Vi är många vi är hälften! Nu syns de kvinnliga författarna i Norden! nr 2/ Litteraturtidningen PRIS 55. SKR

Transkript

1 Litteraturtidningen nr 2/ PRIS 55. SKR Vi är många vi är hälften! Nu syns de kvinnliga författarna i Norden! Sofi Oksanen berättar en mörk historia Ebba Witt-Brattström gläntar på skattkammardörren Märta Tikkanen Fredrika Runeberg drabbade mig totalt! ISSN /

2 Vi är många, vi är hälften! Så sjöng vi unga kvinnor på 1970-talet. Att det var en kvinnlig författare i Österbotten, Wava Stürmer, som skrivit sången hade vi ingen aning om och att sedan isländska kvinnor använde den som kampsång vid en stor demonstration, fick jag först nyligen veta. Det är så mycket som binder oss ihop, kvinnorna i de nordiska länderna, och vi har fått fantastiska uttolkare i de kvinnliga författarna. De har både varit föregångare och förnyare. I detta nummer hittar du en rad exempel. De isländska sagoberätterskorna lade grunden till Eddan men glömdes bort när manliga skalder kunde nedteckna sagorna. Kristin Steinsdottir, som idag är verksam som författare på Island har lyft fram sagorna igen och gett dem en modern skepnad. många kvinnliga författare som varit bortglömda i århundraden väcks nu till liv igen. Med ett musklick kan vi nu nå dem alla, påpekar Ebba Witt-Brattström som varit huvudredaktör för Nordisk kvinnolitteraturhistoria och även varit med om att i vår sjösätta verket på internet. Anne Charlotte Leffler hette en framstående dramatiker under senare hälften av 1800-talet. Tyvärr var hon också samtida med Strindberg och skuffades undan. Men en sentida släkting, Tove Leffler, har nu levandegjort henne igen i sin roman Den kärleken. Märta Tikkanen berättar i sin tur gripande om sin stora förebild: Fredrika Runeberg. Andra, som Sofi Oksanen, skriver om allt det svåra som tidigare generationers kvinnor genomlidit men inte orkat berätta om. Strindbergsåret fortsätter med full fart. Bl a blir det ett par konserter till hans ära i sommar. Stefan Bohman, som är chef för Strindbergsmuseet, berättar i Salongen om hans stora musikintresse. Just nu är försommaren som vackrast utanför redaktionsfönstret. Ta vara på den och åk runt och titta på alla de författarhem och miljöer som vi presenterar i Öppna dörrar! Innehåll Parnass nr 2/ Årgång 20 Tema: Kvinnliga författare i Norden 4 Ett enkelt musklick från litteraturhistoriens glömda skatter Ebba Witt-Brattström 6 Völvan Vad en kvinna kväder 8 Wava Stürmer: Vi är många, Vi är hälften! 9 Nordiska rådets litteraturpris går allt oftare till kvinnliga författare 10 Merethe Lindstrøm fick Nordiska Rådets litteratur pris Den mörka historien som måste berättas Om Sofi Oksanens Utrensning Ebba Witt-Brattström 15 Herbjørg Wassmos kvinnor bryter sina förbannelser 16 Pia Tafdrup och Eva Ström är nya tidens poeter 18 Kristin Steinsdottir: Helst skriver jag om kvinnor, deras livsöden är så spännande 20 Märta Tikkanen: Fredrika Runeberg drabbade mig totalt och ögonblickligen Märta Tikkanen 22 Sally Salminen, Anni Blomqvist, Ulla-Lena Lundberg: havet präglar deras författarskap 24 Den kärleken, den kärleken Tove Leffler om anne Charlotte Leffler 26 August Strindberg om de kvinnliga åttiotalisterna David Gedin 27 Mona Mörtlund: Med nycklar till många världar 28 Ellen Key så in i Norden Siv Hackzell 30 En stor berättare och två omistliga poeter: karen Blixen, Tove Ditlevsen, Inger Christensen 32 Konsten, kärleken och livet Tre norska förebilder 35 På mitt nordiska nattduksbord Britta Nygård 37 Öppna dörrar till författarhem och -miljöer 42 Litterär salong: sällskapslivet jubilerar på Skansen 200 litterära matinéer under 20 år Olof Holm 45 Något hemland Om Folke Dahlberg Jonas Modig 49 Resa bort och blicka inåt Hjalmar Gullberg utmanar diagnostiska och medicinska normer Jonas Thornell 52 Snöängel vår tids Tintomara Olof Holm 54 Nytt intresse för Anna Maria Lenngren Birgitta Fernström 55 Musiken i Strindbergs dramatik Stefan Bohman 61 Litterära notiser 62 Kalendarium 65 De litterära sällskapen catharina söderbergh, redaktör Omslag: Sofi Oksanen, som fick Nordiska rådets litteraturpris Foto: Toni Härkönen De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd Info@dels.nu; Utgivare: DELS Tidskrifter AB Ordförande: Bo Ståhle Ansvarig utgivare: Bo Malmsten Redaktör: Catharina Söderbergh Adress: Lädersättravägen 15, Järfälla Tel: , E-post: red@dels.nu Redaktionssekreterare: Malin Grände Tel: , E-post: parnass@dels.nu Kalendarieredaktör: Margareta Midgard E-post: margareta.midgard@comhem.com Grafisk form: Fredrik Snellman Tryck: V-TAB, Vimmerby 2012 Lösnummerpris: 55 kr Prenumeration helår (4 nr): 220 kr. Prenumeration för medlemmar i litterära sällskap: 190 kr. Taltidning (Daisy): 120 kr. Norden och Europa: 280 kr. Övriga världen: 320 kr. Prenumeration: ISY-informationssystem, Furuviksringen 10, Halmstad Telefon: Fax: E-post: medlemsservice@isydistribution.se Parnass är producerad med ekonomiskt bidrag från Statens kulturråd. parnass 2/

3 Tema Kvinnliga författare i Norden Ett enkelt musklick från litteraturhistoriens glömda skatter Ebba Witt-Brattström Vad är tradition? Idag: ett tomt begrepp, ett lönnrum dit få yngre hittar. Traditionen är som en skattkammare dit man tar sig på egen risk eftersom den bevakas av dumdryghetens drakar. Och när det någon gång är öppet hus, visar man bara fram ett urval, de redan kända som tillverkats för att skänka glans åt män. Ledningen försvarar sig med att det är de mest kostbara, men ingen kan kontrollera om det är sant eftersom besökaren sällan får tillträde till de mörka hörn där kvinnornas skatter samlar damm. Jag har alltid varnat för konsekvenserna av att skolan undervisar i (övervägande) manslitteratur. Läsning blir tråkigare när skoleleverna förnekas sitt litterära arv, som är tvåkönat, och ointresset för (mans)klassiker i klassrummet kommer att sluta med att man avskaffar ämnet litteraturhistoria, profeterade jag. Nu är vi nästan där. Den lilla minoritet unga som är i besittning av en skattkarta har fått den av föräldrar med bokhylla i hemmet. Vad jag vill säga med denna drastiska bild är att man inte kan bedöma eller ens förhålla sig till litteratur som skrivs idag om man inte håller klassikertraditionen levande. Med ett annat ord: kanonmedvetandet. Det måste inrymma kunskap om såväl den manslitterära som den kvinnolitterära traditionen. Annars hamnar man i den enfald ( double standard ) som Virginia Woolf varnade för redan 1929: Det här är en viktig bok, anser kritikern, därför att den handlar om krig. Det här är en obetydlig bok, därför att den handlar om känslolivet hos kvinnor i en salong. (Ett eget rum) Maskulina värderingar mörkar kvinnors skrivande Alldeles oavsett att Marcel Proust eller Jane Austen komplicerar Woolfs polariserade resonemang vad gäller kvinnors känsloliv i salonger som litterärt framgångsrikt ämne, liksom Assia Djebar eller Svetlana Aleksijevitj vad gäller krig beskrivet av kvinnor, så har hon en poäng i att det fortsatt är den maskulina värdesättningen som dominerar. Det kan den göra så länge som den kvinnolitterära traditionen undervärderas, för endast då kan missförståndet upprätthållas att det är först nu som kvinnor börjat skriva, och då gärna över kvinnligt triviala ämnen, som (det lilla) livet, varför de inte kan göra anspråk på att vara lika litterärt framstående som sina manliga kolleger som förutsätts skriva allmänmänskligt (om manligt själsliv). Enklast verifierar man missförhållandet genom att ta sig en titt på den litterära prispolitiken. Svenska Akademien är i det avseendet en tacksam måltavla. I skrivande stund kritiseras i pressen att De aderton (i verkligheten femton arbetande ledamöter) med sina som mest nittio priser (!) gillar och belönar en tredjedel kvinnor, två tredjedelar män. Kritiken noterar att Akademiens Nordiska pris, även kallat lilla nobelpriset på grund av prissumman ( kr), delats ut till 24 män och två kvinnor. (Samma snedfördelning utmärker alla större priser, även om man räknar bort Nobelpriset med sina tolv kvinnor och 96 män.) Nordiska rådet prisade kvinna efter arton år! Nordiska rådets litteraturpris, som funnits sedan 1962 kunde de första arton åren fås av bara män. På senare tid har kommittén skärpt sig något och belönat tolv kvinnor. Åtminstone där har medvetandet om att det finns stora nordiska kvinnliga författare fått fäste. I det svenska prislandskapet i stort gäller regeln att om ett pris har ett kvinnonamn (Stiftelsen Selma Lagerlöfs litterära pris, Stina Aronsons pris, Almapriset, Maria Gripepriset) så har kvinnor bättre, men sällan lika chanser. Med undantag för Moapriset, som givits till 23 kvinnor och tre män, eftersom motiveringen är att man ska ha skrivit i Moas anda. Om priset uttryckligen förknippas med en manlig författare är det nästan kört för kvinnor (Övralidpriset, Ivar Lo-priset med flera). Det är som i det gamla talesättet att skogen inte syns för bara trän. 4 parnass 2/3 2012

4 Kärleksarbete öppnade skattkammaren Slutsatsen? Kvinnors tusen år långa skrivande i Norden måste fortfarande synliggöras för att man ska få syn på de nu levande kvinnliga författarskapen. Den insikten samlade 1981 en skara yngre, oetablerade litteraturvetare från Sverige, Danmark, Norge, Finland och Island kring idén att skriva en nordisk kvinnolitteraturhistoria. Besjälade av drömmen att erövra världen för en marginaliserad litterär tradition som blev tydligare genom det nordiska perspektivet, gav vi inte upp när vi fick kalla handen av NOS-H (Nordiska samarbetsnämnden för humanistisk forskning). Urgruppen bestod nämligen av gamla kvinnorörelseaktivister som var vana att barfotaforska utan ersättning. Först 1984 fick vi pengar till en samordnare på halvtid, men allt forskande var ofinansierat. Verket, som utkom i fem band är alltså ett kärleksarbete till den rika kvinnolitteratur vi fann i skattkammarens dammigaste hörn. När detta verk med 230 artiklar över mer än 800 författarskap, en mångfald av genrer, tematik och frågeställningar, dessutom med illustrationer som visar fram en kvinnlig kulturhistoria från 1000-talet fram till idag, nu finns gratis tillgängligt på nätet, är det tack vare att (som vi i slutändan blev) hundra skribenter har skänkt sin copy right. Med ett enkelt musklick kan alla nu komma åt den glömda delen av litteraturhistorien. Vårt motto inför lanseringen av verket i bokform var Nu växer litteraturhistorien. Återstår att se om dumdryghetens drakar vågar utmana sina fördomar genom att gå in på hemsidan nordicwomensliterature.net. (i anslutning finns den svenska och danska versionen) och sälla sig till den hänförda publik som redan efter tre dagar på nätet räknade tre miljoner. Det vore inte en dag för tidigt. Ebba Witt-Brattström Professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola, från augusti professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. <annons> läs Victoria Benedictsson, Edith Södergran, Maria Sandel, Karin Boye, Fredrika Bremer, Ellen Key, Sophie Elkan, Anna Maria Lenngren, Harriet Löwenhjelm, Hedvig Charlotta Nordenflycht och många fler gratis och fritt för alla på Litteraturbanken.se nyhetsbrevet får du genom att maila till info@litteraturbanken.se parnass 2/

5 Tema Kvinnliga författare i Norden Völvan Vad en kvinna kväder Catharina Söderbergh Ungmös ord skall ingen tro, hustrus tal ej heller ( Den höges tal ) Meyjar orðum skyli manngi trúa né því er kveður kona ( Hávamál ) Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen. När sedan berättelserna nedtecknades av män som Snorre Sturlason tystnade deras röster. I första bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria berättar den isländska litteraturprofessorn Helga Kress om dessa kvinnor. Till deras diktning knöts sejden (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. Med kristendomen, klostren, skriften och skolorna undertrycktes denna kvinnocentrerade kultur och gick upp i den manliga. Kvinnorna miste många av de viktiga roller, som de hade haft i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen, påpekar Helga Kress. Merparten av den fornnordiska litteraturen är anonym. De författare, som är kända och i litteraturhistorien anses historiskt intressanta, är nästan alla män. Inte ett enda prosaverk tillskrivs en kvinna, och av de cirka 250 muntligt överförda dikterna av kända diktare anses bara en liten bråkdel vara skrivna av kvinnor. Namn på litterära eller lärda kvinnor förekommer ytterst sällan i den historiska samtidslitteraturen. Således hänvisar Ari Frode i Islendingabók (Islänningaboken från cirka 1125) till Þuríður Snorradóttir, som både var kunnig och pålitlig. I biskopssagan Porláksaga helga (Torlak den heliges saga) från cirka 1200 sägs det, att när biskopen i sin ungdom inte hade annat att göra, lyssnade han på vad Hälla, hans mor, visste att lära honom om antavlor Nornorna, Urd (öde), Skuld (skolandet) och Verdandi (vardandet), är den nordiska mytologins ödesgudinnor. Nornorna undandrog inte bara sig människans, utan också gudarnas kontroll. Sødergren: Nornerne, 1896, efter Constantin Hansen. och kännedom om folk. I en annan biskopssaga, Jóns saga helga (Jon den heliges saga), även den från omkring år 1200, berättas om skollivet på biskopssätet Hólar på tidigt 1100-tal, och där påpekas det speciellt att det bland de studerande fanns en kvinna. Typiskt nog nämns hon dock som den sista i en rad av manliga studerande och bara vid förnamn: 6 parnass 2/3 2012

6 I undervisningen deltog också en ren jungfru, som hette Ingunn. Hon var ingen underlägsen i litterära kunskaper. Hon lärde många grammatica och undervisade var och en som ville lära. Många blev väl upplärda under hennes handledning. Hon rättade mycket i latinska böcker, på så sätt att hon lät dem läsa högt för henne, medan hon själv sydde, spelade brädspel eller utförde annat konstarbete med helgonsagor, i det att hon förkunnade Guds härlighet för folk, inte bara med ord från sin mun, utan också med sina händers arbete. Denna unga kvinna på biskopsskolan lärde sig varken läsa eller skriva, utan hon sattes att undervisa andra, för att hon var så kunnig i berättarkonst och muntlig lärdom. Medan hon talade framställde hon i broderier männens hjältedåd, ett motiv som sedan dyker upp i hjältediktningen och också blir vanligt i senare diktning. Berättelsen om henne är ett gott exempel på den litterära institutionens censur. Den finns bara i sagans äldre version, i den yngre är den struken, påpekar Helga Kress. I Laxdæla saga förekommer en symbolisk berättelse om trälkvinnan Melkorka, som gör uppror mot sitt förtryck genom att helt sonika tiga och låtsas vara stum. En tidig morgon då hennes husbonde, som också är far till hennes lille son Olaf går ut för att se till gården, hör han att någon talar, och gick dit, där en bäck rann förbi tunet. Där såg han två personer, som han kände. Det var Olaf, hans son, och dennes mor. Då förstod han, att hon inte var stum, för hon talade mycket med pojken. Denna scen med den tysta modern, som talar till sin son och lär honom modersmålet, har tolkats som en metafor för kvinnors dolda, men starka inflytande på den manliga, skriftliga litteraturen. På grund av deras starka muntliga, inhemska berättartradition, som de gav vidare till sina skrivande söner, blev denna litteratur skriven på isländska i stället för på latin, som annars var de litterära institutionernas språk i Europa. I förlängningen av denna teori kan man också säga, att det är i den anonyma litteraturen och i de genrer, vilka i vid mening bygger på muntlig tradition, som kvinnors åsikter, röster och erfarenheter starkast tränger igenom. Kvinnor kunde också utöva sejd och påverka människors öden och skåda in i framtiden. I Ynglingasaga (Ynglingasagan), den första av Snorres kungasagor i Heimskringla, spåras sejdens ursprung till gudinnan Freja: Och det var hon, som först lärde asarna sejd. I källorna kallas kvinnor som utövar sejd antingen völvor, sejdkvinnor, spåkvinnor eller visa kvinnor. De många och ofta oprecisa beteckningarna kunde tyda på, att man inte längre förstod skillnaden mellan dem, om det fanns någon. Filologin har sett det som ett faktum att ordet völva parnass 2/ kommer av völur, stav och betyder en som bär stav. Völvan skall alltså ha fått sitt namn från den sejdstav hon har i några av berättelserna. Det är dock mer sannolikt att ordet har bildats av samma stam som det latinska verbet volvere, välta, vrida, och syftar på den trans völvan faller i, till hennes förmåga att se in i en annan värld. I detta sammanhang är namnet Edda på Snorre Sturlasons lärobok i poetik av stort intresse: Denna bok heter Edda, och den har Snorre Sturlason satt ihop, står det i den äldsta handskriften till boken, medan senare handskrifter inte bär någon titel. Ordet förekommer sedan i själva Eddan i en lista över synonymer för kvinnor. Här betyder det anmoder eller gammelmor, och följs sedan av synonymer för nästa två generationer av mödrar. Så används ordet också i dikten Rígsþula (Rigs ramsa eller Rigs vandring), där den gråhåriga Edda får en son med guden Heimdal och blir stammoder till den första människosläkten, dvs. allmogen. Det tyder dessutom på att kvinnor kallades för eddur, därför att de diktade och kvad oden. De var alltså inte enbart traditionsbärare, utan själva diktare och skapare av traditionen. En intressant poäng är att de karakteriseras som gamla. Detta mönster upprepar sig i källorna som en metafor för en förlorad eller försvinnande kvinnokultur, som bara existerar i gamla kvinnors hågkomster. I fornnordisk mytologi kan guden Oden uppfattas som metafor för övergången från en muntligt traderad kvinnokultur till en manligt dominerad skriftkultur. Så småningom får han makt över olika delar av kvinnokulturens domäner och likaledes över olika kvinnor. Bland annat lägger han under sig själva jorden, personifierad av en kvinna, och får med henne sonen och bundsförvanten Tor, den starkaste av alla asar. I sagan om skaldemjödet i Snorres Edda får Oden diktandets gåva genom en kvinna. Jättekvinnan Gunnlöd bevakar diktandets mjöd inspärrad i ett berg i vildmarken. Symboliskt sett befinner hon sig på kulturens gränslinje och förmedlar mjödet från den vilda kaosregionen till den litterära, manliga institutionen. Under täcknamnet Bölverk borrar Oden och hans medhjälpare sig igenom berget kan ses som en fallossymbol. Oden förvandlar sig till en orm och kryper genom hålet. Efter att ha besegrat Gunnlöd med sin fallos, sviker han henne och dricker allt mjödet. Hon får stanna kvar, medan han i örnhamn flyger tillbaka till Asgård, det etablerade samhället. Drycken är här, liksom allmänt i den fornnordiska litteraturen, ett intressant motiv, påpekar Helga Kress. Det är kvinnor, som tillagar den och ger den till männen, som dricker. Drycken är källan till liv och skaparkraft men också till rus, och som sådan kan den vara farlig, eftersom den suddar ut gränserna mellan det etablerade och det vilda. 7

7 Tema Kvinnliga författare i Norden Wava Stürmer: Vi är många Vi är hälften! Catharina Söderbergh Vi är många Vi är hälften av alla människor i stan av alla här i landet Vi är många Vi är hälften Ja, hälften av alla som finns är kvinns! Vi är många, vi är hälften var en kampsång för oss kvinnor som var unga på 1970-talet. Wava Stürmer skrev texten, som var med på den första s.k. Kvinnokamps- LPn Sånger om kvinnor med musik av Gunnar Edander. På Island gjorde hennes sånger succé och Vi är många sjöngs på Islands största demonstration genom tiderna då kvinnor demonstrerade Wava Stürmer förde tidigt ut en ny kvinnomedvetenhet och ett klart kvinnoperspektiv. Hon föddes 1929 i belgiska Kongo, nuvarande Kongo Kinshasa. Som liten flyttade hon och hennes mamma till Jakobstad, pappan långpendlade mellan Jakobstad och Zaire. Redan på 1950-talet gav Wava Stürmer ut dikter, men det var på 1970-talet som hon tack vare impulserna från den nya kvinnorörelsen i Sverige fick spännvidd i sitt författarskap. Hon skrev sångtexter som blev spridda i hela Norden, tack vare skivan Sånger om kvinnor, Efter ett feministiskt genombrott med diktsamlingen Det är ett helvete att måla himlar, 1970, har hon bland annat gett ut den vardagsrealistiska romanen Slå tillsammans, 1976, om ett kvinnokollektiv, romanen Väntans väg, 1985, där hon skildrar ett kvinnligt kretslopp och Så länge vi minns, 1990, en samling mjukt rytmiska dikter. I Det vete fåglarna, 1995, berättar hon skrönor från gamla tider gav hon ut diktsamlingen För dig Allena och 2011 Samtidigt. Wava Stürmer. FOTO: MATS ANDERSSON På senare år har hon också skrivit ett par romaner: Inte gjort något 2005 och Till varje pris Wava Stürmer har spelat en stor roll för alternativkulturen i hemstaden Jakobstad. Hon var t.ex. en av de drivande krafterna när Kvinnoskribentgruppen i Österbotten bildades. Det var det första nordiska kvinnoseminariet i Sverige 1978 som inspirerade en antal finlandssvenska kvinnliga författare att gå tillsamman i en skribentgrupp. Utom Wava Stürmer bestod gruppen av några kvinnoförfattare som alla debuterade på 1970-talet: Solveig Emtö, Gunnel Högholm, Gurli Lindén och Anita Wikman. Alla är födda i det svensktalande Österbotten och representerar en regional kultur gentemot den dominerande huvudstadskulturen. Gemensamt är också den korta skolgången, erfarenhet av låglöneyrken, förankring i kvinnovardag och samhällsengagemang. I sin prosa är de till en början nyrealister och låter språket färgas av dialektala tonfall och stark vardaglighet. Inom lyriken använder de talspråket och framför olika varianter av kvinnlig upprorslust. 8 parnass 2/3 2012

8 Tema Kvinnliga författare i Norden Nordiska rådets litteraturpris går allt oftare till kvinnliga författare FOTO: FOLKE HELLBERG Malin Grände Sara Lidman var 1980 den första kvinnliga författaren. För att öka intresset för grannländernas litteratur och språk samt stärka den nordiska kulturgemenskapen instiftade Nordiska rådet i början av 1960-talet ett stort litteraturpris. Priset skall gå till författaren av ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska språken. Det kan vara en roman, ett drama, en dikt-, novell- eller en essäsamling som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav. En samlad nordisk bedömningskommitté utser litteraturpristagaren. Detta sker oftast i början av året. Kommittén består av två medlemmar från varje nordiskt land. En av de finländska medlemmarna ska vara finskspråkig och en ska vara svenskspråkig. Medlemmarna i kommittén ska ha goda kunskaper om det egna landets litteratur och i största möjliga mån också känna till grannländernas. Om verk nomineras från Färöarna, Grönland eller det samiska språkområdet deltar representanter för dessa som tillfälliga medlemmar. Prissumman är på danska kronor. Nordiska rådets litteraturpris har delats ut till flera av våra svenska sällskapsförfattare. Först ut 1962 var Eyvind Johnson. Priset har också tilldelats Gunnar Ekelöf 1966, Ivar Lo-Johansson 1979 och Sven Delblanc Priset har alltså delats ut sedan Under de första 18 åren var den manliga dominansen hundraprocentig bröt Sara Lidman trenden och erhöll priset för sin roman Vredens barn. Därefter har jämlikheten arbetat upp sig till 20 manliga pristagare och 12 kvinnliga. Bland de senare årens kvinnliga pristagare kan nämnas 1987 Herbjørg Wassmo (Norge), 1992 Frída Á Sigurdardottir (Island), 1999 Pia Tafdrup (Danmark), 2007 Sara Stridsberg (Sverige) och 2010 Sofi Oksanen (Finland), samt Merete Lindstrøm (Norge) parnass 2/ I år, då priset firade 50-årsjubileum, var det första gången som pristagaren avslöjades först vid själva prisceremonin i Reykjavik. Att smussla med resan och hemlighålla glädjen i att ha vunnit var inte lätt för årets pristagare: Utmaningen i att bevara hemligheten påminner lite grand om temat i min roman, säger Merethe Lindstrøm som berättar om sin bok Dager i stillhetens historie och sitt författarskap i detta nummer av Parnass. Mer läsning om tidigare års pristagare finns också, t ex Pia Taftdrup, Eva Ström och Herbjørg Wassmo, liksom Ebba Witt- Brattströms essä om Sofi Oksanens prisbelönta roman Utrensning. Språk Språkgemenskapen är en viktig sak som binder samman det nordiska samarbetet. Danska, norska och svenska är så nära besläktade att man med en förhållandevis liten insats kan lära sig förstå alla språken om man behärskar ett av dem. Nästan 80 procent av Nordens befolkning har danska, norska eller svenska som modersmål. Detta är naturligtvis en fördel i många sammanhang, men det är viktigt att minnas att de nordiska länderna rymmer en språklig mångfald vid sidan av de skandinaviska språken. Omkring 20 procent talar finska och därtill talas en lång rad minoritetsspråk. 9

9 Merethe Lindstrøm är Nordiska rådets litteraturpristagare i år. Hon kommer i höst inviga Bok&Biblioteksmässan i Göteborg, som i år har Norden som tema. 10 Foto: parnass Ellen Lande 2/ Gossner

