Skeppet. som gick över vatten och land

Transkript

1 q Skeppet som gick över vatten och land s

2 Sagan är satt med typsnittet Semper kursiv, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på Omnibus Typogra 2 OMNIBUS TYPOGRAFI BOX TYRESÖ TEL franko@omnibus.se

3 Det var en gång länge sedan två koningar. Den ena het kong Finte, den andra het kong Fager. Desse konungar vore alltid ense till sinnet. Aldri var någon oenighet dem emellan, så att de förde kri å kiv sig emellan. Kunde hända någen gång, den ena ck ofred av främmande potentater i sitt land å rike, då den andra var strax färdi att piska dem bort och driva dem till sina gränsor igen. Men alltid sig emellan hade de beständit fred, ty Herren var med dem. Desse konongar vore högt älskade av sina undersåtara i sina riken, både höga och låga, ja, med ett ord sagt, av var man, som fanns iblann dem. Och de reste öfta till varandra på kärlek å nöje. Hände sig en gång, de gjorde ena lustresa sig emellan, ty där var icke lång väg dem emellan, att de hade öfta sina gemåler med sig, då de hälsar på varandra. Varpå om sommaren, då de varandra en gång besökte å hade spisat meddag å det var vackert väder, gingo båda drottningarna utåt lustgården att sin kärlek förnöja och föröka och fördubbla, att spassera bland örtor och blommor. När de en stund gått, satte de sig neder uti lustsalen till att vila. Å vore de båda allena å hade inte sällskap med sig. Under tiden, de såto, förnumme de, att de båda vore fruktsamma och havande. Sade den ena till den andra: Eftersom vi förnimma, att vi båda äro fruktsamma, så Gud förläna oss en löckelig förlossning, när den tiden inträffar. Är det så av Gudi, att dett foster är en gosse å mett en icka, ellar dett en 3

4 icka å mett en gosse, så skola de hava varandra, om Gud förunnar dem leva, till de komma till den ålder, å de själve vilja, å Gud giver dem kärlek å töcke för varandra, om du töcker å vill som jag. När tiden tillstundade, att deras förlossning inträffade, var det efter bägge deras önskan. Den ena blev löckeliga förlöst med en dejelig å välskapad gosse, den andra ved samma tid likaså med ett dejelit å välskapat ickobarn. Så fort tiden inträffar å desse barn växte till å föräldrarne reste till varandra efter dera vanliga plägsed å hade barnen med sig, som voro ganska dejeliga å hyggeliga båda två, å barnen ngo se varandra, var deras kärlek så upptänd i själva späda åren, att de lekte mot varandra å gjorde kärleksminer till varandra. Så fort åren tilltoke, även tilltok deras kärlek allt mer och mer, så att föräldrarna sig i högsta måtto förundrade, vad det månde betyda, att så späda, menlösa barn kunde visa så stor kärlek för varandra uti sin lallande ungdom. Detta hände en lång tid bortåt. Ju längre, ju starkare blev deras kärlek och fötroende, så att de sjelvo beslutade å lovade varandra tro och ära å aldri svika varandra i tid och evighet, deras föräldrar oveterlit. Under tiden blevo prinsessans föräldrar utfattiga, så att hela hennes föräldrars konungarike å all er deras egendom blev hans föräldrars, väl förvärvat och vunnet. Men ändå var den barnsliga kärleken stark, och lovter inbördes, aldri skall upphöra, va nöd, som kommer på. När hans föräldrar sådant förnummo, tvingar de hennes föräldrar att driva henne utur land å rike, så att han henne aldri får si ellar spörja, på va håll, hon var. Sedan låt hennes föräldrar smida en sölvergjord om hennes bara liv. Sedan hades hon ut på en ö inuti de varme länderna, där snart sagt varken Gud ellar människor veta, var de äro belägna. 4

