Lappar 2011 Clas Olson E-bok ISBN Pupill förlag

Transkript

1

2 Lappar 2011 Clas Olson E-bok ISBN Pupill förlag

3 En hel regnbåge av smärta pulserade genom Anders skalle den morgonen. Han vägrade att öppna ögonen på vad som nog var fem minuter, men som kändes som en otrevligt mycket kortare tid. Han hoppades att den gulgröna färgen i sovrumstaket berodde på föregående kvälls aktiviteter, och inte på att någon, glad i hågen, bestämt sig för att måla om. Till slut fann han ro nog att vrida sig om och lägga benen över sängkanten, och som en nästa fas resa överkroppen upp. Smärtan i huvudet var bedövande, och betydligt värre än vanligt. Frank skulle betala dyrt för det här. Anders skulle hitta på en passande hämnd. Utan att riktigt fatta hur han kom dit, stod han framför badrumsspegeln och stirrade in i sitt ansikte, tärt inte av slit och släp, utan av hårt festande. Det var inte hans ansikte som stirrade tillbaka. Han skulle aldrig sjunka så lågt. Det var Frank som sakta drog sina fingrar genom det trassliga håret. Första gången Anders stiftade bekantskap med Frank var för drygt tre år sedan, vid midsommarfirandet. För ovanlighetens skull hade han låtit en av sina vänner från jobbet bjuda honom på alltför många olika sorters whisky. Kvällen blev lång och det ena ledde till det andra. Enligt kollegan och hans svåger hade han trillat omkull efter en medelmåttig sånginsats och slagit huvudet i en vattentunna. Den natten hade Frank vaknat, om än bara i en halvtimme eller så. Men det skulle bli värre med tiden. Frank fanns inom honom; en Anders-skugga som väntade på honom varje kväll. Anders hade hållit hans existens i stort sett hemlig. Så länge Frank skärpte sig och ingen ställde närgångna frågor så lät Anders det bero. I motsats till Frank föredrog han ett lugnt liv. Frank hade kommit på idén att lämna lappar till Anders när han hade varit ute på något av sina intressanta upptåg, vunnit stort på kasino eller raggat upp någon kvinna, och det var en rutin som Anders också hade plockat upp. Ofta bestod hans egna meddelande i tillsägelser eller ibland rena utskällningar över 3 Clas Olson

4 vad Frank hade gjort med hans kropp. Men han kunde inte hitta någon lapp nu, och med tanke på hur huvudet dunkade så måste det finnas en någonstans. Frank verkade mäta hur lyckad en kväll var med hur sliten Anders var dagen efter. Nu borde han inte ha kunnat bärga sig från att skryta. När han inte hittade lappen i sovrummet där den brukade vara, gick han ut i hallen. Det såg ut som om en storm hade passerat, med kläder spridda överallt. Som tur var verkade alla plagg vara hans egna denna gången. Han passerade arbetsrummet utan att titta in; Frank satte aldrig in sin fot där inne om han kunde slippa. Köket då? Precis. Frank hade tagit sig en nattmacka och allt låg utspritt för Anders att städa upp. Han hade vant sig. Och se där, där låg lappen också. Tjena grabben! Gud, du skulle varit med i natt alltså! Var först på Lasses bar, du vet där vi var under OS. Men där var ganska livlöst, så jag gick till nåt nytt ställe närmare hemma. Vet att du inte tycker om det, men du skulle ha sett tjejen jag träffade. Underbar! Anders suckade. Trots att han aldrig hade hört hans röst, så kunde Anders lätt föreställa sig Franks nästan parodiska Söderdialekt i hans slarvigt nedklottrade lappar. Han undrade också lite om Franks uttryck Underbar!. Det var ett ovanligt vackert och poetiskt ord jämfört med vad Anders var van vid kom från Franks penna. Han hade kanske prövat någon ny drink som haft en ovanlig effekt. Vad det än var så brydde Anders sig inte så mycket, utan slängde bara lappen och fortsatte sina morgonrutiner och försvann sedan iväg till jobbet. Kopiatorn krånglade igen. Hur svårt kunde det vara att ringa helpdesk 4 Clas Olson