10 Tema Kvinnliga författare i Norden Merethe Lindstrøm fick Nordiska rådets litteraturpris 2012 Hon skriver om de livsfarliga, nära relationerna Malin Grände Norskan Merethe Lindstrøm debuterade redan som tjugoåring med novellsamlingen Sexorcisten og andre fortellinger (1983). Sedan dess har hon fortsatt att varva novellsamlingar med romaner och har också författat en barnbok. Men trots att hon är kritikerhyllad i Norge, erhöll det prestigefulla Dobloug-priset för sitt författarskap 2008 och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris tidigare, är hon inte särskilt känd i Sverige. Kanske blir det ändring nu, med hennes sjunde roman. Lågmäld och intensiv roman Dager i stillhetens historie, som utspelar sig i Merethe Lindstrøms födelsestad Bergen, handlar om det åldrade äkta paret (han läkare, hon lärarinna) och den tystnad som uppstår i deras relation när maken drabbas av begynnande demens. Eller är det kanske så, att han bara inte vill komma ihåg de mörka delarna av sitt förflutna och tar skydd i tystnaden i demensens skugga? Romanen är lågmäld men intensiv, och var årets fynd enligt Aftenposten. Dagbladet kallade den ett mästerverk. Tidigare i år belönades den med det norska kritikerpriset som Lindstrøm knep framför näsan på Karl-Ove Knausgård, och hans sista roman i bokserien Min kamp. Det som inte kan sägas I Nordiska rådets nominering framhålls det att boken inte är en thriller, men att den ändå håller läsaren i ett järngrepp av spänning. Så här säger Merethe Lindstrøm själv om sin prisade roman: Boken är inget självbiografiskt projekt. Men faktiskt så hände samma sak med min far; något år innan han dog tystnade han mer och mer. Det var inte så att man kunde se att det var en demens, han var klar och närvarande, men blev plötsligt tystare och tystare. Det är en stor utmaning när kommunikationen plötsligt upphör. På frågan varför Nordiska rådet valde just hennes bok i år, svarar hon: Jag var nominerad 2007 med novellsamlingen Gjestene och jag har fört projektet vidare med de texterna till den här romanen. Novellen Vederlag fokuserade i mångt och mycket på det samma som Dager i stillhetens historie. Tystnad och ett gemensamt liv som präglas av det som inte kan sägas. Vill belysa det osynliga i vardagen Jag är inte en sådan som vill bestämma vad litteraturen ska eller inte ska handla om. Men personligen tycker jag det är viktigt att belysa det mest osynliga i tillvaron och hitta ett språk för det. Genom att exempelvis fokusera på spänningen i till synes små, små, vardagliga rörelser mellan människor, upplever jag att det är möjligt att säga något betydelsefullt. Alla mina böcker handlar på sätt och vis om det som utmanar oss mest, de livsfarliga nära relationerna. Livsfarliga eftersom såren är så djupa samtidigt som det som skadar oss kan vara så subtilt och pågå i stillhet under flera år. Att finna det rätta språket Böckerna är olika, flera handlar också om vilka möjligheter språket har att täcka det väsentliga, om att hitta ett språk för erfarenheter. Det gäller för mina karaktärer, men även för mig som författare, säger Merethe Lindstrøm. Stedfortrederen är sprungen ur ett historiskt barnuppror på norska Bastøy. I Steinsamlere beskrivs förhållandet mellan en filosof och hans sekreterare, och deras resa till Wittgensteins Skjolden på Vestlandet. Jag har skrivit sex novellsamlingar och sju romaner. Novellerna är nog en hörnpelare i mitt författarskap. parnass 2/

11 Tema Kvinnliga författare i Norden Den mörka historien som måste berättas Om Sofi Oksanens Utrensning Ebba Witt-Brattström Nu är det I Koluvere i västra Estland hittar byns röda mormor Aliide Trüü ett människobylte som kollapsat på hennes gårdsplan. Det är den unga ryskan Zara, på flykt undan sina hallickar. Någonting i Zaras ålderdomliga estniska får Aliide att halka tillbaka i sin skamliga familjehistoria. Men det fanns en skiftning i flickans estniska, något äldre, gulnat och malätet. På något konstigt sätt kunde man känna lukten av död. Ljusskygga handlingar Aliide värjer sig, men beslutar sig ändå för att hjälpa flickan till ett nytt liv. Zara visar sig vara dotterdotter till hennes syster Ingel, som deporterats till Vladivostok efter att ha blivit angiven av Aliide, som ville ha Ingels man Hans för sig själv. Ett simpelt svartsjukemotiv? Nej, det är mer komplicerat än så, ska det visa sig. Sofi Oksanens roman kan läsas som en andlöst spännande pusseldeckare. Genom Aliides ljusskygga handlingar rullas Estlands blodiga krigshistoria upp. På ett övergripande plan handlar det om hur politiska och ekonomiska system mal ner människor till skräckslagna anpasslingar tills de slår tillbaka i desperation. Både Aliide och Zara begår mord. Brottet är systemimmanent och handlar om att vara fel kön på fel plats vid fel tidpunkt. Som det lilla olycksdrabbade landet Estland, som styrts av danskar, tyskar, svenskar och ryssar tills det äntligen blev fritt och blomstrande ett par årtionden mellan 1918 och Infekterade ärr från mörka sår Andra världskriget, med sovjetisk och nazitysk ockupation kostade en tredjedel av befolkningen ( ) livet flydde, däribland drygt över havet till Sverige i september 1944 (så ock min mamma, mormor och moster). Av de som stannade kvar deporterades över i boskapsvagnar till Sibirien. Samtidig tvångsförflyttades ryssar och ukrainare till Estland. I juni 1941 skickades ester till ryska arbetsläger, i oktober och i mars motståndare till tvångskollektiviseringen av jordbruket, mest kvinnor och barn eftersom de arbetsföra männen antingen stupat eller gömde sig i skogarna. Ingels man Hans, som tagit värvning i den tyska armén men deserterat för att i finsk regi kämpa för ett fritt Estland, är en av dessa skogsbröder. Det är också vårvintern 1949 som Ingel och hennes minderåriga dotter Linda lastas in i godsvagnen. För att behålla familjegården och kunna gömma den älskade svågern, gifter sig Aliide med partiorganisatören Martin. Hennes fina plan att leva dubbelliv går dock om intet, för Hans vill inte ha henne. Hur hon ändå lyckas behålla honom ska inte avslöjas här, men det är garanterat hemskt. Tyngdpunkten i Utrensning ligger på det mörkaste kapitlet i Estlands moderna historia, nämligen , då landet tvångsomvandlades till Sovjetrepubliken Estland. Det är Aliide som minns, och det är ingen söndagshistoria. Marxism-leninismen gick ut på att med terror, rotlöshet och utrotande av varje nationalkänsla skapa ett slavsamhälle. Aliide med sina eviga dubbla underbyxor efter gruppvåldtäkten i kommunalhusets källare är det perfekta subjektet för denna berättelse. Oksanens roman är en gastkramande historielektion och en moralitet i ordets bästa bemärkelse: förgångna oförrätter sätter sina spår i kommande generationer, det blir ärr som varar sig om man inte gör upp med det förflutna. Det är ingen slump att Zara blir ett traffickingoffer i den ryska maffiakapitalism som avlöser sovjetdiktaturen. Samma stövlar, kukar och förakt för människovärdet som fanns under Sovjettiden fortsätter att trampa, våldta, slå och döda kvinnor. ( Natten segade sig fram, hon fick 12 parnass 2/3 2012

12 inte luft, på hennes bröst vilade en kromläderstövel som hon inte orkade lyfta bort. ) Men gumman Aliide har fått nog, och med den kallblodighet som livet har lärt henne, tar hon hämnd på förtryckarna. Dessutom kan Zara, till skillnad från hennes egen dotter Talvi, skilja mellan daggkåpa och groblad eller flugsvamp och skäggriska, och det avgör saken. Genom sin sista handling ger Aliide Zara, Ingel och Linda chansen att återvända till Estland. första gången, och Zara kände hur mormors blick trängde ur hennes ögon rakt in i henne, in i munnen och i halsen, hon kände hur halsen snördes samman och hur mormors blick rann ner genom halsen mot hjärtat, och det stramade kring hjärtat och blicken rann vidare mot magen och det vände sig i magen och den fortsatte ner i benen som började skaka och från benen till fotsulorna, det stack i dem och det blev hett och mormor log. I det leendet föddes deras första gemensamma lek, som grodde Sofi Oksanen med staden som hon beskriver i bakgrunden. Foto: Toni Härkönen Språk med smak av hemland och moderskärlek Enbart den gastkramande plotten, eller det skickliga varvandet av dåtid och nutid (1991) skulle inte ha räckt för att göra boken till en stor europeisk roman, översatt till 38 språk. Utrensning har belönats med i stort sett alla stora priser med undantag för Bookerpriset och Nobelpriset (det kommer nog), och det beror också på Oksanens fantastiska litterära språk. Ett starkt tema är det i Zaras sovjetiska uppväxt förbjudna modersmålet med sin smak av hemland och moderskärlek. Nyckelordet med vilket Zara dyrkar upp sin traumatiserade mormors apati är Emasüda (modershjärtat). Det är namnet på en mycket känd tonsatt dikt skriven av den estniska nationalpoeten Lydia Koidula. Oksanen låter Zara från Vladivostok födas som individ genom att uttala ordet Emasüda, hennes modersarv: Mormor såg på henne, hon såg rakt på henne för parnass 2/ ord för ord och började blomma disigt och gulnande så som döda språk blommar, raspa ljuvt som nålen på en grammofon och låta som ljuden låter under vatten. Tyst och viskande växte ett nytt språk upp mellan dem. Det var deras gemensamma hemlighet, deras gemensamma lek. Estniskan blir det söta språket eftersom Zara belönas med en karamell när hon säger rätt. På samma sätt är Sofi Oksanens litterära språk materialistiskt, genomsyrat av kärlek till kvinnoarbetets alla aspekter i bondesamhället: lantbruk, konservering av grönsaker, mjölkning och örtkunskap. Men också till förruttnelse, fylla, svett och äckliga spyflugor Ett hemland, för alltid förlorat Utan tvivel är det kvinnornas plats i den estniska historien som är Sofi Oksanens stora ämne. Hon lyfter in det mest 13

13 förbjudna i världslitteraturen: Estlands politiskt komplexa 1900-talshistoria. Oksanen skriver om det jag som barn bara hörde viskas om. I Sverige var balter andra klassens människor: duktiga och arbetssamma men politiskt suspekta. De utgör den första stora flyktingvågen i Sverige, men ingen talar om den. Min storasyster fick höra i skolan att esterna var Europas negrer. Ordet deportation gör mig svettig av olust, och jag äter fortfarande upp allt på tallriken eftersom min mormor hotade mig med Stalins läger där-de-till-och-med-drackdiskvattnet. I min barndom grät man över sina döda, och räknade varje människospillra som efter Chrustjevs perestrojka fick lämna Gulag. Man talade om sovjetideologin som likriktade och hjärntvättade människor, och man grät över det härliga hemlandet som var för alltid förlorat. För mig är Utrensning som att komma hem till en barndom där alla sörjde utan att ett litet barn kunde förstå varför. Jag är stum av beundran inför den 33-åriga Sofi Oksanens gestaltning av tre kvinnogenerationers erfarenheter. Nordiskt storslam till Sofi Oksanen Med romanen Utrensning har Sofi Oksanen (född 1977) tagit hem storslam vad gäller nordiska litterära priser är fick hon Finlandiapriset, 2009 Runebergpriset och 2010 tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris. Romanen har legat på topplistorna i såväl Sverige som i Norge och Danmark och har sålts till närmare 30 länder. Utrensning är en mörk skildring av Estlands efterkrigshistoria, speglad genom två kvinnoöden. Den är också en bild av hur ett kommunistiskt förtryck förbyts till ett kapitalistiskt. Men framför allt äger romanen den stora litteraturens tidlöshet. I augusti har filmen som bygger på boken premiär. I samma veva kommer hennes nya roman ut. Det är den tredje fristående delen om Estlands samtidshistoria, där Stalins kossor och Utrensning är de två första. I Finland är hon mycket engagerad i den offentliga debatten och kommenterar aktuella händelser både i kolumner och pratshower. Som öppet bisexuell och kritisk till Sovjetunionens ockupation av Baltikum har hon stött på kärvhet och kall hand från ryskt håll, medan hon hyllats av Helsinki Pride för sitt stöd för homosexuella i Ryssland och i baltstaterna. Själv växte hon upp i Finland med en estnisk mor och en finsk far, men det som satt outplånliga spår är besöken hos morföräldrarna i Sovjetestland. Hon kallar sig för finsk-estnisk författare, och en föregångare har Utrensning utan tvivel i den estniska författaren Vivi Luiks Den sjunde fredsvåren (1990). Kvinnoromanens arvtagare Sofi Oksanen är arvtagare till kvinnoromanen, den genre som firat sina framgångar under sent 1900-tal med Doris Lessing, Christa Wolf eller Marguerite Duras. Vad kännetecknar kvinnoromanen? Den står alltid på kvinnornas sida, skildrar kvinnors vara i världen som avgörande, tar kvinnors lidande på största allvar istället för att banalisera det, degraderar mannen till människa istället för till norm, och ger kvinnokroppen ett tal. Så ock Oksanen. Redan i debutromanen Stalins kossor 2003 skapar hon en bortträngning av det skamliga estniska arvet anorexi hos en finsk ung kvinna. Påtagligt fysiskt systerskap Också i Utrensning är det litterära språket tätt knutet till det kroppsliga. Den tvångsprostituerade Zara uppvisar samma alienationssymtom som Aliide, Ingel och Zaras mamma Linda. Alla har blivit brutalt våldtagna, och deras kroppar minns för alltid tortyren. Aliide blev tvungen att sätta sig. Kraften från hennes ben rann rakt ner i sanden. ( ) Hon lutade huvudet mellan knäna, händerna som hon korsat över knäna skakade och knäna började studsa i samma takt. Mannens kromläderstövel befann sig på en armlängds avstånd och sparkade upp damm rakt i hennes luftvägar. Romanen lanserar något idag så ifrågasatt som ett fysiskt påtagligt systerskap över generationsgränserna. Det kan inte uppstå mellan Aliide och hennes sovjetiskt uppfostrade dotter Talvi eftersom hon är förbjuden att berätta någonting om det hon själv hade vuxit upp med, eller hennes mamma, mormor och mormors mor. Systerskapet kräver en gemensam historia av förtryck och frigörelse, tycks Oksanen mena, som vore hon en kvarleva från 1970-talets kvinnorörelse, besatt av att ta reda på hur kvinnor tänkt och levt före henne. Gräset som kittlade Zaras ben, var mormors beröring och vinden i äppelträden hennes viskning, och Zara kände det som om hon såg på Karlavagnen genom mormors ögon, och när hon åter vände blicken från himlen kändes det som om mormors unga kropp fanns inne i hennes egen och den befallde henne att gå tillbaka in, att leta efter den historia man aldrig hade berättat för henne. 14 parnass 2/3 2012

14 Tema Kvinnliga författare i Norden Herbjørg Wassmos kvinnor bryter sina förbannelser Malin Grände Huset med den blinda glasverandan, Det stumma rummet och Hudlös himmel är de poetiska titlarna på Herbjørg Wassmos trilogi om Tora som kom under 1980-talet. Tora växer upp som tyskunge i en Nordnorsk by på 50-talet. Hon lever i en fantasivärld och i förgörande skräck för fosterfadern som förgriper sig på henne. Den sista romanen i serien prisades av Nordiska rådet 1987 med motiveringen: Hudløs himmel är tredje delen i romansviten om tyskungen Tora, den utnyttjade, som vinner styrka att leva vidare genom andra. Romanen är en osedvanligt nyanserad skildring av en ung kvinna, skriven på ett känsligt språk och samtidigt med drastisk realism. Tora är ett offer och hon vet om det. Hon identifierar sig med de utsatta, och hon allierar sig med fienden. Hon är det lilla barnet som inte finner stöd och kärlek och tillit i sin omgivning och därför inte heller hos sig själv. Hon skyddar sig genom att stänga dörrar och inte släppa människor inpå sig. Hon straffar sig själv och skapar sitt inre kaos. Det är berättelsen om hur den lilla flickan växer upp och hanterar incest och utanförskap. Tora är barnet som blir sviket av vuxenvärlden en följd av de vuxnas egen otillräcklighet. Det är ingens fel, det bara blev så. Men det finns hopp, det finns en utväg och det finns människor som bryr sig. Tora kan känna det, även om hon förlorat tilltron till sig själv. Tante Rakel är en sådan människa. Hon skapar ett tryggt rum i Toras kaos; där dörrar försiktigt kan öppnas på glänt och solljus kan kika in genom glipan. Dinas bok (på svenska 1990) är en bok att ryckas med i, må riktigt dåligt av, jubla över, lyftas upp av och sväva bort med, försjunka i och bli oåtkomlig för omvärlden av. Det är den ömsom grymma, ömsom gripande historien om den starka kvinnan, de omöjliga relationerna och det ofrånkomliga ödet. Dina har som barn råkat döda sin mor genom att välta Foto: Paal Audestad Herbjørg Wassmo är född 1942 och uppvuxen i Vesterålen i Nordnorge. Hon har haft en enastående författarkarriär. På mindre än tio år har hennes böcker blivit en del av litteraturundervisningen på alla norska skolor och universitet. en tunna kokande lut över henne. Bilden av den döende modern, med köttet bortfrätt i ansiktet ända ner till benet, följer Dina genom livet. Dina är härskarinnan, den starka, som stundom demoniskt, stundom maskulint formar världen efter sina egna lagar. Men hon är också den krisande, sökande kvinnan i galenskap som stänger in sig på vinden, går in i lång tystnad, för att så småningom hitta fram igen genom musiken. I det introverta och intima samspelet med sitt instrument, cellon, finner hon toner, som ger uttryck för de känslor och stämningar som språket inte riktigt hittar ord för. Dinas bok är den första delen i en trilogi: 1993 kom Lyckans son och 1999 Karnas arv, som är en fristående fortsättning av de första två. parnass 2/ Foto: STRINDBERGSMUSEET

15 Tema Kvinnliga författare i Norden Pia Tafdrup är nya tidens poet Catharina Söderbergh Pia Tafdrup fick Nordiska rådets litteraturpris 1999 för sin diktsamling Drottningporten. Det här är vad bedömningskommittén sade: Pia Tafdrups Drottningporten är en diktsamling som är centrerad kring vatten i alla dess former. Den innehåller en samling bilder om grundbetingelserna i naturens och människans livscykel, betraktat genom en kvinnlig föreställningsvärld med kroppen som axel, med en diktares språk och med stor visuell och emotionell kraft. Pia Tafdrup föddes 1952 i Köpenhamn och växte upp på Nordsjälland och debuterade litterärt Hon har framförallt gett ut diktsamlingar varav den mest kända är Kristallskogen (1992), men hon har också publicerat romaner och teaterstycken. Flera av hennes verk är publicerade på svenska som t.ex. Över vattnet går jag (2002), Valarna i Paris (2004) och Salamandersol (2010). Pia Tafdrup är en av de danska författarna som sedan 1980-talet varit allra mest efterfrågade vid uppläsningar och som sedan odlat uppläsningen som konstart. Att vara yrkesverksam poet har en traditionell stämpel av ensamhet, geni, elfenbenstorn, att sitta isolerat och väga ord på guldvåg. Men du har sökt upp gemenskap, publik och sociala sammanhang. Vad händer med dina dikter när de möter publiken? Mina dikter vänder sig i första hand till en dansk publik. Men jag har precis haft glädjen att framföra mina dikter om min fars sista år för en stor publik i Peru och där hade man inga problem att ta dem till sig. Det gladde mig mycket. Du tillhörde den så kallade åttiotalsgenerationen i Danmark, som bestod av en skara unga författare, som var intresserade av litterär estetik och tradition från romantik till rockpoesi och systemdiktning. Har du förändrats mycket? Tiden sätter sina spår. Som flera andra satte jag redan som ung det estetiska högt till skillnad från uttrycket hos en del tidigare författare som kunde vara ganska slappt. För mig var det från början viktigt att innehåll och uttryck hängde ihop. Det var två sidor av samma sak för mig och det är det fortfarande, även om mitt intresseområde är mycket större nu. Du har deltagit och deltar i många internationella arrangemang och har medverkat till att många informella kontakter utvecklats mellan unga författare runtom i världen. Finns det någon skillnad i manligt/kvinnligt när det gäller Norden jämfört med resten av Europa/världen? När jag åker utomlands som nordisk kommer emanciperat kvinna, blir jag alltid påmind om, vilken priviligerad del av världen, som jag lever i. Jag värdesätter verkligen de möjligheter som jag har fått. Det avspeglar sig också i min nya minnesbok Salamandersol som just har kommit ut. Den består av 60 minnesdikter, en för varje levnadsår. Det är verkligen inte lätt att framträda som poet i ett land, där jämställdhet saknas och där man helt enkelt inte värdesätter kvinnliga konstnärer. Och till slut går det att leva på att skriva lyrik? Jag har gjort det, men det har sannerligen inte varit lätt alla år! FOTO: ISAK HOFFMEYER 16 parnass 2/3 2012

16 Tema Kvinnliga författare i Norden Eva Ström: Poesi är en levande del av min vardag och kritiker på heltid. I början av 2010 invaldes hon som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Sin litterära debut gjorde hon 1977 med diktsamlingen Den brinnande Zeppelinaren. Hittills har hon utgivit nio diktsamlingar och fyra romaner. I de första diktsamlingarna, Den brinnande zeppelinaren, 1977, och Steinkind, 1979, märks en stark bildskapande förmåga och en fascination för myter och folksagor liksom att hon utnyttjar den bild- och symbolvärld som erfarenheterna från det moderna sjukhuset givit henne. Hon beskriver kvinnors upplevelser i en tät lyrik, rik på allusioner, skriver Eva-Britta Ståhl i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Har du någon förebild bland de nordiska författarna? Inga direkta aktuella nu levande förlagor. Annars Edith Södergran. Men jag tror att till exempel Karl Ove Knausgård kommer att påverka den litteratur som nu skrivs i Norden. Skiljer sig manlig och kvinnlig poesi åt? Ja i den mån det rör sig om olika erfarenhetssfärer. Vad betyder poesi för dig, i din vardag, och i ditt liv? Jag skriver poesi, läser poesi, recenserar poesi. Och har även översatt poesi. Det är en aktiv levande del av min vardag, av mitt liv, ett sätt att tänka och leva. Eva Ström fick Nordiska rådets litteraturpris 2003 för sin diktsamling Revbensstäderna. Så här motiverade bedömningskommittén sitt beslut: Eva Ström är en säregen röst i det svenska diktlandskapet. Hon är en föregångare för en yngre generation poeter och hon befinner sig i ständig förnyelse. Hon undersöker språkets gränser och utforskar ordens möjligheter. Revbensstäderna utmärks av hennes gripande djärvhet, intensitet, fysikalitet och klarhet med vilken hon skildrar människans villkor i dagens värld. Eva Ström är född 1947 på Lidingö, numera bor och verkar hon i Kristianstad. Eva Ström är utbildad läkare, men 1988 lämnade hon läkaryrket för att bli författare parnass 2/ Hur ser klimatet ut för poesi idag? Vad gäller försäljningssiffror tror jag de beror i hög grad på genre. Lyrik är nog alltid svårsålt och går ut i små upplagor. (Men jag hade själv en försäljningsframgång med mina översättningar av Shakespeares sonetter som trycktes i flera upplagor). Min bedömning är att förlagens vilja att ge ut smalare litteratur har minskat. I Sverige lider vi också av att seriösa litterära tidskrifter som BLM har lagts ner. Jag tror att situationen är bättre i t.ex Norge där man har tidskriften Vagant. Jag tycker att intresset var störst i Norge när jag fick Nordiska Rådets litteraturpris. 17

17 Tema Kvinnliga författare i Norden Kristin Steinsdóttir: Helst skriver jag om kvinnor, deras livsöden är så spännande Den isländska författaren Kristin Steinsdóttir vann the Nordic Children s Book Prize 2003 för sin bok Ängeln i trapphuset. Men hon har också skrivit flera romaner. Som t.ex. Sin egen väg, som blev nominerad till Nordiska rådets litteraturpris Hur skiljer sig manliga och kvinnliga författare åt på Island? Vad gäller t.ex. ämnesval? Jag märker ingen stor skillnad. Både kvinnliga och manliga författare skriver deckare, båda kan skriva alla möjliga slags böcker. De kan var brutala och mindre brutala, de har män och kvinnor i huvudrollerna men det är bara några få böcker som man kan hävda är typiskt manliga eller kvinnliga Förr talade man om kärringböcker på Island. Det blev tvärtom då kvinnor började uppmärksammas som författare. Det var självfallet manliga kolleger, som hittade på det! Bland annat för att de kvinnliga författarna sålde bra. Men det har ändrat sig. Nu läser kvinnorna t.ex. högt i julruschen. Det är kärringböckernas dag. Det är lite nedlåtande, men vi är stolta över våra kärringböcker... Vad gäller barnböcker, så skrivs de flesta av kvinnor. Pojkar läser inte så mycket som flickor här på Island men det är ett internationellt problem och har ingenting att göra med om det är kvinnlig eller manlig författare som skrivit böckerna. Pojkar är lika ofta huvudpersoner i dessa böcker och skulle säkert fånga deras intresse om de brydde sig om att läsa. Men man måste tänka på hur omslagen på böckerna ser ut! Pojkar läser inte böcker som har rosafärgade, gulliga omslag och det finns många sådana böcker. I gengäld är flickor inte så kräsna. De slukar allt, vare sig boken har blått eller rosafärgat omslag! Vad tycker du själv är viktigt att skriva om? Det som jag trivs med. Man skall aldrig försöka att skriva om något, som är populärt bara för att vara med! Hänga med... För mig är det jag skriver livsviktigt och det har det alltid varit. Nu för tiden är jag mest upptagen av kvinnor. Nu skriver jag på min fjärde roman för vuxna och den handlar också om kvinnor. Men naturligtvis finns det också män med i handlingen. När man talar med/ läser om kvinnor är deras historier och livsöden så otroligt spännande att jag inspireras och måste skriva om dem. Men jag vill understryka att jag skriver romaner. Mina personer är uppdiktade utan verklighetsbakgrund. På en nordisk konferens på Biskops Arnö häromåret berättade du att de isländska sagorna betytt mycket för dig. Kan du berätta lite mer om det? För mig som har vuxit upp med sagorna är de liksom en del av mig. Jag älskar att berätta och sagorna är ju storartade berättelser. Språket är kärnfullt. Så är min skrivstil också. Sagorna uttrycker inte allt, läsaren måste själv fylla i detaljerna och tänka vidare. Det tycker jag om och det använder jag mig ofta av. Det sägs att sagorna är skrivna av män, om män och för män. Det är nog sant och det har ofta retat mig otroligt mycket att det står så lite om kvinnor och nästan ingenting om barn. Som om det inte fanns barn på Island på den tiden. Därför har jag ibland skrivit riktiga sagor om barn och en del om kvinnor sett ur en annan synvinkel. I starten var jag mycket orolig för vad jag gjorde för att sagorna var ju heliga, dem kunde man inte röra. Idag är jag inte ett spår rädd, jag vet också att på detta sätt kan man få ungar att närma sig sagovärlden och leva sig in i den med hjälp av min saga. Du började med att skriva barnböcker men på senare år har du skrivit för vuxna. Är det en mognadsprocess? Ja, vi kan kanske se det på det sättet. Eller kan man säga att jag delat upp mitt författarskap på flera olika kapitel. 18 parnass 2/3 2012

18 en mognadsprocess. Jag kommer säkert att skriva vuxenböcker en lång tid framåt, för det är så mycket som jag vill ha sagt. Men tiden löper snabbt ifrån en så jag får lov att utnyttja den rätt! Har du några förebilder bland kvinnliga nordiska författare? Jag vet inte om jag kan säga att jag har haft några förebilder men det är många som har haft stort inflytande på mig. Som barn var jag självklart uppfylld av Astrid Lindgren. Pippi Langstocking befriade mig. Jag föredrar böcker, där man inte är alltför väluppfostrad utan där barn vågar ha sin egen mening. Därför var Lindgrens personer befriande. Men de var också djupa och inte bara roliga och spännande. Samma sak med Tove Jansson. Hennes persongalleri följer mig hela tiden. Som ung flicka var jag förtjust i Karen Blixen, Sigrid Undset och Selma Lagerlöf. Min mor läste mycket och hon presenterade mig för de nordiska damerna med hjälp av biblioteket. Senare stötte jag på Tove Ditlevsen. Jag läste mycket och drömde Herbjørg Wassmo, Kerstin Ekman. Vilka fantastiska kvinnor! Vad betyder det att Nordisk kvinnolitteraturhistoria nu finns på Internet? Kommer vi att läsa mer av kvinnliga författare från de övriga nordiska länderna nu? Det hoppas jag verkligen! Nu har vi bättre möjligheter att följa med och det skulle förvåna mig om man inte gjorde det. För mig är det viktigt och jag sätter stort värde på den möjlighet som jag nu har att följa med, läsa och bli bekant med mina nordiska kolleger. Kristin Steinsdóttir debuterade sent som författare men nu är hon synnerligen aktiv som ordförande för det isländska författarförbundet. Första kapitlet var en del teaterstycken för scen och radio, för barn och vuxna. Jag skrev tillsammans med min syster, Idunn Steinsdóttir, som också är författare! Det var riktigt roligt! Vi reste flera gånger runt Island. Våra pjäser blev uppsatta både av amatör- och professionella teatrar. Vi var till och med på Färöarna (Klakksvik). Det var fantastiskt! Nästa kapitel var barnböckerna, det var nog det längsta kapitlet! Det blev gott och väl trettio böcker. Också en riktig succé Men nu i tredje kapitlet känner jag mig mest hemma bland vuxenböckerna. Jo, visst kan man säga att det är parnass 2/ Sedan 2010 är du ordförande för isländska författarförbundet. Hur är det? Det är mycket tidskrävande och jag hinner inte skriva så mycket som jag skulle vilja. Men det är också roligt satt jag i Författarförbundets styrelse, så jag visste lite grann vad jag gav mig in på när jag valdes till ordförande. Vad betyder författarförbundet för de kvinnliga författarna på Island? Jag hoppas att det betyder mycket på samma sätt som det gör för våra manliga kolleger. Idag är det faktiskt fler kvinnor som söker inträde än män. Det skulle de inte göra om inte förbundet var viktigt för dem. Och bland de kvinnliga författarna finns många unga. Men fortfarande är två tredjedelar av medlemmarna män. Vår äldsta medlem är 103 år och den yngste 19 år men det vållar inte några problem utan vi stortrivs ihop! Catharina Söderbergh 19

19 Tema Kvinnliga författare i Norden Märta Tikkanen: Fredrika Runeberg drabbade mig totalt och ögonblickligen Fredrika Runeberg har stått mej nära livet igenom. Redan innan jag visste nånting om henne var hennes namn ett mantra för mej: varje kväll stirrade jag på bokryggarna på min pappas hylla, på väg in i sömnen mumlade jag författarnamn och titlar: Enni Runeberg Linjer form och färg, Karin Allardt Ekelund Fredrika Runeberg. Jag var fjorton när jag tog ner Karin Allardts tjocka bok, hennes doktorsavhandling tryckt 1942, från hyllan, och började läsa. Fredrika Runeberg drabbade mig totalt och ögonblickligen. Jag hade hittat centralgestalten, förebilden i mitt liv. Det var klart att det var skriva jag skulle göra, det hade jag vetat tidigare än jag minns. Nu gällde det bara att hitta en lämplig nationalskald också. Krupit under hennes hud Men jag har inte haft det lätt med Fredrika Runeberg. Jag ville så gärna skriva om henne för hon stod mej så nära. Men hennes dimensioner är så helt andra än mina, hon är så helt annorlunda än jag. Jag har krupit under huden på henne, identifierat mej med henne, fyllt ut hennes knapphändiga uppgifter och hennes stumma år med mina tankar och känslor. Jag har beundrat henne, rasat mot henne, vänt henne ryggen och sökt mej tillbaka till henne i så många varv och turer att det blev allt svårare att nånsin komma igång med att skriva om henne på allvar. En lång tid gjorde jag anteckningar, dramatik tänkte jag mej närmast, detta var i mitten av sjuttiotalet. Men respekten för Fredrika Runeberg avhöll mej. En annan väl så hög tröskel var min otålighet när det gäller källstudier, runtomkringforskning i tiden som var nödvändig för att få relief till hennes gestalt och inte utgå från en senare tids värderingar eller för att fylla ut alltför mycket av henne med det som var mitt. Jag levde med hennes ord Istället höll jag föreläsningar, skrev krönikor, essäer i litteraturhistoriska verk. Det fanns så mycket att säja om Fredrika Runeberg, konflikternas, motsatsernas, motsättningarnas kvinna. Jag levde med hennes ord: En man skriver när han känner sig stämd därför, en kvinna, åtminstone den som äger barn och hushåll, när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje. Har jag rätt att skriva, jag som är kvinna? är den centrala frågan i Fredrika Runebergs liv. Länge var det också mitt livs mest centrala fråga. En av de intressantaste trådändorna ur min synvinkel handlar om relationen mellan Fredrikas skrivande och hennes make Johan Ludvig Runeberg. När de börjar sitt samliv är han inget nationalmonument, han är en lite tafatt ung man med, rent konkret, för korta rockärmar, de delar intressen och umgänge. När han dör femtio år senare är han hela nationens egendom och det är bilden av Fredrika, nationalskaldshustrun som så länge fick dominera över bilden av Fredrika Runeberg, författaren, kulturpersonligheten. Det passiviserande konstnärsäktenskapet Hon hade skrivit redan som barn, i förälskelsens yra flödar vers ur hennes penna, hon raspar ihop ett sorgespel och ett större versmakeri. De förlovar sej och Fredrika förstummas. Hon känner nästan en skygghet för att skriva vers. Jag har läst in mej på konstnärsäktenskap av förekommen anledning Fredrikas reaktion är inte sällsynt. Det finns ett verk om kvinnliga norska bildkonstnärer som gifter sig med yrkesbröder, deras skapande får ett avbrott, de kanaliserar det i mannens arbete och bär fram sina idéer till hans fötter själva låter de penseln vila en lång tid. Jag hade nu lärt mig så mycket att det öfversteg min förmåga, formulerar Fredrika sin tvekan. Långt senare i hennes liv kommer en betydligt tyngre stumhet. Hon börjar tro det Runeberg med missnöje såg att jag skref, så hon beslutar att dermed upphöra. Och under flera år stod jag vid min föresats. Men det kom 20 parnass 2/3 2012

20 en tid när hon inte längre orkade låta bli, hon känner sej djupt bittert olycklig och källan till det hon då skriver måste uppspringa i hennes eget inre för att strålen ska ge tröst och svalka, det blir nu betydligt personligare än tidigare. Vilken inställning Runeberg slutligen hade till sin hustrus skrivande kan man fråga sig och det kommer man aldrig med säkerhet att få veta om han ens visste det själv. Men det var han som hindrade henne från att bränna sina manus Vill du göra dej till en andlig självspilling? men det var också han som måste sända in ett i Fredrikas tycke för bra bidrag, Sven Dufva, till en kalender för att inte öfverflyglas (!) av hennes stycke. Fredrika fick ofta förfrågningar om medverkan i kalendrar och samlingar men, som hon själv sade, alltid hade Runeberg något inpass att göra: än var redactören ännu en yngling utan namn, än visste man inte vilka andra som komme att lämna bidrag osv. och så kom jag aldrig att vidare lemna något bidrag. Saken är komplicerad: Konstnärsäktenskap är sällan okomplicerade. Det svåraste är underkastelsen Trots allt hävdar Fredrika sin integritet i förhållande till maken, någon inblandning i sina manuskript vill hon inte veta av: Sjelf har jag alltid bett honom förkasta, icke förbättra hvad han funne underhaltigt. Hon har sin yrkesstolthet trots att hon såg sin hustruroll, sin samhällsinsats som det centrala. I själva verket kan man naturligtvis inte spalta upp sin personlighet så, det ena finns i det andra. Det är bara tid och krafter som sällan räcker till. En av de viktigaste linjerna i mycket av det jag själv har skrivit speglar den problematiken, dvs förhållandet mellan närhet och ensamhet, mellan frihet och beroende, mellan familj och yrke. Dubbelgestalten Penelope- Arnaía den mångkunniga hustrun vid sidan av den självständiga skapande kvinnan är bara en av dem som har fått bära upp den tankegången. Den sida jag har haft svårast med hos Fredrika är underkastelsen. Hennes gestalter uppreser sej inte, de fogar sej, sin besvikelse och sin bitterhet vänder de inåt. Trots allt måste man givetvis minnas att det är 133 år sedan Fredrika Runeberg dog, hennes tid är inte vår, hennes situation i sin samtid var ingen annan då levande kvinnas situation. FOTO: STEFAN BREMER Frivilligheten är möjligen betydligt mindre frivillig än den ser ut. Vad Fredrikas kvinnor begär är rätt, inte nåd! Du är inte svag, tro det icke. Du är stark Många gånger har jag beklagat min brist på mod eller möjligheter att ta itu med Fredrikagestalten. Men lyckligtvis finns det andra som eventuellt har haft henne på lite större avstånd och därför har det lättare med henne. Äntligen har Fredrika Runeberg återupptäckts hundra år efter sin död. Man har sett henne som den högt begåvade skapande kvinna hon var, med en otrolig seghet och uthållighet och en förmåga att tänja sin tid och sina resurser så de utöver alla de omsorger hon omgav sin man och sin familj med också klarade att samla sig för en mångsidig samhällsinsats med utspisning av hungrande, bildning för flickor, förtjänstmöjligheter för kvinnor. Med ett livligt engagemang i många av de ämnen som fortfarande är dagsaktuella: pacifism, språkpolitik, rasfrågor, religion. När ska vi hinna upp Fredrika Runeberg? Inte sällan är hennes ord fortfarande bland det klokaste som sagts om respektive tema. Vad mig beträffar har hon skymtat fram på många sätt under decennierna. Min äldsta dotter ville jag döpa till Fredrika. Det satte hennes pappa P för, jag har aldrig fått bestämma namnen på mina barn, alltid har någon pappa varit framme och haft åsikter. Lyckligtvis finns det ju barnbarn Jag har behövt tänka på Fredrika Runeberg många gånger i mitt liv och jag kommer att behöva henne många gånger ännu. Hon ser klart kvinnans styrka: du är inte svag, tro det icke. Du är stark att arbeta, att hålla ut. Det är just uthållighet som är din styrka. Märta Tikkanen Författare till bland annat Århundradets kärlekssaga (1978). Hon var gift med författaren Henrik Tikkanen. parnass 2/

21 Tema Kvinnliga författare i Norden Sally Salminen, Anni Blomqvist, Ulla-Lena Lundberg Havet präglar deras författarskap M a l i n G r ä n d e Åland omges av hav. Havet ger arbete, inkomster och rikedomar. Men havet bringar också sorg, oro och förluster. Också den åländska litteraturen präglas av det havsnära livet med sjöfart, fiske och hårt väder. Sagan om Sally Sally Salminen ( ) lämnade Vårdö på Åland redan efter konfirmationen för att ta plats som hembiträde i Stockholm. Vårdö har nyligen blivit utsedd till Finlands lyckligaste kommun, men i början av 1900-talet kunde det vara en omöjlighet för en barnrik familj att mätta alla munnar. Sally Salminen var flitig och ambitiös. På fria stunder studerade hon per korrespondens och efter ett tag hade Stockholm blivit för litet. Hon reste till New York City där hon fortsatte att arbeta i familj kom succédebuten Katrina som översattes till över 20 språk. Sagan om Sally, det fattiga hembiträdet från Åland som reste sig ur diskhon och steg mot litterära höjder, fick stor publicitet världen över. Katrina är romanen om kvinnan som går motsatt väg jämfört med sin författare. Hon är en stolt och välbärgad bonddotter från Österbotten som har ett tryggt liv och en lysande social status i hembygden. Hon råkar förälska sig i den sorglöse sjömannen Johan från Åland. Han lockar henne med tomma löften. Katrina följer honom till Vårdö, utan vinst, bara på förlust. Hon hamnar i fattigdom, förnedring och bitterhet. När Katrina kom väckte den stor uppståndelse för sin kritiska hållning till klassamhället och sociala orättvisor. Katrina blev Sally Salminens största framgång, hennes lycka och förbannelse. Allt hon skrev därefter har jämförts med debutromanen och inte ansetts hålla samma kvalitet, men idag har flera av hennes verk, särskilt i den senare delen av hennes produktion, omvärderats och ett extra utropstecken höjs för till exempel den märkliga Bretagneromanen Prins Efflam, 1953, där Sally Salminen utnyttjade sin beresthet, sin beläsenhet och sitt antifascistiska engagemang till att skapa en mytisk samtidsroman. Havet finns inte mer När maken och äldste sonen omkommer under en fiskefärd på Bottenhavet, skriver Anni Blomqvist ( ) att hon kan känna det som en tröst att de aldrig behöver kämpa mer och utsätta sig för havets vildhet och stormar. När också hennes andre son drunknar har havet tagit hela hennes familj. Anni Blomqvist föddes, levde och dog mitt bland fiskare och en stark muntlig berättartradition, i Simskäla på Vårdö, Åland. Hon omgavs av havet, dess allvar och dess rikedomar. Hon debuterade med självbiografin I stormens spår, 1966, som handlar just om den personliga tragedin när mannen och äldste sonen omkommit på havet. Självbiografin banade väg för den populära serien om Stormskärs- Maja, där den första delen är Vägen till Stormskäret, Romanserien skildrar en fiskarkvinnas liv, kampen mot havet, den patriarkaliska inställningen och utsattheten men också kvinnokulturen, gudstron och kärleken. Tillsammans med flera andra äldre arbetarförfattare blev hon under 1970-talet berömd som representant för vardagslivet och den glömda kvinnohistorien. I sin sista roman Havet finns inte mer skriver sig Anni Blomqvist igenom timme för timme av vånda, väntan, aningar som övergår i visshet och så beskedet från sjöbevakningen att sonen är död. Hon slutar romanen med att citera Pär Lagerkvist: Allt är nära, allt är långt ifrån, allt är givet människan som lån. Hon skriver: Vi människor kan tro oss veta allt och ordna vårt liv så som vi vill ha det, men förmår i grunden mycket litet. Allt vårt ägande är som Lagerkvist säger: Ett lån. Klart du kan bli det, lilla gris När Ulla-Lena Lundberg var i treårsåldern fick hon reda på något fantastiskt. Det var hennes syster som berättade för henne att alla böcker i bokhyllan, alla berättelser hon tyckte så mycket om, var det någon som hade hittat på, skrivit ner och publicerat. Det här var en stor nyhet för 22 parnass 2/3 2012

22 Ulla-Lena som tidigare betraktat böckerna som något självklart, något som bara fanns där, liksom träd och stenar bara finns. Helt överväldigad frågade hon systern: Jag tänker också bli författare. Tror du jag kan det? Klart att du kan det, lilla gris! Svarade systern. Det här hjälpte Ulla-Lena Lundberg i hennes författarskap. Det tidiga beslutet om att bli författare har skonat henne från en hel del existentiella trångmål: Hon har sluppit fundera på vad hon ska göra med sitt liv och istället kunnat koncentrera sig på att frilägga tid för skrivandet. som ändrade allt. Hon är född 1947 på Kökar, Åland. Redan som femtonåring debuterade hon med diktsamlingen Utgångspunkt och har sedan dess skrivit lyrik, dramatik, prosa, reseskildringar och faktaböcker. Hon är hedersdoktor vid Åbo akademi och har verkat som konstprofessor där. Lundberg har akademisk examen i etnologi och religionshistoria, men är väldigt glad för den erfarenhet hennes uppväxt på Kökar gett henne. Jag lärde mig till exempel att inte se akademiskt på Anni Blomqvist. Ulla-Lena Lundberg. Sally Salminen. I de två romaner som blev hennes genombrott, Kungens Anna (1982) och Ingens Anna (1984) ger Lundbergs antropologiska kunnande en detaljsäkerhet i tid- och miljöskildringar. Lundberg har en förmåga att ge ord åt det outsagda. I synnerhet hennes kvinnliga romanfigurer; de kan bjuda på en öronbedövande tystnad där alla ord är överflödiga men budskapet blixtrar kristallklart ändå. Sjöfartstrilogin som påbörjas med Leo (1989) och avslutas med Allt man kan önska sig (1995) sveper från 1800-talets åländska bondesjöfart till det sena 1900-talets lyxkryssande hallonbåtar som lägger till i Mariehamn, endast för att sänka priserna i taxfreebutiken kom romanen Marsipansoldaten, där man får följa en finländsk lärarfamilj under andra världskriget. Det är inte bara blodiga slag och dramatik, här skildras de långa väntorna, oron, och tristessen i kasernerna. Paket skickas till soldater, brev skrivs till de där hemma. Nya paket sänds till fronten. Till slut kommer kistorna med de stupade hem. Marsipansoldaten är boken om kriget världen, för jag hade det privilegiet att stå nära människor som inte hade någon form av skolbildning alls. De hade en helt annan syn på världen och verkligheten som jag haft stor nytta av, för deras syn på det övernaturliga har gjort mig till en något mindre fyrkantig människa. Det finns inga starka skrankor mellan denna verklighet och det som kallas övernaturligt eller undermedvetet kom hennes reportagebok om Kökar där hon samlat de äldre invånarnas berättelser, en bok hon räknar som grunden i hela sin litterära produktion. Ulla-Lena Lundberg har rest och vistats långa tider utomlands: i Japan, Afrika, USA och Sibirien. Det har resulterat i reseböcker och romaner. Hon ger fakta en litterär gestaltning och naturen knyts samman med mänskliga erfarenheter. Hon rör sig obehindrat i olika landskap, tider och kulturer och finner det universella i det lokala, vare sig hon skildrar Kökar, Afrika eller Sibirien. parnass 2/

23 Tema Kvinnliga författare i Norden Den kärleken, den kärleken Tove Leffler om Anne Charlotte Leffler Malin Grände Ann Charlotte Leffler föddes Som ung var hon en tongivande personlighet vars hem var en mötesplats för Stockholms litterära kretsar och det radikala unga Sverige gifte hon sig med domaren Gustav Edgren, från vilken hon skilde sig Teckning: Bonniers arkiv Anne Charlotte Leffler var under andra hälften av 1800-talet Sveriges mest kända dramatiker, spelad i hela Europa. Hon umgicks med kulturella storheter som Ibsen, Wilde och Björnson. Hon brann för feminismen och allas lika värde och rättigheter. I januari 1889 ger hon sig ut på en resa genom Europa som ska förändra hennes liv. Hon lämnar ett iskallt konvenansäktenskap, en sårig kärleksrelation och en karriär i dalande. I Neapel träffar hon den italienska matematikern Pasquale del Pezzo. De blir hejdlöst förälskade och inleder en relation, men hans högadliga och starkt katolska familj vill inte alls att han ska ha ett förhållande med en tio år äldre, gift radikalfeminist från Sverige. År 1892 skrev Ellen Key en biografi över Anne Charlotte Leffler. Tove Lefflers roman Den Kärleken är den första bok som sedan dess uppmärksammar hennes liv och gärningar. Den aspirerar inte på att berätta en sanning. Men, som Anne Charlotte själv skriver: Vad är för övrigt objektivt sant när det gäller själsförklaringar? Så står det på baksidan av romanen Den kärleken (Atlas 2010) och när jag träffar Tove Leffler berättar hon mer om sin avlägsna släktings generösa inställning till begreppet sanning: Hennes mamma sa att hon skarvade. Man ser det tydligt i breven. Hon kan berätta om samma händelser i flera brev till olika personer, men berättelserna skiljer sig markant åt beroende på vem hon skriver till. Hon handskas helt klart rätt så vårdslöst med sanningen. Mer spelad än Strindberg ändå osynliggjord I skolan läste vi inget om Anne Charlotte. Det kom en avhandling om henne 1984 och i tonåren när jag blev medveten feminist, eller vad man ska säga, plockade jag fram den boken och blev helt tagen! Avhandlingen som Tove Leffler då läste är Anne Charlotte Leffler. En kvinna finner sin väg. av Maj Sylvan en av få skrifter om Anne Charlotte Leffler. Att hon saknats i litteraturhistorier och solitära verk är givetvis inte konstigt eftersom hon var kvinna Men ett höjt ögonbryn är ändå på plats, eftersom hon var en omåttligt populär dramatiker och författare på sin tid, översatt till 12 språk och den mest spelade dramatikern under 1880-talet mer än Strindberg! Tove Leffler ger en känga till Carl David af Wirsén: Han var stockreaktionär och tyckte inte om att man skrev fritt om sex och sexualitet och erotik, vilket Anne Charlotte gjorde. Han hade väldigt svårt för henne, ja inte bara för henne. Wirsén skrev Sveriges första litteraturhistoria. Uppslagsverk av det slaget har en tendens att 24 parnass 2/3 2012

24 påverka de litteraturhistorier som följer. Han satte en standard som andra har följt. Eftersom han inte tog med henne, saknas hon i senare litteraturhistoriska verk. Kanske är det litet konspiratoriskt att säga så, men jag tror att det ligger något i det. Även om hon inte uppskattats efter förtjänst av eftervärlden är hon inte helt bortglömd. Under 2008 turnerade Riksteatern med hennes pjäs Familjelycka och samma år spelades Skådespelerskan på Stockholms Stadsteater. Och till hösten kommer en ny avhandling om Anne Charlotte Leffler, av Monica Lauritzen, som skrev boken om Emilie Flygare-Carlén En kvinnas röst (2007). Dubbelliv inför öppen ridå Anne Charlotte lever i en tid då kvinnan är omyndig. Fadern, och senare maken, har ansvaret och försörjningsplikten. Äktenskapet var mer av ett företag än en kärleksaffär. Det romantiska äktenskapet, med kärlek som bas, är en norm som etablerar sig först på 1900-talet. I Den Kärleken framstår Anne Charlotte Leffler som en varm, sensuell och livsbejakande kvinna. Hon har en kärleksrelation med en dansk gift man, Adam. Det är ingen hemlighet, varken för Adams hustru eller Anne Charlottes make. Hon säger att hennes känslor för honom är unika, precis som han är unik. Därför behöver inte hennes make bli svartsjuk, för han konkurrerar ändå inte om just de känslorna. Och särskilt svartsjuk verkar han inte heller vara. Han till och med kommenterar att Adam och Anne Charlotte är som gjorda för varandra. Han är mer upprörd över att hon skriver och att hennes pjäser spelas på Dramaten, förklarar Tove Leffler. En feminist i Uppbrottets tid På det hela taget känns Anne Charlotte Leffler som en väldigt modern kvinna. Hon var kusin (eller möjligen syssling) till Tove Lefflers morfars farfar, så det är många generationer mellan nu och då, men hon känns mycket närmare. Det är det radikala 1880-talet när kvinnorna är på väg ut ur sina trånga av männen dikterade villkor, för att vidga sina vyer och utöka sina spelrum. Anne Charlotte Leffler gör det rent bokstavligt. Hon har i 15 år levt i ett helt vitt äktenskap, utan sex och därmed utan barn, men nu tar hon steget. Fortfarande gift lämnar hon maken kvar bland de tunga möblerna i Östermalmsvåningen. Hon ger sig ut på resa i Europa och Nordafrika. Hon skriver för att försörja sig. Hon träffar vilka hon vill och gör det hon har lust till. Hon förälskar sig i en yngre man och trotsar omvärlden genom att leva tillsammans med honom. Det dröjer innan hon tar ut skilsmässa från maken, för egentligen är hon inte intresserad av ett nytt äktenskap, en ny inkapsling. Men så småningom gifter hon sig med sin Pasquale och blir då Hertiginna av Cajanello och (43 år gammal) äntligen mor. En resa in i vår egen tid Tove Leffler är journalist och författare. Hon har bl.a. hörts i Sveriges Radio i program som Medierna och Kulturradion i P1. Numera är hon redaktionssekreterare på Svensk Bokhandel. parnass 2/ Den kärleken har lånat sin titel från en feministisk komedi av Anne Charlotte Leffler. Den hade dessutom ett utropstecken (Den kärleken!, 1890). Under sin upptäcktsresa i tid och rum, gör Tove Leffler nedslag i vår egen samtid. Hon låter en företeelse, ett problem, en tankegång i Anne Charlottes egen tid belysa vår samtid. Vad har hänt med kvinnors rätt till sin sexualitet och sina egna kroppar? Vad har hänt med kyrkans och religionens ställning? Den Kärleken slutar när Anne Charlotte dör, 43 år gammal, i blindtarmsinflammation. Kvar finns hennes lille son, bara fyra månader gammal, och den ensamstående pappan. 25

25 Tema Kvinnliga författare i Norden August Strindberg om de kvinnliga åttiotalisterna: Vi ska ha bort respekten för qvinnan annars trampar hon ner oss FOTO: STRINDBERGSMUSEET August Strindberg Sveriges modernaste diktare! Radikal! Revolutionär! Hur kunde det då komma sig att han, i ett brev till den norska författaren Jonas Lie i oktober 1884, veckan efter att Giftas åtalats, kallade två av de radikalaste författarna i hans egen genombrottsgeneration, Alfhild Agrell och Anne Charlotte Leffler, för Onatur! Missbildningar! Utomlands, och delvis i Sverige, har man löst problemet genom att kalla honom kvinnohatare. Men samtidigt rymmer hans böcker många inkännande för att inte säga vackra kvinnoporträtt. Till exempel den kärleksfullt sorgsna skildring av modern i Tjänstekvinnans son, Margaretha och Cecilia i Gillets hemlighet, Madam Flod i Hemsöborna. Till och med av Laura i Fadren som knäcker Ryttmästaren när det är hennes enda möjlighet att hindra honom från att skicka iväg dottern. Och naturligtvis inte minst Fröken Julie. Dessutom så drogs han själv till starka, självständiga kvinnor. Siri von Essen, Frida Uhl, Harriet Bosse alla yrkesarbetande. I den biografisk-psykologiska forskningstraditionen har man pekat på Strindbergs traditionellt borgerliga bakgrund (den han dolde bakom rollen som Tjänstekvinnans son), idealisering av den tidigt döda modern, och hans irritation mot kvinnorörelsens kritik av hans tidiga dramer Herr Bengts hustru och Gillets hemlighet. Men man förbiser att Strindberg också var en aggressiv marknadsförfattare vars försäljningsframgångar hotades av hans kvinnliga generationskamrater. Speciellt av just Anne Charlotte Leffler och Alfhild Agrell. Leffler, årsbarn med Strindberg, hade debuterat redan 1869, året före honom, med en novellsamling. Under 1870-talet fick hon tre pjäser uppförda på Dramaten, samtidigt som Mäster Olof refuserades gång på gång. Visserligen innebar Röda rummet 1879 ett fantastiskt genombrott med fyra upplagor på kort tid, och ledde i sin tur till flera stora bokkontrakt och social framgång. Men när väl Leffler gav ut sin första novellsamling Ur lifvet I 1882 sålde den omedelbart i tre upplagor. Fortsättningen August Strindberg i Berlin året därpå trycktes i två upplagor, lika många som Det nya riket samma år. Samtidigt var både Leffler och Agrell mer framgångsrika på scenen i det teaterintresserade Stockholm. Av Strindbergs pjäser var det bara Lycko-Pers resa på Nya teatern 1883 som verkligen gick bra. Men den överträffades av Lefflers En räddande engel som spelades under hela åttiotalet. Alfhild Agrell, också född 1849, hade debuterat 1881 och fick året därpå en oerhörd framgång genom sin omdebatterade replik till Ibsens Et dukkehjem, det bittervassa dramat Räddad. Pjäsen framfördes fler gånger än vad som brukar beskrivas som Strindbergs succé med Mäster Olof. Dessutom gick både Lefflers och Agrells pjäser på Dramaten, landets mest prestigefyllda scen, medan Strindberg bara hade lyckats få Gillets hemlighet ett både kritiker- och publikmisslyckande antagen och annars sattes upp på Nya Teatern. Det är nu Strindberg skriver Giftas. En konfrontation mot borgerligheten, som dessutom angriper Leffler och Agrell i förordet; en skandalsuccé som i ett slag riktar strålkastarljuset mot honom själv. Upplagan beslagtas, triumfatoriskt mottagande i Stockholm, rättegång, frikännande, nya hyllningar, upplagan slutsåld, ny upplaga. Tillbaka i Schweiz, med framgången i ryggen, skriver han Giftas II, och nu har den någorlunda balanserade kritiken i första delens förord efterträtts av rent kvinnoförakt. Resten är litteraturhistoria. David Gedin Fil. dr. i litteraturvetenskap och ledamot av Strindbergssällskapet. 26 parnass 2/3 2012

