1/2013. En levande landsbygd?

Transkript

1 1/2013 En levande landsbygd?

2 På vår vandring genom livet möter vi många frågor som vi aldrig finner svaret på. Nu när vi, enligt Rickard Axdorff, gått in i ifrågasättandets år har vi på redaktionen kanske funnit svaret på vad som menas med ordet skogstokig. Nedanstående ledartext kan läsas i en av Sveriges största branschtidningar för skogsindustrin. Våga fråga varför! Jag hoppas att 2013 blir ifrågasättandets år. Vi i skogsbruket behöver ställa följdfrågan varför lite oftare och i fler sammanhang. Ett större antal påståenden används som sanningar som drabbar vår verksamhet när vi tvingas följa dem. I viss mån är det vi själva som är arkitekter till dem, vilket inte gör dem mer sanna för det. Vi måste vara kritiska, våga ifrågasätta och ställa följdfrågan varför även om det är obekvämt. Jag tänkte här ta upp några av alla dessa utsagor som förtjänar att ifrågasättas. Första varför: Arealen skogsmark i Sverige som har ägarformen aktiebolag får inte öka. Varför? Det är näst intill omöjligt att omvandla skog som ägs av en privatperson till att ägas i aktiebolagsform, men varför? Vad är det som är så samhällsomstörtande med en ökad areal skogsmark i Sverige som är aktiebolagsägd? Jag har svårt att tro att ett aktiebolag skulle vara en sämre markförvaltare än en enskild firma. Jag har också svårt att tro att ett aktiebolag skulle förse industrin med mer eller mindre virke, om nu det är problemet. Jag har även svårt att se att priset på egendomar skulle skena i höjden på grund av detta. Och om så nu skulle ske, spelar det väl lagstiftaren ingen roll. Våga fråga varför! Andra varför: Alla skogslevande arter skall skyddas från utrotning. Varför? Arter har i alla tider kommit och gått alldeles oavsett om vi människor försökt stoppa det eller inte. Mycket talar för att naturen även fortsättningsvis kommer att ha sin gång och att arter fortsätter komma och gå. Utöver denna moraliska aspekt är det viktigt att stoppa utarmningen av världens genbank, eller? Om man funderar kring att det bara skiljer någon enstaka procent i genuppsättning mellan människor och apor så undrar jag hur mycket det skiljer på en vitryggig hackspett och en tretåig dito. Är det verkligen katastrof om den ena försvinner? Vi bygger vår skogspolitik delvis på antagandet om att inga arter ska tillåtas försvinna. Våga fråga varför! Tredje varför: Produktionsmål och miljömål ska vara jämställda i skogspolitiken. Varför? Hur kan det komma sig att detta mål inte ifrågasätts mer? Utöver att det drabbar skogsägarna både socialt och ekonomiskt saknar begreppet enligt mig samhällsekonomisk och vetenskaplig höjd. Dessutom är målen om inte helt så delvis omöjliga att mäta. Vi ska sköta skogen uthålligt så att den både ger god avkastning och tar hänsyn till natur och människa, men varför jämställt? Varför räcker inte förhållningen bruka utan att förbruka som det står i Skogsstyrelsens regleringsbrev? Varför ska en nations önskan om att vara bäst i klassen oavkortat åläggas ett antal företag i den gröna näringen? Våga fråga varför! Fjärde varför: Allemansrätten är en självklar del av allas tillgång till naturen. Varför? Allemansrättens innehåll diskuterades ivrigt under förra året. Ingen verkar dock ställa frågan varför vi ska ha den över huvud taget? Vad är det som gör att alla i alla lägen ska ha tillgång till din privata egendom, mer eller mindre utan förbehåll? Varför ska markägare i Sverige bjussa på det äventyr som det är att vistas i naturen? Varför ska det vara en självklarhet att en skogsägare bjuder på upplevelsen medan en nöjespark säljer biljetter? Våga fråga varför! Det finns mängder av tveksamma sanningar likt de jag har tagit upp här. Jag tror att om fler ställer frågan varför lite oftare kommer det så småningom märkas att svaren som ges är lika verkningslösa som kejsarens nya kläder. Åter igen; våga fråga varför! Rickard Axdorff, ledarskribent för tidningen Skogsaktuellt

3 Innehåll nr 1/2013 Fältbiologen är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan beställa prenumeration för 250 kr/år. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen kan komma att redigera inkomna texter. Texter och bilder som återfinns i den tryckta tidningen publiceras även på Fältbiologens hemsida För icke beställt material ansvaras ej. Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, Gävle. Ansvarig utgivare: Lars Axelsson Hjälp till med FÄLTBIOLOGEN Fältbiologen är alla medlemmars tidning. Vill du skriva en artikel, en internrapport eller göra ett reportage? Har du fotografier eller vill illustrera något till tidningen? Ta då kontakt med redaktionen så blir vi väldigt glada, och så kan vi tillsammans arbeta fram den tidning vi vill ha! Skicka mejl till redaktion@faltbiologerna.se! Omslag Framsida: Magnus Bjelkefelt Sidan 2: Redaktionen Baksida: Olof Åström Tryckinfo Tryck: Risbergs Information & Media AB Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt Upplaga: exemplar Tips och notiser 4 Filmtips, vargfakta och radioaktiva fiskar Aktionsbild 6 Gotland nu och då Hotspot 7 I Umeå flyter vattnet stilla Landsbygdsutveckling? 8 Eller är vi urbana i själen? Svårt för jordbruksfåglarna 12 Sånglärkor, gråsparvar och tofsvipor vantrivs Frön är också politik 16 Odlare bjuder EU motstånd om utsädet Ett år med fiskkryss 18 Följ med Erik och Elin under ytan Plöjningsfritt 20 Låt maskarna göra jobbet Tungt för odlingsjordarna 22 Markpackningsundersökningarna har börjat Bryter sönder landskapet 24 Gruvor är inte landsbygdens lösning Duvkompisen 26 Frallan vill bo hemma Redaktionen Magnus Bjelkefelt, Jennie Wadman, Kristin Hyltegren, Alva Anderberg, Svante Hansson, Andreas Hansen, Olof Åström. Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se Redaktionens blogg: faltbiologgen.wordpress.com Tack för er medverkan: Corinna Krikonenko Råstasjön måste räddas 27 Fågelsjön i Stockholm hotas av bebyggelse Minifältis 28 Falafelrulle, tack! Kultur 29 Norrland är inte Norrland i Norrland Experten 30 Gå emot ett domstolsbeslut? Kristin Hyltegren, Andreas Hansen, Alva Anderberg, Svante Hansson, Corinna Krikonenko, Magnus Bjelkefelt och Olof Åström. På bilden saknas Jennie Wadman. Foto: Olof Åström Krönika 30 På gården med årstiderna Internt 31 Starta klubb nu! Kalendarium 34 Fullproppat på aktivitetsfronten Fältbiologen 1/2013 3

4 Ledare & Notiser Landet är hemmaplan Fråga mig inte varför, men av någon anledning har jag lagt ett ganska vardagligt samtal på minnet från då jag var sju år gammal. Jag berättade för en klasskamrat att jag skulle åka till landet. Han förstod inte vad jag menade, vilket land? Jag försökte förklara, men han gick inte alls med på att man kunde kalla mina föräldrars sommarstuga för landet. Givetvis bodde han själv på en bondgård mitt på den uppländska lerslätten och förmodligen var han därför inte bekant med detta samlingsnamn på allt det som omgärdar våra tätorter. Ungefär tio år senare stod jag och en annan osnuten yngling öga mot öga i en boxningsring. Det var så kallad debattboxning under Arvikafestivalen och ämnet var vad som var bäst, stad eller land. Trots att jag rent geografiskt var på hemmaplan var det inte lätt att vinna gehör hos den underåriga publiken för glesbygdens charm med dess makligare puls och närhet till naturen. Min kombattant rev ner smattrande applåder med invändningen att där finns inget att göra. Frågan är kanske vad vi alla skulle göra utan landsbygden. Under ett föredrag om jordbrukspolitik för många år sedan hörde jag en fransk bonde säga: If you eat, you are involved. Även om maten vi alla äter kan vara en nyttig påminnelse om att vi fortfarande är beroende av en levande landsbygd ska man ha klart för sig att varken jord eller skog längre är huvudnäringar för flertalet människorna som bor där. Mellan gran och äng bor till största del pendlande mellanchefer, IT-farmare och sjuksköterskor. På sina håll finns även industrin kvar. I det sammanhanget är landskapets rekreativa värden mer betydelsefulla än dess produktionskapacitet för att behålla sitt befolkningsunderlag och locka nya människor. Ett föråldrat tänkande kring landsbygdens förutsättningar ligger alltjämt kvar, fokus ligger på jord- och skogsnäringarnas förmåga att producera stora volymer. Det finns all anledning att ägna en tanke åt vad landet egentligen är, en liten byhåla på den uppländska lerslätten, ett skogsplantage i norra Sveriges inland eller en plats där vi lever tillsammans med något som är större än oss själva. I ett annat Sverige Fotografen och filmaren Peter Gerdehag har under många år dokumenterat det gamla svenska jordbrukssamhället. Eller det som fortfarande finns kvar av Sverige som det såg ut för mer än ett halvt sekel sedan. Genom dokumentärfilmerna Bondens tid på jorden, Hästmannen, Kokvinnorna och Landet som inte längre är skildrar Gerdehag det småskaliga lantbrukets människor och deras mödor. Vi får genom årstiderna och fantastiskt foto följa dem genom arbete, glädjeämnen och en ständig närhet till sin omgivning. Det är vackert och sorgligt på samma gång, att det landet inte längre är. Åter till självhushåll Vad kan tillverkas av en tall? Hur gör man egen filmjölk? Hur får man bort en stor sten från sitt odlingsland? Hur fångas och tillagas en kråka? Hur stor yta matodling kräver en vegan? Odla kräftor? Köpa allmogefår? Hur hittar man ett hus att hyra på landet? Hur är det att flytta ut till landet och bli självförsörjande? Svar på detta och tusen tals andra praktiska nyttigheter kan hittas i tidningen Åter forum för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden. Se också hemsidan foto: Peter Gerdehag Svante Hansson redaktionen 4 Fältbiologen 1/2013

5 Tips & Notiser Vårteckenrapporteringen är i full gång! Efter en lång period av mörker och kyla börjar äntligen vårtecknen att lysa upp tillvaron för vintertrötta själar. Småfåglarna brister ut i sång, och de första blåsipporna tittar fram ur de snöbefriade markerna. De första insekterna kryper upp i solvärmen, och vissa tar sina första barfotasteg i gräset. Har du också sett något vårtecken som du vill dela med dig av? Tassa in på hemsidan och rapportera ditt vårtecken! Skåne sämst på ekologiskt Bara 5,6 procent av Skånes jordbruksmark odlas ekologiskt. Skärpning Skånebönder! 2500 Så många gånger högre var graden av radioaktivitet i en fisk som fångades utanför det havererade kärnkraftverket Fukushima i Japan, jämfört med gällande gränsvärden. Mångfald in på bara kroppen En tilltagande frekvens av intimrakning har lett till att flatlusen är på tillbakagång. Till Helsingborgs Dagblad uppger hudläkaren Mats Bjellerup att arten kommit att bli mycket ovanlig, själv stöter han på den lilla parasiten högst någon gång om året. Det saknas uppgifter om vad populationen har för bevarandestatus i Sverige. Artportalen har ännu inte fått några observationer inrapporterade. Reclaim the Fields återta marken! La Via Campesina är en rörelse som verkar för att försvara det småskaliga jordbruket som en väg till social rättvisa och värdighet. Runt 200 miljoner småbönder, jordlösa, kvinnliga jordbrukare, ursprungsfolk, invandrare och jordbruksarbetare från hela världen är knutna till La Via Campesina. Mellan 2007 och 2008 startades en ungdomsrörelse inom den europeiska delen av La Via Campesina som fick namnet Reclaim the Fields. Mer info på Junselevargen speglar vargstammens situation Regeringens va rgpolitik har den senaste tiden präglats av stor ovisshet. Ett bevis på detta går att se i fallet med den så kalllade Junselevargen, även kallad Rödluvan. Varghonan, som är en genetiskt viktig varg som invandrat från Finland/Ryssland, infångades inom renbetesområdet för första gången i mars 2011 och släpptes i Kilsbergen i Örebro län. Men efter frisläppandet vandrade hon nästan 100 mil tillbaka till renbetesområdet. Hon flyttades igen i december, återvände och flyttades en tredje gång februari 2012, men tog sig norrut igen och stannade i trakten av Junsele i Västernorrland. Under sommaren fick hon sällskap av en hane från Värmland. Berörda samebyar ansökte om skyddsjakt hos Naturvårdsverket men fick avslag. Efter att miljöminister Lena Ek besökt området i januari 2013 beviljade Naturvårdsverket skyddsjakt på båda vargarna. Rovdjursföreningen överklagade beslutet och jakten stoppades, men varghanen var redan död. En tid senare kom Förvaltningsrättens dom, som konstaterade att kriterierna för skyddsjakt ej var uppfyllda. Men bara några dagar senare kom Naturvårdsverket med ett nytt beslut om skyddsjakt. Flera organisationer överklagade direkt och jakten stoppades bara timmar efter att den börjat. Naturvårdsverket har nu sagt att man kommer fortsätta flytta vargen så länge som hon vandrar till renbetesområdet. Den 15 mars flyttades hon sedermera för fjärde gången, till Stockholms län. Regeringen står handfallna när det gäller att följa direktiven från EU. Genetiskt nya vargar ska tillföras stammen, men samtidigt försöker man tillmötesgå vargmotståndarna. Dessutom finns en strävan att hålla renbetesområdet fritt från varg, något som är mycket problematiskt för vargstammens fortlevnad. Junselevargen tycks ha bestämt sig för att leva bland renar, och frågan är hur länge detta djurplågeri får fortsätta. Om Naturvårdsverket håller sitt ord finns risk att denna varg får leva hela sitt liv på vandring efter ett hem som hon aldrig når. Andreas Hansen Fältbiologen 1/2013 5

6 Aktionsbild Skicka in dina bästa aktionsbilder till Fältbiologerna Foto: Mart Marend Kalkbrottens historia är lång text och foto: Olof Åström År 1977 hölls Fältbiologernas riksårsmöte i Visby. Förutom själva årsmötet hölls en stor demonstration mot företaget Cementas planer på att anlägga ett 50 hektar stort kalkbrott på naturområdet File Hajdar. Cirka 600 fältbiologer gick längs Visbys gator och ifrågasatte lämpligheten i att göra ett stort dagbrott i ett känsligt och viktigt naturområde. Vattenfrågan engagerar många, hur tillgången till vatten på norra Gotland kommer bli efter brottet vet ingen. I år, 2013, var det dags igen för ett riksårsmöte på Gotland. Mycket var säkert sig likt, mötet ägde rum i Visby och även denna gång gjordes en demonstration mot kalkindustrin. Denna gång är det företaget Nordkalk som vill bryta ett 170 hektar stort område i en skog med endemiska arter. På 36 år har inte mycket ändrats, kalkindustrin använder samma argument för att få bryta. Jobben är viktigast och vattnet försvinner inte, heter det. Ingen hänsyn till naturen tas heller denna gång, varken till de arter som riskerar att försvinna eller till vattenförsörjningen på norra Gotland. Förhoppningsvis behöver vi inte demonstrera för samma sak igen om 35 år. 6 Fältbiologen 1/2013

7 Hotspot Där livet flyter fram text: Viktor Vikman foto: Svante Hansson Rakt igenom Umeå flyter det stora glittrande vattnet insprängt i det platta landskapet. Älven, vattnet som varit centralt för bosättningarna och livet upp längs Norrlandskusten, tycks nu passera de flesta nästan obemärkt. Från mitt fönster vid Broparken ser jag de stora vattenmassorna rinna förbi, med stadens brus runtomkring. Här sker mötet mellan natur och kultur. De är starkt sammantvinnade, och samtidigt varandras motpoler. Här sitter jag på mitt rum, som en del av kulturen och samhället. Jag har en syssla, en roll som jag förväntas fylla. Det är ett ständigt presterande och på ett sätt legitimerande av min plats. I samhället eftersträvar vi kontroll. Naturen är kaos. Den går inte att kontrollera för då upphör den att vara just natur och uppgår i människans kulturella projekt. I naturen finns det större sammanhanget och här finns nuet. Att vara ute blir att uppslukas av nuet och sugas in i det som finns omkring en. Från mitt fönster ser jag nu på vårvintern människor som vänder ansiktet mot solen och låter de varma strålarna slå ner på kinderna och vibrera sig in i porerna. De vilar i nuet, tänker jag med ett leende. Jag brukar sitta på liggunderlaget i en solgrop och smälta intrycken. Här finns stadens ljud med bilar, slammer från en byggplats och knastret från grus under cykeldäck då de rullar över cykelbron mot Teg, en hund som skäller och människor som småpratar. Där finns också ljudet av snön som smälter och börjar droppa, vårfåglar som trummar sina glada trudelutter och ett dovt sjungande i den stora isen som rör sig av spänning. Ute på älven ringlar ett ensamt skidspår. Stavspåren skvallrar om två åkare. På ett annat ställe syns ett skoterspår. Älven är förrädisk, med sitt virvlande strömmande vatten som utan att det syns kan gröpa ur isen underifrån. Ändå sker det sällan olyckor. När jag själv skidar iväg en bit uppströms, givetvis med isdubbar och genomtänkta vägval, försvinner allt mer av civilisationen. Ovanför grantopparna i den branta älvsluttningen skymtar dock Volvo lastvagnars skorstenar. På andra älvbanken dominerar lövträd som ett vittnesmål på den öppnare terrängtypen och att området runt Grubbe och Umedalen använts som odlings- och betesmark. Nu är jag ensam med älven. Här är det strömt och vattnet öppnar upp. I snön på isen finns spår av änder som passat på att dricka och tvätta sig i det öppna vattnet. Längre upp blir de öppna partierna större och jag väljer att vända tillbaka. Vattnets inbjudande porlande lockar till lek och bad och mina tankar snuddar vid alla dem som om sommarens heta dagar tar bussen till Baggböle för att sedan guppande i en uppblåsbar gummibåt flyta hela vägen ner till Umeå. Umeälven är en plats präglad av natur, såväl som kultur. Här finns möjlighet att uppleva årets skiftningar och ge sig ut på alla möjliga äventyr och upptäcktsfärder. Framförallt har älven blivit viktig för mig för att inse att naturen inte enbart är de vidsträckta fjällen och den mäktiga skogen utan att den finns där, ibland halvt i dunkel, mitt i hjärtat av staden. Fältbiologen 1/2013 7

8 Vilken väg tar landsbygden? text: Alva Anderberg bild: Alva Anderberg och Magnus Bjelkefelt Varför blir frågor om landsbygd och skogspolitik aldrig särskilt stora? Den biologiska mångfalden dräneras i såväl Skånes lapptäcke av åkrar som virkesplantagen som täcker halva Sverige. Innan Maciej Zarembas stora artikelserie i DN hördes det knappt ett knyst i riksmedia om att hela Sveriges skogslandskap blivit raka alléer. Vi har idag extremt mycket lättillgänglig information om vår miljöpåverkan, men ändå händer inget av betydelse. Det handlar om politik, makt och pengar, och inte minst om avbefolkningen av landsbygden. Tomt ekar påbudet Hela Sverige ska leva! För de flesta människorna bor idag i städer, inte mitt uppe i förändringen av landskapet. 8 Fältbiologen 1/2013

9 Vi älskar naturen. Det ingår i vår nationella självbild, menar Lars Kardell, pensionerad professor vid Sveriges lantbruks universitet (SLU). Han har författat en rapport som behandlar svenskars skogsvanor, som har minskat drastiskt de senaste trettio åren. Enligt rapporten påstår vi att vi är ute i skog och mark 5 6 gånger oftare än vi i själva verket är. Han drar slutsatsen att det är den allmänna naiviteten i samhället, att folk blir vuxna senare, känner otrygghet i att släppa iväg sina barn etcetera, som är boven i dramat. Malin Krutmeijer kommenterar rapporten i Ordfronts temanummer om skogen från 2009 och tycker att förklaringen är enklare än så: Kanske är det helt enkelt så att svenskarna har blivit urbana i själen? Hon tycker att det är oproblematiskt att vi hellre vill hänga på stan. Många barn som växer upp i städer har ingen daglig kontakt med natur. De flesta har aldrig gått vilse i en skog, men nästan alla har blivit borttappade i ett köpcentrum. Men hur kommer framtiden att se ut, när människor i så stor utsträckning bara befinner sig i människokonstruerad miljö? När tryggheten är större i shoppinggallerior än i en skog? Trots att själen är ett suspekt begrepp så kanske Krutmeijer har en poäng. Men vad innebär det för oss att vi blivit urbana i själen? Året då Ordfronts temanummer kom ut var första gången då mer än halva jordens befolkning beräknades bo i städer. Yvonne Gunnarsdotter är kulturantropolog och lektor på landsbygdsutvecklingsprogrammet på SLU i Uppsala. Urbaniseringen sker över hela världen och den ökar snabbt. Det är inte så bra för ur ett globalt perspektiv är majoriteten som söker sig till städerna väldigt fattiga och skulle nog ha en bättre levnadsstandard om de bodde på landet och odlade. Det är en kontroversiell åsikt då industrialism i många fall anses vara det enda steget mot utveckling och livsförbättring. I Sverige bor redan 84 procent av invånarna på de 1,3 procent av landets yta som utgör tätort och denna andel förväntas öka. Det innebär att de allra flesta människor bor långt från den miljö och natur som producerar deras dagliga basbehov av mat och råvaror. För att klara att försörja alla dessa människor är dagens industrialiserade jordbruk specialiserat och storskaligt. Både maskinerna och konstgödslet är direkt oljeberoende och hela maskineriet utgör i många fall en nettoförlust av energi. Om oljan skulle ta slut har Sverige extremt dålig beredskap vad gäller matförsörjning. Många länder jobbar med att utveckla starkare inhemsk livsmedelsproduktion, men Sverige Fältbiologen 1/2013 9

10 Det finns många bra exempel på levande landsbygd men trenden på sikt är att den dör. blir allt mer beroende av den mat omvärlden producerar. Idag importeras nära hälften av all mat som konsumeras i Sverige. De svenska heltidsbönderna blir allt färre. Om trenden fortsätter så försvinner den siste bonden redan om 12 till 13 år, rapporterar Ekot. Svenskt lantbruk hade ju naturligtvis sett bättre ut i dag om vi hade lyckats att få ut de mervärden som vi faktiskt har. Med bättre djuromsorg, högre standard på stallar och miljökrav i växtodlingen. Men det har inte gett resultat, man säljer inte på det. Det är väldigt få politiker som pratar om vikten av en livskraftig livsmedelsproduktion, säger vice ordförande i Lantbrukarnas riksförbund Thomas Magnusson till Sveriges Radio. Det är helt klart en svår ekvation när jordbrukare vill odla ekologiskt eller ha schysst djurhållning samtidigt som kommun och landsting köper upp så billig mat som möjligt till skolorna och äldrevården. Det är att motarbeta lokal hållbarhet. Överlag saknar också städernas efterfrågan på ekologiskt och veganskt geografisk koppling till de platser och människor som ska leverera produkterna. Ett nätverk som jobbar med att bygga upp lokal hållbarhet och livsmedelsförankring är Omställningsrörelsen. Där finns helt klart rotat engagemang, men för att uppnå omställning av hela samhället krävs uppslutning på bredare front. Det måste bli lättare för vem som helst, inte bara en driven eldsjäl, att kunna bosätta sig på landet. Omställningsrörelsen har kallats för en medelklassens diskussionsklubb och det finns en viss sanning i det. Men jag uppmuntrar den ändå, för jag tror att det som de pratar om i grunden är det rätta att göra. Att bygga upp lokal resiliens [förmågan att återhämta sig eller motstå störningar, red. anm.] och agera kollektivt är extremt viktigt, kommenterar finansanalytikern och klimatprofilen Nicole Foss till tidningen Effekt. Det är nämligen svårt att vara något annat än stadsmänniska idag och det finns det sorgligt gott om exempel på. När akutvården på Doroteas sjukstuga samt Åseles ambulans skulle läggas ned formades en aktionsgrupp av pensionärer, unga och personal som organiserade en långvarig ockupation. De har nu ockuperat i ett år, samlat in tillräckligt många namn för en folkomröstning i länet och även bidragit till Lapplandsupproret, en förening som motarbetar den regionala åderlåtningen av sjukvård och service. Det är kärv direkt aktion av det nödvändigaste slaget. Och det nämns knappt i riksmedia. De som en dag önskar kunna slå sig ner på landet, oroar sig för arbetstillfällen, sammanhang och gemenskap. Den lösningsorienterade landbygdsutveckling som bjuds av politikerna handlar nästan bara om sänkta skatter för småföretagare. En utredning av de största reformerna sedan 2006 som vi låtit riksdagens utredningstjänst göra visar hur de ensidigt gynnat Stockholm på bekostnad av övriga landet, skriver Miljöpartiets Tina Ehn och Gustav Fridolin i DN apropå alliansregeringens politik. Även Miljöpartiet fokuserar dock mest på att förenkla för småföretagarna som lösning på problemen. Kristine Mattssons bok Landet utanför från 2010 skildrar konsekvenserna av en utebliven landsbygdspolitik genom välskrivna reportage från hela Sverige, men beger sig även till vårt grannland. På andra sidan fjällmassiven finner hon en annan landsbygdspolitik. I Norge framträder levande odlingslandskap där man i Sverige skulle ha funnit öde fjällvärld. I norska regeringens proposition från 2009 Lokal vekstkraft och framtidstru slår de fast att alla i hela landet ska ha en reell frihet att bosätta sig var de vill, även om det är långt från storstäder och glest befolkat. Det är med full insikt om att den inhemska livsmedelsproduktionen inte klarar sig på en global marknad. Den är viktig ändå, och det får kosta stora statliga subventioner. Dessutom har Norges kommuner lokal beskattningsrätt på industri och fastigheter, vilket gör att pengar från vattenkraft och skogsnäring som i Sverige skulle hamnat i statskassan, stannar i bygden. De har även skuldavskrivning av studielån som en morot för yngre att flytta från Oslo till de norra delarna av landet. Trots många av de här fördelarna ökar urbaniseringen även i Norge. Mycket saktare, men ändå säkert. Det finns många bra exempel på levande landsbygd men trenden på sikt är att den dör. Men vi behöver landsbygden. I och med peak-oil kommer vi att behöva mark att odla på och människor som vet hur man odlar och tar vara på naturresurser. Ett annat viktigt argument är att mångfald alltid är bra, även vad gäller livsstilar. Människor som kan laga och fixa saker själva och har andra värderingar än de som är norm i staden. Det går in i vart annat men jag tänker mig att samhället bygger på olika gemenskaper, säger Yvonne Gunnarsdotter. 10 Fältbiologen 1/2013

11 Det är lätt att förstå dragningskraften till staden, vid sidan av jobb finns det stora utbudet av sociala mötesplatser och kulturella upplevelser. Men ju fler människor som bosätter sig i staden, desto fler kommer att växa upp där och uppleva den konstruerade stadsmiljön som sin trygghet. Det blir ett mönster där chansen att folk av ren vilja kommer att flytta ut på landet blir allt mindre. Frida Ärlemalm är 27 år och har gått mot trenden. Hon kommer från Stockholm men har flyttat till en by på landet där hon känner för att stanna. Hon saknar inte staden. Många vänner undrar om jag inte känner att jag missar mycket kulturellt men oftast känner jag inte det, för det kan jag skapa här, med folk omkring mig. Jag saknar eventuellt ett politiskt sammanhang. I en stad kan man vara selektiv med sitt sällskap och skita i dem man inte orkar med. På landet är man mer beroende av de som finns här. På gott och ont. Jag saknar inte att dricka öl varenda helg. Jag känner egentligen inte att jag har flyttat från, utan till. För Frida är det tydligt att hennes relation till miljö och mat har förändrats. Man får smuts under naglarna och förstår verkligen kretsloppet, att bajs och frö är lika viktiga. I stan blir kunskapen om sånt alltid rent teoretisk och då är det svårt att bli känslomässigt engagerad i problemen. Okej, konstgödsel är inte bra Här förstår jag det genom direkta handlingar. Mycket hantverk och att baka med surdeg blir så exotifierat i en stad. Här förstår man varför det är nödvändigt. Att människor är känslodrivna varelser behöver införlivas i miljödebatten och landsbygdspolitiken, förstås inte till nackdel för kunskap och fakta. Det viktiga är att inte särskilja dem. Det är synd att miljödebatten har börjat föras på ekonomernas språk, med ekosystemtjänsters värdering och utsläppsrätter, för vad som verkligen skulle behövas är mer känslomässig anknytning till varför vi måste lösa problemen, menar Yvonne Gunnarsdotter på Landsbygdsutvecklingsprogrammet. Trots allt verkar många människor kunna tänka sig ett liv längre bort från staden. Myndigheten Glesbygdsverket (numer ihopslagen med Tillväxtverket) fann i undersökningar att minst en halv miljon människor i Sverige mycket gärna skulle bosätta sig på landsbygden, om det bara gick. För det krävs politisk vision och att makten blir mer jämnfördelad, enligt Frida. Jag vill inte heller att vi ska återgå till de små industrisamhällena, jag vill att vi skapar något nytt utifrån de nya kunskaper som finns om teknik och miljö. Idag vilar hela miljöfrågan på individen, vilket är otroligt frustrerande. Det kommer att krävas politiska beslut och visioner för att detta ska kunna ske. Fältbiologen 1/

12 Sånglärkan och gråsparven två förlorare i jordbrukslandskapet text: Kristin Hyltegren foto: Peder Winding Under de senaste decennierna har jordbruket genomgått dramatiska förändringar. Det varierade landskapet, där åkermark, skog och betesmark har funnits sida vid sida, har ersatts av ett alltmer monotont landskap. Många fåglar knutna till jordbrukslandskapet har därmed fått betydligt kärvare förutsättningar. För att vända den negativa trenden och åter få sånglärkor och gråsparvar att trivas har flera projekt startats. 12 Fältbiologen 1/2013

13 Sveriges mark har förändrats från ett brutet landskap till monokulturer. I slättbygderna, där marken är produktiv, har jordbruket intensifierats. Blandningen av små åkrar, ängar och hagmarker har ersatts av stora, intensivt brukade åkrar. I skogsbygderna läggs jordbruk istället ner. Många av de arter som under århundraden har varit knutna till det traditionella småskaliga jordbrukslandskapet har därför fått problem. I Sverige är över arter som är knutna till jordbrukslandskapet rödlistade. En organismgrupp som har följts under lång tid och i många europeiska länder är fåglar. I EU har populationerna av fåglar knutna till jordbrukslandskapet minskat med drygt 50 procent sedan I Sverige ser det likadant ut. Bland de fågelarter som det går dåligt för är fåglarna i jordbrukslandskapet överrepresenterade jämfört med fåglarna i skogen, säger Sönke Eggers. Han är projektledare för projektet Fågelskådare och lantbrukare i samarbete för ökad biologisk mångfald, som drivs av Sveriges ornitologiska förening (SOF) tillsammans med Hushållningssällskapet. Projektet har varit igång sedan Varje år inventeras ungefär 80 gårdar i södra Sverige genom att lokala fågelskådare åker ut under senvår eller tidig sommar och räknar och artbestämmer fåglar, samt noterar vilka som visar tendens till häckning. Under hösten eller vintern kommer en rådgivare från Hushållningssällskapet ut och skriver ett rådgivningsbrev till lantbrukaren, där åtgärder för att gynna fåglarna som finns på markerna föreslås. Det går sämst för arter som både häckar och födosöker på åkern, säger Sönke och nämner storspov, tofsvipa, sånglärka, kornsparv och ortolansparv. De påverkas negativt av besprutning och hög, tät vegetation. Fåglarna blir övervuxna. De får problem att röra sig i vegetationen och hitta mat. Numera finns det nästan inga fåglar på åkern. De finns istället på gården eller i andra lite mer öppna miljöer. Under de senaste 35 åren har sånglärkorna blivit 75 procent färre. Arten är rödlistad, klassad som nära hotad. Rädda sånglärkan! lyder uppmaningen från ett projekt med samma namn. För 50 kronor kan privatpersoner hjälpa den folkkära fågeln genom att köpa en så kallad lärkruta. Det är en ruta på kvadratmeter som lämnas osådd i en åker, så att lärkorna får en plats med låg vegetation där de kan söka föda. Bonden som lämnar rutan får ekonomisk ersättning för att täcka den förlorade skörden och ge en liten vinst. Projektet startades av Upplands ornitologiska förening 2010 men har nu tagits över av Sveriges ornitologiska förening och blivit rikstäckande. Idén kommer från England, där studier har visat att åkrar med lärkrutor ger 50 procent fler flygfärdiga lärkungar än åkrar utan. När det gäller sånglärkan har det varit en dramatisk minskning av populationen som till stor del beror på intensifieringen av jordbruket. Småbiotoper försvinner och allt odlas upp i minsta detalj. De öppna dikena täcks över. Spannmålen blir för hög och lärkorna saknar tillgång till låg och gles vegetation. Åtgärden lärkrutan är väl lämpad för att komma åt den här typen av problematik, säger Tobias Nilsson som är projektledare för Rädda sånglärkan. Han ser dock ytterligare tre problem för sånglärkan, som man inte rår på med lärkrutorna. Det är nedläggningen av jordbruk i skogsbygder, användning av växtskyddsmedel och intensiv vallodling. Vall är hö och ensilage. Man odlar gräs som man slår så tidigt att lärkorna inte hinner få ut sina ungar. När lärkorna lägger ägg igen slår man igen innan ungarna kommer ut. I områden med mycket intensiv vallodling kan lärkorna i princip försvinna helt. Eftersom lärkorna behöver en viss aktivitet i landskapet blir även nedläggning av jord- Gråsparven är starkt kopplad till gården och vill ha en varierad närmiljö. Fältbiologen 1/

14 Sånglärkans livsmijö försvinner i rasande takt då jordbruket intensifieras. Den folkkära fågeln som är en symbol för våren är nu klassad som nära hotad. Ortolansparven finns det bara några spillror kvar av i södra Sverige. Foto: Magnus Bjelkefelt bruk ett problem. Sönke tycker dock att det är viktigt att skilja på när arter försvinner för att jordbruk läggs ner och när de försvinner på grund av förändringar eller miljöskador orsakade av jordbruket. Det kan finnas ett kulturellt värde i att ha många arter men det behöver inte ses som ett problem när markanvändningen förändras så att vissa arter försvinner och andra tillkommer, säger han. Det är värre till exempel om gifter kommer ut i vattnet och gör att fåglar dör. Plantering av skog är en annan sak. Man kan visserligen fråga sig hur skogen ser ut och om den passar de arter som lever där. Det kanske inte är så bra med en granplantering. Men då är det kanske där problemet ligger snarare än i att jordbruksmark ersätts med skog. Lärkrutorna är ett lite ovanligt naturvårdsprojekt på så sätt att det är inriktat på åkermark och inte betesmark och ängar, som naturvård i odlingslandskapet vanligtvis fokuserar på. Lärkrutorna är ett sätt att påverka lokalt på de gårdar som anlägger rutor men om intresset blir tillräckligt stort kan lärkpopulationen även påverkas nationellt. Lärkrutan är en åtgärd som är enkel och billig och man undviker målkonflikter. Det kostar ingenting för lantbrukarna. Vi försöker inte att göra det jävligt för lantbrukarna utan att hitta sådant som de kan införliva i sin praktik, säger Tobias. Rädda sånglärkan har en positiv framtoning. Vi försöker fokus era på möjligheterna. SOF i stort satsar mycket på samverkansprojekt och undviker konfrontation. En annan fågel som har minskat starkt är gråsparven. Under de senaste tre till fyra decen nierna har den minskat med 60 procent. Maria von Post har precis skrivit klart sin doktorsavhandling om gråsparvar och hur de har påverkats av förändringarna i jordbruket. Hon har studerat häckning, överlevnad och beteende hos gråsparvspopulationer på ett antal olika lantbruk i Skåne. Det kan finnas ett kulturellt värde i att ha många arter men det behöver inte ses som ett problem när markanvändningen förändras så att vissa arter försvinner och andra tillkommer. Områden med väldigt intensivt jordbruk har jämförts med områden med mer lågintensivt jordbruk, som är mer inriktat på djurhållning och bete än spannmålsodling. Populationsnedgången ser ut att vara kopplad till jordbrukets intensifiering. Under perioder då jordbrukspolitiken har varit inriktad mycket på effek tivitet och ökad produktion har gråsparvarna minskat mer, berättar Maria. När det gäller de fåglar som flyttar kan det ibland vara svårt att veta om en minskning beror på förändringar i Sverige eller i övervintringsområdena. Eftersom gråsparven inte flyttar kan man veta säkert att nedgången beror på de förändringar som skett här. Gråsparven är väldigt kopplad till gården, säger Maria. Den är ganska stationär. Under häckning rör den sig ungefär hundra meter omkring gården för födosök. Under vintern kan det handla om ett par kilometer. Förr gjorde alla gårdar lite av varje men nu har det skett en kraftig specialisering och man sysslar med antingen mjölk- eller köttproduktion eller växtproduktion. Det har missgynnat gråsparvarna, som behöver en varierad miljö. De vuxna sparvarna lever av frön men under häckningsperioden behövs insekter till ungarna. Gårdar med enbart djurproduktion har inte spannmålslager där gråsparvarna kan hitta föda och gårdar 14 Fältbiologen 1/2013

15 med enbart växtproduktion förlorar insekter som trivs i till exempel gödselhögar. Det är särskilt negativt för gråsparvarna när spannmålsproduktion försvinner men det är också negativt när djuren försvinner. Man har kunnat se på sparvarnas beteende att tillgången på insekter är sämre på gårdar utan djur men det är osäkert om skillnaden är så stor att det har effekter på populationsnivå. Det skulle behövas en miljöstödsform som förhindrar att specialiseringen fortsätter, säger Maria. Specialiseringen sker inte bara på gårdsnivå utan även på en regional nivå. Områden med bra jordar blir spannmålsområden och områden med lägre produktivitet blir mer extensiva djurgårdar. Det skulle förvåna mig om gråsparven var den enda arten som påverkades negativt av det här. Det är nog fler arter än gråsparvarna som är relativt stationära. Något annat som Maria har tittat på är hur gråsparvspopulationerna skiljer sig åt genetiskt. När det blir stora avstånd mellan populationerna och miljön däremellan gör att de inte gärna tar sig mellan varandra kan det bli en genetisk differentiering mellan populationerna. I Finland har en liknande studie gjorts på gråsparvspopulationer från hela landet. Prover från 80-talet visade knappt några signifikanta skillnader mellan populationerna men nya prover visar att differentieringen har ökat. De populationer som Maria och hennes kollegor tittade på i Skåne skiljde sig alla Tofsvipan både häckar och födosöker på åkern. Bland de fågelarter som det går dåligt för är fåglarna i jordbrukslandskapet överrepresenterade jämfört med fåglarna i skogen. signifikant åt, utom de som var allra närmast varandra, trots att det var ett relativt litet område som studerades. På sikt kan det här få negativa följder, säger Maria. Fåglarna får mindre motståndskraft mot sjukdomar och det blir större risk för inavel. Det är bra med en stor genetisk variation för att fåglarna ska kunna anpassa sig till exempel till klimatförändringar. Tobias efterlyser precis som Maria politiska åtgärder för att förbättra situationen för fåglar och andra arter knutna till jordbrukssamhället: Politiken har väldigt stor påverkan på hur det ser ut. Jordbrukets stödsystem är på väg att reformeras och i höst kommer en ny budget för hur jordbruksstödet ska fördelas i sju år framöver. Det är just nu man ska diskutera de här frågorna men i media är det helt tyst. Det är nu det ska bildas opinion. Det är nu miljöorganisationer ska göra sig hörda. EU:s jordbruksstöd minskar och Tobias tror att det med största sannolikhet kommer att påverka miljön negativt genom att miljöersättningar tas bort. Det här lägger ett stort ansvar på regeringen för att inte allt ska falla igenom, säger han. Det finns dock de som är beredda att genomföra åtgärder utan ersättning. Projektet Lantbrukare och fågelskådare i samverkan för ökad biologisk mångfald bygger helt på frivillighet. Det blir problematiskt när det ges ersättningar, för så fort ersättningarna försvinner så försvinner åtgärderna, säger Sönke. Nu håller man på och kartlägger hur effektiv rådgivningen har varit för att få lantbrukarna att genomföra åtgärder. Variationen är stor. På många gårdar har det inte hänt särskilt mycket men det finns också många positiva exempel. Det kan vara att lantbrukarna har satt upp fågelholkar, anlagt en fågelåker där spannmålet får stå kvar som fågelmat, anlagt lärkrutor, lämnat en blomrik kantzon eller börjat slå vallen en till två veckor senare så att storspoven och lärkorna hinner få ut sina ungar först. Att förändra beteenden är svårt och Sönke säger att det kan finnas en spärr mot att genomföra vissa åtgärder för att en del upplever att grannen tittar snett. Att åtgärder inte har genomförts behöver dock inte betyda att projektet inte har haft någon positiv påverkan. Kanske har bonden till exempel haft planer på att lägga igen ett dike men valt att avstå efter rådgivning. Den typen av positiv påverkan syns inte i uppföljningen. Ett mål framöver är att fokusera på de lantbrukare som är mest intresserade och följa deras gårdar under en längre period. Vissa gårdar skulle kunna bli demonstrationsgårdar dit folk kan komma på föredrag och studiebesök. På så sätt kan lantbrukarna få möjlighet att se hur det fungerar i praktiken och lära av varandra. Ett annat mål är att undersöka åtgärdernas effekter. Vissa åtgärder genomförs utan att man egentligen vet vilken nytta de har. Olika miljöstöd har hittills inte lyckats vända den negativa trenden men med större kunskap om vilka åtgärder som fungerar och var de gör mest nytta blir det lättare att få det att vända. Fältbiologen 1/

16 Fritt frö text: Axel Löfsved bild: Magnus Bjelkefelt EU och stora bolag har under många år anfört stora restriktioner mot handeln med fröer. De äldre grödorna slås ut till förmån för hårt förädlade sorter. Men det finns många som kämpar för att bevara äldre kulturgrödor som bidrar till den genetiska mångfalden. På samma sätt som det är viktigt med biologisk mångfald i den vilda naturen finns det stora fördelar med variation i odlingslandskapet. Mångfald är förutom sitt egenvärde också viktigt för att göra ett ekosystem motståndskraftigt mot störningar och förändringar i omgivningen. Det kan till exempel handla om förändringar i klimatet eller att vi människor introducerar nya arter. Genom att odla många olika sorter av samma gröda kan man förutom att få fler smaker och färger på maten också behålla en bredare genuppsättning där några av sorterna kanske kommer visa sig vara mycket bättre under de nya förutsättningar som klimatförändringar och förändrade odlingsmetoder kan föra med sig. Ett sätt att gynna den genetiska mångfalden i odlingslandskapet är att ta till vara på de gamla kulturväxter som förädlats fram genom historien. Företaget Runåbergs fröer har jobbat i 30 år med att odla fram och sälja ett brett sortiment av fröer. Många av sorterna är gamla kulturväxter och det mesta utsädet är ekologiskt framodlat. Runåbergs tar bestämt avstånd från genmodifierade växter och säljer inga så kallade F-1-hybrider. Dessa är kontrollerat framkorsade med en jämn kvalitet med de önskade egenskaperna men som tvingar odlaren att köpa nytt utsäde varje år istället för att kunna ta sina egna fröer. Johnny Andreasson, som var med och startade Runåbergs fröer, pratar gärna om frömarknaden och gamla kulturväxter. De är ofta tåligare mot sämre väder, säger han, när jag frågar varför det är viktigt att bevara de gamla odlade sorterna. Han tillägger att det dessutom är väldigt roligt med den variation av smak och utseende som finns bland de gamla sorterna. Johnny Andreasson berättar vidare att frömarknaden är hårt reglerad av EU. Det finns tre olika frölistor: den officiella sortlistan, bevarandesortlistan och amatörsortlistan. För att få sälja ett frö måste det vara med på någon av de tre listorna. Att få med en frösort på den officiella sortlistan är både dyrt och krångligt. De sorter som endast står med på amatörsortlistan och bevarandesortlistan, som tillkommit på senare tid, får bara säljas i små mängder. De nya listorna är litegrann plåster på såren för oss som har bråkat i alla år 16 Fältbiologen 1/2013

17 Spritböna. Phaseolus vulgaris, Borlotto. Majrova. Brassica rapa, Purple top white globe. Purjolök. Allium porrum, Hannibal. Haverrot. Tragopogon porrifolius, Gammal gotländsk. Till vänster: Frön av ringblomma (krokar), mangold (små frön) och vaxböna (bönor). men vi får se hur de listorna kommer att användas, säger Johnny. Han beskriver att det värsta med reglerna kring fröförsäljning är att de ändras ofta och utan förvarning. I augusti 2011 gick Jordbruksverket ut med att de skulle införa höga kontrollavgifter på alla frösorter som ett företag säljer. För ett företag som Runåbergs fröer som har väldigt många olika frösorter skulle kostnaderna vara ett otroligt hårt slag, men under våren 2012 kom plötsligt ett brev som sa att kontrollavgifterna var borttagna. Ett annat problem med att EU reglerar frömarknaden är att samma sortlistor gäller över ett stort geografiskt område. De sorter som fungerar i medelhavsregionen är helt andra än de som fungerar här. Problematiken grundar sig i att växtodlingen behandlas som vilken industri som helst. Likriktning och förenkling ska rationalisera verksamheten och öka de ekonomiska vinsterna. Odlingen borde istället vara lokalt förankrad med sorter som är anpassade efter förutsättningarna på varje plats. Det traditionella sättet att föröka och samtidigt förädla växtsorter är att varje år ta frön från de bästa plantorna och använda de fröna nästa odlingssäsong. Om man bara undviker spontana korsningar med liknande växter kan man på det här sättet successivt anpassa sorten till de förutsättningar man odlar under. De F-1-hybrider som de stora fröfirmorna förespråkar fungerar inte likadant. Plantorna från F-1-hybridfrön kommer att bli väldigt lika och skörden blir enhetlig. Det anses vara en fördel för att det har blivit normaliserat att grönsakerna i snabbköpet alltid ska se likadana ut. Däremot kommer plantor av de frön som en F-1- hybridplanta producerar bli väldigt olika sin moderplanta och i många fall kommer de inte alls ge en bra skörd. Eftersom fröfirmorna patentskyddar sina sorter gör det odlaren beroende av att köpa nya F-1-frön framkorsade på laboratorium från samma fröfirma varje år istället för att kunna ta sitt eget utsäde. Den svenska föreningen Sesam arbetar för att bevara och sprida traditionell fröodling och odling av ovanliga och gamla växtsorter. Föreningens medlemmar odlar och förökar växter för att kunna byta fröer. På detta sätt berörs man inte av regelverket kring fröförsäljning. Karin Lundström, informationssekreterare i Sesam, säger att de byter frön framför allt för att göra de ovanliga sorterna tillgängliga för människor. Det är som en odlad fildelning där den som har en sort delar med sig istället för att försöka vara ensam om sorten. Karin säger att föreningen inte driver något aktivt fröpolitiskt arbete, men det faktum att de går rakt emot EU:s fröpolitik är en tydligt politisk aktion. Jordbruksverkets officiella information säger att syftet med den stränga lagstiftningen är att köparen av frö ska vara garanterad att få ett friskt och rent utsäde av sorter med kända egenskaper och att det ska produceras tillräckligt med livsmedel ur försörjningssynpunkt. Om det säger Karin Lundström rakt av: Skitsnack! Det är bara för att de vill bestämma. Hon tillägger sedan att hon gör det som hon tror är bra för människor och struntar i system och regler. Karin försäkrar också att hon tror på att intresset för de gamla sorterna ökar och kommer mer i framtiden så länge vi som är unga vill att det ska bli så. Fältbiologen 1/

18 På djupet med fiskarna text och bild: Elin Sandberg och Erik Börjesson Har du tröttnat på att spana efter fanerogamer och fjäderfän? När du bestämt dig för att kryssa fisk kan du lägga kikare och lupp på hyllan. För Elin och Erik blev steget ner i vattnet början på ett spännande äventyr bland snultror och simpor. Vintermete från brygga (genom ett hål i isen) Vi inledde vårt år medfiskryssning redan den första januari. Vi riggade tre metspön nere vid badbryggan på Mollön utanför Uddevalla. Eftersom vi inte ville skada fiskarna mer än nödvändigt hade vi knipsat av hullingarna från krokarna och vi hade med oss en plastpåse att lägga fisken på. Det är mycket kallare uppe på land än nere i vattnet så där års och vi ville inte att fiskarna skulle ta skada av att ligga på den kalla bryggan. Vi skulle bli tvungna att artbestämma fisken snabbt och sedan fortslänga i den igen så vi hade läst in oss noga på de arter vi trodde vi skulle kunna få. Om något oväntat skulle dyka upp hade vi med oss kamera. Årets första kryss kände vi igen som en svart smörbult. Nästa fisk gjorde oss däremot något konfunderade. En lång slingrig sak som, vid senare efterforskningar av fotografierna vi i all hast knäppte, visade sig vara en tånglake. Skådning från båt (skåda från relingen) En solig majmorgon kom vi puttrande med båt i det marina naturreservatet Havstensfjord. Vi såg gång på gång hur blixtsnabba varelser pilade iväg under oss. De var upp till en halvmeter långa, mycket smala och glittrade till i grönt och silver när de försvann, slingrande som ormar. Med förtjusning konstaterade vi att det var näbbgäddor som var inne på det grunda vattnet och lekte. Just den här morgonen var hela fjorden full av näbbgäddor. Snorkel och håvning Det var varmt i luften men trots det kalla vattnet var snorkel premiären hett efterlängtad. Vi bytte om till badkläder och svingade oss över relingen. Väl i vattnet blev vi stående och huttrade med ytan vid midjan, framåtböjda så att cyklop glasögonen bröt vattenytan. Bäst som vi stod där och funderade på hur bra idé det här var fick vi syn på något som såg ut som en liten brun, tjock sjöhäst som glömt att permanenta svansen. Det var ingen tångsnälla, den var för tjock, så vad sjutton Nej, försvinn inte! Den lilla firren hade vänligheten att visa sig igen och vi kände igen den som en tångspigg. Lyckan var total eftersom vi nu lyckats kryssa Sveriges samtliga tre spiggarter! Snorkling med våtdräkter I slutet av juni hade vi skaffat oss varsin våtdräkt. Vi testade dem första gången i en vik vid Åbyfjorden. Vi blev inte kalla! Känsla infann sig att vi vara lika hemmahörande bland vågorna som vilken knubbsäl som helst. Vi rörde oss sakta framåt och följde havsbottnen precis på randen till bråddjupet där det kunde dyka upp spännande saker. Mest höll vi oss på grunt vatten där sikten var god. Vi träffade på en skärsnultra som allt sedan dess blivit något av en favoritart. Den uppförde sig som en blyg katt där den nosade runt i tången. Vi simmade vidare, det blev djupare. Snärjtång och alger stod som vajande furor i det havsgröna ljuset. Mitt bland stammarna stod en stor havsöring. Vi sträckte samtidigt ut händerna efter varandra för att ljudlöst kunna göra den andre uppmärksam på att den bara var några meter framför oss. Havsöringen hade vi tidigare sett kämpande i ena änden på en lina och sedan blodig på stranden. Nu såg vi den lugn, majestätisk och levande i sin naturliga miljö, utan att störa den på minsta vis. Vi hängde blickstilla i vattnet, öringen simmade långsamt iväg och försvann i halvdunklet. 18 Fältbiologen 1/2013

19 Nattsnorkling I början av september arrangerade vi en fältbiologexkursion till Kosters marina nationalpark där några arrangörer för en natt hade lyst upp snorkelleden med fluoricerande ljusstavar. Vi fick bland annat se tobis och ål. Om man har våtdräkt är nattsnorkling något att rekommendera eftersom många marina arter är mer aktiva på natten än på dagen. Man kan givetvis nattsnorkla utan våtdräkt om man inte störs av kallt vatten. Ett måste är däremot en dykarficklampa, dels för att du inte ser något överhuvudtaget annars, dels för att många fiskar blir nyfikna på ljuset. Elfiske När man elfiskar använder man sig av ett elaggregat och en lång sladd kopplad till en stav med en metallögla längst ner. Med hjälp av staven elektrifierar man vattnet och alla fiskar som befinner sig inom en radie av ungefär en meter från staven blir tillfälligt förlamade av strömmen och flyter upp till ytan. Då man undersökt fisken släpper man tillbaka dem. Så fort strömmen bryts mår fiskarna bra igen. Elfiske får inte användas av privatpersoner ens som inventeringsmetod, därför kan man tycka att våra elfiske-kryss är lite fuskiga. Vi hade turen att ha en kontakt som jobbade med just elfiske och vi fick gå med som assistenter. Vårt jobb innebar mest att trassla sladd och hålla hinken med fisk, men det var oerhört spännande att få se vad som kan finnas i en helt vanlig bäck: lax, stensimpa, lake, bäcknejonöga med flera. Att föra ner ström i vatten kan vara farligt. Försök inte att göra det hemma! Är du riktigt intresserad så försök hitta någon certifierad elfiskare att assistera. Fiskkryssaråret 2012 Av alla Sveriges fiskarter lyckades vi se och identifiera 32 stycken. Ungefär lika många såg vi utan att vi lyckades arta dem. Det har varit ett bra år. Fiskarna har varit snygga och oväntade och de fiskar vi ätit var goda. Snorklingarna har bjudit på de största upplevelserna då vi fått se fiskarna öga mot öga. Då har vi kunnat iaktta deras beteende, deras färger och former har varit så mycket vackrare än på land och känslan av att själv sväva bland dem är oslagbar. Det är en upplevelse av närhet och delaktighet som man sällan får vid andra djurspaningar. Nu sitter vi på sjön Långens is, i Lerdala, ibland bryter solen igenom molnen och det glittrar i snökristallerna. Vår fiskekompis Olivia har precis pimplat upp en björkna och första årskrysset är säkrat. Nu börjar det igen! Tips till dig som vill fiskkryssa: Finns det ett större akvarium på orten där du bor är det väldigt värt att besöka det om du vill öva dig på att artbestämma fisk från böcker. Själva tog vi Nationalnyckeln och begav oss till Universeum i Göteborg där vi ägnade en eftermiddag åt att utifrån bokens beskrivningar känna igen de svenska arter som fanns i akvarierna. Snorkling: Rör dig långsamt och granska botten noggrant så du inte missar något. Läs på i förväg om de arter du vill hitta så du vet hur du ska känna igen dem, böckerna måste man lämna på land. Är ni fler som snorklar så håll er nära varandra så ni kan visa varandra vad ni ser. Bestäm i förväg olika tecken som ni kan kommunicera med. Regler för fiskkryssande: Endast levande fisk får kryssas. Om det är fisk i fångenskap ska du själv ha fångat den, eller varit med på fisketuren då den fångats. Håvning: Blöt händerna innan du tar i fisken så du inte skadar dess skyddande slemskikt. Ha med en akvariepåse att studera småfisk i. Glöm inte bort att alla fiskar har varit små, småfiskarna kan ofta vara lättare att få tag i än de stora. Det finns väldigt många fiskarter som aldrig blir större än 10 centimeter. Därför är fiske med håv och små krokar ofta givande, det finns också flera varianter på fällor och små nät och burar för de här fiskarna, till exempel sänkhåv och landvad. Fältbiologen 1/

20 Odla utan plöjning text: Sofie Karlsson och Liselott Evasdotter bild: Jenny Luukkonen och Magnus Bjelkefelt I ungefär 5000 år har människan använt plogen som hjälp för att luckra jorden, vända ner skörderester och gödsel, ta bort ogräs och förbereda jorden för sådd. Men att vända på jorden är en av de största energikostnaderna i det svenska lantbruket. En kostnad i både pengar och koldioxidutsläpp. I naturliga ekosystem, till exempel gräsmark och skog rörs marken inte om utan är ständigt bevuxen eller täckt av organiskt material. De manipulerade och rubbade ekosystemen inom det industriella jordbruket bygger i mångt på att jorden ständigt störs av olika slags jordbearbetning, sådd och skörd. Men också i det konventionella jordbruket finns det sätt att minska bearbetningen av åkermarken. Denna form av alternativt odlingssystem kallas med ett samlingsnamn för reducerad bearbetning. Det innebär att jorden inte vänds, att plöjning inte görs varje år, att det görs färre överfarter med maskiner, att bearbetningen görs på ett mindre djup eller att det inte är någon bearbetning alls. Josef Appell är driftsansvarig på Gårdstånga Nygård i Skåne. Gården har hektar mark och på gården slutade de plöja Josef ser redan direkta effekter både på marken och på skörden. Vi började med ett plöjningsfritt odlingssystem av rent ekonomiska skäl men har med tiden sett en rad miljöfördelar. Dieselförbrukningen minskar, den bio logiska aktiviteten ökar i jorden och koldioxidutsläppen minskar från både traktorn och marken när vi inte bearbetar, säger han och fortsätter: 20 Fältbiologen 1/2013