Kaisa Häkkinen och Mikael Reuter. Svenska och finska så olika men ändå lite lika

Transkript

1 Kaisa Häkkinen och Mikael Reuter Svenska och finska så olika men ändå lite lika Svenskan och finskan är lite som ett gammalt äkta par: de är inte släkt, de är väldigt olika i de flesta avseenden, men efter en lång samlevnad har de ändå en hel del gemensamma drag. Likheterna gäller främst semantiken och begreppsvärlden språken återspeglar ju i hög grad liknande samhällen och kulturer och delvis ordförrådet. Finskan och svenskan har haft kontakt med varandra så länge dessa språk har funnits till. Arkeologerna har kunnat visa att finnarnas och svenskarnas språkliga förfäder har haft förbindelser sinsemellan i flera tusen år. Många av de germanska lånorden i finskan härstammar från tiden innan det fanns ett språk som kunde kallas svenska. Växelverkan mellan de två språken har inte varit symmetrisk, utan det är i huvudsak finskan som har påverkats av svenskan. I motsatt riktning har strömningen varit betydligt svagare, om man bortser från det inflytande som finskan har haft på svenskan i Finland. Särskilt stark var svenskans påverkan på finskan under medeltiden, då Finland blev en del av den kristna europeiska gemenskapen, och fram till mitten av 1800-talet då finskan utvecklades till ett komplett och småningom också samhällsbärande språk. De första kontakterna mellan det man kan kalla svenska och finska har varit möjliga under vikingatiden. Ett välkänt exempel på dessa urgamla kontakter är etnonymet ruotsi, ruotsalainen svensk, som förekommer i alla östersjöfinska språk. Den ursprungliga formen har varit *rōþs-, som återspeglas i det svenska ortnamnet Roslagen eller i benämningen på invånarna i Roslagen, rospigg. I karelskan har ordet ruottši senare fått betydelsen finländare eller lutheran. Karelarna själva är ortodoxa, och religionen har varit en viktig åtskiljande faktor mellan finnar och karelare, eftersom deras språk har varit mycket lika. Å andra sidan har den lutherska läran förenat invånarna i det stora Sveariket där Finland i århundraden var med som ett östligt landskap. Att ordet ruotsi är ett mycket gammalt lån kan man se på det faktum att samma ord har lånats från östersjöfinskan till ryska där det har blivit en primär benämning på den största slaviska folkstammen i Ryssland, alltså ryss. Det ordet har senare lånats vidare till flera andra språk i Europa och Asien. Svenskan och finskan har kommit i kontakt i flera olika sammanhang, såväl i muntlig som i skriftlig form. Under vikingatiden var det närmast skandinaviska handelsmän som besökte Finland för att skaffa pälsverk som sedan transporterades längs Rysslands stora åar ända till Svarta Havet. Svenska runstenar vittnar om resenärer i österled och om hjältar som omkommit i Finland eller i Tavastland. Eventuellt tog vikingarna också östersjöfinska fångar som såldes som slavar i söder. Det är också möjligt att vikingarna hade finska kompanjoner eller efterapare eftersom utländska mynt och föremål, t.ex. pärlor och smycken, har hittats på gamla handelsplatser i Finland och Karelen. Den språkliga påverkan som kunde dateras till vikingatiden har dock inte i detalj kunnat identifieras. En försvårande faktor är att det inte finns några skriftliga finska källor som kunde hjälpa med dateringen. Det finns några gamla lånord som uppenbarligen har kommit från svenskan och som både semantiskt och till formen kunde hänföras till vikingatiden, men det är omöjligt att bevisa

2 att de har lånats före medeltidens början. Sådana ord är t.ex. hunaja honung. hamppu hampa och kupari koppar som betecknar viktiga handelsvaror, och kari skär och santa sand som beskriver havsnära omgivning. Mycket gamla lån tycks också vara huora och portto, som båda två betyder hora och avslöjar karakteristiska drag i sjöfararnas sociala omgivning. Dessa två ord har förekommit t.ex. i anglosaxiskan före 1150 och åtminstone fornsvenskans portkona har förklarats som ett anglosaxiskt lån. Finskspråkiga motsvarigheter till alla dessa ord har kunnat attesteras i de äldsta finska texter som avfattades på 1500-talet men uppenbarligen är de mycket äldre i talspråket. En del av de medeltida germanska lånorden har uppenbarligen kommit till finskan direkt från lågtyskan. Kulturord av det här slaget är ofta gemensamma för stora språkområden, och det är omöjligt att säga vilka vägar de har vandrat. Utländska handelsmän var troligen de första som introducerade kristendomen i Finland, men på 1100-talet påbörjade den katolska kyrkan ett målmedvetet omvändelsearbete i samråd med den svenske kungen Erik den helige. Med kyrkan kom en mängd nya företeelser, begrepp och lånord. Man började bygga speciella hus som kallades kirkko kyrka, kappeli kapell eller luostari kloster, finnarna fick bekanta sig med svenskspråkigt folk som arbetade för kyrkan och var klädda i speciella kläder som kallades för kaapu kåpa, och finnarna fick veta att dessa människor kallades för munkki munk och nunna nunna. Dessa främlingar berättade om bevingade himmelska varelser som kallades enkeli engel och deras motståndare som hette saatana satan. De sade att varje människa hade en evig själ, sielu, de varnade för synti synd, annars kunde man hamna i helvetti helvete. En del av den medeltida kyrkliga vokabulären har försvunnit efter reformationen, men största delen (bl.a. alla de ord som nämnts ovan) har varit i användning även under nya omständigheter. Vissa delar har levt kvar i överförd funktion. Typiskt för den katolska medeltiden var t.ex. att man brukade svära vid Jungfru Maria och sade totta Maaren, kyllä Maaren ja visst, vid Maria, och även i dag säger man i Åbotrakten kyl maar, totta maar när man menar någonting på allvar. Med kyrkan kom också klosterväsendet, och vid sidan av det andliga livet utgjorde klostren en förebild för avancerat hushåll och jordbruk. Munkarna och nunnorna odlade nya typer av nytto- och prydnadsväxter, och finnarna lärde sig känna nya produkter med nya namn, sådana som kaali kål, lanttu planta, senare speciellt kålrot, och sipuli rödlök som i fornsvenskan hette sipul, och alldeles speciellt kryddor, som också användes som läkemedel. En allmän benämning på dessa var yrtti ört, och exempel på medeltida lån av detta slag är bl.a. aaprotti åbrodd, iisoppi isop, kumina kummin och tilli dill. Med kristendomen började finnarna periodisera tiden på ett alldeles nytt sätt. Tidigare hade man iakttagit månfaser och indelat tiden i enlighet med dem. Nu kom den kristliga kalendern med sina sex arbetsdagar och en vilodag eller söndag, vilka tillsammans bildade en vecka. Namn på olika veckodagar, sunnuntai, maanantai, tiistai, torstai, perjantai, lauantai, lånades direkt från fornsvenskan förutom keskiviikko onsdag som blev ett översättningslån efter germanskt mönster ( midvecka ). Därtill kom en mängd kyrkliga helgdagar som fick namn efter fornsvensk modell, t.ex. helluntai pingst, i fornsvenskan hælgho dagher, och helatorstai Kristi himmelsfärdsdag, i fornsvenskan hälghe þorsdagher.

3 Det finska förnamnssystemet förändrades grundligt under kyrkans inflytande. De gamla genuina dopnamnen uppfattades som ett tecken på hednisk tro och de övergavs helt när folk lockades eller tvingades till dopet. I stället började man ge barnen och under inledningsskedet också vuxna personer namn efter helgon och bibliska gestalter. Dessa nya namn var ofta alltför långa, komplicerade och främmande till strukturen för enspråkiga finnar, och i praktiken använde man förenklade eller på annat sätt anpassade varianter. Helena blev t.ex. Elina, Ella, Heli, Helli, Helinä, Heluna, Heljä, Leena; Katarina blev Kaari, Kaarina, Kaija, Kaisa, Kati eller Riina; Johannes blev Hannes, Hannu, Janne, Jonne, Juha, Juhana, Juhani, Jukka, Jussi osv. Flera av dessa varianter har senare tagits som egentliga förnamn i den finska namnsdagskalendern. De äkta finska förnamnen, sådana som Aino, Ilma, Unto och Väinö, har börjat tränga in i den officiella kalendern först mot slutet av 1800-talet. Internationell handel spelade en avgörande roll när de första städerna grundades vid den finska kusten under medeltiden. Den äldsta staden i Finland var Åbo som har vuxit upp på en gammal handelsplats och fått en särställning då den katolska kyrkan och den världsliga administrationen tog Åbo som sitt centrum på 1100-talet. Stadens finskspråkiga namn Turku betyder marknadsplats och är tydligen ett gammalt ryskt lånord som eventuellt har lånats via estniskan. Det är uppenbarligen samma ord som svenskans torg. Finlands medeltida städer var sex till antalet och alla deras namn är av främmande ursprung. Rauma (sv. Raumo) är ett urskandinaviskt lån, samma ord som svenskans ström. Naantali och Porvoo är modifierade versioner av städernas svenskspråkiga namn som i nusvenskan lyder Nådendal och Borgå. Den stad som var företrädare till staden Björneborg hette Ulvila (Ulfsby) och namnet har bildats efter det skandinaviska personnamnet Ulf. Förleden i namnet Viipuri Viborg är oklar men efterleden är tydligen samma ord som svenskans borg. Med städerna fick den finska kulturen alldeles nya drag, och nya benämningar behövdes för nya företeelser. T.ex. ordet kaupunki stad har lånats från gutniskans kaupungr (jfr kaup köp och sv. köping), medan katu gata och portti port, eventuellt också tori torg, är medeltida svenska lån. Det vanliga folket på landet byggde sina hus av trä och på samma sätt kunde man förfara i städerna, men där började man också bygga av sten och tegel. Orden muuri mur, muurata mura, tiili tegel, holvata välva, maalata måla och torni torn är medeltida lånord från svenskan och de syftar på viktiga innovationer inom byggbranschen. Åbo domkyrka var den första byggnad i Finland som murades av tegel. De medeltida kyrkorna pryddes med statyer och färgrika målningar, men senare, under reformationstiden, blev de ofta övermålade för att undvika överflödig världslig prakt inom kyrkolivet. Befolkningen i städerna var annorlunda sammansatt än på landet. Invånaren i staden kunde vara porvari borgare eller något slags hantverkare, t.ex. maalari målare, nikkari snickare, pakari bagare, sorvari svarvare eller värjäri färgare. Medeltida yrkesbenämningar är också kolari kolare, kinnari skinnare och kippari skeppare. För underhållningsmusik svarade t.ex. leikari lekare, gycklare och piipari pipare. Köpmän som temporärt vistades i städerna kallades kesti gäst, och för dem och för resande tjänstemän började man bygga härbärgen som kallades kestikievari gästgiveri eller helperi

4 härbärge. Viktiga mötesplatser var också lokaler som kallades krouvi krog. Eftersom samhället var flerspråkigt behövdes ofta en som kunde översätta, alltså tulkki tolk. Vid handel behövde man någonting att betala med, alltså pengar, t.ex. aurtua örtug, penninki penning eller äyri öre. När man hade betalt ville man ha ett bevis på detta, alltså kuitti kvitto, och när man ville transportera och sälja olika produkter behövde man olika måttkärl och behållare, såsom kannu kanna, pikari bägare, tuoppi stop, tynnyri tunnor och vati fat. För att inte bedra sina kompanjoner behövde man också gemensamma måttenheter, såsom aami åm, kippunta skeppund och leiviskä lispund, och vedertagna föremål för att väga varor, t.ex. puntari pyndare, besman, vaaka våg och vihti vikt. Från och med 1100-talet började också svenskspråkiga invandrare flytta till Finland och bosätta sig i västliga och sydliga kusttrakter och i skärgården. Därmed fick också vanliga människor på landet möjlighet till språkkontakter med svensktalande grannar. De svensktalande kände till nya metoder att mala och bevara säd, de kunde bygga någonting som kallades mylly, fornsvenskans mylla i betydelsen kvarn, och bevara säd i laari lår, och de visste vad man skulle kalla nya djur som kom till Finland under medeltiden, t.ex. rotta råtta och katti katt (i nufinskan kissa). År 1323 blev Finland officiellt en del av Sverige, svenska lagar trädde i kraft och administrationen började fungera på svenska. Vissa centrala begrepp i det finska lagspråket är medeltida svenska lånord, t.ex. laamanni lagman, laki lag och tuomari domare. Brott och straff var viktiga element i det nya rättssystemet, härom vittnar t.ex. lånorden raastupa rådstuga, pyöveli bödel, ryöväri rövare, mestata mista, avrätta och teili stegel. Strukturen hos det finska samhället förändrades dramatiskt under medeltiden. Samhället började differentieras och indelas i olika sociala grupper och klasser. Den nya överklassen hette aateli adel, och benämningen herra herre togs i bruk som en allmän benämning på förnäma manliga personer. Folket lärde sig känna nya typer av ledarskap och ledare. Medeltida lånord är t.ex. pormestari borgmästare och raati råd. Sociala förhållanden på vardaglig nivå kunde också betecknas med lånord, exempel på detta är t.ex. naapuri granne som i fornsvenskan hette nabor, vaari, faari som betydde far, farfar eller en äldre, ärevördig man i allmänhet, och muori mor som också kunde användas som en allmän benämning på äldre kvinnor. Alla ord som vi hittills nämnt som exempel på svenska låneord förekommer i de äldsta finskspråkiga källorna från 1500-talet. Av detta vågar man dra den slutsatsen att de hade lånats redan tidigare. I vissa fall kan man även bevisa att så är fallet. Det finns inte några medeltida finska texter, men finska ord och namn finns spridda i dokument som är skrivna på något annat språk. I de flesta fall får man dock nöja sig med det faktum att orden verkar vara hemmastadda i 1500-talets skriftfinska. Slutet på Finlands medeltid dateras litet varierande i olika källor men Mika Kallioinen som nyligen disputerat på Finlands medeltida handel har hävdat att medeltiden varade ända till 1570-talet. Andra rätt allmänt brukliga dateringar är 1525 eller Det finska skriftspråket skapades vid medeltidens slut, under reformationen på 1540-talet, genom att religiösa texter översattes från andra språk. De viktigaste källspråken var tyska,

5 svenska och latin. Eftersom det var fråga om heliga texter arbetade översättarna, först och främst Mikael Agricola, mycket försiktigt. Den ledande principen var att både innehållet och strukturen skulle bevaras så oförändrade som möjligt. Således arbetade översättarna ord för ord och överförde också mycket troget källtextens strukturella egenskaper till målspråket. Ända till 1800-talets början vimlade finska texter av främmande ord och konstruktioner, och språket fick egenskaper som var alldeles främmande för finskan. Belysande exempel på dessa främmande drag är t.ex. passivkonstruktioner med ablativagent och reflexiva uttryck. En del av dessa konstruktioner har överlevt till våra dagar, även om de mest påfallande svecismerna har gallrats bort under 1800-talet eller under förra hälften av 1900-talet. Finskans ljudstruktur skiljer sig radikalt från svenskans, och därför har det alltid varit litet svårt för finnarna att låna ord från svenskan eller något annat indoeuropeiskt språk. Det finns gott om främmande ljud och ljudkombinationer som finnarna inte tycks kunna uttala utan viss modifiering. Så har det också varit med gamla lånord. Den berömda svenska historikern och kartografen Anders Bure skrev en beskrivning om Norden i början av talet och i sin bok berättade han också om finnar och deras svårigheter med främmande ord. Han skrev att finnarna inte kunde uttala tonande klusiler eller konsonantförbindelser i ordets början. Därav följde skrev Bure att åtminstone alla finska adelsmän, präster och handelsmän och även välbärgade bönder lät sina söner som småbarn lära sig svenska för att bättre kunna anpassa sig till främmande språk i allmänhet. På grund av dessa stora skillnader mellan finskans och svenskans fonologiska och fonotaktiska system har flera lånord blivit så starkt modifierade att sambandet med det långivande svenska ordet knappast kan märkas. Svåra konsonantförbindelser har förenklats, tonande klusiler har ersatts med tonlösa. Eftersom de gamla finska ordstammarna alltid har slutat på en vokal, har enstaviga svenska ordstammar kompletterats genom att tillsätta en överflödig vokal i ordslutet. Dessa modifierade låneord är så djupt inrotade i den finska vokabulären att finnarna själva uppfattar dem som äkta finska ord. Exempel på sådana väl anpassade ord finns i hundratal, och de representerar oundvikliga element i finnarnas vardagliga liv. Vi kan ta några centrala ämneskretsar som exempel och börja med mat och bakverk. Vi har t.ex. kakku kaka, kinkku skinka, korppu skorpa, limppu limpa, soppa, soosi, velli välling, viili fil som lånats från svenskan. Sedan har vi byggnader och deras inredning. Några medeltida byggtermer har vi nämnt redan tidigare, därtill kommer t.ex. halli hall, kalteri galler, kamari kammare, kuisti kvist, luhti loft, pilari pelare, porstua förstuga, sali sal. Inne i huset måste man ha hella häll, spis, hylly hylla, kaappi skåp, kakluuni kakelugn, lamppu lampa, matto matta, peili spegel, penkki bänk, sohva soffa, sänky säng, tapetti tapet, tuoli stol och uuni ugn. Det finska samhällssystemet och armén har skapats efter svenska förebilder, vilket avspeglas i ämbetsspråket och officiell terminologi. Vi har amiraali, armeija, eversti, kapteeni, kenraali, kersantti, korpraali, luutnantti, vänrikki, vi har marssi, pataljoona, reservi, rykmentti och univormu osv., vi har kansleri, kanslia, komissaari, konstaapeli, konttori, ministeri, notaari, sihteeri, vi har kruunu och prinssi, pankki och posti och mycket annat som vi nästan oförändrat har kunnat låna från svenskan. Det är omöjligt att ens försöka räkna upp alla dessa lånord, eftersom deras antal är flera tusen.

6 Med tiden har finskans struktur förändrats något under svenskans inflytande. Finnarna har börjat uttala sådana ljudkombinationer som tidigare har varit alldeles omöjliga i finskan, t.ex. konsonantförbindelser i början av ordet, som i orden prinsessa, presidentti och trumpetti, eller förbindelser av tre olika konsonanter, t.ex. kompromissi och teksti. Finnarna har börjat gynna analytiska uttryck i stället för syntetiska ordformer, man säger t.ex. ilman rahaa utan pengar i stället för rahatta, alltså raha penning + karitivsuffix, eller minun talo mitt hus i stället för taloni, talo hus + possessivsuffix. Tusentals nya sammansättningar och fraser har bildats efter svenskt mönster, t.ex. vanliga ord som kirjoituspöytä skrivbord, kuorma-auto lastbil, nenäliina näsduk, puutarha trädgård, päiväkirja dagbok och taskulamppu ficklampa, liksom de officiella peruskoulu grundskola och lisäarvovero mervärdesskatt som bägge som företeelser introducerades i Finland efter det att de funnits en tid i Sverige (mervärdesskatten har dock förebilder också i andra språk). Även i finskans böjningsformer kan man se svenskans påverkan. Liksom svenskan har finskan inte något genuint tempus för kommande tid, alltså futurum, men den analytiska strukturen tulee tekemään kommer att göra som tydligen skapats efter den motsvarande svenska konstruktionen är numera rätt vanlig och även accepterad. Avledningssuffixet ri som i och för sig är urgammalt och genuint har fått en ny betydelse av nomen agentis under svenskans påverkan, eftersom suffixet förekommit som en del av lånade yrkesbeteckningar, såsom maalari, sorvari, värjäri. Sammansättning har ursprungligen hört endast till nominalbildning i finskan, men under de senaste århundradena har den utvidgats också till verb. Mikael Agricola var förtjust i sammansatta verb med prefixliknande förled, och deras antal har ökat kraftigt med skriftspråkets utveckling. På 1800-talet började finnarna konstruera verb med ett substantiv eller adjektiv i nominativform som förled. Sådana ord som palovakuuttaa brandförsäkra och riimisuolata rimsalta uppfattades först som alldeles språkvidriga av nationellt sinnade språkforskare, men i dag är de helt vanliga och accepterade element i finska språket. August Ahlqvist, som var en av de mest inflytelserika finska språkforskarna och språkvårdarna på 1800-talet, skrev och talade mycket bestämt om att finskan blivit ett kulturspråk tack vare svenskans djupgående inflytande. Han visste vad han talade om. Han hade själv forskat kring finskans närmaste släktspråk som talades i Ryssland och han kunde med egna ögon se den kolossala skillnaden mellan dessa lantliga, föga utvecklade språk och finskan. I alla fall fick han hård kritik för sina påståenden, och han nästan förklarades som landsförrädare eftersom den ledande puristiska principen var att allt som var av främmande ursprung var avskyvärt och skadligt. Språkvetenskapliga forskningsresultat borde dock inte vara smaksaker eller nationella principfrågor. Med hjälp av detaljerade analyser kan vi påvisa att svenskan har påverkat finskan mer än något annat språk någonsin gjort. Vi kan räkna upp tusentals svenska lån och inte minst översättningslån i finskan, och i flera fall kan vi faktiskt med framgång översätta ord för ord, del för del från finskan till svenskan eller tvärtom. Att översätta från finska till svenska är faktiskt ofta lättare än från engelska eller tyska till svenska, trots att dessa språk är nära besläktade med svenskan. Orsaken är just den gemensamma begreppsvärlden och de

7 många ord och konstruktioner som direkt motsvarar varandra. Att detta också kan vara en fälla falska likheter ska vi se närmare på nedan. Med tanke på hur starkt svenskan har påverkat finskan skulle man ju vänta sig en påverkan också i andra riktningen, men det är bara att konstatera att den är rätt så obetydlig. Svenskan har i huvudsak fått sina impulser och sina nya ord söderifrån: från tyskan under medeltiden, från franskan främst under 1700-talet och från engelskan från 1900-talet och framåt. De finska inslagen i svenskans ordförråd är lätt räknade om man ser till svenskan i Sverige. Däremot är förstås svenskan i Finland utsatt för kontinuerlig påverkan från finskan, och det gäller praktiskt taget alla språkliga nivåer utom stavning och ordens böjning. De klassiska exemplen på finska lånord i den allmänna svenskan är pojke (fi. poika), känga (fi. kenkä sko ) och pjäxa (fi. pieksu). Därtill kommer ett antal vardagliga ord och ord som i det närmaste har fallit ur bruk eller som används mest om finländska förhållanden. Pojke (i olika former) tycks ha förekommit som lån från finskan redan i fornsvenskan, men uppenbarligen mest i sammanhang som hade med den östra rikshalvan att göra. Det är emellertid först på senare tid som det mer eller mindre har trängt undan gosse som det neutrala ordet för barn av manligt kön. Känga verkar enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) ha kommit i mer allmänt bruk på 1700-talet, till en början i Norrland och Finland. Så snart jag kom in uti Västerbotn, såg jag alt folket hafva på föttren ett slags skor, Kängor kallade, skriver t.ex. Linné Observera att svenskan har lånat ordet i en mer specifik betydelse än det har i finskan, där det är den neutrala benämningen på sko. Också pjäxa har fått sin betydelse förskjuten i svenskan och används i dag främst i betydelsen grov snörkänga av läder, lämpad för sport o.d., framför allt om skidpjäxor. Dessa kallas inte pieksu på finska utan vanligen mono (ursprungligen ett varumärke), ett ord som också används i vardaglig finlandssvenska vid sidan av skidkänga (men sällan pjäxa). Den ursprungliga betydelsen av framgår av följande definition i SAOB: (numera i sht om förh. i Norrl. o. Finl.) av (ren)skinn med kvarsittande hår l. av läder förfärdigad, tämligen mjuk sko som är sydd på sådant sätt att det stycke varav sulan består äv. omsluter fotens sidor samt häl o. tår o. framtill jämte ovanlädret bildar en näbb o. som snöres med en enda rem förlängd med ett (brett) vävt band avsett att lindas runt skoskaftet o. smalbenet; stundom äv. med ngt avvikande utförande. Ett högfrekvent ord som uppenbarligen har sitt ursprung i finskan är adjektivet kul. Det har använts i svenskan sedan 1800-talet, ursprungligen i de så kallade knallarnas slangspråk månsing, bl.a. i betydelsen ja, jag förstår, varifrån sedan betydelsen bra, gott har utvecklats. Bertil Molde har på ett trovärdigt sätt visat att det återgår på finskans kyllä ja, javisst; nog. Ett annat vardagligt lån från finskan är verbet kola (kola av, kola vippen) av fi. kuolla dö Också koling (försupen) hamnsjåare etc. (mest känt tack vare Albert Engströms Kolingen) och de tidigare finnkole, finnkolex, finnkolis kommer från finskan, men har ett annat ursprung, nämligen tilltalet eller tillropet kuule, kuuleks hör på, hör du. I det här sammanhanget kan också nämnas det vardagliga hyvens bra, utmärkt från fi. hyvä bra.

8 Intressant till sitt ursprung är det likaså vardagliga kova pengar, penningsumma. Det kommer sig av att det på vissa svenska sedlar i slutet av 1700-talet och en bit in på talet fanns text också på finska, och där användes fi. kova hård i valörangivelsen (t. ex. Kolme Kowaa Riikin Daleria, tre riksdaler i hårda mynt). Bland de vardagliga orden kan slutligen nämnas rappakalja struntprat från fi. rapakalja dålig svagdricka, dåligt öl. Intressant nog uppfattas framför allt hyvens, kola, koling och kova som typiskt sverigesvenska av finlandssvenskarna. Detsamma gällde tidigare kul, men det har fått en viss spridning på senare tid och konkurrerar i någon mån med det vanligare kiva. Ett antal lån från finskan har tidigare haft en större utbredning men befinner sig nu på klar tillbakagång. Hit hör till exempel det gamla rymdmåttet kappe (av fi. kappa) och militärtermen motti omringad truppavdelning. Pörte (fi. pirtti) och pärta (päre, partitiv pl. päreitä) är gamla lån, men har egentligen aldrig spritt sig utanför områdena med finsk bosättning. Välkänt ännu i dag är sisu seg uthållighet, men också det används normalt bara om finsk sisu. Finskans sauna bastu, som fått internationell spridning, har aldrig trängt undan sin svenska motsvarighet vare sig i Sverige eller i Finland. Slutligen kan vi nämna ett par sentida översättningslån som har kommit in i sverigesvenskan, eventuellt genom förmedling av finlandssvenskan. Det ena är den trafiktekniska termen gårdsgata (fi. pihakatu), som togs över i lagspråket i Sverige på talet enligt mönster från Finland, och det andra är stavgång motionsvandring med stavar (sauvakävely). Med tanke på att finnarna har varit den överlägset största invandrargruppen under talets senare hälft och att finskan är det minoritetsspråk i Sverige som har flest talare, är det påfallande att svenskan har lånat in så få finska ord under modern tid. Vad det beror på kan man bara spekulera om. Hittills har vi talat om den relativt anspråkslösa inverkan som finskan har haft på svenskan i Sverige. När det gäller svenskan i Finland är situationen naturligt nog en helt annan. Som vi tidigare har konstaterat har finskan påverkat svenskan i Finland på praktiskt taget alla språkliga nivåer utom i fråga om stavning och böjningsformer. Vi ska nämna några exempel. Vi kan börja med något så grundläggande som ljudsystemet. Det är visserligen svårt att säga vad som är ålderdomliga drag eller separat utveckling och vad som beror på finskt inflytande, men allt tyder på att inte minst sats- och ordmelodin i finlandssvenskan (med avsaknad av skillnaden mellan akut och grav accent förutom i västnyländsk dialekt) har påverkats av finskan, liksom det faktum att finlandssvenskan har kvar kortstavigt uttal, dvs. kort vokal plus kort konsonant i tryckstark stavelse (med en helt annan distribution än i fornsvenskan; t.ex. i mina, företag, kamera). Också vokal- och konsonantkvaliteten har i viss mån påverkats av finskan. Inom ordförrådet förekommer både direkta lån och inte minst översättningslån och betydelselån. De direkta lånen är huvudsakligen vardagliga ord som hurja fantastisk, vild, juttu grej, historia, kaveri kompis och det nyss nämnda kiva trevlig, kul, men det förekommer också ord med mer neutral stilvalör som kokko bål, brasa, palva (fi. palvata)

9 basturöka och puukko slidkniv. De flesta direkta lånen undviks i allmänhet i skriftspråket. Översättningslån finns det däremot i alla genrer. Att de är så många beror säkert på det vi har varit inne på tidigare, nämligen de stora likheterna mellan språken i fråga om ordförråd och ordbildning. Hur ska en finlandssvensk som känner till de finska orden vesikatto och välikatto veta att man på svenska inte talar om vattentak och mellantak utan om yttertak och innertak? Av samma orsak är betydelselånen många: vanliga svenska ord får sitt betydelseinnehåll förskjutet enligt betydelsen hos det finska ord som närmast motsvarar dem. Ett exempel är när hålla används i betydelsen behålla eller förvara enligt mönster av fi. pitää, ett annat när länk på grund av fi. lenkki (i sin tur ett lån från svenskan som fått sin betydelse förskjuten) används bl.a. i betydelsen joggingrunda. Vi avstår här från att ge fler exempel och hänvisar i stället till Finlandssvensk ordbok (4 uppl., Schildts 2008). Den syntaktiska påverkan från finskan kan ta sig många uttryck, men den är sällan påfallande hos vana skribenter. Den kan gälla bl.a. ordföljd, genitivkonstruktioner ( brons öppningsföreskrifter ), krångliga framförställda bestämningar ( det av styrelsen fattade beslutet ) och tunga passivkonstruktioner och verbalsubstantiv. Prepositionsbruket påverkas ofta av finskans kasusändelser: man köper något från en affär (kaupasta), något händer tre gånger i året (vuodessa) och man går på andra klassen (luokalla). Det finska inflytandet på svenskan i Finland är utan tvekan det som mest har sysselsatt den finlandssvenska språkvården under de senaste hundra åren. Eftersom målet är att svenskan i Finland ska förbli en fullt gångbar variant av svenskt riksspråk har onödig påverkan från finskan självfallet motarbetats. Det finns rikligt med litteratur om detta, och vi har därför valt att inte gå närmare in på den frågan i denna artikel. Kapitlet om svenskans inflytande på finskan bygger på ett föredrag som Kaisa Häkkinen höll på Svenskans beskrivning 25 i Åbo De viktigaste källorna för avsnittet om finskans inflytande på svenskan är artiklar av Björn Pettersson och Bertil Molde i tidskriften Språkvård på och 1980-talen och (för finlandssvenskans del) Mikael Reuters bok Översättning och språkriktighet (Svensk Språktjänst AB 2006).