KONST AKTUELLT DALSLAND

Transkript

1 25 KONST AKTUELLT DALSLAND AKTUELLA UTSTÄLLNINGAR OCH PROJEKT PÅ DALSLANDS KONSTMUSEUM 21/3 17/ Eva-Britt Rosenqvist

2 LOVSÅNGER TILL KRUKAN Anita Carlsson Eva-Britt Rosenqvist De har mycket gemensamt, keramikern Anita Carlsson och textilkonstnären Eva-Britt Rosenqvist. Båda är hantverkare av yppersta slag, om än på skilda material. Och båda hyser en stark kärlek till urnan, krukan en urform som funnits med sedan antiken. Båda fyller också 65 år i år, nästan på samma dag! Och gick på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk, ungefär samtidigt. Nu har de båda sina ateljéer i Göteborg. Anita Carlsson i en gammal affär på Lindholmen. Eva-Britt Rosenqvist delar sin med fem andra textilkonstnärer ett stenkast från Stadsmuseet. När jag besöker dem är det knappt en månad kvar till vernissage. Det är bråda tider. Anita har en stor kruka i ateljén, som snart ska köras till bränning på Konstnärernas Kollektivverkstad, på andra sidan älven. Där finns en ugn som är tillräckligt stor. Urnan, krukan, är nästan 90 centimeter hög och det har tagit många veckor att få den så här långt. Drejning är det inte fråga om. Jag handformar krukorna, säger Anita Carlsson och berättar hur hon metodiskt bygger upp krukan på kavaletten, den roterbara arbetsplattan som står mitt i rummet. Först kavlar hon en botten. Sedan rullar hon tjocka ringar av stengodslera. De läggs sedan, en efter en, ovanpå varandra och bildar krukans vägg. Varje ring»slätas ut«genom att leran dras ner mot botten och upp mot kanten, på insidan och på

3 utsidan. Successivt växer urnan. Det får inte bli någon luft kvar i leran, då spricker den. Ungefär två ringar om dagen kan jag lägga, sedan blir det för vanskligt och formen kan säcka ihop, säger Anita och utstrålar en stark kärlek till detta handfasta hantverk som kräver minutiös omsorg för att i slutändan bli perfekt. När formen är byggd, återstår dekor, färg, glasyr och bränning. Jag är en väldigt energisk och rastlös människa. Men det fysiska arbetet med leran gör att jag känner mig lugn och trygg. Att det här är min grej, kände jag redan första gången. Kanske har det med min jordnära bakgrund att göra... Anita Carlsson är uppväxt på en bondgård i Dals Grinstad. Idag har hon och maken Leif ett sommarhus inte långt från museet. Hon beskriver målande alla blommor och träd i husets trädgård, och plötsligt står den gröna färgen och de många växtornament hennes arbeten ofta rymmer, i ett förklarat ljus. Det gröna har en slags poesi. Du anar något bortom ytan, men vet inte riktigt vad. Grönt är inte så uttalat stiligt och det gillar jag. När jag kommer till Eva-Britt Rosenqvists ateljé, visar hon en väv,»botanisk formation«, vars gröna bottenfärg liknar den som Anitas ståtliga urnor och frökapslar har. Tror du våra saker kommer att passa ihop? frågar Eva-Britt lite trevande. Vi känner inte varandra så väl, men jag har alltid gillat vad Anita gjort och vi jobbar ju på lite liknande sätt, Anita Carlsson med ornamentik och mönster. På väggen hänger en väv som Eva-Britt Rosenqvist arbetat med länge. En färgstark medaljong, eller ett mäktigt pampigt gammalt kyrkofönster? associationerna flyger.»solitär«heter den och inspirationen är en antik skål, sedd rakt uppifrån, berättar Eva- Britt. Tittar man närmare på mönsterbårderna, följer dem runt cirkeln, ser man att de inte alls är likadana, vägen runt. Nej, de upplöses, ändrar färg, försvinner eller övergår till något annat... Det är meningen. Man ska upptäcka saker efter hand, jag testar hur mycket man kan lösa upp formen, utan att man ser det med en gång. I över ett år har Eva-Britt suttit vid vävstolen med sin Solitär. Sakta har den växt fram, ungefär en centimeter per dag, över pappersskissen i full skala, som är fäst under väven. Ullgarnet färgar hon själv och det är tunna trådar som plockas in i varpen för hand, färg efter färg. En rad i taget, och sedan ett slag med bommen. Ett tålmodigt och långsamt arbete som hon aldrig någonsin ifrågasatt. Ska man göra det som man vill ha det, så är det bara att göra det. Hur långt tid det tar är inget jag tänker på, säger Eva-Britt Rosenqvist. Hon arbetar också i mindre format och då kan tre vävar sitta i vävstolen samtidigt. Det blir gärna stiliserade krukor. Jag tycker mycket om den formen och ofta återkommer ofta till den. Utställningen visas i Övre Utställningshallen till och med 17 maj.

4 ENSAM VANDRARE I VÄRLDEN Grafikern och målaren Mikael Kihlman arbetar i en realistisk bildtradition. Många motiv härstammar från nattliga vandringar i fjärran städer och på historiska platser. Grafiken har fört mig ut i världen, säger Mikael Kihlman och låter ana en stor tacksamhet för det. Hans utställningslista är mycket lång, och nästan oftare än i Sverige, har han visat sina bilder utomlands. En av de första resorna gick till Polen i mitten av talet. Han var då ansvarig för en svensk grafikutställning som var inbjuden att ställa ut i staden Wroclaw. Snart, när hans vernissage på Dalslands konstmuseum är över, åker han återigen till Wroclaw. Denna gång för att promoveras till hedersdoktor vid konsthögskolan där; Eugeniusz Geppert Academy of Fine Arts and Design. Polen har han återkommit till nästan varje år sedan 1980-talet, och har på så sätt lärt känna många av de lärare och professorer som verkar vid landets sju konstakademier. Kollegor som blivit vänner för livet. Jag har följt akademiernas utveckling när de närmat sig väst, och det har varit spännande. Det finns en stark grafisk tradition i Polen, de har en mycket gedigen utbildning, berättar Mikael Kihlman och beklagar det faktum att man här i Sverige inte längre har några professorer i grafik vid konsthögskolorna. _ Men vi har många starka grafiska verkstäder ute i landet, i Borås, Örnsköldsvik och Falun, bland annat. De månar om att traditionen och kunskapen går vidare, grafiker är en kår som gärna delar med sig. Själv bor han i Stockholm och trycker nästan alla sina blad på en grafisk verkstad i Solna. Han kom i kontakt med den via sin mentor, grafikern Lennart Olausson, i vars lära han gick under fem år på 1980-talet. Det är den konstnärliga utbildning han har, förutom KV- konstskola i Uppsala. Jag lärde mig mest genom att vara

5 ute i naturen och teckna och måla. Sen var det Lennart som fick mig att förstå att svartvit grafik var min grej. Det satt direkt! Men där han var snabb och rakt på, är jag mer metodisk och långsam, och så småningom hittade jag mitt eget sätt att trycka. Man måste verkligen kunna sitt hantverk för att få fram det man vill. Mig tog det ungefär tio år av dagligt arbete, säger Mikael Kihlman. Torrnålsgravyr är en teknik han ofta arbetar i. Med en diamantnål ristar han in motivet i en blank kopparplåt. Färgen valsas in i plåten och sen torkas den av så den endast finns kvar i de ristade linjerna. Sedan läggs det fuktiga pappret ovanpå och dras igenom tryckpressen. Många parametrar påverkar den slutliga bilden (som blir spegelvänd). Provtrycken och korrigeringarna kan bli åtskilliga innan han är nöjd. Mikael Kihlmans motivvärld finns ofta i Östeuropa. Som nattvandrare registrerar han ödsliga gator, gamla hus, ensamma människor på väg någonstans. Ljuset är sparsamt och dramatiskt, så som den svartvita tekniken bjuder. Jag tycker om städer, speciellt historiska platser, där det hänt mycket, där det finns spår Krakow är en stad jag gjort mycket av. Jag är en vandrare, ofta hamnar jag i de judiska kvarteren. Jag jobbar mycket med foto i min research och är noga med att man ska känna igen platsen. Min bild ska vara som ett»snapshot«, som en titt i ett nyckelhål mot framtiden, och bakåt, mot det förflutna. Det här är mitt sätt att försöka förstå den värld jag lever i. Grafik är som en undergroundrörelse, menar Mikael Kihlman. Den är demokratisk och folklig och verken är tillgängliga för nästan alla. Av samma anledning gillar han det realistiska bildspråket. Det är ett språk som många kan förstå. Och jag tycker om att kommunicera, höra vad folk tycker och tänker. Mikael Kihlman har fått många internationella priser och utmärkelser genom åren. Han är ordförande i Axel Fridell-sällskapet och sitter i styrelsen för Grafikens hus, det som på ett dramatiskt sätt brann ner till grunden förra året, och vars verksamhet han nu är delaktig i att bygga upp igen. Utställningen visas i Nedre Utställningshallen till och med 17 maj.

6 MED FINGRARNA I JORDEN Växter och trädgårdar är vackrast i soluppgången. Men du kan tänka att det var svårt att få ut en nyhetsfotograf den tiden på dygnet, säger Karin Berglund och skrattar gott vid minnet av tiden som journalist på Dagens Nyheter. Det var i mitten av 1970-talet som Karin Berglund började göra trädgårdsreportage. En artikelserie hon skrivit (som ekonomijournalist!) om de multinationella storföretagen;»makten över maten«, hade väckt hennes intresse för odling. Men trädgårdsämnet ansågs vid denna tid alltför lättviktigt och ratades gärna av hungriga nyhetsfotografer. Så jag lärde mig att fotografera själv och tyckte det var jättekul! Det är bakgrunden till att Karin Berglund blev Dagens Nyheters mest älskade trädgårdsskribent. Länge hade hon en spalt som hette»med fingrarna i jorden«, det är också titeln på en av hennes böcker. Men efter 27 år på tidningen sa hon upp sig och blev författare och fotograf på heltid. Hon har haft en rad fotoutställningar och det har blivit många böcker, totalt elva, sedan den första,»så i ruta«, kom Alla är illustrerade med egna bilder. Raka reportagefoton, men också konstbilder. Det vill säga blom- och växtarrangemang, stilleben, som hon fotograferar digitalt, men sedan bearbetar med ålderdomliga kopieringstekniker,

7 gummitryck och fotogravyr. Tekniker från fotografins barndom som ger bilderna en dunkel, lite melankolisk patina. Det ska se ut som de hängt på ett utedass i fem år, skojar Karin Berglund drastiskt. Det är en kall februaridag och vi träffas i hennes hem, ett litet vitt talshus högt upp på Mölndals kråka. Ute yr snön och trädgården, som man ser från glasverandan, vilar vintervit och lite övergiven. Hon visar några av de bilder hon ska ställa ut. Snödroppar (favoritblomman) i kruka, en utslagen krokus, och en lite slokande liljekonvalj i vacker vas. (Ja, hon har en fantastisk vas-samling!) Den vissnande blomman har en särskild plats i Karin Berglunds hjärta. Flera buketter, i olika stadier av vissnande, står i vaser i rummen. Jag gillar växternas process. Det är något med det där att gå till komposten en slags bild för det eviga livet. Långsamheten, det som inte kan på - skyndas, är en annan kvalitet av betydelse för henne. Som gummitrycken. Det är en komplicerad kopieringsmetod där varje färg läggs på och framkallas för sig. Det tar ungefär två dagar att göra en kopia. Först när bilden är färdig ser man om den blev lyckad eller om man måste börja om från början. Det är omöjligt att göra två likadana. Därför är varje exemplar i princip ett original, berättar Karin Berglund. Gummitrycken gör hon själv i ateljén på tomten. Att göra en fotogravyr kräver stor vana och går till så att ett foto fästes med en speciell teknik vid en plåt av fotopolymer. Plåten etsas och trycks i en kopparpress. En kollega, Börje Almqvist, hjälper Karin Berglund att ta fram dem. Växternas historia och människorna bakom, vad de har att berätta, intresserar henne särskilt. Hon fick sitt lystmäte då hon skrev sin näst senaste bok, biografin» Jag tänker på Linné, han som såg allt«. Då djupdök hon i bibliotek, arkiv och gamla skrifter för att läsa allt hon kunde komma över om den forne blomster kungen Carl von Linné ( ) och hans banbrytande kartläggningar. Det var ett riktigt grävjobb. Underbart! Det är min finaste bok och den tog sju år att göra, säger Karin Berglund och blir än mer lyrisk då hon talar om alla gamla tryck och växtillustrationer som hon då också kom i kontakt med. Säkerligen blev de också inspiration till hennes eget skapande bakom kameran. En bok till blir det, hon är precis mitt i det arbetet nu, men sedan är det slut, säger Karin Berglund. Hon, som är född 1937, tycker att hon skrivit mer än tillräckligt nu. Men bilderna och fotograferandet släpper hon inte. Det kan jag hålla på med hur länge som helst. Utställningen visas i Galleriet till och med 17 maj.

8 Missa inte nästa utställnings period 23 maj 12 juli Övre utställningshallen: Bianca Maria Barmen Skulptur Nedre utställningshallen: Fredrik Lindberg Måleri Galleriet: Anna Fjällbäck Tuftade bilder MUSEICHEFEN HAR ORDET: Välkomna till ett nytt spännande år! Ett vårtecken så gott som något är att äntligen få slå upp dörrarna till årets tre första utställningar; fyra konstnärer som alla är mycket skickliga hantverkare såväl som konstnärligt drivna. Keramikern Anita Carlsson (bördig från Dals Grinstad) och textilkonstnären Eva-Britt Rosenqvist hittar du i den övre utställningshallen. På nedre planet visar Mikael Kihlman från Stockholm grafik och måleri, och i Galleriet visar trädgårdsskribenten och fotografen Karin Berglund sina finstämda gummitryck och fotogravyrer. Läs mer om utställningarna här i nyhetsbrevet. I år fyller museet 20 år och det vill vi fira under första veckan i augusti med barn teater, musik, fest och mer därtill. Planeringen pågår för fullt. Mer information kommer blir ett händelserikt år, inte bara ur utställningssynpunkt år påbörjar vi arbetet med att utveckla parken och museets om givningar. Min plan är att skapa Dalslands Konst & Folkpark. En utemiljö som fungerar som ett offentligt konstrum. Med en nostalgisk tillbakablick på folkparkens sociala betydelse vill vi skapa nytt men ta det bästa från då tiden med oss. Vi vill fortsätta fylla parken med skulpturer och spel, gjorda för barn i alla åldrar, bygga dansbana, bjuda in lokala hantverkare, konst närer och designers. Vi vill utöka planteringarna och skapa nya spännande lekrum i parken. Målet är att tilltala alla sinnen och bjuda på glädje. Välkommen! Helen Backlund, museichef Öppet: Ons sön Produktion: Dalslands konstmuseum Texter: Anna-Stina Lindén Ivarsson Form: Sara Lund, Reform MUSEICAFÉ Upperud Åsensbruk, , Museet stöds av Västra Götalandsregionen, Melleruds kommun och vänförening. MUSEICAFÉ