Fest Slakt Odling. red. Peter Skoglund

Transkript

1 Fest Slakt Odling red. Peter Skoglund

2 Fest Slakt Odling Neolitikum och järnålder i Hyllie red. Peter Skoglund

3 Malmö Kulturmiljö (Malmö Heritage) Box Malmö tel: fax: Malmö Kulturmiljö 2008 ISBN: Omslagsbilder: Malmö Kulturmiljö Grafisk form: Anna Åström, Midisada Tryck: Elanders Sverige AB, Malmö 2008

4 Innehåll Inledning 4 En festplats i Hyllie 8 Lämningarna i Hyllie 9 Platsen Hyllie och Malmö 26 Jämförande studier 32 Sammanfattning 36 Lokaler från sent MN A i Malmötrakten 38 Referenser 49 Avslag, knivar och skrapor av flinta 54 Chaîne opératoire 55 Resultat 58 Diskussion 67 Referenser 70 Slaktrester 74 Ritual och offer 75 Bakgrund och utblick 77 Synen på djur 86 Slaktrester mer än bara avfall 88 Ritual, offer eller formaliserade handlingar? 90 Referenser 92 Kulturväxter, nyttoväxter och ogräs 98 Hyllieområdet under romersk järnålder 100 Den studerade delen av boplatsen 104 Gård 1a 106 Gård 1b 108 Gård Diskussion 120 Tolkningar av förkolnat växtmaterial 125 Trädgårdsodling under romersk järnålder? 137 Avslutning och sammanfattning 143 Referenser 145

5 4 Inledning

6 De arkeologiska undersökningarna vid Hyllievång, i den nya stadsdelen Hyllie i Malmö, omfattade en yta på ca m 2 (figur 1). Fältarbetena pågick under åren 2002 och 2005 och redan tidigt stod det klart att det var materialet från mellanneolitikum och äldre järnålder som hade störst potential att bidra till ett framåtsyftande kunskapsbygge. Lämningarna från mellanneolitikum består av gropar och gropsystem som innehöll ett omfattande fyndmaterial i form av keramik, flinta och ben, medan materialet från järnålder utgörs av huslämningar. Denna publikation består av en artikelsamling och som en separat produkt bifogas undersökningsrapporten i form av en CD. Artikelsamlingen består av fyra artiklar som författats av Ulf Sandén, Anders Högberg, Lena Nilsson och Anna Andréasson samtliga verksamma vid Malmö Kulturmiljö. Gemensamt för de fyra artiklarna är att de diskuterar och problematiserar begrepp som depositionsmönster och landskapsutnyttjande, form och funktion, avfallshantering och ritual samt odling och insamling. I mötet mellan uppdragsarkeologisk empiri och nya tolkningsperspektiv skapas spännande infallsvinklar på centrala arkeologiska begrepp. Ulf Sandéns utgångspunkt är tre stora och mycket fyndrika gropar med en datering till MN A III. Genom en analys av fyndmaterialet och jämförande studier av andra samtida boplatslämningar kommer han till slutsatsen, att groparna representerar platser för sociala sammankomster som involverat flera olika familjegrupper. Tolkningarna av groparna leder också till nya tolkningar rörande det övergripande bebyggelsemönstret i Skåne under den aktuella perioden. Istället för att som i tidigare forskning se boplatser med stort fyndmaterial som ett utryck för befolkningskoncentration, menar Sandén att de stora och fyndrika groparna speglar ett förändrat depositionsmönster. De fyndrika anläggningarna representerar i denna tolkning inte boplatser och bebyggelse utan kortvariga, men omfattande, sociala sammankomster. Anders Högberg diskuterar i sin artikel några av de avslag, skrapor och knivar av flinta som påträffades i de fyndrika neolitiska groparna. Med utgångspunkt i en slitspårsanalys menar Högberg att redskapen använts då man hanterat kött. En viktig slutsats är att tillverkningen av redskapen var situationsbetingad. Skraporna och knivarna är resultatet av samma tillverkningsprocess. Det viktiga har inte varit att framställa redskap med formella egenskaper, utan man har eftersträvat funktionella skärande och skrapande eggar. Efter att redskapen använts har de lämnats på platsen. Vissa av de användningsområden som slitspårsanalysen påvisat hade inte kommit fram vid en traditionell klassificering som enbart utgått från redskapens form. Lena Nilsson diskuterar med utgångspunkt i det osteologiska materialet från groparna i Hyllie möjligheten, att de representera en rituell kontext. Benmaterialet avviker från andra samtida boplatsmaterial genom att primärt bestå 5

7 av slaktavfall från ett litet urval arter såsom nöt och svin. Nilsson menar att begreppet slaktrester kan problematiseras. Det är inte lämpligt att överföra vår västerländska instrumentella syn på djur till en förhistorisk situation. Därmed inte sagt att begreppet ritual är tillämpbart, benmaterialet i groparna representerar snarare formaliserade handlingar, vilka inte enbart kan förstås i termer av avfallshantering. Anna Andréasson behandlar i sin artikel odling och insamling under äldre järnålder. Utgångspunkten är en noggrann analys av det arkeobotaniska materialet från två gårdar vilka daterats till äldre romersk järnålder. Andréasson problematiserar med utgångspunkt i etnologiska källor vad som är ogräs och vad som är insamlade respektive odlade växter. Med flera exempel visar hon hur svårt det är att se tydliga gränser i materialet. Hur växter värderades och användes varierade från tid till tid och från plats till plats. Med utgångspunkt i det framgrävda materialet för Andréasson också fram hypotesen att det funnits trädgårdsliknande odlingar redan under romersk järnålder i södra Sverige. Projektet har involverat en mängd olika personer alltifrån fältpersonal till externa konsulter. De båda fältarbetsledarna Anna Andréasson och Ulf Sandén har varit personligt engagerade i projektet alltifrån förberedelserna inför fältarbetet och fram till de avslutande artiklarna. I projektets slutfas har Fredrik Grehn gjort viktiga insatser i rapportarbetet. Bengt-Åke Samuelsson, Björn Magnusson Staaf, Anette Gruber och undertecknad har i nämnd ordning fungerat som projektledare. Malmö den 10 juni 2008 Peter Skoglund, projektledare 6

