Möss och människor - är antropocentrism och djurrättsetik sitt respektive motsatspar?

Transkript

1 Lunds Universitet: Filosofiska Institutionen Praktisk Filosofi: B-uppsats: Dan Egonsson Möss och människor - är antropocentrism och djurrättsetik sitt respektive motsatspar? Jonatan Forsberg 1

2 antropocentrisk: med människan som (universums) medelpunkt djur: levande varelse som inte är en växt; vanligt även i motsats till människa etik: läran om seder och moral människa: person, individ: som biologisk art: ofta i motsats till andra levande varelser 1 Inledning Djur är inte människor Nordins jargong Den förnuftiga människan Musse är ingen mus Svenssons bok Den fria människan Mina djuretiska funderingar Den moraliska människan Slutord Appendix: Ingemar Nordins veganer Noter Tack till John Steinbeck för titeln Of Mice and Men som i sin tur lånat den av en strof hos den skotske diktaren Robert Burns. Översättaren Sven Barthel berättar att dikten handlar om en bonde som under höstplöjningen ofrivilligt kommer att förstöra ett rede som en liten mus förberett till vintern: allt arbete, allt förutseende tjänade inte något till, av en tillfällighet blev allting ödelagt. Strofen slutar med en vemodig reflexion: De vackraste och klokaste planer, både av möss och människor, går ofta till spillo. 2 Tack också till de otaliga diskussioner som förts på mailinglistan vegan-djuretik där jag lärt mig vrida och vända på filosofier i över sex år. 2

3 Inledning Mycket har hänt sedan det första ögat, då ett nervsystem blev så komplicerat att det kunde göra jämförelser mellan responser från olika intill varandra sittande ljuskänsliga celler. Även om den varelsen kanske inte hade mycket av det som kan liknas vid ett medvetande är tanken på att jorden för första gången blev sedd ändå ganska stor. Rudimentära bilder som gjorde att den rörliga varelsen blev bättre på att skydda sig eller hitta mat. Det gjorde naturligtvis att dessa överlevde i större utsträckning och gynnades i det naturliga urvalet, vilket långt senare banade vägen för högre medvetande med förmåga till olika former av alltmer komplicerade känslor. I sin förlängning banade det även vägen för förnuftet och moralen, förnuftets kanske viktigaste förmåga. Med en sådan bakgrund är det inte svårt att förstå att skillnaden mellan det mänskliga medvetandet och många av de andra djurens medvetanden på vissa sätt enbart handlar om gradskillnader. Men det gör också att man förstår hur unik människan är; vi är på många sätt mycket mer, något annat, än de andra djuren. Vi har slitit oss loss ur den biologiska kontinuiteten och skapat oss vår egen. Vårt mänskliga förnuft ger oss förmågan och friheten att göra långt mycket mer än någon annan art. Jag ska i den här b-uppsatsen främst ta upp och diskutera de invändningar Ingemar Nordin presenterar i Djur är inte människor och Per Svensson i Musse är ingen mus mot den samtida djurrättsliga diskussionen. Trots titlarnas likhet presenterar de båda kritik från lite olika håll. Nordin vill slå fast att människan på grund av sitt förnuft har ett inneboende värde som är vitt skilt från alla andra värden. Svensson verkar mena att djurrätten står i motsättning till humanismen. Då båda texterna är tämligen polemiskt skrivna riskerar jag att själv falla i den gropen. När jag då ställer frågan om djurrätt är antropocentrismens antites och vice versa gör jag det lite enkelt för mig. Båda är begrepp som är tämligen vaga och det är inte säkert att varken Svensson eller Nordin menar exakt det jag tolkat, inte heller att de skulle bestrida alla mina slutsatser. Jag kommer därför att försöka bemöta deras argumentering var för sig och försöka att presentera även positiva argument i mina djuretiska funderingar. 3

4 Nordins jargong Jag blir uppretad när jag läser Ingemar Nordins pamflett Djur är inte människor 3. Jag tycker nämligen att han skriver på ett sätt som nedvärderar frågan. Då han i inledningsmeningen skriver om veganismens attacker 4 känns det som om han inte verkar vilja ta den djuretiska diskussionen på allvar. I den här texten ska jag inte försöka definiera begrepp som vegan eller djurrättaktivist, eller skilja mellan olika former av djurrättsaktivism. Men jag kan i alla fall föreställa mig (och anta att det inte är helt ovanligt) en person som av religiösa, icke djuretiska, anledningar är laktovegetarian och på grund av sin psoriasis eller migrän bestämmer sig för att lägga av med komjölken, och därmed blir vegan. Denna person skulle då i Nordins begreppsvärld, med rimlig tolkning, vara någon som sysslade med attacker mot slakteribilar och forskningslaboratorier 4. Hur som helst, Nordin skriver att han ser djurrättsaktivism ( veganism ) som ett utslag av en allmän trend i samhället. En slags nypuritanism som har ökad intolerans som följd. Efter detta konstaterande skriver han att det numera anses legitimt att öppet visa sin intolerans mot andra människors livsstilar genom mjuk terrorism och rop på lagstiftning 4, varefter han skriver om hur miljövänner och djurrättsaktivister tillsammans med xenofober och något som kallas hälsomaffian sysslar med denna intolerans. Även om detta inte är Nordins huvudpoäng tycker jag att den är viktig att poängtera. Det tankesätt som ligger bakom den världssyn som Nordin ger uttryck för ovan tror jag inte är speciellt hälsosam för moralfilosofin. Eller för demokratin och politiken för den delen. Jag tror inte att idéer i sig själva är speciellt farliga, men konsekvenserna kan antagligen bli lite läskiga. Jag tror att om man inte längre kan fatta beslut som inte grundar sig på att man anpassar sig till den starke (i Nordins exempel blir det väl de stora oljebolagen, den vite infödde och kulturellt betingade svensken och den som inte är allergisk mot cigarettrök), är man illa ute. Finns det inte längre en moralisk dimension, någonstans där man kan väva in alla argument och väga dem för och emot varandra, ja då är vi antagligen i ett väldigt otrevligt samhälle. Inte heller tror jag att detta med nödvändighet skulle leda till en ökad intolerans, snarare mer förståelse för varandra och därmed en ökad tolerans. Framtida generationers möjlighet att kunna andas luften och bruka jorden, samt människors behandling av icke-mänskliga djur är bra exempel på problem som diskuteras och tas hänsyn till i en värld där människor betraktas som förnuftiga varelser och därmed moraliska agenter. Jag har svårt att tro att Nordin inte håller med mig, därför ska jag försöka se igenom den osakliga jargong han använder sig av i sin text och försöka bemöta hans huvudpoäng mot de djurrättsfilosofer han argumenterar mot. Den förnuftiga människan Ingemar Nordin skriver i de två på inledningen följande delarna om utilitarismen. Han skriver om Peter Singers Djurens Frigörelse, och kritiserar den preferenstillfredsställelsemaximerande konsekvensetik den argumenterar med utgångspunkt från. Argumentationen innehåller de standardargument som diskuteras utilitarister och icke-utilitarister emellan. 4

5 Hade jag haft mer utrymme hade jag skrivit om min syn på utilitarism, men det är inte det denna korta uppsats ska handla om. Nej, den mer intressanta diskussionen återfinns i Nordins text först när han gått igenom Tom Reagans Djurens Rättigheter och påbörjar sin mer explicita etiska kritik av djurrätts-/djurfrigörelsefilosofin och sitt resonemang om varför människan är unik. Nordins tes är den att människan är den enda som förtjänar moraliska rättigheter och detta som en konsekvens av att förnuftet i hans värld är det fundamentala egenvärdet. Hans argumentation går ut på att människan som art har skapat en civilisation, en utveckling vid sidan av den biologiska. På grund av att vissa människoindivider har förmågan att på ett medvetet och systematiskt sätt kunna granska, analysera, planera och utvärdera sitt handlande så att de skapar något genuint nytt 5 ska människoarten vara de som får styra och ställa på ett mer eller mindre godtyckligt sätt hur de vill med de andra djuren. Att det är skillnad på moraliska agenter och andra medvetna varelser är inte ett speciellt kontroversiellt påstående, det är väl det som skiljer de flesta av oss människor från de övriga djuren. Men Nordin försöker på ett vagt sätt få detta att innebära att vi är de enda som har moraliskt egenvärde. Han gör detta genom att skriva om hur människor är de som skapar moraliskt värde och att moralen inte finns utan oss 6. En diskussion som naturligtvis är intressant, men precis som djuretiker länge förklarat, föga relevant för en etisk diskussion som handlar om hur vi människor bör agera och skapa vårt samhälle. För även om de flesta människor har förnuft, eller i alla fall möjligheten att använda sitt förnuft, innebär det inte att alla har det. Jag vill bestämt hävda att små barn eller förståndshandikappade har intressen som förtjänar moralisk relevans, och det säger sig Nordin också hävda. Han försvarar sitt ställningstagande genom att skriva att alla människor har en hjärna vars biologiska funktion är att utveckla ett förnuft 7. Hade diskussionen rört det mänskliga genomet hade detta möjligen varit sant, men det finns naturligtvis sjukdomar som innebär att mänskliga foster är predestinerade att inte utveckla förnuftsförmåga. Vad skulle hända om mycket mer förnuftiga rymdvarelser skulle landa på jorden, eller om man hittade vissa människor med mycket mer förnuft? Skulle Nordin då i samma anda som han försvarar utnyttjande av primater hävda att vi människor inte har ett fullt utvecklat förnuft? Rymdvarelserna som var så enormt mycket smartare än oss skulle i Nordinsk anda kunna skriva (om de nu sysslade med sådant) att människohjärnan har inget utvecklat förnuft därför att den saknar (har inte) förnuftsfunktionen 8. Om förmågan att kunna utveckla förnuft är det som är av moralisk relevans (varför små barn har rättigheter enligt Nordin) borde man väl kunna tänka sig att det är rimligt att andra djurarter än människan skulle kunna utveckla förnuft i framtiden. Det är väl inte helt orimligt att tänka sig att det naturliga urvalet skulle gynna en sådan utveckling? Eftersom dessa djurarter då kan utveckla förnuft borde deras intressen ha moralisk relevans. Nordin skulle väl då invända med att det är relevant enbart när det utvecklas under en livstid, men det är ju som sagt inte aktuellt hos vissa former av förståndshandikapp 9. Nordin är inne på att vi har fått förnuftet genom det naturliga urvalet, alltså genom en biologisk evolutionsprocess slumpmässiga mutationer. Borde man då inte i samma anda kunna resonera sig fram till att de slumpmässiga mutationer som leder till vissa former av förståndshandikapp också har moralisk relevans och att de därför på ett moraliskt relevant sätt blivit fråntagna sitt förnuft och då, med Nordins resonemang, sina moraliska rättigheter? 5

6 Enligt vissa forskare och psykologer hade människor ingen förmåga till kritiskt tänkande och förnuft för 3000 år sedan. Detta berodde enligt dem på att man helt följde inre röster. Man hade ingen fortlöpande tankeström och därmed inget jagmedvetande. Att det byggdes städer, skepp och vägar är ingalunda ett exempel på motsatsen då dessa människor helt följde instruktioner de trodde sig få från gudarna 10. Var dessa oförnuftiga människor varelser som inte bör ha moraliska rättigheter enligt Nordin, oförnuftet gällde ju hela arten? Nej, skulle Nordin säga, de har ju fortfarande förmågan att utveckla förnuft. När i utvecklingsprocessen; hur länge ska förnuftet ha legat latent eller hur många mutationer ska det skilja från genomsnittsmänniskan? För hur många tusen eller tiotusen år sedan, vi blev tillräckligt förnuftiga för att tillskrivas moraliska rättigheter är antagligen heller inget Nordin vill diskutera. En dylik diskussion kan föras fram och tillbaka för att hitta mer eller mindre godtyckliga, och antagligen ganska bräckliga grunder för att förnuft ska vara egenvärde med stort e. Till syvende och sist måste det helt enkelt handla om att Nordins ståndpunkt går ut på att människor är de enda med egenvärde, punkt. Att hitta ett kriterium som skiljer alla människor från alla de andra djuren är nämligen svårt (trots att Nordin vill ge sken av motsatsen) såtillvida att man inte vill föra fram argument av metafysisk karaktär av typen att alla människor är besjälade och de övriga djuren är det inte. Förnuftsegenskapen, som Nordin beskriver den, är möjligen något unikt för den mänskliga arten, men inte något man kan tillskriva alla människor. Så oavsett om man postulerar att människan som art, utan argumentation, är de enda som ska tillskrivas moraliska rättigheter, eller om man anser att alla människor ska få rättigheter på grund av vissa människors förnuft innebär det att man ignorerar den etiska frågeställningen: Varför? Hur kommer det sig att inte schimpanserna, som i viss mening är personer med tids- och rumsuppfattning och har rudimentära former av förnuft, bör få moraliska rättigheter? Varför ska inte korna eller grisarna som delar de delar av hjärnan med oss människor som alla de mer primala känslorna härrör ur, eller av vilken anledning ska inte hundarna som har levt så länge tillsammans med oss människor att vi blivit evolutionärt anpassade till varandra, tillskrivas moraliska rättigheter? En förnuftig inställning till det hela borde ju istället välkomna ett förnuftsmässigt samtal och handla om vad som är rimligt att anta om de andra djurens medvetanden, om vad de känner, önskar och i viss mening tänker. Där finns det naturligtvis enorma skillnader mellan en fisk och en människoapa (en mer utförlig diskussion finns i David DeGrazias Taking Animals Seriously 11 ). Som de rationella människor och som de moraliska agenter vi är borde vi ju då vara beredda att ta konsekvenserna av detta resonemang. På vilket sätt försvarar man förnuftet om man inte argumenterar mot den samtida behandlingen av många av de andra djuren? Medvetande är stort och mäktigt och förnuftsegenskapen är möjligen ännu större och mäktigare. Det är den som gör de flesta av oss människor speciella, den ger oss antagligen ett rikare liv, och ett svårare liv. Den gör oss till herrar på täppan. Samtidigt ger förnuftsegenskapen oss ett ansvar vi inte kan fly ifrån. Nordins slutmening går ut på att den enda umgängesform som är anständig en moralisk varelse som människan är att verka genom förnuftet, jag håller med honom och skulle inte 6

7 kunna uttrycka min ståndpunkt klarare 12. Möjligen skulle jag tillägga att vårt förnuft ger oss också möjligheten att förstå vår okunskap, varför vi inte bör drabbas av storhetsvansinne och tro att vi kan bete oss hur som helst. Förnuftet ger oss förmågan till ödmjukhet. Svenssons bok Per Svenssons Musse är ingen mus 13 är i förhållande till Djur är inte människor en text som är mycket mjukare skriven. Svensson angriper inte lika urskiljningslöst och aggressivt som jag tycker Nordin gör. En del av Svenssons bok går ut på att diskutera eutanasi, frågan om aktiv dödshjälp. Han kommer in på detta ämne eftersom det är någonting som Peter Singer starkt argumenterat för i många av sina texter. Singer är moralfilosof och hans huvudområde är tillämpad etik, varför det egentligen inte är speciellt konstigt att han både diskuterar vårt förhållande till djuren och vårdetik. Precis som det inte finns utrymme för att diskutera utilitarism har jag inte heller möjlighet att diskutera eutanasi, men jag känner i alla fall att jag måste påpeka en detalj: Jag tror att Svenssons sätt att binda ihop det massmördarprojekt som nazisterna stod för under andra världskriget med den diskussion som idag förs om aktiv dödshjälp inte är hållbart. Det är hur som helst en fråga som ständigt (och ofrånkomligen?) aktualiseras inom modern sjukvård. Inte heller är det en fråga som med nödvändighet har med djurrättsfrågan att göra. Då Svensson inte är lika analytiskt diskuterande är det svårare att hitta en tydlig tes, men som betraktelse är den tydligt argumenterade, varför jag inte tror att det är en omöjlighet. Jag tar mig därför friheten att tolka den röda tråden i Svenssons resonemang och hitta hans huvudpoäng. Men jag gör det med förståelse för att andra kanske kan hitta andra trådar och omfattande resonemang. Dessa resonemang kan naturligtvis strida mot varandra. Den fria människan Upprepade gånger, genom hela sin text, ger Svensson uttryck för att det som gör människan unik är hennes frihet. Ingen annan djurart kan stå över sin biologi och forma sin omgivning. Detta gör att människan måste ta moraliskt och politiskt ansvar för sina handlingar och ständigt välja sin värld 14. Vidare diskuterar Svensson John Stuart Mill i relation till Jeremy Bentham och konstaterar medhållandes att Friheten förutsätter människan 15. Antagligen har Svensson rätt, jag är i alla fall böjd att hålla med honom. Moralen, i alla fall en utvecklad sådan, förutsätter människan. För om vi ska undersöka moralbegreppet så innefattar det en möjlighet att kunna göra något med sin omgivning. Det förutsätter inte enbart ett förnuft, en förmåga till handlingsfrihet och att överskrida sig själv. I förlängningen innebär det även att en grundtrygghet, mat för dagen och kanske civilisation krävs. Det underliga ligger i Svenssons sätt att försöka få detta att stå i motsats till djurrätt. Han skriver att djurrättsaktivismen kan vara ett symptom på en mer djupgående civilisationskritisk och antihumanistisk rörelse i samtiden 16, och vidare att i så fall är 7

8 speciesismen bara ett annat ord för humanism 17. Men han kontrasterar detta med Det är fullt möjligt att vara antropocentrisk vegetarian 18 och menar att humanisterna hävdar att Just för att människan har en särställning åligger det henne att agera moraliskt också gentemot djuren 19. Det är därför svårt att tolka vad Svensson vill säga, kanske än svårare då han menar att singerianer brukar avvisa det sista påståendet med förakt 19. Vilka singerianerna är vet jag inte. Är de utilitarister har jag svårt att se att konstaterandet skulle vara sunt eftersom konsekvensetiken som sådan ställer mycket höga krav på ens handlande, orimligt höga enligt många. Är de djurrättsaktivister i allmänhet kan jag inte heller se att det är en rimlig utsaga, det är nämligen just det djurrättsetik kräver. Eller egentligen all etik, att se bortom sig själv och agera moraliskt. Precis som Nordin inte kan säga att alla människor är förnuftiga kan inte heller Svensson säga att alla människor är fria. En stor del människor lever under sådana förhållanden att de inte har möjlighet att välja eller skapa sin värld, de kan vara offer för naturkatastrofer eller ekonomiska strukturer. Att ställa moraliska krav på dem i samma utsträckning som vi människor som lever i överflöd är inte bara orimligt, jag skulle nog säga att det till och med är omoraliskt. Inte heller kan man ställa moraliska krav på små barn eller människor med vissa former av mentalt handikapp. Vissa moraliska krav kan inte ställas på människor med vissa fysiska handikapp. I en viss mening saknar dessa människor i alla fall en del av den frihet Svensson skriver om. Möjligen är det så att även vissa andra djurarter än människan kan tillskrivas något som kan kallas personskap, till exempel schimpanser. De är med andra ord personer 20, möjligen med en latent frihet av den art som Svensson skriver om. Om så är fallet, berövar vi inte dem vissa former av den frihet då vår civilisation utbreder sig på ett sätt som inte tar hänsyn till deras sätt att leva? För även om vi inte utrotar dem i vilt tillstånd som art (som ofta är fallet), förstörs deras förmåga att utveckla något slags civilisation då de lämnas väldigt lite utrymme. När det gäller domesticerade icke-mänskliga personer, kan visserligen inga moraliska krav bortom deras egocentriska och pragmatiska 21 moral ställas av det mänskliga samhället. Men det borde inte utgöra ett moraliskt problem, vi klarar nämligen av att leva med människor med sådana karaktärsegenskaper. Svensson menar att jämförelser med djur saknar annat värde än som känslomässigt övertalningsvärde. A är inte B. Djurhållning är inte slaveri. Slakteriet är inte ett förintelseläger. Analogin är falsk. 22. Djurhållning behöver inte på något sätt vara analog med slaveri, men det är antagligen inte sådan djurhållning djurrättsaktivister syftar på. Analogin kanske är falsk i den meningen att det inte är människor som av människor dödas i miljardtals, det är inte människor som på Swedish Meats slakterier föses fram genom smala gångar med hjälp av elbatonger och tvingas höra deras artgelikars frustrationsskrik eller lukta varmt blod. Djuren på betonggolven utan dagsljus eller inklämda i burarna är inte människor. Men de är kännande varelser, i den meningen är analogin riktig. Djuren är fullt förmögna att känna smärta och frustration, och det är människors moral som kan tillåta det. För djuren i den långa transportsträckan inklämd i en slaktbil är analogin falsk i den meningen att de inte förstår den, men de flesta av oss människor, vi kan förstå den. Vi har även friheten att göra någonting åt det. Lika lite som vi kan kräva moraliska handlingar av en människa som är oförmögen att handla, på grund av yttre eller inre faktorer, kan vi kräva det av en djurindivid. Men det betyder inte att vi andra, moraliska agenter, inte har skyldigheter gentemot dem. Det betyder inte heller att 8

