Intervju med Bo Ekman

Transkript

1 1 Intervju med Bo Ekman Vem är Bo Ekman? Ja, vem är Bo Ekman? Stockholmare, fast jag bott i Sörmland i nästan 40 år så känner jag mig fortfarande kanske mer stockholmare än sörmlänning. När är du född? Sent 40-tal Nej, 1944 om man ska vara exakt. 40-talist Så dina första år i livet tillbringade du i Stockholm? Ja. Pappa blev ju en av dom som genomförde ingenjörsdrömmen som var så vanlig. Så han fick ju så mycket pengar så vi kunde köpa villa och så där Sen, när jag blev någorlunda mogen, det vet jag inte om jag är nu, så kunde jag flytta hemifrån. Då flyttade jag tillbaks till söder om stan, gamla Enskede. På något sätt flyttade jag tillbaks till mina rötter tyckte jag då, till jag kom hit till Sörmland. Du bodde ändå ganska många år i Stockholm? Ja, ja. Jag var väl 30 när jag kom till Sörmland. Vad gjorde du i Stockholm, innan du flyttade till Sörmland? Jag gick i skola, för jag hade ingen lust att börja jobba. Jag jobbade ju jämt på somrarna sådär En av dom få som blivit kuggad i studentexamen. Dom är inte så många. Så jag fick gå ut bakvägen. Det var en speciell upplevelse. Men det tog du igen senare? Ja, det gjorde jag på hösten sen. Och sen så läste jag på universitet. Till Lund åkte jag för att flytta hemifrån, men det varade ju inte så länge, något år eller vad det var. Jag låg i Lund och började läsa i Stockholm, kan man väl säga. Vad var det som gjorde att du hamnade i Sörmland sen? Det var jobbet på Åsa. Och hur kommer det sig att du sökte det? Jag hade varit lärare. Jag hade varit någon slags halvlektor på läroverken i södra Stockholm, men jag kände att fick jag en chans att jobba med vuxna, lite friare, för på läroverket var det ju läroplaner och sånt där och jag ville ju jobba med en annan slags pedagogik. Och när den chansen uppenbarade sig så tog jag den. Hade du en bild av vad folkhögskola var redan då, när du var så pass Ganska dålig, lite romantisk sådär, inte särskilt realistisk, nää Men du måste ändå haft en vision, en dröm om hur framtiden skulle bli? Det hade jag! Hur såg den ut då? Ja, genom kunskap det är ju makt stod det på Åsas första tröjor Genom kunskap, det är då man kan ta sig fram i livet och fördjupa demokratin och ge folk värdighet. Folk kan ta hand om sig själva. När du då kom till Åsa, stämde den bilden? Nä. Det fanns ju möjligheter, men man fick ju börja från början, nästan. Då var ju folkhögskolan en gammal, ganska insomnad företeelse, där det var bättre förr. Alla bodde kvar under veckorna, man hade samkväm Men den elevgruppen fanns inte kvar längre, utan nu var det an annan typ av kursdeltagare. Ganska mycket vilsna människor. Vi hade bekymmer att hitta folk. Det var det som var det nya. Det var det som var utmaningen också. Men stämde ändå den här tanken om friheten och demokratisynen? Den var nästan för stor. Vad ska vi göra? Man kunde nästan börja från början. Det gamla var förlegat, man måste hitta på något nytt. Så då började vi det där med projektstudier och temastudier och studiebesök och en helt ny pedagogisk syn som vi bara kunde genomföra. För tänkte vi en sak, så kunde vi genomföra den året därpå. Det vara fullständigt fantastiskt.