5 Nu tänkte hans illakige föräldrar, han skall glömma bort henne, varest hon var på denna leda, ohyggerliga ö uti tolv års års tid. Man kan lätt föreställa sig, va för en stor sorg, som blev och tilltok i hennes hulda föräldrars hjärtan, men tnsenfalt mera i deras hjärtan, som så högt i världen älskade varandra. Sorgen tilltok allt mer och mer, å fattigdom förökte sig dageliga för hennes föräldrar, alldenstund hon var enda barn. Hennes moder sade till henne, då de knäppte sölvergjoran om hennes liv: När hon brester, så får du din största glädje, du får här i världen. En liten tid därefter dödde båda hennes föräldrar, dels av fattigdom men mest av hjärtans sorg, som var och en kan föreställa sig, de både hade å ngo ved detta tillfälle. Då förutnämde konungarike å den lilla kvarlåtenskap tillföll den rika konungen, hans föräldrar. Så fort prinsens år började nalkas å han börjar bliva vuxen, ville hans föräldrar tvinga honom till att taga mot sitt samvete en rik prinsessa från Rika Arabien, det han aldri samtöckte. Varpå hände sig en besynnerlig arti händelse. En gammal käring, som inte bodde långt därifrån, stod ner ved bäcken, som var långt från hennes lilla stuga, å tvättar kläder. Kom till henne två raska karlar, både henne visa sig vägen gönnom skogen. Varpå käringen svarar, hon inte kan å inte har tid, ej heller knappt själv råkar. Men gån över bäcken här och emot stättan. Där nere är min son Pelle. Han höres hogga änna hit. Säg, ja sade, han skall följa Edor gönnom skogen! Som ock skedde. De gingo, som käringen sade, å kommo neder åt skogen till lilla Pelle samt sade, som hans mor befallt. Varpå han svarar: 5

6 Ja, gärna skall de ske. De frågar honom, va det skall vara till, det han hogger, ellar va han vill ha det till, alldenstund de sågo, det var barnselit. Jo, svarar lille Pelle, jag skall bygga mig ett skipp, som skall gå över vatten å land. Ja, så vare ett skipp, som går över vatten å land! svarade Vår Herre å Sante Päar, fast varken käringen ellar lille Pelle kände dem ellar dem sitt förr. När lille Pelle fölt dem igönnom skogen, geck han hastit tillbaka å begynte arbeta på sitt skipp. När han kom om kvällen hem, frågar käringen, om de främmande karlarna var hos honom, och om han földe dem igönnom skogen, å vad det var för andra, å vart de skulle gå. Va det var för andra, vet jag inte, å inte fråga jag, vart de skulle gå, å inte kände jag dem, men földe dem, det gjorde jag. Om morgonen därpå geck lille Pelle åt skogen till sitt arbete, och på några da ck han sitt skipp färdit, så han kunde segla över vatten å land. Om morgonen bad han sin mor laga till en bra stor matsäck till honom, att han kan hava födan en fjorton da. Käringen frågar: Var vill du då hän, Pelle lille? Ja, jag vill ut å försöka mett nya farty, jag har byggt, men jag har varit uti skogen denne dagarna. Ja du stackare, sade käringen, bygger fartyg! Det vill jag si, innan du reser bort å sänker dig! När vill mor gå med, så skolen I få si, om I inte annat tror. Jag är lika nöjd når som helst. Ja, kom då å följen med! sade lille Pelle till sin mor. När käringen ck si detta stora farty, det hon var så slug på som en ko på en värmölla, sade hon: 6

7 Du stackare, har intet gjort detta. Det duger du intet till, det vet jag förvisso. Jo, svarar lille Pelle, gån I bara hem å laga till, som jag bett Er, så i morgon skole I få si, att jag skall resa min väg, om löckan vill vara med mig. Ja, det blir inte långt, för du tar aldri det av stället, möcket mindre styrer det varken på land ellar vatten, utan det får stå där det står, den tro har jag, sade käringen. Om morgonen tok han sin matsäck av sin mor samt bjöd henne ett ömt farväl samt geck sin väg. Käringen sade: Du kommer strax igen. Bär dig inte ved några tosingaforer! Nej, svarar lille Pelle, å så gick han sin väg från den gamla käringen. När han kom ner åt skogen till sitt stora farty, kom Vår Herre å Sante Päar, som han följde gönom skogen för några dagar sin, till att besi hans arbete, vilket de töckte var bra. De hjälpte honom åstad å lossade hans skepp samt önskade honom löcka å lovade honom, vart han vill ta hän, skall gå honom löckelit å väl. Första dagsresa, han gjorde gönnom kärr å moras, kom han till en stor backe, varest var en stor sten. På densamma satt en stor man å hade den ena foten på nacken. Han hälsar till honom å frågar: Varföre setter du så här å har foten på nacken? Jo, svarar han, tar jag honom dän, är jag god till att springa över hela världen över vatten å land samt krypa igönom det minsta hål, om det är aldri så litet. Kom å sätt dig i mett skepp å följ med mig! Jag tackar. Det gör jag gärna, om ja får. När lille Pelle åter seglat ett stöcke, träffar han en stor hurtig 7

