Den subjektiva rätten till boende i det finländska grundrättighetssystemet

Transkript

1 Översikt Jan-Erik Helenelund Den subjektiva rätten till boende i det finländska grundrättighetssystemet De bostadslösa i Finland År 2002 fanns ensamstående bostadslösa i Finland. 1 Av dessa bodde en knapp majoritet tillfälligt hos släktingar eller bekanta, medan närmare fanns på inrättningar i brist på bostad, och nästan lika många bodde utomhus eller i tillfälliga skydd. Antalet familjer utan bostad var 770. Som bostadslösa familjer ses sådana som i brist på bostad bor åtskilda eller i tillfällig inkvartering. Dit räknas också mödrar som bor i skyddshem, eftersom de därmed saknar bostad, och sambor som väntar barn utan att ha gemensam Förkortningar i artikeln: ERMD = Europeiska människorättsdomstolen ERMK = Europeiska människorättskonventionen ESK-rättigheter = Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter GL = Grundlagen GRU = Riksdagens grundlagsutskott GRUB = Betänkande från riksdagens grundlagsutskott GRUU = Utlåtande från riksdagens grundlagsutskott HFD = Högsta förvaltningsdomstolen HE = Finskspråkig förkortning för regeringsproposition (då finskspråkig RP använts) RP = Regeringsproposition Denna artikel är en förkortad, omstrukturerad och lätt bearbetad version av artikeln Den subjektiva rätten till boende i grundrättighetssystemet, som ingick i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, häfte 2/2005. Med tanke på Nordisk alkohol- & narkotikatidskrifts syfte med artikeln har merparten av alla jämförelser som gjordes med övriga Norden i den ursprungliga artikeln strukits. Då tidskriftens läsekrets är en annan än den juridiska läsekrets för vilken artikeln ursprungligen skrevs, har också den rättsvetenskapliga bevisningen för i artikeln presenterade slutsatser väsentligt förkortats. Den som är intresserad av den rättsvetenskapliga kvaliteten på de slutsatser som presenteras i artikeln ombeds därför bekanta sig med originalversionen av artikeln i Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, häfte 2/2005. Den artikeln å sin sida är byggd på delar av pågående licentiatarbete i offentlig rätt vid Vasa Universitet. 146 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

2 bostad. 2 Av landets bostadslösa fanns år 2001 ca i huvudstadsregionen, de flesta i Helsingfors. Helsingfors stod också ensam för 80 procent av de bostadslösa familjerna, bland vilka ingermanländska återflyttare klart framträdde. (Rastas 2002, 12 och 22.) Bostadslösheten är ändå inte statisk utan en dynamisk process där antalet bostadslösa varierar. De allra flesta bostadslösa är vanliga män med arbete, som efter en skilsmässa blivit bostadslösa. Bland de bostadslösa finns likaså mentalpatienter som inte längre ryms på mentalsjukhus. (Asunnottomuuden vähentämisohjelma , 8 10.) Vesanen och Tiitinen noterar också rusmedelsmissbrukare och narkomaner som grupper av bostadslösa som är svårplacerade på bostadsmarknaden. Likaså finns det frigivna fångar bland de bostadslösa. (Vesanen & Tiitinen 1998, 30.) En växande grupp utgörs också av sådana som har många problem, t.ex. missbruks- och mentalproblem eller missbruk och t.ex. HIV. Bland de bostadslösa finns också ca ungdomar och kvinnor, och just bland dem är en kombination av flera problem vanlig. (Asunnottomuuden vähentämisohjelma , 10.) Finlands grundrättighetssystem och dess inspirationskällor till rätt till boende Dagens grundrättigheter bygger på den grundrättighetsreform som trädde i kraft år 1995, och senare flyttades de över oförändrade till den nya grundlagen. Beredningen av grundrättighetsreformen noterade att utgångsläget var att det finländska grundrättighetssystemet och internationella konventioner som Finland ratificerat inte utgjort en konfliktfri helhet. De har levt var sitt liv, där det som nationellt varit grundlagsenligt kunnat stå i strid med internationella konventioner som Finland ratificerat. (RP 309/1993, 8 10.) Bland grundrättighetsreformens uttryckliga mål fanns därför att i den nya grundlagen foga samman de förpliktelser som Finland iklätt sig via ratificeringen av internationella konventioner, bl.a. i fråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, med det nationella grundrättighetssystemet, så att detta utgör en koordinerad helhet. Syftet var också att uppdatera rättsskyddsgarantierna så att de uppfyller vårt lands internationella förpliktelser. Även en målsättning att öka grundrättighetssystemets direkta tillämpbarhet i domstolar och förvaltning fanns. Det fanns också en uttalad ambition att på synlig plats skriva in de grundläggande värden som hela det finländska samhället vilar på. (RP 309/1993, 6 17) Bland dessa finns nu, i GL 1.2, bl.a. människovärdets okränkbarhet, respekt för grundläggande fri- och rättigheter samt främjande av rättvisa. Grundrättighetsreformen överfördes oförändrad i den nya grundlag som trädde i kraft år (GRUB, 10.) 3 Bl.a. sättet att nationellt arbeta in mänskliga rättigheter på det sociala området i det nationella grundrättighetssystemet torde vara unikt i Norden. En nyhet i grundrättighetsreformen var rätten till bostad i GL Det kommittébetänkande som föregick grundrättighetsreformen innehöll på den punkten tydliga hänvisningar till inspirationskällor i internationell rätt för de stadganden som föreslogs. Betänkandet hänvisar uttryckligen till FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, artikel 11, enligt vilken konventionsstaterna erkänner var N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

