under vissa perioder också mellan olika kategorier aktörer eller deras funktioner har förorsakat ett flöde av licenser från mindre effektiva operatörer till mer effektiva sådana. Det har också bidragit till att förstärka vissa aktörers särskilda situationsbestämda fördelar. Denna ändrade konkurrenssituation har bidragit till prishöjningarna på EU-marknaden också i förhållande till prisutvecklingen i andra importländer. EU-priserna har inte ökat enbart på grund av tullsatserna, men också på grund av importlicensernas höga värde. A.4.3. Effekterna för gemenskapens produktion Det andra temat rörde utvärderingen av vilka effekter det stöd som beviljas inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden har för gemenskapsproducenternas inkomster samt ordningens effekter på produktionsstrukturen och produktionsvillkoren. Det har också gjorts en utvärdering av eventuella alternativ till bananodling i produktionsområdena. Målet med förordning (EEG) nr 404/1993 är att säkra producenternas inkomster. Detta skall uppnås genom en schabloninkomst som består av genomsnittspriset fritt förpackningsanläggningen och ett samlat kompensationsbidrag för alla produktionsområden. Stödordningen inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden har per definition kunnat garantera en stabil genomsnittlig inkomst per ton. Den ordning som valts leder dock automatiskt till att inkomsterna skiljer sig åt i de olika regionerna inom gemenskapen. Dessa skillnader förstärks genom standardiseringen (fr.o.m. 1999) av transportkostnaderna och övergången till fob. Eftersom det saknas uppgifter har kompensationsbidragets förmåga att garantera producenternas inkomster endast kunnat analyseras i en ytterst begränsade utsträckning. Genom att använda uppgifterna om produktionskostnaderna för 2002 från två undersökningar som rör Västindiska öarna och Kanarieöarna har vi dock under det att vi iakttagit den allra största försiktighet kunnat urskilja en skillnad mellan de franska öarna i Västindien och Kanarieöarna.. I Västindien har kompensationsbidraget inte kunnat garantera producenterna inkomster: producenterna inkomst är negativ och deras faktiska intäkter förmår inte täcke produktionskostnaderna. Vi har dessutom konstaterat att förlusterna kan begränsas i de fall det inte förekommer någon underkompensation, men att de inte kan uppvägas. På Kanarieöarna har kompensationsbidraget kunnat garantera producenternas inkomster: de faktiska intäkterna förmår (i genomsnitt) täcka produktionskostnaderna och ge en företagsvinst. Producenterna på Kanarieöarna skulle även utan överkompensation kunna uppnå en viss lönsamhet, men den skulle ligga mycket nära noll. Beräkningssystemet för kompensationsbidraget har spelat en viss roll för dynamiken inom gemenskapens produktionssystem i och med att det antingen främjat eller motverkat upprätthållandet av dem i de olika regionerna i EU. Också här verkar bidragssystemet ha lett till skilda resultat: 6

7 På Martinique har antalet bananföretag (av mindre storlek) gått tillbaka kraftigt i samband med de minskade faktiska intäkterna. Den strukturella utvecklingen (ökning av medelstora företag), arealernas utveckling och framför allt en ökning av den genomsnittliga avkastningen har möjliggjort för Martinique att öka sin bananproduktion från omkring ton under till omkring ton under Även på Guadeloupe verkar de minskade inkomsterna vara anledningen till att odlingsarealerna minskat. Den ökade avkastningen har dock gjort det möjligt för Guadeloupe att hålla en mer eller mindre stabil (genomsnittlig) produktionsvolym (omkring ton). På Kanarieöarna är det däremot snarare så att de ökade inkomsterna har lett till en i någon mån expansiv strukturell dynamik åtföljd av en måttlig ökning av avkastningen. Produktionen har alltså ökat så att den överstiger taket på ton ( ton 1998), vilket har föranlett myndigheterna på öarna att införa ett system för kontroll av bananarealerna. Av detta kan man dra slutsatsen att kompensationsbidraget över lag har haft positiva effekter för gemenskapens bananproduktion, vilken har ökat från omkring ton 1993 till ton När det gäller de möjligheter som erbjuds inom andra ekonomiska sektorer har analysen visat på en tillväxtprocess för tjänstesektorn, som i mer eller mindre hög grad har berört alla regioner som omfattas av analysen. Detta kan lägga hinder i vägen för en faktisk överföring av arbetskraft från jordbrukssektorn (i allmänhet) och banansektorn (i synnerhet), eftersom den typ av arbetstillfällen som erbjuds inom tjänstesektorn i hög grad kräver särskild yrkeskompetens och högre kvalifikationer än inom jordbruket. Odlingen av bananer är dessutom en kritisk verksamhet när det gäller att upprätthålla balans inom jordbruket på Martinique och den är en strategiskt viktig verksamhet på Guadeloupe och Kanarieöarna, eftersom den nästan uteslutande går till marknaden på fastlandet, medan i princip all annan odling avsätts på den lokala markanden. Detta har en uppenbart strategisk betydelse för bananproduktionen i dessa områden, som inte verkar inte vara lätt att ersätta med någon annan typ av jordbruksproduktion, särskilt om denna inte täcks av något lämpligt stödsystem. A.4.4. Samverkan mellan den gemensamma organisationen av marknaden för bananer och andra stödinstrument i gemenskapens produktionsområdens Också när det gäller den inre marknaden har utvärderingen omfattat studier av (eventuella) synergieffekter mellan de stödinstrument som införts av gemenskapens programplanering under perioden 1993/2003 och marknadsåtgärderna för bananer. Det bör erinras om att den gemensamma organisationen av marknaden för bananer i sig omfattar mål rörande strukturpolitiken samt bestämmelser om att en medfinansiering genom strukturfonderna är möjlig för projekt som inriktas på minst två av tre följande mål: tillämpning av en kvalitets- och handelsstrategi, förbättrat utnyttjande av resurser, ökad konkurrens. En analys av de program som genomförts gör att vi kan bekräfta att den roll som sammanhållningspolitiken program (framför allt utvecklingssektionen inom EUGFJ) spelat för gemenskapens bananproduktion under decenniet varit av avgörande betydelse med tanke på företagens minskande vinstmarginaler. Vi har kunnat se ett uppskattningsbart sammanhang mellan de genomförda strategierna (korrekt indelade efter de olika lokala produktionssituationerna) och de mål som fastställts i gemenskapslagstiftningen. Allt som allt har investeringarna under det analyserade decenniet utan tvekan lett till en övergripande förbättring av produktionsstrukturen och -processen. Detta visar sig främst genom produktivitetsvinster (tack vare åtgärder för modernisering av bananodlingarna och renovering eller införande av bevattning) och genom en uppvärdering av produktionen med kännbara framsteg i fråga om kvalitet (tack vare utvecklingen av odlingssystemen genom vitro-plantor, förbättrad utrustning på företagen samt förstärkt teknisk ledning och kvalitetskontroll). 7

8 De konjunkturella skillnaderna mellan den spanska och den franska produktionen som uppstått till följd av skillnader i genomförandenivå, har trots allt haft konsekvenser vid avslutandet av programmen. I Västindien har man haft svårt att fullt ut dra nytta av de möjligheter som erbjudet genom gemenskapens programplanering, trots ett väl tilltaget offentligt bidrag. Däremot har Kanarieöarna kunnat genomföra de särskilda åtgärderna för banansektorn fullt ut och har dessutom samtidigt kunnat visa en anmärkningsvärd kapacitet att uppbåda privata medel. Denna skillnad återspeglar och fördjupar den ovan beskrivna snedvridningen när det gäller kompensationsbidragens effekter på producenternas inkomster. A.4.5. Effekterna för producenter i tredjeländer För att utvärdera de effekter som den gemensamma organisationen av marknaden har för producenter i tredjeländer, har vi undersökt utvecklingen för EU:s marknadsandelar, produktiva strukturer, avkastning och konkurrensskillnader. Vi har analyserat effekterna på tre grupper tredjeländer: AVS-länder som täcks av den särskilda ramen för bistånd, dvs. traditionella AVS-länder. AVS-länder som inte täcks av den särskilda ramen för bistånd, dvs. Dominikanska republiken och Ghana. Utvärderingen har vidare berört icke traditionell bananexport från traditionella AVS-länder. Övriga tredjeländer: Ecuador, Colombia, Costa Rica, Panama och Honduras. För de traditionella AVS-länderna har man också analyserat om man genom åtgärderna enligt den särskilda ramen för bistånd lyckats följa och uppnå de mål att öka banansektorns konkurrenskraft samt uppnå diversifiering i de fall bananproduktionen inte längre är hållbar på sikt. Globalt sett har de traditionella AVS-ländernas samlade marknadsandel i EU inte förändrats under perioden Importordningen har emellertid haft betydande och olikartade effekter för de olika ländernas enskilda ställning. Windwardöarnas marknadsandelar har minskat på grund av urholkningen av handelsförmånerna, vilket har lett till minskade investeringar i bananproduktionen (det är framför allt tack vare införandet av den rättvisa handeln som gjort att Windwardbananer kunnat överleva, framför allt på den brittiska marknaden). Under perioden har bananarealen ökat i de afrikanska AVSländerna medan den minskat i Västindien. I Kamerun har investeringarna i