1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Mongoliet 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Mongoliet är en ung demokrati under utveckling. De första fria parlamentsvalen hölls efter kommunistregimens fall Demokratiska val till parlamentet har sedan hållits 1996, 2000 och senast 2004, vilket inneburit att den demokratiska processen befästs. Valen i Mongoliet har dock inte varit problemfria. Två omval fick göras under 2004 efter omfattande och utbredd kritik mot valfusk och oegentligheter. De grundläggande fri- och rättigheterna skyddas i konstitutionen och i enskilda lagar, men efterlevnaden brister i flera avseenden tillsattes en nationell kommission för de mänskliga rättigheterna (NHRCM) som varje år publicerar en utförlig rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Mongoliet har sedan 2000 ratificerat ett antal FN-konventioner om mänskliga rättigheter, vilket vittnar om ambitionen att anpassa den inhemska lagstiftningen till internationella normer. Den mongoliska författningen ger ett långtgående skydd för den enskildes rättssäkerhet. Men det mongoliska rättssystemet är i praktiken eftersatt och sårbart för korruption. Polisen ses som särskilt korrumperad och den yrkesmässiga utbildningsnivån är låg. Det händer att bekännelser framtvingas med våld. FN:s specialrapportör för tortyr, Manfred Nowak, som besökte Mongoliet sommaren 2005, menar att tortyr är ett utbrett problem i häkten och på polisstationer. Många domare är skolade i den gamla sovjettraditionen. Dödsstraffet tillämpas, men officiell statistik saknas. Yttrande-, mötes-, förenings-, religions-, och demonstrationsfrihet garanteras i författningen och respekteras överlag.

2 Mongoliet är, enligt Världsbankens statistik, ett låg/medelinkomstland med en genomsnittlig årsinkomst på 880 USD per capita Inkomstklyftorna är stora och växande. Ungefär en tredjedel av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen. I den sociala och ekonomiska omställningens kölvatten har många främst utsatta grupper som de extremt fattiga, kvinnor och barn hamnat i kläm. Dessa grupper saknar ofta tillgång till grundläggande skydd och välfärd, vilket medför att de har sämst förutsättningar att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter. De senaste åren har en ekonomisk återhämtning ägt rum, i takt med att ekonomiska reformer genomförts var tillväxten hela 8,4 procent, främst beroende på höga råvarupriser och fortsatt gynnsam väderlek. Mycket litet av tillväxten har dock än så länge nått ut till de fattigaste. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Mongoliet har ratificerat samtliga sex centrala konventioner för mänskliga rättigheter och har rapporterat till samtliga konventionskommittéer med undantag för tortyrkommittén. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) ratificerades på 1970-talet. Mongoliet har ratificerat det första tilläggsprotokollet om enskild klagorätt till ICCPR, men inte det andra om avskaffandet av dödsstraffet. År 2002 ratificerades konventionen mot tortyr (CAT). Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr har dock ännu inte undertecknats eller ratificerats. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) ratificerades År 1981 ratificerade Mongoliet konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och 2002 ratificerades tilläggsprotokollet om enskild klagorätt. Konventionen om barnets rättigheter (CRC) ratificerades 1990 och de två fakultativa protokollen ratificerades 2003 och År 2002 ratificerade Mongoliet Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Landet har enligt uppgift från UNHCR fram till september varken ratificerat flyktingkonventionen eller dess tilläggsprotokoll från 1967, vilket enligt vissa bedömare kan bero på politisk press från Kina. Mongoliets fåtaliga skriftliga reservationer från ovanstående ratificerade konventioner består uteslutande av protester mot att endast stater som är medlemmar av FN eller vissa andra erkända internationella organ har rätt att underteckna och ratificera dem. Mongoliet kan även sägas i praktiken ha reserverat sig mot tortyrkonventionens förbud mot att återbörda flyktingar till 2 1

3 deras hemland om de löper risk att där bli utsatta för förföljelse eller förtryck. Enligt uppgift har dock Mongoliet i praktiken beaktat denna princip de senaste åren, se vidare under avsnitt 3. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Mongoliet ratificerade 2002 FN:s konvention mot tortyr (CAT). Såväl författningen som övrig lag förbjuder tortyr, även om den inhemska definitionen av tortyr inte överensstämmer med tortyrkonventionens. Våren 2005 publicerade Mongoliets nationella kommission för mänskliga rättigheter (NHRCM) en särskild utredning om tortyr och i juni 2005 besökte FN:s specialrapportör för tortyr Mongoliet. I specialrapportörens rapport, som presenterades i december 2005, betonades att framtvingade bekännelser genom tortyr och andra övergrepp från poliser och fångvårdspersonal fortsätter att vara ett omfattande problem. NHRCM rapporterade 2006 att tjänstemän i polisväsendet erhåller lönebonus baserat på antalet lösta fall. Detta system antas vara en bidragande orsak till det omfattande bruket av tortyr. Vissa reformer har genomförts de senaste åren nya förordningar för att komma till rätta med bruket av tortyr har utfärdats av justitieministeriet och en särskild enhet har inrättats inom åklagarmyndigheten i syfte att förebygga tortyr i häkten och arrestlokaler. Trots detta saknas fortfarande mekanismer för att anmäla och utreda misstänkta fall, vilket gör att mörkertalet sannolikt är mycket stort. Mongoliet tillåter inte FN:s tortyrkommitté att ta emot och granska klagomål från enskilda personer som påstår sig vara offer för tortyr eller annan behandling som strider mot konventionen. FN:s specialrapportör för tortyr och Mongoliets nationella kommission för mänskliga rättigheter (NHRCM) har kritiserat Mongoliet för att inte samarbeta. Bristande utbildning om gällande lagstiftning bland polis och häktespersonal är ett annat omfattande problem. NHRCM uppgav 2006 att endast en fjärdedel av poliskåren genomgått ett kortare utbildningsmoment i mänskliga rättigheter. I mongoliska fängelser rapporteras om bristande tillgång till grundläggande läkarvård. Vidare är en stor del av alla fängelser överbelagda. Förhållandena för fångar som hålls isolerade och för dem som inväntar dödsstraff är så undermåliga att de enligt specialrapportören måste betecknas som grym och omänsklig behandling (det vill säga tortyr enligt konventionens definition). De senaste åren har inga politiska mord eller försvinnanden rapporterats. 3

4 4 4. Dödsstraff Dödsstraff är enligt mongolisk lag en möjlig påföljd för tre olika brott: mord, våldtäkt och sabotage. Endast ytterst graverande omständigheter vid våldtäkt kan föranleda dödsdom. När det gäller påföljdsbestämningen för mord aktualiseras dödsstraffet särskilt när det är fråga om en politiskt motiverad gärning eller när offret är utländsk diplomat. Uppgifter om verkställande av dödsdomar är hemliga. Antalet dödsdomar har, trots påtryckningar från bland annat Amnesty International, inte redovisats sedan år 2001 då 25 personer avrättades. Bedömningar gör gällande att mellan dödsdomar verkställs årligen. Avrättningar sker genom arkebusering. FN:s specialrapportör för tortyr kritiserade sommaren 2005 Mongoliet för bristen på officiell statistik kring dödsstraffets tillämpning. En dödsdömd har möjlighet att få besök av en anhörig men specialrapportören var starkt kritisk till att dödsdömdas anhöriga oftast inte underrättas om datum för avrättning och inte heller får ta hand om kvarlevorna för begravning. Dödsstraffet är inte föremål för någon omfattande samhällsdebatt. 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Medborgarnas konstitutionella rätt att fritt förflytta sig inom och utom landet respekteras. Det är inte svårt att få pass. Den snabba urbaniseringen har lett till att det blivit svårare för myndigheterna att erbjuda god samhällsservice för nyinflyttade i Ulan Bator och andra städer. Myndigheterna har i Ulan Bator börjat avgiftsbelägga mantalsskrivning som ett led i försöken att minska inflyttningstakten. 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Den mongoliska författningen ger ett långtgående skydd för den enskildes rättssäkerhet. Enligt författningen är domstolssystemet oberoende och de flesta rättegångar offentliga. Retroaktiv lagstiftning är förbjuden. Åtalade har rätt till offentligt biträde/advokat oavsett om han/hon saknar medel att själv bekosta en sådan eller inte. I praktiken förekommer det dock att tillgången till advokat försvåras. Polisens insamling och analys av bevis är dessutom ofta bristfällig. Polismyndigheter kan frihetsberöva misstänkta brottsutövare i upp till 72 timmar innan beslut måste tas om häktning. Representanter för vissa enskilda organisationer menar att domstolar och offentliga åklagare ibland påverkas av politiska hänsynstaganden. Åklagarämbetet samt det offentliga försvarsämbetet lider av fortsatt undermålig utbildningsnivå och otillräcklig personalstyrka. Korruption är ett

5 omfattande problem, vilket har en mycket negativ inverkan på bland annat rättssäkerheten. Korruptionsfrågan är emellertid politiskt prioriterad och FN:s konvention mot korruption ratificerades i januari I enlighet med parlamentets antagande av en antikorruptionslag 2006 inrättades under 2007 ett antikorruptionsråd. I Transparency Internationals index från 2007 rankas Mongoliet tillsammans med bland andra Dominikanska republiken, Libanon och Algeriet på delad 99:e plats (av 179 undersökta länder och territorier). 7. Straffrihet Effektiva mekanismer saknas för att utreda misstänkta fall av tortyr och andra övergrepp från myndigheternas sida. Den omfattande korruptionen inom många delar av samhället bidrar till misstankar om att vissa personer i högre ställning i praktiken åtnjuter straffrihet. Flera enskilda organisationer, oppositionspolitiker och representanter för internationella organisationer tar upp korruption som ett av Mongoliets huvudproblem. Politiker från samtliga partier, statstjänstemän och chefer inom statliga företag anses vara särskilt korrupta. Parlamentsledamöters inkomstkällor är inte offentliga. I en undersökning utförd av mongoliska handelskammaren 2004 svarade 70 procent av tillfrågade företag att de betalade mutor för att kunna verka på den mongoliska marknaden. Mongoliet ratificerade år 2002 den så kallade Romstadgan om anslutning till Internationella brottsdomstolen (ICC). 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Den mongoliska författningen garanterar allmän yttrande-, mötes-, förenings-, religions-, demonstrations- och tryckfrihet. Överlag respekteras också dessa rättigheter. Föreningsfrihet råder således, men fackföreningsrörelsen har upplevt en dramatisk nedgång i antal medlemmar sedan övergången till demokrati och marknadsekonomi Andelen anslutna 2004 var cirka 20 procent. På många arbetsplatser, särskilt i offentliga sektorn, saknas verksamma fackföreningar. I en undersökning publicerad 2006 av Mongoliets kommission för mänskliga rättigheter uppgav 12 procent av de tillfrågade fackliga representanterna inom den privata sektorn att deras arbetsgivare på olika sätt försvårade deras verksamhet. 5

6 Sedan demokrati infördes i början på 1990-talet har en pluralistisk medievärld gradvis vuxit fram, framför allt i huvudstaden. Mongoliet saknar dock en tradition av oberoende, granskande journalistik och i stort sett samtliga medier är lojala mot endera regeringspartiet eller något av oppositionspartierna. Enligt Amnesty International var yttrandefriheten 2006 kraftigt begränsad. Amnesty rapporterade att över 40 journalister fått utstå hot och trakasserier och dessutom har tio journalister anhållits och fått sin utrustning förstörd under demonstrationer. De senaste åren har flera kommersiella kanaler blivit tillgängliga för allmänheten. Antalet parabolantenner på landsbygden ökar. Voice of America och BBC sänder radio på FM-nätet i Mongoliet. Det saknas uppgifter om att internetcensur förekommer. Demonstrationsrätt råder i Mongoliet. Tillstånd måste sökas för att utföra demonstration på allmän plats. Så sent som år 2004 rapporterades att ungefär 15 procent av ansökningarna blev avslagna. Full religionsfrihet råder i Mongoliet. Buddhismen är den dominerande religionen (över 90 procent av befolkningen), men andra samfund tillåts verka fritt. Religiösa samfund måste registreras. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Sedan 1990 har Mongoliet varit en parlamentarisk demokrati med vissa inslag av presidentstyre antogs Mongoliets nya konstitution som lade grunden till det nuvarande politiska systemet. Mongoliet är en republik med president som statschef. Presidenten, som företrädesvis har ceremoniella uppgifter, väljs för fyraårsperioder (senast 2005) och kan enligt konstitutionen fullfölja två mandatperioder. Parlamentet (hural) har en kammare och väljs för en fyraårsperiod (senast 2004). Nästa parlamentsval äger rum i juni Parlamentet har 76 ledamöter. Premiärministern utses av parlamentet. Parlament, president och lokalregeringar väljs direkt av folket i skilda val. Rösträttsåldern är 18 år. Mongoliska medborgare som fyllt 25 år har rätt att kandidera i parlamentsval. Rätten för medborgare att delta i det politiska livet, att rösta, ställa upp i val och att få tillträde på lika villkor till offentlig tjänst är i teorin oinskränkt. Den omfattande korruptionen uppfattas dock allmänt påverka möjligheten för allmänheten att delta på lika villkor. Det finns 18 politiska partier registrerade, varav fem är företrädda i parlamentet. De två största partierna i Mongoliet är det gamla kommunistpartiet MPRP (Mongolian People's Revolutionary Party) och det demokratiska partiet (DP). Den politiska debatten är livaktig. Efter valet 2004 har Mongoliet haft tre koalitionsregeringer, den senaste 6

7 7 regeringsombildningen skedde i december Sedan den första koalitionsregeringen upplöstes i januari 2006 har MPRP kontrollerat majoriteten av regeringsposterna. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Nedläggningen av olönsamma statliga företag i samband med övergången från planhushållning till marknadsekonomi ledde fram till för ett par år sedan till en omfattande arbetslöshet. På senare år har det dock rapporterats om en ökning i sysselsättningsgraden i takt med att ekonomiska reformer genomförts. Asiatiska utvecklingsbanken rapporterade så sent som 2003 om en arbetslöshet motsvarande 14 procent. EIU och UNDP uppger att arbetslösheten 2006 endast uppgick till drygt tre procent. Detta inkluderar dock endast de som registrerat sig som arbetslösa och arbetssökande hos myndigheterna. UNDP konstaterar i en rapport från i år att den verkliga andelen arbetslösa och undersysselsatta troligen överstiger tio procent. Arbetstagare har enligt den mongoliska författningen rätt att organisera sig i fackföreningar. Denna frihet respekteras, liksom överlag även den lagstadgade strejkrätten. Löner bestäms vanligen av arbetsgivaren ensam även om det formellt ska ske en trepartsförhandling mellan arbetsgivare, arbetstagare och staten var den lagstadgade minimilönen strax över 30 USD i månaden, vilket inte räcker för att upprätthålla en tillfredsställande levnadsstandard. 40 timmars arbetsvecka infördes Bristande resurser gör att industrin ofta tvingas använda gamla och dåligt underhållna maskiner. Detta gör att arbetsplatsolyckor är relativt vanliga, inte minst inom gruv-, energi- och byggsektorn. Mongoliet har ratificerat samtliga av ILO:s så kallade kärnkonventioner om mänskliga rättigheter, senast 2005 ratificerades de båda konventionerna mot tvångsarbete. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Undernäring är fortfarande ett problem i vissa delar av landet, framförallt på landsbygden. För utsatta grupper, såsom barn, arbetslösa och ensamstående mödrar, är tillgången till livsmedel osäker. Omkring 13 procent av alla barn under fem år beräknas vara undernärda. Underskott av jod och flera vitaminer, vilket till stor del beror på kostvanor, leder till allvarliga hälsoproblem. Stora delar av befolkningen har inte tillgång till rent dricksvatten. Förväntad medellivslängd 2007 är 67 år. Enligt WHO utgjorde år 2004 den mongoliska

8 8 statens utgifter för hälsovård tio procent av statsbudgeten och knappt sju procent av BNP. Dödligheten bland barn under fem år var år 2004 enligt WHO 52 barn av För 2007 är uppskattningen för nyfödda 42 barn av Det finns indikationer på att andelen mödrar som dör i barnsäng har ökat under de senaste årens ekonomiska omställning och den ökade fattigdom som för stora grupper som följt i dess spår. Enligt sjukförsäkringssystemet betalar alla medborgare en grundavgift för behandling och läkemedel. Behövande ska kunna få vård som i övrigt är kostnadsfri, men avgifterna utgör en avsevärd börda för fattigare hushåll. De väldiga geografiska avstånden och bristen på utbildade läkare försvårar tillgången till vård på den glesbefolkade landsbygden. I praktiken finns inte heller adekvat sjukvård tillgänglig för utsatta grupper i slumområden och för de hemlösa. Bland annat anpassningen till marknadsekonomi o har medfört att inflyttningen till städerna ökat kraftigt i omfattning det senaste decenniet. Det har tidvis varit svårt för myndigheterna att hålla jämna steg med utvecklingen och kunna erbjuda god sanitet, hälsovård och utbildning i de stora gerområden (ger ett slags mongoliskt nomadtält) som i snabb takt vuxit upp kring Ulan Bator och andra städer. Problemen med alkohol- och drogmissbruk och sexuellt överförbara sjukdomar ökar. Mongoliet har hittills bara haft ett fåtal officiellt rapporterade fall av hiv/aids. UNAIDS uppskattar dock att det finns ett hundratal ej upptäckta fall, och omfattande prostitution gör Mongoliet sårbart för en framtida epidemi. Tuberkulos är vanligt och är ett stort hälsoproblem. 12. Rätten till utbildning Enligt författningen ska staten erbjuda gratis skolgång, som är obligatorisk, för alla barn upp till 16 års ålder. I praktiken är det vanligt att barn på landsbygden och i slumområden slutar skolan tidigare än så för att börja arbeta och bidra till familjens försörjning. Många landsbygdspojkar slutar skolan i tidiga tonåren för att börja arbeta som herdar. Flickor har något bättre möjligheter att slutföra grundskolan. Enligt Världsbanken påbörjade endast 83 procent av alla behöriga barn grundskolan år 2005 och av dessa beräknas drygt fem procent hoppa av under utbildningens gång. Utbildningens kvalitet skiljer sig kraftigt mellan stad och landsbygd. De stora avstånden och den låga befolkningstätheten på landsbygden medför särskilda problem. För fattiga familjer är det svårt att få råd med skolböcker och

9 transport. Läskunnigheten bland vuxna är trots detta hög 98 procent. Enligt EIU (Economist Intelligence Unit) avsattes nästan 16 procent av statsbudgeten för utbildning Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Mongoliet är, enligt Världsbankens statistik, ett låg/medelinkomstland med en genomsnittlig årsinkomst på 880 USD per capita Landet hamnar på 114:e plats av 177 i FN:s utvecklingsindex från En stor del av landets 2,9 miljoner invånare är beroende av boskapsskötsel för sin försörjning. Den låga utvecklingsnivån och ett politiskt system som fortfarande är under utveckling förklarar många brister i sociala och ekonomiska rättigheter. Fattigdom samt bristande tillgång till skolgång och sjukvård är fortfarande utbredda problem Inkomstklyftorna är stora och växande. Drygt 32 procent av befolkningen levde 2006 under den nationella fattigdomsgränsen, många av dem var barn. I den sociala och ekonomiska omställningens kölvatten har många, främst särskilt utsatta grupper såsom fattiga, kvinnor och barn fått uppleva en allt sämre livssituation. Dessa grupper saknar ofta tillgång till grundläggande skydd och välfärd och har således även sämst förutsättningar att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter. Oroväckande tendenser som visar på att fattigdomen ökar kan skönjas. Enligt UNDP ökade Mongoliets GINI-koefficient (förmögenhetsspridning) från 0.33 år 2002 till 0.38 år Även bland dem som har sysselsättning är fattigdomsgraden betydande. De senaste åren har dock en återhämtning ägt rum och tillväxten har varit god var tillväxten hela 8,4 procent, främst beroende på höga råvarupriser och fortsatt gynnsam väderlek. Gruvindustrin (bland annat koppar och kol) står för huvuddelen av exporten och BNP. Mycket litet av tillväxten har dock nått ut till de fattigaste. Den mongoliska staten har identifierat fattigdomsbekämpning som ett av de viktigaste nationella målen på medellång sikt, och i den nationella utvecklingsstrategi som har utarbetats i samarbete med de största biståndsgivarna är uppnåendet av milleniemålen en högprioriterad fråga. Strategien har dock inte godkänts i parlamentet ännu. Mongoliet fortsätter att vara ett mycket biståndsberoende land. Biståndet svarade 2006 för drygt 16 procent av Mongoliets BNP. 9