3 och ens rätt till en tillfredsställande levnadsstandard för sig och sin familj. Detta inbegriper också rätten till en lämplig bostad. (Betänkande av kommittén för grundläggande fri- och rättigheter 1992:3, 347. Se även artikel 2 i konventionen.) Kommittébetänkandet hänvisar också till den europeiska sociala stadgan och dess förpliktelser att ge immigranter från andra fördragsstater samma behandling som sina egna invånare, bl.a. ifråga om boende. Ett liknande stadgande finns i artikel 21 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning. Kommittén ansåg också att det i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och i europeiska människorättskonventionen finns bestämmelser ur vilka man kan härleda en rätt till bostad, bl.a. bestämmelserna om rätten till liv och skydd för privat- och familjelivet. (Betänkande av kommittén för grundläggande fri- och rättigheter 1992:3, 347.) Sistnämnda bestämmelser är väl de som klarast indikerar det som också finns i Finlands grundrättighetssystem, nämligen en subjektiv rätt till boende. Enligt den regeringsproposition som låg till grund för grundrättighetsreformen ingår nämligen i den oundgängliga omsorg som direkt i GL tryggats som en subjektiv rättighet också en möjlighet till ett sådant boende som är en förutsättning för att hälsa och livskrafter skall bevaras (RP 309/1993, 73). Då man kombinerar detta med rättssystemets klart uttalade värdegrund kan det ge intressanta utgångspunkter för ett rättsvetenskapligt studium även av denna artikels primära tema: utslagna missbrukares eventuella subjektiva rätt till boende. Bland de faktiskt bostadslösa kan närmast mentalpatienter, missbrukare och de som har en kombination av flera problem antas vara relevanta för den subjektiva rätten till boende. Kategorierna frånskilda män och frigivna fångar har däremot ingenting som indikerar att de, som sådana, skulle ha subjektiv rätt till boende. Det finländska grundrättighetssystemets tolkningsstrategi En dansk rättsvetare, Rytter, hävdar att slutresultatet vid grundrättighetstolkning avgörs av vilken vikt olika tolkningsmetoder tillmäts. Han talar om ett val av strategi i grundrättighetstolkningen. Han skiljer på två olika huvudstrategier: en som kännetecknas av strävan efter ett materiellt förverkligande av grundrättigheter, som i huvudsak betraktar grundrättigheterna som principer, och en originalistisk tolkningsstrategi, där huvudmålet är att tolka grundrättigheterna på ett sätt som motsvarar lagstiftarens ursprungliga intentioner. Den strategi som syftar till ett materiellt förverkligande tillåter då ett bredare spektrum av olika tolkningsmetoder, medan lagberedningsmaterial tillmäts en mycket stor betydelse i en originalistisk grundrättighetstolkning. (Rytter 2000, och ) 4 Den finländska grundlagen anger entydigt en strävan efter ett materiellt förverkligande av grundrättigheter. Det syns allra tydligast i 22, som stipulerar: Det allmänna skall se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Huvudregeln är därför att riksdagen, vid eventuella konflikter mellan grundrättigheter och stadganden i lagförslag som föreläggs riksdagen, bör göra sådana ändringar i lagförslagen 148 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

4 att konflikten med grundrättigheter undanröjs. Alternativt avstår riksdagen från dylik lagstiftning. 5 (Viljanen 2001, 7; Suksi 2002, 130.) Finland övergick via grundrättighetsreformen till en vid grundrättighetsuppfattning, som kännetecknas av att samtliga offentliga organ också aktivt bör verka för att grundrättigheter genomförs i praktiken. Det sker i riksdagens fall inte enbart genom lagstiftning, utan också t.ex. genom att riksdagen använder sin budgetmakt. (Karapuu 1999, 74 75; Viljanen 2001, 7 11; GRUB 25/1994, 3 4.) Det finländska grundrättighetssystemet kombinerar alltså en strävan efter materiellt förverkligade grundrättigheter med den för den originalistiska tolkningsstrategin typiska starka ställningen för lagberedningsmaterial. En orsak till lagberedningsmaterialets starka ställning i finländsk grundrättighetstolkning är de institutionella arrangemang med vilka grundlagen och dess grundrättighetssystem skall förverkligas. Dels finns en preventiv kontroll, som bygger på att riksdagens grundlagsutskott granskar lagförslags förenlighet med grundlagen och grundrättighetssystemet (se GL 74 ). Dels finns en efterhandskontroll där domstol i stöd av GL 106 i enskilt ärende kan lämna ett stadgande i vanlig lag obeaktat om stadgandet uppenbart strider mot grundlagen. Grundlagen ges då företräde. Enligt GL 107 får varken domstol eller andra myndigheter tillämpa stadgande i förordning, eller annan författning på lägre nivå än lag, om stadgandet strider mot GL. Tyngdpunkten är ändå tydligt lagd på den preventiva kontrollen, och den mest auktoritativa källan i finländsk grundlagstolkning är GRU:s ställningstaganden. (Jyränki 2003, ; Hautamäki 2002, 141.) 6 Begränsande av grundrättigheter Först bör definieras vad begränsning av grundrättighet innebär. Professor Veli- Pekka Viljanens definition är att en rättighet som faller inom ramen för tillämpningsområdet för ett grundrättighetsstadgande beskärs eller att ingrepp görs från den offentliga maktens sida i den rättsliga ställning som ett grundrättighetsstadgande ger en individ (Viljanen 2001, 14). 7 Via GRU:s betänkande om grundrättighetsreformen reviderades bl.a. de allmänna kriterierna för när man kan begränsa grundrättigheter. Kriterierna kan ses som en checklista över vilka punkter som samtidigt bör uppfyllas för att begränsning i grundrättighet skall kunna ske utan att lagstiftande i grundlagsordning används. Kriterierna är: 1) begränsningar kan införas endast via lag, 2) begränsningarna bör vara exakta och klart avgränsade, 3) motivet till begränsningarna bör vara klart godtagbart, 4) begränsningarna bör stå i rimlig proportion till det man vill uppnå med dem, 5) alla grundrättigheter har ett kärnområde som inte får röras genom begränsningarna, 6) berörda bör ha tillgång till rättsskyddsmedel och 7) mänskliga rättigheter bör respekteras. Alla grundrättigheter är likväl inte subjektiva grundrättigheter, utan innehåller närmast en skyldighet för det allmänna att främja och trygga nämnda rättigheter. (Viljanen 2001, 14.) 8 Sociala grundrättigheters rättsverkningar De sociala grundrättigheterna i GL 19 är språkligt i huvudsak utformade som förpliktelser för det allmänna att främja eller trygga dessa rättigheter. (Se GL 19 och N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

5 RP 309/1993, 20.) Tuori skiljer ifråga om ESK-rättigheter mellan två huvudtyper av rättsverkningar: 1) sådana som är avsedda att vara rättsligt bindande och 2) sådana som inte grundar subjektiva rättigheter för den enskilda, utan enbart innebär en objektiv förpliktelse för den offentliga sektorn. Tillsammans finns under dessa huvudgrupper flera olika typer av rättsverkningar, som inte alla gånger klart framgår av hur de är formulerade. (Tuori 2004, ; Arajärvi 2002, ) Relevanta här är följande: 1. De som direkt i GL grundar en subjektiv rättighet till en social förmån för den enskilde gentemot den offentliga makten. Till denna grupp hör bland de sociala grundrättigheterna enbart GL (Tuori 2004, 203.) Stadgandet lyder: Alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Ovan relaterade subjektiva rätt till boende utgör alltså en del av den subjektiva rätten till omsorg om hälsa eller livskrafter riskeras utan ordnat boende. 2. En abrogationseffekt innebär ett förbud att tillämpa ett stadgande på lägre nivå som strider mot en social grundrättighet. Ovan anförda stadganden i GL har här klar relevans. De förutsätter ett tolkningsföreträde för en grundrättighetsvänlig tolkning. Redan i GRUB 25/1994 betonades att de flesta konflikter med grundrättigheter kan elimineras via tolkning och att domstolarna har en skyldighet att använda sig av denna möjlighet. (GRUB 25/1994, 4; Tuori 2004, 204.) 3. Sociala grundrättigheter innehåller också det som i finländsk grundrättighetsteori kallas konstitutionella mandat. De bygger på ovan relaterade förpliktelse i GL 22 för det allmänna att se till att de grundläggande rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. GL utgör dylika konstitutionella mandat, men innehåller ändå sinsemellan olika rättsverkningar. GL 19.2 stadgar: Genom lag skall var och en garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid Stadgandet fortsätter därefter med att räkna upp en rad sociala risksituationer där grundläggande försörjning genom lag skall tryggas. Stadgandet grundar inte i sig en subjektiv rättighet, men förutsätter att rättigheten i vanlig lag tryggas som subjektiv rättighet. GL 19.3 är av en annan typ. Stadgandet inleds: Det allmänna skall, enligt vad som närmare stadgas i lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälso- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Detta stadgande förutsätter inte att rättigheten tryggas som subjektiv rättighet. Här räcker det med att lagstiftaren i lag ger närmare regler om hur rättigheten tryggas. GL 19.4, ofta kallad rätten till bostad, utgör en tredje typ av konstitutionella mandat. Stadgandet lyder: Det allmänna skall främja vars och ens rätt till bostad och möjligheter att själv ordna sitt boende. Denna typ lämnar metoden för hur det konstitutionella mandatet skall uppfyllas öppen. Anvisande av ekonomiska resurser i statsbudgeten samt annan styrning på lägre nivå än lag är tillräckliga metoder. (Tuori 2004, ) 150 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

6 4. Lagregleringskravet lyfts av Tuori numera också fram som en rättsverkan. Här hänvisar han likväl till de allmänna begränsningsgrunder för grundrättigheter som framgår av GRUB 25/1994 och till praxis där GRU tillämpat kravet i lagstiftning som reglerar sociala grundrättigheter. (Tuori 2004, ) Denna rättsverkan är således inte specifik för sociala grundrättigheter utan genomsyrar hela grundrättighetssystemet. Kraven på lagreglering av subjektiva rättigheter i GL 19.1 Ovan hänvisades redan till att ställningstaganden av riksdagens grundlagsutskott i form av betänkanden och utlåtanden är det mest auktoritativa material som finns i finländsk grundlagstolkning. GRU påpekade redan i sitt betänkande om propositionen till grundrättighetsreform att förverkligandet av nuvarande GL 19.1 i praktiken kräver lagstiftning på lägre nivå om grundrättigheterna skall förverkligas. Den ställning GRU:s ställningstaganden åtnjuter innebär att detta måste ses som oerhört viktigt, fastän GL 19.1 redan i sig grundar en subjektiv rätt. (GRUB 25/1994, 10; Sakslin 1999, 226.) Trots att GRU:s tolkningspraxis från tiden efter grundrättighetsreformen är relativt mager ifråga om GL 19, och speciellt 19.1, kan den ändå i viss mån belysa vilka krav som ställs på lagstiftning som preciserar nämnda stadgande. Den konstitutionella grunden för betydelsen av tolkningspraxisen utgår från i GL 22 stadgad skyldighet att se till att grundrättigheter och mänskliga rättigheter förverkligas, och från GRU:s centrala roll i den preventiva kontrollen. Bl.a. syftet i GL 1.2. att trygga ett människovärdigt liv kan vara relevant. Tuori är också tydlig med att det ifråga om GL 19.1 och dess subjektiva rätt kan finnas en lucka i regleringen, som gör att förverkligandet av denna grundrättighet i vissa fall kan basera sig enbart på GL Han hävdar också explicit att det just bland bostadslösa kan finnas människor vars subjektiva rätt till boende inte har annat lagstöd än GL (Tuori 1999, 628.) Eftersom en täckande lagstiftning ifråga om rätten till bostad kanske inte finns har jag med tanke på mitt avhandlingsarbete sett det som relevant att utgående från GRU:s tolkningspraxis i lagförslag som konkretiserar GL 19.1 se om man kan lista krav som GRU ställer på lagar som skall precisera GL GRU:s praxis styrker följande krav: 9 1. Klart är att GRU ingripit och krävt ändringar i lagförslag där man i förordning skulle kunna reglera den personkrets bland asylsökande som skulle ha rätt till utkomststöd i lagen om främjande av invandrares integration. Grunder för avgränsning av den personkrets som omfattas av rättigheter enligt GL 19.1 bör därför finnas direkt i lag. 2. Rätten är en subsidiär rätt, jämfört med andra metoder att skaffa sig oundgänglig försörjning och omsorg, vilket GRU betonat. Det innebär att den subjektiva rätten till oundgänglig försörjning och omsorg skall regleras som en sista hands rätt, som inträder då alla andra metoder är uttömda. 3. I betänkandet om hela grundrättighetsreformen konstaterade GRU kort och kraftigt att begränsningar som berör kärnan i en grundrättighet inte kan införas via vanlig lag (GRUB 25/1994, N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

7 5). GL 19.1 är språkligt utformad som en subjektiv och absolut rättighet, vilket innebär att stadgandet i sin helhet anger en skyddad kärna. Lagen om utkomststöd reglerar samtidigt både den subjektiva rättigheten i GL 19.1 och ett bättre skydd för grundläggande utkomst enligt GL 19.2 (RP 217/1997). GL 19.1 ingår då som en subjektiv rätt till den del av utkomststödets grunddel som är en förutsättning för ett människovärdigt liv. Den nivån får inte äventyras ens i situationer där mottagare av utkomststöd brister i samarbetsvilja ifråga om uppställda villkor för att få utkomststödet. Även ifråga om oundgänglig omsorg enligt GL 19.1 finns tolkningspraxis där GRU krävde lagreglering av vilken rätt till hälsovård asylsökande har. Jag uppfattar det så att den subjektiva rätten till boende som en del av lagregleringskravet bör ange grunder för den miniminivå den subjektiva rätten till boende bör uppfylla. Den miniminivån kan vara högre än de minimikrav GL indirekt anger. Grundrättighetskommittén noterade nämligen att man inte uppställer kvalitetskrav på boendet, men att ett sådant boende bl.a. måste uppfylla hälsoskyddskrav och kravet på skydd för hemfriden och privatlivet. I RP 309/1993 nämns också uttryckligen att stadgandet skall trygga ett människovärdigt liv. Så långt kan man explicit ur material som hänför sig till GL 19.1 hitta stöd för innehållsmässiga krav på en lagreglering som preciserar stadgandet. GRU:s krav på en närmare reglering av det konstitutionella mandatet i GL 19.2 kan ge en kompletterande belysning, eftersom det stadgandet är avsett att i vanlig lag regleras som subjektiv rättighet. Stadgandet anger i sig ett antal sociala risksituationer där man har rätt till ett mera omfattande skydd än rätten till oundgänglig utkomst i 1 mom. (RP 309/1993, 74). Ur GRU:s praxis kan man utläsa en okränkbar kärna också i detta stadgande. Kärnan består i ett förbud att bland grupper i sådan social risksituation som GL 19.2 avser låta marginalgrupper uppstå som saknar lagstadgad grund till en bättre grundläggande utkomst än den som garanteras alla i GL Lagstiftaren har alltså, om dylika grupper verkar uppstå, en på GL 22 baserad aktivitetsplikt att med lagstiftning förhindra att grupper som saknar denna lagstadgade rätt uppstår. Aktivitetsplikten kan, som jag uppfattar det, också uttryckas som ett förbud att via en laissez faire-politik låta sådana grupper uppstå. GL 19.2 avser, som ovan framkommit, ett bättre skydd än GL 19.1, som å sin sida redan i sig grundar en subjektiv rätt bl.a. till den oundgängliga försörjning och omsorg som ett människovärdigt liv kräver. Dit hör också ett sådant boende som är en förutsättning för att hälsa och livskrafter skall bevaras. Av ovanstående tolkningar i GRU drar jag följande slutsats om vad närmare reglering av den subjektiva rätten till boende i GL 19.1 kräver: 4. Rättssystematiska grunder och den på GL 22 baserade aktivitetsplikten kräver, tillsammans med diskrimineringsförbudet i GL 6, att lagstiftaren agerar 152 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

8 domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Det senare avser ett organ och en behandlingsprocess som uppfyller rättsskyddskraven i bestämmelserna om mänskliga rättigheter. Det förutsätter att den enskilde på eget initiativ har rätt att få sin sak prövad i dylikt organ och att detta organ är opartiskt i förhållande till parterna. Speciellt frågan om den enskildes rättigheter och skyldigheter kräver tillgång till effektivt rättsskydd. (RP 309/1993, ) Redan ett välgrundat påstående (arguable claim) att en mänsklig rättighet eller en grundrättighet kränkts räcker för att rätten till rättsskydd skall utlösas. (Viljanen 2001, och 256.) GRU har också tolkat kravet på opartiskhet. Ifråga om pension, som enligt en propostion skulle regleras som subjektiv rättighet, kunde intresseorganisationerna inte ha majoritet i första besvärsinstansen, en pensionsnämnd, även om fortsatt besvärsrätt till domstol skulle finnas (GRUU 55/2002). GRU har också krävt att ett ministeriums möjlighet att påverka sammansättningen hos den första besvärsinstansen, en statlig nämnd, skulle ersättas av ett direkt lagreglerat förfarande, fastän GRU ansåg det oklart om nämnden alls utgör ett lagskipningsorgan. GRU baserade sitt krav direkt på GL (GRUU 14/2000.) Rättvisekravet på besvärsinstansens sammansättning är alltså, enligt utlåtandet, inte strikt begränsat enbart till lagskipningsorgan, ens då fortsatt besvärsmöjlighet utan restriktioner skulle finnas ända till HFD. Samma rättvisekrav syns som en tydlig trend att även prövningsbaseraäven då det uppstår faktiska permanenta marginalgrupper, vars subjektiva rätt till ett boende av denna nivå inte förverkligas. Också om miniminivån för en grupp ges en vidare, ur ett socialt och historiskt sammanhang härledd definition, utan att andra grupper i likvärdig situation ges samma rätt, utlöses aktivitetsplikten att trygga dessa negativt särbehandlade grupper samma rätt. Detta innebär ett förbud att via en laissez faire-politik negativt särbehandla någon grupp. 10 Krause och Scheinin konstaterar klart att diskrimineringsförbudet som mänsklig rättighet även gäller ifråga om sociala rättigheter: Non-discrimination is both a human right of its own and a constitutive element of all human rights, be they civil or social rights (Krause och Scheinin 2000, 255). 11 Jämlikhetsstadgandet i GL 6 styrker likaså att diskrimineringsförbudet även omfattar lagstiftaren, och gäller också inom området för sociala grundrättigheter. GL 6 innehåller dels ett generellt krav att alla skall behandlas lika inför lagen, dels ett förbud att utan godtagbart skäl särbehandla någon bl.a. på grund av ursprung, hälsotillstånd eller handikapp. Stadgandet innebär ett förbud mot godtycklig särbehandling. Grundrättighetsberedningen hänvisade här till en rad internationella konventioner som Finland ratificerat. Positiv särbehandling som främjar faktisk jämlikhet är likväl tillåten. (RP 309/1993, 46 49; GRUU 20/1998, där grund för positiv särbehandling ansågs föreligga.) GL 21 förutsätter rätt att utan ogrundat dröjsmål få fråga om rättigheter eller skyldigheter behandlad vid N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

9 de sociala stöd bör kunna bli föremål för besvär. GRU noterar bl.a.: Ju mer myndigheternas prövning kopplas till lagfästa villkor, desto större blir behovet att kontrollera myndigheternas verksamhet med hjälp av överklaganderätt för enskilda. Detta är nödvändigt till exempel för att kontrollera att myndigheterna är rättvisa i sin verksamhet och för att säkerställa att lagen tillämpas på lika grunder. Utlåtandet avsåg stöd som skall trygga mer än oundgänglig försörjning och omsorg. (GRUU 32/2000.) Ett viktigt instrument för förverkligande av grundrättigheterna för socialsektorns klienter är lagen om klientens rättigheter och ställning i socialvården (812/2000) (Van Aershot 2003, 623; 628). Nämnda lags 7 förutsätter att en service- och vårdplan uppgörs för klienterna. Klienten skall också kunna medverka i utarbetandet av planen, och klientens självbestämmanderätt skall respekteras. Syftet med service- och vårdplanen är alltså att se till hela människan och hennes behov. Någon uttrycklig besvärsrätt över denna plan finns inte, trots dess centrala ställning. GRU:s tolkningspraxis styrker likväl också en direkt tillämpning av GL 21, där avsaknaden av uttryckligt besvärsförbud tolkas så att besvärsrätt finns i stöd av GL 21. (GRUU 44/2000.) Också i fråga om ovannämnda service- och vårdplaner måste rättsläget därför anses vara att GL 21 kan tillämpas direkt, p.g.a. grundlagens överordnade ställning. Behovet att använda direkttillämpning kan ändå kritiseras utgående från texten i GL 21.2 : Rätten att söka ändring skall tryggas genom lag. 5. Slutsatsen är, att även de som åtnjuter en subjektiv rätt t.ex. till boende bör ha effektiva rättsskyddsmedel till sitt förfogande. Besvärsrätten bör egentligen vara klart lagreglerad, men vid behov kan även direkt verkan från GL 21 finnas. Rättsskyddsorganets opartiskhet utgör då en central komponent i rättsskyddskravet. Faktisk tolkning och faktisk reglering av subjektiv rätt till bostad Regleringen av de bostadslösas rätt till bostad Efter denna studie av vilka krav på en närmare reglering av subjektiv rätt till boende som kan identifieras är det dags att se på hur dessa innehållsmässiga krav uppfylls för de faktiskt bostadslösa. Jag låter påträffade tolkningar av den subjektiva rättigheten till boende belysa situationen, i stället för att relatera hela regelverket, och drar sedan samman slutsatserna i ett avslutande kapitel. Missbrukarna Biträdande justitieombudsmannen (JO) gjorde år 2001 en inspektion av ett skyddshärbärge för alkoholister i Helsingfors. JO-ämbetet ansåg att alla alkoholister i skyddshärbärget hade en på GL 19.1 grundad subjektiv rätt till boendeservice, eller åtminstone ett boende som fyllde hälsoskyddskrav. Biträdande JO ansåg också att man i en välfärdsstat som Finland har rätt att förvänta sig att skyddshärbärgena ger bättre villkor än sådana som enbart tryggar en överlevnad, vilket kan ses som ett uttryck för att JO-ämbetet vill ställa litet 154 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

10 högre krav än absoluta minimikrav. JO-ämbetets syn stöds av grundrättighetsberedningen. Ifråga om nivåkraven underkänner biträdande JO de sanitära förhållandena och det faktum att drygt 30 bostadslösa alkoholister inkvarterades i samma rum. JO ställde krav på upprustning av lokalerna utan att tydligt definiera kravnivån, annat än att normala hälsoskyddskrav bör uppfyllas. Tillåten täthet i boendet framkommer inte av utslaget, bara att en inkvartering av drygt 30 bostadslösa alkoholister i samma rum inte var acceptabel. Inte ens efter planerad renovering uppfyllde lokalerna kraven. (Eduskunnan oikeusasiamiehen kertomus toiminnastaan vuonna 2001, ) I utslaget finns också en hänvisning till socialvårdslagen 22 och dess regler om boendeservice. I nämnda stadgande anges att boendeservice består av serviceboenden och stödboenden. Följande paragraf definierar sedan: Boendeservice tillhandahålls en person som av särskild orsak behöver hjälp eller stöd vid ordnandet av bostad eller boendeförhållanden. Värt att notera är att skyddshärbärgen alltså inte nämns som en typ av boendeservice. (HE 102/1981, 6.) Skyddshärbärgena nämns däremot i beredningen av speciallag, lagen om missbrukarvård (41/1986). I den proposition som föregick stiftandet av den lagen beskrevs utgångsläget inför den nya lagen. Där omnämndes skyddshärbärgena som en specialservice inom missbrukarvården. Där nämndes också att det finns människor som använt dem för långvarigt boende, p.g.a. bristen på boendeservice. Däremot nämndes de inte längre explicit bland de exempel på specialtjänster som lagen om missbrukarvård ger. Beredningen var däremot tydlig med att problemanvändare av rusmedel i första hand skall anvisas bostad inom ramen för den normala bostadspolitiken. Beredningen hänvisar också till att socialvårdslagen förutsätter att kommunen har ett tillräckligt antal service- och stödbostäder, av vilka en del kan vara speciellt anpassade för missbrukares behov. De utgör ändå en del av boendeservicen enligt socialvårdslagen och omnämns inte som specialservice för missbrukare. 12 I Social- och hälsovårdsministeriets och Finlands kommunförbunds gemensamma handbok Kvalitetsrekommendation för missbrukarvården finns skyddshärbärgena under kapitlet Specialtjänster inom missbrukarvården. Där finns underrubriken Skyddshärbärgen och boendeservice. Anmärkningsvärt är alltså att även boendeservicen plötsligt här blivit en del av specialservicen, vilket den inte var i beredningen av lagen om missbrukarvård. Rekommendationen bygger till denna del på felaktig grund. I rekommendationen definieras skyddshärbärgena sedan som tillfälliga inkvarteringsställen, där även rusmedelspåverkade kan få nattlogi. Vidare noteras att deras klientel består av samhällets mest utslagna missbrukare. (Kvalitetsrekommendation för missbrukarvården 2002, 27.) Då även biträdande JO:s utslag uppvisar en tydlig insikt att skyddshärbärgena endast ger tillfällig inkvartering (Eduskunnan oikeusasiamiehen kertomus toiminnastaan vuonna 2001, 184) kan utslaget kritiseras på flera punkter. Det kan kritiseras för att felaktigt se skyddshärbärgena som en del av de allmänna tjänsterna enligt socialvårdslagen, vilket de inte är enligt beredningen av lagen om missbrukarvård. Men framför allt kan utslaget som N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

11 en följdeffekt av den tolkningen kritiseras för att definiera alkoholisters subjektiva rätt till boende på ett sätt som gör att de, med gällande definition på bostadslöshet, förblir bostadslösa också sedan deras subjektiva rätt till boende uppfyllts. Ifråga om nivåkraven på den subjektiva rätten till bostad finns alltså en grov miss i utslaget, även om nivåkraven samtidigt är diffusa. I ett annat utslag från JO-ämbetet finns däremot något tydligare nivåkrav på den bostad bostadslösa alkoholister skall ha rätt till. Då det gällde ett bostadslöst par med både alkohol- och mentala problem krävde biträdande JO nämligen att bostaden även bör skydda privatlivet. (Eduskunnan oikeusasiamiehen kertomus toiminnastaan vuonna 2001, ) 13 Beskrivningen i kvalitetsrekommendationen av vem skyddshärbärgena är avsedda för styrker däremot att skyddshärbärgenas klientel kan tillhöra gruppen med subjektiv rätt till bostad, helt enligt biträdande JO:s syn. En relevant frågeställning blir nämligen: Kan samhällets mest utslagna missbrukare bevara hälsa och livskrafter utan bostad? Ett långvarigt missbruk verkar ju vara dömt att leda även till andra hälsoproblem. Sjukdomar som åtminstone kan kopplas till en stor och långvarig alkoholkonsumtion är bl.a. akut alkoholförgiftning, epileptiska anfall med betydande risk för skador, delirium tremens, skrumplever, magkatarr, depressioner (även sådana som leder till självmord) samt bukspottsinflammationer, som också i en del fall leder till döden. Liknande förteckning finns för drogmissbrukares del. (Holmberg 1980, ) 14 Kvalitetsrekommendationen för missbrukarvården bygger tydligen på en uppfattning att bostadslösheten inte gör det värre att bevara hälsa och livskrafter för samhällets mest nergångna missbrukare, eftersom samhället anvisar dem ett boende som gör att de förblir bostadslösa också sedan deras rätt till bostad uppfyllts. Rekommendationen måste därför vara baserad på en uppfattning att skyddshärbärgenas klientel inte har en subjektiv rätt till bostad. Den tolkningen stämmer inte överens med den behovsprincip som ingår i socialrättens allmänna principer. (Se Tuori 2004, ) Biträdande JO anser däremot uppenbarligen att bostadslösheten medför en tilläggsrisk för hälsa och livskrafter, då GL 19.1 tillämpas på alla missbrukare i skyddshärbärgen. Kvalitetsrekommendationen om missbrukarvården och JO-ämbetet har således i princip olika syn på den personkrets som har subjektiv rätt till bostad. Nivåkraven på den subjektiva rätten till bostad som JO-ämbetet använt tyder också på att metoden att i lagen om missbrukarvård nöja sig med att ange exempel på specialservice för missbrukare är för otydlig. Otydligheten kan ha medverkat till att de mest nergångna missbrukarna, som p.g.a. sitt beroende rimligtvis ligger närmast den subjektiva rätten till bostad, anvisas ett boende, skyddshärbärgen, som gör att de förblir bostadslösa. Mentalpatienter Den principiella rätten till stöd- eller serviceboende regleras i mentalvårdslagen (1990/1165) 5 2 mom. Där stadgas: För den som lider av mentalsjukdomar eller andra mentala störningar skall, vid sidan av tillräcklig vård och service, i samarbete med socialväsendet i respektive kommun 156 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

12 ordnas möjligheter till stöd- och serviceboende i samband med den medicinska eller sociala rehabilitering som de behöver, enligt vad som stadgas särskilt. I lagboken hänvisas därefter uttryckligen till lagen och förordningen om service på grund av handikapp, vilket avser gravt handikappade. Enligt lagberedningen är avsikten ifråga om personer med mentala störningar att de skall få ett stödboende. Om däremot matlagning, grundläggande hygien och dagliga sysslor främst kräver hjälp av teknisk karaktär, är serviceboende det naturliga valet. Behövlig service skall finnas tillgänglig i bostadens omedelbara närhet. Arrangemangen är avsedda att stöda den öppna vården. (RP 201/1989, 14.) Taipales uppfattning är att långvarigt mentalsjuka skall falla under stadgandet, men han påpekar samtidigt att det inte synts som ett förverkligat serviceboende för mentalpatienter, annat än i begränsad omfattning. Han hävdar också att människor med många problem (t.ex. schizofreni och missbruk) lätt lämnas utanför alla vårdsystem. (Taipale 1998, 9 12.) 15 Mentalvårdslagen och handikappservicelagen utgör i alla fall de instrument med vilka den i GL 19.1 avsedda subjektiva rätten till vård skall förverkligas. Av dessa är handikappservicelagen till sin natur subsidiär. Mentalvårdslagen har därför setts som primär. I stöd av den har likväl endast ordnats stödboende, inte serviceboende. Boendet har dessutom ofta varit av en typ där 3 10 människor placerats i samma gruppboende, med 1 2 personer per rum. Vardagsrum, kök och sanitära utrymmen har varit gemensamma i dessa gruppboenden. Med serviceboende avser Taipale ett boende med en standard som huvudhyresgäst normalt har. Det kombineras likväl med en service som vid behov skall finnas tillgänglig dygnet runt. Detta motsvarar den standard fysiskt handikappade har rätt till. (Taipale 1998, ) I kvalitetsrekommendationen för boendeservice för handikappade utgår man uttryckligen från att bostaden skall trygga privatliv och hemfrid, i vilket bl.a. vistelse hemma för sig själv ingår, liksom möjlighet till sömn, sexualliv, hushållssysslor, arbete, hobbyverksamhet och fester. Grundrättighetsstadgandena om rätt till privatliv och hemfrid styr i den rekommendationen innehållet i det boende boendeservicen skall erbjuda. (Individuell service, fungerande bostäder och tillgänglig miljö 2003, ) En röd tråd i Taipales utredning om mentalpatienternas boende verkar alltså vara att det närmast är förverkligandet som det är fel på. Taipales utredning ger likväl också en fingervisning om att de bostadslösa mentalpatienterna eventuellt kan sökas bland sådana som även har andra problem. (Taipale 1998, 9 och 11 13; Asunnottomuuden vähentämisohjelma , 10.) Det kan därför inte uteslutas att mentalpatienter för vilka de mentala problemen endast är en mindre del i ett större problemkomplex som sammanlagt gör dem oförmögna att ordna ett eget boende, nu saknar annan lagstiftning än GL 19.1 som stöd för en subjektiv rätt. Alternativt kan man se socialvårdslagen 23 som tillräcklig, men att den inte tolkas rätt. De som har subjektiv rätt till bostad har samtidigt rätt till ett effektivt rättsskydd. N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

13 Helheten boende vård för en annan grupp Det finns också ett intressant utslag från HFD som belyser samordningen mellan rätten till vård och rätten till boende. Fallet byggde på en tillämpning av lagen om tillsyn över privat socialservice (1996/603). Tvisten gällde vilka standardkrav man kan ställa på ett privat demensboende. Enligt utslaget får två för varandra främmande människor som huvudregel inte placeras i samma rum. Till grund för utslaget hade HFD ett utlåtande från Social- och hälsovårdsministeriet, där ministeriet explicit noterade att det egna rummet även bör innehålla sanitära utrymmen. Utlåtandet betonar också att detta krav gäller alla kundgrupper i ett boende och motiverar bl.a. med kraven på ett människovärdigt liv. Likaså hänvisas i utslaget till GL 10, som reglerar hemfriden och skyddet för privatlivet. (HFD , liggaren 2807.) Hänvisningen till ett människovärdigt liv utgör i praktiken en hänvisning till den värdegrund för hela rättssystemet som GL 1.2 anger. Även hänvisningen till skyddet för privatlivet måste ses som en del av hänvisningen i samma stadgande till den enskildes fri- och rättigheter. 16 Karaktären av värdegrund för hela rättsordningen indikerar relevans även för samhällets utslagna. Slutsatser Med tanke på missbrukares faktiska bostadslöshet är den subjektiva rätten till oundgänglig omsorg och dess subjektiva rätt till ett sådant boende som är en förutsättning för att hälsa och livskrafter skall bevaras klart mest intressant. Relevanta bland sociala grundrättigheters normala rättsverkningar är i detta sammanhang även tolkningsföreträdet för grundlag framför annan reglering och lagregleringskravet. Skulle tolkningsföreträdet fungera, skulle bostadslöshet inte finnas bland människor som har en subjektiv rätt till bostad. GL 22 innebär en aktivitetsförpliktelse även för lagstiftaren om grundrättigheter inte tillgodoses i praktiken. Avgränsningen av personkretsen med subjektiv rätt till bostad tycks vara svårast för människor med flera problem, där de mentala ofta ingår. Det är ändå svårt att via lagreglering klart avgränsa denna kategoris subjektiva rätt till boende. Grundrättighetsvänlig tolkning kommer därför alltid att behövas. De faktiska tolkningarna gör många av dessa människor bostadslösa, fastän socialvårdslagens regler om boendeservice, tolkade på ett grundrättighetsvänligt sätt, kunde trygga dem boendeservice. En del i denna grupp kan i praktiken kräva speciella lösningar på bostadsfrågan, för att dylika personer inte skall bli ett störande element i sin omgivning. Nivåkraven på boendet bygger också för dem som sorterar under handikappservicelagen på rekommendationer. Exemplet med HFD:s tolkning av kraven på boendestandard i ett privat demensboende aktualiserar ändå frågan om tolkningarna av hur GL 10 inverkar på nivån på boendet får variera så kraftigt enligt laggrund och diagnos som grundar rätt till boende och vård. Tolkningen var i nämnda utslag överraskande vid. Utslaget var också baserat på Social- och hälsovårdsministeriets utlåtande, som tydligt sade ut att samma standardkrav skall gälla i alla boenden. Samma ministerium sätter trots det i sin kvalitetsrekommendation för missbrukarvården nivåkrav på boendet för samhällets mest utslagna missbrukare på 158 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