26 Tema Kvinnliga författare i Norden Mona Mörtlund: Med nycklar till många världar Känner du dig nordisk? Det är en av frågorna jag blir ombedd att svara på i den här artikeln och svaret kanske illustreras bäst så här: Samma vecka som jag blir tillfrågad om att skriva i den här fina tidskriften så ringer en finsk journalist och vill skriva om mitt arbete i en tidning i Norge och på posten får jag en finsk litteraturtidskrift som har publicerat dikter ur min diktsamling Ohitan Juhonpietin maitohorsman kukkiessa (Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar, i finsk översättning av Anneli Mäkinen och Claire B. Kaustell) och en antologi från Tallinn (räknas inte till Norden, jag vet, men nära granne i alla fall) där min dikt Oonhän meilä vielä kieli (Ännu lever språket hos oss) finns publicerad på estniska. Så visst känner jag mig nordisk! Hemma i Norden Häruppe på Nordkalotten är det självklart för många att känna sig hemma i det nordiska. Att röra sig i östlig-västlignordlig riktning har äldre anor här än att röra sig söderut. Det är nog en av anledningarna till att jag känner mig lika hemma i Tromsö och Rovaniemi som i Luleå och Kiruna och lika gärna läser Eeva Kilpi och Herbjørg Wassmo och Sofi Oksanen som Elsie Johansson och Kristina Lugn. Flerspråkighetens rikedom Foto: Reino Jillker Jag skriver på både svenska och meänkieli/tornedalsfinska och är så glad för att jag har vuxit upp i en flerspråkig miljö som gett mig nycklar till så många världar. Svenskan räcker också till för att förstå norska och danska och tornedalsfinskan ger en gratis ingång till det finska och lite hjälpligt kan man också förstå en del estniska och en del andra finsk-ugriska språk. Jag önskar att jag förstod samiska också, ett annat av Sveriges nationella minoritetsspråk, men det gör jag inte så när min nya pjäs När vinterns stjärnor lyser här/ko talven tähet loistavat/ Go dálvvi nástit šearrájit, ska spelas till hösten så får jag hjälp med att översätta de delar som ska spelas på samiska. Äntligen hördes meänkieli på nationalscenen Mona Mörtlund är född 1957 i Kangos i Pajala kommun i Norrbotten. Hon skriver poesi och prosa samt dramatik för scen, film, radio och tv på svenska och meänkieli, tornedalsfinska. Hon är även översättare. Två pjäser har jag skrivit tidigare, båda tvåspråkiga, liksom så gott som alla filmmanus jag skrivit. Att skriva på ett minoritetsspråk, som länge var förbjudet att använda i skolorna i Tornedalen och som man absolut inte fick någon undervisning i och som därför är nytt som skriftspråk, kräver mycket arbete och möda. Fem böcker har det hittills blivit (tre av dem skrivna tillsammans med Monica Johansson) och ett av de stora ögonblicken i mitt skrivande liv var när min pjäs Regnblommorna är vackra i år/vale tappaa sielun visades på Dramaten Det var första gången meänkieli hördes på nationalscenen och det betydde mycket för både mig och andra tornedalingar. parnass 2/

27 Ellen Key så in i Norden Siv Hackzell 28 parnass 2/ Foto: Bonniers arkiv

28 I Parnass nr står artikeln Ellen Key, den tänkande resenären om Keys resor på kontinenten. Här ska vi följa med henne Norden runt från Tromsö, Molde och Bergen i norr, till Skagen, Köpenhamn och ön Als i sydväst samt Borgå, Hangö, Helsingfors och Viborg till St. Petersburg i sydost. Den yttre resan är också en livsresa genom Ellen Keys tankevärld från ungdomens idealism tills hon 1911 slår sig till ro i sitt nybyggda hem Strand vid Vättern i skydd för det världskrig som nalkas men som hon envist bekämpar med ordet som vapen. Förenade sedan medeltiden av band som språk, handel, sjöfart, lagarnas anda och lutherska statskyrkor är och var Norden en kulturell enhet trots stormakternas framfart förlorade Sverige Finland som blev ryskt storfurstendöme till självständigheten Fredsslutet efter Napoleonkrigen gjorde att Danmark 1814 förlorade Norge som tvangs i union med Sverige till Dansktyska kriget 1864 innebar att Danmark förlorade en tredjedel av sin yta. Ellen Keys nordiska resor började 1874 i södra Danmark. En tur i hennes fotspår kan gå till Sönderborg och Dybböl, där striderna stod De ligger väster om ön Als, där Herman Bang ( ) föddes, han som skildrat kriget i romanen Tine. Dybböl blev en symbol. Ellens far-bror Hugo Raab gjorde verklighet av skandinavisternas löfte att ställa upp för ett broderfolk i nöd och samlade en svensk-norsk fredsstyrka. På vägen ut tog han farväl av familjen Key i Sundsholm. Det och avskaffandet av ståndsriksdagen 1867, blev händelser i Ellens ungdom som kom att prägla hennes liv. Danske Grundtvig ( ) och norske Björnson ( ) blev fäder åt en ny tanke. Man skulle skapa en anda av tolerans och jämlikhet mellan och inom folken som motvikt mot klasshat och nationell självhävdelse till varje pris. Folkhögskolor på landet skulle bli ett medel för unga vuxnas fredsfostran. Längs Danmarks nya gräns i söder anlades ett band av skolor. Ellen gjorde studiebesök på Askov, Testrup och Vallekilde. I Norge såg hon 1876 Vonheim och Sagatun. Ett förenande namn är Anker, däribland Sagatuns Katti Anker Möller. En seger för fredstanken syns i en målning på Sönderborgs slott. En folkomröstning 1920 sade ja till Nordslesvigs återförening med Danmark. Tavlan visar hur Kristian X rider in på en vit häst omgiven av danska fanor. Samme kung red för övrigt sin vanliga morgontur i centrala Köpenhamn under hela den nazityska ockupationen Det första mötet med Norges litterära landskap blev resan med Julia Kjellberg, Anna Whitlock och Signe Sohlman Att vatten i alla tider har förenat våra bygder syns av att Ellen åkte båt på Vänern och Vättern, var turist i sin framtids Vadstena, Omberg, Alvastra och på Visingsö, for på Kinda och Dalslands kanalvägar, på parnass 2/ Oslofjorden och Norges största insjö Mjösen för att nå målet: den beundrade Björnson och hans Aulestad. Djärva fotturer Man såg huvudstaden Kristiania och kulturmetropolen Bergen. Ellen och Julia gjorde djärva fotturer i Ibsens Peer Gynts fjällvärld, man såg Gudbrandsdalen och Sognefjordens landskap. Ellen Key hade skäl att i tal och skrift försvara Norges suveränitet 1905 utan att Sverige tog till vapen. Viktiga nordiska vänner var författarinnorna. Deras historia kan läsas på nätet adress En bra guide till Ellen Keys besöksmål är fotoboken Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden (1999). Till dess kartbild kan läggas det norska världsarvet Hurtigruten vars hamnar i anrika kuststäder Ellen såg 1902 på väg till Tromsö från Molde där hon skrev sin 70-årshyllning till Björnson. Dansk-norska Magdalene Thoresens böcker om midnattssolens land var bland det första Ellen recenserade. Nu fick hon se detta Norge. Att i Köpenhamn besöka Magdalene liksom Georg Brandes och Wendela Hebbes ättlingar familjen Vedel hörde till rutinen vid Ellen Keys resor söderut. Från 1880-talets mitt bodde fadern Emil Key i Helsingborg. Därifrån besökte Ellen konstnärsvännerna i Skagen. Brev och dagböcker berättar om människor vi känner igen på museernas målningar. Tillspetsad situation Också i Finland fanns kolonier av författare och konstnärer som levde i den tidsanda som Ellen Key uttryckte i Barnets århundrade (1900) och Kärlek och äktenskap (1903). Essäsamlingen Människor utkom i Helsingfors december Resrutten var samma som 1887 men situationen var tillspetsad. Rysslands grepp hade hårdnat. I festsalen i Universitetet vid nationens hjärta, Senatstorget, föreläste Ellen Key om Madame de Staëls moraliska seger över Napoleon. Hon föreläste i Viborg och besökte St. Petersburg, såg Rembrandts tavlor i Eremitaget och mötte den ryska ungdom som hon trodde skulle äga framtiden. Vid världsutställningen i Paris 1900 strålade man samman och såg konst av mästare som besökte varandra i hem som är öppna för dagens turister. Flera världskrig senare men trots allt med ett FN av 200 nationer kan vi medge att den resande visionären Ellen Key hade rätt. Siv Hackzell Ordförande i Ellen Keys Vänner i Norden, doktorand i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, i färd med att översätta sin avhandling om kosmopoliten Ellen Key till engelska. 29

29 Tema Kvinnliga författare i Norden En stor berättare och två omistliga poeter Karen Blixen, Tove Ditlevsen och Inger Christensen Catharina Söderbergh När det gäller danska förebilder så har vi valt ut tre stycken: Karen Blixen, Tove Ditlevsen och Inger Christensen. Karen Blixen och hennes berättelser om Afrika är välkända och älskade. Vi har berättat om hennes författarskap tidigare i Parnass. Tove Ditlevsen och framförallt Inger Christensen är däremot mindre kända. Beror det kanske på att de främst är lyriker? Karen Blixen Karen Blixen är en av Danmarks stora författare, påpekar Jette Lundbo Levy i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Blixens berömmelse började i USA, då debutboken Seven Gothic Tales kom ut Under pseudonymen Isak Dinesen visade hon på arvet efter fadern, den äventyrlige officeren Wilhelm Dinesen, som skrev Boganis Jagtbreve och Paris under Kommunen. Som barn skrev hon marionettkomedin Sandhedens Hævn, som ung utkast till ödesberättelser som t ex Familien de Cats og Pløjeren, alltmedan hon påbörjade och avbröt en utbildning till konstnär på Kunstakademiet i Köpenhamn. Men det var först då hon 1931 återvände till hemmet på Rungstedlund efter 17 år på en kaffefarm i Kenya, som hon under några få år skrev sina enastående böcker. De ohälsosamma och ekonomiskt vanskliga åren i Afrika, de lyckliga mötena med den infödda befolkningen och kärleksförhållandet med aristokraten Denys Finch- Hatton blev i Den afrikanska farmen, 1937, Karen Blixens berättelse om sitt eget öde. Efter kriget blev hon genom berättelserna Vintersagor, synlig för den unga generationen av författare och litterära personligheter. Under den här perioden, som grundlade hennes status i danskt kulturliv, gav hon också ut sina Sista berättelser och Skæbne-Anekdoter Ödets lekar. År 1960 var Karen Blixen med om att grunda Det Danske Akademi. Akademins möten hålls fortfarande på Rungstedlund utanför Helsingör, som idag är ett välbesökt författarmuseum. Karen Blixen dog Karen Blixen. Tove Ditlevsen Tove Ditlevsen är en av de mest betydande och framgångsrika danska författarna efter andra världskriget, skriver Lise Busk-Jensen i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Hon skrev över 30 böcker inom olika genrer som sålde i stora upplagor. Hon växte upp i en arbetarfamilj på Vesterbro i Köpenhamn och kom efter nioårig skolgång ut i förvärvslivet och fick arbete som hembiträde och på kontor. Hon skrev dikter från tioårsåldern, debuterade 1937 med dikten Til mit døde barn i tidskriften Vild Hvede. 30 parnass 2/3 2012

30 1940 gifte hon sig med tidskriftens redaktör, Viggo F. Møller, som finansierade utgivningen av hennes första diktsamling, Pigesind, Hon bytte make tre gånger under 1940-talet och fick ett barn med var och en av dem. Inger Christensen Inger Christensen är ett bärande namn i 1900-talets danska litteratur, skriver Lis Wedell Pape i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Hon föddes 1935 i Vejle där fadern var skräddare. Redan som barn läste hon ivrigt, även litteratur på främmande språk. Hon blev, som den första i familjen, student 1954 och 1958 tog hon lärarexamen med tyska som huvudämne. Efter ett par års arbete som lärare gav hon sig hän åt diktningen med Rilke och Novalis som de viktigaste inspirationskällorna. Vid sidan av sitt skönlitterära författarskap, krönt av ett betydande memoarverk, skrev hon barnböcker, essäer och artiklar. Dessutom var hon läsarbrevsredaktör i veckotidningen Familie-Journalen. Köns- och klassminnen från barndomen i arbetarfamiljen och i kvarterets proletära miljö är bakgrunden till innehållet i flera av hennes romaner som Man har gjort ett barn illa, 1942, och Barndomens gata, 1948, medan diktsamlingarna Lille Verden, 1942, och Blinkende Lygter, 1947, söker sig mot problem som existens, identitet och död. Här har Tove Ditlevsen bl.a. påverkats av gamla psalmer och folkvisor. Under den kommande tioårsperioden blev hemmafruns perspektiv förhärskande i verk som Paraplyen 1952, Vi har kun hinanden, 1954, Två som älskar varandra, 1961 och Kvindesind, Flugten fra opvasken, 1959, föregriper dels den nya kvinnorörelsen, dels det självbiografiska huvudverket Barndom, 1967, Ungdom, 1967, Gift, 1971 och Vilhelms rum, I lyriksamlingarna De voksne, 1969, och Det runde værelse, 1973, bryter Tove Ditlevsen fram i en friare, mera direkt och mindre melankolisk form. En konfliktfylld modersbindning träder så småningom fram bakom klassoch könsrollsmönstren som författarskapets mest betydande utgångspunkt. Tove Ditlevsen dog parnass 2/ Redan under skoltiden skrev Inger Christensen dikter och hon debuterade 1962 med Lys (Ljus, gräs, 1993) som delvis skrevs medan hon var landsortslärare på Djursland. Kärleken och förhållandet mellan människa och natur är teman som ständigt utforskas och varieras i de kommande verken. Med diktverket det, som 1969 uppmärksammades av såväl kritiker som läsare, kom författarskapets grundtema, förhållandet mellan människa, natur och språk, fram på allvar. I de följande verken utvecklas förhållandet mellan människa, språk och universum i lyrik i alfabet, 1981, och i Sommerfugledalen. Et requiem, 1991 (Fjärilsdalen, 1996), i prosa, Det malede værelse, 1976, och i essäer, Del af labyrinten, Inger Christensens verk, har översatts till flera språk. Hon var från 1978 medlem av Det Danske Akademi och har erhållit en rad priser i Danmark och i utlandet, bl a Svenska Akademiens Nordiska pris och Grand Prix des Biennales Internationales. Inger Christensen dog

31 Tema Kvinnliga författare i Norden Konsten, kärleken och livet Tre norska förebilder Malin Grände Att förena skapandet med kvinnorollen, att finna sin väg och hitta sina ideal har varit många författarinnors dilemman. Man kan göra som norskan Amalie Skram ( ): leva sin passion i och utanför sina verk, våldsamt, självförstörande. Se ett hörn av naturen genom ett temperament och strunta i att kvinnor borde slåner blicken och inte utforska oanständigheter. Lidelsefull naturalist För genombrottsmännen var naturalismen ett vetenskapligt paradigm för Amalie Skram blev den en passion! Skriver Inger-Lise Hjordt-Vetlesen i Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Amalie Skram skrev en rad viktiga äktenskapsromaner, däribland Constance Ring, 1885 och Lucie, 1888 som gör upp med den utbredda dubbelmoralen. Släktkrönikan Hellemyrsfolket, i fyra band färgas, liksom alla hennes verk, av skarpt iakttagande naturalism, lidelse och fritt fabulerande drömspråk. Hjort-Vetlesen påpekar att Amalie Skram skrev med sitt hjärteblod. Andra tog det mer varligt och följde den smala balansgången mellan sitt inre jag och omvärldens förväntningar. Cora och Alberte följde konsten och fann vägen Cora Sandel ( ) hade tänkt bli konstnär, inspirerad av impressionisterna. Hon gick på konstskola både i Norge och Frankrike, men slutade då hon fick barn. Först i fyrtioårsåldern kunde hon helt ägna sig åt skapande igen. Då blev hon författare. Hennes första roman, Alberte og Jakob, 1926 (på svenska 1927), som har handlingen förlagd till tiden kring sekelskiftet, blev en kritikersuccé och trycktes i fyra upplagor och ex redan första året. Den följdes av ytterligare två romaner om Alberte. Trilogin är en utvecklingssvit, detaljrika flanörsromaner ur en kvinnas synvinkel. Historien rör sig från den lilla nordnorska staden med Sigrid Undset. Cora Sandell. Amalie Skram. sina konservativa invånare, till världsmetropolen Paris med sina frigjorda bohemkretsar och konstnärer. Det är en svit med stark miljö- och tidsförankring, men framför allt är det romaner om en kvinna som finner sin egen väg. Böckerna leder fram till hur Alberte hittar sitt jag, sitt eget rum i världen. Det blir i skrivandet: som en knut har hon knutit sig runt manuskriptet. Alberte lämnar man och barn för att följa sin kallelse. Hon gör det inte snyggt och rakryggat, men kanske är flykten i det tysta hennes enda väg ut. Cora Sandel är pseudonym för Sara Cecilie Margareta Gørwell Fabricius, uppvuxen i nordnorska småstaden Tromsö (vid den tiden med 7000 invånare och utan elektricitet). Konsten förde henne ut i världen. Hon levde i skandinaviska konstnärskretsar i Paris i 15 år i början av 1900-talet gifter hon sig med den svenske skulptören Anders Jönsson och i början av 20-talet flyttar familjen till Sverige. Hon är över 40 år när hon bokdebuterar. Hon har då skilt sig. Parallellerna mellan Cora Sandel och hennes romanfigur Alberte är många och tydliga, även om romanerna inte är några självbiografier. Just det faktum att hon lyckas skapa en iakttagande distans till händelserna i sitt eget liv och forma dem till romanfigurernas erfarenheter gör henne till en stor författare. Trilogin om Alberte räknas till Cora Sandels huvudverk, men under sitt författarskap skrev hon också ett 60-tal 32 parnass 2/3 2012

32 noveller. Hennes stil är förtrolig, kvinnlig, på samma gång direkt och antydande. Det knyts ett förbund mellan läsaren och personerna i hennes texter; kvinnlig förståelse och överenskommelse, som vänskapen mellan två väninnor. Nya läsare hittar ständigt till detta kvinnliga vi som förenar och förklarar och stärker. Människornas hjärtan förändras aldrig När Sigrid Undset ( ) var elva år dog hennes far, och om hon hade konstnärsdrömmar redan då, om författarskap, fick hon minsann lägga dessa på översta hyllan längst in i garderoben. Som sextonåring började hon sin yrkesverksamma bana som kontorist för att hjälpa till att försörja familjen. Och hade hon varit en vanlig, modern kvinna vid förra sekelskiftet, hade hon förmodligen blivit kvar på kontoret. Men Sigrid Undset var allt annat än vanlig. Hon var exceptionell. Det är konstnär jag vill bli. Konstnär, och inte pennförande dam. Så genom uppesittarnätter, kaffe, hårt arbete och cigarretter blev debutromanen till. Jag har varit min man otrogen. lyder den första meningen i Undsets debutroman Fru Martha Oulie. Dagboksromanen blev en framgång, och med inkomsterna från den vågade Sigrid Undset plocka fram författardrömmarna ur garderobsmörkret. Motstånd mot det nya, fria kvinnoidealet Trots inledningsmeningen från debutromanen, som visar på en modern kvinna med egen vilja och egna erotiska begär, visar sig ett starkt motstånd i Undsets verk mot det nya, fria kvinnoidealet. Själv är hon orsaken till två skilsmässor, men i hennes böcker predikas kvinnans underdånighet inför mannen och det heliga äktenskapet. Hon är yrkesverksam och ekonomiskt självförsörjande, men i hennes böcker ska kvinnan lita till mannens inkomster och helt ägna sig åt make, barn och hushåll. En kvinna blir inte hel förrän hon blir mor. Ett äktenskap blir inte lyckligt om det inte finns barn. Jag tycker inte fruntimmer har något berättigande, utom att vara snälla och skapa glädje omkring sig. Hemmet är platsen för kvinnan, inte offentligheten. Ändå är Undset en av de mest aktiva och viktiga personerna i den offentliga kampen mot den framväxande nazismen, så aktiv att hon tvingas fly ur landet när tyskarna ockuperar Norge. Ändå blir Undset ordförande i norska författarföreningen 1935 och en efterfrågad föredragshållare. Nej, det är en stark spänning mellan Undsets liv och verk och det är tydligt att det inte alltid är så lätt att leva som man lär. Sigrid Undsets far var arkeolog och han introducerade parnass 2/ henne i forna tiders gåtor och äventyr. De stod varandra mycket nära, och förlusten var stor när han gick bort. Hennes intresse för historien har på ett sällan skådat vis triumferat i hennes böcker. De stora medeltidsromanerna om först Kristin Lavransdatter och sedan Olav Audunssøn, gav henne Nobelpriset 1928 och stor internationell berömmelse. Undset mottog priset som den tredje kvinnan i ordningen (efter Selma Lagerlöf och italienskan Gracia Deledda), och fick arvprins Gustaf Adolf till bordet på nobelmiddagen på Grand Hotel. Akademien framhöll i sin motivering Undsets mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv. Att vi kan beröras av, identifiera oss med och känna närhet så starkt till personer i så avlägsen tid förklarar Undset själv: Ti, sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tir forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres alldeles intet i alle dager. Inför Bok&Bibliotek kommer Parnass ut som nättidning! På Bok&Bibliotek i Göteborg den september har Parnass och DELS en egen monter. Den har blivit en trevlig träffpunkt för alla som älskar våra klassiker. Här kan du också köpa gamla temanummer av Parnass och bokstöd med dina favoritförfattare. På De litterära sällskapens scen avlöser föreläsarna varandra, bl.a. kommer flera av detta nummers författare att medverka. För att ge aktuell information om allt som händer på Bokmässan och som kan intressera dig, kommer vi att ge ut Parnass som nättidning på vår nya hemsida som lanseras i början av september. Har du inte tillgång till Internet så skriv till red@dels. nu eller hör av dig till redaktionen på , så ordnar vi en papperskopia! Catharina Söderbergh 33

33 Tema Kvinnliga författare i Norden På mitt nordiska nattduksbord Britta Nygård Gomorron, ni ligger där fortfarande som om ni inte hade någon brådska alls och varför skulle ni ha det förresten. Ni är mina vänner, mina böcker, som kommit till mig på olika vis och som jag umgås med under olika perioder och i olika sammanhang, mer eller mindre tid får ni var och en av mig. Någon bok får alltid följa med mig på bussen och tunnelbanan. Några får ge sig till tåls och vänta. Kanske glömmer jag någon. Kvinnorna kliver fram Böcker i travar på mitt nattduksbord, på golvet och i hyllorna Starkast stiger kvinnorna fram ur böckerna i min närhet. Även manliga författares kvinnogestalter framträder tydligt och stannar kvar: Salka Valka av Halldór Laxness, modern i Ivar Lo Johanssons böcker, Vilhelm Mobergs Kristina och Dollar-Hanna i Lars Sunds böcker. Alla starka kvinnokaraktärer som ömsint skildras av manliga författare. Men närmast mitt hjärta kommer de kvinnliga författarnas alster, om vad de än må handla. Kanske blir det så för att de öppnar stängda dörrar i mitt inre, även rum som inte enligt vedertagna mått ska framträda så starkt hos oss kvinnor. Deras mod att våga sätta ord på fattigdom och kamp som Moa Martinson gör och spegla dolda liv som Elsie Johansson vågar, det är stort. Modigt är också det som förre folkhögskolerektorn Nils Zandhers gjort genom att ge ut boken Morgonsol, berättelsen om ett barnhemsliv där han sent i livet avslöjar hemligheten om sin hemlöshet i barndomen. Nils blottar samhällets svagheter och sin egen kamp med att vända erfarenheterna till konstruktiva gärningar genom ett helt liv i folkbildningens tecken. Nils var en månad när hans mamma dog och han placerades på barnhem. Jag tolkar boken som en hälsning till alla mammor som inte får dela liv och drömmar med sina barn men också som en ögonöppnare för alla vuxna med ansvar att se barnens behov. Birgitta Nygård läser mycket, i synnerhet nordisk litteratur. Kompassen visar mot öster Som finlandssvensk boende i Sverige är min orientering lite starkare mot finländska och svenska böcker men även andra nordiska författare intresserar mig mycket. Inga-Britt Wik ( ), österbottnisk författare, följer mig med orden: Morgon: att få / smaka mörkret i brödet / munnens förtröstan / Som när en resa har börjat / då bland orden, onda och goda, / mitt i deras flyktighet, / du känner ljusets rörelse / i kroppen. Inga-Britt som började skriva på heltid i 60-årsåldern och som sade när vi njöt av kaffetåren i hennes härbre i Vörå: Jag ångrar att jag inte lämnade yrkeslivet för författandet tidigare! Men mycket hann hon skriva, både prosa och poesi och även fakta och dokumentation! Exempelvis i boken Strövtåg i ordskogen fångar hon författaren och människan Lars Huldén på ett fängslande och poetiskt sätt. Inga-Britts närhet i stunden och hennes lyhördhet som intervjuare gör boken till mer än en biografi. 34 parnass 2/3 2012