10 10 OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Kvinnor har drabbats oproportionerligt hårt av den ekonomiska omställningsprocessen. Många mongoliska familjer leds av ensamstående mödrar och dessa kvinnor och deras barn är överrepresenterade bland de fattigaste. Födelsetalen har sjunkit kraftigt sedan 1980-talet till följd av de bistra ekonomiska utsikterna för många kvinnor, och ligger 2006 enligt UNDP på 2,4 barn per kvinna. Regeringen har dock infört ekonomiska incitament för ökad nativitet. Våld mot kvinnor är ett allvarligt socialt problem i Mongoliet. Alkoholmissbruk anses vara en starkt bidragande orsak, enligt uppgift är våldet alkoholrelaterat i åtminstone 60 procent av fallen. Enligt officiella siffror rapporterades 320 våldtäkter i Mongoliet år Mörkertalet är med största sannolikhet stort och lagstiftning som kriminaliserar sexuella övergrepp inom äktenskapet saknas. En rad kvinnojourer har vuxit fram och ett nationellt centrum mot våld arbetar för att förebygga våld i hemmet och bistå offren. Lagstiftningen saknar förutom förbud mot våldtäkt inom äktenskapet, även bestämmelser om sexuellt ofredande trädde dock en ny lag i kraft, vilken har givit myndigheterna bättre möjligheter att beivra våld hemmet. Det är dock ännu för tidigt att bedöma hur stor effekt den nya lagen har haft på det utbredda bruket av våld i hemmet. Mongoliet är både ursprungsland och ett transitland för människohandel, ett problem som växer i takt med ökande inkomstklyftor och som försvåras av det svaga rättsväsendet. Människohandel är ett problem som först på senare år uppmärksammats av de mongoliska myndigheterna. Även om Mongoliet inte har undertecknat FN:s konvention om gränsöverskridande brottslighet jämte dess fakultativa protokoll, Palermo-protokollet, är människohandel emellertid förbjudet enligt mongolisk lag. Dock medför otillräckliga definitioner och andra brister i lagstiftningen att det är svårt att åberopa förbudet i domstol. Enligt Amnesty Internationals rapport från 2006 har det inte skett någon markant förbättring av dessa missförhållanden. Kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar, i förvaltningen och i näringslivet. Situationen har förvärrats under senare år var 23 procent av parlamentsledamöterna kvinnor, mot tio procent 2000 och endast sju procent i det nu sittande parlamentet (2007). Samma trend återspeglas i politiska församlingar på lägre nivåer.

11 Författningen förbjuder diskriminering på grundval av kön och principen om lika lön för lika arbete är lagstadgad. Kvinnor utgör runt hälften av den förvärvsarbetande befolkningen. Undersökningar visar att mongoliska kvinnor genomsnittligt arbetar fler timmar, men får mindre betalt är sina manliga kollegor. Kvinnor utgör majoriteten av studenterna inom högre utbildning (två tredjedelar av universitetsstudenterna 2004). 15. Barnets rättigheter Barnarbete är vanligt i Mongoliet, framför allt på landsbygden och inom gruvindustrin, men även i städerna. År 2002 undertecknade Mongoliet och ILO ett Memorandum of Understanding mot barnarbete. Barn som har fyllt 14 år får enligt lagen arbeta med sina föräldrars medgivande. Straffbarhetsåldern i Mongoliet är 16 år för "vanliga brott" och 14 år för "allvarliga brott". Enligt mongolisk lagstiftning är lägsta ålder för rekrytering till de väpnade styrkorna 18 år vilket uppfyller barnkonventionens krav. FN:s kommitté för barnets rättigheter har framfört kritik mot att Mongoliet häktar minderåriga under långa perioder och mot att straffsatserna är för hårda i proportion till utfört brott. Mongoliets kommission för mänskliga rättigheter framförde 2006 kritik mot att barn till föräldrar som frihetsberövas eller häktas lämnas utan tillsyn från myndigheter. Den utarmning som drabbat många familjer har lett till en ökad förekomst av gatubarn i städerna, framför allt i Ulan Bator. Enligt den senaste folkräkningen utförd år 2002 identifierades hemlösa barn mellan sju och 18 år. Enskilda organisationer och givarorgan uppskattar dock att den verkliga siffran är mellan och barn. En undersökning av National Centre Against Violence visar att 60 procent av dessa barn lämnar sina hem på grund av missförhållanden dokumenterade polisen över 200 fall av barnprostitution. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Mongoliet har ett fåtal minoritetsgrupper, den största utgörs av etniska kazaker (cirka personer eller fem procent av befolkningen) var tre parlamentsledamöter etniska kazaker. Det finns även ett mindre antal etniska ryssar. Minoritetsgrupper utgör en liten del av befolkningen och utsätts såvitt är känt inte för någon diskriminering. Kinesiska affärsintressen ökar kontinuerligt i Mongoliet, vilket bland annat har lett till en ökad grad av motvilja bland den mongoliska allmänheten mot den kinesiska inflyttade minoriteten i landet. Rapporter om hot mot kinesiska butiksinnehavare, 11