14 en nivå som gör att de förblir bostadslösa. Agerandet ställer frågan om när tröskeln för en grundlagsstridig diskriminering överskridits på sin spets, eftersom stadgandet i GL 10 om rätten till hemfrid och skydd för privatlivet varit avsedd att styra kvalitetskraven även på den subjektiva rätten till boende i GL Min uppfattning är att kvalitetsrekommendationen för missbrukarvården är ett klart fall av negativ särbehandling. Social- och hälsovårdsministeriet och Finlands kommunförbund har, enligt min uppfattning, i rekommendationen verkat i strid med sin skyldighet att främja rätten till bostad och rätten till jämlikhet. Min uppfattning är att den samverkan GL 19.1 borde ha med rätten till hemfrid och personlig integritet i GL 10 och med diskrimineringsförbudet i GL 6.2 varierar alltför mycket enligt diagnos och total problembild. Jag anser därför att en aktivitetsplikt enligt GL 22 redan utlösts. Min uppfattning är att detta även gäller lagstiftaren, som redan utgående från GRUB 25/1994 borde ha agerat, för att i vanlig lag precisera den subjektiva rätten till boende. Allra mest brådskande är att via lag markera nivån på den subjektiva rätten till boende. Skall lägre nivåkrav på boendet än vad skyddet av hemfrid och integritet kräver gälla någon grupp, är det endast lagstiftaren som kan fastställa den i en avvägning, där denne bl.a. prövar om det finns godtagbar grund för olika nivåkrav och om proportionalitetskraven i skillnaderna uppfylls. Även den personkrets som omfattas borde göras så tydlig som möjligt. Då lagstiftaren inte agerat tycks det ha uppstått en undervegetation med en reglering främst på rekommendationsnivå, där bl.a. individer som sannolikt uppfyller kraven på att hälsa och livskrafter är i fara utan bostad helt frånkänns subjektiv rätt till boende. Regleringen sker alltså på fel nivå och lagstiftarens passivitet kan utgöra en delorsak till bostadslösheten. Ett starkt framträdande drag är också att många förutom bostadsproblem också har ett vårdbehov. Bekämpandet av bostadslösheten kan därför inte heller bara ses som ett kvantitativt problem. Lösningarna måste i hög grad fokusera på samordningen mellan vård och boende. Rättsskyddsfrågorna utgör en problematik som delvis är kopplad till det här samordningsbehovet. Tillträdet till domstol ifråga om rättigheter och skyldigheter är nämligen centralt. Exempel på direkt tilllämpning av GL 21 finns i GRU:s praxis. Ändå är det, enligt min uppfattning, olyckligt att besvärsrätten över serviceoch vårdplanen i lagen om klientens rättigheter och ställning i socialvården (812/ 2000), 7 skall vara beroende av direkt tillämpning av GL 21. Orsaken är förstås att det uttryckligen är i den planen samordningen mellan vård och boende skall skötas. Den samordningen är central om rätten till bostad skall förverkligas för den stora grupp bland de faktiskt bostadslösa som också har ett vårdbehov. Besvärsrätten över planen borde, enligt min uppfattning, vara klart lagreglerad, som GL 21.2 förutsätter, eftersom det bland detta klientel sannolikt finns människor med subjektiv rätt till bostad. Rättsskyddsmedlen bör även vara effektiva. Kravet på opartiskhet i lagskipningen är då elementärt. Idag finns det inte hinder för att delegera till tjänsteman sådana beslut som avser subjektiv rätt till bostad enligt GL 19.1, vilken skall trygga ett människovärdigt liv. Handikappservicelagen N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

15 17 och socialvårdslagen 45 ger rätt till rättelseyrkande i dylikt tjänstemannabeslut. Det riktas till ett av kommunen utsett kollegialt organ som sköter socialvården. Det är ännu ett förvaltningsförfarande, där krav på organets opartiskhet inte finns. Ifråga om grundläggande utkomst, enligt GL 19.2, åskådliggör GRUU 55/2002 däremot en snabbare väg till rättskyddet, då tjänstemannabeslut direkt kan överklagas till ett organ, som bör fylla kraven på opartiskhet. GRUU 14/2000 å sin sida styrker att besvärsinstansens opartiskhet är central, även då det är oklart om besvärsinstansen alls utgör ett lagskipningsorgan. En personlig reflektion är därför att det verkar bakvänt att vägen till ett opartiskt organ skall vara längre då miniminivån, ett människovärdigt liv, skall tryggas än då man i lag tryggar en högre nivå på sociala rättigheter eller yttrandefrihet. Man kan fråga sig om det är en riktig prioritering och en rimlig tolkning av GL:s värdegrund. Jan-Erik Helenelund, pol.mag., utvecklingschef Herrgårdstået 55 FI MALAX E-post: jan-erik.helenelund@pp.malax.fi NOTER 1) Som ensamstående bostadslösa räknas uteliggare, sådana som övernattar i tillfälliga skydd, i skyddshärbärgen därför att de saknar bostad eller av samma orsak tillfälligt bor hos släktingar och bekanta samt frigivna fångar utan bostad. Se Asunnottomuuden vähentämisohjelma , 8. 2) Se Kärkkäinen & Hannikainen & Heikkilä 1998, och Asunnottomuuden vähentämisohjelma , 8 beträffande definitionerna av bostadslöshet. Beträffande antalet bostadslösa se Tiitinen & Ikonen 2003, bilaga 4. 3) Den nya grundlagen trädde i kraft ) Rytter bygger sina slutsatser på ett studium av bl.a. dansk och norsk rätt. 5) Jag inkluderar då, p.g.a. GL 22, även de mänskliga rättigheterna i grundrättigheterna. 6) Uppfattningen att tyngdpunkten i det finländska systemet är på den preventiva kontrollen styrks även i GRUB 25/1994, 3, där det explicit betonas att det som nämns om grundläggande fri- och rättigheter framför allt är väsentligt ur lagstiftarens synvinkel. 7) Översättningen till svenska är artikelförfattarens. 8) Jfr även GRUB 25/1994, där särskilda bedömningsgrunder för ESK-rättigheters grundlagsenlighet inte framgår, trots att betänkandet innehåller GRU:s riktlinjer för hur grundrättigheter kan begränsas sedan den grundrättighetsreform genomförts som bland sina huvudmål hade att arbeta in ESK-rättigheter i den finländska konstitutionen. 9) Den rättsvetenskapliga bevisningen för vilka komponenter lagregleringskravet består av har här till övervägande del tagits bort, då denna tidskrifts läsare knappast är särskilt intresserade av finländsk rättsvetenskaplig bevisning. De som ändå är intresserade av den ombeds bekanta sig med bevisföringen i originalversionen av artikeln i Tidskrift utgiven av juridiska föreningen i Finland, andra häftet Där klar koppling till internationell rätt finns har bevisföringen likväl lämnats kvar p.g.a. dess relevans i övriga Norden. 10) Även de allmänna lärorna om begränsande av grundrättigheter stöder en dylik tolkning. Grundrättigheter har en kärna som inte får röras i en avvägning. Skall grundrättighet begränsas krävs att de allmänna begränsningsgrunderna samtidigt uppfylls, bl.a. måste det finnas en godtagbar grund 160 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

