ÄNGLABLADET. Medlemstidning för Föräldraföreningen Små Änglar. Nummer

Transkript

1 ÄNGLABLADET Medlemstidning för Föräldraföreningen Små Änglar Nummer

2 Kontaktpersonslista för hela landet Västmanland Maria Zakariasson Åsgårdsgatan Västerås Jenny Mesch Lejongapsvägen Västerås Dalarna Linda Bonander Gös Eriks väg 45D 78456Borlänge Jonah Arnell Kopparvägen 57 D Falun jonah.arnell@smaanglar.org Stockholm Pärnilla Sandberg Månskensvägen Tullinge parnilla.sandberg@smaanlar.org Åsa Nore Tuvvägen Haninge asa. nore@smaanglar.org Västerbotten Hanna Johnselius Höijers väg Kalix hanna.johnselius@smaanglar.org Marie Brunnegård Styrmansgatan Ursviken marie.brunnegard@smaanglar.org Medelpad Johanna Andersson Falkenbergsvägen Sundsvall johanna.anderssong@smaanglar.org Anna Ritzén Hakon Ahlbergsvägen Sundsvall anna.ritzen@smaanglar.org Ångermanland Linda Borg Wallrothsgränd Älandsbro linda.borg@smaanglar.org Skåne Majvi Gudmundsson Vanstadsv Hjärnarp majvi.gudmundsson@smaanglar.org Malin Qvist Grynvägen 1 Lundavägen Dalby malin.qvist@smaanglar.org Västergötland Madelene Andersson Norrskensvägen Värsås madelene.anderssson@smaanglar.org

3 Hej Tack för er respons efter brevet som skickades ut till alla er medlemmar. Vi är mycket tacksamma för att ni vill fortsätta att stötta oss i vårt arbete. Vi har fått tillbaka brev (åter till avsändare) då en del av er har flyttat. Har du inte fått brev ifrån oss, skicka ett mail och upge den rätta adressen så skickar jag igen. Delar av brevets innehåll publicera jag även här i änglabladet. Styrelsen i Föräldrarföreningen Små Änglar önskar er en fin sommar. Brev till våra medlemmar: Hej alla våra medlemmar. Här kommer ett brev från styrelsen i Föräldraföreningen Små Änglar. Först vill vi tacka att just du/ni stöttar vår förening och hoppas på att du/ni vill försätta att göra så. Vi skickar med ett påminnelsebrev om medlemsavgiften som står oförändrad på 150 kr per familj och år. Som ni kanske har märkt har ni inte fått något Änglablad i brevlådan det senaste året. Detta pga. av att det tryckeri som vi har använt oss av under alla år lades ner i årsskiftet 2011/2012. Vi har sökt efter ett nytt tryckeri men kunde inte finna något tryckeri som kunde erbjuda oss ett prisvärt avtal. Föreningen beslutade att det inte var värt att sluta ett avtal som skulle kosta föreningen nästa tre gånger så mycket som förra avtalet. Vi har dock lagt ut änglabladet under 2012 samt första änglabladet för 2013 på vår hemsida ( och på facebook/föräldraföreningen Små änglar. En ide som kommit upp på styrelsemöte är att samla alla era adresser så att vi kan skicka er Änglabladet direkt till er e- mail adress. På så sätt skulle vi även löpande kunna ger

4 er information om aktiviteter eller allmän information som berör alla er medlem var ni en bor i landet. Skulle du/ni vilja ha denna möjlighet ber vi er att skicka oss ett mail med erat namn och vilken stad samt län ni bor i till info@smaanglar.org. Vi skickar även med Verksamhetsberättelsen från vårat Årsmöte som hölls i Stockholm den 16 mars i år. Har kanske just du/ni en ide om vår verksamhet, tveka inte att maila/ringa oss. Med varmaste hälsningar från Styrelsen Föräldraföreningen Små Änglar VERKSAMHETSBERÄTTESE FÖRÄLDRARFÖRENINGEN SMÅ ÄNGLAR 2012 Verksamhetsåret 2012 har präglats av vår vilja att stötta. Föreningen i dess nuvarande form arbetar för att finnas till för nydrabbade och hjälpa till att utbilda personal som arbetar i nära möte med föräldrar så som på förlossningen, neo, kuratorer och begravningsbyråer. Så med andra ord så ligger vår fokus bl.a. på Öppna samtalsträffar vilket har skett 10 ggr under det gångna året i Stockholmsregionen. Vi har haft 5 öppna träffar på våren och 5 träffar under hösten och det var varit ganska stora grupper ca 7-9 deltagare per träff. Vi får låna en lokal i Årsta kyrka och det är vi väldigt tacksamma för. Men vi vill poängtera att vi är helt religiöst obundna. Även Sundsvall är en region som är mycket aktiv med samtalsträffar och aktiviteter för dess medlemmar. Små änglar i Skellefteå har i samarbete med FEBE (Nätverk för föräldrar som mist barn) arrangerat minnesstund. När det gäller utbildning/information till blivande barnmorskor så har Pärnilla Sandberg varit och föreläst för på Karolinska institutet både under våren och hösten och vi har fått en förfrågan att göra så även till nästa år. Det är väldigt givande att få dela med sig av sin historia ur ett föräldraperspektiv och försöka få studenterna att förstå vilken viktig roll de kommer att ha den dagen då de i sitt yrkesliv kommer att komma i kontakt med att ett litet barn dör. Hur viktigt deras omhändertagande och stöd är. Men också hur oerhört viktigt det är att bidra och hjälpa till med att skapa fina minnen från den korta tid familjen/anhöriga har med detta lilla barn. Kontaktpersonerna Anna Ritzen och Johanna Andersson i Sundsvall har föreläst, både för personal på sjukhus samt begravningsbyråer. Det finns även ett stort intresse för våra böcker och broschyrer. Vi har fått många och stora beställningar bl.a. från sjukhus ute i landet. Det visar på vilket oerhört stort behov som finns och att det material vi bidrar med är väldigt uppskattat. Ett annat projekt i Stockholm för att kunna hjälpa i den första direkta förlusten är vårt arbete kring Änglalådor. Dessa änglalådor kommer att finnas på sjukhusen för att kunna hjälpa de drabbade som kommer in och inte har kunnat planera för mottagandet av sitt barn. I dessa lådor har vi för avsikt att fylla med kläder, gossedjur, hjälp till hand/fotavtryck m.m. Vi har skickat iväg breven till respektive sjukhus i Stockholmsregionen och väntar nu på respons. Vi har för avsikt att fortsätta arbetet under Sundsvall för först ut med att skänka änglalådor till Sundsvalls sjukhus och det var mycket uppskattat av både personal och de föräldrar som fick mottaga dessa lådor. Vi har även haft vår årliga picknick i Hagaparken/Stockholm den 25 augusti Ca 10 familjer deltog. Ett uppskattat och mysigt sätt att träffa både ny och gamla vänner.

5 Vår Kontaktperson i Skåne Malin Qvist har skrivit en bok: När livet vände. Föräldrarföreningen Små Änglar letar just nu i dagsläget efter ett bokförlag och eller ett tryckeri för boken. Malin vill gärna dela med sig av delar av hennes kommande bok här i änglabladet. Malin förlorade sin son Milton i blodförgiftning när han var 3 veckor gammal. Malin berättar om sorgen efter Milton och hennes upplevse om att sorg kan leda till fysisk sjukdom. Malin fick kämpa i många år för att få rätt hjälp och stöd. Detta berättar hon om i sin bok. Delar av Malins bok. När livet vände av Malin Qvist Första delen är när Milton precis har somnat in Han ligger på en stor säng under ett täcke. De säger att han har fått en blöja på sig och att vi inte ska bli rädda, det sitter två små kanyler i låren, genom dem har han fått medicin. Han är så vacker. Det ser ut som att han sover. Jag vill väcka honom. De säger att vi kan klä honom och vi sätter på honom kläderna som han kom i. En grå och vit randig body och ett par beiga sparkbyxor. Jag frågar om jag får ta upp honom, det känns inte riktigt som att han är min längre. Han är så tung. Mycket tyngre än innan, men det är det enda tecknet på att han inte lever längre. Annars ser det ut som att han sover. Han är så varm och fin. De kommer in med Disa. (Miltons storasyster red. kommentar) - Sover han? - Nej, han är död. - Är han sönder? - Ja, älskling han är sönder. Milton är död och han kommer inte att kunna följa med oss hem igen. Han måste stanna här.

6 Att säja farväl (red. kommentar) Dörren öppnas till Regnbågsrummet, stilla musik strömmar mot oss och i skenet av stearinljus ser jag honom ligga där på båren. Min son. Det är bara elva timmar sedan vi lämnade honom, men det känns som en evighet. Vi tvättar och masserar honom med en olja som vi haft med oss. Disa hjälper till. Vi klär honom i en batikfärgad body som vi köpt på vår bröllopsresa i Paris när jag väntade Disa. Sedan sveper vi hans nallefilt om honom. Han är kall nu. Det känns att han har lämnat oss. Vi sitter med honom länge. Disa går ut med sköterskorna. Den som Disa tydde sig mest till skulle inte ha jobbat egentligen, men hon kom in för att vara med Disa på sin lediga dag. Prästen läser en dikt sedan lämnar han rummet. Vi ber om att få vara ifred med Milton en stund för att sjunga några sånger som betyder mycket för oss, en av sångerna är en indisk vaggvisa som jag brukade sjunga för honom. Vi sjunger för Milton och min röst är klar och stark. Jag vill minnas denna stund så länge jag lever, något vackrare kommer jag aldrig att komma i närheten av. Nu måste vi gå, vi bestämmer oss för att detta får bli det sista avskedet, vackrare än så här kan det inte bli och det kommer inte att bli lättare. Vi lägger honom i korgen, nallefilten får han med sig. Personalen lovar att se till så att filten kommer med ner i kistan. Man blir aldrig färdig. Det kommer aldrig ett tillfälle då man känner att nu är det ok, nu kan jag släppa taget och gå. Man får helt enkelt göra det ändå. Inga ord kan beskriva hur jag kände mig när jag pussade honom för sista gången, vände mig om och gick. Man är där man är Efter en månad börjar Billy (Malins man red. kommentar) jobba igen. Det finns inte en chans att vi ska klara oss ekonomiskt om han är hemma längre. Att det skulle komma att påverka våra liv på en massa andra sätt än just ekonomiskt förstod vi inte då. Dagarna går och jag lever som i en dimma. Jag känner mig konstig. Det känns som att jag inte har någon kropp, som att jag är uppe i huvudet hela tiden. All förankring i marken är på något märkligt sätt borta. Jag har svindel. Katastroftankarna avlöser varandra, men jag berättar det inte för någon. Det syns inte utanpå och jag vet inte hur jag ska förklara hur jag känner mig. Det är en overklighetskänsla. Hur förklarar man för någon som är kvar i verkligheten hur det känns att vara overklig? Det är ju det som är hela grejen, att man befinner sig på en annan mental planhalva än resten av befolkningen. Om man aldrig har

7 sett en färg, kan man inte se den framför sig bara för att man får den förklarad för sig. Så jag är tyst om min värld. - Hej, hur är det? Jag hatar den frågan! Det känns som ett slag i ansiktet, en kränkning. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag går upp på morgonen, kör Disa till dagis, åker hem, fixar lite, äter lunch, ligger i soffan, tänker, hämtar Disa, fixar mat, nattar Disa... Då borde svaret vara enkelt. - Det är bra. Jag har inte blivit galen, inte skrikit i timmar eller tappat förståndet. Jag är faktiskt riktigt bra på att förlora barn. En riktig hejare på att kontrollera mina känslor faktiskt. Tackar som frågar! Jag är riktigt tapper enligt mina vänner. De skulle aldrig ha klarat det lika bra, jag är så stark! - Jag är inte stark! Jag har inget jävla val!!! Jag vill inte vara stark, vill inte vara bra på att förlora mitt barn. Kan ni inte förstå att alla klarar av att förlora någon man älskar för man har inget val... Det är ingen som frågar om man vill. - Du, jag bara undrar om det är ok för dig att ditt barn dör i en blodförgiftning ett tag efter födseln? Jasså inte... Ok, jag frågar väl någon annan då... Sjuk (red. kommentar) Vi sitter och reflekterar lite över hur pass bra vi ändå har klarat oss igenom det här halvåret när jag helt oväntat får ont i magen, jag blir alldeles matt och vi tvingas lämna restaurangen. Billy kör runt i Vimmerby för att försöka hitta en vårdcentral som är öppen. Min kropp börjar skaka. Tillbaka i stugan lägger jag mig på sängen. Jag är rädd. Kroppen lever sitt eget liv. Jag har ingen frossa, jag fryser inte alls, men kroppen skakar och det är fullt synligt för ögat. Vi ringer sjukvårdsupplysningen. Till ingen nytta, vad ska de säga. Efter att vi spekulerat fram och tillbaka lite säger jag att jag förlorade ett barn för ett halvår sedan. - Kan det vara kroppens reaktion på sorg? Jag vet inte varför jag frågar henne när jag har svaret själv. Den natten vågar jag nästan inte somna. Jag känner mig helt uppgiven. Hos läkaren (red. kommentar) Han tittar på min lapp och frågar mig hur länge jag har mått såhär. Jag berättar om Milton och att jag först förknippade alla symptom med hans död. Men nu har det faktiskt gått tre och ett halvt år och jag blir bara sämre och sämre. Jag berättar att jag är livrädd

8 för att det ska vara cancer och att jag ständigt oroar mig för att få en hjärnblödning eller att jag har MS. Han tittar på mig och förklarar att jag har en utmattningsdepression och panikångest. - Har jag panikångest...? Depression...? Men jag är inte deprimerad, jag har förundrats många gånger över att jag inte blivit deprimerad trots allt som hänt. På hösten blir jag sämre. Jag åker in och ut på akuten. Jag får täta migränattacker. Halva huvudet domnar bort och jag har synrubbningar. Det är svårt att hålla paniken borta alla gånger. Det som är skönt nu är att alla i min närhet är medvetna om hur jag har det. Jag ångrar att jag inte berättat tidigare, många av mina vänner har svårt att förstå att min utmattning har med Miltons död att göra. - Det är ju fyra år sedan, hur kan du fortfarande känna så? Jag blir arg, men jag försöker tänka att man inte kan förstå om man inte varit där själv. Att finna hjälp (red kommentar) Jag är nervös. Jag vet inte vad jag ska göra om detta inte är vad jag hoppats på. Det är söndag kväll och föredraget ska hållas på Disas fritids. Jag sätter mig längst fram till vänster. Han är självsäker och övertygande när han pratar. Han berättar att metoden går ut på att klienten fokuserar på sitt trauma samtidigt som terapeuten knackar på olika punkter längs med energimeridianerna. Det påminner om akupressur. Det skulle kunna låta väldigt flummigt, men han förklarar allting på ett sätt som får mig att vilja ge det en chans. Han säger att, en händelse i sig inte är traumatisk, men tolkningen av det som sker gör att vi upplever den som traumatisk. Början till ett tillfrisknande (red. Kommentar) Jag har hela tiden känt att min sorg har suttit fast i kroppen, att jag inte har fått ut den och att det är därför som jag haft alla symptom. Men hur kan det försvinna så lätt? Nästan för lätt... Jag kan träna igen, promenera ensam i skogen utan att få panikattacker, jag kan umgås med folk utan att behöva gå ifrån för att göra balansövningar, jag kan göra flera saker samtidigt, jag är mer närvarande när jag är med mina barn, jag kan vara vaken hela dagen och hela kvällen. Kort sagt, jag har fått mitt liv tillbaka, eller rättare sagt, jag har fått ett nytt liv. Hela min barndom har jag varit rädd för att bli sjuk och dö. Hypokondrin har varit som en ständig följeslagare genom livet. När Milton dog

9 accelererade oron, men den har alltid funnits där. Nu är den helt borta och jag märkte inte ens när den försvann. Plötsligt en dag kom jag på mig själv med att det fanns plats för så många andra tankar. All oro är som bortblåst och jag är fri, jag är inte längre fånge i min egen kropp. Tiden läker inte alla sår. Tiden gör att såret läker ihop, men ärret finns alltid kvar och det är väldigt skört. När man upplever, hör eller ser något som påminner om förlusten, kan ärret lätt gå upp igen och alla känslor som man kände då kommer tillbaka och det spelar ingen roll hur många år som passerat. Numera bejakar jag de känslorna och ser dem som ett sätt att komma Milton nära, att det faktiskt är skönt att han finns där under huden fortfarande. Det är inte sorg jag känner när jag gråter nu, det är kärleken till ett barn som inte fick stanna. En stilla gråt av längtan, men också av tacksamhet över att jag har fått uppleva honom. Milton

10 Föräldraföreningen Små Änglar tackar Malin för att hon så öppenhjärtligt vill dela med sig av delar av den bok hon har skrivit och vi hoppas att vi snart kan erbjuda er hela boken till en bra kostnad till er medlemmar. Öppna träffar i Stockholm Hösten 2013 Varmt välkomna på öppna träffar i Stockholm. Vi träffas i öppen grupp för samtal om sorgen efter barn som gått förlorade under graviditet, under förlossningen eller spädbarnstiden. Vi pratar om vad som hände, begravningen, ens omgivning, annat samtals stöd, längtan om ett nytt barn, hur man överlever och kan hitta viljan om att vilja leva igen. Höstens öppna träffar 2013 kommer inom kort att läggas ut på hemsidan samt på facebook. Vid frågor: Vi kan alltid nås via mail/telefon Se kontaktlista/styrelse VARMT VÄLKOMMEN

11 Lite kort Manusstopp för kommande Änglablad år /8, 1/11. Kom ihåg att det är GRATIS att skriva i Änglabladet! Vare sig du skriver långt eller kort, med eller utan bilder. Maila till info@smaanglar.org Dock ska man veta att man inte får publicera något som inte är ens eget utan att ha frågat upphovsmannen först. Red. Vi lägger ut änglabladet i PDF form på hemsidan samt på facebook. Är det någon som vill ha änglabladet mailat till sig framöver maila då till info@smaanglar.org Att köpa Föreningen säljer: Pins med änglamotiv. (35 kr) Boken Att leva med en ängel ett livslångt möte och lärande av Eva Bergman och Ursula Nyman. (90 kr) För att beställa betalar man in på PG: Kom ihåg att få med namn och adress så vi vet vem som beställt vad!

12 Redaktion Johanna Waahler,/Pärnilla Sandberg - adress och telefon, se nedan. Revisor Annika Wallbom, Slåttervägen 2, Täby Hemsida-ansvarig Du får gärna ta kontakt med webbansvarig vi mail Philip Yao philip.yao@smaanglar.org Styrelsens adresser Ordförande Johanna Waahler Ellen Keysg Hägersten johanna.waahler@smaanglar.org Kontaktpersonsansvarig Pärnilla Sandberg Månskensv Tullinge parnilla.sandberg@smaanglar.org Ledamot Åsa Nore Tuvvägen Haninge asa.nore@smaanglar.org Kassör och trycksaksansvarig Pärnilla Sandberg Månskensv Tullinge parnilla.sandberg@smaanglar.org Ledamot Linda Häggren Solhemsvägen 15, 1 tr Västerhaninge linda.haggren@smaanlgar.org Ledamot Anna Ritzén anna.ritzen@smaanglar.org

13 Kontakta Föräldraföreningen Små Änglar Internet: E-post: (gamla mail-adressen men fungerar fortfarande) Postgiro: Föräldramedlemsavgift: 150 kr/år Stödmedlemsavgift: 150 kr/år Personalmedlemsavgift: 150 kr/år Adress: Föräldraföreningen Små Änglar Ellen Keysgata 3, Hägersten Telefon: (telefonsvarare) Org. Nr: