This is an electronic version of a text published in Perspektiv på sport management

Transkript

1 This is an electronic version of a text published in Perspektiv på sport management Citation for the published paper: Tomas Peterson Idrotten och samhället URL: Published with permission from: SISU Idrottsböcker

2 i idrotlsvetenskap med samhäusvetenskaptig inriktning vid Lärarutbildningen. varit verksam vid Lunds universitet i många år. log han år 2000 steget över till upp idrotlsrelaterade utbildningar och forskningsverksamhet l millen av ad-talet fotbous utveck6ng under efterkrigstiden. Efter hand utvecklades detta till ett mellan idrott och samhälle. På senare tid har han skrivit både om selektions- OCH SAMHÄLLET I detta kapitel ska jag behandla hur dagens behov av utbildningar i sport management har vuxit fram under efterkrigstiden. Syftet är att visa att en förståelse av relationen mellan idrott och samhälle är nödvändig för all utbildning i sport management. Man kan tänka sig ett samhälle utan idrott, men inte idrott utan ett samhälle. Idrotten har, så långt vi kan följa den bakåt i tiden, skapats ur sociala relationer, vilka i sin tur förutsätter någon form av samhällelig organisation. Kanske uppstod de första idrottslika formerna som alternativ till krigshandlingar. Kanske uttryckte de bara vår mänskliga strävan efter att tävla och mäta oss man och man emellan (först långt senare kom kvinnornas deltagande). Men så långt tillbaka vi kan följa idrottsliga former utövas de i ett socialt sammanhang. Först kommer det mänskliga samhället, sedan människornas idrottande. Såväl idrottens uppbyggnad som dess utformning, dess aktörer såväl som dess resultat kan och bör relateras till det samhälle den tillhör. Många av dagens rekordnoteringar vore otänkbara utan samhällets teknologiska utveckling - tänk bara på stoppuret, glasfiberstaven, Formel l-motorerna, kikarsiktena och plastskidorna. Vidare har den sociala organisationens utveckling möjliggjort lagidrotternas effektivitetsutveckling. Att individen kan springa, hoppa och simma snabbare för varje år beror på bättre träningsförutsättningar, träningsmetoder och bättre kunskaper om kosthållning - men också på den medicinska utveckling som gör det möjligt att påverka kroppen i prestationshöjande riktning på legala och illegala sätt. Elitidrottens inväxande i underhållningsindustrin via mediebevakningens snabba utveckling skapar också nya förutsättningar för idrottens utformning och innehåll. Idrottens utveckling har också blivit en del av det som kallas globalisering. Under det senaste århundradet kan man skönja två sinsemellan motverkande processer i denna utveckling, en integ;rativ och en desinteg;rativ. Om man ser på hur den moderna tävlingsidrotten historiskt spred sig över världen, är det rimligt att säga att många av idrottsgrenarnas både form och innehåll spreds från England. Hur detta gick till ska vi inte gå

3 TOMAS PETERSON in på här, men grenarna spreds på olika sätt, och mottogs och anpassades till regionala, nationella och lokala olikheter. Tydligast ser vi detta på de stora lagidrotternas spridning över världen. Under efterkrigstiden ser vi emellertid också en process som går i den motsatta riktningen: att ju närmare nutid vi kommer, desto mer lika blir exempelvis de spelstilar som används av fotbollsspelande länder. Olikheterna blir variationer på ett mindre antal teman, till skillnad från före andra världskriget, då det fanns ett stort antal nationellt grundade spelstilar. Denna integrativa process har två sidor: globalisering och professionalisering. Med globalisering menas å ena sidan de senaste årtiondenas oerhört snabba utveckling av kommunikationsteknologi, som får ekonomiska och politiska beslut att gälla på andra sidan jordklotet inom några sekunder och som möjliggör en lika snabb mediebevakning. Kunskap inte bara om match- och tävlingsresultat, utan även om spelmönster, aktivas dagsform och klubbars ekonomi, administration och taktiskt/strategiska tänkande kan fås 24 timmar om dygnet med bara några få sekunders fördröjning. Å andra sidan innebär globalisering även kapitalisering och marknadisering. Det är vinstmaximering snarare än teknikens inneboende utvecklingskraft som är drivkraften bakom globaliseringen. Om teknologin är globaliseringens medel, så är profitjakten dess mål. Förmodligen tillhör idrotten de samhällsföreteelser som påverkas starkast av globaliseringen - i en integrativ riktning. Samtidigt: om globaliseringen genom teknologiutveckling och vinstmaximering är den integrativa processens förutsättningar, är professionaliseringen dess konkreta innehåll. Av idrottens historia följer alltså att idrotten är en social företeelse, ett mätande människor emellan utifrån regler som har det sociala som sin förutsättning - även om det historiskt har handlat om ett tävlande som emellanåt haft dödlig utgång som syfte eller som oavsiktlig konsekvens. Bakom idrottens regler har alltid funnits andra sociala regler för mänsklig samlevnad. Det är också så idrotten har blivit förstådd och behandlad ur ett sociologiskt perspektiv. o Norbert Elias har i flera arbeten tillsammans med Eric Dunning tillämpat sin civilisationsteori på idrottens utveckling och gett ett viktigt perspektiv på hur idrottens regler och förutsättningar har förändrats som en följd av mänsklighetens sociala utveckling (Elias & Dunning 1986 a,b). O Allen Guttman har i Max Webers anda spårat tävlingsidrottens utformning i den allmänna organisatoriska och teknologiska rationaliseringen av det mänskliga samhället som det moderna kapitalistiska systemet möjliggjort (Guttman 1978). 15