34 När kriget kommer nära Efter modernisterna, givetvis är Edith Södergran en av dem, blev Wava Stürmer en av mina ständiga följeslagare. Wava, som skrev kvinnosången Vi är många, vi är hälften som fanns med i pjäsen Jösses flickor på Stockholms stadsteater på 1970-talet och som även blev de isländska kvinnornas kampsång när de tog plats i politiken! Wava skriver både prosa och poesi och hennes ungdomsbok om Anita Andersson drabbade mig starkt som mogen kvinna. Hon beskriver i boken krigets fasa ur ett barnperspektiv och får den sköra hinnan att brista för mig och alla oss efterkrigsbarn som söker svar på frågor som aldrig gått att ställa. Finlands krigssmärta är också skildrad i boken I sorgens och saknadens tid av den österbottniska författaren Elsa Westerholm. Det är några av Finlands krigsänkor som i boken får komma till tals och berätta om sina liv och bland annat om hur Sverige hjälpte även dessa krigsänkors familjer genom något som hette Krigsfadderhjälpen. Familjer i Sverige tog sig an familjer i Finland som de försörjde med kläder och förnödenheter. Barnen fick stanna kvar i sina hem i motsats till de barn som blev tvungna att flytta till Sverige och som benämns finska krigsbarn. Stora berättelser Ofta är det de stora berättelserna om de små tingen som stannar i minnet som exempelvis norska Herbjörg Wassmos trilogi om Tora, Anne K. Ragdes Berlinerpopplarna och Elsie Johanssons berättelse om Nancy och beskrivningen av en tid som är nära men ändå så fjärran för många. Också Elsies raka gestaltning av den åldrande kvinnan i boken Sin ensamma kropp drabbar mig starkt. Karin Boyes poesi pulserar och stämmer mitt hjärtas takt och Eeva Kilpi är med, icke att förglömma hennes poesi men även hennes berättelse om den egna barndomen i boken Gränslöshetens tid. Österbottniske Gösta Ågrens lyrik är där också, Gösta som fascinerade mig med sitt samhällsengagemang redan på 1960-talet. Isländske Einar Már Gudmundssons författarskap står mig också nära och den första kontakten med honom var genom ungdomsboken Riddarna av runda trappan. Den handlar om livet i Reykjavik men jag kunde identifiera mig med mycket i hans berättelse. Fascinerande är också allt som utspelar sig i de isländska källarvåningarna! Kabusa förlag har genom åren satsat på nordiska författare och där finns bl a Kristin Steinsdóttirs Sin egen väg, som handlar om en tyst och osynlig kvinna som bor i en källarvåning men söker ett annat liv. I Folket i källaren av Àudur Jónsdóttir, får man också följa liv som utspelar sig i och kring en källarvåning i Reykjavik. Àudur är för övrigt barnbarn till Halldór Laxness. En god bok Andlig och lekamlig spis hör ihop och även kokböcker har ju numera tillträde till litteraturhyllorna. För mig är kokboken med stor bokstav Marthas kokbok, den som finlandssvenska Runa Melander lade grunden för redan 1929 och som ständigt utkommer med nya upplagor. Boken är avskalad och saknar bilder och yttre glans men i den finns grunden för all lekamlig överlevnad. Min mors folkhögskoleexemplar var så använt och utlånat i byn att det till sist sönderföll i sina beståndsdelar. Jag har i min ägo ett exemplar ur den 25:e upplagan! Det är kvinnornas berättelser som fångar mig mest men ändå kan jag inte låta bli att lyfta fram männen allt emellanåt. Några ord till min egen mor från en manlig författare som sökte en skrivplats bakom en spetsgardin: Till Elsa Nygård från Björn-Erik Höijer, en berättelse om en annan tapper kvinna. Så skriver han som dedikation i sin bok Lavinen. Björn-Eriks farfar härstammar från min österbottniska hemkommun och Björn-Erik sökte sina rötter där. Bokbilens lov Och varför läser jag? Jo, i begynnelsen var bokbilen! Den kom till min avsides belägna by med böcker i lådor som föraren bar in i vårt kök och byborna strömmade till för att låna. Skollärarinnan fungerade som bibliotekarie och hade på förhand lagt böcker i en särskild hög för mig; det var sjuksköterskeböcker, herrgårdsromaner, Kitty-böcker, Fem-böcker och annat. Senare smygläste jag vuxnas låneböcker med ficklampa under täcket, Lars Görlings skandalstämplade 491 var en av dem, men jag hittade också Vilhelm Moberg och Väinö Linna genom pappas låneböcker! Den första dikten kom till mig på 1950-talet när farmor läste aftonbönen och lade till Brevet av Bo Bergman, en sorglig dikt i ett slitet tidningsurklipp. I mitt barndomshem fanns inga böcker mer än bibeln, psalmboken och böneboken men vi hittade ändå vägarna till läsandet tack vare bokbilen och någon enstaka dikt i Vasabladet. Idag har jag många böcker i min ägo, men jag tänker med glädje på biblioteket i kommunens centrum som blev vår värmekälla ute i byarna! Britta Nygård Förbundssekreterare för Föreningen Norden i Sverige. parnass 2/

35 Anne-Marie Berglund. Skrivandets portar Litterära samtal med tio kvinnliga författare Agenta Pleijel. Susanne Brøgger. Journalisten Thomas Nydahl tyckte redan som ung att det som kvinnliga författare skrev var allra intressantast. En intervju med författaren Anne-Marie Berglund, som bl.a. skrivit dikter, prosa och radiodramatik, fick honom fortsätta intervjua flera kvinnliga författare. Sammanlagt blev det långa samtal med tio kvinnliga författare om deras skrivande och liv. Genom intervjuerna tyckte han att en port öppnades som förde honom in i dessa kvinnliga författares litterära universum. I Skrivandets portar (Artea förlag) berättar han om samtalen och vad han kommit fram till: När jag läste Anne-Marie Berglund, Agneta Pleijel och Suzanne Brøgger tyckte mig komma något på spåret: en kvinnlig erfarenhet som formulerades litterärt. Denna erfarenhet, denna litteratur, ville jag tränga djupare in i, analysera, se och förstå. Under nästan fem år arbetade jag med dessa texter, i ett ständigt flöde av frågor och svar. Gabriela Melinescu kan tala för dem alla, och skrivandets portar när hon säger: Varje dag liknar en expedition, en forskningsresa efter sanningen. Sanningen som är själva livet, med många världar i. Dessa världar är fulla av mening. De övriga kvinnliga författarna som han intervjuade var: Pia Tafdrup, Ida Jessen, Nina Malinovski, Birgitta Boucht, Agneta Klingspor och Janne Teller. Catharina Söderbergh Gabriella Melinescu. 36 parnass 2/3 2012

36 Öppna dörrar till författarhem och författarmiljöer Kulturturism har blivit allt populärare och i sommar vill DELS och Parnass slå ett slag för denna trevliga form av utflykter och resor. Många författarhem och författarmiljöer är verkligen värda en omväg. Här presenterar vi några av dem. På kan du också hitta information om dem. Bland dem som har besökt minst fyra av författarhemmen lottar vi ut tre prenumerationer på Parnass för Skicka in dina entrébiljetter till Parnass, Lädersättravägen 15, Järfälla före 15 oktober och märk kuvertet med Öppna dörrar Sven Delblancs Hedebyland, Vagnhärad och Trosa 2. Karlfeldtsgården i Leksand Sångs i Sjugare 3. Wendela Hebbes hus i Södertälje 4. Moa Martinsons torp i Ösmo 5. Albert Vikstens Ängratörn, Färila 6. Gunnar Ekelöfrummet på Sigtunastiftelsen i Sigtuna 7. Dan Andersson museum i Ludvika 8. August Bondesons barndomshem i Vessigebro Utflykt i Hedebyland Välkommen till Vagnhärad och Trosa, det Hedeby som så många lärt känna genom Sven Delblancs böcker och TV-serien Hedebyborna. Vi inbjuder till en utflykt i Delblancs barndomslandskap i Vagnhärad, med bl.a. en vandring längs Trosaån. Kombinera gärna med ett besök i Trosa, den lilla charmiga staden med mysig miljö, smala gränder och små butiker, många restauranger och en intressant historia. Guidning kan beställas. Information och bokning: Delblancsällskapets lokala arbetsgrupp, c/o Maj-Britt Imnander, tel , e-post trosaby@swipnet.se. Vi kan också förmedla kontakt med lokalt bussbolag eller föreslå andra alternativ för gruppresan. parnass 2/

37 3 2 Karlfeldtsgården i Leksand Sångs i Sjugare Öppet 14/6 9/8 Tisdag, torsdag, lördag visningar kl 13, 14. Dessa dagar visas trädgård och bildspel kl Önskemål om besök annan tid tillmötesgås i mån av tid. Grupper välkomna efter bokning maj sept. Entré: 70 kr, enbart vandring och bildspel 50 kr. Program Ons 4/7 kl Musik vid Siljan. En hyllning till Tomas Tranströmer framförs av Gustaf Sjökvist och hans kammarkör. Solister: AnnKristin Jones, sopran och Thomas Hansy, gitarr. Claes-Bertil Ytterberg hyllar i ord Karlfeldt såväl som Tranströmer. Lör 7/7 kl Sånger på väg med opera- och vissångaren Olle Holmgren. Tonsättningar till texter av bl.a. Dan Andersson och EA Karlfeldt framförs. Henrik Berg ackompanjerar på piano. Mer information om 4/7 och 7/7: Torsdagar i juli kl Poesivandring i Karlfeldts trädgård med guide. Karlfeldtsgården Sångs i Sjugare ligger mellan Rättvik och Leksand vid riksväg 70 och är anvisad med skylt som varande riksobjekt. Information och bokning tel. 0247/ Info@sangs.se Wendela Hebbes hus vid kanalen och slussen i centrala Södertälje Museum och restaurang med uteservering Det täcka lantstället Snäckviken var i 25 år på 1800-talet sommarbostad för Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist i Hiertas Aftonblad på 1840-talet och hennes dotter Signe, en känd operasångerska och teaterpedagog. Efter antikvarisk nedmontering och återuppbyggnad på central plats i stan har huset blivit en välbesökt pärla. Aktionsgruppen har blivit en litterär förening, Wendelas Vänner, som på ideell basis driver museet och hyr ut restaurangen. I museet speglar vi Wendela Hebbes och Signe Hebbes pionjärinsatser i det svenska kulturlivet på 1800-talet och den svenska pressens utveckling från 1831 till 1851 då Aftonbladet bildade epok och Wendela Hebbe hamnade i hetluften. Guidad visning av huset med museet varje lördag kl 14 (ca 1 timme). Inträde 50 kr. Föreningsmedlem finns oftast på plats på vardagar mellan 12 och 14. På andra tider kan individuella besök i museet ordnas via restaurangen. Ett rikligt informationsmaterial finns tillgängligt. Inträde vid dessa tillfällen 40 kr. Grupper är välkomna. Bokning sker via restaurangen. Restaurangen har i sommar öppet varje dag från kl 11 till sena kvällen. Lunch med salladsbuffé och kaffe och måltidsdryck 85 kr på vardagar. Lördagar och söndagar 99 kr. På kvällen á la cartemenyer. Fullständiga rättigheter. Information och bokning genom restaurangen Info@wendelashus.se Välkommen! Öppet varje dag och kväll i sommar Vettersgatan 4, Södertälje parnass 2/3 2012

38 6 Foto: Lena Hellström 4 Moa Martinsons torp Johannesdal ligger mellan Ösmo och Sorunda cirka två mil från Nynäshamn. För besök av torpet kontakta Harriet Thurgren tel: Bussresa till torpet med Anna König Tisdagen den 4 och onsdagen den 12 september kl från Vasagatan 16 i Stockholm (mittemot Centralen). Pris 240 kr Anmälan: anita@konig.nu, Gunnar Ekelöf-rummet på Sigtunastiftelsen i Sigtuna 5 Utsikten från Albert Vikstens författartorp över sjön Ängratörn. Mitt Paradis Albert Vikstens författartorp ligger i nordvästra Hälsingland vid Väg 84 cirka 3 mil från Färila. Guidning varje dag hela juli kl Info: under SE & GÖRA eller Gunnar Ekelöf bodde sina sista år i Sigtuna. Det ekelöfska hemmet, St Malmgatan 23, är oförändrat till exteriören och kan ses från strandpromenaden invid Malmbryggan. Platsen är utmärkt med en minnesskylt. Minnesrummet på Sigtunastiftelsen innehåller Gunnar Ekelöfs centrala boksamling, placerad i vitrinskåp utförda efter hans egna ritningar. Här finns dessutom hans grekiska ikoner, några kopparstick, orientaliska mattor och en replik av Sergels Bellmanmedaljong. I rummet förvaras dessutom det för all Ekelöf-forskning intressanta Hemarkivet som hustrun Ingrid iordningställde och i vilket man kan följa tillkomsten av skaldens verk. Ekelöf-rummet är under hela året öppet för visning första söndagen i varje månad kl Intresserade som önskar besöka rummet på andra tider hänvisas till: Sigtunastiftelsens reception tel: eller Bo Alström, Gunnar Ekelöf-sällskapet tel: parnass 2/

39 7 Följ med till 32 litterära städer! Öppna dörrar till Dan Andersson Museum i Ludvika Dan Andersson är en av våra mest folkkära poeter. Sedan 1991 har Dan Andersson Sällskapet ett museum i Ludvika till poetens ära. I muséet finns omfattande information, dokument, foton och rekvisita som till exempel Dans svarta fiol. Här finns också, vad som antas vara, Dans skrivarlya under 1913, då debutboken Kolarhistorier skrevs (utkom 1914). I anslutning till muséet finns också ett forskarrum med en omfångsrik skriftväxling och andra dokument. I nedre plan finns en butik där man kan köpa böcker, cd-skivor och vykort med anknytning till Dan Andersson. Besöket går också att kombinera med ytterligare muntlig information och sångprogram. Under sommartid är muséet öppet alla dagar, utom söndagar och måndagar. Annan tid kan överenskommas. Upplägg, omfattning, ev sångprogram etc bestäms genom dialog med vår museiföreståndare. Ring tel enligt nedan. Ta med Lars-Åke Skagegårds utmärkta guidebok Litterära städer när du åker runt i Sverige och besöker olika författarhem och miljöer i sommar. Lars-Åke Skagegård startar i Stockholm, fortsätter söderut längs Ostkusten ner till Skåne för att sedan vända norrut igen längs Västkusten. Vidare genom landet, ända upp till Boden där Eyvind Johnson växte upp. Vi får uppleva Lund när Esaias Tegnér, August Strindberg och Hjalmar Gullberg var där. Ett antal mindre kända litterära orter finns också med. Att t.ex. Fritjof Nilsson Piraten var advokat i Tranås i hela tio år och att Carl Jonas Love Almqvist låter Sara Videbeck och hennes Albert besöka Strängnäs i Det går an visste jag inte. Trettiotvå litterära städer och över hundra av våra mest välkända författare hinner Skagegård med att beskriva. Lars-Åke Skagegård bor i Uppsala och har tidigare skrivit om författarnas Uppsala och vandringar i Gluntarnes spår. Han har även författat böcker om så vitt skilda ämnen som Alfred Nobel och nynazism, Nacka och Dag Hammarskjöld. Litterära städer kan beställas genom Catharina Söderbergh DAN ANDERSSON MUSEUM Engelbrektsgatan 8, Ludvika tel parnass 2/3 2012

40 KAREN KAREN BLIXEN MUSEET MUSEET De islandske Sommarkurs Skuespiller sagaers univers v. Erik Beate Skyum-Nielsen juni Bille 2012 Karen læser Forskningens "Heloïse" Blixen fra och Vinter-eventyr. Døgn Norden Fredag 20. Søndag april KAREN den kl. nov kl. 16 Gratis. Föredragshållare: BLIXEN KAREN Billetter 90 kr. BilletNet.dk Åbningstider Grethe Rostbøll, Tone Selboe ons-fre: lør-søn: Ivo Holmqvist MUSEET MUSEET & Marianne Juhl man-tirs: lukket Rungsted De Kursavgift: islandske Strandvej Skuespiller kr. sagaers på univers T: v. Erik Beate Skyum-Nielsen Bille Åbningstider ons-fre: lør-søn: man-tirs: lukket Rungsted Strandvej 111 T: Med stöd från læser Forskningens "Heloïse" fra Vinter-eventyr. Døgn Fredag 20. april 2012 kl Gratis. Søndag den 22. nov. kl. 16 Billetter 90 kr. BilletNet.dk Åbningstider Åbningstider ons-fre: ons-fre: lør-søn: lør-søn: man-tirs: man-tirs: lukket Rungsted Strandvej lukket 111 Rungsted T: 4557 Rungsted 1057 Strandvej Strandvej T: 4557 T: Följ med på litterär bussrundtur på Södertörn Följ med på vår litterära bussrundtur på Södertörn onsdagen den 5 september! Vi besöker Fredrika Bremers hem på Årsta slott i Haninge, Moa Martinsons torp i Sorunda och avslutar med lunch hos Wendela Hebbe i Södertälje. Guider från varje sällskap kommer under resan berätta om sina författare. Bussen går från Klarabergsviadukten kl och vi beräknar att vara tillbaka senast kl Pris: 450 kr, som betalas in på pg-konto Märk talongen med namn. Närmare information och anmälan: red@dels.nu eller Fredrika Bremer Moa Martinson Arrangörer: Årstasällskapet för Fredrika Bremer studier, Moas Vänner, Wendelas vänner, Parnass och ABF Wendela Hebbe parnass 2/

41 Skansenchefen Hans Alfredson tyckte att idén med litterära matinéer var bra. FOTO: SCANPIX Sällskapslivet jubilerar på Skansen 200 litterära matinéer under 20 år Olof Holm 1992 fick dåvarande Skansenchefen Hans Alfredson besök av Curt Törnsäter, som föreslog att de litterära sällskapen skulle släppas fram att göra program på Skansen. Alfredson tyckte det var en bra idé så Curt Törnsäter, som själv var medlem i Karin Boye-sällskapet, gick till Lars Almgren, ordförande i DELS, De Litterära Sällskapens samarbetsnämnd, och berättade att det var fritt fram! I februari 1993 öppnade det första programmet i serien Sällskapsliv Litterära matinéer på Skansen. I oktober 2012 kommer det 200:e programmet att äga rum. Då har 90 sällskap med hjälp av 700 uppträdande presenterat 120 författare för människor. Chefen hälsade välkommen Så länge Hans Alfredson var kvar på Skansen öppnade han varje program med några korta men uppskattade ord om programmets författare, vädret eller något annat som kunde samla åhörarna. Hans invigningsord till det första programmet med Nils Ferlin-sällskapet avslutades 42 parnass 2/3 2012

42 till publikens jubel i anslutning till Kennedy i Berlin: Ich bin ein Ferliner! Alfredson var även medverkande i fyra program, om Piraten, Falstaff fakir och Deckarvännerna. Hans efterträdare Anna-Greta Leijon hälsade publiken välkommen under sin första tid som Skansenchef. Från Nyloft till Ordenshus Vi började försiktigtvis på Nyloftet, men fick flytta till Högloftet på grund av publika anstormningen. Till en början släpptes alla in, men omsorg om brandsäkerheten satte gränser, så när Frödingsällskapet 1994 bjöd på program med Sven Lindberg, Germund Michanek och Monica Zetterlund med Jakob Bagge och Sture Åkerberg, såg vi cirka hundra köande personer besviket vandra bort från den dörr som stängts om ett proppfyllt Högloftet. Efter att ha prövat olika lokaler är vi numera i vackra Ordenshuset, Skansens senaste förvärv, från 1895, just den typ av lokaler där man ordnade litterära och folkbildande föredrag och där alla svenska skådespelare, sångare och komiker debuterade mellan 1880 och Ordenshuset är alltjämt en nykterhetsloge på samma sätt som Seglora är en kyrka. Kaffet serveras i gamla koppar från IOGT. Lokalen är vacker och stämningsfull och har bra akustik, och publiken har lärt sig att hitta dit. Efter en svacka runt millennieskiftet ökar nu åter publikens storlek år från år. Sällskapen ordnar fantastiska program Det är sällskapen som ordnar programmen, DELS står bara för samordningen och den yttre ramen. Våra sällskap har en beundransvärd förmåga att göra bra program. Berömda affischnamn uppträder, ibland t.o.m. världsartister, och jag tror att dessa sätter ned sina arvoden till låga nivåer eller noll, för hur är det annars möjligt att ordna program som de här: Hjalmar Bergman Samfundet anordnade 1995 ett program med litteraturforskarna Kerstin Dahlbäck och Karin Petherick, författaren Ulla Isaksson, skådespelarna Mona Malm och Max von Sydow i en scen ur Swedenhielms som de just gjort på Dramaten samt operasångaren Margareta Hallin, som uppförde en bit ur sin egen opera om Clownen Jac. År 2003 skapade regissör Bengt Lagerkvist ett program om sin far med genomtänkt regi och ett uppbåd av artister: Börje Ahlstedt läste, Iréne Lindh sjöng till celloackompanjemang av Petja Svensson och som final läste Torsten Wahlund, Börje Ahlstedt, Hedvig Lagerkvist, Iréne Lindh och Sten Johan Hedman ur Midsommardröm i fattighuset. En mångfald av upplägg De flesta program har haft färre uppträdande, men är väl så slagkraftiga och ett mycket vanligt upplägg är en kännare (ofta litteraturhistoriker) som berättar om författaren,en recitatör (ofta en skådespelare) som läser författarens texter och en sångare (ofta en trubadur) som framför musik till texter av författaren, eller musik som låg författaren om hjärtat eller på något sätt är kopplad till författaren. Men det måste inte vara musik. Typiska prosaister som Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg kan presenteras utan en ton, annat än i språket. En del program brukar spränga ramarna och börjar med gudstjänst i Seglora (Johan Olof Wallin, Swedenborg) eller med en promenad på Skansen (Strindberg). Eller så avslutar man med en extra konsert i Skansens Folkets hus (Tora Dahl- Knut Jaensson Sällskapet) eller samling vid Statarstugan (Ivar Lo). Martin Koch sällskapet tar nog priset: startade sällskapet sitt program redan i Hedemora på morgonen, invigde en minnesplatta på Hornsgatan i Stockholm och fortsatte efter Skansen ändå hem med tåget till Hedemora. Stjärnskådisar på scenen Affischnamnen har varit många. Eliten av Sveriges skådespelare har funnits där, en del av dem flera gånger, t.ex. Stina Ekblad (Ekelöf, Södergran), Krister Henriksson (Södergran), Helena Kallenbäck (Bremer, Boye), Palle Granditsky (3 ggr för Harry Martinson), Olof Thunberg (Svenska Vitterhetssamfundet), Helena Brodin (Lagerlöf, Stig Sjödin, Harry Martinson), Johan Rabaeus, Jan-Olof Strandberg (Birger Sjöberg), Jarl Kulle (Piraten), Carl Billquist (Piraten), Inga Landgré (Sara Lidman) och många fler. Birgitta Ulfsson (Södergran) får ensam men stark representera utlandet. En trio återkommer under alla år: Kristina Adolphson (6 ggr för Ruben Nilson, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist och Strindbergssällskapet), Iréne Lindh (6 ggr för Almqvist, Lagerkvist, Bremer, Hebbe, Moa Martinson, Flygare- Carlén) och Lars Göran Carlsson (6 ggr för Taube och Strindberg). Författare om sina kollegor Litteraturhistorikerna brukar ge kortare anföranden eller längre föredrag: Örjan Lindberg (Eyvind Johnson), Vivi Edström (Lagerlöf), Roland Lysell (Stagnelius), Ebba Witt-Brattström (Södergran, Moa Martinson), Magnus von Platen och den trognaste gästen är Birgitta Holm (5 ggr för Flygare-Carlén, Bremer, Sara Lidman, Lagerlöf) och många andra. parnass 2/

43 Författare talar om sina kollegor: Folke Isaksson, Jan Mårtensson, Björn Runeborg, Björn Julén, Ann Smith m.fl. För Mårtensson finns det redan ett personlitterärt sällskap, uppkallat efter hans deckare, Homansällskapet. Det är högst troligt att de andra får sällskap också. Svenska folket tycks aldrig kunna skapa nog sällskap för sina favoritförfattare. Säg det i toner Praktiskt taget hela den svenska vissångareliten deltar: Margareta Kjellberg (4 ggr för Wilhelm von Braun, Ruben Nilson och Ferlin), Ivan Dittmer (4 ggr för Ruben Nilson), Ewert Ljusberg (2 ggr), Ulf Johan Tempelman (Emil Hagström), Ulf Bagge (Lucidor, Wivallius), Torsten Arnbro, Torgny Björk, Tomas Edström, Puch Magnus Olsson (6 ggr), Pierre Ström, Peder Svahn (6 ggr för 7 olika författare), Martin Bagge (Olof von Dalin), Maria Lindström (4 ggr för Bellman, Taube och Birger Sjöberg), Leif Bergman, John Ulf Anderson, Jerker Engblom m.fl. Även andra artister har uppträtt, bl.a. Lill Lindfors (Södergran), Cilla Ingvar (Karl Gerhard), Monica och Carl- Axel Dominique (Harry Martinson-sällskapet), Mikael och Lotta Ramel som under gruppnamnet Povels Naturbarn sjungit pappas låtar och klassiska sångare som Thomas Lander och Solveig Faringer. Sonja Åkesson, Harry Martinson, Fröding) samt den värste av dem alla sångaren och kompositören Ove Engström som deltagit 10 gånger i program om Ferlin, Albert Engström och Carl-Emil Englund. Alla uppträdande, alla medverkande vid sällskapens bokbord, alla i publiken är välkomna tillbaka alla nya är välkomna till den programserie som ser ut att kunna leva vidare för nästa 200 gånger till: Sällskapsliv, Litterära matinéer på Skansen! FOTO: CATHARINA SÖDERBERGH Ur privat vinkel Släktingar och nära medarbetare har givit oss porträtt i närbild: Ulf Boye har berättat om sin barnkammarelaka storasyster, René Dagerman har gripande talat om sin far, Ann Smith har berättat om Ivar-Lo, K.W. Gullers och Ulla Trenter har talat om Stieg Trenter. Bengt Lagerkvist har givit oss tre program om sin far. och offentligt Några kända politiker som är ordföranden eller styrelseledamöter i litterära sällskap uppträder till förmån för sina författare: Torbjörn Fälldin (Olof Högberg), Karin Söder (Lagerlöf) och Lars Engqvist (Pälle Näver), Arne Gadd (Martin Koch), och Ingemar Eliasson (Geijer och Fröding). Trogna återkommare Som synes är många återkommare och rekordet innehas bland dem av: Tor Englund som sju gånger berättat om sin far författaren Carl Emil Englund och om Ferlin, Gunnar Edander, som tonsatt nästan hela den svenska litteraturen och också deltagit sju gånger (Strindberg, Olof Holm utanför ordenshuset på Skansen. Sällskapsliv till sjöss Sedan 2007 finns också Sällskapsliv till sjöss, som anordnas varje år på en kryssning med Silja. Då får du uppleva sju sällskap som presenterar sina författare. Mer information om Sällskapsliv till sjöss och till Sällskapsliv, Litterära matinéer på Skansen får du här i Parnass, på DELS hemsida eller per telefon till Olof Holm, parnass 2/3 2012