9 deras intressen inte ska räknas med i den moraliska kalkylen. Att handla moraliskt förutsätter den frihet Svensson skriver om, men att bli behandlad moraliskt gör det inte. Mina djuretiska funderingar Den djupare mening jag tror att dessa båda skrifter vill hitta och förmedla är att människan, egentligen oavsett hennes förnuft eller frihet, är unik. Människovärdet är något som är annorlunda än värdet hos en bonoboschimpans eller en hund. Att man hyser en sådan uppfattning kan kanske förklaras av biologiska eller kulturella faktorer, men det är egentligen inget som behövs. Jag tror att det inte är ett problem att särskilja människan, det står inte i motsats till djurrätt. Antropocentrism innebär att man sätter människan i centrum, världen centrerar kring henne. Det är ett slags egoism, fast för hela den mänskliga arten. Egentligen är det något annat, något mer, än att konstatera människans unikhet. Trots att man värderar människor högre, av olika anledningar, innebär det inte att man hindras hänsynstagande till djurs intressen och att man kan väga till djurens fördel. Precis som jag kanske värderar nu levande människor mer än framtida generationer eller någon ur min familj framför en okänd betyder det inte att jag inte kan förstå att det ofta inte spelar någon roll, eller i alla fall inte en så stor roll att jag inte i vissa fall kan väga mot mina eller mina närmastes intressen. Antropocentrism hindrar inte ödmjukhet och förnuftigt resonemang, det gör däremot antropoteism människoförgudning. Är det då så att människovärdet riskerar att devalveras av djurrättens framfart? Innebär djurens frigörelse eller ett hänsynstagande till djurens rättigheter en fara för människan? Jag tror inte det. Den moraliska människan I tidningen Djurens Rätt! satte Per-Anders Svärd i en ledare för ett tag sedan fingret på något jag funderat på ett tag 23. Att vi människor gör oss en otjänst med vårt sätt att se på och behandla de andra djuren. Det är inte bara så att djurens situation i våra händer idag innebär en moralisk katastrof, vi degraderar även vår värdighet och vår intelligens genom att inte använda vårt förnuft och vår frihet. Jag tror att de fördomar vi har och det sätt på vilket vi exploaterar andra kännande varelser leder till avtrubbning, men också, med Svärds ord: förnedring i sina egna och andras ögon. Och innerst inne, ett gnagande självförakt. Människovärdet bygger delvis på hur vi beter oss, på djurrättens accepterande. Jag väljer att i konklusionen diskutera det område där vår relation till de andra djuren är som mest frekvent om än mest anonym: ätandet av andra djurs kroppar; köttätande. Det är det område där flest djur lever och dödas i händerna på människor, det är kanske också det som ses som mest naturligt hos den stora majoriteten av människor. Utöver de djurrättsliga argumenten finns det andra starka argument för att radikalt minska köttkonsumtionen, ironiskt nog för att hindra stora humanitära katastrofer 24. Men jag ska inte diskutera en minskad köttkonsumtion, min frågeställning handlar om det över huvud taget är rätt för människor som 9