5 så att de kunde åtgärda problemet? Det var deras uppgift. Anders gick tillbaka till sitt kontor och tänkte ta itu med problemet som ingen annan orkade med. Alltför ofta blev det så, men Anders, som var förvaltningens allt-i-allo vad gällde IT, kunde leva med det. Mycket av hans arbete var så; han levde med det och det gav honom pengar att överleva dagen. Kul kunde han ha på sin fritid. När han sjönk ner i den slitna kontorsstolen såg han att posten hade kommit. De hade en ganska ambitiös praktikant på den administrativa avdelningen som gick runt med posten till varje person, istället för att lägga den i brevfacken. Som om det skulle öka hans chanser att få ett jobb. Mest bestod posten av information från de olika leverantörerna av mjukoch hårdvara, reklam, annat skräp Och ett brev från en privatperson. Det hände väldigt sällan, och var oftast brev som kommit fel. Privatpersoner skrev till kommunen för att nå någon användbar tjänsteman att klaga på. Men detta var direkt adresserat till honom. En ordnad, om ej vacker, handstil på kuvertet. Brevet var litet och kort, med samma tydliga handstil. Nu skrämde jag upp dig ordentligt, va? Detta trodde du inte om mig! Ville bara säga att tjejen som jag träffade jobbar på samma ställe som du, men på en annan förvaltning tror jag att det heter. Du har säkert träffat henne innan. Anna-Karin Wigland heter hon. Jag gav henne vårt nummer, och jag fick hennes. Var nu inte en sådan stofil, Anders! Ta kontakt! Jag tänker i alla fall träffa henne igen på lördag, samma tid, samma plats. Frank Anders bara satt med öppen mun och stirrade på brevet och hennes nummer. Vad hade Frank gjort? De hade lovat varandra att de skulle hålla 5 Clas Olson

6 sina liv separata. Nu hade han gett en okänd kvinna en koppling mellan de två. Och än värre; om Anna-Karin och Anders träffades under dagtid, när Frank sov, vad skulle han säga då? Han kom inte ihåg någonting som Frank hade gjort, vilket i och för sig var något han alltid varit glad för. Frank hade förstört hela hans arbetsdag. Han hade kanske fått hälften av sina arbetsuppgifter gjorda. Men mot slutet hade Anders fått en idé. Han hade konstigt nog aldrig skaffat sig en egen privat mobiltelefon. Han klarade sig med den bärbara på jobbet och med datorn och den fasta telefonen där hemma. Men något en mobil hade som hans dator saknade var en kamera för videosamtal. Han skulle för första gången ta sig ett snack med mannen som bodde i hans kropp under dygnets mörka halva. Han hade först tänkt planera vad han skulle säga i sitt videomeddelande till Frank, men när han kom hem efter ha gjort sitt inköp i telefonbutiken hade han insett att förnuftiga resonemang om konsekvenserna av hans handlande skulle vara som att tala till en vägg. Han hade av tidigare lappar erfarenhet av att det bästa sättet att få Frank att göra som man ville, var att kombinera en rejäl utskällning med att verka vara i en utsatt offerposition. Anders hoppades att hans skrala skådespelartalanger räckte till för att få Frank att förklara sig. Svaret kom morgonen därpå: Nämen ser man på; Herr Ordentlig har skaffat vår tids vanligaste kommunikationsmedel, strax efter det talade språket. Äntligen. Han var på något obehagligt sätt både lik och olik Anders. Håret var rufsigt, som om han hade gjort en morgonfrisyr ännu värre. Han hade inte någon Stockholmsdialekt, utan samma östgötska som Anders hade. De lika rösterna gjorde det hela om möjligt ännu mer kusligt. Du sa aldrig om du sökt upp Anna-Karin. Förmodligen var du för feg för att ta det steget. Det är därför du har mig. Du behöver ett liv, Anders! Jag gör vad jag kan, men du måste själv hjälpa till lite också. Trodde han att han hjälpte mig genom att hålla på som han gjorde!? 6 Clas Olson