2 2 Var det en bra tid på Åsa? Ja, det var underbart! Komma från det där regelstyrda till den där väldiga friheten med gamla, erfarna kollegor som Vi var ju väldigt olika på alla möjliga sätt, både politiskt och socialt, men vi enades i den där folkhögskoleandan, folkhögskolesyn. Ett stilla vansinne, att det omöjliga är möjligt. En fantastisk tid! Det var de första åren på 70-talet? Jag kom till Åsa Och det här nya Åsa dök väl upp Det var då vi började gå i fjällen och åka ut på båtar Och avskaffa de flesta ämnen och gjorde projekt och temastudier. Det var det som hände då. Det personliga mötet var det viktiga. Det nära samtalet? Ja. Och det är inte bara prat, för det var ju så. Man blir ju väldigt upptagen, man blir ju gift med stället. Vi bodde på jobbet. Man hade nästan ungdomsgård hemma av och till. Det var ju väldigt stimulerande. Det var ansvarsfullt också. Det var lite svårt på det viset. Då kommer den centrala frågan: vad är folkbildning för dig? Ja du, det är en fråga! Folkbildningen är att man får ett möte, deltagarna, jag vill inte säga eleverna, utan kursdeltagarna får chansen att Hjalmar Branting hade ett väldigt fint poetiskt ord Att människorna inte ska stäcka sig i sina bästa stämningars längtan. Vad menas med det? Jo, att människan, får man bara chansen, om det bäddas brett så kan man växa. Individuellt men också i gemenskap med andra. Det är en djup ideologisk fråga, en livshållning. Det är det gemensamma växandet som du talar om som är centralt. Ja, både det gemensamma och det individuella. Det är ingen motsättning mellan dem. Är det det som du menar är det centrala för folkbildningen? Ja, demokratin är naturligtvis grundläggande också. Att människorna kan göra sin röst hörd. På 70- talet var det där med låginkomstutredningen en stor sak. Och då kom vi fram till att folk kan ringa i telefon och skriva inlagor till myndigheter; det är ju en bit av demokratin. Det finns ju så många, många aspekter på det: man ska kunna göra sin röst hörd. Ensam eller tillsammans med andra. När sen åren går och folkhögskolan utvecklas, stämmer de här idealen, utvecklas de på ett bra sätt? Jag tycker jag hade fantastiska år på Åsa, det var liksom en alldeles enorm skola. Det var väldigt svårt att hela tiden förnya sig, att hitta på nya saker, att hitta kursdeltagare. Vi hade mycket facklig undervisning och där var det lite svårt, man hade ju så kort om tid. Tiden är ju lite viktig också: på tre dagar, på en kurs kan man inte göra så särskilt mycket. Men får du ett halvår på dig, eller fyra månader på dig, då finns det mycket större möjligheter i alla fall. Och sen får det inte vara för stora grupper, då går det inte heller, det ska vara ( ) manskap. Så kan vi sammanfatta mycket i den delen: det är närheten, det är ganska små grupper, som lär känna varandra väldigt väl. Ja, men alla behöver ju inte älska alla, men man ska hitta någon Man ska ju inte vara den här stora gurun: det tror jag inte riktigt på heller, den här väldigt karismatiska typen. Det ska ju vara självständighet också, det är jätteviktigt. Talar du för begreppet att läraren är den medstuderande? På den tiden pratade vi bara om medstuderande: lärare elev, elev lärare. Paulo Freire var en av de stora idolerna från Brasilien. Men även Grundtvig pratar om det, även om han hade en nationalistisk, en nationell grund, men en värdegrund, en ideologi, ett gemensamt mål. Det stämmer ju naturligtvis inte på 1840-talets Danmark eller Sverige på 1980-talet, men det finns ju annat: frihet, gemenskap, solidaritet, kvinnofrågan, sociala frågan, missbrukare, handikappade, det finns massvis med frågor som är det gemensamma arvet.

3 3 Men där är mycket av de eleverna du talar om, eller kursdeltagarna du talar om, som bär med sig den typen av frågeställningar in i skolan. Ja, förhoppningsvis är det så. Och får dom förstärkta och kan bygga ut dom och få en identitet. Det är ju det det handlar om. Men inte bara beroende av en lärare, för då blir det fel. Det ska vara att man bygger upp det själv eller att man gör det tillsammans. Mötena skapar också resurser eller kontakter som blir mer eller mindre livslånga. Fast att undervisa är också som att skriva i sanden. Man möts ett tag och sen försvinner man. Men några av mina närmaste vänner är ju elever eller kursdeltagare. Kurserna utvecklas ju naturligtvis med åren: det är en föränderlighet. Hur ser du på den utvecklingen: du skissar här på en fantastisk gemenskap och en dynamisk och utvecklande pedagogik? Det är väl så här att tema- och projektstudier kräver något slags självgående. Det kräver rätt mycket av studenten eller kursdeltagaren. Har man för dåligt på fötterna behövs det mera styrning och kurser ordentligt. Vi hade ju extremt mycket projektstudier, hela veckorna, och då slog ju pendeln över för mycket tror jag. För jag införde i alla fall kurser i historia, i världshistoria två timmar i veckan och livsåskådning, när man läste religion för det måste vara nån djävla ordning, som Calle Hermansson sa nån gång. Men det får ju inte bara vara matematik där och två timmar engelska där, då hamnar man i den gamla skolan väldigt lätt. Även den kan ju innebära möjligheter om man möts på rätt sätt. Finns det en risk att man hamnar i den gamla skolformen, som du har erfarenheter från i gymnasiet? Ja, det finns det naturligtvis. Och det måste man motverka? Lärarjobbet är ju ett farligt jobb. Det kan ju skapa väldigt många konstiga attityder. Det blir ett docerande. Det är väldigt lätt hänt. Man ska kanske inte vara lärare ett helt liv, som jag har varit. Det kanske inte är riktigt bra. Man kanske ska byta. Man ska komma från verkligheten mer kanske. Det är möjligt att läraren har mera kunskaper från sina studier som inte stämmer överens med den verkligheten som den studerande har. Javisst är det så. Hur ska man förena dessa två svårigheter? Studiebesök i verkligheten! Jag skickade många av de här temagrupperna ut i verkligheten. Dom fick åka polisbil och sitta i fängelse, följa nattskiften bland sjukvårdsbiträden på Kullbergska och guvet vad, vad vi gjorde Det var mycket såna här roliga och spännande saker. Själv gjorde jag också studiebesök ibland på grundskolorna och lyssnade när ungarna slog i plåtskåpen Men det är ju studiebesök i verkligheten, det är ju inte verkligheten. Men kursdeltagarna tar ju med sig verkligheten. Dom där grupperna du nämnde. In till skolan ja. Men det gäller att tordas ta fram den och se den verkligheten och se strukturer. Det är en kvalitet, men en kvalitet som ökar när dom tar fram den. Vi försöker sträva efter en balans mellan orienteringsämnen, färdighetsämnen och praktiska ämnen. Hur ser den där balansen ut, tycker du? Är den bra? Nej, det blir hela tiden risk för att det teoretiska tar över. Man ska absolut inte förakta det teoretiska, jag är ju teoretiker själv, men den här kreativa delen av tillvaron är så oändligt viktig. Vi har försökt med estetdagar och estethalvdagar och alla möjliga varianter och det har väl varit bra. Men den här handens begåvning, det är ju väldigt svårt hur man ska få in den undervisningen. Den borde komma in, fast det är inte lätt. Jag vet inte om vi gjort något särskilt lyckad försök med det. Det är ju en strävan att hitta balansen där. Är det här också en risk, att det ena tar över det andra? Ja, det är det. Hur ska vi motverka detta, så att vi får en fin och utvecklande pedagogisk verksamhet inom folkbildningen? Det är mötet som fortfarande är det grundläggande. Och att det inte blir för färdigtuggad mat från början utan man ska vara med och tugga tillsammans med gruppdeltagarna. Jag kan inte komma med

4 4 en kurs som man ska tvinga i mun på kursdeltagarna. Dom ska ju vilja ha det. Dom vet ju inte vad dom vill ha alltid, så det är ett grannlaga spel där. Nyckelord som du använder är ju frihet och demokrati. Har det begränsats i folkhögskolan tycker du? Har friheten svävats in? Ja, jag tror det. Med tider och kursplaner och kompetenser och allt sånt där. Folkhögskolan har ju inlemmats i systemet det har det ju varit länge inlemmat i det allmänna skolsystemet i motsats till Danmark t ex. Men det kan ju bli väldigt mycket av det, så att det bara blir en flexibel utbildningsresurs, som ska vara myndigheterna till gagn. Och det är liksom skynket. Men kan det inte finnas en fara även i frihetsbegreppet, med ökad tendens till flum och avsaknad av struktur. Oh ja, visst är det så. Och då blir det en balansgång som ska upprätthållas. Ja, ja. Vem ska stå för den? Det måste nog varje ställe göra. Men skolan är ju inte en lärare. Den goda skolan är inte det individuella utan en sju, åtta, nio människor som träffas och driver en skola. Det är det som är folkhögskola. Och den ändrar sig efter tid, vartefter åren går. Den allmänna skolan är ju full av entusiastiska, enormt duktiga och skickliga lärare, men som trampar vatten om man inte lever i en fruktbar miljö. Det är väl det som folkhögskolan har haft mycket större förutsättningar och möjligheter och tillåtit många galningar för att det ska funka då och då. Inte alltid. Men då och då. För några år sen fanns ju inte motsvarande vuxenutbildning, den du nämnde, som var en poäng. Folkhögskolan kanske var ett av de få tillfällen då man kunde förkovra sig som vuxen. Man gick på kommunalen, eller som det hette förr, bondförädlingsanstalten Under många år har vi haft en väl utbyggd vuxenundervisning. Och då har folkhögskolan återigen anpassat sig efter samhällets krav. Den studerandekategori vi tar emot nu är annorlunda. Hur möter vi den? Det vet jag inte riktigt. Det är svårt, jättesvårt. Det var lika svårt när vi på och 80-talen mötte alla dessa knarkare och folk som hade kommit till korta. Det var jättesvårt att få det mötet att funka. Och det vet jag inte om vi gjorde alltid så bra. Men vi gjorde väldigt mycket nytta och hjälpte många. Och hur vi möter dom här invandrarna som har det taskigt med språket och kvinnor som kommer till korta på många Det är väldigt svårt. Då är det väldigt svårt med teorin. Då måste de här estetiska och dom praktiska delarna av tillvaron vara väldigt hårt integrerade. Man får aldrig glömma teorin förstås, men det måste vara integrerat. Det är inte lätt. Det är väldigt lätt att man talar om hur det ska vara och man börjar köra prov och betyg som en del inom folkhögskolan också tycker att man ska ha. Då är man helt ute. Fel, tycker jag. Fullständigt fel. Menar du att vi har hamnat där till en viss del? Det är möjligt. Jag tror nog det, till och med. När jag är bitter och grinig så tycker jag det. Men jag försöker låta bli att vara bitter och grinig. Om vi gör en analys av den nuvarande folkhögskolan och plockar fram vad du tycker är bra där? Nu? Folk ska få chansen att utbilda sig och hålla på med det som är bra för dom. Det finns väldigt många som genomgått skolan men som är felutbildade i alla fall, som inte kommit loss. Då ska man få nåt ställe där man kan komma loss. Det är naturligtvis väldigt ofta estetiska saker eller med hantverk eller skrivande eller dans. Det är fantastiskt. Det är viktigt. Det är det som är biljetten in Det kan ju också vara historia eller kemi eller natur eller ekologi. Men man måste komma in i det. Vi har ju en ganska tydlig uppdelning. Vi har en del specialämnen, estetiska ämnen. Du nämner där musik, dans, det kan var konst. Hantverksämnen. Mot detta står, menar många, de allmänna kurserna. Finns det en konflikt i den utvecklingen? Det kan bli en väldigt svår konflikt. Den har vi haft på Åsa. I det lyckliga sammanhanget blir det integrerat. Men det finns ju väldigt många skolor i Sverige där man har fallit till föga, det här allmän medborgerlig bildning: det blir estetiskt. Det är inget ont att säga om det, eller hantverk, att den delen

5 5 tar över helt. Jag skulle själv kunna tänka mig att gå på en massa roliga, utvecklande kurser, men det vore inte riktigt folkhögskola enbart. Det finns ju annat också. Är det bra för folkbildningen med den utvecklingen? Det kanske är nödvändigt. Om det är bra vet jag inte. Det kanske är nödvändigt för att få in en fot. Men tittar jag på Danmark som har mycket korta kurser och som är utanför det allmänna skolsystemet, väldigt mycket mer än i Sverige dom börjar ju komma in dom också då blir det en annan kategori kursdeltagare som kommer till folkhögskolan än i Sverige. Det blir lite olika. I Sverige är det fortfarande arbetarklassens skola i långa stycken. Det är ju där jag har mitt hjärta någonstans. Dom svagas skola. Men skulle du se en dansk utveckling som något positivt? Nja, både och. Att det är naturligt att man drar på högskola, det ingår i den medborgerliga bildningen, det tycker jag är en väldigt fin sak. Det har ju inte riktigt varit så i Sverige. I Sverige har det ju varit mer att komma in och få ett jobb. Jag är väldigt förtjust i den danska, frihetliga saken. Man är inte helt utanför, men det finns negativa saker med det också naturligtvis, socialt sett. Framtiden för folkhögskolan diskuteras ju alltid intensivt. Ja det har vi gjort i 100 år! Den är alltid hotad, den är alltid ifrågasatt. Hur är din idealvision för den nuvarande folkhögskolan? Hur skulle den ideala folkhögskolan kunna formas? Små ställen, kanske inte så ofta på landet som det var förr i världen. Mera inne i städerna, hus där folk möts och får en chans att mötas och träffas och studera saker som kan vara viktiga och som kan gå samman och förändra tillvaron. Slåss mot en motorväg eller inför ballongflygning Det kan vara de mest vansinniga saker: där man har ett gemensamt mål, inte bara individuell utveckling utan en kollektiv utveckling barnomsorg. Det kan vara mycket. Då innebär det att folkhögskolan skulle kunna bli en kraft i en samhällsförändring? Det är klart att det ska vara. Utbildning är inget man ska ta fram och putsa på och skryter med. Det är ju någonting som man använder. Är folkhögskolan en kraft i samhällsförändringen? Kanske inte så mycket på det yttre, men på det inre är det väldigt många människor som har den som sin motor, sin kraft, sin resurs, sin tröst, som gör att dom orkar. Det tror jag är väldigt vanligt. Fackligt. Förr i världen var ju varannan riksdagsman folkhögskoleelev. Så är det ju inte längre. Men det finns ju många andra samhällsförändringar där jag tror att folkhögskolan haft oerhört stor betydelse. Vi befinner oss i en annan stor, svår och omfattande samhällsförändring med våra nya medier. Internet och Facebook och allt vad dom nu heter. Många menar att det här är en avgörande fråga för folkhögskolans och folkbildningens framtid. Hur ser du på dom nya medierna: distansutbildning, nätutbildning i förhållande till dom kurser vi har? Det kan vara väldigt bra, men så länge du tappar fokus på det här mötet, det här gemensamma det kan ju bli väldigt individualistiskt, man sitter hemma och petar på sin egen Har man inte kontakterna, då funkar det inte, då kan det vara farligt. Men om man använder det som den enorma möjlighet det är i något gemensamt, då är det väldigt bra. Film eller facebook, ja det är självklart. Det är inget konstigt. Men du får inte glömma mötet: det var Grundtvig som kallade det för mötet. Bara distansundervisning man har väl försökt hur många år som helst med teknologisk undervisning: det blir alltid katastrof så länge man inte har mötena. Lärare och elever deltar gemensamt och träffas. Hur ser det ut om tio år på folkhögskolan? Den kommer ju alltid att leva för behoven finns ju där. Vilken väg det tar, det kan ju skifta, och det ska ju skifta åt alla möjliga håll. Men den kommer alltid att leva. Ett fungerande grupparbete är en fantastisk pedagogisk resurs. Saknar du folkhögskolan? Nej, jag har jobbat så hårt. Nu är jag inne i min så kallade tredje fas. Jag är fullt upptagen av det. Det är ju teatern som har varit min skapande del, min kreativa del. Det är ju fantastiskt att jag fick möjlighet att jobba med sånt. Det har jag ju jobbat med i alla år. Den där växten, det här mötet, det är ju väldigt ofta man får det där. Det börjar där, det har varit väldigt viktigt för mig. Men inte att har gjort stora, fantastiska uppsättningar, utan det är att få deltagarna, det är vi som har skapat.

6 6 Men du har haft förutsättningar och möjligheter och förmånen att jobba med teater både inom skolan och utom. Det är ju så roligt att man kan inte bara nöja sig med skolan utan man vill gå utanför, så har jag gjort det också, såna här storvulna projekt. Det var ju så modernt ett tag, de här arbetarteatrarna, de här stora spelen. Det höll ju jag på med. Jag vet ju inte hur många såna här jag gjort. Det har varit mycket sånt. Väldigt roligt. Då talar du om kärleken till kulturen och kärleken till bildandet var du inne på. Men det är ju någon slags folkhögskola det också, de här stora spelen. Vad har teatern inneburit? Hur har du format den? Det har ju för väldigt många varit det allra viktigaste mötet. Dom har fått chansen, så det har varit hemskt roligt. Det är det verkligen ett grupparbete. Teater är ju inget ensamarbete Där är man helt beroende av varandra. Sen ska man försöka få fram något kreativt. Det har ju varit väldigt roligt och fantastiska möjligheter att få göra så, på dagtid och på arbetstid. Det har varit väldigt spännande. Men det har också lett till att du har gjort teateruppsättningar utanför skolan? Ja, det var så roligt att man kunde inte bara nöja sig med folkhögskolan, man måste gå utanför i samhället. Folkhögskolan ska inte bara fungera som en liten ö. Det ska ju finnas i samhället, en kulturhärd, som det hette förr i världen. Sen blev det arbetarspel, olika typer av såna här storprodukter som vi har haft fantastiskt roligt med. Jag vet inte hur många såna vi har gjort. Vi har byggt egna teatrar och skapat i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Där det kreativa: sången och dansen och glädjen och även allvaret. Kulturhärd är ett nyckelord, kan vi säga. Det låter lite gammaldags, men det är ett nyckelord. Men att föra ut kulturhärden, det gör ju också att folkhögskolan kanske hamnar i centrum av debatten och samhället. När vi gjorde det här första stora spelet om Sköldinge det var ju i Sköldinge vi bodde, det var ju där skolan låg, som en gruvort, en förort. Det gjorde att ett spel om gruvan, från det den började till den las ner: i Sköldinge, i Folket hus. Då slog vi faktiskt publikrekord. Kata Dahlström hade det förra publikrekordet, men vi slog hennes. Vi hade öppna dörrar och fönster, så folk stod utanför och titta. Hur många kom då? Det minns jag inte, men det var fullt. Det kom gamla gruvarbetare från nedlagda gruvor, från Grängesberg, som satt på första bänk. Jag kommer ihåg en gubbe fortfarande, jag hade faktiskt en roll själv, satt en gubbe och grät på första bänk, när vi spelade om gruvolyckan Det var en stark upplevelse. Den yngsta av skådespelarna var väl 4 år och den äldsta var gamla Gustaf, han var långt över 80. Det var spännvidd på ensemblen, det! Teaterns roll i samhället, ett samhälle som Sköldinge, betyder det inte mycket? Det fanns ju en motsättning också mellan Åsa och Sköldinge. Det var ju helt olika världar, naturligtvis. Väldigt många jobbade på Åsa. Och nästan alla som bodde hade ju gått på Åsa. Det var liksom lite kluvet, men det gick någon slags gräns i Sköldinge River. Och så var det ju tjejerna där.. och så kom killarna upp. Det var ju kvinnokurser på somrarna. Hur påverkar och utvecklar folkhögskolan kulturen i ett samhälle? Konsten, fotografin, filmen, teatern, musiken, dansen allt har betydelse för utvecklingen. Det kan man nog säga att Åsa har påverkat Sköldinge. Där har folkhögskolan en stor betydelse. Hur ska folkhögskolan bli stark och synlig i kulturen i samhället? Genom galningar som håller på med sånt. Kulturen drivs ju av folk som har någon slags inre kraft, vilja, att upptäcka den där glädjen i det Det är ju det det handlar om. Alltifrån att sitta och fila på någon arkeologisk liten utgrävning till att hålla stora teaterprojekt eller konserter eller vad den nu kan vara. Javisst! Allt ska få plats. Själv var jag ju studiecirkelledare i Sköldinge bland dom här gamla ABF-arna, jag tror vi hade samma cirkel i 25 år. Samma gubbar, vi satt där och snacka politik och samhälle en kväll i veckan. Alla visste precis vad vi skulle säga. Ändå var det en utveckling: vi ägnade oss åt ideologiska och andliga frågor. Men nu är väl alla döda nej, jag är inte död men

7 7 annars Det tycker jag var väldigt roligt. Men det var ju byn och Åsa, som studiecirkelledare politiskt och socialt Du sa tidigare att folkhögskolans framtid är i hög grad inne i städerna Ja, det är klart att det är. Det är ju där människorna bor. Ja, vi har ju till uppgift att söka oss till folket, där folk bor. Det är en folkhögskola, glöm inte det. Det är det det handlar om. Då är vår uppgift i kulturen och samhället annorlunda i staden, kanske? Det var en gammal pedagog som sa att vi ska vara som en fistel i röven på den etablerade kulturen. Det ligger väl någonting i det, men det ska vara glädjen och gemenskapen som finns i det där skapandet, det är genom det som människorna kan få en mycket bättre kvalitet i tillvaron.