10 har ett val att ha ihjäl andra kännande varelser för att äta dem. Min utgångspunkt kommer att vara lite annorlunda då jag inte kommer att diskutera individers utbytbarhet eller att försöka få fram ett teoretiskt exempel på när slakt inte orsakar lidande. Då min grundfråga handlar om huruvida antropocentrism och djurrätt står i motsatsförhållande kommer jag snarare att behandla människan, våra moraliska intuitioner. Jean-Paul Sartre konstaterade i sin existentialistiska filosofi att människan var dömd till frihet, och att hon på grund av guds död var ytterst ansvarig för sina handlingar. Det sägs om honom att han var tvungen att helt svänga om då han fick upp ögonen för att alla människor inte kan, alla människor har inte den fysiska möjligheten att ta fullt ansvar för sina handlingar, hela deras dagar går åt till att löneslava i en värld utan fackliga rättigheter. Något slags resonemang åt det här hållet gjorde kanske att Sartre ersatte det individuella ansvaret med kommunism. Oavsett om anekdoten om Sartre stämmer eller inte fångar det ändå ett sätt som många vill resonera på, eller snarare inte resonera på: man hänger sig åt ytterligheter. Antingen är vi antropoteister och gör människan till gud (som får bete sig i stort sett hur som helst), eller också hamnar vi i en avgrundsdjup håla tillsammans med maskar och skalbaggar. Det blir inget balanserat resonemang, vilket ger mig känslan av medeltid. Hur som helst är det så att vi människor, i alla fall vi som läser detta, har möjligheten att välja huruvida vi ska orsaka död med vårt ätande eller inte. Däri, mitt i Sartres konflikt, ligger djurrättsetiken. Vi är dömda till frihet men vi är inte kapabla att göra allt. Däremot vi kan göra något åt våra egna vanor och traditioner. I Den ensamma apan 25 skriver Bergljot Børresen att om vi börjar ta vårt ansvar över djurens livsförlopp på allvar kan vi åter anförtros den gamla makten över deras död 26. Jag tror inte att hon har rätt. Jag tror nämligen att även om dödsbegreppet problematiserats, vilket i min mening är någonting positivt, är det fortfarande något tabubelagt. Det ligger i sakens natur att ett berövande av någons hela framtid, oavsett om denna någon är medveten om framtiden eller ej, för många känns intuitivt fel. Detta även om dödandet på något outgrundligt sätt sker utan lidande, både för individen som dödas och för dess omgivning. Konsekvensen av det här betyder inte att dödande alltid är fel. Delvis kan denna intuition ha att göra med att vi har samma historia som Immanuel Kant och därför delar hans känsla av att man ska behandla andra individer inte bara som medel, utan även som mål. Men det finns ytterligare en dimension, människans och många av de andra djurens beteenden är lika, och lika på grund av lika anledningar. Vi känner igen oss i djuret och vi vill inte dö. Därför tror jag till exempel att behandlingen av en hund som man vet ska dödas om en viss tid, blir sämre än behandlingen av en hund som man vet ska leva i familjen tills han eller hon blir gammal och svårt sjuk. Därför tror jag att Børresen har fel då hon implicit menar att makten över djurens död, vilket innefattar ett dödande av djuren för att äta upp dem, är förenligt med att man har en nära kontakt med djuren. När det gäller köttätande har vi ett val, därför blir slakten onödig. Nu kan man naturligtvis tänka sig att man skulle kunna hålla djur i stora hägn där människor inte hade speciellt mycket kontakt med djuren, eller kanske enbart prata om nöjesjakt. Frågeställningen blir ändå en annan (långt borta från hur djuren har det idag) och jag tror att om man skulle problematisera det hittar man ändå intuitioner som talar emot det. 10

11 Det finns vissa former av förståndshandikapp som gör att ens medvetande är på samma nivå som, eller lägre än, till exempel en gris eller hund. För de allra flesta människor skulle det vara absolut fel att aktivt döda denna individ, förutsatt att han eller hon hade ett gott liv. Jag tror att om man börjar se djuren som de kännande varelser de är skulle det antagligen kännas fel att, av en onödig anledning, döda dem. Men även om inte den känslan finns där, kanske för att man glömmer bort djuren när man är bakom slöjan av okunnighet och väljer hur världen ska se ut, återstår den krassa verkligheten: att döda djur ger i princip alltid upphov till ett enormt lidande. Även om det lidandet och den frustrationen pågår i så lite som en sekund (vilket det sällan gör), är det ett stort moraliskt felsteg då det antagligen är fruktansvärda känslor vi inte behöver orsaka. Man kan inte ha en polisstat som upprätthåller ett samhälle som tar hänsyn till djurens intressen. Det är orimligt att tro att när vi inte ens kan lösa brott som handlar om våld i hemmet skulle kunna göra det med brott mot ekorrar i skogen. Visst kan vi när tiden är mogen stifta lagar som förbjuder vissa former av exploatering av djur, nu är kanske tiden i Sverige kommen för pälsdjuren. Men kärnan i djurrättsetiken vädjar egentligen till oss människor som moraliska individer. En människa är i konstant förändring. Vi påverkas av vår omgivning, men det vi bestämmer oss för att göra är kanske den vi, i slutändan, är. 11

12 Slutord Per Svensson konstaterar att det är fullt möjligt att vara antropocentrisk vegetarian, jag har i den här texten kommit fram till att jag tycker att det även är fullt möjligt att vara antropocentrisk djurrättsetiker. Jag har gjort det genom att ta upp och försökt bemöta det som jag identifierat som Svenssons och Ingemar Nordins huvudresonemang. Jag har försökt att tolka vad det är de egentligen vill säga, nämligen att människovärdet är unikt och att det står i motsättning till djurfrigörelse- och djurrättsfilosofi. Denna idé har jag bemött och försökt att argumentera emot. Jag har gjort detta delvis genom att diskutera det område där vi möter djuren mest, på matbordet, och menat på att köttätande som sådan står i konflikt mot de intuitioner vi kan få då vi accepterar djurrättsetiken. Appendix: Ingemar Nordins veganer Jag har redan nämnt att jag tycker Ingemar Nordins jargong ofta är osaklig. Men då han använder ordet veganer en hel del i sin text, inbillar jag mig att han måste ha en bra uppfattning om vad en vegan är. Om texten är filosofisk, som den utger sig för att vara, tycker i alla fall jag att man inte kan styra och ställa med ords betydelse hur som helst. Risken blir ju att man kan koka ihop åsiktssamband som egentligen inte alls finns. Nordin skriver i en lång parantes då han diskuterar utilitarism, individers eventuella utbytbarhet och buddisters syn på livet att ett kollektivt mänskligt självmord kanske inte är helt främmande för en del veganer. För att styrka sitt påstående tar han upp ett citat från någon som han påstår är vegan, Les U Knight från Voluntary Human Extinction, som kan översättas med Frivilligt mänskligt utrotande 27. För att ta reda på om det stämde skickade jag en e-post till honom, han var inte speciellt svår att hitta om man sökte efter namnet/pseudonymen på någon av de sökmotorer som finns tillgängliga. Här är Les U Knights svar på min fråga om han är vegan: From: Les U Knight To: Jonatan Forsberg Subject: personal diets Date: Mon, 10 Feb :31: Jonatan, >Are you a vegan? Lacto-ovo vegetarian -- limiting that. Les 12

13 Noter 1. Malmström, Györki, Sjögren: Bonniers svenska ordbok (Smedjebacken, Bonnier Fakta Bokförlag AB, 1997) 2. Steinbeck, John: Möss och människor (Udevalla, Forum, 1988) 3. Nordin, Ingemar: Djur är inte människor en filosofisk granskning av veganismen (Göteborg, AB Timbro 1997) 4. Ibid., s 7 5. Ibid., s Ibid., s Ibid., s Ibid., s Tack till Andreas Brand 10. Nørretranders, Tor: Märk Världen en bok om vetenskap och intuition (Bokförlaget Bonnier Alba 1993), s DeGrazia, David: Taking Animals Seriously Mental Life and Moral Status (Cambridge University Press 1996) 12. Nordin 1997, s Svensson, Per: Musse är ingen mus En essä om människan, djuren och friheten (Oslo, Ekerlids Förlag 2002) 14. Ibid., s Ibid., s Ibid., s Ibid., s Ibid., s Ibid., s Mitchell, Robert: Humans, Nonhumans and Personhood i Cavalieri & Singer (red): The Great Ape Project Equality Beyond Humanity (St. Martin s Griffin 1996) 21. Ibid., s Svensson 2002, s Svärd, Per-Anders: Djurplågeriet kränker människors värdighet (i Djurens Rätt! nr , Förbundet Djurens Rätt) 24. Se till exempel: Att äta för en bättre miljö (Naturvårdsverket 1997), State of the world (Worldwatch Institute, en årlig rapport), Vegan, vegetarian, allätare (SLU Kontakt nr 3, 1997, Sveriges Lantbruksuniversitet), Mat miljö rättvisa (Förbundet Djurens Rätt 2000) 25. Børresen, Bergljot: Den ensamma apan om människan och djuren (Smedjebacken, Bokförlaget Prisma 1999) 26. Ibid., s Nordin 1997, s