4 BAS IDROTIEN OCH SAMHÄLLET o Pierre Bourdieu har analyserat idrotten som ett klart avgränsat fält karakteriserat av ett utbud av idrottsutövning och sportkonsumtion som möter en viss form av social efterfrågan (Bourdieu 1997). O O O Forskning kring idrottens moraliska och normativa utveckling på elitnivå har inspirerats av Emile Durkheims analyser av social sammanhållning, moraliska band och moralens utveckling (Carlsson 2000). Idrotten har även studerats utifrån feministisk teori (Hargreaves 1994). Socialpsykologisk teori har använts för insiktsfulla studier av idrottens mikrokosmos (Brännberg 1998). Det gemensamma för alla dessa analyser av idrotten är att de relaterar verksamheten till samhället. Allmänt sett bör också den svenska idrottsrörelsens utformning och inriktning under det senaste århundradet ses som en följd av det svenska samhällets utveckling under samma tid. Men för att kunna förstå idrotten i alla dess aspekter måste vi också kunna anlägga ett inifrånperspektiv. Idrotten lever också sitt eget liv, mitt i samhället. Den har sina egna regler, normer och värderingar. Det vägs, mäts och klockas, det tävlas och rangordnas. Man kan kanske inte säga att idrottsverksamhet är poänglös utan tävlan. Men man kan nog säga att det främst är tävlingsverksamheten som drar aktiva - och inte minst de stora barn- och ungdomsgrupperna - såväl som åskådarmassorna - till idrotten. Tävling handlar om att bli bäst, och det finns få idrottsgrenar där den blir bäst som kämpar mest väl. Men till idrottslivet hör också samvaro, resor och täta relationer mellan vuxna, mellan barn och mellan barn och vuxna. Kring träning och tävling skapas ett helt miniatyrsamhälle, med sina egna förutsättningar. Man kan vara sämst i skolan, men samtidigt kung på fotbollsplanen. Man kan vara lågutbildad, arbetslös och isolerad i samhället, men samtidigt en hyllad föreningsledare och trotjänare inom idrotten. Idrotten som folkrörelse För att förstå vilka behov inom dagens idrott som en utbildning i sport management svarar mot, måste vi alltså även förstå det samhälle idrotten är en del av, och hur förändringar i samhället i modern tid har påverkat idrottens utveckling. En viktig aspekt av den svenska välfärdsstatens konstruktion är att den inte bara omfattar medborgarnas liv vad gäller arbete, bostäder, hälsa och utbildning. Även den privata, fria tiden (det civila samhällets sfär) har välfärdsstaten i betydande omfattning lagt tillrätta för oss under ef- 16

5 TOMAS PETERSON terkrigstiden. Här har folkrörelserna spelat en viktig roll (Peterson 1996). Folkrörelserna skapades kring sekelskiftet som underklassens försvarsorganisationer - som "svar på de effekter som inpassningen av det svenska samhället i marknadsekonomin får för dess underordnade klasser och skikt" (Olofsson 1979). Efter demokratins genombrott och folkhemsalliansens erövrande av statsmakten på 30-talet blev de istället samarbetspartners och gradvis inordnade i "det starka samhället". De fackliga organisationerna, kooperationen, nykterhetsrörelsen, bildningsrörelsen, boendeorganisationerna, folkets hus- och folkets parkrörelsen, alla har de strävat efter att både organisera och aktivera en folklig bas och att delta i uppbyggnaden av ett folkligt civilt samhälle. Ett särdrag i det svenska samhället är att det är folkrörelserna som kommit att bära upp det civila samhället. Frågan är om inte idrottsrörelsen efterhand har blivit den mest folkliga av dessa, i betydelse klassmässigt bredast och mest aktiverande. Idrotten utgör på flera sätt en viktig del av det svenska samhället. Den engagerar med sina nära tre miljoner medlemmar betydande delar av befolkningen - som utövare och! eller åskådare. Vid sidan av familjen och skolan utgör idrotten idag den viktigaste organiserade socialisationsmiljön för barn och ungdom (Nilsson 1998). Många föräldrar överlämnar sina barn från fritidsledarna till idrottsledarna som vore det frågan om en förlängning av skoldagen. Idrottens integrering i välfärdssamhället gick efter etableringsfasen kring sekelskiftet och en stark tillväxtperiod under mellankrigstiden (Lindroth 1988) via en rad statliga och kommunala reformer från 50-talet och framåt (Norberg 2004). Stödet till idrotten har från statsmakterna setts som en av de bästa generella insatser man kunnat göra för att ge ungdomen demokratisk fostran och en meningsfull fritid. Idrottsrörelsen (inklusive korpidrotten) har, tillsammans med skolgymnastiken, ansetts gynna ungdomlig fostran enligt formeln "en sund själ i en sund kropp", men också mera allmänt en folklig samvaro på klassförsoningens grund och stärkandet aven nationell identitet. Det materiella stödet till idrotten och andra folkrörelser har samtidigt varit ett samhällsekonomiskt billigt sätt att komplettera andra former av tillsyn och omvårdnad - ett slags ungdomsgårdsverksamhet i oavlönad regi. När det gäller det samhälleliga stöd till ungdomsverksamhet som utvecklats under efterkrigstiden, via de stora barn- och ungdomsutredningarna 1939, 1953 och 1962, har idrotten både varit en viktig pådrivare och en av de stora vinnarna. Studiecirkelstödet, fritidsgruppsstödet, konsulentiinstruktörsbidraget, det kommunala aktivitetsbidraget, bidrag till central verksamhet och ungdomsledarutbildning: alla dessa reformer har bidragit till att forma dagens idrottsrörelse. Detta materiella stöd har, tillsammans med införandet av utbildningar på högskolenivå som exempelvis fritidspedagogutbildningar, och på senare tid programutbildningar i 17

6 '~ BAS IDROTTEN OCH SAMHÄLLET idrottsvetenskap och sport management, skapat en infrastruktur som i många fall fungerar som en förlängning av skol-, fritids- och ungdomsgårdsverksamheten. Välutbildade hel- eller deltidsanställda instruktörer och konsulenter har i föreningsregi tagit hand om barn och ungdomar. Grunden för idrottsrörelsens omfattning och aktivitet som ungdomsfostrare är dock det frivilliga oavlönade arbetet. Det föräldraengagemang som samhället så ofta ropar efter finns inte på gator och torg, men väl inom idrottsrörelsen, där hundratusentals föräldrar på bara några årtionden har varit med och skapat en helt ny social kategori - den oavlönade fritidsledaren. Exempelvis hade 1947 endast två av tio svenska fotbollsföreningar någon ungdomsverksamhet under års ålder (Hallden m fli988). Idag har de flesta föreningar organiserad träning från 5-6 års ålder var 17 % av flickorna och 50 % av pojkarna i stockholmsområdet aktiva medlemmar i idrottsföreningar var motsvarande andelar 46 respektive 67 %. Mer än hälften av alla barn i skolåldern är idag medlemmar i idrottsföreningar, och i vissa åldrar rör det sig om cirka två tredjedelar (Engström 1989, 2003). Behovet av ungdomsledare har ökat radikalt och gett upphov till ett antal yrken, vilka tenderar att professionaliseras via de nya utbildningarna på högskolenivå. Den omgivning som ungdomsledaren arbetar i har också professionaliserats. Dock består den stora majoriteten ungdomsledare idag av föräldrar med begränsad föreningskunskap och dessutom ibland utan idrottskunskap. Dessa trängs mellan två sköldar - engagemanget dels som förälder, dels som idrottsledare. De uppgifter de tilldelas av föreningen har många svårt att leva upp till, samtidigt som de är oumbärliga för verksamheten. Det är i denna motsättningsfyllda position som ungdomsledaren idag befinner sig (Lundkvist 1996, Redelius 2002, Peterson 2003). Idrotten som välfärdsprojekt En omdebatterad konsekvens av detta är att spontanidrotten nästan har försvunnit (Engström 1989). Visserligen växer det hela tiden fram nya typer av spontanidrottsliknande verksamhet (exempelvis rullskridskor, skateboard, snowboard, innebandy) utanför den organiserade idrotten. I många fall integreras de dock så småningom i denna, vilket några av de ovan nämnda redan gjort. Att spontanidrotten försvinner är kanske i grunden inte konstigare än att gårdagens fria lekar ersatts av dagens professionellt övervakade dagis- och fritidsgårdsverksamhet. Inom dess ramar tror jag för övrigt att en modern form av spontanidrott fortfarande lever och har hälsan. Om inte till formen så till innehållet. Gårdagens bakgårdar, gator och ängar 18

7 TOMAS PETERSON har ersatts av dagens fritidslokaler och skolgårdar. Barns uppfostran, undervisning och tillvaro i stort knyts allt fastare till välfärdsstatens olika institutioner och yrkesgrupper (Nilsson 1998). Men en viktig skillnad mellan skolan och idrotten är just att den senare bygger på frivillighet. Att denna frivillighet ändå medför att en stor del av barn- och ungdomskullarna aktiveras inom idrotten har varit av avgörande betydelse från samhällets utgångspunkt. Därmed har idrotten också varit av central betydelse för samhällets ungdomspolitik. Det som från början var grunden för det samhälleliga stödet till idrotten var dess fostrande och samhällsdanande karaktär. När idrotten blev en massrörelse på 30-talet var dess nuvarande plats i den välfärdsstatliga ungdomspolitiken långt ifrån självklar (Franzen 1994). Det fanns fortfarande ett politiskt motstånd mot idrotten från delar av arbetarrörelsen. Det krävdes en nyorientering och ett betydande mått av hegemoniskt tänkande för att inkorporera idrotten i folkhemmet. Men från 40-talet började man betona idrottens förmåga att skapa fritidssysselsättning och att "avhålla från osunt leverne". Den första stora ungdomsutredningen (1939 års ungdomsvårdskommitte) tillkallades "... på grund av stegrad brottslighet bland ungdomen och missförhållanden förbundna med det offentliga nöjeslivet" års utredning tillsattes som en följd av motbokens avskaffande. Det fostrande målet har sedermera förändrats från "avhållsamhet från osunt leverne" till att avse demokratisk fostran (idrottsrörelsen är ju också den största ungdomsorganisationen i samhället). Parollen "idrott åt alla", formulerad i den statliga idrottsutredningen från 1969, sammanfattade det gemensamma projekt som folkrörelsen idrott och den välfärdsstatliga regimen erbjöd medborgarna. Principerna för det nuvarande stödet till idrotten lades fast av riksdagen Återigen kan man bakom en stor satsning på idrotten som ungdomsfostrare ana bekymmer över ungdomens leverne - nu som revoltörer mot samhällsordningen. Men det officiella skälet till en kraftig anslagsökning var att Riksidrottsförbundet (RF) skulle Ijka satsningen på motions- och breddidrott. I utredningsbetänkandet Idrott åt alla definierades idrotten "som en skala av aktiviteter från motionsidrott och friluftsverksamhet... till de yppersta prestationer inom elitidrotten. " Därefter tillades (SOV 1969:29) att samhällsstödet bör ges en sådan utformning att "idrott erbjuds alla må"nniskor och liver ett så brett och differentierat få"lt som möjligt". Såväl riksdagen som regeringen framhöll att stödet främst skulle avse att stimulera motions- och breddidrott inom alla åldrar

8 BAS IOROTIEN OCH SAMHÄLLET De bidrag idrottsrörelsen ger till förebyggande hälsovård, fritidssysselsättning och ungdomsverksamhet är bakgrunden till att samhället lämnar ekonomiskt stöd åt idrottsrörelsen. Samhällets målsättningar har oftast varit desamma som Riksidrottsförbundets egna, och inte ändrats i någon större grad sedan 1970-talet. Fortfarande talas det om att de viktigaste målen för stödet är att främja idrottens fostrande och samhällsdanande verksamhet samt att bidra till folkhälsan genom ökad bredd och motionsidrott, men också att stimulera elitidrotten. Tyngdpunkten i målbeskrivningen har sedan varierat över tid. I tanken bakom det generella stödet ligger att det även ska omfatta "riskgrupper" bland ungdomen. I den utsträckning detta mål hittills har uppnåtts finns det anledning att anta att dagens utveckling, både på andra viktiga samhällsområden och inom idrotten, drar åt ett annat håll. Longitudinella studier av barns och ungdomars idrottsvanor har visat att de som redan är aktiva ägnar allt mer tid åt sitt idrottande, medan de som inte idrottar alls blir allt fler (Engström 1999). Man kan anta att många av de barn och ungdomar som samhällets stöd helst vill nå finns i den senare gruppen. Efter amatörismen Hittills har jag huvudsakligen talat om de samhälleliga förutsättningarna för idrottens utövande. Idrottens inre liv präglades under 1900-talets första del av den principiella amatörism som gav de nordiska ländernas idrottsrörelser deras speciella identitet och karaktär (Andersson 2002). När Riksidrottsförbundet avskaffade amatörreglerna 1967 öppnade sig den gamla folkrörelseorganisationen mot det moderna samhällets två centrala aktörer - staten och marknaden (Peterson 1989, 1993). Två djupgående processer som därefter allt starkare har kommit att påverka idrotten är kommersialisering och professionalisering. Om vi börjar med kommersialiseringen kan man säga att vissa delar av svensk idrott idag är starkt kommersialiserade, i andra delar lever verksamheten kvar på i stort sett samma villkor som rådde för hela idrottsrörelsen fram till dess att amatörbestämmelserna avskaffades. Det är en jämförelsevis liten del av hela idrottsrörelsen som kan karakteriseras på detta sätt - de översta lagren av de stora lagidrotterna, friidrotten och grenar som exempelvis tennis och golf. Å andra sidan är starka krafter i rörelse, krafter som tränger ned i och på olika sätt påverkar verksamheten i rörelsens breda och djupa lager. Vad menar vi då med kommersialisering? Enligt ordboken är det att göra något - i vårt fall idrott - till föremål för vinstgivande affärsverksamhet (Norstedts svenska ordbok 1999). Av detta följer att kommersiell idrott inte i första hand anordnas för idrottens egen skull - för utövare och åskådare - utan för att ge vinst.,_ "