exportbananodlingar ökat (tack vare stödet genom den särskilda ramen för bistånd), vilket lett till en ökning av produktiviteten och en minskning av den teknologiska klyftan i förhållande till de latinamerikanska producentländerna. När det gäller den roll som den särskilda ramen för bistånd spelat, är genomförandenivån väldigt ojämn. Programmet var tänkt att omfatta de tolv länderna, men det är bara i fem länder som investeringar (som framför allt syftar till att öka konkurrenskraften) verkligen har genomförts. Därför är det ännu för tidigt att göra en bedömning av programmets effekter. I vissa afrikanska länder (framför allt Kamerun) är läget dock annorlunda. Där har finansieringen genom den särskilda ramen för bistånd i syfte att öka konkurrenskraften haft effekter, eftersom den gått direkt till de stora exportföretagen (som kontrolleras av storföretagen). Frågan är därför om dessa företag skulle ha gjort samma investeringar med sitt privata kapital (dödviktseffekt). De särskilda landskvoterna har begränsat Kameruns och Elfenbenskustens export till gemenskapsmarknaden. Under perioden har den bananodlade arealen i de afrikanska länderna emellertid ökat. I Kamerun har investeringarna i exportbananodlingar ökat (också tack vare stödet från den särskilda ramen för bistånd), vilket har lett till en produktivitetsökning och till en minskning av teknikklyftan i förhållande till de latinamerikanska länderna. Under de första åren av den gemensamma organisationen av marknaden ökade också konkurrensklyftan mellan de afrikanska länderna och länderna i Latinamerika, men efter 1998 har exportpriserna minskat betydligt och därmed också klyftan. När det gäller de icke traditionella AVS-länderna och de traditionella AVS-ländernas export av icke traditionella bananer (Q.E.4.2), är det bara Dominikanska republiken, Ghana, Kamerun, Elfenbenskusten och Belize som har kunnat väsentligt öka sina marknadsandelar inom EU genom icke traditionell export. 8

9 För Dominikanska republiken och Ghana har det varit möjligt också tack vare utvecklingen av ekologisk bananproduktion och rättvis handel. De övriga tredjeländernas ställning på gemenskapsmarknaden har förbättrats något. Vissa länder (Costa Rica och Ecuador) har ökat sin odlingsareal, andra länder har behållit sin dominerande ställning när det gäller avkastning, och några länder (Ecuador) har ökat sin avkastning betydligt. Trycket när det gäller att minska produktionskostnaderna och införa tekniska förändringar har förblivit högt efter införandet av den gemensamma organisationen av marknaden. A.4.6. Förvaltningsmetod Det femte utvärderingstemat har gällt effektiviteten hos förvaltningsinstrumenten inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden. Man har bland annat studerat riskerna för bedrägerier inom kvotförvaltningssystemet och de kritiska punkterna inom förvaltningen av kompensationsbidragen. När det gäller den första punkten går det att bekräfta att skyddet mot import med hjälp av falska licenser har förbättrats väsentligt efter införandet av förordning 1632/2000, enligt vilken det införs kontrollbestämmelser som syftar till att påskynda fastställandet av eventuella bedrägerier. Systemet verkar dock fortfarande släppa igenom import av kvantiteter som inte överensstämmer (större) med deklarerade kvantiteter, särskilt till följd av en urvattning av de olika tullmyndigheternas fullgörande av de kontrollförfarande som föreskrivs. Med anledning av detta har kommissionen lagt fram ett utkast till ändring av bestämmelserna för kontroll av de importerade bananernas vikt som för närvarande (juli 2005) diskuteras i tullkodexkommittén. Möjligheterna till bedrägeri genom inkorrekta uppgifter om bananernas ursprung har däremot i hög grad kunnat motverkas genom reformen av den gemensamma organisationen av marknaden. När det gäller de kritiska punkterna i systemet för förvaltning av kompensationsbidragen har analysen visat att det pågår en process för förbättring av systemet för bidragsutbetalning till gemenskapens producenter, dels genom införandet av sex förskottsutbetalningar vilka sker varannan månad och dels genom en ändring av skyldigheten att ställa säkerhet. Dessa förbättringar har dock till viss del fördröjts på grund av fristerna för betalning av det resterande beloppet. Högst nyligen (maj 2005) beslutade kommissionen om straffåtgärder för förseningar, vilket borde leda till en bättre förvaltning av slutbetalningarna. För tillfället bidrar dessa förseningar, tillsammans med de svårigheter att få lån som är knutna till osäkerheten rörande den faktiska stödnivån, till att öka gemenskapsproducenternas ekonomiska och finansiella sårbarhet. 9