TILL MINNE AV CHARLIE K

Transkript

1

2 TILL MINNE AV CHARLIE K Kriminalroman DAG ÖHRLUND DETTA ÄR EN FIKTIV BERÄTTELSE. ALLA LIKHETER MED LEVANDE PERSONER FÖRUTOM YLVA MARIA THOMPSON OCH PELLE HALLSTRÖM ÄR EN TILLFÄLLIGHET. ALLA RÄTTIGHETER FÖRBEHÅLLES FÖRFATTAREN. INNEHÅLLET FÅR INTE MÅNGFALDIGAS ELLER SPRIDAS UTAN ATT AVTAL OM DETTA TECKNATS MED FÖRFATTAREN. DAG ÖHRLUND, 2012

3 Ett Frihamnen, Stockholm Nutid Förbannade tystnad. Obehagligt. Trots att värmen i lokalen inte var påslagen kände han svettpärlor tränga fram i pannan. Peter Borgman sneglade på mannen som stod några meter ifrån honom. Han hade låtit okej när han ringde och han såg normal ut, men det var ändå något skumt över honom. "Så vad tycker du?" Inget svar. Killen kunde vara i trettiofemårsåldern. Han var lång. Vältränad. Hade mörkbrunt, ostyrigt hår med några slingor som hängde ner i pannan och klarblå ögon. "Rätt schysst, eller hur?" Fortfarande inget svar. Bara ett huvud som sakta rörde sig, en blick som sökte från höger till vänster. Borgman konstaterade trött att hans fru säkert hade beskrivit mannen som en pudding, vilket bara vittnade om hennes dåliga smak. Eller möjligen var det ännu en påminnelse om att han själv inte längre var vad han varit. Firman hade tills för drygt ett år sedan varit en guldgruva. Som mest hade Borgmans Bud haft nitton bilar. Han hade kunnat sitta med fötterna på skrivbordet och låta någon annan sköta trafikdirigeringen och bokföringen. För sju månader sedan hade han fått sätta sig bakom ratten igen. Av de nitton bilarna återstod sju och när han kört sina tio timmar fick han ta hand om pappersarbetet. Att hyra ut den ena halvan av lokalen i Frihamnen var nu en nödvändighet. Han satt fast i ett femårskontrakt och det fanns inte en chans att han skulle klara att betala hyran för en lokal han inte ens utnyttjade längre. Peter Borgman fick vara glad så länge fogden inte knackade på dörren.

4 Han hoppades att hans fru skulle vakna upp och inse att de goda dagarna låg bakom dem. Om hon fortsatte spela direktörshustru kunde Borgman tänka sig ett annat alternativ. Brudar fanns det ju gott om. Eller? Mannen fortsatte att se sig omkring. "Ska vi ta en titt en trappa upp?" försökte Borgman. Den tystlåtne nickade och gick mot trappan och frakthissen i lokalens ena hörn.

5 Två Frihamnen, Stockholm Nutid Niclas Jones hade registrerat allt han behövde se på bottenvåningen. Lokalen, med golv och väggar av betong och en smörjgrop till vänster var ungefär etthundra kvadratmeter stor, vilket skulle räcka mer än väl. I ett hörn fanns en toalett och en dusch, i det andra hörnet stod några garderober som hade sett bättre dagar. Två av dem hade dörrar som hängde snett och den tredje saknade sin. Vid sidan om garderoberna stod ett rangligt bord och fyra stolar samt en bänk med en kaffebryggare. Tanken på att bo i ett hamnmagasin tilltalade honom, gav en känsla av igenkännande och trygghet. Han hade tillbringat de senaste åren i ett magasin i en annan stad och alternativet att flytta till en lägenhet eller ett hus kändes främmande. Frakthissen, ett bastant metallgolv med en meterhög vägg runt om, förde dem sakta fem, sex meter upp innan den stannade med ett ryck. Borgman öppnade dörren. "Ja, den här vägen, då." Åkaren gick före genom den övervåning som täckte ungefär tre fjärdedelar av bottenvåningen. De sjuttiofem kvadratmeterna hade delats upp i fem utrymmen. Ett större rum som också innehöll ett pentry med spis, ugn, vask, kyl och frys. Tre rum varav ett var större än de andra två, samt ett duschrum med toalett. "Jag vet faktiskt inte vem som byggde det här eller vad de gjorde här innan", sa Borgman och ryckte på axlarna. "Vi har aldrig använt det, vi körde bara in budbilarna här nere och... " Nic gav honom en kort blick. "Jag tar det." Borgman såg först förvånad ut, sedan lättad. "Ja, för tolv tusen är det väl inte så illa, eller hur? Vad sysslar du med, förresten?" "Rörmokare", sa Nic. "Du ville ha tre månaders hyra i förskott, va?"

6 Borgman blev plötsligt nervös. Mannen var utan tvekan intresserad. Hade han tagit i för mycket? Det här var den ende som överhuvudtaget hade svarat på annonsen och Borgman ville för allt i livet inte missa chansen. "Tja, vi kan alltid... " "Jag kommer hit med pengarna om ett par timmar." Borgman andades ut. "Kanon! Och... " "Men jag behöver nycklarna nu." "Ehh, visst. Något annat jag kan hjälpa dig med? Jag har lite prylar över om du vill tvätta dina bilar och... " "Tack, jag har vad jag behöver." Borgman gav honom ett nyfiket ögonkast. "Får jag fråga hur många bilar du har... jag menar, hur många anställda och så...?" "Jag jobbar ensam. Hur blir det med nycklarna?" "Du kan ta de här, jag har ett extra set om det skulle bli några problem." "Det blir inga problem." "Nä, jag menar, bara för sakens skull, det är ju ändå jag som har förstahandskontraktet." Nic svarade inte. "Då gör jag i ordning papperen tills du kommer med hyran och... ja, det var ju en liten detalj jag glömde nämna... " Nic mötte hans blick och även om de blå ögonen inte utstrålade något fientligt kände Borgman ett sting av obehag. "Ja?" "Jo, enligt kontraktet får man inte bo i lokalen, men det hade du väl inte tänkt, eller hur?" Mannen svarade inte. "Alltså, det står så i kontraktet. Det är ju en affärslokal och det är väl kanske också av försäkringsskäl, jag vet inte." Mannen gav honom en ny, lång blick. "Vill du ha dina tolv tusen i månaden?" "Ja, jo visst, men... " "Då ser jag till att du har pengarna i god tid varje månad. Sedan äter du på din tallrik och jag på min, okej?" "Nu förstår jag inte riktigt... " "Det finns massor av lediga lokaler. Jag gillar den här men jag kan likaväl ta en annan. Du får trettiosex tusen i kontanter om några timmar. Du kommer att få hyran i god tid varje månad och

7 jag kommer inte att ställa till något trassel för dig. I gengäld oroar du dig inte för vad jag gör. Okej?" Borgman svalde. "Visst." "Bra." Mannen fortsatte att stirra på honom och Borgman slog ner blicken. Han plockade av nycklarna från sin knippa och sträckte över dem. "Om det är något... " "... så vet jag var du finns." Budbilsägaren gick med snabba steg till frakthissen och metallkorgen gled neråt. En halv minut senare hörde Nic hur metalldörren till magasinet slog igen. Han sjönk ner längs väggen och satte sig på golvet. Lutade huvudet mot den svala betongen och slöt ögonen. Hans tankar gick till ett annat magasin, långt borta. Till minnet av Charlie, deras dagar tillsammans. För några sekunder log han i sin ensamhet. Sedan dök bilder han hatade, upp på näthinnan.

