Forskning som utvecklingskraft i Sveriges regioner

Transkript

1 Forskning som utvecklingskraft i Sveriges regioner

2 Innehållsförteckning Sammanfattning Inledning och bakgrund En regional tillväxtpolitik växer fram Strategiplaner för regional utveckling Regionernas grundläggande förutsättningar Lärosätenas forskningsmedel Forskningsmedlen i förhållande till anställda inom högskolan Företagens forskningssatsningar FoU per näringsgren Relationen mellan offentliga och privata forskningssatsningar En jämförelse med regionernas resultat Befolkning, boende och arbete Företagsstarter och patent Ekonomisk utveckling och lönenivå Avslutande diskussion Slutsatser Rekommendationer Källor

3 Sammanfattning Det satsas mycket på forskning och utveckling i Sverige. Dels genom offentliga satsningar dels genom privat finansierad forskning från i första hand de stora industriföretagen i svenskt näringsliv. Forskning är en viktig faktor för tillväxt och konkurrenskraft. I vilken utsträckning forskning leder till detta avgörs dock inte bara av den totala nivån på forskningsresurserna. Viktigt är också hur väl forskningen svarar mot olika industriella och samhälleliga behov. Dessa behov visar sig både nationellt och regionalt. Att skapa livskraftiga regioner är relevant för regionerna själva, men också i allra högsta grad för att Sverige som land ska få ut mesta möjliga av sina satsningar. I denna studie intresserar vi oss därför för hur stora forskningsmedel de olika regionerna i landet disponerar. Vi är samtidigt väl medvetna om att forskning är en faktor bland flera som påverkar regionernas tillväxt. Bilden är tydlig; Stora delar av landet är ganska bortglömda när det gäller forskning. I vissa regioner lyser företagens forskningsinsatser med sin frånvaro, på andra håll är det den statligt finansierade forskningen som inte når fram. Det är naturligtvis inte förvånande att det är stora skillnader. Framgångsrik forskning förutsätter kraftsamling. I regioner med stora etablerade universitet samverkar högskola och näringsliv nära kring forskning, patent och licenser. På orter med mindre högskolor bedrivs andra former av samverkan, ofta mer kopplade till grundutbildningarna. En strategi för regionens utveckling måste se olika ut beroende på dess förutsättningar. Bland Sveriges regioner finns vissa som domineras av enstaka företag. Ett sådant exempel är Gävleborg med Sandvik Materials Technology. I sådana regioner finns som regel ett starkt och positivt samspel mellan politiken, högskolan och företaget. De mindre företagen är ofta leverantörer till de stora. I andra län, som i till exempel Jönköping, är näringslivet mer diversifierat vilket ställer helt andra krav på den regionala näringspolitiken. För regionen är det avgörande att nyttja tillgängliga resurser på bästa sätt. De företag som är starkast på FoU måste vara ledande och involvera mindre och medelstora företag, till exempel i gemensamma projekt med universitet och högskolor. Regeringens roll - och den är viktig - blir att driva en forsknings- och regionalpolitik som stödjer en utveckling av smarta regioner i flera delar av landet. Forskning har tidigare visat att etablerandet av en högskola medför positiva regionala ekonomiska effekter. Den största tillgången är de utbildade studenterna från högskolan, vilka kan bli kvalificerade anställda men också har hög benägenhet att starta företag. Förutsättningarna för en kunskapsbaserad regional utveckling blir bättre om man identifierar regionens styrkeområden och därmed konkurrensfördelar relativt andra regioner och även i internationell jämförelse. 2

4 Vi vill starkt rekommendera Sveriges regioner att utveckla strategier för smart specialisering. De kan ge en utmärkt grund för en positiv utveckling där regionernas konkurrensfördelar tas till vara och utvecklas i en föränderlig omvärld. Det är helt centralt att en politik för smart specialisering skapas underifrån och har ett brett stöd i lokalsamhället. Många av Sveriges regioner jobbar just nu med att formulera innovationsstrategier. Det kan till exempel handla om hur man på regional nivå kan stödja företag med bland annat riskkapital, rådgivning och offentlig upphandling. Samverkan i närsamhället spelar en avgörande roll, liksom samverkan mellan kommuner och regioner också över landgränserna. För en framsynt region finns stora EU-pengar att vinna. Det krävs också mer kunskap. Verket för Tillväxtanalys har på regeringens uppdrag analyserat hur den lokala och regionala tillväxtpolitiken ser ut. Av deras rapporter om de offentliga aktörernas roll framgår att inga övergripande studier finns om vilken inverkan strategisatsningar i det regionala utvecklingsarbetet har haft för tillväxt. Rapportens främsta slutsatser är att: > Förutsättningarna för en god utveckling och tillväxt i många av landets regioner skulle öka genom ett bättre samspel mellan privat och offentlig forskning vad gäller val av forskningsområde och finansiering. > I Södermanland/Västmanland, Dalarna, Jönköping, Blekinge och Gävleborg överstiger företagens satsningar vida de offentliga forskningsmedlen. I dessa regioner bör man sträva efter att öka de offentliga forskningsmedlen så att högskolan i ännu högre grad blir en relevant samarbetspart till företagen. > I främst Västerbotten och Uppsala råder omvänt förhållande. Där satsas väldigt mycket på universiteten från samhällets sida. Här har näringslivet ett ansvar, och en möjlighet, att stödja dessa regioners tillväxt och utveckling genom ökade FoU-insatser. Samtidigt måste universiteten fundera över hur man kan öka avknoppningen av forskningsresultat och bidra till att regionen blir attraktiv för företagsetableringar. > Det finns ingen övergripande bild över vilken inverkan de regionala strategiplanerna har haft på den regionala tillväxten. Verket för Tillväxtanalys konstaterar dock att befolkningsmängden och det lokala, kommunala ledarskapet är två avgörande faktorer för regionernas utvecklingspotential. 3

5 Sveriges Ingenjörer menar att: 1. Regeringen måste driva en nationell närings- och forskningspolitik som stödjer en utveckling mot smarta regioner där offentlig och privat forskning stärker varandra. 2. Regionerna måste verka för att utveckla strategier för smart specialisering och kunskapsbaserad regional utveckling. Det gör man genom att identifiera regionens styrkeområden och därmed konkurrensfördelar relativt andra regioner och även i internationell jämförelse. 3. Företag med stark FoU har ett stort ansvar för regionens utveckling. De måste vara ledande och involvera mindre och medelstora företag, till exempel i gemensamma projekt med universitet och högskola. 4. Både regioner och kommuner har mycket att vinna på att samverka med varandra, såväl inom som mellan länder, inte minst i ett EU-perspektiv. Även regionala organisationer, högskolor och universitet samt företag tjänar på att samverka mer. Vi hoppas att rapporten kan ge en bild av situationen vad gäller forskning på regional nivå och därmed ett underlag för en diskussion om hur Sveriges forskningsresurser kan ge ökade effekter i form av tillväxt, jobb och utveckling i såväl de enskilda regionerna som i landet totalt. Stockholm i februari 2014 Laila Abdallah Johan Sittenfeld 4

6 Inledning och bakgrund Forskning, utveckling och innovation lägger grunden för tillväxt, välfärd och konkurrenskraft. De kommer alltmer i fokus i takt med att den globala konkurrensen förstärks och betraktas som de kanske viktigaste inslagen för att mindre länder ska upprätthålla sin attraktivitet och konkurrenskraft. Forskning skapar förutsättningar för en hög nationell kunskapsnivå och möjlighet att vara världsledande inom ett antal områden, vilket i sin tur leder till goda exportmöjligheter. Förutsättningarna för länders regeringar att bedriva en, i traditionell mening, aktiv näringspolitik har däremot försvårats i takt med ökande globalisering. Företag som har stor verksamhet i Sverige har i regel också anläggningar i många andra länder och huvudkontoren, där de övergripande besluten fattas, ligger ofta utanför vårt land. Även EUs regelverk innebär att satsningar som betraktas som direkt företagsstöd inte är möjliga. Detta innebär att de politiska vägar som i första hand är öppna är kopplade till satsningar på utbildning och forskning, vilka sedan förväntas leda till innovation och industriell utveckling. I EUs visionsprogram 2020 finns bland annat målsättningen att öka FoU-medlen till 3 procent av BNP till år 2020 genom att särskilt förbättra villkoren för privata sektorns FoU-satsningar och utveckla en ny indikator för att kartlägga innovation. Det torde öka trycket på att samverka mer mellan det regionala näringslivets forsknings- och utvecklingsverksamheter och universitet och högskolor. Sverige ligger som bekant väl till i internationella jämförelser kring satsningar på forskning, utveckling och innovation. I vårt land satsas 3,4 procent av BNP på FoU, vilket placerar oss på fjärde plats inom OECD efter Israel, Finland och Sydkorea (2011). Likväl är detta den lägsta nivån i Sverige på tio år, vilket bland annat beror på utflyttning eller omorganisation av forskningen. Det är också väl känt att det i första hand är ett antal stora multinationella koncerner som har höga FoU-utgifter i Sverige. Det är naturligtvis en styrka att vi lyckats bygga flera stora framgångsrika företag i Sverige, men koncentrationen innebär samtidigt en sårbarhet. Den offentliga satsningen på forskning, som andel av BNP, är internationellt sett inte särskilt hög, även om det är glädjande att den i absoluta tal har ökat under senare år. En god kunskapsnivå och innovativa arbetssätt blir emellertid allt viktigare också för enskilda regioner. Goda förutsättningar för utveckling blir ett inslag i regional närings- och utbildningspolitik. Forskning i regionerna har naturligtvis betydelse för deras utvecklingsmöjligheter, men är också kopplad till frågan om hur Sverige som nation får största möjliga utväxling av sina forskningsansträngningar. Det är inte bara den totala nivån på forskning och utveckling som är intressant, utan även hur den är geografiskt lokaliserad och hur offentliga och privata satsningar samverkar. Den geografiska fördelningen av forskning kan påverkas av de offentliga prioriteringar som görs idag, men en viktig faktor är också näringslivets historiska lokalisering. Offentliga medel skapar en grund för näringslivets satsningar, samtidigt som regioner med en stark näringslivsforskning kan utvecklas ytterligare med kompletterande offentlig finansiering. Om offentliga och privata satsningar ömsesidigt stödjer varandra så blir effekterna större och gagnar både akademi och näringsliv. Ett begrepp som har fått stort genomslag de senaste åren är smart specialisering. Det tar fasta på betydelsen av att regionerna satsar inom områden där de har bäst resurser och förutsättningar att bli konkurrenskraftiga. Det behöver inte betyda att regionerna ska göra det de alltid har gjort men innebär ändå ofta att bygga vidare på sina historiska styrkor. För strukturfondsperioden föreslår EU-kommissionen att ett villkor för att få finansiering är att regionen har gjort en innovationsstrategi för smart specialisering. 5

7 Rapporten gör inte anspråk på att vara en komplett beskrivning av alla de variabler som är intressanta ur ett regionalt utvecklingsperspektiv. Den beskriver i huvudsak hur de svenska forskningssatsningarna är fördelade geografiskt. De forskningsmedel som landstingen disponerar är inte uttryckligen angivna. Den absoluta merparten av dem finns ändå med i beräkningarna eftersom de kanaliseras till universitet och högskolor. Den geografiska fördelningen jämförs sedan med några variabler som beskriver hur väl regionerna lyckas. Samtidigt är det naturligtvis ytterst svårt att uttala sig om sambandet mellan forskning och samhällseffekter i form av nya företag eller patent, särskilt som effekterna ofta ses åtskillig tid efter gjorda insatser. I rapporten förs ändå ett resonemang om sambandet mellan forskning och innovationer å den ena sidan och goda effekter i form av utveckling å den andra. Vi utgår från länen som indelningsgrund men det finns flera andra indelningar av regioner, som till exempel i arbetsmarknadsregioner. Länsindelningen har den uppenbara fördelen att mycket av SCBs regionala forskningsstatistik är länsbaserad, men vi menar också att de regionala utvecklingsambitionerna ofta utgår ifrån länet. För Sveriges Ingenjörer har det också fördelen att det i stora drag överensstämmer med förbundets distriktsindelning. Forskning och utbildning används som viktiga politiska instrument för att öka utvecklingskraften i regionerna och det kan därför vara värt att närmare granska hur den regionala tillväxtpolitiken är utformad. 1.1 En regional tillväxtpolitik växer fram Inom den regionala och statliga politiken är regional tillväxtpolitik en väldigt modern företeelse. Den regionala tillväxtpolitiken växte fram under 1990-talet. Ansvaret flyttades då från stat till de regionala självstyrelseorganen (länsstyrelserna) för att driva politiken. Regionalpolitikens uppgift blev att driva fram tillväxt i alla delar av landet och har inneburit bland annat kopplingar till utbildningssystemets dimensioneringar för att skapa bästa förutsättningar för arbetskraftsbehoven. Det blev också tydligt att länsstyrelsernas fria sätt att styra regionalpolitiken innebar att man flyttade medel från specifika företagsstöd till en koncentration av projektbaserade stöd för regional tillväxtpolitik. När Sverige gick med i EU kom regionalpolitiken att följa unionens sammanhållningspolitik. Nya pengar från Europeiska regionala utvecklingsfonden och Europeiska sociala fonden strömmade in. Regionalpolitiken hamnade i skuggan av en mer ambitiös och nationellt sammanhållen regional tillväxtpolitik i slutet av 1990-talet, men den nya nationella tillväxtpolitiken har ifrågasatts eftersom man har haft svårt att visa att de nya insatserna har haft några mätbara effekter (Verket för Tillväxtanalys 2012). Införandet av de regionala tillväxtavtalen innebar dock en omvandling av politiken så att man fick en regionalpolitik som skulle omfatta alla delar av landet. Den största förändringen i detta var utarbetandet av regionala strategiplaner för regional utveckling och som ligger till grund för de satsningar som görs inom forskning och utveckling i regionerna. 1.2 Strategiplaner för regional utveckling I de regionala utvecklingsprogrammen (RUP), som på regional nivå belyser olika insatser för regional utveckling, är samverkan näringsliv akademi och smart specialisering nyckelord som återkommer ofta. Regeringens nationella strategi för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning och EU:s Lissabonstrategi utgör grunden för RUP. Utvecklingsprogrammen utgör också ramverk för de planeringsprocesser och satsningar som görs i regionerna och är reglerade i svensk förordning (2007:713) för regionalt tillväxtarbete. Strategiplanerna speglar hur de regionala självstyrande organisationerna kan påverka olika regionala satsningar. Även om alla inblandade aktörer som företag, enskilda entreprenörer, universitet och högskolor och kommuner m.fl. i en region inte måste följa dessa program, så kan det likväl vara värt att se hur man från politiskt håll agerar för att främja den regionala utvecklingen. 6

8 Verket för Tillväxtanalys har efter regeringsuppdrag samlat och analyserat i en rad rapporter hur den lokala och regionala tillväxtpolitiken ser ut. I deras samlade analys om de offentliga aktörernas roll framgår att inga övergripande studier finns om vilken inverkan strategisatsningar i det regionala utvecklingsarbetet har haft på tillväxten. En slutsats de drar är att befolkningsmängden spelar roll för regioners tillväxtmöjligheter, men att satsningar som görs utanför större, urbana regionområden även kan falla i god jord. Tillväxtanalys drar också slutsatsen att det lokala, kommunala ledarskapet har en avgörande roll för regionernas utvecklingspotential (Verket för Tillväxtanalys 2011). I följande del av rapporten redogörs för offentliga och privata forsknings- och utvecklingsmedel fördelade mellan landets regioner. Vi har även valt att titta på ett antal regionala omständigheter som påverkar förutsättningarna för utvecklingskraften i regionerna. 7

9 Regionernas grundläggande förutsättningar Befolkningsmässigt dominerar de tre storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne stort. Något över häften av Sveriges invånare bor i något av dessa län. Ser vi till befolkningsutvecklingen mellan 2002 och 2012 så har Stockholms län ökat sitt invånarantal mest, eller med 30 procent. Uppsala har ökat med 29 procent, Skåne med 21 procent och Västra Götaland med mer beskedliga 12 procent. En starkare utveckling har Halland som har ökat med 18 procent. Kalmar, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län har minskat sin befolkning under perioden. Mer om detta i avsnittet om regionernas resultat. Ser vi till storstadslänens andel av de forskarutbildade så ökar för Stockholm andelen från 22 procent av befolkningen till 33 procent av de forskarutbildade. Västra Götaland har 17 procent av befolkningen och 16 procent av de forskarutbildade. I Skåne är motsvarande andelar 13 procent respektive 16 procent. Tillsammans med Stockholm och Skåne är universitetslänen Uppsala, Östergötland och Västerbotten de enda som har en högre andel av de forskarutbildade än de har andel av befolkningen generellt. Detta är särskilt framträdande i Uppsala som har en tre gånger så hög andel av forskarutbildade som de har andel av befolkningen. Figur 1. Källa: SCB. Övriga län har en lägre andel av de forskarutbildade än de har andel av befolkningen. Skillnaden mellan dessa andelar är något större i Jönköpings, Kalmar, Dalarnas, Gävleborgs och Västernorrlands län. Länens andel av samtliga personer med eftergymnasial utbildning som är 3 år eller längre ligger i stort sett genomgående mellan de två andra andelarna (figur 1). Ur ett industriellt perspektiv är det också intressant att betrakta fördelningen av ingenjörer över landet. Figur 2 är baserad på Sveriges Ingenjörers medlemsregister och visar respektive läns andel av det totala antalet civil- och högskoleingenjörer. Här har gjorts ett antagande att anslutningsgraden till förbundet inte varierar mellan länen, vilket förefaller rimligt. Bilden utgår från bostadsadressen medan arbetsstället kan finnas i annat län. Stockholm, Västra Götaland, Östergötland och Västmanland har, 8

10 mätt på detta sätt, en hög ingenjörstäthet. Detta är naturligtvis en kombination av att många av dem som studerar på orten finner det attraktivt att bo kvar och att det finns god efterfrågan på ingenjörer. Figur 2. Källa: Sveriges Ingenjörer. Detta ger en bild av nuläget men för att få en indikation om antalet personer som i en snar framtid kommer att ha akademisk examen kan vi betrakta hur stor andel av 24-åringarna i respektive län som påbörjat en högskoleutbildning. Skillnaderna mellan länen är inte uppseendeväckande stora. Inom respektive län finns dock som regel stora skillnader mellan enskilda kommuner. Skillnaden mellan kvinnor och män är slående (figur 3). 9

11 Figur 3. Källa: UKÄ. 10

12 Lärosätenas forskningsmedel Flertalet län har ett lärosäte för högre utbildning. Några län har flera, men det finns även universitet och högskolor som är delade mellan flera län. Gotlands län saknar numera i formell mening en egen högskola sedan enheten på Gotland blivit en del av Uppsala universitet. Vi kommer att betrakta såväl de enskilda lärosätenas intäkter och kvantitativa prestation, mätt i antal årsverken, som de olika länens. Universitet och högskolors intäkter kan indelas i direkta anslag (fakultetsmedel), bidrag, uppdragsforskning och övriga intäkter. Direkta anslag tilldelas efter riksdagsbeslut och disponeras av högskolorna för forskning. Bidrag består av intäkter från en rad olika källor såsom statliga forskningsfinansiärer, myndigheter, kommuner och landsting, EU, stiftelser och företag. Uppdragsforskning är tydligare preciserade forskningsuppdrag och finansieras av bland andra företag, statliga myndigheter och kommuner och landsting. Övriga intäkter avser en mindre del och utgörs bland annat av finansiella intäkter. Om samtliga ovanstående finansieringsströmmar summeras så har Karolinska institutet de största intäkterna. Därefter följer Lunds universitet, Uppsala universitet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet och KTH. Ett sätt att få en uppfattning om högskolornas relation med omgivande samhälle är att se hur stor andel av deras forskningsmedel som kommer från utomstående källor. Detta kan göras på olika sätt beroende på hur finansieringskällorna definieras. Det enklaste sättet är att betrakta samtliga bidrag och uppdragsmedel som externa. Detta är relevant i den meningen att dessa medel är tilldelade baserat på ansökan om att utföra viss forskning. De områden som dessa medel kanaliseras till ger därför också en indikation om styrkeområden vid det aktuella lärosätet. Man ska dock vara medveten om att bara en mycket liten del av dessa medel kommer från lokala företag eller landstinget och att de därför inte primärt svarar mot regionala behov. Andelen extern finansiering enligt denna definition framgår av figur 4. Chalmers, KTH, Luleå tekniska universitet och Mälardalens högskola har högst andel. Dessa högskolor har ett mycket gott utvecklat samarbete med omgivande samhälle, vilket visar att detta lite grova sätt att mäta extern finansiering ändå ger en fingervisning. På motsvarande sätt kan man anta att högskolor med en låg andel externa medel har haft svårare att skapa intresse för sin forskning hos andra finansiärer än staten via de direkta anslagen. Finansieringen av Handelshögskolan i Stockholm skiljer sig till stor del från övriga högskolors och finns inte med i denna bild. 11

13 Figur 4. Källor: SCB och HSV. Universitets och högskolors kvantitativa forskningsprestation mäts genom antalet årsverken. Ett årsverke är det arbete en heltidsanställd person utför under ett år. En heltidsanställd som ägnar halva tiden åt FoU har utfört 0,5 FoU-årsverken. År 2011 utfördes det totalt FoU-årsverken av anställda vid lärosäten. Det innebär en ökning med 8 procent sedan Antalet årsverken har på dessa två år ökat inom samtliga vetenskapsområden utom naturvetenskap. Flest årsverken utförs inom medicin och därefter kommer teknik med en fjärdedel av årsverken. Drygt 50 procent av alla årsverken utfördes vid Karolinska institutet, Uppsala universitet, Göteborgs universitet och Stockholms universitet. Ser vi till antalet FoU-årsverken inom teknik så dominerar som väntat KTH och Chalmers med 1335 respektive 945 (2011). Därefter följer Lunds universitet med 583, Linköpings universitet 465 och Luleå tekniska universitet 284. Andelen årsverken vid lärosätena som definieras som teknikårsverken är i fallen KTH och Chalmers 100 procent men andra lärosäten med höga andelar är Luleå tekniska universitet 68 procent, Högskolan i Skövde 65 procent och Blekinge tekniska högskola 60 procent. En låg andel har Uppsala universitet med 6,3 procent (2009). Om vi nu gör motsvarande analys av lärosäten men fördelar dem efter län så framträder en något annorlunda bild. Vilka universitet och högskolor som hänförs till vilka län framgår av figur 5. Uppdelningen av Sveriges lantbruksuniversitets forskning är baserad på en uppskattning från lantbruksuniversitetet. Exakta data finns inte att tillgå. Det finns inte heller uppgifter om hur Linnéuniversitetet, Mälardalens högskola och Mittuniversitetet fördelar sin forskning mellan de olika län som lärosätet är verksamt i. Därför anges Kronobergs och Kalmar län, Södermanlands och Västmanlands län respektive Västernorrlands och Jämtlands län tillsammans. 12

14 Län efter lärosäten universitet och högskolor Stockholm SU, KI, KTH, Handels m fl Uppsala UU, 62% av SLU Södermanland/Västmanland Mälardalen Östergötland LiU Jönköping Jönköping Kronoberg/Kalmar Linné Blekinge BTH Skåne LU, Malmö, Kristianstad, 17% av SLU Halland Halmstad Västra Götaland GU, Chalmers, Väst, Borås, Skövde, 3% av SLU Värmland Karlstad Örebro Örebro Dalarna Dalarna Gävleborg Gävle Västernorrland/Jämtland Mitt Västerbotten Umeå, 18% av SLU Norrbotten Luleå Figur 5. De totala intäkterna till lärosäten i Stockholms län var 9,6 Mdr kr (2011). Det betyder att 29 procent av de totala forskningsintäkterna tillföll lärosäten i Stockholms län. Motsvarande andel var 18 procent i Västra Götaland och 15 procent i Skåne och Uppsala län. Därefter är det ett kliv ned till Västerbotten 7,8 procent och Östergötland 5,6 procent. Andelarna för övriga län ligger betydligt lägre (se figur 6). Figur 6. Källor: SCB och HSV. 13

15 Av samtliga FoU-årsverken av högskoleanställda (2011) utfördes i Stockholms län. Det ger samma andel som för intäkterna, det vill säga 29 procent. I Västra Götaland utfördes 16 procent av årsverken, i Uppsala 15 procent och i Skåne 14 procent (figur 7). 3.1 Forskningsmedlen i förhållande till anställda inom högskolan Figur 7. Källor: SCB och HSV. På tekniska högskolor är det en större del av forskningsmedlen som används för utrustning än på lärosäten med stora delar humaniora och samhällsvetenskap, där forskningsmedlen i högre grad går till just arbetstid. Att fördelningen av forskningsmedel och utförd forskning skiljer sig så mycket mellan länen är naturligtvis inte överraskande. Enligt vår uppfattning är det tvärtom nödvändigt att koncentrera resurserna för att få en kvalitativt god forskning som kan gynna hela landet. Poängen är dock att varje enskild region måste utgå ifrån sina förutsättningar när de skapar strategier för sin utveckling. Det sker också en eftersläpning eftersom forskare inte sällan förbrukar medlen senare än när de tilldelas dem (Riksrevisionen 2011). Ser vi till andelarna av respektive regions årsverken som utfördes inom de naturvetenskapliga eller tekniska vetenskapsområdena så har Norrbotten 75 procent och Södermanland/Västmanland 59 procent (2011), se figur 8. Eftersom en hel del av tekniskt orienterad forskning tillhör det naturvetenskapliga vetenskapsområdet ger det en mer rättvisande bild att presentera dem tillsammans. Oavsett den totala mängden utförd forskning ger detta ändå en bild av vilka högskolor som bedriver den ur Sveriges Ingenjörers perspektiv mest intressanta forskningen. 14

16 Figur 8. Källa: SCB. För Stockholms del lyfts nivån av den omfattande naturvetenskapliga forskningen vid Stockholms universitet. Skånes högre nivå än Uppsalas beror på den mer omfattande tekniska forskningen vid LTH. Nivån på högskolan i Jönköping är förhållandevis låg mot bakgrund av de många små och medelstora teknikbaserade företag som finns i regionen. Däremot är högskolan mycket framstående på andra former av näringslivssamverkan såsom de cirka 500 fadderföretagen till studenter och lärare. Avslutningsvis kan det vara intressant att se hur FoU-årsverken fördelar sig beroende på tjänstekategori. Flest utförs av doktorander och sett till samtliga vetenskapsområden motsvarade det 34 procent av samtliga årsverken (2011). Kategorin forskare stod för 17 procent, lektorer för 12 procent, forskningsingenjörer och laboratoriebiträden för 11 procent och professorer för 10 procent. Ser vi till samtliga vetenskapsområden så använder anställda i snitt 41 procent av sin arbetstid till FoU-verksamhet. Inom medicin, naturvetenskap och teknik är motsvarande andel av arbetstiden 53 procent, 50 procent respektive 47 procent. 15

17 Företagens forskningssatsningar Vi går nu över till att betrakta hur mycket företag satsar på egen forskning och utveckling i de olika länen. Företagen använde totalt drygt 81 Mdr kr för FoU år 2011, av vilket 57 Mdr utgörs av arbetskraftskostnader. Industriforskningsinstituten ingår i statistiken för företagssektorn och de använde 1,5 Mdr kr för egen FoU år Mdr kr är samma nivå som år 2009 men väsentligt lägre än 2001 räknat i fast penningvärde. Uppgiften för 2001 omfattar bara företag med fler än 50 anställda, men om vi jämför med motsvarande grupp företag 2011 har nivån minskat från 88,3 Mdr kr till 76,3 Mdr kr. Som vi berörde inledningsvis var nivån ovanligt hög 2001 men likväl är det oroväckande att medan företagens FoU-satsningar ökade under 90-talet så har FoU-medlen därefter stagnerat i fast penningvärde och minskat som andel av BNP. Trots denna minskning till 2,32 procent av BNP 2011 var det bara företag i Israel, Sydkorea, Finland och Japan som hade högre utgifter för egen FoU som andel av BNP. I denna studie intresserar vi oss för hur stora forskningsmedel regionerna disponerar. I det sammanhanget är källorna för företagens egna FoU-medel mindre viktiga. Det kan ändå vara värt notera att 62 Mdr av de totala 81 Mdr utgörs av självfinansierad FoU. Andra stora finansieringskällor för företagens FoU är andra företag i samma koncern, och då främst från utlandet, men även från Sverige. Vidare kan det vara andra företag i Sverige eller utomlands, försvarsmyndigheter och andra myndigheter samt i någon mån statliga enheter utomlands och EU. Vid sidan om företagens satsningar på egen FoU så har de också stora utgifter för utlagd FoU. År 2011 utgjorde dessa satsningar 28 Mdr kr. Den absoluta merparten av dessa medel, eller 21 Mdr kr, kanaliseras till företag inom den egna koncernen i utlandet. Det kan också vara företag i den egna koncernen i Sverige eller andra företag i Sverige eller utlandet. Utlagd FoU på universitet och högskolor och industriforskningsinstitut är i sammanhanget liten. Inte minst forskning utförd i andra länder inom den egna koncernen har naturligtvis effekter på verksamheten i Sverige och därmed på regionen. Företagens FoU är i ännu högre grad än högskolornas koncentrerade till fyra län. Företag i Stockholms, Västra Götalands, Skånes och Östergötlands län står för 83procent av de totala FoUutgifterna. Företagen i Stockholms län använder 35 procent av företagens FoU-medel (2011). I Västra Götaland används 24 procent, i Skåne 16 procent och i Östergötland 8,1 procent. Väsentligt mindre andel har Uppsala som med 2,3 procent är nästa län på listan. För några län är enskilda företag helt dominerande, såsom i fallet med Sandvik Materials Technology i Gävleborg. När det gäller företagens geografiska fördelning av sin FoU så ska man vara medveten om att det finns osäkerheter i hur de anger sin regionala tillhörighet. Utgifterna är också koncentrerade till få företag. De tio svenska företag som satsar mest på FoU svarar för 55procent av sektorns utgifter. Motsvarande bild ger tidningen Ny Tekniks lista över de företag som satsar mest resurser och har flest anställda inom FoU (2013). Enligt den har tio företag fler än 1000 anställda inom FoU men det minskar sedan snabbt längre ned på listan. Av naturliga skäl överensstämmer dessa siffror i hög grad med företagens årsverken inom FoU. Stockholms företag står för 33 procent, Västra Götalands för 25 procent, Skånes för 14 procent och Östergötlands för 6,9 procent (figur 9, uppgifterna för Gävleborg avser 2009). Innebörden i detta är också att kostnaden per årsverk varierar geografiskt och är beroende av näringslivets sammansättning i respektive län. Det är både forskningen som sådan och lönenivån som varierar. Kostnaden per årsverk är högst i Skåne län och är knappt 1,7 Mkr. 16

18 Figur 9. Källa: SCB. 4.1 FoU per näringsgren Det är också intressant att betrakta företagens FoU uppdelad per näringsgren. I svensk statistik görs det på två olika sätt. Antingen beroende på till vilken bransch det utförande företaget räknas eller beroende på den eller de produkter som tillverkas. Branschbetraktelsen kan vara missvisande om företaget verkar inom flera olika områden. Om vi betraktar fördelningen efter bransch stod de varuproducerande företagen år 2011 för knappt 59 Mdr kr av utgifterna och de tjänsteproducerande för drygt 22 Mdr kr. Bland de varuproducerande var det följande som använde mest medel för FoU: Tillverkning av datorer, elektronik, optik (SNI 26) 19 Mdr, motorfordon och andra transportmedel (SNI 29-30) 16 Mdr och farmaceutiska basprodukter, läkemedel (SNI 21) 8 Mdr kr. Om FoU-utgifterna istället fördelas per produktgrupp får man samma ordning mellan de större områdena men annorlunda värden. Utgifterna blir då för datorer, elektronikvaror och optik 23 Mdr kr, motorfordon och andra transportmedel 12 Mdr kr och farmaceutiska basprodukter och läkemedel 10 Mdr kr. 17

19 5. Relationen mellan offentliga och privata forskningssatsningar För att underlätta jämförbarheten med forskningsmedlen inom högskolan så räknar vi samman företagsforskningen i de län som delar på ett lärosäte. Om vi sedan summerar universitet och högskolors samlade intäkter och företagens FoU-medel får vi en bild enligt figur 10. Stockholms län disponerar som region betraktat ungefär 38 Mdr kr 2011, Västra Götaland 25 Mdr kr och Skåne 18 Mdr kr. Minst forskningsmedel har Halland och Värmland med mindre än 1 Mdr kr. Figur 10. Källa: SCB. Ser vi till regionernas andelar av totala forskningsmedel så innebär det inte någon större skillnad i jämförelse med andra redovisade uppgifter (figur 11). Figur 11. Källa: SCB 18

20 Östergötland med Linköping utkristalliserar sig som en region med både stark näringslivs- och universitetsforskning. Med hjälp av uppgifterna från de två föregående avsnitten kan vi nu också betrakta relationen mellan företagens och statens satsningar. Om vi alltså för att få en uppfattning om statens satsningar i relation till det privatas ställer företagens egna FoU-medel i relation till de direkta anslagen till regionernas universitet och högskolor, så får vi en bild enligt figur 12. Figur 12. Källa: SCB I Västmanlands och Södermanlands län tillsammans satsar företagen alltså 37 gånger så mycket forskningsmedel som staten ger i direkta anslag till Mälardalens högskola. ABB står för en stor del av dessa företagsmedel, men det finns ändå en god spridning på andra företag som Seco Tools, Bombardier Transportation, Volvo Powertrain och Westinghouse Electric i Västmanland respektive SSAB Emea och Volvo Construction Equipment i Södermanland. Motsvarande relation mellan företagen i Dalarna och anslagen till Högskolan i Dalarna är 21. Också i Jönköping och Blekinge överstiger företagens satsningar åtskilligt de offentliga. För Jönköpings del handlar det om många företags samlade bidrag medan det i Dalarna och Blekinge är några få företag med stora FoU-utgifter som ger denna bild. Storstadslänen har en relation på ungefär 6-8. Endast i Västerbotten och Uppsala överstiger de offentliga satsningarna de privata. Innebörden i detta är att ett antal regioner utanför storstadsområdena har ett näringsliv som satsar ordentligt på FoU medan de offentliga forskningssatsningarna ligger på betydligt blygsammare nivå. Rimligen finns här en potential för staten att växla upp sina medel inom områden som i samverkan med näringslivet kan stärka forskningen totalt. Idag fördelas de offentliga anslagen till högskolorna efter historiska mönster och de som kommer mindre väl ut i denna fördelning försöker kompensera bristen på statsanslag med andra finansieringskällor. Som vi har sett har företagens satsningar på FoU i Sverige stagnerat under en tioårsperiod. Om företagen upplever att den akademiska forskningen i Sverige utgör ett stöd och komplement för deras egen forskning så är det en drivkraft att vara kvar här. Även OECD pekade i sin utvärdering av Sveriges innovationssystem (2012) på behovet av att företagens forskning bättre måste förankras i Sverige. Ett sätt att göra det är att ge universitet och högskolor reella möjligheter att bygga upp 19

21 forskning som kvantitativt och kvalitativt kan interagera med näringslivets. De regioner där ett eller ett par företag står för merparten av forskningen är sårbara, men en stärkt offentlig basfinansiering skulle kunna öka möjligheterna att företagen är kvar på orten. På motsvarande sätt har de traditionella universitetslänen Uppsala och Västerbotten (Umeå) en uppgift att få en större regional utväxling av de offentliga forskningsmedlen. Visserligen är livsvetenskap och energiteknik exempel på områden där det finns kompetens såväl i företagen som i akademien, men rimligen bör man i högre grad kunna arbeta såväl med avknoppning från lärosätena som med att attrahera företag utifrån vilka har en inriktning där den akademiska forskningen kan vara en viktig motor. 5.1 En jämförelse med regionernas resultat Ovanstående innehåller i första hand en beskrivning av hur stora resurser som satsas i de olika länen. Det kan vara intressant att jämföra detta med nyckeltal som beskriver regionernas prestation och resultat i olika avseenden Befolkning, boende och arbete Det mest näraliggande måttet på regionernas attraktivitet ger flyttmönstren över tid. Av figur 13 framgår den procentuella befolkningsökningen mellan åren för landets län. Som synes är det Stockholm, Uppsala, Skåne och Halland som ökat mest under perioden medan några län har haft en viss minskning av antalet invånare. Figur 13. Källa: SCB. Ett annat mått på regionernas attraktivitet är kostnadsläget för bostäder. Figur 14 visar fastighetsprisindex för permanenta småhus (2012). Referensåret 1990 är satt till 100 för riket som helhet. Med ett senare referensår så skulle storstadsområdenas kostnadsutveckling ha varit ännu tydligare. 20

22 Figur 14. Källa SCB. Som komplement till dessa mått på länens attraktivitet som bostadsort kan vi betrakta in- respektive utpendling. Den visar hur många som dagligen reser till ett annat län för att arbeta, respektive hur många som reser in till länet för att arbeta. Dessa ger sammantaget en god bild över arbetsmarknaden i länen (Figur 15). Figur 15. Källa: SCB. Län som gränsar till Stockholm har en stor utpendling men kan samtidigt ha en betydande inpendling. Kronoberg har en påfallande stor inpendling vilket torde bero på Älmhult och IKEA. Halland, som har haft en positiv befolkningsutveckling med stigande fastighetspriser, ser dagligen en stor del av sin befolkning resa till andra län för att arbeta. Närheten till Storgöteborg är en viktig faktor för Hallands del. 21

23 5.1.2 Företagsstarter och patent År 2011 startades i Sverige företag. Det finns ingen klassificering av dessa företag utifrån hur avancerad verksamheten är. Vill man få en uppfattning om detta kan man betrakta de företag som är startade av personer med mer än 2 års eftergymnasial utbildning. Det handlar då om sammanlagt företag. Den länsvisa etableringsfrekvensen, räknat per 1000 invånare, framgår av figur 16. Flest företag som andel av befolkningen startades i Stockholms län (4,6), därefter kommer Uppsala (3,1), Skåne och Jämtland (2,6), Västerbotten och Västra Götaland (2,5) (Bearbetning efter Tillväxtanalys). Föga förvånande är det alltså i universitetslänen, vilka också har många invånare med akademisk examen, som det startas flest företag av akademiker. Otvetydigt innebär det ändå ett belägg för den dynamik som finns i regioner med utbildning och forskning kopplad till starka universitet. Figur 16. Källa: Efter Tillväxtanalys. Tidigare studier har visat att etableringsfrekvensen är högre bland forskare än för allmänheten i stort. År 2006 startade 2,5 procent av forskarna företag, vilket kan jämföras med 0,76 procent för landets befolkning (Ejermo 2012). Variationen är stor mellan olika lärosäten och benägenheten är störst inom teknikområdet. Ett försök att skala upp resultaten från 2006 års undersökning indikerade att det startas kring 500 företag per år av forskare. Av dessa är 55 procent relaterade till egen forskning och 15 procent baserade på patenterbara idéer. Dock får uppfattningen att det är de utbildade studenterna som är det största bidraget till regionerna stöd av statistik över företagsstarter. Andelen alumner som startar företag är än större än bland forskarna då 3-4 procent av dem startar företag inom två år efter examen. Andelen alumner som startar företag i samma region som där man tog examen är runt 80 procent för storstadsregionerna men mer varierande, och i flera fall betydligt lägre, för övriga regioner. När det gäller patent med ursprung i universitet och högskolor så motsvarar de 5-7 procent av det totala antalet patent i Sverige. Andelen har ökat ganska kraftigt från 3 procent i början av 90-talet. Kunskapsinnehållet i patenten har således ökat och lärosätenas relativa bidrag till innovationer med kommersiell potential har ökat. Det är i första hand de etablerade universiteten som står för dessa medan antalet på de nya högskolorna är mycket lågt. 22

24 Det är också intressant att konstatera att uppfinnarnas utbildningsnivå är hög och stigande. Hela 78 procent har en universitetsutbildning och 30 procent har en forskarutbildning. En uppskattning av patentaktiviteten bland svenska forskare från 2006 visade att det årligen handlar om totalt patentansökningar, 250 erhållna patent, givna licenser och sålda patent. Uppfinnare med en bakgrund från KTH, Chalmers och LTH dominerar i antal. Figur 17 visar antalet patentansökningar per tiotusen invånare beräknat på ett snitt mellan åren Stockholm dominerar medan Skåne och Västra Götaland ligger på lägre nivåer. Nivåerna speglar näringslivets sammansättning i regionerna där vissa branscher är betydligt mer benägna att söka patent än andra. Siffrorna får betraktas med en viss försiktighet dels därför att i län med mindre befolkning får enstaka patent stort utslag och dels då företagens patentstrategier ser väldigt olika ut. Figur 17. Källa: Efter SCB Ekonomisk utveckling och lönenivå Stockholms framträdande position blir väldigt tydlig sedd till bruttoregionprodukten (BRP) per invånare, som kan ses som ett mått på den regionala utvecklingen (Figur 18). Med ett index för riket på 100 ligger Stockholms län på 137 (2010) och därefter kommer Västernorrland med 97. Stockholm är därmed det enda län som ligger över riksgenomsnittet. Både den höga siffran för Stockholm och den låga för Södermanland kan till en del förklaras med arbetspendling. Att företagens vinster sorterar under ort för huvudkontoret kan också vara missvisande. Detta mått på länens prestation visar inget direkt samband med tillgång till akademisk utbildning och forskning. 23

25 Figur 18. Källa: SCB. Stockholm dominerar också vad gäller lönesumman per sysselsatt. Med ett riksindex på 100 har huvudstadslänet 111 medan Västra Götaland och Norrbotten har 100. Lägst återfinns Gotland med 79. Figur 19 visar också löneindex för civilingenjörer där värdet för riket åter är 100. Även här ligger Stockholm högre än övriga men det är intressant att notera de något högre nivåerna också i Jönköping, Örebro och Västmanland. En hög lönenivå signalerar att det finns alternativa arbetsgivare för de anställda. Om vi hade betraktat storstäderna snarare än länen så hade den spänning som finns med övriga landet framgått tydligare. Storstadsområdena har en attraktivitet som staten kan behöva balansera och där är forskningsanslagen en faktor bland flera. 24

26 Figur 19. Källor: SCB, Sveriges Ingenjörer. 25

27 6. Avslutande diskussion De forskningsmedel som regionerna disponerar varierar som känt väldigt mycket. Medan den andel av de totala anslagen som fackuniversiteten disponerar för forskning överstiger den för grundutbildning, så är för de mindre och medelstora högskolorna utbildningsbudgeten flera gånger större än den för forskning. Detta mönster ger avtryck i lärosätenas former för samverkan med omgivande samhälle, där de etablerade universiteten deltar i FoU-samarbeten, patentering och licensiering medan de mindre och medelstora bedriver andra former av samverkan mer kopplade till grundutbildningen. Forskning har tidigare visat att etablerandet av en högskola medför positiva regionala ekonomiska effekter (Lindgren och Marklund 1995). Forskningen visar vidare att företagens val av lokalisering av sin FoU inte direkt korrelerar med högskolans forskning i sig, men däremot med tillgången på utbildade studenter (Andersson et al. 2006). De utbildade från högskolan kan bli kvalificerade anställda men har också relativt sett högst benägenhet att starta företag. Emellertid finns ett samband mellan inriktningen av forskningen på högskolan och motsvarande specialisering inom det regionala näringslivet (Braunerhjelm 2008). Universitet och högskolor kan alltså påverka företagssamheten i regionen på olika sätt. På orter med nyare högskolor fanns i många fall de idag dominerande företagen redan innan högskolan etablerades. I dessa fall har det varit naturligt för högskolan att delvis anpassa sin verksamhet efter den regionala efterfrågan. Det finns alltså en ömsesidig koppling mellan företagens val av lokalisering och inriktning av FoU och den akademiska forskningen. Förutsättningarna för en god utveckling och tillväxt i regionen förbättras om det finns ett samspel mellan privat och offentligt vad gäller lokalisering, val av forskningsområde och finansiering av FoU. Såväl nationell som regional politik bör därför bidra till att förstärka samspelet. Denna rapport indikerar att särskilt för ett antal län finns det skäl för det offentliga att fundera över hur forskningsmedlen får stor effekt. Det gäller i Södermanland/Västmanland, Dalarna, Jönköping, Blekinge och Gävleborg där företagens satsningar vida överstiger de resurser som det regionala lärosätet disponerar. I främst Västerbotten och Uppsala råder omvänt förhållande. Där är det rimligt att universiteten och regionerna funderar på hur man kan bli mer attraktiva som lokaliseringsort och om avknoppningen från akademien kan stödjas ytterligare. Vi hoppas att rapporten kan ge en bild av situationen vad gäller forskning på regional nivå och därmed ett underlag för en diskussion om hur Sveriges forskningsresurser kan ge ökade effekter i form av tillväxt och utveckling i såväl de enskilda regionerna som i landet totalt. 6.1 Slutsatser Begreppet smart specialisering sammanfattar på ett utmärkt sätt den strategi som regionerna måste hålla sig till. Det innebär att göra förutsättningarna för en kunskapsbaserad regional utveckling så goda som möjligt. Med dessa som utgångspunkt formuleras en gemensam vision. Det är helt centralt att den skapas underifrån och har ett brett stöd i lokalsamhället. Politiska beslut måste sedan genom kraftsamling och prioriteringar ge stöd åt utvecklingen. Även om strategin smart specialisering är tillämplig på åtminstone alla mindre regioner så är det uppenbart att strategierna behöver se olika ut beroende på regionens förutsättningar. Bland Sveriges län, som denna rapport behandlat, finns vissa som domineras av enstaka företag. Ett sådant exempel är Gävleborg med Sandvik Material Technology. I dessa regioner finns som regel ett starkt och positivt samspel mellan politiken och företaget. Mindre företag är ofta leverantör till de stora. Samtidigt är det uppenbart att en sådan situation är väldigt sårbar för regionen. 26

28 I andra län, som till exempel i Jönköping, finns ett mer diversifierat näringsliv. Det minskar sårbarheten och innebär en annan slags dynamik och ställer andra krav på den regionala näringspolitiken. Mindre geografiska områden visar av naturliga skäl en högre grad av beroende av enskilda företag. Mycket av den regionala näringspolitiken formas också i kommunerna, men för att få ett bredare perspektiv är det lämpligt att utveckla näringspolitiken i större regioner. I det sammanhanget är det viktigt att kommuner som uppfattar sig som konkurrenter också kan se fördelarna med att samarbeta. Även om det inte finns en entydig bild över på vilket sätt de regionala strategiplanerna har haft för inverkan på den regionala tillväxten, så kan man konstatera att det lokala, kommunala ledarskapet spelar en avgörande roll för regionernas utvecklingspotential. I viss mån kan ovanstående resonemang leda tankarna till att smart specialisering leder till ökad sårbarhet. Så är dock med stor säkerhet inte fallet. Sårbarheten uppstår vid beroende av enstaka företag snarare än fokus på vissa områden. Att regionen kraftsamlar inom ett område innebär att man har en hög kompetens inom detta. Denna kompetens är en utmärkt förutsättning för en god anpassningsförmåga, vilket är en bättre strategi än att försöka förhindra förändring. 6.2 Rekommendationer För regionen är det avgörande att nyttja tillgängliga resurser på bästa sätt. De företag som är starkast på FoU måste vara ledande och involvera mindre och medelstora företag, till exempel i gemensamma projekt med högskolan. Den nationella forskningspolitikens uppgift blir bland annat att skapa forskningsprogram som stödjer en sådan utveckling inom områden av regional betydelse. Vi vill starkt rekommendera Sveriges regioner att utveckla strategier för smart specialisering. De kan ge en utmärkt grund för en positiv utveckling där regionernas konkurrensfördelar tas till vara och utvecklas även i en föränderlig omvärld. Den regionala tillväxtpolitiken bör tillmötesgå EU:s innovationspolitik, som hade den ursprungliga avsikten att etablera en smart specialiseringsstrategi. Horizon2020, EUs visionsprogram för de kommande åren och som utgör grunden för att erhålla strukturfondsmedel under programperioden , har kommit att omfatta innovationsstrategier med prioriteringar som stödjer regional utveckling. Dessa regionala strategier ska vara förankrade i lokalsamhället. Det innebär att deltagande aktörer, såsom företag och utbildningsanordnare, känner sig delaktiga i strategin, men också att medborgarna i hög utsträckning delar den analys och de slutsatser som strategin innehåller. Samverkan måste vara ett ledord i denna utveckling, mellan företag, offentliga institutioner och akademi samt det övriga omgivande samhället. Att utvecklingsfrågorna successivt läggs över på regioner snarare än att hanteras av länsstyrelserna innebär inte att statens ansvar för regionalpolitiken bör minska. Den nationella näringspolitiken måste bidra till att regionerna får så goda utvecklingsförutsättningar som möjligt, givet regionala förhållanden. I händelse av stora omstruktureringar, som till exempel en nedläggning, har staten intresse i att bistå regionen i att ta vara på den kompetens som finns så att den kan användas i nya former. 27