8 Figur 1. Läget för undersökningen Hyllie 155:91. 7

9 En festplats i Hyllie och den sena trattbägarkulturen i Malmöområdet Ulf Sandén 8

10 Föreliggande artikel tar upp några frågor kring den sena trattbägarkulturen i Malmötrakten, utifrån nyligen utförda arkeologiska undersökningar inför anläggandet av den nya stadsdelen Hyllievång. Vid en slutundersökning år 2002 på fastigheten Hyllie 155:91 undersöktes ett par stora och mycket fyndrika gropar, på den plats där Malmös nya hockeyarena nu uppförs. De hade uppmärksammats redan under föregående utredning och förundersökning och då det tidigt stod klart att vi hade att göra med ett material som var unikt genom sin storlek och karaktär, kom de neolitiska lämningarna att prioriteras vid slutundersökningen. Den sena trattbägarkulturen är, generellt sett, relativt svagt företrädd i det arkeologiska material som uppdragsarkeologin tagit fram och är överhuvudtaget otillräckligt känd, vilket lett till en del motstridiga uppfattningar om det sena trattbägarsamhället. Det nya materialet från Hyllie utgör en utmärkt utgångspunkt för att försöka skapa en bättre bild av perioden. Den röda tråden genom detta arbete är att först tolka vilken funktion platsen i Hyllie haft, därefter att studera övriga platser från perioden i Malmöområdet och slutligen att diskutera bosättningsmönster och landskapsutnyttjande samt sätta resultaten i relation till rådande kunskapsläge i Skåne. Lämningarna i Hyllie Undersökningsområdet var beläget på den markerade höjd där Hyllie vattentorn idag är placerat. Avståndet till dagens kust är ca 4,5 km. De neolitiska anläggningarna som här behandlas (A5, A6 och A83856), låg nära varandra på höjdens nordvästsluttning, med exponering mot norr och väster (figur 1). Både längs de östra och västra sidorna har höjden omgivits av äldre våtmarker och ca 240 m VSV om gropen A5 låg ett äldre kärr. Dessa tre anläggningar, som alla kan karaktäriseras som gropsystem, innehöll material från mellanneolitikum. De låg relativt nära varandra och grop A83856 var belägen omedelbart väster om grop A5, medan grop A6 låg 37 m SO om A5. Inga ytterligare anläggningar utöver de här behandlade kunde säkert knytas till perioden. Strax öster om A5 och norr om A6 identifierades ett antal svaga stolphålsfärgningar under förundersökningen, men de kunde inte återfinnas vid slutundersökningen och endast ett fåtal ytterligare stolphål påträffades. Det skall dock noteras att slutundersökningen utfördes en mycket torr och varm sommar, under förhållanden som gjorde det så gott som omöjligt att upptäcka så svaga färgningar. Gropsystem A5 Med en största längd av 14 m och en största bredd av 7,5 m omfattade den mycket stora anläggningen, som bäst karaktäriseras som ett gropsystem, en yta på 63 m² (figur 2 4). Centralt i anläggningen fanns en ca 2,5 1,5 m stor och 1,6 m djup 9

11 Figur 1. Topografin kring platsen för de neolitiska anläggningarna på Hyllie 155:91. Undersökningsområdets gränser är markerade. Höjdkurvor med 1 m ekvidistans. De gråfärgade partierna är äldre våtmarker. Skala 1:

12 Figur 2. Plan över gropsystemet A5. Skala 1:

13 Figur 3. Längdsektion genom A5. Skala 1:100. Lagerbeskrivning: 1. Humös, gråbrun, sandig silt. 2. Humös, mörkgrå, sandig silt med mycket stora mängder sten. 3. Grå, kompakt silt. 4. Ljusgrå, lerig sandig silt. 5. Grå, sandig silt med gula inslag. 6. Ljusgrå, sandig silt med gula inslag. Figur 4. Tvärsektion genom A5. Skala 1:100. Lagerbeskrivning enligt föregående. nedgrävning, som vid undersökningen tolkades som ett brunnskar. Kring karet var anläggningen upp till 0,6 m djup. Fyllningen i karet utgjordes av grå, sandig silt, allt ljusare mot botten, som innehöll enstaka fynd samt en del sten, men långt ifrån den kompakta stenpackning som fanns över karet. Ett stratigrafiskt prov taget genom de understa lagren visar en hög fosfathalt närmast botten, men så gott som opåverkad fyllning däröver. Resultaten från den miljöarkeologiska provtagningen kunde inte bekräfta att det rör sig om ett brunnskar då de inte visade att det stått vatten i karet. Karet hade inte heller nått ned till det vattenförande gruslager som finns över hela höjden och som den övriga stora mängden brunnar från järnåldern grävts ned till. Om det inte är en brunn blir den regelbundna, centrala nedgrävningen svår att tolka. Över det centrala karet och i en stor del av anläggningen fanns ett lager som innehöll rikligt med fynd och mycket stora mängder sten, i upp till fem skift, där en del av stenarna var skörbrända. Lagret var som djupast, upp till 0,4 m, över karet. Överst fanns ett lager av humös gråbrun, sandig silt, som innehöll en del sten och var rikt på fynd. Lagret var tjockast, upp till 0,3 m, över det centrala karet och tunnade ut mot sidorna. Det täckte inte hela anläggningen. Anläggningen innehöll flera separata, perifert placerade nedgrävningar, som, i det fall relationen kunde avgöras, var sekundära i förhållande till den större, centrala delen av anläggningen. Dessa var delvis av olika karaktär. Flera innehöll 12

14 rikligt med fynd och ett par av dem även stora mängder sten. Möjligen kan några av dem vara grävda med avsikten att deponera material i. Gropsystem A6 Anläggningen bestod av tre förhistoriska gropar som delvis gick i varandra (figur 5 6). Den nordligaste gropen var sannolikt äldst. Den har mätt ca 2,2 2,2 m och var 0,6 m djup med sluttande sidor. Fyllningen utgjordes av ljust brungrå sandig silt som inte innehöll särskilt mycket sten och måttligt med fynd. Bland fynden utmärker sig två större understenar med glatt, konkav slityta. Den andra gropen går ihop med den förstas södra sida. Den har mätt ca 3,5 3,5 m med ett djup på 0,6 m, sluttande sidor och en relativt jämn botten. Medan den understa halvan av fyllningen var av samma karaktär som föregående var den övre, som bestod av Figur 5. Plan över A6. Skala 1:100. Figur 6. Sektioner genom groparna A6. Skala 1:100. Lagerbeskrivning: 1. Humös, mörkt brungrå, sandig silt med mycket sten. 2. Ljust brungrå, sandig silt. 4. Recent störning med matjordsliknande fyllning. 13

15 mörkt brungrå, sandig silt mycket fyndrik och innehöll stora mängder sten varav en del skörbränd. En recent nedgrävning har förstört den nordöstra delen. I den matjordsliknande fyllningen i den recenta gropen påträffades enstaka keramikskärvor i fläckar av den ursprungliga gropfyllningen. Den tredje gropen skar den andra gropens sydöstra hörn. Den mätte ca 2 1,8 m och var 0,5 m djup med brant sluttande sidor. Denna tredje grop innehöll väldigt mycket fynd och även mycket sten, varav en del skörbränd. Keramikskärvornas fragmenteringsgrad var mindre än i både A5 och övriga delar av A6. På botten låg en stor del av ena sidan av ett större förrådskärl med den ornerade utsidan uppåt. Det fanns också stora mängder flinta, bl.a. en stor mängd kärnor från specialiserad tillverkning av spånliknande avslag. Gropsystem A83856 Den 2,9 2,7 m stora anläggningen utgjordes av fyra gropar som delvis gick i varandra, ungefär i form av en fyrklöver, där den västra var den äldsta och de övriga har följt därpå medurs (figur 7). De individuella groparna mätte mellan 1,0 och 1,6 m i diameter och mellan 0,22 och 0,46 m i djup. De hade alla tämligen regelbunden form med brant sluttande sidor och flat botten. Skillnaderna i fyllning, mängden sten i fyllningen m.m. visar tydligt att groparna representerar fyra olika händelser även om de måste ligga mycket nära varandra i tid. Den västligaste gropen, som var minst och grundast innehöll få fynd och bara enstaka stenar. Figur 7. Plan över groparna A Slala 1:50. Grå skraffering markerar stora mängder mindre stenar. 14

16 De övriga groparna innehöll rikligt med keramik och flinta och mycket sten. Förutom i den södra gropen utgjordes den huvudsakliga fyllningen av gråbrun, sandig silt. I den östra gropen fanns även en mörkare gråbrun övre fyllning som inte innehöll lika mycket sten. Den undre fyllningen i den södra gropen bestod av mörk, fet, sotig, brungrå silt som bara fanns här. Fyllningen innehöll gott om skörbränd sten. På botten av den södra gropen låg två större understenar, den ena med en konkav glatt slityta upp, den andra med en konkav, glatt slityta nedåt och den råa sidan upp. Den södra gropen hade en övre fyllning av samma slag som den östra, men den övre fyllningen innehöll rikligt med sten. Även om man väljer att se anläggningen som fyra individuella gropar är det knappast en slump att man valt att gräva dem så att de skär eller i varje fall tangerar sina föregångare. Flintan Totalt har flintor med en vikt av g registrerats från A5, 4873 flintor med en vikt av g från A6 och 467 flintor med en vikt av 6861 g från A Flintmaterialet har endast grundregistrerats och har, med undantag för en ruta i A6, inte varit föremål för några särskilda analyser. Några utmärkande drag kan ändå lyftas fram. Redskapen är få, vilket är normalt i många neolitiska sammanhang. I A5 har registrerats 86 skrapor, 40 knivar, 18 borrar och 4 knackstenar. Två delar av yxor har bedömts som tunnackiga, medan 5 delar inte har kunnat typbestämmas. Av pilar finns det endast två tvärpilar. Från A6 kommer 27 skrapor, 13 knivar och 5 borrar, medan pilspetsar och yxor saknas. Utmärkande för skraporna är att större delen tillverkats av grova, ofta frostsprängda flintbitar som retuscherats. Andelen olika skrapor är ungefär detsamma i A5 och A6, med ca 2/3 karaktäriserade som övriga skrapor, ca 1/6 som typiska avslagsskrapor och ca 1/6 som atypiska avslagsskrapor. Flintan domineras stort av avslag, kärnor och flintknutor med bearbetning. 94 % av flintan i A5 och 92 % av flintan i A6 faller i kategorierna icke redskap. En stor del av avslagen och kärnorna kommer från specialiserad tillverkning av spånliknande avslag, som tillverkats i mycket stort antal och varit den dominerande produktionen på platsen. Delar av det som registrerats som flintknutor med bearbetning är egentligen helt uttjänta kärnor från den här produktionen enligt Anders Högberg, som besiktigat delar av materialet. Många av dessa spånliknande avslag uppvisar spår efter användning i form av bruksretusch längs ena långsidan. Ett mindre antal är retuscherade. Avslag av enkel hushållsproduktion finns också i materialet. Enstaka avslag som sannolikt kommer från yxtillverkning finns även i materialet, men i förhållande till det totala materialet är spåren efter yxtillverkning mycket få. Uppenbarligen skall flintmaterialet i första hand sättas i samband med slakt och matberedning. Flintan från en kvadratmetersruta i A6 valdes ut för noggrannare analys utförd av Anders Högberg, som studerat dels teknologin bakom produktionen 15

17 dels vad flintan använts till (Högberg denna volym). Det studerade materialet utgör en mycket enhetlig produktion av spånliknande avslag. Primäravslag från produktionen har använts för att tillverka skrapor. Produktionen har utförts på platsen med moränflinta som material. De spånliknande avslag som genomgått slitspårsanalys har använts till att skära i kött. Av de slitspårsanalyserade skraporna hade en spår av skinnbearbetning, övriga hade använts vid kötthantering. Materialet är så enhetligt vad det gäller val av råmaterial, teknologi och funktion att Högberg bedömer att det härrör från en eller några enstaka aktiviteter som är kraftigt avgränsade i tid. Keramiken Det stora keramikmaterialet omfattar totalt ca 191 kg (144 kg från A5, 33 kg från A6 och 14 kg från A83856). Det domineras stort av större kärl som kan vara spannformade, tunnformade eller ha formen av stora trattkar (figur 8). Såväl utåtböjda som raka och inåtböjda mynningar förekommer. En del kärl har skuldra eller antydan till skuldra, men många av de spann- och tunnformade kärlen saknar det. Många kärl saknar helt ornamentik. På de ornerade kärlen inskränker sig ornamentiken i de flesta fall till en rad stora, runda intryck strax under mynningen. I de fall kärlen har skuldra kan det också finnas en rad, snett applicerade, intryck på skuldran. Samma former och samma ornamentik som hos den dominerande gruppen stora kärl förekommer även som halvstora kärl. I denna grupp förekommer även några andra ornamentiktyper, främst stämplade vinklar under mynningen. Det finns även en trattskål med rik, heltäckande ornamentik utförd med tandad stämpel (figur 9). Övriga kärltyper förekommer betydligt mer sparsamt. Det finns en grupp låga skålar ornerade med stämplade vinklar under mynningen, som applicerats både in- och utvändigt eller bara invändigt. Det finns även en grupp högre skålar som på samma vis ornerats med stämplade vinklar in- och utvändigt eller bara invändigt. Nämnas kan även några exempel på brämbägare, varav en är tillverkad i tunt och mycket fint gods. Endast brämen är dekorerad. Det finns ganska gott om lerskivor i materialet. Dessa saknar all ornamentik, utom i två fall som har stämplade vinklar. Ett ovanligare inslag är två stycken lock ornerade med koncentriska cirklar utförda i furchenstich. De stora kärlen uppvisar ofta omfattande spår av användning i form av sotlager, matskorpor eller är sekundärbrända. Det är tydligt att de använts som kokkärl. Som helhet visar keramikmaterialet på en omfattande matberedning (gruppen stora kärl) och servering (skålar och bägare). Efter en noggrann specialregistrering, som omfattar all keramik från A6 och A83856 och ca 26 kg av materialet i A5, valdes 40 skärvor ut för tunnslipsanalys. Analyserna visade en överraskande stor variation i lerornas kvalitet. Delvis 16

18 Figur 8. Principskisser med exempel på mynningsformer bland den dominerande gruppen stora kärl. Skala 1:2. Principskiss: Ulf Sandén. 17

19 18 Figur 9. Principskisser med några exempel på kärlformer utöver gruppen stora kärl. Bland exemplen finns skärvor av mindre kärl av samma former som de stora kokkärlen, en brämbägare, låga öppna skålar och en ornerad lerskiva. Skala 1:2. Principskiss: Ulf Sandén.

20 hänger variationen samman med kärlform och storlek som väntat, d.v.s. de finaste lerorna har använts till de tunnaste brämbägarna och de grövsta lerorna finns företrädesvis i de största kärlen. Men även variationen inom de stora kärlen var så stor att den förvånar. Flera olika typer av leror hade använts, bl.a. en grov, kalkhaltig lera som har sin närmaste parallell i gjutformar från brons- och järnåldern. I neolitiskt material är det bara viss keramik från Öland som uppvisar likheter, men på Öland är urvalet av leror som finns att tillgå starkt begränsat. Dessutom var spridningen i magringskvalitet stor och korrelationen mellan magringsmängd och kornstorlek var dålig. Vanligen är magringen krossad till en homogen nivå i neolitisk keramik, men här har man nöjt sig med att krossa ner huvuddelen av magringen till önskad storlek men inte brytt sig om att det blivit kvar en mängd mycket stora korn. Vidare har magringsmängden inte anpassats till kärlens storlek, med undantag av de allra finaste, rikare dekorerade små kärlen, som innehåller en liten andel magring (Stilborg 2008). Den stora variationen i keramikhantverket kan tyda på att flera olika keramiker stått bakom produktionen. Möjligen kan man även tänka sig att den till synes slarviga tillverkningen av magring, samt att man inte tagit hänsyn till lerans grovlek och valet av i några fall tämligen olämpliga leror, kan ha sin förklaring i att keramiken inte producerats för någon bestående användning, utan tillverkats för att användas vid ett visst tillfälle för att sedan kasseras. Keramikens sammansättning med många stora kärl som använts som matberedningskärl snarare än som förrådskärl pekar starkt på fest. Bergart Från A5 tillvaratogs 47 bergartsföremål med en vikt av ca 38,5 kg, från A6 9 st. med en vikt av ca 33,2 kg och från A st. som väger ca 62 kg. I huvudsak fördelar de sig på två grupper, dels handstenar (knackstenar och löpare) dels understenar (malstenar) (Hydén 2007). Flera fragment med glatta slitytor är förmodligen delar av understenar. En stor del av fragmenten är skörbrända. Troligen har de använts sekundärt i härdar och hamnat i anläggningarna tillsammans med övrig sten från härdarna. Bergartsmaterialet måste betraktas som underrepresenterat pga. svårigheter i att urskilja skadade bergartsföremål ibland all övrig sten och i en del fall har starkt fragmentarisk bergart inte tillvaratagits. En kraftigt eldskadad större underliggare som hade deponerats hel, men fallit i mängder av smådelar tillvaratogs inte. Utöver handstenar och underliggare fanns i stenpackningen även delar av fyra bergartsyxor i form av en tunnackig yxa med nackhål, en trindyxa, samt nackpartierna av en dubbeleggad stridsyxa och en tjocknackig yxa (figur 10). Yxan med nackhål är bevarad från eggen t.o.m. halva nackhålet, men har gått i två delar. Delarna påträffades tillsammans, så yxan har gått sönder i samband med eller efter att den placerades i anläggningen. Nacken saknas. Den bevarade längden är 103 mm, bredden 67 mm och tjockleken 33 mm. Tunnackiga 19

21 Figur 10. Tunnackig yxa med nackhål, trindyxa, nackpartiet av en dubbeleggad stridsyxa och en tjocknackig yxa. Foto: Peter Skoglund. bergartsyxor med nackhål dateras framförallt till MN A II III (Ebbesen 1984). Den främsta fyndlokalen i Malmötrakten för typen är Hindby Mosse med 11 exemplar (Svensson 1986 s. 118). Trindyxan är 129 mm lång, 49 mm bred och som tjockast 39 mm. Den är helt bevarad med undantag av att ett hörn av nacken är borta och att ytan är vittrad. Eggen är skadad. Trindyxor förekommer både inom ertebøllekulturen och inom gropkeramikkulturen. Exemplaret i Hyllie kan inte säkert dateras, men några drag i yxans form indikerar att den snarare skall föras till mellanneolitikum och vara samtida med det övriga innehållet i A5. Yxan är inte så trind som en klassisk trindyxa, Mot eggen är den närmast spetsoval medan den blir tjockare mot nacken. Den har varit helt slipad, vilket inte är okänt under senmesolitikum, men är betydligt vanligare bland gropkeramiska trindyxor. Den dubbeleggade stridsyxan består av nacken och kroppen fram till halva skafthålet. Nackens ändar höjer sig endast en liten bit över kroppen. Avståndet mellan nackens avslutning och kanten på nackens insida är ca 11 mm. Det är alltså tal om en förhållandevis svagt utsvängd nacke. Nacken har en bredd av 48 mm, medan förhållandet mellan bredden (29 mm) och tjockleken (52 mm) vid skafthålet ger ett index på 0,56. Yxan tillhör därmed Ebbesens typ A 1 (Ebbesen 1974 s. 174 ff.). Yxan har facetterad nacke och är fint arbetad med konkava bredsidor med fåror längs bredsidans kanter och en ytterst svag antydan till en 20

22 mittfåra. Ebbesen daterar typen till MN A Ia, vilket bygger på att ett exemplar hittats på boplatsen Troldebjerg, som är typboplats för MN A Ia, och att två hittats i dösar, medan typen helt saknas i gånggrifter. Som Eriksen visat kan Ebbesens typindelning ifrågasättas. Två av de yxor från Fannerup som Ebbesen fört till typ A 2 och använt som belägg för att yxtypen funnits under MN A II skall enligt Ebbesens egen definition egentligen föras till grupp A 1, men då de har mer utsvängda nackar än Troldebjerg-yxorna bör de rent intuitivt vara yngre än dessa (Eriksen 1984 s. 54). Det gäller även yxan från Hyllie med sina konkava bredsidor, något som i Ebbesens material endast förekommer hos typ A 2. Som även Eriksen påpekat bör alltså Ebbesens definitioner av A-yxorna revideras. En senare och mer omfattande studie har gjorts av Zápotocký, vars typindelning bygger på ett avsevärt bredare material, även om just det svenska materialet är ofullständigt studerat. Enligt denna faller yxan i typ DIB (Zápotocký 1992 s. 121 ff.). Zápotocký menar att de dubbeleggade stridsyxorna i hans DI-grupper utifrån typologisk ståndpunkt sannolikt inte har levt kvar in i MN A III, men han kan utifrån forskningsläget inte utesluta det (Zápotocký 1992 s. 130). Benmaterialet Generellt var benmaterialet dåligt bevarat, starkt fragmentariskt och vittrat. Majoriteten av benen var brända och större delen av de obrända benen utgjordes av tänder och tandemalj. Materialet har analyserats av Lena Nilsson på Malmö Kulturmiljö (Nilsson 2007a, 2007b). Från A5 finns totalt benfragment som väger 141 gram. Nöt dominerar stort följt av svin. Därutöver finns enstaka ben av får/get, fågel och torsk. Det finns en viss skillnad i benmaterialets sammansättning mellan de övre lagren, där de flesta benen fanns, och lagren under stenpackningen i den centrala nedgrävningen. Benmaterialet i stenpackningen, som består av både brända och obrända ben, utgörs mest av obrända tänder och kraniedelar från både överoch underkäkar av nöt och svin, men det finns även några delar av de nedre extremiteterna av samma arter. De identifierade brända benen utgörs av ett underkäksfragment och ett fotrotsben av svin, ett handrotsben av får/get och ett skenbensfragment av fågel. De flesta av de fragment som inte kunnat identifieras är brända. Benen från fyllningarna i karet under stenpackningen är till största delen obrända. Tänder av nöt dominerar, men till skillnad mot i stenpackningen finns det fler delar av kroppen representerade, även om materialet är litet. Det finns även ett mindre antal tänder av svin. Benmaterialet från A6 är betydligt mindre. Det består av 459 fragment som väger 98 gram. En mycket hög andel är bränt. Större delen av benen kommer från gropsystemets minsta nedgrävning i sydöstra hörnet. Endast några få fragment har kunnat identifieras. Utöver kraniedelar och ett mellanfotsben av svin utgörs de av ett halskotefragment och ett armbågsbensfragment av får/get. 21

23 Det lilla benmaterialet från A83856 (31 g) utgörs nästan uteslutande av tandfragment av nöt (2 benfragment med en vikt av 1 g har inte kunnat identifieras). Med undantag för de understa lagren i A5 avviker benmaterialet från det som normalt påträffas i neolitiska sammanhang i Malmöområdet, genom att det nästan enbart består av kraniedelar och nedre extremiteter, samt genom avsaknaden av ben från vilda djur som kronhjort, rådjur, säl och mindre pälsdjur (Nilsson denna volym). Arkeobotanik Både A5 och A6 var föremål för en omfattande arkeobotanisk provtagning. Sammanlagt insamlades 106 prov från A5 och 31 prov från A6 spridda över olika rutor och olika lager i anläggningarna. Varje prov, som omfattade ca 2 liter jord, har floterats på Malmö kulturmiljö och har därefter analyserats av Stefan Gustafsson (Gustafsson 2007). För att komma från en mellanneolitisk kontext i Malmöområdet är det arkeobotaniska materialet relativt stort. Förkolnade växtrester med karaktär av hushållsavfall fanns över hela A5. Vanligast var fragment av hasselnötsskal, som fanns i relativt många prov utom från de nordligaste och sydligaste delarna av anläggningen, dvs. de torde vara knutna till den centrala stenpackningen. Sädeskornen var spridda över hela A5, med en tendens till koncentration till de centrala delarna. Sammansättningen av säden visar på en mycket stor dominans av vete där emmer klart dominerar över spelt. Enda avvikelserna är en kärna av obestämt korn och en av losta. Den omfattande provtagningen gör att det varit möjligt att urskilja en klar tendens, att i varje fall delar av det arkeobotaniska materialet deponerats i form av mindre depositioner vid olika tillfällen. Man kan t.ex. ha slängt resterna efter en måltid eller en preparering av säd. De olika depositionerna har samma sammansättning vad det gäller sorter. De enskilda nedgrävningarna A53 och A35275 innehöll större mängder av avfall från rostning av emmervete före avlägsnandet av agnarna. Stefan Gustafsson har påtalat möjligheten att de kan ha utgjort rostningsgropar, men det finns inget annat i anläggningarna som tyder på en sådan speciell funktion och de har inga likheter med den rostningsgrop som undersöktes 2006 i Norra Hyllievång (Lindhé & Gren 2008). Likartat material finns även från andra platser i anläggningen men av mindre omfattning. Materialet i A6 liknar mycket materialet från A5 men är mindre, särskilt vad det gäller hasselnötsskal, som förekommer sparsamt i A6. Rester efter rostning liknande de i A5 saknas också. Sädeskornen utgjordes enbart av kärnor av emmer-/speltvete, med stark dominans av emmer bland de identifierbara agnarna. Fynden i matjorden Vid förundersökningen grävdes 30 rutor i matjorden på delområde D. Rutorna lades i ett nät över området med ett inbördes avstånd av 25 m (figur 11). Från varje ruta vattensållades ca 400 liter jord genom såll med 8 mm maskstorlek. 22

24 Figur 11. Förenklad plan över delområde D som visar matjordsrutornas placering. Rutor med mer än 50 avslag är markerade med en grå ring. Rutor med mer än 100 avslag är markerade med en mörkare ring. Skala 1:

25 24 Under slutundersökningen förtätades nätet så att det totala antalet rutor till slut uppgick till 112 st. med ett inbördes avstånd av ca m. Avsikten med matjordsrutorna var dels att fånga upp strukturer i utnyttjandet av platsen genom flintans spridning i matjorden, dels att jämföra flintmaterialet i matjorden med det i anläggningarna. Matjordsrutorna gav ett förhållandevis stort flintmaterial i jämförelse med vad vi brukar hitta vid den här typen av insatser i Malmöområdet. Mängden avslag per ruta varierar mellan 7 och 115 med ett medeltal på 41,4. Flintmaterialet framstår också som extremt kronologiskt enhetligt om man jämför med hur våra matjordsmaterial brukar se ut. Utöver några enstaka rutor med ett litet inslag av flinta med brons-/järnåldersteknologi, tycks flintan i huvudsak representera en kronologisk fas i platsens utnyttjande. Rutorna med flest avslag finns kring A5, särskilt norr om anläggningen där de enda rutorna med över 100 avslag finns. Nordost och sydväst om A5 finns också rutor med flintmängder en bit över medel. Åt övriga håll tunnar mängden flinta gradvis ut mot gränsen för det undersökta området, så med undantag för området i nordost och sydväst framstår det som att vi har att göra med en väl avgränsad aktivitetsyta med A5 i centrum. Flintmaterialet i samtliga rutor representerar nästan uteslutande enkel hushållsproduktion och är teknologiskt mycket enhetligt. Det finns inga spår av exempelvis yxproduktion. Däremot fanns det vissa rutor som även innehöll material från specialiserad produktion av spånliknande avslag. De flesta av dessa rutor koncentrerade sig till ett begränsat område i nordöstra delen av undersökningsområdet, nordost om A5 och ca m norr om A6. Troligen var det platsen där mycket av materialet i de stora anläggningarna tillverkats. Från ett par rutor i området sydväst om A5 finns också avvikande material i form av en del av ett kraftigt spån med retusch och en front av en spånkärna. Det är ett material som inte är vanligt i mellanneolitisk trattbägarkultur utan mer förknippas med gropkeramisk kultur eller stridsyxekultur. Det är inte helt säkert att de här enstaka nedslagen har något samband med det övriga materialet, men sannolikheten är stor med tanke på hur enhetligt materialet i övrigt är och att de kommer inom ett område med förhöjd mängd flinta som hör ihop med övriga aktiviteter på platsen, samt att det även i materialet från anläggningarna finns enstaka exempel på tillverkning av spån. Koncentrationen av flinta i matjorden kring A5 skulle kunna förklaras som ett resultat av att material plöjts upp ur anläggningen, men det är sannolikt inte en riktig förklaring. Skillnaden i material mellan matjorden, som nästan helt utgörs av enkel hushållsproduktion, och de stora anläggningarna, som domineras av specialiserad produktion av spånliknande avslag, är markant. Det ska även noteras att mängden flinta i matjorden kring A6 låg klart under medelvärdet, vilket sannolikt inte varit fallet om modern plöjning dragit upp material ur anläggningarna. Resultaten från matjordsarkeologin bör snarare tolkas som

26 Lab.nr Anl. Material 14 C år BP Kal. 1 Â Kal. Â Ua A5 Hassel (Corylus avellana) 4600 ± 35 BP BC BC Ua A5 Vete (Triticum dicoccum/spelta) 4475 ±3 5 BP BC BC Ua A5 Vete (Triticum dicoccum/spelta) 4375 ± 35 BP BC BC Ua A5 Obestämd säd (Cerealia indet) 4400 ± 35 BP BC BC Ua A5 Vete (Triticum indet) 4410 ± 35 BP BC BC Ua A5 Hassel (Corylus avellana) 4365 ± 35 BP BC BC Ua A6 Vete (Triticum dicoccum/spelta) 4390 ± 35 BP BC BC Ua A6 Vete (Triticum dicoccum/spelta) 4420 ± 35 BP BC BC Ua A83856 Obestämbar säd 4370 ± 35 BP BC BC Tabell 1. Dateringar från de neolitiska anläggningarna på Hyllie 155:91. att aktiviteterna på platsen till stor del ägt rum kring A5, som haft en central betydelse. Datering Som helhet kan keramiken typologiskt dateras till MN A III. Vissa drag som pekar ned i MN A II gör att man kanske t.o.m. vågar hävda att den tillhör en tidig del av MN A III eller övergången MN A II MN A III. Enligt rådande forskningsläge finns det inga belägg för att den dubbeleggade stridsyxan skulle tillhöra en fas senare än MN A II. Det finns emellertid endast några enstaka daterade dubbeleggade stridsyxor och dateringarna av dem måste anses som långtifrån säkerställda. Det kan inte uteslutas att yxan ifrån Hyllie tillhör MN A III. I rådande forskningsläge bör den goda fyndkontexten i Hyllie datera yxan snarare än tvärtom. Slipade bergartsyxor med nackhål är som vanligast under MN A II III vilket väl stämmer in med övrigt material, men kan inte bidra till någon finare datering. 14 C-resultaten är mycket entydiga, vilket framgår av tabell 1, och stöder den arkeologiska dateringen väl. Allt tyder på att i varje fall stenpackningen och de översta lagren i A5 och övriga gropar tillkommit under ett mycket kort tidsavsnitt. Enligt Anders Högberg som analyserat flintan från matjorden representerar den en mycket enhetlig produktion, som även den bör representera ett mycket kort tidsavsnitt. Den sammantagna bilden blir att platsen utnyttjats intensivt under kort tid, möjligen endast några år och i varje fall inte mer än några tiotal år. 25

27 Platsen Hyllie och Malmö Platsen Det finns mycket att ta fasta på vid tolkningen av platsen och det mesta leder oss i en bestämd riktning, nämligen att Hyllie 155:91 skall tolkas som en betydande festplats, möjligen med rituella inslag, där lokala grupper samlats för att stärka samhörigheten mellan grupperna. Materialet visar nästan entydigt på beredning och konsumtion av mat i stora mängder. Flintmaterialet innehöll få redskap och de redskap som fanns var enkla typer, främst skrapor och knivar. Bland de över flintorna fanns bara två pilspetsar vilket tyder på att man inte bedrivit jakt annat än i ytterst marginell omfattning. Resterna efter yxtillverkning är ytterst få, sett i relation till materialets storlek. Flintan domineras eftertryckligt av tillverkning av spånliknande avslag, varav många har eggar som visar spår efter användning. Flintan på platsen har troligen i huvudsak använts vid slakt och matberedning. Slitspårsanalyser visar att både de analyserade spånliknande avslagen och skraporna använts vid hantering av kött. Benmaterialet domineras stort av nöt och svin, främst i form av kraniedelar och nedre extremiteter. Pälsdjur och annat vilt saknas helt. Ett benmaterial som huvudsakligen består av kranier och nedre extremiteter, de köttfattigaste delarna på djuren, kan tolkas i rituella termer (Nilsson, denna volym), men det är också typiska lämningar efter slaktplatser där de köttrika delarna tagits bort och använts och de köttfattigaste lämnats kvar på slaktplatsen och det kan vara förväntade lämningar efter vissa former av fester (Hayden 2001 s. 49). Det mycket rika keramikmaterialet är en viktig utgångspunkt när man ska tolka platsen. Det domineras av stora kärl, varav flera, genom sotiga kärlsidor, matskorpor och sekundärbränning, visar tydliga spår efter att ha använts som kokkärl. Uppenbarligen har mycket stora mängder mat lagats till på platsen. Lipidanalyser av ett par av de större kärlen visar att båda använts som kokkärl vid tillagning av vegetabilier och kött från icke idisslare (vilket borde innebära svin med tanke på hur benmaterialet ser ut). Mindre, finare ornerade kärl, som kan ha använts som serveringskärl, finns också i materialet, liksom ett flertal lerskivor. Accepterar man tolkningen av lerskivor som bakplattor (Davidsen 1974 s. 36 ff.) visar de att man även bakat bröd på platsen, men tolkningen är inte allmänt accepterad (Hulthén 1977 s. 117; Stilborg 2002 s. 140). Materialets sammansättning, kärlens storlek och den stora mängden tyder därmed starkt på att keramiken använts under mycket stora fester (Hayden 2001). Den tekniska analysen av keramiken är också en mycket viktig komponent i resonemangen kring platsens funktion. Analyserna av keramiska tunnslip från A5 och A6 visar en stor variation i valet av leror och i korrelationen mellan godstjocklek och magring. Samtliga leror står att finna i det lokala området så det är inget bevis på att kärl transporterats hit från fjärran belägna boplatser. Däremot 26

28 tyder den stora variationen på att keramiken tillverkats av ett flertal olika lokala hantverkare och det passar mycket väl in i tolkningen av området som en samlingsplats för de lokala familjegrupperna. Sammantaget har vi alltså ovanligt stora, men även tydligt specialiserade material av de flesta kategorier. Både flint- och benmaterialen är trots sin storlek mer begränsade än vad man skulle förvänta sig att finna på en normal boplats, där fler funktioner borde finnas närvarande och keramikmaterialet visar på en mycket stor överkapacitet vad det gäller matlagning. Att vi har att göra med en festplats står utom allt tvivel. Är det också en rituell plats? Fester i traditionella samhällen har ofta mer eller mindre omfattande rituella inslag (Hayden 2001). Tillverkning av yxor tillskrivs ofta en betydande roll inte bara ekonomiskt utan också rituellt. Spår av yxtillverkning finns vid flera palissadanläggningar (Annetorpsleden, Dösjebro) och även på några andra rituellt tolkade platser (Andersson 2003 s. 255). En annan företeelse som sätts i samband med ritualer är bränning av flinta, främst yxor (Larsson 2000). Hög andel bränd flinta har noterats exempelvis från Hindby Mosse och i groparna från palissaden i Västra Klagstorp. Inget av detta utgör något påtagligt inslag på Hyllie 155:91. Benmaterialets sammansättning har som nämnts ansetts tyda på en rituell behandling, men som framhållits ovan kan det även finnas andra förklaringar. Att materialet deponerats i gropar kan tyda på att det ansetts så laddat att man sett det som nödvändigt att dölja det, istället för att låta det ligga i avfallshögar på marken, vilket torde vara den normala avfallshanteringen. Det är nog troligt att det funnits rituella komponenter i festutövandet i Hyllie, men det finns inte underlag för att se det som en i huvudsak rituell plats utan jag vill snarare se det som en festplats med rituella inslag. Den neolitiska festen Fester har varit ett betydande inslag i det neolitiska samhället, ja det har t.o.m. hävdats att själva neolitiseringen först och främst är en social snarare än ekonomisk förändring. Det kan rentav vara så att de neolitiska näringarna införts för att möjliggöra det överskott som krävs för festande och att kunskapen om de nya näringsfången spridits genom fester (exempelvis Jennbert 1984). Hayden menar att festen är den: enskilt viktigaste orsaken till intensifierad produktion av överskott utöver vad hushållet behöver för sin överlevnad (Hayden 2001 s. 27, min översättning). Från England finns många exempel på lämningar efter omfattande fester i anslutning till neolitiska monument som hengemonument och megalitgravar (Thomas 2001 s. 42, 202 ff.) och inom engelsk neolitisk forskning har man insett festens betydelse som ett av de viktigaste instrumenten för att skapa och vidmakthålla sociala relationer inom och mellan grupper (Noble 2006 s. 204 f.). Inom forskningen kring nordisk trattbägarkultur har däremot festen fått ringa uppmärksamhet. Helt har den inte förtigits (exempelvis Rostovanyi 27

29 s. 90 f.), men med tanke på hur mycket material det finns är bristen på studier påfallande. Exempelvis finns det en kategori av anläggningar från tidigoch mellanneolitikum som brukar kallas fyndrika gropar, som i många fall förmodligen är spår efter fester. Bristen på studier är ett problem eftersom den gör det svårt att sätta in platsen i Hyllie i ett större tolkningssammanhang utan omfattande eget arbete, något som inte varit möjligt att göra inom ramen för den här studien. Festen är ett av de mest universellt förekommande fenomenen i mänsklig kultur och det finns en stor variation i dess funktioner. Vilken typ av fest representerar lämningarna i Hyllie och vem har deltagit? Det första att ta fasta på är mängden avfall. Även om vi har att göra med en plats för återkommande fester och att materialet ackumulerats under en följd av år, så är det så stort att det måste vara många människor som samlats här. Är tolkningen riktig att platsen brukats under relativt kort tid, understryker det ytterligare storleken på de fester som hållits här. Hur många människor som varit inblandade kan vi inte avgöra, men det bör ha varit betydligt fler än bara ett par familjegrupper. Det är inte orimligt att tänka sig att alla lokala familjegrupper deltagit och det är möjligt att deltagarna kommit från ett ännu större område än enbart Hyllie Bunkefloområdet. Festdeltagarna kan ha räknats i 100-tal. Nästa sak att beakta är materialets karaktär. Vid många typer av fester är inslag av exklusiv mat, som man normalt inte förtär, och närvaron av prestigeföremål karaktäristiska inslag. Det gäller fester som främst har som syfte att framhäva värdarnas rikedom, makt och styrka eller s.k. competitive feasts som syftar till att skapa en skuld eller ett beroendeförhållande hos den inbjudne. Det klassiska exemplet när man tänker på fester i stor skala i antropologiska eller arkeologiska sammanhang är potlachen bland nordvästkustens indianer i USA. Vid dessa fester bjöds det på enorma mängder exklusiv mat, det delades ut exklusiva gåvor och det förstördes prestigeföremål till mycket stora värden, allt för att skapa en social skuld hos den inbjudne med slutmålet att denne till slut inte skulle kunna bjuda tillbaka. Hylliematerialet är av helt annan karaktär. Prestigeföremål saknas helt med undantag av några bergartsyxor. Istället karaktäriseras materialet av enkelhet och skiljer sig bara från vardaglig matlagning genom den enorma skalan. Att resterna efter festligheterna deponerats och dolts i gropar tyder heller inte på competitive feasting då resterna efter festen i regel placeras väl synliga som en påtaglig demonstration av värdarnas ekonomiska förmåga och sociala prestige. Fester som är till för att framhäva en viss grupps styrka hålls ofta i anslutning till gruppens boplats eller gravplats, medan man i Hyllie valt en särskild festplats skiljd från boplatser och gravar. Lämningarna visar alla karaktäristika hos solidarity feasts, fester avsedda att bekräfta och stärka banden mellan grupper i allians med varandra. Typiskt för sådana fester är just att de oavsett storlek i regel inte avviker från vardagliga maträtter och bruksföremål (Hayden 2001).

30 Malmö under sent MN A Mac Svenssons tolkning av boplatsen vid Hindby Mosse är att den uppstått genom en förändring i bebyggelsestrukturen, som inneburit att flera små boplatser koncentrerats till en större, möjligen genom att besläktade familjegrupper flyttat samman (Svensson 1986 s. 122 f.). Då tolkningen formulerades gjorde den inte anspråk på att gälla annat än lokalt för bebyggelsen kring Hindby Mosse, men den har kommit att prägla den generella bilden av den sena trattbägarkulturen i Malmötrakten och även andra delar av Skåne. I den beskrivning av utvecklingen av landskapsutnyttjandet i sydvästra Skåne, som finns i Malmö Kulturmiljös vetenskapliga program, uppfattas senare delen av MN A som en period då man: koncentrerat bosättning och aktiviteter till färre men mer intensivt eller mer långvarigt utnyttjade platser. (Rudebeck m.fl s. 56) Då Mac Svensson skrev sin artikel var endast ett 20-tal mellanneolitiska boplatser kända i Malmö. Av dessa var endast två samtida med Hindby Mosse, varav den ena var boplatsen vid Järnyxegatan, som kan ha hört samman med boplatsen vid Hindby Mosse. Den andra var Stolpalösa, med en av de mest fyndrika groparna med mellanneolitiskt material i Malmö. Man kan inte säga annat än att det fanns fog för tolkningen av bebyggelsemönstret och Hyllie 155:91 skulle lätt ha kunnat fås att passa in i den vedertagna bilden. Idag är emellertid materialet betydligt större, med uppskattningsvis ett 100-tal lokaler från MN A i Malmö varav ungefär en fjärdedel har material som kan föras till MN A III MN A V (se Appendix). Det kan därför finnas anledning att utvärdera bebyggelsemönstret. Låt oss först börja med att titta på de olika lokalernas karaktär. En del av lämningarna skulle kunna delas in i återkommande typer. Den vanligast förekommande typen kan karaktäriseras som i regel mindre gropar med en relativt ljus, grå fyllning med depositioner av några få artefakter, oftast huvudsakligen ett keramikkärl. Anläggningar av den här typen fanns på Almhov, Svågertorps industriområde, Fosie 11A, Lunnebjär och Citytunnelprojektet delområde 4. Det finns en viss variation bland groparna. På Almhov fanns en halv dubbeleggad stridsyxa tillsammans med resterna av ett keramikkärl. Även en löpare till en malsten fanns på gropens botten. På botten av gropen på Fosie 11A låg tillsammans med en lerskiva några skärvor av två keramikkärl under ett stenblock. Groparna på Svågertorp hade kring det deponerade keramikkärlet ett sotigt parti som även innehöll brända ben och hasselnötsskal och verkade utgöra lämningar efter måltider. Gemensamt för alla gropar i den här kategorin är att de tolkas som offergropar grävda för ändamålet att deponera ett begränsat antal artefakter. Nästa kategori fanns representerad på Citytunnelprojektet delområde 5, Vintrie IP och Vintrie 4. De var liksom förra typen mindre gropar med distinkt, regelbunden form, grävda för ändamålet att deponera ett artefaktmaterial, men fyllningen och artefakterna skiljer sig markant från föregående. Här är det frågan om en mörk, sotig fyllning med innehåll av träkol, skörbränd sten och 29

31 bränd lera och med ett fyndmaterial bestående av fragmenterad keramik, i regel representerande flera kärl, flinta, mest i form av avslag och enkla redskap, samt brända ben. Innehållet i de här groparna bär tydligt prägel av avfall, mest från beredning och tillagning av mat, men på Vintrie IP även av avslag från yxtillverkning. Trots denna karaktär har de tolkats som rituellt präglade. Rimligen bör de ses som rester efter festliga tillfällen av begränsad omfattning. Till samma huvudtyp som Hyllie 155:91 vill jag föra Lockarp 7B, Stolpalösa och Fosie Boställe. Möjligen kan även Kastanjegården höra hit, men uppgifterna är otillräckliga för en tolkning. Den här gruppen karaktäriseras av större anläggningar med mycket fynd av flinta, fragmenterad keramik som representerar ett större antal kärl, ben och bergartsföremål. Oftast är fyllningen mörk och sotig och innehåller skörbränd sten. Både Lockarp 7B och Hyllie 155:91 har tolkats som rester av större fester och det är ingen orimlig tolkning även för Stolpalösa. Något över hälften av lokalerna kan sorteras in i kategorierna ovan, som antingen är offergropar eller lämningar efter (rituella) fester. En annan typ av offergrop, som endast innehöll en yxa, fanns under ett lager på Svågertorp 8BC. Till den rituella sfären skall uppenbart även palissadanläggningen med associerade gropar i Västra Klagstorp och Hindbydösen räknas. Utöver dem har vi tre lokaler, Hindby Mosse, Järnyxegatan och Hindbygården, som karaktäriseras av fyndrika kulturlager, samt två lokaler, Fosie IV och Hotelltomten, med gropar/ anläggningar med begränsat fyndmaterial som inte kan inordnas i kategorierna ovan. De två lokalerna Pildammarna och Kvarteret Cedern, som endast är kända genom lösfunna flintföremål kan inte bedömas närmare. Av genomgången framgår att en stor andel av de lokaler som har tillräckligt mycket information för att kunna bedömas, har en speciell karaktär och utgörs av annat än normalt boplatsmaterial. Det blir bara kvar några enstaka lokaler som inte kan ges rituella förtecken. Detta mycket påtagliga genomgående drag gör att den sena trattbägarkulturen, utifrån de arkeologiska lämningarna, framstår som den mest ritualiserade perioden i Malmötraktens förhistoria tillsam- Anläggning Fyllning Fynd Mindre grop Ljus Få artefakter Enstaka (hela) kärl Mindre grop Stor grop/ gropsystem Mörk med träkol och skörbränd sten Övervägande mörk med träkol och skörbränd sten Fragmenterad keramik, flinta, brända ben Mycket fyndrika. Fragmenterad keramik, flinta, brända ben Tabell 2. Generaliserad framställning av huvudtyper av anläggningar på sena TRBlokaler i Malmö. 30