44 Något hemland Om Folke Dahlberg Jonas Modig LITTERÄR SALONG Det står väl rätt klart nu att Folke Dahlberg, poet, landskapsdiktare, kulturhistoriker och djupt originell konstnär hör till det som blev kvar av förra århundradet. Orden är Lars Gustafssons och i omdömet ligger underförstått att Folke Dahlberg befinner sig i ett mycket litet sällskap. Det mesta är dömt att glömmas bort; det som återstår och som är värt att ta med sig över sekelgränserna har alltså mycket att leva upp till. Hemlig fan club Lars Gustafsson uttrycker knappast någon allmän och vedertagen mening, snarare är han representativ för den fan club som länge funnits, ganska hemlig och oregelbundet spridd bland författare, konstnärer, seglare, naturmänniskor, folk kring norra Vättern och intresserade läsare med smak för det lite speciella, sådant som inte rör sig på allfarvägarna eller är allmänt omtalat. En av anledningarna till att Folke Dahlberg inte står i första ledet i vår kulturkanon är det som framgår av det inledande citatet: han är svår att genrebestämma. Han ville bli författare, men etablerade sig först som konstnär, gick på Tekniska skolan och även Konstakademien, fast han hoppade av efter tre terminer. Han prövade olika tekniker men kom ganska snart att koncentrera sig på tuschtecknandet. Hans illustrationer syntes i litterära tidskrifter, i antologier och på bokomslag kom genombrottet på en utställning, med en samling stora punktteckningar. Sen debut efter hopp och förtvivlan Folke Dahlberg gjorde många tuschteckningar med motiv från norra Vätterns stränder hur många är det ingen som vet. De finns rikt representerade som illustationer i hans landskapsböcker och tillsammans med artiklar han skrev, men åtskilliga blev aldrig publicerade utan såldes direkt till privatpersoner eller användes för att lösa skulder, stora eller små. Brunnet båthus är representativ för genren båtarna är oftare vrak än användbara, båthusen förvandlade till ruiner eller nedbrunna, strandträden döda eller nedfallna. Men horisontlinjen brukar anas som ett titthål mot friheten. Folke Dahlberg satsade lika mycket på skrivandet, men det dröjde länge innan han lyckades bokdebutera. Enstaka dikter dök upp i olika litterära tidskrifter och en långvarig korrespondens med Georg Svensson på Bonniers vittnar om år av pendling mellan hopp och förtvivlan. Man ska inte underskatta värdet av förläggarens omsorg och försiktighet det går inte att komma ifrån att mycket av Folke Dahlbergs tidiga litterära mödor hade brister. Men det hela gick för långt; processen gick på något sätt i baklås. Folke Dahlberg tappade modet och den skadade självkänslan blev aldrig riktigt reparerad. En annan förläggare intog scenen, Carl Björkman på Wahlström & Widstrand. Några dikter av Folke Dahlberg hade publicerats i förlagets tidskrift Poesi. Björkman frågade om det fanns mer som man kunde göra en bok av. Det var som att ta bort en fördämning i en bäck, och det ledde till debuten Cartesiansk dykare 1948, en stor och brokig samlingsvolym med dikter och prosa som valdes ur det stora förrådet, illustrerad med tuschteckningar av författaren. Den fick fin uppmärksamhet av kritikerna, inte minst av Gunnar Ekelöf, som berömde den i BLM. parnass 2/

45 Trogen sin hembygd i motiven Två stora öar i norra Vättern blev hans hemvist, först Lilla Röknen där han hyrde in sig hos två fiskarbröder, sedan Stora Röknen, där han fick disponera kammaren i skogvaktarens hus. Några år senare byggde han tillsammans med en kamrat Bengt Lindroos, sedermera känd arkitekt en ateljéstuga längst ut på en udde på ön, med fri utsikt mot söder. Här började han skriva krönikor om detta landskap och fick dem publicerade i Askersunds Tidning, vars chefredaktör Joel Haugard, själv en entusiastisk skildrare av sin hembygd, blev en viktig mentor. Han började utveckla den genre, som blev hans kanske mest kända profil personliga reflexioner med närheten till ett landskap som utgångspunkt dess natur, historia, hemligheter, dess storslagenhet och begränsningar, dess inneboende sorg och förgänglighet liksom dess befriande skönhet och förmåga att inge livsmod. Vättern, Tiveden och Göta kanal Han blev sedan detta landsskap trogen hela livet. Stora Röknen skulle bli militärt skyddsområde och Folke Dahlberg kördes bort från ön Han flyttade till Karlshamn, där hans fru fått en tjänst. Här föddes barnen Johan och Ulrika. Men han återvände till norra Vättern 1951 där han fick hyra skogvaktarstugan på Kyrkogårdsön. Den blev familjens sommarställe alla kommande år utom det allra sista, då ett hus på fastlandet i Granvik norr om Karlsborg blev sista anhalten. Carl Björkman på Wahlström & Widstrand fick korn på Folke Dahlbergs landskapsskrivande och uppmuntrade honom att sammanställa och nyskriva till en bok. Det resulterade i Vättern som kom 1949 och blev framgångsrik även försäljningsmässigt. Den kom att följas av flera böcker i samma genre: Tiveden 1952, Göta Kanal 1954 och Leva vid Vättern Ingen av de tre nådde upp till Vätterns försäljningssiffror, men de bekräftade och fördjupade Folke Dahlbergs unika position som landskapsskildrare, och det finns många som anser att det är här hans mästerskap främst visar sig. Inte bara sorg i poesin Hela tiden fortsatte han att skriva poesi, och kanske var det den som stod hans hjärta närmast. Hans diktsamlingar kom ut varvade med landskapsskildringarna. Den berusade båten, som egentligen var en bilderbok med de stora punktteckningarna från utställningen 1945 återgivna tillsammans med texter som han ville kalla ackompanjerande, kom ut Lustvandrare utan trädgård kom Foto: Folke Dahlbergsällskapet Folke Dahlberg föddes i Askersund 1912, son till en sträng folkskollärare och en mild och beskyddande mor. Han vantrivdes intensivt i den lilla staden där han kände sig som en främmande fågel. Han var 16 år när han flyttade till Stockholm för att börja på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. Kanske hade han tänkt sig ett kosmopolitiskt liv, fritt från geografisk bindning, öppet för gränslöst skapande. Efter uppbrottet från Konstakademien följde ett stormigt år på Mallorca och när han kom hem till Sverige igen flyttade han runt på olika ställen för att få ordning på sitt liv och arbete. Så småningom kom han underfund med att det var landskapet kring norra Vättern han behövde för sin hemkänsla och inspiration. Jag märker att det bara finns en trakt som betyder något för mig. Det är hemma, Vättern, Tiveden skrev han i ett brev , Roende 1956, Segel 1959 och Sjöförklaring Den 28 augusti 1966 drunknade han i Karlsborgsviken under en båtfärd med en god vän. Dagen efter kom diktsamlingen Havet slutet ut. Som poet är Folke Dahlberg också svårplacerad lika mycket på grund av sin egenart som att hans debut blev så försenad och att han därför hamnade utanför den sedvanliga decennietillhörigheten. Hans tidiga diktning bär mycket spår av den surrealistiskt färgade 1930-talsmodernismen och hör stämningsmässigt nära samman med de stora punktteckningarna med sina exotiska och invecklade motiv. Men han har också sin plats i fyrtiotalslyrikens desillusionerade stämningar. I Ingemar Algulins studie om den svenska fyrtio- 46 parnass 2/3 2012

46 talslyriken, Den orfiska reträtten, får Folke Dahlberg ett eget kapitel. Det är förlust och saknad som gestaltas i Folke Dahlbergs poesi, en desillusionerad melankolikers stämma. Kanske kan det tyckas paradoxalt att så mycket kraft och skönhet kan utvinnas av en sådan livshållning, men här ryms också konsten att överleva, en övertygelse om att klarsynthet är ett livsvillkor. Sorg är förvirring, glädje klarhet, lyder första raden i en av hans dikter, och hans överlevnadscredo kan låta så här: Jag behöver inga fribord och ingen köl, däremot segel ovillkorligen behöver jag segel, en sida luft och högrest tomrum hakat fast vid mina segel. När inte längre ådrorna betyder något (däremot repen med kardeler och gömda hjärtan) drar vi ett andetag i vindförväntan, lyssnar mot ärriga vattenslätter i låg belysning. Segelklar! I Alla krigares väg återtåg (1949) låter Folke Dahlberg en brokig skara människor kvaddade men ståtliga gestalta den orfiska reträtt som kan sägas vara dynamiken i hela hans konstnärliga gärning. Sista sviten från Andalusien Båtmotgångar Att ett liv så nära sjön krävde en bra båt är inte svårt att begripa. Till tragiken i Folke Dahlbergs liv hör att hans fina koster, inköpt 1946, togs i mät 1953 för en skatteskuld. Hur detta gick till finns beskrivet i sista kapitlet i Göta kanal, ett lika hjärtslitande som lysande stycke text om de två förrättningsmännen som en mulen höstdag kommer roende, ryckigt och ovant, mot ön och sätter en röd lapp på det enda av värde de kan finna. Nästa båthistoria blev inte mindre tragisk: han köpte in en gammal motorseglare, ett riktigt renoveringsobjekt, som han satsade många tunga arbetstimmar på. Det blev till slut övermäktigt, och skutan blev liggande vid ön som vrak. Alla mödorna med Agda, som båten hette, finns beskrivna i Leva vid Vättern. Till slut sinade miljön som inspirationskälla. Denna smärtsamma insikt har han formulerat i inledningsdikten i den sista samlingen Havet slutet. Det är som om han tar det sista steget i den orfiska reträtten, och det är därför stilenligt att dikten är en höjdpunkt i hans författarskap. Öarna som bar mig länge/låg till slut av vatten sjuka börjar han, och de sista raderna lyder: Orörligheten slog sig ner för gott först på min arm som burit den så många gånger så överförde den sin vanmakt på ett uttrycksmedel. Och allting skedde som om inte skett som om det enklaste och vanligaste hände mig. parnass 2/ Men om detta verkligen skulle ha blivit slutpunkten i hans författarskap är en fråga man kan ställa sig. Havet slutet avslutas med en svit dikter från Andalusien, där han de sista åren vistades en del, ibland ensam, ibland med familjen. Om ungdomsåret på Mallorca låg i bakhuvudet är väl osäkert, men ett försök att hitta ny inspiration var det säkert. Kanske hade det lyckats. Den andalusiska sviten är hur som helst vacker och balanserad. Och den slutar i en poetisk bekännelse värdig ett stort författarskap: Det vin jag dricker och den sång jag hör hör inte till de bättre. I många år var värdigheten kall och hög, nu rostar detta pansar, och i blindhet trevar sig en skyddslös slutprodukt ut i obarmhärtigt solljus. Att länge föreställa någon och bemåla sitt ansikte som indianer visa upp eldens återsken men ingen eld är inte längre en försvarsåtgärd. Kylan måste oftare bekämpas. Och om min klarsyn nu kan reparera årens misstag, attitydens brist återvänder jag till något hemland. 47

47 Den odaterade tuschteckningen I trädgården är ett exempel på den blandteknik där både punkter och streck ingår som Folke Dahlberg arbetade med ganska snart efter de märkliga fyrtioen punktteckningarna som visades på Louis Hahnes konstsalong Ännu har motiven inte sökt sig till de nedtonade iakttagelserna vid Vätterns stränder, utan blandar exotiska inslag med litterära och historiska associationer och utmanar fantasin med sina gåtfulla detaljer. Bilden är såvitt känt aldrig utställd eller reproducerad innan Folke Dahlberg Sällskapet fick kännedom om den och förvärvade den av en privatperson. Nu hänger den i Sällskapets permanenta utställningslokal i Karlsborg. Jakten på originalverk av Folke Dahlberg som kan lånas ut till utställningar pågår. Tips tas tacksamt emot av Leif Spetz , e-post: leif.spetz@gmail.com Jonas Modig Författare och tidigare förlagschef och bokförläggare. Han är nu ordförande för Folke Dahlberg Sällskapet och för KB:s vänförening Biblis. Folke Dahlberg Sällskapet Folke Dahlberg Sällskapet bildades 2002 och firar alltså i år 10-årsjubileum. Kansliet finns i Karlsborg, i den s k Brovaktarstugan vid Göta Kanal, där också en permanent utställningslokal ryms, öppen för allmänheten på somrarna. Sällskapet förfogar också över Folke Dahlbergs ateljéstuga på ön Stora Röknen, som medlemmar kan besöka och även korttidshyra. Sällskapet arrangerar årligen, i samband med årsmötet, heldagsprogram med bl a båtutflykt. Sällskapet har i egen regi givit ut åtta böcker, Jag vill vara en kommentar, en bok om Folke Dahlberg och hans livsdokument av Anders Weidar (2004), återutgivning av Göta Kanal (2005), Vättern (2006), Tiveden (2007) och Leva vid Vättern (2010), alla med nya efterord av Anders Weidar, Mot något land en ingång till Folke Dahlbergs bildvärld av Johan Dahlberg och Jan Hemmel (2008), Öarna som bar mig länge, ett dikturval med inledning av Jonas Modig (2009) samt romanen Sluten kust, tidigare publicerad som det mest omfattande inslaget i debutboken Cartesiansk dykare, här frilagd och försedd med efterord av Anders Weidar (2011). Sällskapet har också givit ut åtta av Folke Dahlbergs bilder, tryckta i begränsade upplagor på exklusivt papper. Två gånger årligen utkommer medlemsbladet Vattenår är det 100 år sedan Folke Dahlberg föddes, vilket uppmärksammas på flera sätt. I Folke Dahlbergs födelsestad Askersund öppnas den 27 juni en sommarutställning i regi av Norra Vätternbygdens konst- och kulturförening i samarbete med Folke Dahlberg Sällskapet. Den 10 november invigs Folke Dahlberg Sällskapets stora minnesutställning på Konstakademien i Stockholm. Folke Dahlberg Sällskapet har för närvarande cirka 450 medlemmar. Årsavgift 150 kr. Plusgirokonto Styrelsen består av Jonas Modig, ordförande, Anders Weidar, vice ordförande, Kristina Liljeberg, skattmästare, Marianne Karlsson, sekreterare, Leif Spetz, platsansvarig i Karlsborg, Janne Andersson, ansvarig för hemsidan och ateljéstugan, samt Johan Dahlberg. Suppleanter Göran Midman och Ulrika Dahlberg. Hemsida: 48 parnass 2/3 2012

48 Resa bort och blicka inåt Hjalmar Gullberg utmanar diagnostiska och medicinska normer Jonas Thornell LITTERÄR SALONG Många lyrikvänner associerar Malmöfödde skalden Hjalmar Gullberg med kärleksdiktning. Lägg din hand i min om du har lust från andra diktsamlingen Sonat och Kyssande vind från Kärlek i tjugonde seklet är flitigt återgivna i en rad sammanhang. Dessutom är de språkliga mästerverk. Inte bara kärlek I sin omfattande diktargärning berörde Hjalmar Gullberg, förutom kärlek, flera andra klassiska teman, som andlighet, död, religiositet och utanförskap. Samlingen Kärlek i tjugonde seklet (1933) nådde dock allra störst säljframgångar. I den inledande diktsviten Kärleksroman skriver han: själv ofta prövade: resa bort från vardagen och istället blicka inåt. Kan det vara så, att en människa blivit mentalt tilltufsad på grund av maktlöshet och stress, istället för biokemiska förändringar i hjärnan? Är det så att hon, likt Harry Haller i Hermann Hesses Stäppvargen, upplever alienation och andlig hemlöshet i tillvaron och ett samhälle med meningslösa processer och strukturer? Kan en skald som Hjalmar Gullberg hjälpa läkaren och patienten, att utmana den moderna medicinen? Ja, hans diktning och egna medicinska erfarenheter kan ge etiska riktlinjer inom ett flertal områden i samhällsplanering och sjukvård. Av vetenskapen, ej av kärleksdikter får man besked som håller sig till saken. Yngling med hämningar och själskonflikter blev botad, när han såg en kvinna naken. Vid utvidgade och fördjupade studier av Gullbergs mycket omfattande utgivning bland annat tio diktsamlingar mellan åren 1927 och 1959, finner man att han belyser flera mänskliga fenomen som kan relateras till medicin och psykologi. Andlig hemlöshet, stress, utanförskap och ångest mänskliga tillstånd som ofta uppmärksammas inom psykiatri, psykoterapi och socialmedicin. Diktsamlingarna Andliga övningar och Att övervinna världen från 1937 känns angelägna att nämna i detta sammanhang. Stanna upp, tänk efter! Dagens läkarvetenskap präglas av biokemiska lösningar på själsliga problem och förskrivning av antidepressiva mediciner blir ofta första åtgärden när en patient berättar om sin ångest. Gullberg anvisar en annan väg, som han parnass 2/

49 Byta ett ord eller två Mänskliga möten har i alla tider haft den naturliga effekten att kunna skingra ångest. Dikten Människors möte från Att övervinna världen berör fenomenet: Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog. Giva om vägen besked, därpå skiljas i fred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed. Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så. Helande tystnad I Att övervinna världen bejakar Hjalmar Gullberg tystnaden och försjunker kontemplativt i egna tankar ett tillstånd där larm och brus stängs av, en sömnliknande mental bortvändhet, som påminner om klinisk hypnos. Denna avskildhet som Hjalmar Gullberg praktiserade ger inte enbart tid till kontemplation och stresshantering: Das Heilige Schweigen den heliga tystnaden kan också ge upphov till skapande i många former, i Gullbergs fall diktning. Enligt Gullberg själv liksom hans franska inspiratörer Bernhard av Clairvaux och Marcel Proust kan det komma väldigt mycket ut av en tillvaro i tystnad: en läkt trasig själ, men också ett mycket omfattande arbetsresultat. Den senare krävde för övrigt att det skulle vara knäpptyst när han arbetade; han lät ljudisolera det rum i Parisvåningen där han författade och sov. I första kapitlet, Konsten att tiga, lovsjunger Gullberg just Den Helige Bernhard av Clairvaux i dikten Sjön : Den helige herr Bernhard av Clairvaux bjöd mig, sin väpnare till stallet gå. Hans konst att tiga är beundransvärd; han nämnde inte målet för vår färd. Hjalmar Gullberg. FOTO: BONNIERS ARKIV Inget utrymme för enslingen Gullberg själv var verkligen inte den som ville formstöpa och likrikta människor. Lägg din hand i min om du har lust Anpassa dig till andra individer och samhället, bara om du själv vill. 50 parnass 2/3 2012

50 I Enslingen från Salamis från Andliga övningar anknyter han till Euripides. Här är en av slutstroferna: Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra, är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det hela för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet och tyda de hemliga lagar som härskar över vårt liv. Det samhällspolitiska klimatet de senaste decennierna har inte precis uppmuntrat tillbakadragenhet, djup själslig begrundan och bortvändhet från samhället. Gullberg skulle inte ha funnit någon plats för sin ensling i en tidsanda präglat av arbetslinjen, betygshets i skolan och konformism. Det slutgiltiga utanförskapet Hjalmar Gullbergs dog en vacker sommardag i juli 1961 ute i Holmeja vid sjön Yddingen. Hans närmaste vittnar samstämmigt om att skalden avslutade sitt liv av egen fri vilja. Till hjälp hade han en dödlig dos medicin, sannolikt ett barbiturat- eller morfinpreparat, som tillhandahållits av en dansk läkare. Hjalmar Gullberg älskade livet in i det sista och allt tyder på att han inget hellre ville än att fortsätta leva med sin trolovade, grevinnan Greta Thott, ute i vita huset vid Yddingen. bejakelse som manifesterade sig i fullbordandet av den sista diktsamlingen Ögon, läppar. Då var han så märkt av sjukdom att han inte ens kunde skriva ner kompositionerna för egen hand. Hans slutliga vädjan om att med värdighet få avsluta sitt lidande och att den danske läkaren bejakade den ställer ånyo frågan om dödshjälp och etik i sjukvården: vem bestämmer huvudsakligen över våra liv vetenskapsorienterad sjukvårdsexpertis, individen själv, eller Gud? Döden kanske är det slutliga utanförskapet från påträngande stressfenomen i ett samhälle där alla är upptagna jämt? Jonas Thornell är ordförande i Hjalmar Gullbergsällskapet. Hjalmar Gullbergsällskapet Hjalmar Gullberg-sällskapet bildades sommaren 1998 hundra år efter Hjalmar Gullbergs födelse. Sällskapet ser som sin uppgift att främja intresset för Hjalmar Gullbergs diktning och verkar främst genom att arrangera program kring skalden (se Kalendariet). Sällskapet ger också ut en skriftserie med texter av och om Hjalmar Gullberg. Hjalmar Gullberg-sällskapet har cirka 200 medlemmar. Årsavgiften är 150 kr för enskilda och 200 kr för gifta par eller sammanboende. Plusgirokonto Hemsida: Epost: jonas.thornell@gmail.com <annons> Det var de praktiska levnadsvillkoren som sjukdomen dikterade bland annat långvarig vård på sjukhus med respirator samt oförmågan att kunna tala som han inte kunde acceptera och aldrig mer ville genomlida. Hjalmar Gullbergs vuxna liv präglades långa tider av sjukdom och medicinering. Slutet var kantat av både stark kärlek till hans trolovade och in i det sista en livs- parnass 2/

51 LITTERÄR SALONG Snöängel vår tids Tintomara Olof Holm Carl Jonas Love Almqvists dramatiska liv, hans moderna idéer, hans fascinerande gestalter och hans rika berättelser och pjäser, ja även hans närmaste vänner alla har de fått senare generationers författare att vilja fortsätta att kommentera Almqvists texter och hans eget liv. Först ut var de rasande och ibland roliga följdskrifterna till Det går an; de flesta följer Sara och Albert och deras barn och vill visa på de katastrofala moraliska och sociala följderna av det-går-an-äktenskapet, som de såg det. Drottningens Juvelsmycke har inspirerat många De flesta lyrikerna på listan har intagit en annan position och skildrar Almqvists person, med medkänsla för hans livsöde resenären, konstnären, samhällskritikern, den äkta maken, landsflyktingen, bigamisten. Dramatikerna å sin sida har mest skildrat hans krets, människor som mött honom och som aldrig glömde det. I romanerna finns båda dessa perspektiv, men där möter vi även de mesta påhitten runt Almqvists liv och person. Stig Dagerman lämnade efter sig ett fragment, Tusen år hos Gud (1954), som slutar ungefär där Almqvist skulle dyka upp som eremit i Söderhavet! Bengt Anderbergs roman Amorina (1999) har inget med Almqvists text med samma namn att göra, men i en episod förekommer Almqvist som bedragare under namnet Almgren och lurar den troskyldiga Anders på hans under många år hopsamlade pengar, så att Anders blir kvar i Bremen i- stället för att utvandra till Nordamerika. Då erinrar vi oss förstås att just täcknamnet Almgren figurerade i en namnteckning som det sades att Almqvist skrivit; Anderberg har haft roligt när han skapade sin skröna. Tidskriften Aurora presenterade i nr ett kapitel ur en kommande roman av Michael Economou, Erik Johan Stagnelius minnen, i vilket Almqvist ger handledning åt Stagnelius i dennes umgänge med änglar, vilket som bekant är en andligen och själsligen riskfylld aktivitet, nämligen om fel änglar hör av sig. Kapitlet slutar med att Stagnelius drömmer mardrömmar om de änglar han mött och som fått honom att känna sig förskjuten av Gud. År 2011 utkom två romaner som återgår till det första perspektivet, att skriva om personer som Almqvist har skapat var det fråga om att spinna vidare på Det går an års romaner utgår från en text som även den och i synnerlig grad är central i Almqvists produktion, Drottningens Juvelsmycke. I dess vimmel av människor, kärleks- och beroenderelationer, intriger och sidospår framträder Tintomara, ett mellanting mellan man och 52 parnass 2/3 2012

52 kvinna, människa och djur, barn och vuxen, som offer och katalysator för ödesdigra skeenden i människors hjärtan, i politiska sammansvärjningar och i överhetens missbruk av makt och erotik. I Parnass nr recenserade Cecilia Sidenbladh Eva-Marie Liffners roman Lacrimosa (2011), som berättar om en Ros/Rose/Mr Ross som är Almqvists förebild till Tintomara i verkligheten. Vi får följa Ros liv och hur Almqvist föröder det. Snöängel en roman om vår tid I den andra romanen, som jag berättar om här, Snöängel (2011) av Anna-Karin Palm, släpper författaren Almqvist helt och skildrar istället vintern 1985/86, då Olof Palme mördades och en nation förlorade sin oskuld. Androgynen Hedvig rör sig fritt, självständigt och överraskande bland de myllrande människor som söker kärlek, makt, sexuell lek, sadistisk njutning, lugn och ro, konstnärlig kreativitet, lösning på barnpassning, statsministerns död eller bara en fika med vännerna. Under konspirationerna, intrigerna, maskeradminglet och de vanliga vardagshändelserna mognar en generation. Snöängel är både en roman om vår tid, 1980-talet närmare bestämt, och en självständig nydiktning eller kommentar till Drottningens Juvelsmycke. En Almqvistkännare kan leta och hitta parallella scener mellan Snöängel och Drottningens Juvelsmycke omstuvade i modern miljö. Men de är inte sökta eller påträngande. Tvärtom är de så omärkliga att först inställer sig bara en aning: Det här känner jag igen! Så dröjer sig en känsla kvar och efter en stund känner man kanske igen scenen: Hedvig, androgynen, är oskuldsfullt intuitiv på vandring genom staden och tiden. Människor dras till henne. Hon själv är hela tiden i rörelse, till en början omöjlig att skada. På maskeradbalen är hon den som många följer men inte fångar. Hon har ett äldre syskon som får hjälpa henne ibland. Det finns även den parallellen att hon har en annan far än den kända, men i motats till Almqvists roman sägs det inte vem det är. Även Reuterholms och hertig Karls erotiska planer med androgynen i Drottningens Juvelsmycke har sina otäcka paralleller. På sängkanten bjuder Hedvig en gammal kvinna på stöldgods (drottningens juvelsmycke hos Almqvist, jordgubbar på vintern hos Palm), här finns ett slut som är lika vackert och mystiskt som hos Almqvist. Men Almqvist tittar bara fram om man vet att han finns där. Palm skriver med en egen melodi. Så man kan släppa det litterära detektivarbetet om man vill. Ty Snöängel är en skickligt komponerad och stilistiskt säker roman om livet bland höjdare, horor, högerextremister, vanliga parnass 2/ människor och en oförglömlig Hedvig. Och i nästa generation står en ny gestalt och väntar på sin tur Kärleksfull skildring Hedvig beskyddas av romanens andra oförglömliga individ, schäfertiken Billy, som går sin egen väg, som ser allt, och som nog kunde ha stoppat statsministermordet om hon hade varit polis. En kär människas död hinner hon dock inte stoppa. Men det finns en tredje person som också lever kvar långt efter läsningen Stockholm talets stad skildras hos Palm känsligt, precist och med kärlek. Drottningens Juvelsmycke ansågs förr omöjlig att spela på en scen. Efter att vi numera har sett flera starka uppsättningar på scen och i teve, har vi tvingats ändra uppfattning. På samma sätt skulle Snöängel ge oss en oförglömlig teveserie. Men innan det blir gjort, läs boken. Det är den värd. Olof Holm Fil.mag., lärare i historia och svenska på Huddingegymnasiet. Ledamot av styrelserna för Almqvist- och Bellmanssällskapen. Inom DELS samordnare för serien Sällskapsliv. Litterära matinéer på Skansen samt Sällskapsliv till sjöss. Några författare som tidigare fascinerats av Almqvist C.J.L. Almqvist och hans verk och hans krets har skildrats av många sentida kollegor här är ett urval: Dramatik Sven Delblanc, Gettysburg (1973) Sivar Arnér, En familj på landet (1977) Herbert Grevenius, En eftermiddag på Mrs Nugents pensionat (1984) Solveig Faringer, Bigamisten (1993) Cecilia Sidenbladh, Skyldig/icke skyldig (2008) Prosa J. V. Snellman, Det går an. En tafla ur lifvet. Fortsättning (1840) Malla Silfverstolpe, Månne det går an? (1840) (På finnns många fler uppräknade). 53

53 LITTERÄR SALONG Nytt intresse för Anna Maria Lenngren Birgitta Fernström I presentationstexten på baksidan av Anna Maria Lenngren, Granris och blåklint (Carlssons) av Torkel Stålmarck noterar jag en önskan om att boken framför allt skall locka till läsning av Anna Marias poetiska klenoder. Anna Maria Lenngren var inte en författare som ville synas i sin samtid. Istället spelade hon gärna rollen av ordentlig husmor med blanka möbler och värdinna för charmanta gäster. Hennes dikter trycktes utan hennes författarnamn. Men forskningen har givit henne en plats i den svenska litteraturhistorien. Stålmarck uppmärksammar hennes humor, hennes skarpa blick och hennes ironiska ådra. Mitt eget intresse för Anna Maria Lenngren väcktes på allvar under ett flerårigt samarbete med lutsångaren och viskännaren Peder Svan. Sedan dess står hon på min repertoar och finns med i mina program. Jag instämmer i förhoppningen att flera skall upptäcka eller återupptäcka Anna Maria Lenngren. Med sin iakttagande, skarpa blick och sin vassa penna har hon skapat tydliga, tidsmässiga tavlor, som Torsten Stålmarck nu tagit fram i ljuset och inbjuder oss alla att njuta av. De gammalmodiga uttrycken som Anna Maria Lenngren ibland använder kan utgöra ett hinder för att läsa hennes dikter. Men Torkel Stålmarck använder ett modernare språk när han återger dikterna, därmed undanröjs det problemet. Samtidigt fascineras jag av de ålderdomliga uttryck, som hänger samman med den tid hon levde i. Ta bara hirschfängare och byxsäcksur ; vem använder dessa ting idag! Torsten Stålmarck vrider och vänder på fru Lenngrens situation både som kvinna och författare och låter oss även möta henne i ljuset av andra litteraturvetares uppfattningar. Vi inser än en gång hur beroende dåtidens diktare och skriftställare var av överhetens ynnest. Själv kan jag inte annat än beundra författarinnans sätt att ta sig fram på poesins snirklande stig i stark konkurrens med de manliga skalderna, något som väl knappast skulle ha lyckats utan hovets välvilja och kontakten med dåtidens tongivande media, Stockholms-Posten. Eftervärlden har gjort stor affär av fru Lenngrens anonymitet, och glömmer ibland att detta var vanligt eller som författaren skriver i själva verket snarare var regel än undantag i tidens press. Det förklarar hennes inställning och gör det lättare för en nutidsmänniska att förstå hennes förhållningssätt. Skaldeförsök gavs ut först efter hennes död, men redan tidigt publicerades hon i Göteborgstidningen Hwad Nytt? Hwad Nytt? och de flesta visste snart att det unga, vittra fruntimret var en mademoiselle Malmstedt från Uppsala. Bokens källförteckning är värdefull för den som vill gå djupare i studierna av Anna Maria Lenngren. De många återgivningarna av träsnitt efter Fritz von Dardels original förhöjer läsupplevelsen ytterligare. Anna Maria Lenngren, Granris och blåklint ger en bra ingång till vidare studier av ett kvinnligt författarskap i slutet av sjuttonhundratalet, utan att ha den dammiga stämpel över sig, som så lätt blir fallet, när det handlar om äldre litteratur. Kanske är det dags att återuppväcka det avsomnade Lenngren-sällskapet? Är du intresserad så hör av dig till red@dels.nu Birgitta Fernström är skådespelerska, regissör och sångerska. 54 parnass 2/3 2012

54 LITTERÄR SALONG Musiken i Strindbergs dramatik Stefan Bohman Musik har använts på olika sätt i både pjäser och litteratur som utfyllnad, som allmän stämningsskapare, men också som något betydelsebärande i verket. Musiken blir då en aktiv del av texten. Även i detta hänseende är Strindberg väsentlig som författare. Strindberg avskydde Wagner (men mer som kompositör än som författare, faktiskt). Men han använde sig av en ledmotivsteknik liknande Wagners, vilket denna artikel främst handlar om. Ofta är det då pianostycken som används av författaren. I Strindbergs liv spelar pianot en central roll. I ett brev till en vän 1885 skrev han: Jag är fortfarande som ett ostämt piano som skräller och jemrar och som höstfukten gjort ännu ostämdare. Strindberg kunde likna sig vid ett piano. Han var också gift med kvinnor som alla var goda pianospelare. Själv spelade han nog hellre än bra. Pianon var väsentliga beståndsdelar i hans hem, det spelar t ex en central roll i hans äktenskapstvist med Harriet Bosse. När hon flydde hemmet vid ett tillfälle lät han byta ut hennes älskade piano mot ett pianino. Något han senare fick dåligt samvete över. Pianot återkommer i flera av hans verk, och då inte bara som bakgrundsmusik utan som en integrerad, symbolbärande del i hans verk. Pianot blir nästan som ett mänskligt levande väsen. Ett oerhört fint litterärt exempel på detta är novellen Stora grusharpan, där ett piano av misstag råkat hamna på sjöbotten, många till glädje: Pianot blev ett abborrgrund för badgästerna; lotsarne satte nät omkring det, och en vaktmästare försökte en dag att torska i det. När han fått ned torsklinan med gamla klocklodet och skulle dra opp, hörde han en löpning i X-moll, och så satt kroken fast. Han lirka och röck, och sluligen fick han upp fem fingerknotor med ylle på ändarne, och det knäckte i benen som på ett benrangel. Då blev han rädd och slängde bytet i sjön, fast han visste vad det var. (Stora grusharpan, ur Sagor.) Jag går nu närmare in på hur Strindberg använde pianomusik som betydelsebärande beståndsdelar i sina verk. Chopins sorgmarsch ur pianosonat nr 2 I En dåres försvarstal låter Strindberg vaktparaden spela Chopins sorgmarsch när den passerar Slottet och Kungliga biblioteket där Strindberg arbetar. Jag sprang till fönstret. I teten såg jag baronen (=Wrangel) som befälhavare. Han nickade till mig och underströk sin hälsning med ett skälmaktigt småleende. Det var han som haft idén att låta musikkåren spela friherrinnans (=Siri) älsklingsstycke; och de exekverande kunde inte misstänka att de spelade för oss två till Hennes ära inför den ännu ovetande massan. Här använder Strindberg stycket som ett musikaliskt ledmotiv för att understryka handlingen. Det är en ren litterär konstruktion. Att musikkåren skulle spela Chopins sorgmarsch i verkligheten är inte troligt. Men för Strindbergs litterära ambitioner är det perfekt. Sorgmarschen symboliserar samförståndet mellan Strindberg och Wrangel om att Strindberg får överta hustrun, på det att Wrangel får älska med Siris kusin. Sorgmarschen är i boken tänkt som Siris favoritstycke, men som vi ska se är det även ett av Strindbergs favoritstycken. Med sorgmarsch-episoden visar han att de två männen i tysthet kommit överens om Siris öde. Så kan musiken hos Strindberg stå i det litterära formbyggets tjänst. Och själva styckets karaktär spelar in. Både om det något vemodiga i situationen och kanske som en förelöpare till den tragiska utveckling boken En dåres försvarstal handlar om. Strindberg hade en påtaglig privat relation till Chopins sorgmarsch. Strindberg och den polske poeten Przybyszewski, som han umgicks med i Berlin, gjorde nämligen en egen text till stycket, en sorts adaption av Ryska mässan. Den kallades Den döde ryssen, vilken Strindberg sjöng ofta. En bekant beskrev samvaron i Berlin: Här grep allas vår centralstjärna Strindberg då och då gitarren och sjöng sin enda ballad: Ty ryssen är död! Slå honom död! Om korpral eller general, så måste han dö. Enligt Carl Larsson, som besökte honom i Berlin, sjöng Strindberg denna sång VÄL ofta. parnass 2/

55 Aufschwung av Schumann, ur Fantasistücke op 12 I umgänget på den krog i Berlin som kallades Zum schwarzen ferkel spelade bl a Przybyszewski gärna piano, kanske inte så bra, men tydligen ofta och vildsint. Ett av hans favoritstycken var Aufschwung av Schumann efter en förlaga av den romantiske föregångaren E.T.A.Hoffmann. Polacken har beskrivits som genial, bisarr, suggestiv och alkoholiserad. Han beundrade Mästaren Strindberg. En annan huvudperson i sällskapet var norskan Dagny Juel. Hon beskrivs som att: Foto: Nordiska museet hennes skratt gjorde männen utom sig. Hon drack litervis med absint utan att bli berusad Hon var fascinerande, hämningslös och eggande en virtuos på piano och mannasjälar. OBS: åter pianots centrala roll! Hon hade ett förhållande med bl a Munch och Strindberg, för att slutligen gifta sig med Przybyszewski. Detta bildar bakgrunden till Strindbergs krisroman Inferno. Polacken arresteras som misstänkt mördare. Nyheten når Strindberg i Paris, där han lever i ett nästan psykotiskt tillstånd, deprimerad efter skilsmässa, alkohol, ensamhet och ett ständigt handskande med kemikalier och gaser som bl a bidragit till förstörda händer. Men Przybyszewski släpps fri. Då skenar Strindbergs fantasi. Polacken är i hans ögon fortfarande en mördare, som nu söker nya offer. Och Strindberg har ju haft ett förhållande med hans fru!! Nu tar romanen vid I denna sinnesstämning får jag under en trög eftermiddag, då jag sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket i dalen under mitt fönster. Jag spetsar örat såsom stridshästen vid trumpetens skall; jag rätar på mig, känner själen omstämd och andas djupt. Det är Schumanns Aufschwung. Och vad mera är, det är helt viss han som spelar! Min vän ryssen, min lärjunge, som kallade mig fader, därför att han lärt allt av mig, min famulus, som gav mig mästarenamnet och kysste mina händer har anlänt från Berlin till Paris för att döda mig såsom han dödade mig i Berlin, och av vad skäl... Jo, därför att ödet hade velat så att hans nuvuarande maka var min älskarinna, innan han blev bekant med henne... Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela, bättre än någon! Osynlig bakom den grönskande muren, och de tjusande harmonierna höja sig över de blommande klängen, så att jag tycker mig se dem fladdra likt fjärilar i solskenet. Varför spelar han? För att underrätta mig om sin ankomst med syfte att förskräcka mig och jaga mig på flykten? Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga trädkronorna och den spelande är fortfarande osynlig, August Strindberg spelade gärna själv piano eller luta tillsammans med sina vänner. lämnande mig i ovisshet om var han bor. Musiken fortsättes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5 eftermiddagen. Vi kan spekulera över pianostyckets karaktär och det symbolinnehåll Strindberg gav det. Är det en slump att det var just detta dramatiska stycke polacken spelade som skrämde Strindberg? Eller har styckets karaktär varit en grund till denna del av Strindbergs fantasier, eller med andra ord: är det musikens klingande toner som inspirerat till det litterära uttrycket? I vilket fall Schumanns Aufschwung blir en integrerad och betydelsebärande del i Strindbergs författande. Beethovens opus 31 nr 2 Beethoven var en stor idol för Strindberg. När han träffade sina vänner var det framför allt Beethoven som 56 parnass 2/3 2012

56 henriette: Vet ni ej att en man i framgångens och ryktbarhetens ögonblick är oemotståndlig? maurice: Det vej jag ej, ty jag har inte prövat det. henriette: Ni är en underlig människa; i denna stund den mest avundade i Paris, sitter ni här och grubblar, kanske har ont samvete över att ni försummat inbjudningen på cicoriakaffe hos gumman på mjölkmagasinet maurice: Ja, samvetet plågar mig i den punkten och jag känner ända hit deras ovilja, deras kränkta känslor, deras berättigade harm. Mina olyckskamrater hade rätt att fordra min person denna afton; den goda fru Chathérine hade förmånsrätt i min framgång, som skulle kasta ett sken av hopp över de arme, som icke lyckats än... Och jag har bedragit dem på deras goda tro om mig. Jag hör dem svära: Maurice kommer, ty han är en god själ; han föraktar oss icke: och han sviker icke sitt ord. Nu har de svurit bort sig. (Under denna replik har man i rummet intill börjat spela Beethovens d-moll sonat (op 31 n:o 2). Finalen, Allegrettot först piano sedan alltmer forte, passionerat, upprört, slutligen vilt.) Beethoven var August Strindbergs favoritkompositör. spelades. Kreutzersonaten, Månskenssonaten (framförallt sista satsen), Långsamma satsen ur 9:e symf i pianoarr m fl. Beethovens pianomusik förekommer också i flera av hans dramer. I t ex pjäsen Brott och brott ska sista satsen ur Beethovens sonat op 31:2 spelas, Stormsonaten men av Strindberg kallad Spöksonaten. Strindberg ger 1899 i ett brev scenanvisningar för just detta stycke i Brott och brott: var snäll angif i parentesen om Beethovens d-moll sonat, Finalen att särskilt takterna skola gnos på med. Dessa toner verka alltid som en centrumborr i samvetet på mig. Det skall låta som om musikspelaren öfvade in dessa takter, alltså tas om, tas om, med pauser emellan. Och så om igen, om igen! Märker du att min pjes är byggd på denna sonat; fugerad Att fungera som en centrumborr i samvetet är inget dåligt symbolinnehåll, det är ett handlingsmättat syfte för pianostycket av Beethoven. Och som sådan fungerar musiken också i pjäsen, på ett oerhört medvetet sätt. Huvudpersonen Maurice, med enkelt ursprung, har en likaledes enkel fästmö och ett gemensamt barn. De väntar honom tillsammans med hans vanliga vänner efter premiären på en teaterföreställning där han skrivit pjäsen. Den blir succé, men istället för att gå till caféet, där fru och vänner väntar, stannar han kvar på teatern efter föreställningen med en attraktiv kvinna. Strindberg anger i scenanvisningarna tydligt var och hur musiken ska spelas: parnass 2/ Vem är det som spelar i natten? henriette: Det är väl nattfåglar som vi Efter ytterligare en stund, då de tro att Henriettes manlige vän kommer till teatern: maurice: tyst, det är någon därute! Det är han! henriette: Nej: du ska veta att spöktimmarna äro inne; och då hör man så mycket, och ser ibland. Att vaka om natten då man skulle sova har samma charm för mig som brottet; man har ställt sig över och utom naturlagen maurice: Men straffet är ohyggligt, jag fryser eller ryser, vilketdera det är. henriette: (Tar sin teaterpelisse och lägger över honom) Tag på dig den: den värmer. maurice: Det var skönt.; det är som om jag vore i din hud, som om min av vakan upplösta kropp götes i din form; jag känner hur jag stöpes om; men jag får även en ny själ, nya tankar, och här, där ditt bröst har gjort en böjning, börjar det häva sig. (Pianisten i rummet invid har under hela denna scen pianissimo ibland, utsinnigt fortissimo ibland övat sig på d-moll sonaten; stundom har det varit tyst; stundom har man hört takterna ur Finalen ensamma.) Vilket vidunder som sitter i natten och övar sig på pianot! Jag blir sjuk av detta! Vet du vad: vi åka ut i Boulognesko-gen och frukostera i paviljongen för att se solen gå upp över sjöarne. 57

57 henriette: Bra! Beethovenstycket blir en omistligt integrerad del av handlingen. Maurice talar om hur han stöpes om av sensualismen av att bära Henriettes plagg, samtidigt som musiken talar hans undermedvetna språk det dåliga samvetets centrumborr. Och själva musikens karaktär av envetna rytmiska rörelser i pianot understryker detta symbolinnehåll. Styckets musikaliska uttryck och Strindbergs symbolinnehåll hänger väl ihop. Stycket fungerar som ett ledmotiv liknande det i en wagneropera texten säger en sak medan stycket delvis säger en annan, både till personerna i pjäsen och till den uppmärksamma publiken det dåliga samvete Maurice i början mest känner undermedvetet. Mendelssohns Sorgmarsch, Lieder ohne Worthe op 62:3 Strindberg tyckte också om Mendelssohn. I pjäsen Till Damaskus låter Strindberg Mendelssohns s k sorgmarsch ur Lieder ohne Worte ta Aufschwungs plats som ett betydelsebärande moment. I följande scen besöker mannen, Den okände, med sin nya kvinna, Damen, hennes förre man, som Den okände misstänker är samma person som han tidigare i livet gjort en stor orätt. den okände: förlåt en fråga utan propos: Ha vi icke sett varann förut, i ungdomen? läkaren: Aldrig. den okände: Säkert? läkaren: Alldeles säkert! Jag har följt er litterära bana från början, och som jag vet min hustru sagt er, med största intresse, så att om vi känt varann förr, skulle jag ha erinrat det, namnet åtminstone. Emellertid, här ser ni, hur en läkare på landet har det. den okände: Om ni kunde ana, hur en så kallad befriare hade det, vore ni ej hans avundsman. läkaren: Jag kan nog ana det, då jag sett huru människorna älska sina bojor. Det kanske ska vara så, efter det är så! den okände: (Lyssnar utåt) Det är egendomligt: vem är det som spelar i granngården? läkaren: Jag vet inte vem det kan vara? Vet du Ingeborg? damen: Nej! den okände: Det är Mendelssohns sorgmarsch, som förföljer mig, och jag vet inte, om jag har den i örat, eller... läkaren: Brukar ni ha hörselvillor? den okände: Nej inte villor, men verkliga återkommande små händelser syns förfölja mig Hör inte ni också att det spelas? läkaren och damen: Jo! Det spelas... damen: Och det är Mendelssohn... läkaren: Men den är ju också på modet... den okände: Ja, det vet jag, men att den spelar just på rätta stället och i rätta ögonblicket... läkaren: För att lugna er skall jag fråga min syster... (går). den okände: (till Damen) Jag kvävs här! Och kommer inte att sova en natt under detta tak... läkaren (in): Jo, det är postfrökan som spelar piano... den okände: Gott! Då är det som det skall vara... Senare i pjäsen befinner sig Den okände och Damen i ett hotellrum de båda bebott i andra situationer tidigare: damen:... Vi hade beslutat att icke tala om det förflutna och vi släpa det med oss. Se på tapeterna här: ser du porträttet som bildas av blommorna? den okände: Ja det är han! Överallt, överallt! Hur många hundra gånger... men jag ser någon annan i bordsdukens mönster Har detta gått naturligt till! Nej det är bländverk! Jag väntar bara när som helst få höra min sorgmarsch spelas upp, så vore det fullständigt! (Lyssnar) Där är den! damen: Jag hör ingenting! den okände: Då är jag på vägen! Mendelssohns sorgmarsch har här flera betydelser, såsom jag tolkar det. Det är Den okändes dåliga samvete som gör sig hört genom musiken. Till Damaskus skrevs efter Infernokrisen då Strindbergs filosofi bl a innehöll att man i efterhand straffades för oförrätter man begått tidigare i livet. Mendelssohns sorgmarsch är en påminnelse om sådana. Musiken kommer första gången då Läkaren talar om människors bojor. Det är det egna samvetets bojor stycket påminner Den okände om. Liksom i Brott och brott säger musiken något till publiken utöver det som sägs på scenen. En annan viktig betydelse är resonemangen i pjäsen huruvida stycket verkligen spelas eller inte. När Den okände får höra att det är postfrökan som spelar blir han lugnare. Men när Damen i hotellrummet inte kan höra stycket blir det ett hårt slag för Den okände Då är jag på vägen!. Är stycket bara hans inre röster, vilket kan innebära att han redan är eller är på väg att bli vansinnig. I hela Inferno resonerar Strindberg om de tecken huvudpersonen ser och hör är vansinnesföreställningar. Är 58 parnass 2/3 2012

58 livet och tillvaron full av tecken som går att tolka, och till för honom personligen? Eller är det en sjuk hjärna som spelar honom ett spratt. Eller med andra ord: är i Till Damaskus Mendelssohns sorgmarsch en objektiv företeelse eller en subjektiv villa vilken väg bär egentligen Till Damaskus? Musiken blir en viktig del i denna så centrala frågeställning för Strindberg. Sindings Frühlingsrauchen Den norske kompositören Christian Sindings pianostycke Frühlingsrauchen är nära förknippat med Strindbergs sista tid i Blå tornet. Han hade flyttat dit som familjen Falkners hyresgäst, ditlockad av bl a den älvlika unga Fanny Falkner, då statist vid Strindbergs egen Intima teater. Falkners bodde i lägenheten snett ovanför hans. Plötsligt en kväll, när han står på balkongen, hör han pianomusik som sipprar ned till den ensamme författaren. Dagen efter skickar han en lapp till Fanny med orden: Vad heter det vackraste pianostycket, som spelades i går afton ¾ 9 däruppe?. Fanny Falkner förklarar att det var Christian Sindings Frühlingsrauchen. Fanny skriver själv långt senare: Vi kunde formligen med musiken locka ut honom ur hans bur. När den började, kunde man höra honom komma tassande och se honom stå därnere med händerna i fickorna. Strindberg förklarade för Fanny att det bådade gott att han fick höra just detta stycke, ty det hade han hört förr under goda förhållanden. (Man undrar hur han reagerat om de spelat Aufschwung?) Och nu kommer det i detta sammanhang så intressanta som så ofta omformades sådana här privata erfarenheter till litteratur och drama. I pjäsen Svarta handsken, som han skrev under sina sista år i Blå tornet, förekommer följaktligen Frühlingsrauchen. Dramats yttre handling är att en tomte rövar bort ett barn för att lära en mor ödmjukhet. Hon har helt orättmätigt anklagat en husa för att ha stulit hennes ring (som visar sig fastnat i en svart handske, därav pjästiteln). Musikstycket förekommer enligt Strindberg pjäsanvisningar första gången när ett magiskt skrin till moderns döende far öppnas av tomten: fadern: Ah. Vilka dofter! Blommar klövern? I rosig maj, när äppelträden spruckit ut, Syrenerna för västan vagga sina spiror Och nygrävt trädgårdsland, som nyss låg vitt Av snön nu sträcker sina svarta kläden På myllat frö begravet för att uppstå (Sindings Frühlingsrauchen spelas) Jag ser ett litet landshus Vitt med gröna luckor... Stycket symboliserar här just vår och vårlig idyll. När sedan i sista scenen tomten återbördar barnet till vaggan, som den ångerköpta modern snart ska upptäcka, står i pjäsanvisningarna åter att Frühlingsrauchen ska spelas. Tidigare musikexempel har mest varit uttryck för samvete och smärta. Men här fungerar musiken som en glädjesignal. Stycket förknippas med vår och försoning. Musiken blir som ett ledmotiv för Fanny Falkner. Den står för den åldrande författarens fascination av den 19-åriga och jungfruliga Fanny. Hon representerar den livets vår Strindberg sedan länge passerat, uttryckt i Sindings musik. Musikverket blir åter ett sätt för Strindberg att omskapa personliga erfarenheter och känslor till litteratur. Som slutkläm kan konstateras just hur väsentlig musik är i många av Strindbergs verk, och hur viktigt det därför är att man har respekt för Strindbergs scenanvisningar, inte minst vad gäller musiken! Det verkar ibland som om man i olika teateruppsättningar faktiskt inte förstår den roll som spelas av musik i Strindbergs dramatik. Stefan Bohman är chef för Strindbergsmuseet i Stockholm. Strindberg i Konserthuset Den 16 augusti presenterar Stefan Bohman och Kungliga Filharmonikerna Henrik Strindberg, Neptuni Åkrar Jean Sibelius, ur skådespelsmusiken till Svanevit Ture Rangström, Symfoni nr 1 (August Strindberg in memoriam) i Stockholms konserthus, Stora salen Dirigent Petter Sundkvist parnass 2/

59 LITTERÄRA Notiser Umeåregionen läser Folke och Frida Idén om en bok en plats sprider sig som en löpeld och går ut på att alla invånare på samma plats läser samma bok samtidigt. Inspirationen kommer i första hand från Stockholm som i år läser En dåres försvarstal och Gävle som läser Agnes samt Santa Barbara i Kalifonien som valt Moby Duck års bok i Umeå är Folke och Frida (utgiven ) av Frida Åslund. Det är en allåldersbok och en historisk barndomsskildring av författarens egen uppväxt i Umeå Här ges en bild av Umeå stad före och under den stora stadsbranden På den tiden lade de stora ångbåtarna till vid kajen och skolsalarna värmdes upp med hjälp av kakelugnar. Med boken som utgångspunkt skall umebor i alla åldrar få lära känna sin lokala historia och sin närmaste omgivning och få möjlighet att jämföra sin egen uppväxt med Folkes och Fridas. Birger Sjöberg-sällskapet jubilerar I år är det 50 år sedan man gav ut sin första årsskrift Studier och fragment. Detta uppmärksammas med boksläpp av årets årsskrift Birger Sjöberg och några andra och musikframträdande av Finn Zetterholm och Maria Lindström den 21 oktober på Vänersborgs museum. Ett retrobibliotek i Huddinge Att utlåningssiffrorna sjunker behöver inte betyda att böckerna bör gallras bort,påpekar Nina Frid, bibliotekarie i Huddinge. Det kan lika gärna vara ett tecken på att de inte exponeras på ett attraktivt sätt. Intresset för döda författare tycks inte vara så stort, men intresset för den tid de verkade i är desto större! Med inspiration från starka retrotrender i samhället vad gäller mode, inredning och mat har huvudbiblioteket i Huddinge kommun beslutat att bryta upp den traditionella alfabetiska uppställningen efter författarnamn och istället skapa tidstypiska rum med välfyllda bokhyllor och föremål från 40-tal, 50-tal, 60-tal. Under hösten 2012 kommer vi att omorganisera vårt öppna magasin på huvudbiblioteket och där lyfta fram den äldre litteraturen på ett nytt sätt. Vurmen för en tidsepok kan även ge lust att ta del av de idéer, strömningar, litterära trender och författarskap som rörde sig i tiden. Och ett bokomslag från 50-talet kan ju rentav vara vackrare än en vas! Vi planerar även att ha större och mindre arrangemang, kring de nya rummen i magasinet. Litterära sällskap är välkomna att höra av sig med idéer om programkvällar och utställningar, säger Nina Frid. Frans G Bengtsson bibliograferar Nu finns en grundlig förteckning över Frans G. Bengtssons författarskap. Frans G. Bengtsson en bibliografi är ett verk på 400 sidor, illustrerat och med person- och titelregister samt en del annat i avseende på föremålet intressant och värdefullt. I kronologisk följd fram till i dag anges texter, som en gång publicerats av Frans G. Bengtsson. Vidare finns hänvisningar till de stora mängderna recensionsuppgifter som visar en författare på sin tid vida omskriven och högt uppskattad. Till detta kommer dessutom en omfattande avdelning med material om och omkring författaren och människan Frans G. Bengtsson. Bibliografin är utarbetad av Rolf Arvidsson, en gång chef för Handskriftsavdelningen vid Universitetsbibliotek i Lund, och Jan-Eric Malmquist nuvarande ordförande i Frans G. Bengtsson-sällskapet. Boken ges ut i Frans G. Bengtsson-sällskapets skriftserie. DELS-medlemmar och Parnass-läsare erbjuds att köpa Frans G. Bengtsson en bibliografi till det starkt rabatterade förmånspriset 250 kr inkl. frakt/porto genom att kontakta bibliografi@fgb-sallskapet.org Guus Kuijer fick årets ALMA Världens största barn- och ungdomslitteraturpris Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Alma med en prissumma på 5 miljoner gick i år till den holländske barnboksförfattaren Guus Kuijer. 60 parnass 2/3 2012

60 Ur ALMA-juryns motivering: Med fördomsfri blick och intellektuell skärpa gestaltar Guus Kuijer både det moderna samhällets problematik och de stora livsfrågorna. I hans böcker är respekten för barnet lika självklar som avståndstagandet från intolerans och förtryck. Kuijer förenar djupt allvar och knivskarp realism med värme, underfundig humor och visionära fantasier. Hans enkla, klara och exakta stil inrymmer såväl filosofiskt djupsinne som fjäderlätt poesi. Bokförlaget Opal har gett ut sex av Kuijers barnböcker, en serie på 5 böcker om flickan Polleke ( ) samt Boken om Allting (2009). Sommarutställning på Lilla Björka Årets sommarutställning på Lilla Björka har tema Natur Miljö Odling med Julitakonstnären Sonja Strömkvist Blycker i huvudbyggnaden. I Skrivarstugan visar Ida Andersen och Åsa Nyhlén bilder från sin bok Stenminnen. Kyrkstallet upplåts till textilkonstnärerna Bodil Hörlén, Jennie Jaksic och Jenny Ekerot under Bergveckan 30 juni 8 juli. Därefter visar Eva Valente nya och gamla trasmattor. Vernissage för utställningarna blir den 30 juni kl 12. Fridas visor och folkets visor Birger Sjöbergs diktning var många gånger egentligen en elegant och kärleksfull parodi på några av 1800-talets kända skillingtryck och stora lyrik liksom även Bellmansvisor. Ett talande exempel är en av Sjöbergs mest älskade och spridda visa Den första gång jag såg dig. För den samtida publiken i såväl hemstaden Vänersborg som övriga landet var det då uppenbart att visan tydligt knöt an till tidens genre av folkliga skillingtryck. Sjöberg hämtade inte endast inspiration till några av Fridavisornas texter ur skillingtrycken utan även till musiken. Detta visade Birger Sjöberg-sällskapets ordförande professor Eva Haettner Aurelius och sällskapets vice ordförande visartisten Maria Lindström med en fantastisk föreställning i Vänersborg i mitten av april. Cordelia Edvardson årets Jolopristagare Cordelia Edvardson, journalist och författare, har tilldelats 2012 års Jolopris. Ur juryns motivering: Cordelia Edvardson är, vad vi brukar kalla, en mycket engagerad skribent oavsett om hon skriver i veckopress, Svenska Dagbladet eller reportageböcker. Men eftersom hon själv är så noga med ordens valörer, ska vi inte använda ett så slitet uttryck. Hon är helt enkelt med i det hon skriver om. Hon deltar, är deltagande, även när det är omöjligt och poänglöst att välja sida. Det gör Cor- Cordelia Edvardson i mitten fick ta emot Jolo-priset av Anders Sandström och Kerstin Matz. delia Edvardson på alla sätt till ett journalistiskt föredöme i Jolos efterföljd. Jolopriset delas ut sedan år Jolopris sponsras av bokförlaget Forum. Tanken med priset på kronor är att utmärka journalister/författare som med framgång verkar i Jan Olof Olssons, Jolos, anda, det vill säga förmedlar kunskap, nyfikenhet och förmåga att gripa ögonblicket i svansen. Pristagaren utses av en jury som tillsätts av Jolosällskapets styrelse. I juryn: Kerstin Matz (ordförande), Stephen Farran-Lee, Caj Lundgren, Kajsa Olsson och Johan Erséus. Studiecirkel om Harry Martinson Harry Martinson-sällskapets Stockholmssektion anordnar i samarbete med ABF en studiecirkel kring Martinsons författarskap under tre onsdagar i oktober månad Studiecirkeln leds av Kjell Andersson. Medverkande är bl.a. Ebba Witt Brattström, för tillfället litteraturprofessor i Helsingfors, och Niklas Schiöler. Vidare uppgifter om cirkeln lämnas i ABFs höstkatalog. parnass 2/

61 Margareta Midgard KalendariumKalendarieredaktör e-post: För ytterligare information se Juni 16 Dä ä som dä ä.., bygdespelet om författaren Pälle Näver har nypremiär i Stenberga Hembygdsgård. Manus av Ulrica Segehem och Pär-Olof Högstedt. Spelas 16, 17, 18, 20, 23 och 24 juni. Bilj. och info: stenberga.nu 16 Ingrid Vang Nyman Pippi och lite till. Vårens utställning från Millesgården visas under sommaren på Astrid Lindgrens Näs, Vimmerby. Info: astridlindgrensallskapet.se 16 Vandring med Hjalmar Söderbergsällskapet på Norra begravningsplatsens yngre delar. Guide: Nils O Sjöstrand. Kl 10 vid Grind 2. Förhandsanmälan. Info: soderbergsallskapet.se 17 Söders visdag kl på Stockholms Stadsmuseums gård. Info: taubesallskapet.se 17 Vandring med Hjalmar Söderbergsällskapet på Lindhagens kulle och Solna kyrkogård. Guide: Nils O Sjöstrand. Kl 10 vid Grind 1. Förhandsanmälan. Info: soderbergsallskapet.se 24 juni 1 juli Nässelfrossa i Olofströms kommun. Årets tema är Över stock och sten och flera program har anknytning till Harry Martinsons liv och diktning. Info: nasselfrossa.se 25 Över stock och sten i översättandets snårskog. Heldagsseminarium om Martinson-översättarens vedermödor arrangeras i Nebbeboda skola som ett inslag i årets Nässelfrossa. Mer info: Åke Widfeldt, tel Sommarutställningen på Lilla Björka invigs kl 12. Årets tema är Natur Miljö Odling med Sonja Strömkvist Blycker i huvudbyggnaden. Info: elinwagner.se Juli 1, 8, 15, 22, 29 Till dans med Taube på Galejan kl 15. Tomas Edström och Mysingen spelar upp till Evert Taubes bästa danslåtar från vals till portugis. Skansens entré gäller. Arr: Taubesällskapet 3 Mobergsafton i Åsgöl kl 18. Uppläsning på dialekt ur Vilhelm Mobergs författarskap. Vägvisning från Rv 25 vid Algutsboda. Info: algutsbodahembygdsforening.se 6 Efter Heidenstamsällskapets årsmöte på Medevi Brunn berättar Yvonne Teiffel om Verner von Heidenstams son Nils Belfrage. En skådespelare läser Gullebarns vaggsånger, som tillägnades sonen. I Övralid utdelas sedan årets Övralidspris till Per I. Gedin. 7 Vilhelm Moberg och religionen. Heldag i Algutsboda sockenstuga med start kl Alf Henrikson-dagen firas traditionsenligt i Huskvarna. Arr: Alf Henrikson-sällskapet 9 Afton på Ängratörn, Albert Vikstens författartorp. Törnbacks-Anners med vänner underhåller. Högtidstalar gör Jenny Wrangborg. Kl 19. Arr: Albert Viksten Sällskapet 10 Mobergsafton i Västra Hällasjö kl 18. Uppläsning på dialekt ur Vilhelm Mobergs författarskap. Vägvisning från Rv 28 vid Broakulla. Info: algutsbodahembygdsforening.se 10 Föredrag med Calle Brobäck och underhållning av musikgruppen Kummin vid Fornstugan i Norrlanda kl 19. Medtag gärna kaffekorg! Arr: Gustaf Larsson Sällskapet 12 Pälle Näver-dagen firas i Stenberga Hembygdsgård från kl 13. Utdelning av årets Pälle Näver-stipendium. Arr: Pälle Näver Sällskapet 12 Kulturafton på Ellen Keys Strand kl 19. Lina Samuelsson talar om Böckerna på Strand. Begränsat antal platser. Anmälan till Susanna Orrenius , eller Kerstin Bergman , mobil De öländska litterära sällskapens dag kl i Gärdslösa prästgård, Gärdslösa, Öland. Tema: Att höra till. Korta föreläsningar, kaffeservering. Arr: Margit Fribergsällskapet, Anna Rydstedtsällskapet och Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner. 19 Kulturafton på Strand kl 19. Ellen Key och August Strindberg. Monika Sternö Brandborg och Ann-Mari Tormalm om relationen mellan Key och Strindberg, som först var vänskap men som senare vändes i häftig ovänskap. Begränsat antal platser. Föranmälan (se 12 juli). Mer info: ellenkeysallskapet.se 28 juli 5 augusti Dan Andersson-veckan i Grangärdebygden, Ludvika. Mer info: dananderssonveckan.se Augusti 1, 8 och 29 Guidade vandringar i Per Anders Fogelströms fotspår och i Mina drömmars stad. Kl 18 hörnet Folkungagatan/Erstagatan. Ciceron: Kent Josefsson. Arr: Söderprofiler och ABF Stockholm. 8 Cederborg Sällskapet besöker Hässleholms museum med guidad visning av Arne Tyrberg. Mer info: K G Jonsson, tel parnass 2/3 2012

62 Tomas Edström med Mysingen (fr. v. Janne Bumba, Rune Österdahl, Bertil Lindblom, Rolf Bergström) vid statyn av Evert Taube på Järntorget i Gamla Stan Stockholms Kulturfestival. Årets tema är Strindberg. Mer info: kulturfestivalen.stockholm.se 16 Kulturafton på Strand kl 19. Lena Johannesson talar om Sveriges mest karikerade kvinna. Bilder av och till Ellen Key. Begränsat antal platser. Föranmälan (se 12 juli). Mer info: ellenkeysallskapet.se 18 Vid Vilhelm Moberg-Sällskapets årsmöte i Långasjö installeras Jan Troell som hedersmedlem. Stipendium utdelas till Carin Mannheimer. 19 Världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm. 19 Taubedagen på Skansen. Heldag i Taubes anda med festkonsert kl 15 på Sollidenscenen. Arr: Taubesällskapet 26 Per Anders Fogelströms födelsedag firas med tre stadsvandringar: Fogelström och sjuttonhundratalet med Mats Hayen. Kl 11 från Barnängsbryggan. Söderprofiler i Sofia med Kent Josefsson. Kl 13 från hörnet Folkungagat/Erstagat. Kungsholmen och storstadslitteraturens födelse med Alexandra Borg. Kl 15 vid Kungl Mynttorget. Arr: Sällskapet Per Anders Fogelströms Vänner och ABF Stockholm. 30 Utställning med verk av Enrique M Celaya öppnar på Galleri Andersson/Sandström, Hälsingegatan 43, Stockholm. Celaya är i sitt konstnärskap starkt influerad av Harry Martinsons texter. September 3 Med Astrid Lindgren i skärgården. Heldagskryssning till Norröra (Saltkråkan) med Jens Wahlstedt som guide. Bokas hos Strömma Kanalbolag. 5 Bussrundtur på Södertörn till Fredrika Bremers Årsta slott, Moa Martinssons torp och Wendela Hebbe i Södertälje. Se annons på s och 19 Bussresor till Moa Martinsons torp Johannesdal med Anita König. Buss kl 13 från Vasagat. 16, Stockholm. Pris: 240 kr. Arr: Sällskapet Moas Vänner och ABF Stockholm. 9 Årets Wendelapris delas ut kl 15 i Wendela Hebbes Hus, Södertälje. Info: wendelasvanner.se Elin Wägnersällskapets seminarium Försoning efter fred på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö. Föreläsare Margot Wallström, Marika Griehsel, Johanna Fogelström och Peter Forsgren. Årets väckarklocka utdelas till Margot Wallström för hennes arbete i FN med frågor som rör sexuellt våld i konflikt. Mer info: elinwagner.se parnass 2/

63 16 Cederborg Sällskapets höstutfärd till Hembygdsparken i Broby. Där kan man se bl.a. Cederborgs pipa och det handskrivna originalmanuskriptet till en av hans titlar. Mer info: K G Jonsson, tel Oktober 1 Ruben Nilson Sällskapet 30 år. Sällskapet bildades 1982 på initiativ av bland andra Fred Åkerström. Detta firas den 1 oktober på Bio Victor, Filmhuset, Borgvägen 1 5, Stockholm. Karsten Wedels film om Ruben Nilson visas och därefter blir det viskonsert med CajsaStina Åkerström, Nils-Petter Ankarblom, piano och Backa-Hans Eriksson, kontrabas.mer info på sällskapets hemsida Notiser Nya böcker om Erik Johan Stagnelius Förskjuten? Texter om Erik Johan Stagnelius och hans författarskap är en bok som samlat de tio senaste årsskrifterna samt några nya bidrag. I denna bok medverkar bland andra Louise Vinge, Sten Hidal, Carl-Göran Ekerwald. Barnläkaren Carl Lindgren bidrar med ett nytt avsnitt om sin tes att en sjukdom tydligt påverkade skaldens liv. Ruben Nilson på äldre dagar. Den andra boken som Sällskapet Erik Johan Stagnelii Vänner gav ut under hösten 2011 var diktantologin Fängslad i kedjor av vallmo ett urval dikter av Erik Johan Stagnelius. Boken innehåller 51 dikter tillsammans med ett förord av Leif Stille och ett par sidor med ordförklaringar och kommentarer. Tillsammans med boken Femton röster om Stagnelius som kom ut 2010 finns nu både aktuellt och innehållsrikt utbud av böcker om en av romantikens största skalder. Mer under hösten 2012 Under hösten arrangerar Heidenstamsällskapet en bussutflykt till olika ställen med Heidenstamanknytning i Östergötland. Tid ännu inte fastställd, mer info: vernervonheidenstam.se Gunnar Ekelöf-sällskapet (Sigtuna) och Erik Johan Stagnelii Vänner (Kalmar) inbjuder till ett samarrangemang på Sigtunastiftelsen den 14 oktober, Erik Johans födelsedag, kl 13. I år är det 50 år sedan Birger Sjöberg-sällskapet gav ut sin första årsskrift Studier och fragment. Detta uppmärksammas med boksläpp av årets årsskrift Birger Sjöberg och några andra och musikframträdande av Finn Zetterholm och Maria Lindström den 21 oktober på Vänersborgs museum. Mer info: birgersjoberg.se 64 parnass 2/3 2012

64 Förteckning över DELS sällskap 2012 Lars Ahlin-sällskapet c/o Åke Svensson Snickargatan 33A, Sundsvall Hugo Alfvénsällskapet c/o Jan Olof Rudén Västeråsgatan 8, Sthlm Almqvistsällskapet c/o Olof Holm Terapivägen 16E 1tr, Huddinge Dan Andersson Sällskapet Dan Anderssons museum Engelbrektsg. 8, Ludvika Werner Aspenströmsällskapet c/o Monica Borg Bagaregatan 4, Smedjebacken Tage Aurell Sällskapet c/o Göran Bryntesson Skolgatan 27, Arvika Erik Beckman-sällskapet Sven Hansell Holländargatan 9A, Stockholm Bellmans Minne c/o Björn Barlach N. Mälarstrand 20, Stockholm Bellmanssällskapet c/o Sten Petri Värtav. 23, Stockholm Frans G. Bengtsson-sällskapet c/o Jan-Eric Malmquist Spolegatan 12 A, Lund Hjalmar Bergman Samfundet c/o Peter A. Sjögren Beckasinvägen 11, Södertälje Elisabeth Bergstrand Poulsen Sällskapet c/o Melsene Laux Kyrkvägen 51, Långasjö Bondesonsällskapet c/o Bengt Svensson Tjäderstigen 4, Heberg Karin Boye Sällskapet c/o Huddinge bibliotek, Huddinge Wilhelm von Braunsällskapet c/o Peder Claesson Råbergag. 27 B, Linköping Cederborg Sällskapet c/o K-G Jonsson Solhemsgatan 31, Osby Stig Dagerman Sällskapet c/o Bengt Söderhäll Färjevägen 39, Skutskär Folke Dahlberg Sällskapet c/o Jonas Modig Ljustergränd 5A, Stockholm Olof von Dalinsällskapet Postvägen 17, Falkenberg Sällskapet Deckarvännerna c/o Leif-Rune Strandell Hornsgatan 57, Stockholm Delblancsällskapet c/o Lars Ahlbom Gullmarsvägen 65, Årsta Gunnar Ekelöf-sällskapet c/o Rönnells Antikvariat Birger Jarlsgatan 32, Stockholm Sällskapet Eva och Carl-Emil Englunds vänner c/o Rune Englund Blendavägen 18, Täby Albert Engström Sällskapet Borgen 103, Grisslehamn Evandersällskapet c/o Margareta Sandebo Eriksson Häradstorp Getå, Åby Fakirensällskapet c/o Carlhåkan Larsén Sunnanväg 18B Lund Nils Ferlin-Sällskapet c/o Annika Luttropp Surbrunnsg. 55, Stockholm Laura Fitinghoffsällskapet c/o Hervor Sjödin Bruket 111 A, Sollefteå Sällskapet Per Anders Fogelströms Vänner c/o Kent Josefsson Ploggatan2, Stockholm harald forss gille c/o Kurt Hedberg Drottningg. 29, 13 tr, Örebro Margit Friberg Sällskapet c/o Sigrid Fredrikssonm Lerbovägen 7, Färjestaden Gustaf Fröding-sällskapet Värmlands museum Box 335, Karlstad Geijersamfundet c/o Henrik Flemberg S. Moränv. 29, Ed Karl Gerhard Sällskapet c/o Åke Pettersson Utlandag. 8C, Göteborg Elsa Grave-Sällskapet c/o Brita Rönnbäck Kung Kristoffers gata Helsingborg Hjalmar Gullberg-Sällskapet c/o Birgitta Smiding Västergatan 32, Malmö Emil Hagström-sällskapet c/o Ulf Johan Tempelman Almsättrav. 11, Åkersberga Wendelas Vänner c/o Per Eric Mattsson Badhusgatan 8, Södertälje Hedenvind-sällskapet c/o Jonny Persson Nagasjöhöjden 31, Hoting Heidenstamsällskapet c/o Anna-Lena Höglund Sandgatan 12A, Norrköping Frank Hellersällskapet c/o Göran Wessberg Fyrverkarbacken 42, Stockholm Gustaf Hellström-sällskapet c/o Lennart Leopold Floravägen 74, Kristianstad Alf Henrikson-sällskapet Box 279, Huskvarna Helga Henschens Vänner c/o Laila Nygren Pålsundsgatan 3B, Stockholm Svenska Horatio Hornblower-Sällskapet c/o Pontus Järborg Brantingsgatan 41, Stockholm Olof Högberg Sällskapet c/o Tjärnlund Axvägen 3A, Sundsvall Ibsensällskapet i Sverige c/o Berit Gullberg Colombine teaterförlag Gaffelgränd 1A, Stockholm Johan-Olov Sällskapet c/o Göte Norstedt Lumsvägen 6, Horndal Eyvind Johnson-sällskapet c/o Per-Olof Mattson Selmedalsvägen 24, Hägersten Jolosällskapet c/o Mats Edholm Sturegatan 19B, 2tr, Uppsala Karlfeldtföreningen i Folkare c/o Barbro Wahlberg Gullbågsvägen 23, Avesta Karlfeldtsamfundet c/o Hans Barenthein Södra vägen 9G, Lund Ellen Key-institutet Åby Södergård 2, Ödeshög parnass 2/

65 Ellen Key-sällskapet c/o Kerstin Bergman Gripgatan 17, Linköping Ellen Keys vänner i Norden c/o Siv Hackzell Kvarnhagsg. 92, 1 tr, Hässelby Martin Koch-sällskapet c/o Annbritt Grünewald Vedgårdsvägen 1C, Säter Agnes von Krusenstjerna-sällskapet c/o Ingrid Carlsson Källsätersv. 17 H, Gävle Pär Lagerkvist-Samfundet c/o Margareta Petersson Växjö universitet, Växjö Selma Lagerlöf-sällskapet c/o Ewa Persson Lund, Sunnermo Gustaf Larsson Sällskapet c/o Kerstin Gottberg Linde Odvalds 403, Hemse Hans Lidmansällskapet c/o Christer Stenberg Bäckängsvägen 17, Edsbyn Sara Lidmansällskapet Bokcafé Pilgatan Pilgatan 14, Umeå Astrid Lindgren-sällskapet c/o Vimmerby bibliotek Stadshuset, Vimmerby Sällskapet Ebba Lindqvists vänner c/o Karl-Axel Wikström Enestigen 2, Havstenssund Aksel Lindströmsällskapet c/o Ingvar Lindström Slumnäsvägen 34B, Tyresö Svenska Linnésällskapet Box 15093, Uppsala Ivar Lo-sällskapet Bastug. 21, Stockholm Harriet Löwenhjelm-sällskapet c/o Mattias Käck Lillkyrka Mösa 2, Enköping Harry Martinson-Sällskapet Kulltorpsvägen 2, Jämshög Sällskapet Moas vänner c/o Christina Duvander Levertinsgatan 5, Stockholm Vilhelm Moberg-Sällskapet Utvandrarnas hus Box 201, Växjö Pelle Molinsällskapet c/o Cecilia Jakobsson Skedom 250, Sollefteå Ruben Nilson Sällskapet c/o Lars-Åke Andersson Pipvägen 7, Handen Bernhard Nordh-sällskapet Tallåsvägen Vilhelmina Ludvig Nordström-sällskapet c/o Isabella Josefsson Granhemsvägen 6, Kinnarumma Birger Normansällskapet c/o Jan Fällström Strömnäs 106, Lunde Pälle Näver-sällskapet c/o Lars Engqvist Kullebokvarn 3, Åseda Albert Olsson-sällskapet c/o Bengt Hultzén Zellsvägen 9, Harplinge Arto Paasilinna Sällskapet c/o Annele Lindgrén Kaptensgatan 17, Hässleholm Wilhelm Peterson-Berger Sällskapet c/o Bengt Enflo Skiljevägen 27, Danderyd Marcel Proust-sällskapet c/o Peter Stenson Heleneborgsgatan 30A, Stockholm Povel Ramelsällskapet c/o Anders Lundquist Fleminggatan 91, Sthlm Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren c/o Marianne Ringnér Sergels väg 13 C, Malmö Viktor Rydberg-sällskapet c/o Pontén-Lindqvist Museig. 3, Jönköping Anna Rydstedt-sällskapet c/o Lena Jönsson Lärkstigen 4, Nacka Saljesällskapet c/o Ingrid Friman Violinvägen 5572, Sölvesborg Vänföreningen till Stiftelsen Torgny Segerstedts Minne c/o Maj-Britt Anckar Nonnensgatan 1C, Göteborg Shakespearesällskapet c/o Roland Heiel Mossen 616, Henån Birger Sjöberg-sällskapet Box 115, Vänersborg Stig Sjödin-sällskapet Sandvikens Folkbibliotek Box 503, Sandviken Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner c/o Torsten Mårtensson Odengatan 4, Kalmar Sigge Starks litterära sällskap c/o Beth Haglund Kyrkebol 7, Stöllet Strindbergssällskapet Strindbergsmuseet Drottningg. 85, Stockholm Skandinaviska Swedenborgssällskapet Tegnérlunden 7, 1 tr, Stockholm Söderbergsällskapet c/o Nils Sjöstrand Tre Liljor 5B, Stockholm Edith Södergran-sällskapet c/o Anna Berg Mörtgatan 7, Saltsjöbaden Taubesällskapet Box 6189, Stockholm Jacob Tegengren-Sällskapet c/o Erik Liljeström Skidstuguvägen 5, FI Vörå-Maxmo Tegnérsamfundet c/o Sten Hidal Karl XI-gatan 11B, LUND Alice Tegnér Sällskapet c/o Gudrun Tegnér Friisgatan 14A, Malmö Thomas Thorild Sällskapet Svarteborg 57, Dingle Sällskapet Ragnar Thoursies vänner c/o Gösta Palmfjord Drottninggatan 10 C, Katrineholm Gunnar Turesson sällskapet c/o Christer Ruteskog Hyttvägen 3, Guldsmedshyttan Wallinsamfundet c/o Björn Nordlund Vattugatan 9, Borlänge Anna Westberg-sällskapet c/o Eeva-Maria Coudurier Strandvägen 19, Uttran Albert Viksten Sällskapet c/o Lennart Thunvall Vikstensvägen 4C, Färila Wodehousesällskapet c/o Sven Sahlin Katarinavägen 22, Österskär Elin Wägner-sällskapet c/o Christina Ekström Dungevägen 2, Växjö Sonja Åkesson Sällskapet c/o Gun Qvarzell Hasseluddsv. 115, Saltsjö-Boo Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier c/o Gunnel Stenqvist Vikingagatan 16, Stockholm Karl Östman-sällskapet c/o Olle Burlin Murbergsvägen 17, Härnösand Personhistoriska samfundet c/o Gunnel Furuland Tomtebogatan 53, Sthlm Romantiska Förbundet c/o Andreas Björsten S:t Eriksgatan 4, Sthlm Svenska Fornskriftssällskapet c/o Per-Axel Viktorsson Luthagsespl. 28B, Uppsala Svenska Vitterhetssamfundet Mariatorget 1C, Stockholm Hjälp oss att hålla förteckningen över de litterära sällskapen à jour! Skicka eventuella ändringar till Parnass redaktion. Parnass c/o Catharina Söderbergh Lädersättravägen Järfälla E-post: red@dels.nu 66 parnass 2/3 2012

66 NY BOK! Fredrika Bremer och Årsta slott Gunnel Stenqvist & Gunnel Furuland Här framträder ett fantasieggande persongalleri med korsfarare, amiraler, kulturpersonligheter, köpmän och vanligt folk. Inte minst lyfter boken fram Fredrika Bremer, berömd författarinna och kulturpersonlighet som levde och verkade på Årsta slott. I slottet förvaras Fredrikaminnen i den s.k. Fredrika Bremervåningen. Visningar alla söndagar i juli kl Övriga tider ring 0706/ eller 08/ För öppettider i restaurangen 08/ Färdväg: Pendeltåg från Stockholm C till Västerhaninge station byte till buss 846 mot Årsta slott. Bilväg: Nynäsvägen (Väg 73) till avfart Dalarö, följ Dalarövägen till avfart Västerhaninge/Årsta havsbad, sedan omedelbart t. v. mot Årsta havsbad. Bo centralt i Strindbergs hemkvarter Hotell August Strindberg i Stockholm Lugnt, familjärt, litterärt. tel Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier Selmas Mårbackapaket 2012 Besök vår berömda författarinnas hem och låt dig inspireras av en kraftfull personlighet och en vacker miljö. Kombinerat med boende & mat på Quality Hotel Selma Lagerlöf så blir vistelsen total. Hjärtligt välkommen till Sagolika Sunne! Pris per person i dubbelrum: från 895:- i svit: från 1395:-. Enkelrumstillägg 300:- I priset ingår: en övernattning en Selmas stora frukostbuffé en trerätters kavaljerssupé en välkomstpresent entré och visning på Mårbacka Inomhuspool samt bastu fri tillgång till Internet på hotellet Quality Hotel Selma Lagerlöf Ekebyvägen 1, Sunne Tel parnass 2/

67 NORDISK RÅDS LITTERATURPRIS 2012 «Et lite mesterverk.» SILJE M. STAVRUM NOREVIK, DAGBLADET MERETHE LINDSTRØM Dager i stillhetens historie 68 parnass 2/3 2012