7 tänkte Anders och skrek nästan ut frågan mot mobilens lilla skärm. Frank fortsatte. Nu har jag tagit det första steget, och jag kommer att ta några till, men om detta skall fungera så måste vi hjälpas åt. Snacka med henne. Hans allvarliga ton försvann lika snabbt som den kom. Nej, nu har jag inte tid med detta. Skall se om jag hinner springa en runda innan jag tar en omgång bowling. De har ett nattöppet ställe vid Grandala. Tre år var en lång tid att leva nära någon annan, även om man bara talar med varandra via papperslappar. Och Anders hade aldrig fått uppfattningen av att Frank tog vare sig Anders liv eller eventuella relationer seriöst. Naturligtvis skulle det aldrig fungera så länge Frank ägde hälften av hans liv, men att han överhuvudtaget tänkte den tanken måste betyda att han såg något speciellt i denna Anna-Karin. Förvaltningen där Anna-Karin jobbade var en som Anders inte hade besökt, trots att han jobbat på kommunen i fyra år. Han stod utanför hennes kontor; hennes namn stod på namnskylten, men hon var inte inne. Ute på något ärende kanske. Skall jag söka upp henne? Prata med hennes kollegor som han undvikit på väg hit? Nej, detta var en dum idé, och hade varit det från början. Han vände sig för att gå, men den enda vägen ut ur korridoren var blockerad. En kvinna med brunt hår, ungefär hans längd, ljusblå blus, svarta jeans. Han hade aldrig sett henne men visste omedelbart vem hon var; Franks starka minne av Anna-Karin fick Anders att också känna igen henne på något sätt. Det var hon, och nu vände hon sig om för att gå in till sitt rum. Han var fångad. Nej, men hej! Hon sken upp, och Anders kände att han speglade hennes ansiktsuttryck. Han fick bort dumflinet innan han svarade. Hej Anna-Karin. Han tyckte inte att detta var fullt tillräckligt som svar, utan lade till: Trevligt i lördags. 7 Clas Olson

8 Trevligt? Anders ångrade redan ordvalet. Frank skulle aldrig ha sagt på det viset. Antar att du är lite mer vältalig när du inte är så rund under fötterna. Han skrattade till löjligt när hennes leende kom fram igen. Skärp dig, tänkte han, och gav sig själv en mental örfil. Han klarade sig genom resten av den korta konversationen med nöd och näppe och andan i halsen; spelande någon sorts blandning av sig själv och vad han trodde att Frank var under sitt bästa humör. Ett par minuter senare lämnade han hennes förvaltning inte mycket visare, men med ett löfte att de skulle träffas igen denna lördagen, på samma tid och plats som förra veckan. Anders kom bara till hälften ihåg hur det hade hänt, men han skulle diskutera detta mycket allvarligt med Frank. Detta var så dumt. Anders satt i bilen, som var parkerad inte så långt bort från klubben Aurora. Det var över en timme tills Anna-Karin och han skulle träffas, men han ville se hur stället såg ut med egna ögon. Frank började dyka upp vid sex eller sju på kvällen nu för tiden, tidigare än de första åren. Vad Frank än hade lovat Anders under deras långsamma samtal under veckan, så litade han inte ett dugg på mannen och hur pass ärlig och tydlig han skulle vara angående kvällens händelser. Han kunde inte bara sitta här ute. Det började bli kallt, och han kunde lika gärna gå in till baren och värma sig. Vid denna tidiga timma hade knappt aktiviteten börjat; det fanns bara ett par människor vid några av borden och en person vid baren som verkade ha gjort stället till en andra bostad. Anders gick fram till bartendern, beställde en mellanöl och satte sig på en stol så långt ifrån den andra gästen som möjligt. Hans ögon svepte över lokalen. Anna-Karin var inte där. När han satt och smuttade från glaset försökte han föreställa sig hur det kunde ha sett ut förra veckan när Frank mötte henne. Han hade dålig erfarenhet av klubbar och barer, speciellt under småtimmarna, men han 8 Clas Olson

9 förstod att det hade varit ett himla liv efter hans konversation med Anna- Karin tidigare i veckan. Han såg på klockan. Han hade varit där en kvart, och det var fyrtio minuter tills hon skulle komma. Kanske skulle han gå ut en runda. Han hade själv knappt varit i den här delen av staden. Han betalade för den nästan urdruckna ölen och började gå mot utgången. Och då stod hon plötsligt där, i en snygg och enkel svart klänning. Precis som tidigare hade hon omedvetet låst hon in honom och sett till att han inte kunde fly. Jag hoppas inte att du smyger efter mig, sa hon. Jag hade hoppats få en lugn stund innan du kom. Nej, det är inte alls så, bedyrade Anders och glömde helt bort att blanda in Frank i talet. Jag bara tänkte att jag skulle sondera terrängen lite. Liksom kolla in vilka som hade kommit eller inte. Du är konstig, Frank, sa hon bara och gick in i lokalen. Han försökte följa henne utan att det såg ut som om han hängde henne i hasorna. De satte sig i baren och hon beställde in någon drink som han inte kände till; han gav sig inte in i det ovana drinkträsket utan beställde en öl till. De fortsatte försiktigt och något uppstaplat konversationen från i tisdags, men efter ett tag kände han sig lite tung i huvudet. Detta var ingen vanlig trötthet, det visste han. Kollade klockan; den var sju. Frank pockade på uppmärksamhet, och Anders kände sig för första gången glad över att han skulle komma. Anna-Karin verkade också lite uttråkad av allt prat om jobbet och den politiska situationen i kommunen. Men om hon ville prata om något annat, varför hade hon inte sagt något? Nej, det var dags för Frank att ta över, han visste hur man skulle hantera situationen. Anders ursäktade sig och gick ut på toaletten. Han stängde in sig och tog fram pennan och bunten med små lappar som han alltid hade på sig, och skrev ned en kort sammanfattning av vad som hänt under dagen. När han skrev de sista raderna, då hans tankar började bli väldigt luddiga, 9 Clas Olson

10 kom han på att han ju hade mobilen med videoinspelning. Han lyckades precis krångla fram den ur fickan när kroppen gav upp och han föll in i sömnen. Du skulle ha sett henne! sa Frank nästan drömmande på mobilens skärm dagen efter. Vi hann inte med att dansa så mycket förra veckan, men det blev mer av den varan nu, och hon måste ha gjort det professionellt någon gång. Ville inte erkänna det dock. Du, jag tänkte på en sak. Du gjorde ett bra jobb med att locka henne till mig, eller oss menar jag. Detta sade han med ett illa dolt leende. Men det är uppenbart att du inte kan hantera situationen vidare bra. Jag tycker att jag borde lyfta den tunga bördan från dina överarbetade axlar, och ta hand om henne själv. Så fan heller, sa Anders i pausen som Frank uppenbarligen hade lämnat för just det syftet. Han fortsatte. Jag kan se efter om jag kan hitta någon som gillar någon som dig, men det är kanske bättre om du letar i en miljö som passar ditt tycke bättre, som i biblioteket eller kommunens arkiv. Frank skrattade åt sitt eget skämt när han stängde av inspelningen. Anders fortsatte att stirra mot skärmen trots att den var helt svart. En liten del av honom ville göra som Frank föreslog, eller fortsätta på samma sätt som han alltid gjort fram till att han och hans skugga först kommit i kontakt med Anna-Karin. Men det fanns något annat inom honom nu, något han aldrig känt förut. Han ville träffa henne igen, men inte på Franks villkor. Helst utan att han överhuvudtaget kände till det. Tanken slog honom att Frank själv kunde ha kommit på denna idén många gånger förut, att hålla en relation hemlig, men han hade inte tålamodet att hålla sig till något enda projekt väldigt länge. Faktum var att han nästan var en parodisk figur, en karikatyr av en festglad person. Men nu var han dum och naiv. Han var bara vaken på dagen, Frank härskaren över natten. Det skulle inte kunna bli något form av seriöst mellan 10 Clas Olson

11 dem eller någon annan, om han bara var där hälften av tiden. Nej, han var besviken och avundsjuk på någon primitiv nivå, som två hannar som slogs om en hona. Han hade hela söndagen på sig att rensa sitt huvud och få det rätt inställt för en kommande arbetsvecka. He-ej. Anders hoppade till. Han överraskades när han satt insjunken i en rapport på datorn, men sedan spred sig en värme i hans bröst som om någon hade hällt varm sirap över hans hjärta. Han snurrade runt i stolen och såg Anna-Karin stå där lutad mot dörrkarmen. God morgon! sa han, och lät mer samlad än vad han var. Varför är hon här? Hur kunde hon komma hit och förstöra hans enda sfär, hans privata lilla rike där han fick vara ifred? Hur skall jag lösa det här nu då? Han ville inte att hon skulle bli fångad i striden mellan honom och Frank. Du ser fin ut idag, fortsatte han. Vad håller du på med? förebrådde han omedelbart sig själv. Du skulle hålla henne från dig. Men det var ju bara en vanlig hälsningsfras, eller hur? Bara hon inte kommer in i rummet. Det gjorde hon. Tack. Jag vet att du sa att du inte tycker om att tala om vad du jobbar med, men jag var nyfiken. Klart att Frank inte ville prata om Anders jobb; han hade ingen aning. Frank hade inte gjort ett vettigt jobb själv i hela sitt korta liv. Tja jag gör lite ditt och datt. Hjälper till här och där när någon på förvaltningen behöver hjälp med sin dator eller annan elektronisk utrustning. Telefoner och dylikt. Mmm. Lite konstigt, faktiskt. Vad då? För i lördags, när du hade problem med din mobil, fick jag hjälpa dig. Och du sa att du inte hade så bra koll på det här med data och telefoner. Jävla Frank. Jaså? Men det är en ny mobil. Nya funktioner och allt det där. 11 Clas Olson

12 En annan sak är också konstig. När jag skulle leta upp dig idag var det lite svårt. Du stod inte i listan över kommunens anställda, och när jag frågade runt efter dig på denna förvaltningen så sa de att de inte har någon som heter Frank här. Jag trodde att jag hört fel när du sa att du jobbade här, men när jag gick förbi ditt rum såg jag dig. Men det står inte ditt namn på skylten utanför. Varför är det så? Rapporten han läste blev plötsligt mycket intressant. Jaa, det är ett problem som jag har haft ett tag. Det var ett missförstånd vad gällde mitt namn Hjärtat satt i halsen på honom. Hon hade gått in på kontoret och lutade sig mot skrivbordet med armarna i kors. Han stirrade fortfarande in i skärmen, men såg inte vad där stod. Du är en mycket bättre lögnare när du är full, sa Anna-Karin och lutade sig framåt. Hon hade en mycket svag men ändå märkbar parfym som påminde om en granskog om våren, någonstans i hans barndoms Dalsland. Nej, det är inte alls så, började han, men kom inte på vad han skulle säga sen. Om du vill att jag skall gå, säg det. Hennes röst hade hårdnat lite. Nej inte alls, det vill jag inte. Det vill du visst. Det blir enklare så. Avsluta det nu. Frank kan klara sig utan henne. Kan vi träffas senare idag? Efter jobbet? Jag har lite mycket att göra. Hon nickade sakta och gick ut med ett outgrundligt ansiktsuttryck. Anders andades ut tungt. Han kunde ha avslutat det på ett bättre sätt. Men han hade inte bestämt sig än, om han skulle avsluta det hela, eller fortsätta. Det blev ännu en dag där inte mycket blev gjort. Anders hade bestämt var de skulle träffas; någonstans där varken han eller Frank hade varit förut. De var på ett utefik, inte ett riktigt café, och han hade beslutat sig för vad han skulle säga. Sedan skulle han låta henne bestämma om det skulle gå vidare eller ej. Han hade beställt in en kaffe, 12 Clas Olson

13 men hon satt med en kopp grönt te. Detta är ganska komplicerat, började han. Vad är inte det? replikerade hon. Han avbröts i sin förberedda ramsa. Herregud, vad ovan han var vid att prata med folk. Var lite flexibel. Jag heter inte Frank. Jag börjar förstå det. Men jag känner en som heter så, kan man säga. Ingen replik. Lova att du inte kommer att gå härifrån om det här låter galet. För jag själv tycker att det är helt sjukt. Hon bara nickade. Jag tror att jag inte mår helt bra. För drygt tre år sedan råkade jag ut för en olycka, delvis självförvållad, och sedan dess har jag inte varit densamma. Varje kväll, vid sju-tiden, somnar jag. Och jag vaknar inte förrän tolv timmar senare. Så har det varit under det senaste året. Det här är en historia som börjar fransa lite i kanterna, sa Anna-Karin. Varje gång jag träffat dig på kvällen har hon varit långt efter sju. Och du har varit väldigt vaken. Precis. Men då har det inte varit mig du har mött. Det har varit Frank. Jag förstår inte. Hon lät inte kritisk. Om han var försiktig kanske hon inte flydde fältet och anmälde honom till något mentalsjukhus. Frank är inte samma person som jag. Han förde koppen till sina läppar. Kaffet hade blivit kallt. Men vi bor i samma kropp. Han lät det bero där, men till sin glädje trodde han att han såg någon sorts förståelse i hennes ögon. Så hela tiden när du och jag var på Aurora, och alla andra historier jag har hört om dig, det var inte du? Vilka historier? Nej. Första gången jag träffade dig var när jag gick ner 13 Clas Olson

14 till ditt kontor. Hon såg utforskande på honom. Hon trodde inte på honom. Det skulle inte han ha gjort om han hört en sådan fantastisk historia. Vad hade jag trott egentligen? Jag tror dig inte. Hans hjärta sjönk. Jag tror att du bara försöker skylla ditt oansvariga beteende på någon annan, så att du inte behöver ta något ansvar själv. Det gör både dig och den här Frank väldigt fega. Hon reste sig inte och gick, utan bara satt kvar och smuttade på sitt te, förväntade sig ett svar från honom. Men det fanns inget att säga. Hon hade redan bestämt sig, och då fick det vara som det var. Då så, sa han till slut. Då var det utrett. Skall vi säga så då, vi skiter i det här. Det är inte lönt Sitt ner. Lugnt men bestämt. Han sjönk ner i stolen igen. Du slipper inte undan så lätt. Jag vill se det. Jag vill se när du somnar och den här Frank kommer fram. Det finns inget bättre sätt för dig att bevisa det, eller hur? Hur kan jag tillåta det? Det var väldigt privat, för att inte tala om något han skämdes mycket för. Det var nästan som om att klä av sig naken inför någon annan. Men Jag kan inte hjälpa dig om du inte släpper till lite, Frank eller Anders eller vad du nu heter. För det är väl därför vi är här? För att du vill ha hjälp? Var det? Skall vi vara hemma hos dig, om du vill känna dig lite mer bekväm? sa hon. Det är väl lite väl På jobbet då. Det finns ingen där vid den tiden. Visst. Så kan vi göra, svarade Anders osäkert. 14 Clas Olson

15 Han var rädd att han stod vid randen av en väldigt brant nedförsbacke, och att Anna-Karin föste honom framåt. Han visste inte om han hade styrka nog att hålla emot henne, eller om han ville falla framåt. Men skulle hon följa med honom ner? Han slog upp ögonen direkt när han vaknade. Han kunde inte njuta av att ha vaknat för tidigt. Men han vågade inte heller riktigt gå upp. Hade Frank lämnat något meddelande? Och i så fall, vad skulle det säga? Han tänkte tillbaka på kvällen innan, på jobbet, ensam med Anna-Karin. De hade suttit i ett par fåtöljer i pausrummet nära hennes kontor. De hade knappt pratat med varandra och stämningen hade varit tryckt. Han hade hela tiden haft känslan av att hon förväntade sig något av honom, som om hon skulle döma på hur bra Frank skulle visa sig eller om han skulle bete sig som han borde. Efter ett stort antal blickar på klockan hade han till slut somnat in, på samma klockslag som vanligt. Det fanns inga lappar på nattduksbordet, och mobilen hade inga videomeddelanden. Kläderna låg slängda överallt i rummet, inte bara lagda i en hög som brukligt. Antingen hade Frank varit arg, eller så hade han och Anna-Karin Han ville inte avsluta den tanken, utan gick ut ur sovrummet. Lappen låg på köksbordet. Va fan tror du att du håller på med?! Hur i helvete tänker du?! Du tänker inte alls! Jag trodde att jag varit mycket tydlig med att det var jag som skulle ta hand om AK, inte du din mes! Om jag hör att du varit i närheten av henne igen så kommer jag att göra ditt liv så surt för dig att du önskar att vår kropp bara tillhörde mig! Ilskan syntes inte bara på orden, utan även på den slarviga och spretiga handstilen. Anders hade verkligen sparkat i getingboet nu, och det fanns ingen återvändo. Han tänkte på Anna-Karin. Hur hade han behandlat 15 Clas Olson

16 henne? Han måste ha varit arg på henne också, om Anders kände Frank rätt. Hon verkade vara en stark kvinna, men Frank kunde vara ganska explosiv om han var på sitt värsta humör. Han måste söka upp henne på jobbet så snart som möjligt. Hur fan tror du att du bara kan komma hit efter vad du gjorde igår?! var välkomnandet när Anders knackade på Anna-Karins dörrkarm. Det var inte jag, sa han ynkligt när hon började gå mot honom. Det var Frank. Hon stod mitt framför honom och stirrade in i hans ögon, som om hon försökte läsa hans tankar. Han vågade inte röra sig ur fläcken. Du är en sjuk människa, Anders, viskade hon och vände sig tillbaka mot sin stol. Anders började andas igen. Så du tror mig nu? frågade han och gick försiktigt fram till skrivbordet. Jag jag har inte tid just nu Anders, jag har väldigt mycket att göra, sa hon, lugnt men bestämt, vänd mot sin dator. Okej, sa han bara och gick sakta ut. Två dagar senare vaknade han åter upp med en dånande huvudvärk. Han lade benen över sängkanten, men stötte emot ett kallt och stenhårt golv alldeles för tidigt. Huvudet visade ingen nåd, men han öppnade ändå ögonen. Det var mörkt och trångt, och väggarna hade inga tavlor eller bokhyllor. Dörren var av plåt och hade inget handtag på denna sidan. Ett litet fönster uppe till vänster hade galler för sig. Han var inte hemma. Det var en cell, och om han gissade rätt så hade Frank överträffat sig själv med att få in honom i en fyllecell. Frank hade inte lämnat några lappar, men Anders var övertygad om att detta var hans första hämnd. Han skulle säkert kunna komma på fler. Han reste sig försiktigt; det var en väldigt lång väg uppåt. Han hade sovit på en tunn madrass som låg direkt på golvet. När han gick fram till dörren och bankade på den hördes det nästan inget eko, och Anders trodde inte att ljudet trängde igenom till 16 Clas Olson

17 andra sidan. Hallå! Han trodde egentligen inte att någon skulle höra, eller om de överhuvudtaget skulle bry sig, men det kändes bättre. Därför blev han förvånad när han hörde steg på andra sidan, och sedan att en lucka i dörren öppnades, och en barsk mansröst morrade. Du hade tur att det inte var jag utan Marie som hade befälet igår. Jag har inte varit lika schysst när du spydde ner korridoren. När skall ni, började Anders. Luckan slogs hårt igen. släppa ut mig? avslutade han svagt. Han kom ut ett par timmar senare, och fick tillbaka klocka, telefon, plånbok och nycklar. Mobiltelefonen såg det ut som om någon kört över. Kanske hade Frank gjort det själv. Den åkte i soptunnan direkt, och Anders hade inte en tanke på att ersätta den. Det var en vanlig arbetsdag, men klockan var nästan tolv och han tänkte att det kanske inte var så bra om han gick till jobbet i det tillstånd han var nu. Speciellt ville han inte visa sig för Anna-Karin. Som tur var fanns det en onlinefunktion som gjorde att man kunde anmäla sig sjuk via Internet, och när han hasat sig uppför trappan till sin lägenhet var detta det första han gjort. Men detta kunde inte fortsätta. Han kunde inte riktigt förstå hur Frank tänkte på deras liv, men Anders trodde inte att han värdesatte det på samma sätt som Anders, som ju hade levt betydligt längre i denna kroppen. En iskall tanke trängde in i hans huvud, och direkt gick han in på internetbanken för att kolla sina konton. Mycket riktigt hade de fått sig en rejäl törn, men det kunde visserligen ha varit värre. De kunde ha varit helt tömda. Men faktum kvarstod fortfarande att Frank dominerade hans nattliv, och bestämt ville förstöra hans eget liv på dagen. Han kunde inte klara det 17 Clas Olson

18 här ensam; någon måste hålla kontroll på Franks handlingar. Och denna någon kunde bara vara en person. Det var inte svårt att ta reda på Anna- Karins adress och Anders åkte ut dit utan att tänka på att hon inte skulle vara hemma från jobbet på flera timmar. Men istället för att åka hem började han köra runt i närheten av lägenheten, gick planlöst i någon park eller tittade in i affärer. Han såg knappt vad han gjorde, tankar susade kring i huvudet men ingenting fastnade. När han kollade klockan och såg att hon var halv sex, och Anna-Karin borde ha kommit hem, så hade han inte planerat vad han skulle säga eller göra. Ändå drogs han uppför hennes trappuppgång som om han var hypnotiserad och inte hade något val. Hon bodde på andra våningen. En enkel namnskylt och ett klistermärke från Naturskyddsföreningen som undanbad reklam. Han tog ett par djupa andetag och ringde på. Hjärtat dånade i bröstet i en evighet, men inget hände, ingen öppnade. Han hade sett ljus i fönstren utanför, och kanske någon rörelse. Hon var hemma men ville inte öppna. Dörren hade ett titthål. Hon visste att det var Anders, men han måste få prata med henne. Han ringde på igen. Hans liv höll på att falla samman, och Anna-Karin var den enda han kunde anförtro sig till. Det hände fortfarande ingenting, och nu bankade han på dörren istället. Anna-Karin! Jag måste få prata med dig. Trappuppgången ekade tomt. Inget svar. Jag behöver din hjälp, förstår du inte det?! Han lutade sin panna mot dörren och slöt ögonen. Han trodde att han hade haft det dåligt under de senaste tre åren sedan Frank dök upp, men det här var en mardröm. Vad tror du att du håller på med? hördes en sträng röst bakom honom. Han vände sig snabbt om med bultande hjärta. Där stod en kvinna som såg väldigt myndig ut i svart kavaj och en portfölj i handen. Han torkade bort fukten i ögonen. 18 Clas Olson

19 Jag jag ville bara prata med Anna-Karin, sa han svagt. Det är ganska uppenbart att hon inte vill det, eller hur? Hon hade ingen värme i rösten. Nej, men Då är det kanske bäst att du går. Hon stack ner en hand i kavajfickan, och han förstod vinken. Han trängde sig snabbt förbi henne och gick ner till sin bil. Han tog en kebabrulle på vägen hem, men han kunde inte känna smaken av den. Snart skulle monstret komma igen, och förstöra hans liv ännu mer. Dagen efter vaknade Anders av en fruktansvärd stank i sovrummet. Frank hade kräkts på golvet, men han kunde inte känna av någon större baksmälla. Han gjorde vad han kunde för att rensa upp, och när han tittade in i badrumsspegeln syntes en liten blåtira över höger öga. Han hoppades att det inte skulle komma några frågor på jobbet, även om han kunde hitta på någon historia, som vanligt. Det kom inga konstiga frågor, utan snarare en serie ganska självklara sådana. Det tog inte en halvtimme innan han blev inskickad till chefen. Frank hade verkligen sjunkit till sin lägsta nivå, för han hade under den föregående kvällen sökt upp en av kvinnorna på avdelningen och betett sig som ett svin när hon var ute och gick med barnen. Anders var så chockad att han inte kunde komma med en påhittad historia; det fanns inget han kunde säga för att förklara något sådant. Det var uppenbarligen kvinnans make som hade gett Anders blåtiran. Chefen var relativt välvillig och lät honom sjukskriva sig utan lön under resten av veckan. Anders hade kanske inte varit den mest sociale medarbetaren, men han skötte alltid sitt jobb utmärkt, och det var detta som hade räddat honom. Han åkte hem i skam och bara lade sig i sin soffa. Fanns det någon mening att leva på detta sättet? Frank hade kontrollen över hans liv och kunde göra som han ville, medan Anders bara hängde 19 Clas Olson

20 efter som en trasa fastbunden i en bil. Hans liv var bara skit. Han skulle förlora jobbet, Frank skulle förstöra hans ekonomi, hans bil skulle säkert vara nästa sak som skulle försvinna. Det fanns bara ett sätt att lösa problemet Frank. Hans lägenhet hade balkong på fjärde våningen. Det var en halvklar sommardag. Ett par pensionärer var ute på gården och skulle gå ut på promenad, och en man med barnvagn gick förbi på trottoaren nedanför. De hade giltiga anledningar att vara ute och gå en vardag klockan halv elva, vanlig arbetstid. Resten var värdelösa och arbetslösa människor som han. Ingen skulle bry sig om att Anders försvann, och dagen skulle inte bli sämre. Telefonen började ringa, men han brydde sig inte. Det var kanske bäst att pensionärerna försvann bort först. Alla fönster som han kunde se på huset var mörka, vilket var bra. Ingen skulle upptäcka honom förrän det var för sent. Telefonen ville inte sluta ringa. Den förstörde stämningen, så han gick in för att köra bort den som ringde. Är det Anders Johansson? en kvinnoröst, men inte Anna-Karin. Mmm? svarade han utan att bry sig. Jag heter Karolina Wigland, och vi träffades vid igår. Wigland? Anna-Karin är min syster. Vi sågs i hennes trappuppgång. Aha. Fortfarande utan energi. Hon och jag pratades vid, och jag hörde att du hade lite problem. Nej, det är inget. Det är inget problem. Det är fixat, eller jag skall fixa det snart. Nu började hon låta lite orolig. Anders, jag är psykoterapeut, och jag har sett många fall som liknar ditt. Fall? Nu skulle hon få se ett till. Jaha? 20 Clas Olson