16 april Länkning till upphovsrättsskyddat material kan utgöra intrång. EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet

Transkript

1 Nyhetsbrev IP/TMT 2014:2 16 april 2014 What s new? Länkning till upphovsrättsskyddat material kan utgöra intrång EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet Bevislättnad vid bedömning av skadans storlek i Marknadsdomstol En internetleverantör kan föreläggas att blockera sina kunder från webbplatser med intrångsgörande material En ny nordisk-baltisk regional patentdomstol i Stockholm UPPHOVSRÄTT I det uppmärksammade Retrievermålet (C-466/12) har EU-domstolen tagit ställning till frågan om länk till ett upphovsrättsskyddat material utgör intrång i rättsinnehavarens överföringsrätt enligt art 3.1 Infosoc-direktivet (2001/29/EG). Fyra journalister krävde ersättning från Retriever Sverige AB ( Retriever ) som via sin sök- och bevakningstjänst tillhandahöll klickbara länkar till bl.a. journalisternas tidningsartiklar som var fritt tillgängliga på Göteborgs-Postens webbsida. Journalisterna påstod att Retriever överträdde deras ensamrätt att överföra artiklarna till allmänheten. Journalisterna förlorade i tingsrätten och överklagade till Svea hovrätt som i sin tur begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen vad gäller tolkning av begreppet överföring till allmänhet. EU-domstolen fann att Retriever erbjöd sina besökare direkt tillgång till artiklarna genom att tillhandahålla länkarna. Eftersom Retriever på så vis gjorde artiklarna tillgängliga till sina användare, överförde Retriever artiklarna till allmänheten. EU-domstolen fann detta vara fallet oberoende av om användarna faktiskt utnyttjat denna möjlighet eller inte. EU-domstolen fann dock att Retrievers länkning inte utgjorde ett intrång i journalisternas ensamrätt. Artiklarna hade ursprungligen publicerats på Göteborgs- Postens fritt tillgängliga webbplats där alla internetanvändare, inklusive Retrievers, hade tillgång till dem. Retriever gjorde således inte genom sin länkning artiklarna tillgängliga till en ny publik dvs. en publik som journalisterna inte hade beaktat när de lämnade sitt tillstånd till publicering på Göteborgs-Postens webbplats. Av den or-

2 saken behövdes inte ett nytt medgivande från journalisterna för överföringen av länkarna till Retrievers användare. Resultatet hade blivit detsamma även om Retriever hade tillämpat en annan tekniklösning i sin söktjänst, såsom exempelvis inlinelänkar, ramlänkar eller inbäddning. Däremot skulle Retrievers besökare anses utgöra en ny publik om t.ex. Göteborgs-Posten hade begränsat åtkomsten till artiklarna, t.ex. gjort dessa tillgängliga enbart för abonnenter, och Retriever konstruerat söktjänsten för att kringgå denna begränsning. I detta fall skulle länkning utgöra överföring till allmänheten och journalisternas godkännande till överföring skulle krävas. EU-domstolen förklarade slutligen att medlemsstaterna inte får föreskriva en mer omfattande ensamrätt genom att låta begreppet överföring till allmänheten omfatta fler förfoganden än de som avses i art. 3.1 i Infosoc-direktivet. Slutsatser om när länkning till tredje parts material är tillåten ska dras med försiktighet. Retrieverdomen ger inte ett carte blanche för länkning till allt material på internet utan endast till det material som redan är fritt tillgängligt för alla internetanvändare. Domen väcker därför en uppsjö av följdfrågor. Vilka begränsningar anses vara tillräckligt tydliga för att markera att rättsinnehavaren överför verket till en avgränsad publik? Åsyftas endast betalväggar och tekniska begränsningar? Vad händer när en teknisk begränsning visar sig undermålig och därav tandlös? Utgör ett kontraktuellt länkningsförbud i allmänna villkor en tillräcklig begränsning? Anses en länk, som hänvisar till en webbplats med registreringskrav, vara riktad till en ny publik trots att webbplatsen annars är fritt tillgänglig? Företag och personer som tillhandahåller länkar bör därför anta vissa försiktighetsåtgärder. Innan en länk tillhandahålls bör framför allt den webbplats, som länken ska hänvisa till, undersökas noga för att bedöma rättsinnehavarens avsikt med publiceringen samt dennes tilltänkta adressater. Vi hoppas på att EU-domstolen besvarar några av ovan nämnda frågor i dess kommande mål om länkning i C Entertainmentmålet (C-279/13) och i BestWater Intertnational-målet (C-348/13). Vill ni veta mer, kontakta gärna Anna Rzewuska (anna.rzewuska@hammarskiold.se) IT-RÄTT Direktivet om lagring av uppgifter har förklarats ogiltigt av EU-domstolen (C-293/12 och C-594/12). Datalagringsdirektivet (2006/24/EG) trädde i kraft år 2006, men implementerades i Sverige - sist av alla EU-länderna - så sent som i maj Det omtvistade direktivet syftade till att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser om telefoni- och internetoperatörers skyldighet att lagra uppgifter i data- och teletrafik för brottsbekämpande ändamål. I praktiken innebar datalagringskravet att operatörerna sparade ingående uppgifter om vem abonnenter kommunicerade med och var de befann sig vid samtalstillfället. Trafikuppgifterna skulle vid behov användas för att avslöja, utreda och åtala för allvarliga brott såsom terrorism eller organiserad brottslighet. Den 8 april 2014 beslutade EU-domstolen att upphäva datalagringsdirektivet. I förhandsavgörandet, som lämnades på begäran av Irlands högsta domstol och av Österrikes författningsdomstol, prövades direktivets giltighet och dess förenlighet med de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionens stadga, särskilt rätten till respekt för privatlivet och rätten till skydd av personuppgifter. EU-domstolen fann att direktivet innebar ett synnerligen allvarligt intrång i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter. Trafikuppgifter som lagrades gav mycket exakta upplysningar om abonnenternas

3 privatliv, t.ex. information om en abonnents tillfälliga vistelseort, sociala relationer eller umgängeskretsar. Det förhållandet att lagring och senare användning av uppgifterna skedde utan att abonnenterna informerades om detta, framkallade en känsla av att deras privatliv stod under konstant övervakning. Trots att lagring av uppgifter svarade mot ett mål av allmänintresse, framför allt bekämpningen av grov brottslighet och upprätthållandet av allmän säkerhet, överskred unionslagstiftaren gränserna för proportionalitetsprincipen. EU-domstolen poängterade att lagringskravet inte var tillräckligt noggrant reglerat för att garantera att ingreppet verkligen begränsades till vad som var strängt nödvändigt. För det första omfattade direktivet alla individer inom EU utan att det gjordes någon skillnad om de ens indirekt varit involverade i grov brottslighet. Därutöver specificerade direktivet inte vilka brott var tillräckligt allvarliga för att motivera intrång i de grundläggande rättigheterna och på vilka grunder myndigheter skulle få tillgång till uppgifterna. Förutom detta kritiserade domstolen den föreskrivna lagringstiden på minst sex månader som inte gjorde någon åtskillnad mellan olika uppgiftskategorier i förhållande till de berörda personerna eller uppgifternas eventuella användbarhet för ändamålet. Domstolen konstaterade vidare att direktivet saknade tillräckliga garantier för att säkerställa ett effektivt skydd mot riskerna för missbruk och all form av otillåten tillgång och användning av uppgifterna. Slutligen ställde direktivet inte krav på att uppgifterna skulle lagras inom EU. Trots att datalagringsdirektivet i följd av EU-domstolens avgörande bör betraktas som om det aldrig existerat, ger domen upphov till en mängd frågeställningar. Hur bör telefoni- och internetoperatörer samt nationella domstolar förhålla sig till de nationella bestämmelser som genomfördes på grundval av direktivet i medlemsstaterna? Vilken inverkan kommer upphävningsbeslutet ha på brottsbekämpning inom EU? Ogiltigförklaringen av datalagringsdirektivet innebär även en chans att ta ett nytt grepp på integritetsfrågorna. Vill ni veta mer, kontakta gärna Anna Rzewuska (anna.rzewuska@hammarskiold.se) MARKNADSRÄTT Marknadsdomstolen har i ett avgörande (MD 2013:19) valt att uppskatta skadan till skäligt belopp enligt bevislättnadsregeln i rättegångsbalkens 35 kap. 5 då det var svårt för skadelidande att föra full bevisning om skadans storlek. Ordföranden var dock skiljaktig vilket tyder på att företag som söker skadestånd bör visa skadan med hjälp av t.ex. verifikat eller av revisor bestyrkta uppgifter för att bevislättnadsregeln med säkerhet ska kunna tillämpas. SCA Hygiene Products AB ( SCA ), företaget bakom blöjan Libero, stämde Procter & Gamble Sverige AB (Procter & Gamble), företaget bakom blöjan Pampers, för vilseledande och otillbörlig marknadsföring. Procter & Gamble påstod i sin reklam att 8 av 10 föräldrar rekommenderar Pampers. Procter & Gamble dömdes att betala ca 4,8 miljoner i skadestånd till SCA för försäljningsminskning och goodwillskada. Procter & Gamble överklagade domen till Marknadsdomstolen ( MD ). SCA sökte skadestånd för minskad försäljning och goodwillskada. SCA visade att de sålde 8,6 miljoner blöjor mindre under Procter & Gambles kampanj och påstod att deras täckningsbidrag per blöja uppgick till 0,64 kr. Detta resulterade i 5,5 miljoner kr i försäljningsnedgång varav minst hälften var att hänföra till Procter & Gambles kampanj. Därför sökte SCA 2,75 miljoner kr i skadestånd för minskad försäljning. Utöver det sökte SCA

4 skadestånd för goodwillskada uppgående till 3 miljoner kronor eftersom SCA var tvungen att satsa 13 miljoner kronor för extrainsatta marknadsföringsinsatser. Procter & Gamble påstod dock att SCA:s försäljningsminskning inte var kopplad till Procter & Gambles kampanj utan kan ha berott på många andra orsaker. Enligt Procter & Gamble hade SCA förlorat marknadsandelar hos flera av de största detaljistkedjorna, SCA hade bytt förpackningsstorlek och varumärkesidentitet under den aktuella perioden och priser på Pampers har under hela perioden varit lägre än priser på Libero. Procter & Gamble hävdade också att det inte förelåg någon långsiktigt goodwillskada. MD konstaterade först att SCA:s påstående om skadeorsaken var klart mera sannolikt än något annat orsaksförlopp som framförts av Proctor & Gamble. Därefter tog MD ställning till skadans storlek. Domstolen kan uppskatta skadan till skäligt belopp när det är svårt att föra full bevisning om skadans storlek och skadelidande har presenterat den bevisning som skäligen kan åstadkommas. Enligt MD saknade SCA:s beräkning av intäktsförlusten vissa viktiga poster. MD fann dock att just dessa brister i beräkningsunderlaget var en anledning att tillämpa bevislättnadsregeln. Därför uppskattade MD skadan till ett skäligt belopp. Eftersom det är svårt att uppfylla kravet på full bevisning avseende goodwillskadan fann MD att bevislättnadsregeln bör tillämpas även i denna del. MD fastställde tingsrättens dom. Den mest intressanta delen av domen är dock MD:s ordförandes skiljaktiga mening. MD:s ordförande anförde först att SCA var tvungen att bevisa att dess påstående om skadeorsaken var klart mera sannolikt än den sammanlagda sannolikheten för de alternativa orsaker som framförts av Procter & Gamble. Detta är ett strängare krav än det som MD tillämpat, dvs. att SCA:s påstående om skadeorsaken måste vara klart mera sannolikt än något annat orsaksförlopp som framförts av Proctor & Gamble. Enligt MD:s ordförande lyckades SCA inte visa detta. Vad gäller skadans storlek ansåg MD:s ordförande att bevislättnadsregeln inte var tillämplig eftersom SCA inte lyckades bevisa att kampanjen orsakade minskad försäljning på lång sikt. SCA lyckades inte heller styrka sitt täckningsbidrag eller kostnaderna för extrainsatta marknadsföringsåtgärder. Enligt MD:s ordförande borde detta ha gjorts med hjälp av revisor bestyrkta uppgifter eller verifikat. Eftersom SCA inte lagt fram den bevisning som skäligen kunde åstadkommas ansåg ordföranden att SCA inte hade rätt till någon ersättning. Domen visar att även den som söker skadestånd med hjälp av bevislättnadsregeln i RB 35:5 måste presentera all bevisning som skäligen kan åstadkommas. Därför bör den skadelidande vara noggrann med bevisningen och om möjligt alltid inkludera av revisor bestyrkta uppgifter och verifikat såsom kvitton, fakturor med kontoutdrag, utbetalningsbesked, inbetalningsavier. Vill ni veta mer, kontakta gärna Bojana Saletic (bojana.saletic@hammarskiold.se) UPPHOVSRÄTT Enligt EU-domstolens förhandsavgörande (C-314/12) utgör en internetleverantör en mellanhand mellan dess kunder och en webbplats med intrångsgörande material. Internetleverantören kan därför föreläggas att vidta alla rimliga åtgärder för att blockera sina kunders tillträde till webbplatser med intrångsgörande material. Den 27 mars 2014 lämnade EU-domstolen förhandsavgörande i målet mellan å ena sidan UPC Telekabel Wien GmbH ( UPC ) och å andra sidan filmbolagen Constantin

5 Film Verleih GmbH och Wega Filmproduktions GmbH (gemensamt filmbolagen ). EU-domstolen ombeddes av Österrikes högsta domstol att tolka Infosoc-direktivet (2001/29/EG) samt vissa av unionsrättens grundläggande rättigheter. Filmbolagen uppmärksammade att filmer de hade producerat gjordes tillgängliga utan deras medgivande via streaming och nedladdning på en viss webbplats. Filmbolagen begärde därför att domstolen skulle meddela ett föreläggande mot internetleverantören UPC genom vilket UPC skulle tvingas att blockera tillgången till den intrångsgörande webbplatsen. UPC motsatte sig föreläggandet och hävdade att UPC inte hade ett avtal med den påstådda intrångsgörande webbplatsen samt att det inte visats att UPC:s kunder agerade på ett olagligt sätt. EU-domstolen började med att poängtera att en rättsinnehavare har rätt att begära ett föreläggande gentemot en mellanhand, vars tjänster utnyttjas av tredje part för att överträda rättsinnehavarens rättigheter. UPC utgjorde en naturlig mellanhand eftersom UPC tillhandahöll tillgången till internet och hade således den bästa möjligheten att sätta stopp för intrång i filmbolagens immateriella rättigheter. Det spelade inte någon roll att UPC och intrångsgöraren inte stod i en avtalsrelation till varandra, då det inte finns ett sådant krav i Infosoc-direktivet. Filmbolagen behövde endast visa att UPC gjorde det möjligt för sina kunder att besöka intrångsgörarens webbplats, inte att kunderna faktiskt tog del av den. Domstolen framhöll även att medlemsstaterna enligt Infosoc-direktivet är skyldiga att vidta åtgärder som inte enbart motverkar pågående intrång, men som även förhindrar nya intrång. EU-domstolen förklarade vidare att ett domstolsföreläggande, för att vara förenligt med unionsrätten, inte behöver specificera vilka åtgärder en internetleverantör är skyldig att vidta. Domstolarna i medlemsstaterna ska dock i sin bedömning beakta skyddet av de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionens stadga. När grundläggande rättigheterna står i strid mot varandra ska medlemsstaterna utgå ifrån en sådan tolkning av Infosocdirektivet som ger en rimlig avvägning mellan rättigheterna. I detta fall stod upphovsrätten i motsättning till näringsfriheten och informationsfriheten. EU-domstolen konstaterade att det i målet aktuella föreläggande, som inte preciserade vilka åtgärder UPC skulle vidta för att stoppa intrång, begränsade UPC:s frihet att använda sina resurser. UPC ålades att företa åtgärder som kunde kräva avancerade och komplicerade tekniska lösningar, ha en betydande inverkan på hur UPC organiserade sin verksamhet och medföra en betydande kostnad för företaget. Föreläggandet påverkade dock inte kärnan i näringsfriheten för UPC, eftersom UPC självmant kunde avgöra vilka åtgärder UPC rimligen var beredd att vidta för att uppnå det avsedda resultatet. Åtgärderna, som skulle vara anpassade till UPC:s resurser och kapacitet, skulle vara ägnade att försöka hindra eller åtminstone göra det svårt att få otillåten tillgång till ett intrångsgörande material. EU-domstolen framhöll att rätten till immateriell egendom inte är absolut och därmed inte åtnjuter ett undantagslöst skydd. Ett föreläggande kommer sålunda inte alltid att vara verkställbart. UPC förväntades inte att göra orimliga uppoffringar då det inte var UPC som begick intrång i filmbolagens ensamrätt. En internetleverantör kommer därför kunna undgå vite för överträdelse av förbudet om denne visar att alla rimliga åtgärder har vidtagits. Därutöver framhåller EU-domstolen att de vidtagna åtgärderna ska vara välavvägda för att inte inkräkta på internetanvändarnas grundläggande rätt till informationsfrihet. Vill ni veta mer, kontakta gärna Anna Rzewuska (anna.rzewuska@hammarskiold.se)

6 PATENT Sverige, Estland, Lettland och Litauen har ingått avtal om att inrätta en nordisk-baltisk regional patentdomstol. Domstolen kommer enligt avtalet att vara belägen i Stockholm och domstolens handläggning kommer att ske på engelska. Idag kan en uppfinnare inom EU söka patent enligt nationell rätt och enligt den europeiska patentkonventionen. Det europeiska patentet beviljas av det europeiska patentverket. Sökanden av en europeisk patent måste betala avgift och ofta lämna in en översättning i varje land för sig. Den ordningen är ganska komplicerad och kan leda till att samma tvist behöver prövas i olika länder vilket kan resultera i olika utgångar i ett och samma fall och spretande rättspraxis. Nu har EU-länder förhandlat ett enhetligt patentskydd som kommer att täcka hela EU med undantag för Spanien, Italien och Kroatien. Europeiska patentverket kommer att bevilja det enhetliga patentskyddet och den enhetliga patentdomstolen kommer att pröva tvister om både det enhetliga patentskyddet och de befintliga europeiska patenten. Detta kommer att leda till enhetligare praxis och ökat rättssäkerhet. Domstolen kommer att ha två instanser med en andra instans i Luxemburg och en första instans med en central division i Paris samt en sektion i London specialiserad på kemi- och läkemedelspatent och en i München specialiserad på maskinteknik. Utöver det kommer det att finnas lokala eller regionala avdelningar. Sverige har fört förhandlingar med Finland, Danmark, Estland, Lettland och Litauen om en regional nordisk-baltisk patentdomstol. Finland och Danmark har bestämt sig att inrätta lokala avdelningar men Sverige och de baltiska länderna träffade en överenskommelse om att inrätta en regionalavdelning med säte i Stockholm. Domstolen kommer att handlägga mål på engelska och den kommer att göra det möjligt för domare och ombud att bibehålla och utveckla patenträttslig kompetens. Om riksdagen röstar igenom propositionen med föreslagna ändringar beräknas det enhetliga patentsystemet träda i kraft under Vill ni veta mer, kontakta gärna Bojana Saletic (bojana.saletic@hammarskiold.se) Advokatfirman Hammarskiöld & Co Besöksadress: Skeppsbron 42 Telefon: +46(0) Box 2278 Fax: +46(0) Stockholm Kontaktpersoner IP/TMT Thomas Lindqvist (delägare) Claes Langenius (Managing Partner) Peter Ahlström thomas. lindqvist@hammarskiold.se claes.langenius@hammarskiold.se peter.ahlstrom@hammarskiold.se Bojana Saletic Mikaela Bielke Emma Lindwall bojana.saletic@hammarskiold.se mikaela.bielke@hammarskiold.se emma.lindwall@hammarskiold.se Anna Rzewuska anna.rzewuska@hammarskiold.se Johan Carlsson-Frost johan.carlsson-frost@hammarskiold.se Denna publikation från Hammarskiöld & Co förmedlar information och kommentarer på den juridiska utvecklingen av intresse för våra klienter. Nyhetsbrevet är inte en heltäckande sammanställning av de behandlade frågorna och är inte avsett att utgöra juridisk rådgivning. Läsare skall därför alltid söka specifik juridisk rådgivning innan de vidtar några åtgärder med anledning av de frågor som behandlas i nyhetsbrevet.