9 TOMAS PETERSON För mig är kommersialisering ett av kännetecknen på en omfattande omvandlingsprocess som idrotten genomgått sedan mitten av 1960-talet, och som sammantaget har lett till att idrotten har blivit allt mer integrerad i samhället. En milstolpe i denna utveckling passerades vid Riksidrottsstämman 1999, då Svenska Fotbollförbundet och Riksidrottsförbundet beslutade godkänna tävlingsinriktad elitidrottsverksamhet i aktiebolagsform. Som en direkt följd av beslutet bildades och startades AIK Fotboll AB. När det gäller idrottsföreningar som bolagiseras, liksom privata företag som gym och fitnesscentra, är saken klar: de säljer idrott för att tjäna pengar. Men merparten av de svenska idrottsföreningarna som inte är bolagiserade, och förmodligen inte under överskådlig tid kommer att bli det, erbjuder de ideell idrott utan påverkan från kommersiella krafter? Nej. Men låt oss börja med att försöka reda ut hur kommersiell respektive icke-kommersiell idrott kan förstås. I kommersiell form förtingligas idrotten, den blir en vara, producerad för en marknad. För att illustrera skillnaden mellan kommersiell och icke-kommersiell idrott vill jag använda motsatsparet bruksvärdelbytesvärde. Allt som produceras har ett bruksvärde. En idrottstävling har ett bruksvärde både för de som producerar (utövarna) och de som konsumerar (publiken). Om det inte finns något bruksvärde för åtminstone någon människa i denna produkt, finns det heller inga skäl att producera den. Det finns exempelvis ett stort bruksvärde i en knattetävling, både för knattarna själva och för deras påhejande släktingar, och man anordnar inte en sådan tävling i första hand för att tjäna pengar. En produkts bytesvärde är däremot det värde en vara får när den köps och säljs på en marknad, och dess värde bestäms på marknaden. En vara som har ett bruksvärde kan alltså även ha ett bytesvärde, men först när den produceras för en marknad. Enligt detta synsätt kan man säga att amatöridrott som bruksvärdesproduktion utövas endast för sin egen skull- "l'art pour l'art". Detta är också amatöridrottens grundtanke. Den kommersiella idrotten bygger i större utsträckning på bytesvärdesproduktion. Den produceras för att säljas på en marknad, där kommersiella intressen får inflytande över verksamhetens form och innehåll. Det tas omotiverade pauser i idrottsmatcher, tävlingar läggs på orimliga tider på dygnet, serier sprids ut över alla veckans dagar, regler ändras, spelare importeras från fjärran länder för att utvidga sändningsmarknader osv. Prestationskrav, som även kan ses som krav på förräntning av investerat kapital, kan dessvärre ofta även leda till doping, skador och sjukdomar som anorexi och bulimi. Denna utveckling har även fått konsekvenser för idrottens regler. Idrottens etiska utveckling i kölvattnet aven professionalisering innebär en transformering från amatörideal till en professionell etik, med konsekvenser för den professionella etikens form och innehåll (Carlsson 2000). 21

10 Tävlandets logik, förstärkt av kommersiella motiv och uppbackad av naturvetenskapens alla möjligheter, formar alltså förfärande möjliga framtidsscenarion. Härmed inte sagt att idrottsutövandet kan reduceras till sin bytesvärdesaspekt. Även de mest professionella idrottsutövarna måste tycka att det som de håller på med är roligt för att nå toppresultat. De måste kunna se leken i allvaret. Hittills har jag formulerat mig som om lek och amatörism vore synonymer, liksom allvar och professionell/kommersiell idrott. Men tävlandet i sig har alltid tagits på allvar, och ibland på blodigt allvar, oavsett i vilket sammanhang det har utspelats. Engagemanget i en korpfotbollsmatch, ett parti pensionärsboule eller för de flesta Vasaloppsåkare kan vara lika starkt som för deltagarna i en OS-final. När jag påstår att leken blir allt allvarligare menar jag att tävlandets förutsättningar förändras, och det gäller såväl förberedelserna, utförandet som resultatets konsekvenser. Vasaloppsåkarna har inte förberett sig med hjälp av höghöjdsträning, korpspelarna ägnar inte hela dagarna åt att nöta in spelsystem och inte heller är varje vunnen poäng värd ett antal miljoner för dem. Tävlandet är lek när det utförs för stunden och för sin egen - och ärans - skull. Leken blir allvarlig när den utförs som heltidssysselsättning av vältränade och starkt specialiserade utövare, och med avsikten att resultatet ska kunna omsättas i kronor och ören. När leken blir allt allvarligare är kommersialisering och professionalisering alltså två starka tecken på denna utveckling. De krav som ställs på de som ska arbeta professionellt inom idrotten med att organisera och leda denna verksamhet - vare sig den handlar om lek eller allvar - kräver en god utbildning. Professionalisering Kommersialisering och professionalisering är processer som betingar varandra, men de är inte två sidor av samma mynt; en kommersiell verksamhet behöver inte vara professionell och vice versa. Men använda tillsammans kan de blottlägga många av de mekanismer som har varit i rörelse när svensk idrott omvandlats under senare decennier. En professionalisering kan sägas förvandla en verksamhet från lek till allvar. Barnens spontana idrottslekar i ena änden och elitidrottens emellanåt blodiga allvar i den andra. Professionalisering innefattar bland annat en rationell organisation och yrkesroller som är kopplade till en formell utbildningsverksamhet och utövas på heltid. För detta krävs omfattande ekonomiska resurser. Det är här kommersialiseringen kommer in, men inte som ensam aktör. Samma år som amatörreglerna avskaffades beslutade riksdagen om en rad reformer på bidragsområdet, vilka gav föreningarna grunden för en ny typ av organisation. Man fick tillgång till av- -~ _._--_._

