Befrielseteologin. Inledning

Transkript

1 1 Befrielseteologin Inledning Sedan 1968 har ordet "befrielse" blivit en viktig teologisk term. Betydelsen av ordet var tidigare ganska vag men detta år fick det en speciell innebörd. Vid en sammankomst med romersk-katolska biskopar i Medellin, Colombia, gick man emot utvecklingsideologin och krävde istället befrielse. Från början av 70-talet kan man tala om denna rörelse som "befrielseteologi". Speciellt genom Gustavo Gutierrez bok (1972, Theology of Liberation) framträdde denna rörelse som "ett nytt sätt att göra teologi". Denna rörelse har nu fått nerslag på en mängd platser över hela världen, men vi begränsar oss till Sydamerika. Men man bör akta sig för att se befrielseteologin som en geografiskt begränsad företeelse. Den har ett djup och en utmaning, som vi alla bör ställa oss inför. Det är inte längre möjligt att se västerländsk traditionell teologi som normerande för alla kristna. I varje fall bör vi ha lärt oss att också vår teologi är präglad av sin kulturella och politiska kontext. I centrum av befrielseteologins tänkande ligger just tanken på "teologins kontext", den är en reflektion över "den konkreta verklighet i vilken vi befinner oss" (Miguez Bonino). Men man kräver också att denna teologi inte stannar vid att reflektera över världen utan "försöker bli en del av den process genom vilken världen förändras. Det är en teologi som är öppen - i protest mot den förtrampade mänskliga värdigheten, i kampen mot plundringen av den stora majoriteten av människor, i befriande kärlek och i byggandet av ett nytt, rättfärdigt och broderligt samhälle - mot gåvan av Guds rike." (Gutierrez). Man vill verka för att befria människor på ett mycket verkligt sätt. Den "imperialistiska kolonialismen" anses ha avhumaniserat människor. Det är en slags förtäckt ockupation med politisk och social-ekonomisk kontroll. Sydamerikas länder är kolonier som förser västvärlden med råvaror. På 1960-talet kände man till fullo av detta förtryck. Kennedy hade proklamerat sin "framstegsallians" 1961, men skillnaderna mellan utvecklade och underutvecklade länder visade sig bli allt större. Makten låg fortfarande utanför länderna själva. Produktionen kunde inte hålla jämna steg med befolkningstillväxten. "Den rike blev rikare och den fattige blir barnrikare". Allt fler länder styrdes av diktaturer. Vid mitten av 60-talet insåg man att denna s k utveckling ökade beroendet av USA. Man såg den alltmer som en oundviklig del av kapitalismen. Förhållandet mellan rika och fattiga länder var felaktigt i grunden. På det personliga planet insåg Gutierrez att 1) fattigdom är något destruktivt, som ska bekämpas 2) den är inte en tillfällighet utan ett resultat av en viss samhällsstruktur 3) de fattiga är en särskild social klass. Det blev då "kristallklart" att man måste gå in i politisk handling. Vid denna tid såg Gutierrez marxismen som ett instrument för att tolka situationen. Problemet var inte underutveckling utan maktförhållandena i samhället, sedda som klasskamp. Gutierrez skriver: "Att delta i klasskampen är inte en motsats till den universella kärleken. Detta engagemang är idag det nödvändiga och oundvikliga medlet för att göra kärleken konkret. Ty detta deltagande leder till ett klasslöst samhälle utan ägare och fattiga, utan förtryckare och förtryckta." Kina och Kuba ansågs vara exempel på att en

2 2 revolution kunde ge oerhörda sociala vinster. Brasilien var däremot ett vittnesbörd om kapitalismens misslyckande. Trots ekonomisk tillväxt såg den vanlige arbetaren ingen skillnad i sin situation. Vid denna analys använde man alltså marxistiska begrepp. Befrielseteologerna ser oftast marxismen som ett analysinstrument, mindre ofta som en filosofi eller ett politiskt handlingsschema. Om denna åtskillnad är möjlig att göra kan naturligtvis diskuteras. Men denna befrielse måste också beröra mer än ekonomi och politik. Den måste leda till ett medvetandegörande, som motiverar människan för befrielse, så att man blir ansvarig för sitt eget öde. Den förtryckte är avhumaniserad. Hon ser sig som en åskådare utan en egen historia. Speciellt är det Paulo Freire som givit tydliga bidrag på det här området. Från "naiv medvetenhet" där allt accepteras som omöjligt att förändra, måste man bli "kritiskt medveten" om förändringen. Man måste bli ansvarig för sitt eget öde. Då blir man en ny människa. Men man måste först befrias från de attityder som förtrycket skapat. Detta sker genom att analysera problemen utifrån dess verkliga orsaker och gå i dialog med sina förhållanden. Gemensamma drag i befrielseteologin 1) Teologins orientering mot de förtrycktas frihet Befrielseteologerna hävdar bestämt att teologin inte får starta med teorier ovanifrån utan blir en "teologi nerifrån". Den startar "där smärtan är" (Herzog), i den förtrycktes lidande. Men inte som en observatör utan som hängiven den fattiges sak. En teologs uppgift är inte bara att lyssna till Guds Ord utan också till de fattigas rop. Han måste bli en teolog för de barn som söker mat på sophögarna och som tuggar blad för att stilla hungerkänslorna! Men tanken är inte att den fattige är objekt för vårt evangelium. De fattiga är subjekt, de som skapar den nya mänskligheten. Man utgår från "den fattiges epistemologiska privilegium" Deras sätt att veta är riktigt, på ett sätt som vi inte förstår som ser världen utifrån vår makt och rikedom. Man kan inte vara teolog utan att vara inbegripen i denna kamp för befrielse. Men det räcker inte att på det sättet uppleva den fattiges "icke-existens som person". Befrielse är att vägra acceptera det förtryck som existerar. Det är "ord om konfrontation och konflikt". Vi kallas till ett nytt Exodus, en Guds befrielse som protest mot orättvisan. Lidande och rop om befrielse är den fundamentala verkligheten för de flesta människor. Befrielseteologin kräver nu handling och förändring. Den blir på det sättet ett nytt språk, som försöker ge röst åt dem som lider. Denna "preferens för den fattige" menar man vara en följd av rätt bibelläsning - när man läser den utan att vara förblindad av västerländska ideologier. Enligt Gutierrez betyder fattig i Bibeln: 1) ett felaktigt förhållande, något förnedrande. I själva orden ligger en protest och Bibeln innehåller lagar som ska förhindra ansamlandet av stora rikedomar. 2) andlig fattigdom, där människan inte uppehålls av något annat än av Guds vilja. I Jesus har en syntes av dessa sidor av fattigdomen ägt rum. Han är fattig i båda betydelserna. Detta sker inte för att idealisera fattigdomen utan för att befria de fattiga.

3 3 2) Teologins område är den konkreta situationen som kontext Befrielseteologin är djupt involverad i den konkreta historien här och nu och protesterar mot all abstrakt teologi. Guds uppenbarelse får inte skiljas från mänsklighetens vanliga historia, inte isoleras från verkligheten av kött och blod, förtryckare och förtryckta. Historien är den primära arenan för Guds handlingar. "Historia" betyder då de sociala, politiska och ekonomiska realiteterna i det vardagliga livet. Kyrkans uppgift kan då bara definieras som en historisk kamp för befrielse. Att placera historiens mening utanför den konkreta världen kallar man för "idealism". Även den eskatologiska dimensionen måste grundas i det närvarande. Eskatologin är närvarande och inkarnerad. Evangeliet är alltså inte bara ett budskap om individers frälsning utan om världens frälsning. De flesta befrielseteologer har ett universalistiskt drag i sin teologi. Det betyder ju också att själva innebörden i ordet "frälsning" ändras, när det handlar om politisk befrielse. Det handlar om ett paradigmskifte, som skiljer befrielseteologin från många andra former av modern teologi. Man förstår teologins karaktär på ett nytt sätt och vill revidera dess metoder. Rättvisa och befrielse blir centrala ämnen. Detta anser man krävas av den brutala verkligheten bland de förtryckta. Befrielseteologin är därför inte ett akademiskt teologiskt system i första hand. Den ägnar sig inte åt att främst ordna abstrakta teologiska begrepp. 3) Teologins nya partner är sociologin Oftast har teologin byggt sin struktur med hjälp av filosofin. Frågan har varit: Hur kan vi tro på en Gud i vetenskapens tidsålder? Nu är frågan, enligt befrielseteologin: Hur kan vi tro på en Gud i ett samhälle, som krossar den fattige? Då blir det också angeläget att använda sig av sociologi, ekonomi och modern historia. Befrielseteologerna anklagar ofta andra teologer för att de tror sig ha en vetenskaplig neutralitet inför bibeltexten. Det är ett felaktigt postulat att det inte skulle finnas ideologiska förutsättningar bakom vår bibelförståelse. Istället hävdar befrielseteologerna ett sanningsbegrepp, som visar budskapet i praktiken. Man måste då analysera människans konkreta situation, vilket sker genom olika vetenskaper. Den sociologiska dimensionen i teologin är ofta orienterad mot Karl Marx. Marxismen uppskattas ibland som en allomfattande världsåskådning, ibland som en plan för politisk handling men för de flesta befrielseteologer är den ett instrument för den sociala analysen. Marxistisk analys anses ge den bästa bilden av Latinamerikas situation. Dialogen med marxismen är dock inte okritisk. Marx hade talat om "alienation" mellan människan och hennes produkter och mellan människor i den sociala gemenskapen. Enligt hans deterministiska historiesyn skulle historien utvecklas mot ett klasslöst samhälle, där alienationen upphört. Men befrielseteologerna inser att synd är ett inslag i alienationen. Samhället måste räddas genom Guds engagemang i historien. Vi upptäcker genom Bibeln att "synd är det fundamentala hindret för Riket" och "roten till all misär och orättvisa" (Gutierrez).

4 4 Miguez-Bonino kan betraktas som relativt moderat i sin användning av marxismen. Han uppskattar marxismen för 1) att sanning betraktas som konkret engagemang i verkligheten 2) dess solidaritet i sökandet efter rättvisa, 3) ett konkret program. Men den kan inte förklara människans alienation från Gud. Den måste förkastas om den blir en totalitet som reducerar allt till immanenta termer. "Ingen kan bli en kristen utan ånger och omvändelse, inte en omvändelse från Marx till kyrkan, utan från synd till Jesus Kristus." 4) Teologins metod är reflektion över praxis Teologin måste befrias från sin akademiska fångenskap. Detta kan ske, säger befrielseteologerna, genom ett nytt sätt att göra teologi, nämligen som "kritisk reflektion över historisk praxis". Praxis betyder här något annat än "praktisk handling". Det anger en cirkelrörelse mellan handling och reflektion. Genom praxis försöker man inte bara förstå världen utan ändra den. Praxis är alltså att vara engagerad i den befrielsens process, som förändrar världen. "Det är en total, syntetisk handling, som ofta går långt bortom det som teologiskt kan rättfärdigas vid det ögonblicket. Sedan, när man kallas att förklara, att förstå den fulla betydelsen eller att inbjuda andra kristna att följa samma väg, då föds sakta en teologi, " (Miguez-Bonino) Teologin är då en "andra handling", som följer på praxis. I den första handlingen, praxis, hänger vi oss åt samhällets förnyelse tillsammans med de fattiga, i den andra handlingen, teologin, försöker vi föra detta till överensstämmelse med Guds uppenbarelse i Jesus. Teologin kommer utifrån ett engagemang. Den är inget som vi formar vår värld efter. Den är ett kritiskt tänkande över det som sker i befrielsen. Den traditionella teologin anklagas för att vilja uppnå en absolut sanning, som inte är förbunden med handling. Sanningen skulle då finnas före verkligheten. Men befrielseteologerna hävdar att sanningen finns i handlingen. Risken är att man annars hamnar i en värld som inte existerar. Sanningen konstitueras av handlingen, i trofastheten mot den förtryckte och förtrycktes Gud. Enligt deras mening brukar västvärlden idealisera det abstrakta i den kristna tron. Sanning tolkas som transcendenta formuleringar, som tillhör en avlägsen idévärld. Gud definieras som ett abstrakt väsen, som är isolerad från den historiska verkligheten. Detta är bara ett uttryck för den rikes vilja att skilja sig från lidandet i världen. Men om sanningen skiljs från verkligheten upphör den att vara sanning, menar man i Marx' efterföljd. Men man menar sig också ha grund i inkarnationen: Guds kärlek i Jesus visar att kunskapen om Gud bara kan ske i gemenskap med en Gud som uppenbarar sig i historien. Solidaritet i historien är enda grunden för kunskap om Gud. Ortopraxi är nu kriteriet för teologin. Teologin måste relatera till praxis. Detta är en "kopernikansk revolution" för teologin. 5) Teologins uppgift är att stå för misstänksamhet och hopp Uppgiften är nu att opponera mot all abstrakt teologi och att kämpa för att vända det eskatologiska hoppet mot en revolutionär förändring av samhället. Misstänksamhet innebär att avslöja de ideologier som stöder vår själviskhet, som stöder förtrycket. Vi är fångar

5 5 under ideologier. Dessa måste konfronteras. Om nu Gud är de fattigas Gud, hur kan vi då befinna oss bland de rika? Om Gud kräver full rättvisa, hur kan vi då vara delaktiga i ekonomisk orättvisa? Den positiva sidan är "hoppets hermeneutik". Vi hör inte bara Guds Nej till det gamla utan också Hans Ja till det nya. Man refererar ständigt till ett nytt Exodus, som ett motiv som visar Guds engagemang i folkets historia. Kristus är nu den som ger oss befrielse. Han befriar från synd, som är grunden till all orättvisa. Men Guds befrielse ska också inkarneras i kyrkan. Här är det främst baskommuniteterna, som ses som en befriande gemenskap, där man lever efter Rikets principer. Där befrias den fattige från sin fattigdom - och den rike från sin rikedom. Kritik mot befrielseteologin Det är risk för att vår kritik sker utifrån vår "ideologiska fångenskap". Det finns mycket kritik, som indirekt är ett försvar för kapitalismen och utgår från den dolda förutsättningen att vårt överflöd är försvarligt. Den stora frågan till befrielseteologin är nog riktigheten i denna nya metod att skapa teologi. Har man inte här gått för långt i sin protest mot förandligandet av evangeliet? Evangeliet riskerar att förloras till förmån för en politisk ideologi. Evangelikal teologi ställer sig därför oftast tveksam till detta "nya sätt att göra teologi", nämligen som "en kritisk reflektion över kristen praxis i ljuset av Ordet". Det nya ligger ju i, som vi sett ovan, att relationen mellan teori och praxis blir den omvända mot i traditionellt teologiska arbete. Praxis står nu i centrum och den teologiska reflektionen uppkommer i den. Detta har sin motsvarighet hos filosofer som ser filosofins syfte i att förändra världen, främst bland dem Marx. Om grekerna såg det kontemplativa livet, över tingen i sig, som en gudomlig aktivitet, har det aktiva livet idag främsta rummet. Sanningen uppnås inte för att kunna betraktas utan för att utgöra grund till handling. Filosofin har blivit världslig. "Filosoferna har bara gett olika tolkningar av världen: det avgörande är att förändra den" (den elfte tesen om Feuerbach). Ideologierna är falska, eftersom de inte leder till befrielse (jmf befrielseteologernas kritik av västvärldens teologi). Frågan om den objektiva sanningen blir en praktisk fråga (andra tesen om Feuerbach). Den revolutionära handlingen är kriterium för sanningen. Enligt befrielseteologin räcker det inte med att förena vårt tänkande om Gud med den verklighet som redan existerar. "Det är verkligheten som måste försonas med Guds rike och teodicéns dilemma måste snarare lösas i praxis än i teori" (Sobrino). Ur detta uppstår den hermeneutiska frågan om rätt metod. Traditionell teologi har först gått till Bibeln och sedan sökt tillämpa denna teori på en konkret situation. Naturligtvis har risken funnits att man aldrig nått fram till handling. Enligt befrielseteologin uppstår teologin istället ur en särskild slags praxis, nämligen arbetet för de fattigas befrielse. De kritiserar västvärldens teologer för att dessa inte är medvetna om att all teologi uppstår i en viss situation, men att de med sin "objektiva

6 6 teologi" enbart bevarar status quo. Sanningen kan inte vara neutral. Rätt praxis är alltså politiskt arbete för de fattiga. Det räcker inte med Bultmanns förförståelse. Teologen ska studera Bibeln utifrån sitt förengagemang. Vårt arbete ska sedan syfta tillbaka till praxis varigenom man blir inbegripen i en hermeneutisk cirkel. Vi vet först vad ortopraxi är, utifrån den avgörs ortodoxin. Befrielsehandlingen avgör vad som är sant. Teologin är "den andra handlingen". NT uppstod inte i stilla kontemplation utan i konkreta situationer. Syftet med dessa skrifter är att påverka och förändra. Som den evangelikale teologen i Jugoslavien Miroslav Volf påpekar: "Kristen teologi har inte att göra med universums oföränderliga ordning utan med frälsning". Den blir därför en praktisk vetenskap, både i luthersk ortodoxi och hos Schleiermacher. Men även om all teologi bör vara praktiskt inriktad betyder detta inte annat än att teorin, logiskt sett, måste ställas främst. Teorin uppenbarad i Ordet är en sanning som frigör. All praxis måste bedömas utifrån Guds Ord. Teorin får inte bli ett instrument för en viss ideologi. Just för att verkligen kunna befria måste Ordet ställas främst. Naturligtvis är vår tolkning samtidigt påverkad av vårt sätt att leva. Därför behöver vi analysera vår situation och övervinna vår "ideologiska fångenskap". Men Volf har helt rätt i att detta gäller både radikala och konservativa kristna. "Endast då kommer teologer att kunna åtskilja den egna kulturens röst och Guds Ords röst. Endast då kommer de att kunna applicera Guds både kritiska och tröstande ord på sin situation." Ortopraxis har därför sin betydelse för en rätt teologi. Det finns ett tydligt samband mellan att göra Guds vilja och att känna Gud, Kol 1:9, Fil 1:9, Rom 1:18, Joh 3: Kunskap och handling är en enhet. Jämför Luthers sista nerskrivna ord: Ingen ska tro att han smakat Skriften om han inte varit inbegripen i församlingens ledarskap med profeterna under hundra år. Som Conn skriver i sin analys av befrielseteologin: vi bör stå i en hermeneutisk spiral, som växer fram "ur vår förpliktelse till sanningen och korrigerar den förpliktelsen alltmer. Ju mer vi vet desto mer är vi kallade att svara i lydnad. Och detta därför att ju mer vi lyder, desto mer gör Han sig känd". Praxis måste få påverka vår teori men den får inte bli kriterium för en rätt tolkning. Praxis är, enligt Volf, ett instrument för att finna en teologi men Skriften är enda kriterium för sanningen. Cartesius definierade människan som tänkande: Jag tänker, alltså är jag till. Detta gav upphov till en dualism mellan själ och kropp. Teologi sågs som en produkt av tanken. Det fysiska och praktiska ansågs underminera dess renhet. Det praktiska hörde till tillämpningen av teorierna. Riktningen gick från kontemplation av det gudomliga till de lägre nivåerna av det praktiska, etiska, politiska. Teologerna isolerade sig från det vardagliga livet för att kunna göra en god teologi! Dialogen mellan dagens problem och kristen tro, som finns hos Paulus, hade därmed försvunnit För befrielseteologerna har lidandet och orättvisan ändrat denna ordning. Men vi ser hos dem en motsatt överdrift: det praktiska blir det primära och teologisk sanning blir av sekundär betydelse: Jag handlar, därför finns jag till. Betoningen har gått från den frälsande tron till den frälsande handlingen, från Gud som är till Gud som handlar. Men risken är att budskapet kommer att helt överensstämma med ett mänskligt program. Guds rike blir en mänsklig konstruktion. Man har helt enkelt valt den andra sidan av denna dualism.

7 7 Befrielseteologerna riskerar enligt Conn att "externalisera" evangeliet till att enbart bli politik och social rättvisa. På det sättet sker en reduktion av evangeliet. Men det sker också i medelklassens "internalisering" av tron. I det första fallet blir fattigdom en klassfråga, i det andra fallet ett inre problem. Hos befrielseteologerna betonas Guds rättfärdighet men utan kärlek, hos kapitalisterna Guds kärlek men utan rättfärdighet. De första upplöser evangeliets vertikala dimension, den andra upplöser dess horisontella dimension. Den ena faller offer för vänsterpolitik, de andra för högerpolitik. Befrielseteologerna gör tron till en politisk aktivitet men vår medelklassteologi har dämpat all vår oro inför de lidande. Vi erkänner kanske Guds omsorg om de fattiga men utifrån vår tendens till privatisering tillägger vi: Det visar Guds kärlek till rättvisa i det personliga livet, inte att rättvisa kan upprättas genom det politiska arbetet. Befrielseteologerna betonar den kollektiva dimensionen i synd och frälsning. De förnekar inte att synd är uppror mot Gud men den yttrar sig främst i samhällets strukturer. Detta riskerar också att bli ensidigt, då man bortser från individens behov. Det är en uppenbar risk att evangeliet enbart blir en form av politiserad befrielseteologi, som visserligen eftersträvar rättvisa men som bortser från behovet att möta Kristus. Evangeliet säger oss att alla murar är raserade i Kristi gemenskap. Det är inte bra om vår teologi bygger upp dessa murar. Rik och fattig, förtryckare och förtryckta behöver försonas men Kristus och med varandra. En sådan gemenskap borde kunna läsa Bibeln och skapa teologi på ett nytt sätt. Vi måste som Snyder säger först fånga hjärtat, d v s längtan efter ett annorlunda liv i kärlek och gemenskap, för att kunna förändra huvudet, d v s världsuppfattningen. Vårt liv måste bli identiskt med den sanning vi bekänner. Positiva inslag i befrielseteologin Men befrielseteologin är inte bara ett hot mot vissa inslag i vår tro. Den är däremot ett hot mot många dolda ideologier hos oss som medelklasskristna. Kristen tro har blivit en medelklassmyt med sentimental kärlek, kärlek som stöder status quo. Bara för att Guds Rike dröjer ska inte all rättvisa dröja. Kyrkan bör inte bli en kommunistisk gerillagrupp men inte heller en kapitalistisk retreatgård, där de fromma väntar på Jesu tillkommelse. Vi måste identifiera oss med de fattiga och förtryckta. Det kan verka extremt och marxistiskt! Jämför då Ords 19:17, 14:31. Sann religion ska inte besmittas av världen - men den definieras ändå som omsorg om de fattiga (Jak 1:27). Jesus levde detta liv som en fattig, hemlös, beroende av andras gåvor. I 2 Kor 8:9 säger Paulus: Om ni vet vad Jesus gjort för er skull, hur bör inte ni då göra mot de fattiga. Vi borde i varje fall våga fråga oss hur denna solidaritet skulle se ut idag. Befrielseteologin lär oss också att teologin måste leva i en konkret situation. Även vi bör tillämpa Bibeln på alla områden av det mänskliga livet. "Vi vet inte vad Skriften säger, förrän vi vet hur den relateras till vår värld" (J Frame). Tolkning och tillämpning är egentligen en enda sak. God teologi är inte bara bibliskt grundad - den är grundad i vår värld. Exeges av texter får inte skiljas från min existens. För detta behövs hjälp av sociologi, ekonomi och politik, när man gör teologi. Vi kan inte negligera dessa dimensioner. En medelklassteologi som inte ser att Bibeln har något att

8 8 säga om detta liv borde vara omöjlig idag. Andlighet utan lärjungaskap ger passivitet. Vi måste börja manifestera helheten i återställelsen av Guds skapelse, även om fullbordan sker först vid Jesu tillkommelse. Som rika behöver vi befrielse från vår rikedom. I vår personliga livsstil borde vi därför solidarisera oss med de fattiga. Eller säger vi idag som de sa till Carey inför hans vision om hednamissionen: "Om Gud vill hjälpa de fattiga, gör han det på sitt sätt och i sin tid och Han behöver inte oss." Sund lära är inte en akademisk övning eller en uppräkning av lärosatser. Den är ett gudfruktigt sätt att leva, enligt Tit 1:6-9, 2:1-8. Teologin har alltför länge skilts från världen. Vi har använt teologier, men vi skapar inte en teologi. Kanske detta idag kan ske "nerifrån". Per-Axel Sverker