8 Tre Newark, New Jersey Elva år tidigare Det envisa duggandet irriterade honom. Om vindrutetorkarna var på slog de för ofta. Ställde han in dem på intervall så gick de inte alls. Men med tanke på Pontiacens ålder och hur lite han betalt för den en kall vinterdag strax utanför Chicago, kunde han knappast ställa krav på perfektion. Han hade kört i sju timmar och han var trött. Att ge sig in i myllret i New York i mörker, hitta en parkering och en plats för natten kändes inte tilltalande. Vad Nic Jones behövde var ett par järn, en biff och en säng. Newark fick tjäna som mellanstation. Nästa morgon skulle han planera för vart i New York han skulle ta vägen. Radion började spraka och han vred på knappen för att få in en lokal station som spelade annat än hästjazz. Countrymusik stod honom upp i halsen efter långa körningar genom delstater där det kunde stinka gödsel i timmar. Nic saktade ner, grävde i skjortfickan och kände att cigarrettpaketet var tomt. Han lät blicken glida längs de låga husen på gatans båda sidor. När en neonskylt med texten Circle K dök upp på motsatta sidan av Valley Road lade han Pontiacen i vänsterfil. Han kunde likaväl bunkra cigarretter, öl och vatten här som någon annanstans. Trafiken från det motsatta hållet tvingade honom kvar i mitten av vägbanan i någon minut innan han kunde svänga över. Pontiacens fjädring protesterade när hjulen mötte trottoarkanten. Han styrde in i den lilla gränden som ledde till en parkering. En ensam lyktstolpe kastade ett svagt ljus över den våta asfalten och de parkerade bilarna. Pontiacens strålkastare var inte i bästa form och han fick anstränga sig för att hitta en ledig plats. Plötsligt anade han rörelser i dunklet längst bort på parkeringen. Fyra skuggor rörde sig snabbt och nära varandra. Nic slog av ljuset och motorn. Blev stående så att Pontiacen blockerade gränden vid utfarten från parkeringen. Han lutade sig framåt och kisade.

9 Tre män jagade en fjärde mot raden av parkerade bilar. De hann upp honom och Nic såg hur en av dem måttade ett slag som fällde mannen. Offret rullade runt och kröp ihop i fosterställning för att skydda sig mot de sparkar och slag som nu riktades mot honom. Nic tänkte snabbt. I månader hade han lyckats undvika bråk genom att hålla sig borta från de miljöer som alltid bjöd på trassel. Men tre mot en var inte schysst, oavsett vad mannen på marken hade gjort. Och det här var parkeringen bakom en närbutik, inte en plats för vanliga barslagsmål. Reflexmässigt förde han handen över bröstet och kände den hårda metallen i pistolen i jackans innerficka. Sedan öppnade han försiktigt förardörren och sprang på tysta gummisulor mot hörnet av parkeringen. När han var sex, sju meter ifrån de andra stannade han och sjönk ner på huk vid framskärmen på en bil. Trots det svaga ljuset kunde han ana den mörkare hudfärgen hos de tre männen stod böjda över sitt offer. Latinos. Pengarna och klockan, hombre! Ta hit mobilen också, fort som fan! Mannen på marken stönade av smärta och grävde mödosamt i sina fickor. Tydligen gick det inte tillräckligt fort. Plötsligt drog en av angriparna upp en kniv och bladet blänkte till. Jag dödar dig! Snabba på! Mannen på marken hann inte svara förrän rånaren böjde sig över honom och pressade knivseggen mot hans hals. Nic drog fram pistolen, osäkrade den och tog några snabba steg framåt. När han var tre meter ifrån männen stannade han. Stick innan jag skjuter knäskålarna av er! Han stod bredbent och höll pistolen stadigt riktad mot mannen med kniven. Gängledaren spärrade upp ögonen men höll fortfarande eggen mot halsen på mannen. Du leker med döden, hombre. Det är du som ska sticka! Då så. Jones lät pistolmynningen sjunka så att den pekade mot hans knän. Han gjorde en snabb mantelrörelse och det metalliska ljudet fick mannen att rycka till. Vem ska bli först, José? De två andra tittade osäkert på ledaren. Som på en given signal vände de och började springa över parkeringen.

10 Puta negro! Det glödde i mannens ögon när han väste till och släppte kniven i asfalten. Jag ska döda dig för det här, jag svär Jones gjorde en rörelse åt vänster med pistolen. Stick! Mannen sprang. Nic snurrade runt och siktade efter honom. De två andra hade redan rundat Pontiacen och försvunnit in i gränden. Knivmannen förvandlades till en skugga och Nic hörde bara ljudet av hans steg. Några sekunder senare startades en motor ute på gatan och ljudet från skrikande däck sa honom att faran var över. Åtminstone för tillfället. Nic säkrade pistolen och stoppade ner den innan han vände sig om och tittade på mannen på marken. Han låg stilla med slutna ögon och Nic såg hur en svag stril av blod rann längs hans hals. Fan! Nic satte sig snabbt på huk och lade två fingrar mot halsen där han borde känna en puls. Om det inte var för sent.