16 för särbehandling av någon grupp. Kombinationen med krav på en godtagbar grund för begränsning av grundrättigheter och den systematiska helheten i grundrättighetssystemet leder till en restriktiv linje i begränsning av grundrättigheter. Se Viljanen 2001, Skulle man inte kunna överföra laissez faire-förbudet till GL 19.1, även ifråga om lagstiftaren och andra normskapande myndigheter, skulle vi stå inför en paradox, nämligen att det minimiskydd GL skall garantera alla skulle kunna innehålla luckor, medan den subjektiva rätten till en bättre grundläggande utkomst som garanteras var och en i de sociala risksituationerna i GL 19.2 inte skulle få innehålla sådana. 11) Jfr även ERMD 1996, IV, nr. 14, målet Gaygusuz v. Austria, där Österrike fälldes för en nationell lagstiftning, som innebar att en turkisk invandrare inte åtnjöt samma minimiskydd för utkomst som österrikiska medborgare. 12) Se HE 246/1984, 18 för beredningen om specialservice för missbrukare. Se samma proposition s. 7 8 för beskrivningen av normal bostadspolitik som huvudinstrument för missbrukares boende, och boendeservice enligt socialvårdslagen som kompletterande normal metod att ordna boendet för problemanvändare av rusmedel. Tolkningen stöds också av principen om den allmänna servicens företräde, som utgör en allmän rättsprincip på det socialrättsliga området. Se Tuori 2004, 165 och ) I utslaget underkänns en f.d. pausbarack, utan tvättmöjligheter och WC som boendeservice enligt socialvårdslagen. Av referatet framgår också att paret inte ansågs lämpat för vanlig hyresbostad p.g.a. sina problem. JO-ämbetet framförde inte kritik mot den uppfattningen. 14) Se även Sillanaukee et al. 1999, s. 23 för en delvis identisk uppräkning av organskador förorsakade av missbruk. Redan beredningen av lagen om missbrukarvård erkände att ett långvarigt missbruk leder till akuta hälsoskador och sjukdomar av fysisk art som kräver långtidsvård. Se HE 246/1984 s. 18. Beträffande sjukdomar kopplade till drogmissbruk, se Interventiomahdollisuudet huumeiden käyttäjien päihdeongelmiin 2001, s. 6, där det konstateras att åtskilliga narkomaner har hälsoproblem som är relaterade till drogmissbruket. Mentala problem var vanligast, men även smärta, värk, avmagring, dåliga tänder och hudproblem var exempel på hälsoproblem som är typiska för narkotikamissbrukare. 15) Handikappservicelagen kräver att följande kriterier uppfylls: långvarighet, speciella svårigheter att klara sig själv, svårigheter att klara normala livsfunktioner, bedömt utgående från individens behov, och ett tvingande behov, bedömt utgående från servicebehov sjukdom ger. Se Räty 2002, ) Avsaknaden i RP 309/1993 av en hänvisning till skyddet av privatlivet i detaljmotiveringarna till nuvarande GL 19.1 kan därför inte tillmätas avgörande betydelse. Jfr t.ex. hur Länsineva, bl.a. utgående från att de grundläggande fri- och rättigheterna även utgör en värdegrund för hela rättssystemet, kan styrka att tolkningen av juridiska personers grundrättighetsskydd numera klart avviker från läran om indirekt skydd, som ännu i RP 309/1993 var förhärskande. Se Länsineva 2002, Även kravet i samma stadgande att konstitutionen skall främja rättvisa i samhället stöder tolkningen. N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

17 REFERENSER Arajärvi, Pentti (2002): Toimeentuloturvan oikeellisuus. Toimeentuloturvaa koskevan lainsäädännön suhde perustuslakiin, erityisesti perusoikeuksiin, ihmisoikeuksiin ja yhteisöoikeuteen (Utkomstskyddets berättigande. Relationen mellan å ena sidan lagstiftningen om utkomstskyddet och å andra sidan grundlagen, och speciellt de grundläggande rättigheterna, de mänskliga rättigheterna och samhällsrättigheterna). Helsinki: KELA, Sosiaali- ja terveysturvan tutkimuksia 68 Eduskunnan oikeusasiamiehen kertomus toiminnastaan vuonna 2001 (Justitieombudsmannens verksamhetsberättelse för år 2001). Helsinki: Edita Prima Oy Asunnottomuuden vähentämisohjelma (Program för att minska bostadslösheten ). Ympäristöministeriön moniste 73. [Ref Online: ymparisto.fi/download.asp?contentid=426 6&lan=fi] Hautamäki, Veli-Pekka (2002): Perustuslain auktoritatiivinen tulkinta. Oikeusvertaileva tutkimus perustuslain auktoritatiivisista instituutioista ja niiden käyttämästä argumentaatiosta Suomessa ja Norjassa (Auktoritär tolkning av grundlagen. En rättsjämförande undersökning om grundlagens auktoritära institutioner och de argument som dessa använder i Finland och Norge). Helsinki ja Jyväskylä: Suomalainen lakimiesyhdistys ja Gummerus Kirjapaino Oy HE 102/1981, Hallituksen esitys Eduskunnalle sosiaalihuoltolaiksi (Regeringens proposition åt riksdagen om en socialomvårdslag) HE 246/1984, Hallituksen esitys Eduskunnalle päihdehuoltolaiksi (Regeringens proposition åt riksdagen om en missbrukarvårdslag) Holmberg, Barbro (1980): Missbruk. Stockholm: Norstedts Tryckeri Individuell service, fungerande vård och tillgänglig miljö. Kvalitetsrekommendation för boendeservice för handikappade människor. Helsingfors: Social- och hälsovårdsministeriet och Finlands Kommunförbund, Handböcker 2003:5 Interventiomahdollisuudet huumeiden käyttäjien päihdeongelmiin somaattisen sairaanhoidon aikana (Interventionsmöjligheter under somatisk sjukvård av patienter med narkotika- och andra rusmedelsproblem). Sosiaali- ja terveysministeriön Selvityksiä 2001:13. Helsinki 2001 Jyränki, Antero (2003): Valta ja vapaus: Valtiosääntöoikeuden yleisiä kysymyksiä (Makt och frihet. Allmänna frågor gällande författningsrätten). Helsinki: Lakimiesliiton kustannus Karapuu, Heikki (1999): Perusoikeuksien tausta ja yleinen sisältö (De grundläggande rättigeheternas bakgrund och allmänna innehåll). I: Hallberg, Pekka m.fl.: Perusoikeudet (De grundläggande rättigheterna). Helsinki: Werner Söderström Lakitieto Oy Krause, Catarina & Scheinin, Martin (2000): The Right not to be discriminated against: The case of social security. I: Orlin, Theodore S. & Rosas, Allan & Scheinin, Martin (eds.): The jurisprudence of human rights law: A comparative interpretative approach. