intervju miah persson ARKIVENS DROTTNING

Transkript

1 intervju miah persson ARKIVENS DROTTNING De har blivit några stycken nu, skivorna med musik av bortglömda barockmästare. Mot alla odds har de på pappret smala produktionerna toppat försäljningslistorna. Det senaste projektet måste ändå skivbolagsdirektörerna ha tvekat en aning inför:»rysk barockopera?... Finns det överhuvudtaget?«men Cecilia Bartoli fick som hon ville, och med nya skivan S:t Petersburg har hon än en gång visat att den bästa musiken som skrivits inte sällan ligger och dammar i något avlägset arkiv. Sofia Nyblom fick en exklusiv intervju i samband med lanseringen i Versailles. TEXT SOFIA NYBLOM foto decca/uli weber 28 OPUS

2 Smilgroparna hörs i rösten, tänker när jag möter Cecilia Bartoli på ett hotell i Versailles. För det är något omedelbart över henne: en längtan efter att möta sin publik och överföra sin egen glädje på mottagaren. Italiensk livsglädje omsatt i konstnärskap på högsta nivå. Rösten vibrerar av en sorts elektricitet, ett vibrato som ibland kan uppfattas som en smula neurotiskt men som i sina bästa stunder förmedlar närvaro och glödande musikalitet. Det är Cecilia Bartolis senaste projekt som fört henne till Versailles: S:t Petersburg, där Bartoli utforskar det musikaliska utbytet mellan Italien och Ryssland under den sena barocken. Evenemanget i sig utgör ytterligare ett i raden av spektakulära skivlanseringar. Kvällen före vårt möte har Cecilia Bartoli musicerat tillsammans med ensemblen I Barocchisti och deras ledare Diego Fasolis på en scen uppbyggd i Spegelsalen på slottet. Under raderna av kristallkronor, iförd snövit klänning och tiara, låter hon rösten spinna melismer i duett med en traversflöjt eller en barockoboe. I extranumret marscherar hon in till tonerna av en krigisk marsch för att brista ut i en vredesaria iklädd vit pälsmössa à la Russe och sedan marschera ut igen. Ett shownummer som lockar fram förtjusta applåder från den specialinbjudna publiken. På mottagningen efteråt trängs journalister från hela världen och ryska sponsorer med vänner och bekanta under Herkulessalens imposanta takmålningar. Det är elegant och påkostat och duger bra som ersättning för den planerade lanseringen i Vinterpalatset i S:t Petersburg som lades ner när världspolitiken ställde allt på ända. När operastjärnan äntligen visar sig framåt tolvslaget är de delikata parmesanbladen med gåslever och de millimeterbreda limecheesecakeskivorna på upphällningen. Men ett glas champagne får Cecilia Bartoli iallafall i handen innan tenoren Rolando Villazón ger henne en kram, och hon får en klapp på axeln av chefen på skivbolaget och slottets evenemangschef. Morgonen därpå är det onekligen en speciell känsla att promenera längs Slottsträdgårdens murar bort mot Grand Trianon och hotellet strax intill. Det är OPUS 29

3 cecilia bartoli höstligt stillsamt, just i brytningstiden mellan sensommar och höst, och platanerna har börjat tappa sina löv. Bartoli är uppbokad på intervjuer hela dagen, men jag har turen att träffa henne när hon är nyfrukosterad. Det enda som rubbar hennes cirklar är luftkonditioneringen i det utkylda hotellrummet. Närmast panikslagen tigger hon mig om att vi ska byta till det varmare rummet bredvid för att slippa riskera en förkylning. När vi väl landat så släpper hon loss sin entusiasm över upptäckterna hon gjort i denna dolda musikskatt. Rösten blir nästan barnsligt upprymd ibland så pass att hon inte ens hittar orden när hon på smattrande italienska försöker beskriva hur forskarglädjen tänder henne. Envisheten som fått henne att trotsa den slutna ryska byråkratin och tjata på Valery Gergiev för att till slut forcera upp dörrarna till Mariinskijteaterns arkiv och komma åt okända pärlor från den italiensk-ryska barocken. Det är hur ska jag säga... ja, det är en helt fantastisk otrolig! känsla att sitta där och bläddra i partituren och inse att det här är juveler, ja mästerverk faktiskt som ingen har hört på flera hundra år! Vad sa Valery Gergiev då, när du berättade vad du hittat? undrar jag nyfiket. Min egen upplevelse av Gergiev är ju att hans intresse för tidigare epokers musik är begränsad, djupt rotad i den senromantiska myllan Mussorgskij, Tjajkovskij, Stravinsky och sedermera Sjostakovitj och Prokofjev som han är. Bartoli skrattar ett stort, självironiskt skratt: Han blev ju förvånad, framförallt över min stora entusiasm! Men så kommer allvaret in i rösten. Det är klart att han identifierar det italienska inslaget i rysk musikhistoria, men för honom börjar det ju med premiären på Ödets makt (Giuseppe Verdis opera) 1873, säger hon. Själv drar jag mig till minnes mitt besök i S:t Petersburg 2003, då jag intervjuade Valery Gergievs syster, Larissa Gergieva, som förestår Mariinskij-akademien, teaterns plantskola för unga talanger. Gergieva ville visa på sångtekniska likheter mellan den uttrycksfulla ryskan, med sina öppna vokaler och bruket av klingande konsonanter, och den temperamentsfulla italienskan. Men också sättet hos ryska tonsättare att utgå från bel canto-skolans sjungande linjer alltifrån Michail Glinka till Tjajkovskij och Rimskij-Korsakov. Så visst finns det en medvetenhet om arvet från väst, även om den är delvis outtalad. Innebörden av Bartolis upptäckt är egentligen en bekräftelse på något som många vetat, men få brytt Praktfullt skivsläpp Cecilia Bartoli, Diego Fasolis och orkestern I Barrochisti vid lanseringen av S:t Petersburg i Versilles. sig om att inse betydelsen av: att 1700-talets ryska monarker importerade såväl västerländsk musik som konst och arkitektur, tills Katarina den Stora stängde fönstret mot väst när behovet av att befästa den nationella identiteten växte sig starkare vid 1800-talets början. En historia som tycks upprepa sig i dag. Men varifrån kommer din förkärlek för udda, okänd musik? Kärleken till okänd musik, ja den kommer egentligen från min kärlek till musiken överhuvudtaget, säger Bartoli, och påpekar att hon växte upp med musiken i blodet. Mamma och pappa var medlemmar i Romoperans kör, lilla Cecilia tog lektioner av sin mor och stod själv på scenen första gången som 9-åring. Redan när hon slog igenom vid dryga 20, så stod recitals med mindre kända musikaliska inslag på hennes program. Sedan många år begränsar Bartoli sina framträdanden till 50 om året, med tyngdpunkten på konserter snarare än mer fysiskt krävande operaframträdanden. Något som bidragit till auran av exklusivitet kring hennes scenpersonlighet, men också hjälpt henne behålla friskheten i rösten. Alla bel canto-operans krav på finstämda nyanser, utmejslade pianissimon och mezzavoce i långa, utspunna fraser ger Bartoli prov på när jag hör henne. Men den tekniska finessen FAKTA Namn Cecilia Bartoli Ålder 49 Familj Pojkvännen Oliver Widmer, operasångare Bor Zürich Aktuell Med albumet och projektet S:t Petersburg, turné med Bellinis Norma i ny kritisk utgåva, samt som konstnärlig ledare för Pingstfestivalen i Salzburg (22-25 maj). Gästar tillsammans med I Barocchisti och dirigenten Diego Fasolis Tivoli i Köpenhamn (22/9) och Stockholms konserthus (29/9). Biljetter finns till redan till försäljning via respektive konserthus hemsida. 30 OPUS

4 «Det är oerhört vacker musik. Patetisk, långsam, melankolisk som om de här tonsättarna försökte hitta den ryska själen.» foto xavier paris / decca classics är också slående när man lyssnar på hennes senaste inspelningar. Cecilia Bartoli har lyckats med något som borde vara omöjligt: att nå stjärnstatus med en repertoar centrerad kring udda och lite undanskymda tonsättare från barock och tidig klassicism. Att bygga en karriär som inte kretsar kring standardroller på jättelika scener, utan snarare fokuserar på intimiteten i musicerandet med en uppsättning barockmusiker. En karriär som konsekvent undviker ens antydan till crossover. Ändå toppar hon listorna, och har den unika möjligheten att lägga tid på dyra prestigeprojekt. Projekt som Musica Proibita, albumet som kretsar kring musik komponerad under den epok när opera var förbjuden av katolska kyrkan. Eller Sacrificium, där Bartoli fördjupade sig i kastratsångarnas tragiska offer på konstens altare, och Mission, ett av flera album kring diplomaten och prästen Agosto Steffanis många operor och sakrala verk. Alla är de exempel på projekt som kretsar kring en berättelse. Bit för bit, lika minutiöst som arkeologerna som silar lerjord på Forum Romanum, rekonstruerar Bartoli och hennes team skärvor av italiensk kulturhistoria (den enorma italienska musikexporten under barocken skulle man kunna jämföra med dagens svenska musikunder, där svenska låtskrivare och band brer ut sig över jordklotet). Betänker man hur situationen för dagens italienska kulturliv, så inser man att Bartolis arbete faktiskt innehåller en sorts kulturpolitisk aspekt. Det började med Nicola Porporas musik och projektet kring kastraterna, berättar hon. Den neapolitansk-födde Nicola Porpora undervisade och komponerade för tidens stora kastratstjärnor, från Farinelli till Caffarelli och Senesino: Fyratusen pojkar om året kastrerades i Italien men bara några få fick stora karriärer, berättar Bartoli engagerat. Researchen kring Porpora ledde bland annat till albumet Sacrificum, där Cecilia Bartoli gestaltar den hisnande svåra musik som skrevs för kastraternas kvinnligt klingande röster. Tack vare sina framgångar blev Porpora också den första i raden av europeiska tonsättare som bjöds in till Sankt Petersburg. Men han tackade nej! Istället tog hans kollega Francesco Araia tillfället i akt, och blev på så sätt den förste hovkapellmästaren hos kejsarinnan Anna Ioannovna, berättar Cecilia Bartoli. Anna Ioannovna, Elisabeth (Peter den Stores oäkta dotter) och Katarina den Stora dessa tre kvinnor regerade Ryssland under 1700-talet, och det var på Annas initiativ som förbudet mot utländska musikerturnéer hävdes i Ryssland. Så kom det första operakompaniet under violinisten Domenico dell Olio till Ryssland och tonsättare som Vincenzo Manfredini, Herrmann Raupach och även Domenico Cimarosa komponerade under Elisabeths och Katarinas överinseende musikdramatik på rysk mark. Och, från 1755, till ryska libretton. Musiken, menar Bartoli har en helt egen karaktär. Det är oerhört vacker musik. Patetisk, långsam, melankolisk som om de här tonsättarna försökte hitta den ryska själen. Det överraskade mig mycket! säger Bartoli uppriktigt. Den italiensk-ryska barocken grenslar klassicismen det blir uppenbart när man lyssnar till utdragen ur dessa speciella verk. De långa fraserna är burna av en flytande poesi med stänk av romantikens innerlighet hos Raupach och Araia; men också det storslaget pompösa när Cimarosa skriver sin enda opera seria på rysk mark. foto xavier paris / decca classics OPUS 31

5 cecilia bartoli «Det finns inga politiska avsikter med den här skivan. Ingen hade ju kunnat förutse det som skulle hända när vi spelade in för ett år sedan. Men visst bjuder cd:n in till reflektion - under den här perioden välkomnade ju Ryssland utländskt inflytande!» Jag kan inte låta bli att fråga Bartoli hur hon ser på tajmingen av lanseringen. Samtidigt som Ryssland annekterat Krim och sluter sig alltmer, och västvärlden i protest bojkottar rysk export, lyfter hon ju fram ett exempel på en epok när fönstret mot väst stod vidöppet. Nej, det finns inga politiska avsikter med den här skivan. Ingen hade ju kunnat förutse det som skulle hända när vi spelade in för ett år sedan, säger Bartoli. Men visst bjuder cd:n in till reflektion under den här perioden välkomnade ju Ryssland utländskt inflytande! Något annorlunda uttrycker sig Diego Fasolis, dirigenten för I Barochisti, när jag träffar honom kvällen innan. Han bekräftar min instinktiva känsla för att Bartoli genomgående söker underliggande politiska stråk i allt hon gör genom att i musikaliska termer problematisera kring konstnärliga villkor och offer. Och att hindren för S:t Petersburg-projektet krävt långa och stundtals utsiktslösa förhandlingar innan islossningen, som skedde tack vare Gergievs inflytande. Självklart finns därför också en feministisk agenda: i Petersburg-projektet visar Bartoli på kvinnliga makthavares utveckling av kulturlivet, här i form av tre starka tsaritsor. Kvinnligt ledarskap är överhuvudtaget en fråga som ligger henne nära. Själv har hon sedan tre år tillbaka förtroendet att leda den prestigefulla Pingstfestivalen i Salzburg. Bartoli har bidragit till att maximera intäkterna och skapa ett enormt publikintresse. Det är en fantastisk tidpunkt i min karriär, konstaterar hon förnöjt om möjligheten att utifrån sin nya plattform skapa något exklusivt i Salzburg och bjuda in lysande artister. Årets Pingstfestival kretsar kring Glucks musik. Cecilia Bartoli rolldebuterar själv i Ifigenia på Tauris, men hon har även bjudit in vännen Rolando Villazón och flera av dagens största stjärnor. Samtidigt med lanseringen i Versailles nås världen av nyheten att Romoperan avskedar all konstnärlig personal en nyhet som får Bartoli att gå i taket. När vi ses är Bartoli förtvivlad att se fundamentet till hennes egen musikaliska skolning raseras. I medieutspel senare i månaden låter hon förstå att det snarare är politikerna som borde avgå. Utspel som på hemmaplan inte ses med helt blida ögon, eftersom hennes brett marknadsförda stjärnstatus och kanske också det faktum att hon är bosatt i Schweiz renderat henne en kommersiell aura av diva americana. I Italien, som burit fram många av världens främsta tonsättare och musiker, står vi inför ett ögonblick som är oerhört sorgligt där teatrarna stänger! Politikerna ser inte längre värdet i kultur och musik! Och vad som är värre, fortsätter Bartoli indignerat: Barnen får inte längre får lära sig något om musik i skolan. Det är där vi måste börja. Mezzo med integritet Cecilia Bartolis diskografi från det senaste decenniet har få likheter med vad sångerskor i motsvarande position gett ut under samma period. Här ett urval av inspelningar med bortglömda kompositörer som hon har sett till att lyfta fram i ljuset. De flesta finns att lyssna på via Spotify, Wimp, eller liknande streamingtjänster. 32 OPUS