8 karl, som satt å hade ett kläde bundet för ögonen. Han även hälsar till honom å frågar: Varför sittjer du här? Å va ont har du gjort? Ellar har du ont i dina ögon, efter du har bundit för dem? Nej svarar han. Ja inte ont gjort. Ej heller ont uti ögonen. Tar jag det kläde bort, ser jag, va som händer å sker i hela världen, ja till och med uti den minsta vrå. Kom å sätt dig uti mett skepp å följ med mig, om du vill! Varföre han blev glad å tackade å földe gärna med lille Pelle. När han åter seglat ett stöcke, fann han en stor hurti man, som satt å hade en bomullssudd i vartdera örat. Han även hälsar till den å frågar: Varföre sittjer du så här och haver de suddar i öronen? Jo, svarar han, tar jag dän dem, så hörer jag allt, vad som sker i hela världen både till land å vatten. Kom, sätt dig uti mett skepp å följ med, om du vill! Han svarar: Jo, gärna, om jag får lov. Samt tackar oänderliga för gutt tillbud. Det har aldri någon gjort honom den hederen å tjänst av så många, som seglat förbi, sin han blev sittjande där, å där hade han suttit uti aderton år, å många rest förbi. Sedan, när han kom längre fram, träffar han en gammal man, som satt på en stubbe å hade en blykula i munnen. Han hälsar till honom å frågar: Varföre sittjer du här och haver den blykulan uti munnen? Han svarar: Tack för hälsningen! Här har även jag sittat i aderton år å haft denna blykula i munnen. Tar jag dän den, kan jag tala all tongemål, som nns i hela världen på en gång, å det förstår inte alla. 8

9 Vill du följa mig, så sätt dig uti mett skepp! Jag tackar ödmjukast! Det gör jag gärna. Här har många rest förbi, men ingen tillbjutt mig den hederen. Sedan seglar lille Pelle längre fram sin kosa. Träffar han en vacker unger man, som satt på en ö. Han hade ett stort svärd på sin axel. Lille Pelle hälsar honom vänligen. Han åter svarar: Tack! Varför settjer du där å har det stora svärdet på axlen? Kan du inte sättja det ijämte dig så väl som hava det alltid på axlen? Nej, svarar han, tar jag det av axlen, slår det ihäl vilken som far förbi. Jag hogger etthunnra tilldöds i varje hogg. Vill du följa med, så kom sätt dig i mett skepp! Jag tackar ödmjukast! Det gör jag gärna. Här har jag suttit uti aderton år, å ingen tillbjutt mig den hederen och äran, som I gör. Jag är därtill alldeles ovärdi. Jag har inga penningar att betala med ellar göra någon återtjänst igen. Lille Pelle sade: Vill du följa med, så kom! Lille Pelle seglar åter längre fram. Träffar han åter en man, som satt på en sten på en ö och hade ett stort mordist gevär hängandes på hans rygg. Han hälsar honom vänligen å frågar honom, va han gjort för ont, men han skall så settja där med det stora ohyggeliga geväret på ryggen, å inte sätter det ijämte Er, när I vilar, ellar I jagar på denna stora ö? Vartill han svarar: Nej, här har jag suttit i atton år, men inte jagat ellar skutet någet skott, sin jag var i Blåkulla gamla krig. Då skut jag etthundra i varje skott, å det gör jag än i denna dag, om så påkommer och påfodras. Lille Pelle sade: 9

10 Vill du följa me å komma hän från detta ställe, ellar du vill längre bliva här kvar? Jag tackar! Det gör jag gärna. Jag har åstundat ere hunnra gånger komma hän. Men som ingen kommit detta håll å tillbjutt mig så stor heder, som I gör, min vän. Ja, så kom å sätt dig uti mett skepp å föl med, om du vill! Jo, gärna. Här löster mig ej längre vara. Sedan seglar lille Pelle brant å djypt över berg å dalar, över stockar å stenar, upp på konungens borggård. När koningen ck si detta skepp segla på torra landet, blev han förskräckt och hela hans hov tänkte, det var troll ellar själva djävulen. När han kom mett för konungens port, släppte han ankar och drog ner sin segel. Konungen frågar, varifrån denna potentat är, efter han intet känner aggan igen. Jo, svarar lille Pelle, jag är från Grankärr. Å där han inte hämtar den prinsessan, som blev lanndreven för din skull, å sättjer hennes fars gård i så gott stånd, som då I vore vännor, å det ett halt års tid, skall det kosta dig livet å hela ditt hov å rike. Varpå konungen bad dem in till meddag å lova att återhämta prinsessan å sättja hennes fars gård i fullkommelit stånd å lämna riket till dess arvingar. När måltiden var förbi, gav konungen lille Pelle tre tunnor guld i drickespenningar, för han skulle låta konungen vara ifred, till han vunna fullgjort sina löften. När lille Pelle var tillress att segla härifrån, sade prinsen till honom: Du vet väl inte, var kong Fintes enda doter ä, prinsessan, som blev för några år sedan innesmidd i en sölvergjord och sedan förd in uti de vilda länder på en ö? Jo, jag skall fråga min besättning, som era gånger rest över 10

11 hela världen, då ja varit hemma, om de träffat henne och veta någen besked därom. Jo, hon är på en ö bland villdjur å drakar, men för en tid sedan av ett bergtroll borttagen och dänförd till ett främmat landskap. Då sa prinsen: Då står väl aldri till att nånsin få rätt på henne mera ellar få si henne mer här i världen. Det är väl ornöjelit, sade lille Pelle. Varpå prinsen sade: Kan I skaffa mig henne hit eller så när, att jag kan på någet sätt å vis träffa henne, så jag får tala ved henne, skall jag rikerliga belöna Edor för Ert stora omak. Å va I kostar på Edor på resan skall med tacksamhet bliva återbetalt, när I kommer igen. Samt gav han lille Pelle några tusen riksdaler samt av hjärtat önskar dem en löckelig resa. Varpå lille Pelle på bästa sätt tackade och lovade, att han med all it skall söka till. Lille Pelle fortsatte sina resa. När de seglat ett stöcke från det kongeliga slottet, sade lille Pelle till sin kamerat, som hade klädet för ögonen: Lös klädet av en liten stund å si efter, huru kong Fintes doter, prinsessan, mår, och var hon nu är! Han gjorde, såsom honom blev befallt. När han suttit en liten stund å sitt sig omkring, sade han: Hon är någet över trehunnra mil längre uti söder, än då hon var på öen, där hon blev första gången släppter, och mår ganska illa iblann de månge ohyggelige trollen. Varpå lille Pelle sade: Tror du, det är möjelit för oss att kunna frälsa henne å få henne dän med livet? När de seglat en lång väg uti främmande land, kommo de till 11

12 en stor stad. Där ville lille Pelle iland att provianta sitt fartyg, ty deras resekost begynte tryta. Sade han till sin betjänt, som hade klädet för ögonen: Lös av det å si efter, huru här står till i denna stad! Han gjorde så. När han suttet en liten stund, sade han: Det är ett fruktbart land på all slags varor och i synnerhet på mat å drickesvaror. Men staden är belagd med ende, ty ra annra konungar hava belagt honom å vill taga riket från honom, ty han är för god och mår för väl. Sedan sade lille Pelle till sin andre tjänare, som hade bomullssuddarna uti öronen: Lossa litet ved dina öron å lyss, huru desse ra främmande endepotentater vilja hantera denna stora, sköna stad! Jo, sade han, de döma på all vis, men de bliva inte ense om ett råd. Den ena vill skjuta eld på staden. Den andra tänker ta honom med våll. Den tredje vill svälta ut honom, å det blir dem för svårt, ty de hava ganska lite proviant själve. Nu så sade lille Pelle: Då skolen vi lägga iland å köra dem till att veta hut, de skitkåstarne. De seglar upp på koningens slott på själva borggården, varöver koningen blev förskräckt för ett sådant farty, som kunde komma honom så hastit oförmodande in på gården på torra landet. Sade lille Pelle till den sin tjänare, som kunde all slags tongemål i världen: Säg du till honom, om han vill låta oss med frid upphandla lite proviant uti hans stad, så skall vi fri både honom, staden å hela hans rike å allt, va han har! Vilket hastit blev tillåtit samt önskar dem vara välkomna dem till hjälpes. 12

13 Om morgonen om alla ra främmande potentaterna. Då ville konungen ut med sitt krissfolk emot dem. Nej, sade lille Pelle, låt två av mina gå först! Vi få si, huru skallen går. Sin sade lille Pelle till de två: Gack du mot dem å skut en tre ellar ra skott, ett mot varje potentat, ålägg ner etthunnra man i varje skott! Du, med ditt stora svärd å hogg ra hogg, ett till vardera, å hogg ner etthunnra man i varje hogg! När enden förstod, att den koningen hade sådant krissfolk, att endast två var så goda, vore de allt säkra på att han hade väl ere hemma, som inte vore bättre. De genast fore sin väg å förlorade all sin vapen och ammision å lovade, att de allri mera i sin livstid skulle komma där. Häröver förskräckte sig koningen, att lille Pelle blott med två man vant att vinna seger över ra så stora stridsamma potentater, samt lovte lille Pelle upphandla så möcket han ville av va slags vara, som fanns i hela staden å hela hans rike. När lille Pelle lästat sitt farty med aldra bästa proviant, frågar koningen, va han givit för alltsammans. När koningen det ck veta, skänkte han lille Pelle alltsammans och era tunnor guld i drickespengar samt erbjöd honom sin enda doter. Vatill lille Pelle tackade för alltihopa. Men gifter mig gör jag inte så snart ellar kanhända snart sagt aldri. Varpå de toke ett ödmjukt avsked av koningen samt hela hans hov, och alla önskade lille Pelle en löckelig resa och både honom hälsa på, när han kommer åter, vilket lille Pelle lovade, att så skall ske. När de nu seglat en fjorton dagar uti ett häftit motväder, 13

14 kommo de till ett stort berg, som var någorlunda longt på ena sidan om berget. Där måste lille Pelle slå ner ankar å vila några dagar, men den stora stormen gick förbi, ty skogar kunde han omöjeliga nna på långt håll. När de fällt ankar, satte de sig till att spisa. Under deras måltid sade hans kamerat, som hade klädet för ögonen, ty han öppnar litet på detsamma, när han åt: Här uti detta berget är prinsessan, vi söker. Jaså, sade lille Pelle. Och i detsamma, när deras måltid var förbi, kom en faseli hop med troll å bytingar utur berget, så lille Pelle nästan häpnade. Men då ck han si, var de hade sin ingång. Han befalte genast de två raske, den ena till att hogga, den andra till att skjuta frist och de övrige av sällskapet kvickt passa upp med ammision till vad som behövdes. När de sålunda hållit på uti tre timmars tid, kom gamle far ut med en stor käpp i handen och en stor guldknapp i övra ändan, som vägde fullt tre marker, och i nedra ändan en dubbelsko av guld, likaså tong, samt tre alnar lång, samt frågor, om du fähunn vill veta hut å inte gå så illa åt hans hera. Nu har du förstört allehop för mig, så nu är jag barnlös, tillika änkoman. Det var gutt spel, sade lille Pelle den gång. Befallte så sin springare, som hade foten på nacken: Släpp ner foten av nacken, spring bort å skuffa dän gamle stubben i sjöen! Å I båda, given honom var sitt hogg och skott, om I orkar! Sedan skolen I få vila Edor några dagar. Som ock skedde. När de sålunda vilat sig i två dagar, sin de fått död på den gamle stobben, gingo de med största frimodighet in uti berget å funno så med glädje prinsessan uti det tionde rummet helt allena. 14

15 Varöver prinsessan föll uti en häfti gråt, när hon ck si lille Pelle, samt frågar honom, huru han kom dit, ty hon kände honom igen, sin han var hos hennes föräldrar å tiggde sin föda. Jo, sade han, Herren haver underliga hjulpit mig hit, å jag tror honom om gutt, att han hjälper mig också löckerliga härifrån och hem. Å nådi prinsessan skall få följa med. Gudiskelov, vi har funnit henne i live! Å, min kära lille Pelle, det står aldri till! Ingen av oss vet vägen. Å inte nns här någet farty, ty trollen, här var, fore alltid i luften, när de skulle någonstäs. Å det kan inte vi. Å nu för några dagar sin kom ende å slog ihäl allehop av dem. Varpå lille Pelle tövar på det stället några dagar å besåg det berget ganska väl och fant en ganska stor egendom, som han lastade på sitt fartyg, både med guld, sölver å penningar förutan all ända. När han sålunda grepet till sig, va han ville, for han dädan å lämnade berget tomt efter sig. När han seglat några dagar med god vinn, kom han upp uti en stor bokeskog, varest var ett stort berg, varest han fällde ankar, ty vinden var honom mot och obehageli. I detsamma kom en faselig stor gubbe ut, med en pipa uti den ena handen å en stor stav i den andra å frågar, om lille Pelle vill belägga hans land honom oveterlit. Eljest far din väg, eljest skall du bli på stället, det skall du förnimma innan en kort tid! Ja, en av oss, det skall du bliva varse, om du inte veter hut. Uti samma blåste han tvenne gånger, och i detsamma kom hans käring ut å frågar honom till, va han tänker, som nu blås ihop främmat, å hon har alls ingenting tillress å fägna dem med. Ja, sade lille Pelle, här behövs intet någet för oss. I detsamma sade lille Pelle till sina medfölje: 15

16 Du, giv gubben ett skott på knappen! Giv du käringen ett hogg på trynet! Så bliva vi i frid för dem. Ack, sade prinsessan, si, gamle far på Bökeberg å hans gumma bo här! Jag känner dem ganska väl igen. De öfta varit till det berg, som jag varit uti. Ty hon kände dem igen. Det var väl, att han icke ck tid att blåsa tredje gången i sin pipa. Då hade all troll kommet hit, å då hade de förstört oss. Lille Pelle sade till den tredje: Löft klädet från dina ögon och si efter, om här kommer era! Nej, här kommer blott två, å de hava ännu aderton mil, innan de hinna fram. Varpå lille Pelle sade: Gör Edor färdiga! Så fort de kommer fram, så kapytta dem på stunden! Som i största hast skedde. Nå, lille Pelle upphöll sig här några dagar å geck in uti Bökeberg å fann där en obeskrivelig stor egendom av alla slag, som omtalas kan, och i synnerhet penningar. Ty troll och tosingar älskar alltid penningar. Så lille Pelle så nära förlästat sitt farty. Men ju mera han lästade på, ju större blev det. Då han taget så möcket där var i värde å han töckte om, fant prinsessan en aska med droppar uti, tämmeliga stor, som kunde innehålla efter vårt mått å mål en fullkommelig tunna, varpå hon vänneligen bad lille Pelle för all del taga den med å så den pipan, som han blåste uti. Dropparna är det nöttigaste medel för all slags sjukdom, så att ingen uti vårt land, huru god doktor han månd vara, är god till att tillverka sådana droppar, som är så goda å nöttiga i vårt land, om vi någen gång skulle komma där. Å denna pipa, när man blås 16

17 i den, så alla vilsefarande, ja till och med om de än av troll äro bergtagna, så snart de äro krestna, måste trollen lämna dem åter tillbaka, för det är densamma de förvilla dem med, när de taga dem bort. Min aldra nådigaste prinsessa, haver stor tack för underrättelsen! sade lille Pelle. Å nner hon någet mera, som hon förstår å vet, som oss nöttit är, så säg ifrån! Vi skall i hast taga det me å lästa det på vårt lilli fartyg, så möcket som kan nöttjas. När det sålunda liggat mot detta förfaserliga stora Bökeberg en fjorton das tid, medan storm och oväder gick förbi, hände sig en morgonstund, det såg ut att bliva longt, grant å klart, då lille Pelle lossar sitt ankar å seglar dädan å lämnar Bökeberg tomt och snart sagt runerat, alldenstund han inte hörde av era troll, som hade sitt hemvist där, men han var där. När lille Pelle seglat ett långt stöcke i god och behagelig vind, kom han till den konungen, som bodde uti det goda landet, där han proviantade sitt farty, när han var på bortresan, å hjälpte den koningen löckerliga från sina ra potentater, de värste ender, han hade haft i sin tid, sin han blev koning å regent över land och rike. Man lämnar, va glädje där blev, när koningen åter ck si, lille Pelle kom åter tillbaka av sin långa å besvärliga resa, som han då hade gjort, och utstått så möcken möda och besvär. Tok han honom vänligen emot samt önskar honom vara välkommen med hela sitt sällskap. Lille Pelle tackar aldra ödmjukast samt lade i land med sitt farty. Sedan gingo de allesammans upp till kongeliga slottet och blevo väl emottagne och väl fägnade. Konungen ställde genast vakt ner till lille Pella farty å försakrar honom, att han ingenting skall mesta. 17

18 Under måltiden beklagar koningen sig, att hans dotter, den unga prinsessan, varit ganska sjuk, allt sedan lille Pelle reste härifrån. Varpå lille Pelle å den prinsessan, som han hade med sig, svarade: Det skall snart bliva hjulpit, så snart måltiden är förbi. När måltiden var slut gick lille Pelle å prinsessan, som han hade i sitt sällskap, ner på sitt farty å toke upp några droppar av den stora aska, som han tok i Bökeberg, samt gav henne in samt lovade koningen, att i morgon skall hon vara så frisk å sund, att hon skall spisa hop med koningen å hela hovet. Det vore stort, sade koningen. Jag haft så många doktorer, jag vunnet hitskaffa, å alla gjort sin stora it och möda, men allt förgäves intill denna stund. Andra dagen vart hon kommen till sin fullkommeliga hälsa och krafter, som lovt var, så att hon kände sig inte ont i någon lem, varöver både hon och alla i kongeliga hovet vore övermåttan ganska glada och förnöjda. Koningen själv frågar, va lille Pelle skall hava för sin möda och besvär. Och åter som förra gången, då lille Pelle reste bort, tillbjudde honom henne till äkta. Å hon var så dejeli å kär i lille Pelle, så att hon kunde intet övergiva honom. När lille Pelle detta förnam, svarade han ja. Men därtill är jag för ringa å inte av någon kongeli famelja. Det gör ingenting, sade koningen, när Edor kärlek är stark å båda Edors vilja. Varpå blev genast förlovning efter bägges deras vilja och strax därpå bryllop. Sedan allt var slut, skänkte koningen dem tolv gångande skipp å alla lästade med kosteligaste varor och sakor, som nånstin kunde nnas, samt styrmän å besättning till alla skeppen. 18

19 Varpå lille Pelle av hjärtat tackade å vart glad, att han fått sig en ljuvelig kär maka å var kommen uti så stor kongeli släkt, alldenstund han var född av så ringa å fattiga föräldrar. När allt var slutat å färdit till att segla på hemvägen med sin otta, som då börjar bliva tämmeliga stor, vart han tvungen till att följa sjövägen, ty de skipp kunde inte gå över lann, som hans kunde. En morgon, då det såg ut till vackert väder å fogelig vind, tok han ett ömt farväl av sin svärfader svärmoder fanns inte, ty koningen vart änkoman och sedan begav sig på resan med sitt sällskap. Efter tvenne dagars förlopp vart han hemma i sitt fädernasland, ty han hade god vinn, å resan var lusti. Man lämnar, va glädje där blev, då prinsen å den unga prinsessan ngo se varandra, som i sin lallande ungdom haft så starker kärlek till varandra, så att ingen penna den kan beskriva. Genast därpå blev bryllop utan något motsägelse, ty hans föräldrar vart döda, men lille Pelle varit borta. När vigselen var förrättad av ärkebiskopen, språng sölvergjorden av, som var smidd om hennes liv, varpå hon sade: Nu brast det, jag tänkte aldri skulle bresta, å nu höll det, jag aldri trodde skulle hålla. Å lille Pelle å hans gemål vore med på bryllopet, som påstod uti många dagar å rad. Sedan det vart slutat å allting kom uti sin fullkommeliga årning, skänkte den unga konungen lille Pelle den gamla kongsgården, som var då uppbygder å satter i stånd, å hela koningariket, som förr varit dit lydande. Så nu göra lille Pelle inga långresor mera, utan blott små lustresor, när han vill hälsa på sin svärfader å den unga konungen, som givit honom allt detta till understöd. Å deras kärlek 19

20 förökar sig dageliga, som han gjorde mellan den unga koningens far å mor å hennes, hans gemåls, föräldrar i förna tider. 20

21 OMNIBUS a Omnibus 21