11 - TOMAS PETERSON lönade funktionärer istället för den gamla typen av förtroendevalt gratisarbete, även om det i första hand gällde ungdomsarbetet. Den gradvisa övergången från en amatöristisk och folkrörelsebaserad verksamhet till en lönearbets- och marknads baserad innebär att en fritidsaktivitet, utövad och organiserad av obetald arbetskraft i folkrörelsens form gradvis kapitaliseras. Utövandet sker hel- eller deltidsavlönat, föreningens verksamhet bedrivs av löneanställda tränare, ungdomsledare, kanslipersonal, ekonomer, klubbdirektörer etc, inom lagidrotterna köps och säljs spelare på en spelarmarknad med sina egna professionella ombud - agenter, förmedlare och jurister. Det måste betonas att denna beskrivning i första hand gäller den manliga delen av idrotten. Idrott är en manlig konstruktion, en gång skapad av män och för män. Kvinnornas inträde i idrotten är en historiskt sett sen företeelse, och inträdet har skett på männens villkor (Olofsson 1989). Även om jämställdhetsarbetet numera betonas inom RF, och mycket har uppnåtts, är idrotten fortfarande ojämlik. Och den kommersiella idrotten befrämjar inte nödvändigtvis jämlikhet. Även föreningarnas inre verksamhet förändras. Ur folkrörelseorganisationen, som fungerade som vilken nykterhetsloge eller scoutkår som helst, växer det gradvis fram en organisation som efterhand påminner om medelstora företag (visserligen utan profitsyfte fram till 1999). Verksamheten professionaliseras, hierarkiseras och specialiseras för att möta nya behov. Föreningskänsla, idealitet och sammanhållning är svårt att kombinera med en verksamhet, där man enligt marknadens lagar måste sätta produktivitet och likviditet i första rummet. Man kan inte i längden driva ett medelstort företag med glada amatörer, där dagsformen eller den rena spelglädjen får avgöra insatsen. Det måste till rationalitet, effektivitet och förutsägbarhet både i organisationen och i själva idrottsutövandet (Ahrne 1990, 1994). Det finns sedan länge ett schablonmässigt och allmänt bruk av ordet professionalism inom idrottsvärlden. Vad som avses när man använder begreppet är inte entydigt. För många handlar det enbart eller i första hand om att de som ägnar sig åt idrottsutövande gör det yrkesmässigt, som lönearbetare. För andra betyder det skapandet av professioner - både för utövare, olika former av administratörer (arbetsledare, ekonomer, jurister, agenter) och tränare/instruktörer - som till form, innehåll och målsättning starkt påminner om andra professioner. Det kan inte påstås att svensk idrott historiskt fört någon medveten kampanj för att utövarna skulle bli betraktade som professionella - jämställda med klassiska professioner som läkare, advokater eller ingenjörer. I själva verket var det tvärtom. Idrottsrörelsen hade amatörismen som ideologisk och juridisk grund. Men det sätt på vilket idrottsrörelsen har omformats under efterkrigstiden, och framför allt efter 1967, kan tolkas som ett mer eller mindre medvetet arbete för att professionalisera verksamheten. 23

12 BAS IDROTTEN OCH SAMHÄLLET Professionaliseringen av idrottens ledarskap i alla dess former är en förutsättning för idrottens kommersialisering. Att handha elitinriktad verksamhet - vare sig det gäller att få bästa möjliga resultat ur aktiva eller att handha en penningström i mångmiljonklassen, förhandla kontrakt i hundrasidorsklassen eller att skapa en massmedialt gångbar image kring föreningens verksamhet kräver en betydligt mer utvidgad och mångfacetterad kompetens än den som gårdagens ideella folkrörelseaktiva i regel hade. När de juridiska och ideologiska fjättrarna, i form av amatörideal och amatörbestämmelser, brast, revs alltså dittills oöverkomliga hinder för en bred och djup omvandling av svensk idrottsrörelse baserad på professionalisering och kommersialisering. Detta betyder inte att det saknats vare sig pengar eller professionalism inom svensk idrott före Men klassiska "affårer" som degraderingen av Malmö FF 1934 eller diskvalificeringen av Gunder Hägg 1946 visar att idrotten levde sitt eget liv, enligt bestämmelser och värderingar som inte gjorde det möjligt att vare sig professionalisera eller kommersialisera verksamheten i någon större utsträckning. När Djurgårdens IF som första lag ingick ett tröjreklamavtal 1959/60 var tidningarnas fotografer tvungna att retuschera bort reklamen innan bilderna publicerades (Fahlström 2001). Efter 1967 kapitaliserades idrotten, vilket är grunden för både kommersialiserings- och professionaliseringprocesserna, eftersom de förutsätter lönearbete. Från att ha varit ett hinder blev pengarna istället en möjlighet. Medan statens stod i farsta hand befrämjade professionaliseringen, stod marknaden får kommersialiseringen. En precisering av detta är att statens stöd i första hand har fått konsekvenser för breddidrotten, medan kommersialiseringen i första hand har berört elitidrotten. Diskussionen ovan rörde skattefinansierade bidrag till idrottens professionalisering, att läggas till den professionalisering av idrottsutövandet som drivits fram "inifrån". Marknadens bidrag, å andra sidan, har varit att kommersialisera och att göra idrottsutövning lönsam. I början skedde detta i blygsam och beskedlig form. Liksom för det engelska köpmanna- och bryggerikapital som "sponsrade" proffsfotbollen för 100 år sedan, dikterades nog kapitalströmmarna in i idrotten i första hand av "icke-profitabla" motiv. Möjligen kunde den goodwill som uppstod ge fler kunder till det sponsrande företaget. Men efterhand upptäckte idrotten allt oftare att "det inte finns några fria luncher". De sponsrade föreningarna fick nya styrelseledamöter, vilka ibland inte visste om en boll var rund eller fyrkantig, men som å andra sidan hade nya fräscha ideer om den ekonomiska sidan av saken. Utövarna fick acceptera tillkommande arbetsuppgifter som de inte var - -~--_._---_._--_.. _

13 romas PETERSON utbildade för - som ambassadörer för huvudsponsorn i olika sammanhang, som fotomodeller eller levande reklampelare. Ändå är det först på 1990-talet som kommersialiseringen fördjupats i en ny fas, där idrotten allt mer vävts in i underhållningsindustrin (Billing & Franzen & Peterson 1999). Det innebär att idrotten går att sälja även utanför arenan - via kringförsäljning av allt ifrån matchutrustning, kepsar och halsdukar till modedesignade kläder, möbler och husgeråd i klubbens färger. Elitidrottarna integreras både i mode- och underhållningsvärlden. De koreograferas, stylas och specialkläds. De utbildas till att föra sig på rätt sätt, säga rätt saker och de ges utrymme i underhållningsprogram och tidningsspalter. Deras inkomster kan i många fall konkurrera med de bäst betalda direktörerna i de största multinationella företagen. Arenaevenemangen går också att sälja både som match och som spektakel, med tifoarrangemang (från italienskans tifoso som står för entusiasm, hängivenhet; läktararrangemang som arrangeras av supportrar) och storbildsbevakning. Den starkaste kommersiella hävarmen har emellertid blivit massmediernas idrotts bevakning, och framför allt TV-mediet. Genom utnyttjandet av den tekniska utvecklingen - pay per view, interaktiv kommunikation och bredbandsteknik - har arenaidrotten på elitnivå genomgått en mycket snabb och djupgående kommersialisering. Enorma kapital pumpas in i de stora publikidrotterna via försäljning av TV-rättigheter och allt vad som följer därav "vid sidan av arenan". Idrotten är till sin karaktär internationell, och idrottsbevakningen har också fått en central roll i den globaliseringsprocess som för jordens alla hörn allt närmare varandra. Vad är det då som gör arenaelitidrotten så lönsam? Det som drar kommersiella intressen till idrotten är i första hand tävlandet, vilket gör det möjligt att både skapa upplevelse i form av spänning och engagemang, och att kora vinnare - idoler - som i sin tur kan användas som identifikationsobjekt för varumärken och produkter. Arenabilden har två viktiga betydelser: den avgränsande och den åskådande. Arenan avgränsar idrottens rum och innanför den är det idrottens lagar som gäller. För den engagerade, utövaren eller åskådaren, inrymmer arenan både lek och allvar, rationalitet och spektakel. Tävlandet innehåller det oförutsägbara med spänning och intensitet. Resultatet innebär samtidigt det absoluta, det oemotsägbara: seger eller nederlag, vinst, förlust eller oavgjort. En idrottstävling garanterar alltså både total otrygghet och absolut trygghet - till skillnad från resten av livet som vanligtvis inte tillhandahåller någondera. Arenan är också symbolen för uppvisandet och åskådandet, resultatet och engagemanget, tävlingsidrottens existensberättigande. Idrotten blir underhållning, och i underhållningen ligger idag stora pengar. 25

14 I BAS IDROTTEN OCH SAMHÄLLET I dess nutida utformning - spektaklet - närmar sig idrotten och samhället för övrigt varandra på ett sätt som gör det svårt att se var det ena slutar och det andra börjar. Arenornas förvandling är ett uttryck för detta. Gamla arenor som Parken i Köpenhamn förvandlas till - medan nya som Globen i Stockholm redan från början byggs som - multifunktionella evenemangsarenor, där den idrottsliga verksamheten endast är en, och numera sällan den mest inkomstbringande, delen av utbudet. Och när Malmö Redhawks ordförande och samtidigt storbyggmästare Percy Nilsson planerar för en ny arena vid brofåstet i Hyllie är ishockeyn en ringa del av ett helhetsgrepp på stadsplaneringen, omfattande Öresundsbron, Citytunneln, Skandinaviens största hotell (med casinoverksamhet?), ett bostadsområde samt ett gigantiskt köpcentrum. En vid definition av idrott - inkluderande de flesta former av fysisk ansträngning - gör att definitionen på idrottsanläggningar kan omfatta allt ifrån naturskapade arenor som med små medel anpassats till motions- och tävlingsverksamhet, via öppna ytor som görs till fotbollsplaner, simbassänger, fritidsanläggningar, skolgymnastikhallar osv till Globen. En utbildning i sport management bör omfatta kunskaper om idrottsanläggningars ekonomi, skötsel och organisation. Den bör också ge en förståelse för hur olika arenor exkluderar respektive inkluderar utövare och åskådare utifrån olika logiker (Tangen 2003). Själv tycker jag mig kunna avskilja åtminstone fyra sådana logikformer för inklusion/exklusion: tävlingsidrottens, de marknadsbaserade arenornas, skolidrottsanläggningarnas och spontanidrottens. En sådan förståelse omfattar hur idrotten kan relateras till andra system som ekonomi, politik, arkitektur, medier, liksom till begrepp som teknologi, estetik, rumslighet och materialitet (Bale 2003). Att planera, bygga och sköta driften av idrottsanläggningar var tidigare i större utsträckning en angelägenhet för politiker, offentliga myndigheter och stadsplanerare. Idag och framöver blir andra aktörer allt viktigare, eftersom relationen mellan stadsplanering och utnyttjandet av arenor blir allt mer komplex. För att kunna delta i utformandet av idrottens framtida materialisering - i form av idrottsanläggningar - krävs en god förståelse av förutsättningarna för spelet mellan offentlig planläggning, marknaden och idrottens egna organisationer. Ovan nämnda processer bekräftar att idrotten allt mer integreras i samhället, men också att samhällsutvecklingen och det politiska samhällsklimatet sätter sina tydliga spår i idrotten. Många av de drag som kommit att prägla den så kallade svenska modellen i samhället i stort, färgade också av sig på den "statsunderstödda" professionalisering idrotten genomgick under och 1980-talen. Men gradvis hamnade den svenska modellen alltmer i kris samtidigt som något nytt började ta form. Enkelt uttryckt handlar det om ett nytt sätt att producera på, om nya varor och om förändrade konsumtionsvanor (Harvey 1989). Här är idrotten barn av sin tid och sitt 26

15 TOMAS PETERSON samhälle. Till skillnad från den tidigare massproduktionen av standardiserade varor blir det nu viktigt att ha en unik produkt - att denna besitter extravärden - som gör att den lämpar sig för en kreativ användning. Det räcker inte längre att vinna, det måste också göras på ett spektakulärt och underhållande sätt. Att varumärket - konsumtionsartikelns eller idrottsföreningens - har blivit så viktigt är ett utslag av detta. Samtidigt gör olika varor alltmer reklam för varandra, bakom vilket kan anas en strategi, där olika aktörer inte bara konkurrerar med varandra, utan söker samarbete i olika konstellationer. Sett ur konsumentens synvinkel handlar det om att söka det där lilla extra, att uttrycka sig själv, att med sin livsstil markera sin egenart. Ekonomin blir kulturberoende; alltfler områden i samhället får inslag av underhållning. Jag har använt termen spektakel, andra talar till exempel om "disneyfiering". Detta märks inte minst i våra städer, där offentlig underhållning i alla dess former var satta på undantag under den svenska modellens glansdagar, då den privata konsumtionen expanderade med välfärdssamhället - bilen, bostaden och teven. Nu kan vi i stället se hur allehanda publika anläggningar försöker behaga och roa oss. Samtidigt finns det en tendens till politikens festivalisering, vilket märks både i uppförandet av nya urbana anläggningar som gallerior och urbana spektakel som Göteborgskaiaset och Malmöfestivalen eller kampen om att få arrangera ett VM i fotboll eller ett OS. Den postmoderna idrotten I den här utvecklingen blir idrott på elitnivå alltmer en fråga om underhållning. Idrotten blir postmodern, eller får åtminstone vissa postmoderna drag. Man säljer inte bara själva tävlingen eller matchen, utan väl så mycket dess publika inramning. Souvenirförsäljningen blir därmed ekonomiskt allt viktigare för lagidrotterna. När den ökar kan det ses som ett svar på en ny, mer kreativ och extravagant supporterkultur. Sport blir med andra ord spektakel, vilket sker i samverkan mellan aktiva och publik, förening och sponsorer. Idrottens kommersialisering i Sverige är - om än försenad - en del aven internationell utveckling. Många svenskar utövar också sin elitidrott huvudsakligen utomlands - inom exempelvis ishockey, golf, tennis, cykel, fotboll och motorsport. I betydande utsträckning påverkas verksamheten i Sverige av detta, och man kan man tala om en kommersialisering utifrån. En viktig mekanism härvidlag är ersättningspengar vid transfers utomlands inom lagidrotterna. Speciellt tydligt är detta inom fotbollen, där denna handel tillsammans med TV-pengar idag är en förutsättning för elitfotbollens existens. Fotbollens övergångsbestämmelser 27

16 har visat sig ha så stor betydelse att ED vid flera tillfällen tvingats till speciell lagstiftning (Bosmandomen och regleringen 2001). Dessa bytesvärdesrelationer påverkar i sin tur idrottens villkor. Exempelvis är idag elitklubbarna som regel beroende av att sälja spelare för att få verksamheten att gå ihop. Men att producera spelare för export är svårt att förena med ett långsiktigt och stabilt lagbygge. Likaså påverkas ungdomsverksamheten. Det blir för klubbarna allt viktigare att "förädla egna produkter" för försäljning, vilket för allvaret och selektionsmekanismerna allt längre ned i åldersgrupperna. Kommersialiseringen på nationell nivå, som utövar- och åskådarmässigt bygger på ett stort engagemang, har emellertid främst gällt de stora arenabaserade lagidrotterna fotboll och ishockey. Penningmängdens inflöde i deras föreningar får här illustreras av två exempel, Halmstads Bollklubb och HV-71. Dessa två klubbar kan vad gäller ekonomisk utveckling ses som representativa, såtillvida att de historiskt och geografiskt inte tillhört vare sig toppen eller botten av den svenska eliten i sin idrottsgren. Sedan 1970-talet har de ingått i den nationella elitverksamheten. Tabellerna ska bara ge en översiktlig bild; förändringar i omsättningen från år till år kan radikalt påverkas av enstaka händelser. Exempelvis mer än fördubblades Halmstads Bollklubbs omsättning mellan 1997 och 1998 på grund av försäljningen av Fredrik Ljungberg till Arsenal (från 24,8 miljoner till 49,0 miljoner). Halmstads Bollklubb tjänade lika mycket på den affären som man skulle ha fått in i biljettintäkter på tio år. Detta är Omsättning ~~'~~~~~~~~~~~~~~~-4~ År Tabell l. Halmstads Bollklubbs ekonomiska omsättning , utvalda år (miljoner kronor). Källa: Halmstads Bollklubbs årsmö tesprotokoll Se även Wessberg

17 lomas PETERSON Omsättning O År Tabell 2. HV 71:s ekonomiska omsättning 1978/ /2003 (miljoner kronor). Källa: Fahlstriim en förening som trettio år tidigare hade en omsättning på kronor, som saknade en egen klubblokal (styrelsen, som nästan uteslutande bestod av tidigare spelare eller medlemmar, sammanträdde på cafeer och restauranger), där spelarersättningen var tio kronor per match plus ett presentkort som gratifikation om säsongen varit framgångsrik och där det var så sällsynt att en spelare tog studenten att han kunde förvänta sig att bli uppvaktad aven stor styrelsedelegation. Idrottens olika ansikten Grunden för idrottsrörelsens omfattning är fortfarande det frivilliga oavlönade arbetet. Så länge barnen finns inom idrotten kommer nog även föräldrarna att finnas där. Av ideella skäl, men naturligtvis även av egoistiska. De kommer och slutar med barnen. Däremellan tar de hand om egna barn och andras ungar på gott och ont, ofta med den egna föräldrarol Ien som huvudkompetens - förutom kanske egna idrottsliga erfarenheter från yngre år. Grunden för den samhällsstödda idrotten är att ta hand om alla barn och ungdomar som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förutsättningar. Kommersialism eller idealitet - vilken av bilderna är mest sann? I en större studie av hela den ideella sektorn under början av 1990-talet (Wijkström & Lundström 2002) konstaterades att idrottsrörelsen till 62 % var egenfinansierad i form av ideellt arbete

18 BAS IDROTTEN OCH SAMHÄllET och medlemsavgifter med mera, den offentliga sektorns bidrag uppgick till 24 %, medan marknadens bidrag i form av sponsring med mera bara var 12 %. Ett liknande resultat får vi om vi särskilt granskar idrottens finansiering. Idrottens totala intäkter 1996 var cirka 7,8 miljarder kronor. I tabell 3 finns en uppställning av de olika finansieringskällorna. FmansieringskäLla Procent Landsting 1.0 TV 2.0 Publik 7.3 Sponsring 11.7 Kommun 12.1 Medlem 19.6 Spel 23.3 Staten 7.4 Lönebidrag 16.1 Tabell 3. Idrottsriirelsensfinansieringskällor 1996 (%). J(jjlla: SOU 1998:76 Enligt denna uppställning skulle det skattefinansierade stödet till idrotten uppgå till en dryg tredjedel av intäkterna. Här ingår emellertid inte värdet av kommunernas anläggningsstöd, något som är högst relevant i en diskussion om den svenska idrottsrörelsen. Värdet för idrotten av att kunna använda sig av subventionerade lokaler och anläggningar har uppskattats till cirka 3,5 miljarder kronor årligen. Detta medtaget är drygt hälften eller 56 procent av idrottens intäkter skattefinansierade. Om man även beaktar det gigantiska oavlönade ideella arbete som läggs ned i - eller bär upp - idrottsrörelsen (som av RF beräknas vara värt fjorton miljarder kronor per år om det skulle avlönas), så blir slutsatsen, hur man än räknar, att svensk idrottsrörelse i huvudsak inte är kapitaliserad, och att den kapitaliserade delen till stora delar ännu inte är kommersialiserad. Men detta är ett kvantitativt mått, och som jag antytt tidigare är det inte tillfyllest. Men inte bara samhällsutvecklingen, utan även det politiska samhällsklimatet färgar av sig på idrotten. Med den politiska krisen i början av 1990-talet kom samhällets generella och generösa stöd till idrotten att ifrågasättas. Avregleringar, nedskärningar och privatiseringsideologi slog mot generaliteten i de offentliga stödsystemen, och i ekonomiska termer har detta för idrotten inneburit alltifrån en frysning av de statliga bidragen till en nedskärning av de kommunala subventionerna. Kompensationen för neddragningar i den "statliga regleringen av idrotten" var att överlåta till föreningarna att själva bestämma över sin inkomstnivå, genom det privata initiativet. Ett mäktigt vapen som fanns till hands var den snabbt ökande spelmarknaden, där Bingoiotto 1996 stod för två tredjedelar av idrottens spelintäkter, vilka i sin tur utgjorde 30

19 TOMAS PETERSON nästan en fjärdedel av de totala intäkterna (se tabell 3). Som exempel kan nämnas att idrottsföreningarna i Skåne det året fick cirka 28 miljoner kronor i lokalt aktivitetsstöd, samtidigt som de tjänade cirka 220 miljoner på Bingoiottoförsäljning! "Vill er förening ha en god ekonomi, var så god. Det är upp till er." Det som på 1960-talet började som en verksamhet riktad till en helt annan publik än föreningarnas barn och ungdomar har idag genom Bingoiotto gjorts till en integrerad del av verksamheten. Ofta är ett visst antal försålda lotter i veckan (av barnen, dess föräldrar eller nära släktingar) förutsättningen för att barnen ska få delta i idrottsverksamheten. Eftersom bingoiottoverksamheten är så lönsam, men samtidigt arbetskrävande, håller det på att växa fram ett nytt mönster föreningar emellan vad gäller ekonomiska resurser. Den tidigare så självklara kopplingen mellan placering i seriesystemet och materiella resurser relativiseras genom att vissa föreningar lägger ner mycket mer tid och arbete på lottförsäljningen än andra. Bingoiotto är också ett bra exempel på att medier blir en allt mer betydelsefull aktör för idrotten. Idrotten har effektivt knutits till det kommersiella medieföretaget TV 4 - en bindning med många konsekvenser, inte minst i form aven betydande ekonomisk sårbarhet. I den utsträckning idrottsföreningars arbete läggs ner på sådan verksamhet kan man också tala om en kommersialisering, för vad har lottförsäljning med idrott att göra? Idrottens två uppdrag Nu närmar vi oss skälet till att det inte enbart räcker med en kvantitativ bedömning av kommersialiseringsgraden inom svensk idrott. Jag vill hävda att 1990-talets avregleringar, nedskärningar och privatiseringsideologi har förstärkt vissa sidor och försvagat andra i idrottens eget inre liv. Idrottens verksamhet, särskilt barn- och ungdomsidrotten, styrs av två centrala uppdrag. Det ena är samhällets, och kan sammanfattas som demokratisk fostran, eller, som jag vill kalla det, föreningsfostran. Utgångspunkten är att ta hand om alla som söker sig till verksamheten och låta var och en utvecklas enligt sina egna förutsättningar. Det andra uppdraget är idrottens eget, som förutom att lära ut grenspecifika fårdigheter handlar om att lära sig att handskas med tävlandet: att vinna och att förlora, att följa reglerna, att göra en satsning för att uppnå sina mål. Kombinationen av foreningsfostran och tävlingsfostran sätter en stark prägel på all idrottsverksamhet. Föreningsfostran står för den medborgarfostran som deltagande i föreningslivet antas leda till; tävlingsfostran för de mått och steg som antas skapa de bästa idrottsutövarna. Båda aspekterna ska finnas med i verksamheten, men i praktiken upplever många idrottsföreningar det svårt att förena dessa på ett enkelt och självklart sätt. 31

20 Tävlingsfostran strävar till sin natur mot selektering, rangordning och elitisering bland deltagarna. Både anrikning och utslagning utvecklas genom tävlingsfostran. Trots ständiga försäkringar, både från samhället och från idrotten, om att dessa båda uppdrag harmonierar med varandra - att bredd och elit utan (stora) problem kan samsas inom samma verksamhet - menar jag att idrotten som uppfostringsmiljö karakteriseras av ett konfliktfyllt förhållande mellan föreningsfostran och tävlingsfostran. Idrottens egen logik tenderar att driva fram en betoning av tävlingsfostran, samtidigt som samhällets intresse av att stödja idrotten som folkrörelse utgår ifrån att idrotten engagerar barn och ungdom på ett meningsfullt sätt. När idrotten under 1990-talet i ökad utsträckning fått stå för sina egna kostnader har detta fått konsekvenser för idrottens inre liv. En neddragning av det generella stödet till idrotten slår, liksom på andra områden, mot svaga grupper i samhället. Minskade bidrag innebär att man försämrar de materiella förutsättningarna för ett allmänt tillträde till verksamheten, vilket är en av hörnstenarna i den nordiska idrottsrnodellen. Detta försvårar för idrottsrörelsen att leva upp till ambitionen att verksamheten ska vara öppen för alla oavsett klass, kön, etnicitet, kultur, språk och religion. Den ambitionen ställer stora krav på resurser i form av tid, tålamod, pengar och utbildning. Men idag håller vissa idrottsgrenar på att förvandlas från arbetar- till medelklassidrott på grund av kostnaderna och kraven på föräldrarnas medverkan. En självklarhet som att duscha gemensamt efter match ställer en del flickor från vissa kulturer utanför lagidrotterna. Idrottsverksamheten är fortfarande i hög grad uppbyggd efter de samhälleliga betingelser som rådde för år sedan, när de flesta barn och ungdomar som sökte sig till idrotten kom från "svenska hem" och hade sammanlevande, yrkesverksamma föräldrar med jämförelsevis god ekonomi. Men hur öppen är idrotten idag för en ensamstående, arbetslös flerbarnsmamma av utländsk härkomst (Fundberg 2000, Peterson 2000)? När samhällsstödet minskar och detta kompenseras genom ökad finansiering via marknaden, förstärks tendenser inom idrottens verksamhet som går åt samma håll. Det kommersiella intresset för idrotten riktar sig framför allt mot elitverksamheten och gynnar vissa specialidrottsförbund före andra liksom elitföreningar gynnas framför breddföreningar. Även om det endast är de översta lagren av svensk idrott som är kommersialiserade idag (och förmodligen även imorgon), så sipprar bytesvärdesrelationerna ner i resten av verksamheten och påverkar dess sociala relationer. Utifrån ett sådant synsätt blir idrottsrörelsens partiella kommersialisering under de senaste årtiondena mer än en kvantitativ fråga. I den utsträckning som kommersialisering och professionalisering möjliggör för idrottsutövare med intresse och läggning för ett yrke att utöva det på heltid och med bra lön, 32