12 12 vandalisering mot kinesisk egendom och några fall av misshandel har förekommit under Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Information om situationen för homo-, bi- och transsexuella är bristfällig. Enligt uppgift bildades, som en reaktion mot polistrakasserier på slutet av 1990-talet, ett par olika organisationer för att tillvarata homosexuellas rättigheter. Eventuellt kan lagen som förbjuder "omoralisk tillfredsställelse av sexuella begär" användas mot homosexuella. Grundlagens formulering om förbud mot diskriminering nämner inte uttryckligen sexuell läggning. 18. Flyktingars rättigheter Mongoliet har inte ratificerat FN:s flyktingkonvention och landet saknar flyktinglagstiftning. Regeringen samarbetar dock med UNHCR och andra humanitära organisationer för att bistå flyktingar och respekterar enligt dessa i praktiken vissa av de viktigare principerna i flyktingkonventionen. Formell asylprocedur saknas dock, liksom begreppet flyktingstatus. Mongoliska myndigheter har enligt uppgift sedan 2005 hjälpt ett par hundra nordkoreanska flyktingar att nå Sydkorea. Tidigare överlämnades nordkoreanska flyktingar, som korsat gränsen från Kina, till kinesiska myndigheter. 19. Funktionshindrades rättigheter Situationen för funktionshindrade liknar den som finns i många andra fattigare utvecklingsländer. Staten ger ett visst understöd till enskilda och erbjuder skattelättnader till arbetsgivare som anställer funktionshindrade. Tillgängligheten av samhällelig service är dock begränsad och existerande lagstiftning på området uppvisar fortfarande brister. Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter (NHRCM) konstaterade i sin rapport 2007 att budgetallokeringen är långt ifrån tillräcklig för att funktionshindrade ska kunna ges det stöd och skydd de enligt lag är berättigade till. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende organisationer kan verka fritt och det finns en mängd MRrelaterade organisationer i Mongoliet, av vilka många fokuserar på kvinnors rättigheter. Dessa organisationer för dock fram kritik mot bristande transparens, dialog och information från regeringens sida.

13 Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Mongoliet samarbetar med FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna och andra FN-organ för att främja mänskliga rättigheter. De många givarna, inklusive Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och Europeiska Unionen fokuserar på fattigdomsbekämpning, utbildning och hälsa. De tre enskilt största bilaterala givarna är USA, Japan och Tyskland. Prioriterade områden är utvecklande av MR-mekanismer och demokratisk samhällsstryning. Enskilda organisationer spelar en stor roll när det gäller att föra denna process framåt. En vidareutveckling av den privata sektorn är ett annat prioriterat område som i det längre perspektivet anses ha stor betydelse för fattigdomsbekämpning. Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet, som uppgått till mellan 15 och 30 miljoner kronor årligen under 2000-talet, ska enligt regeringsbeslut 2007 fasas ut och upphöra senast Utvecklingssamarbetet har syftat till att bekämpa fattigdomen genom stöd till reformprocesser och utveckling av institutioner som främjar en demokratisk samhällsutveckling och mänskliga rättigheter. Insatserna har i huvudsak genomförts i form av tekniskt samarbete bundet till svenska resurser inom områden där Sverige har spetskompetens och där det finns en mongolisk efterfrågan. Huvudsakliga samarbetsområden av relevans för MR-frågor har varit reformutveckling inom offentlig förvaltning samt integrering i samhället av utsatta grupper. Stöd i form av kapacitetsutveckling ges också till den 2001 inrättade nationella kommissionen för mänskliga rättigheter i Mongoliet (NHRCM).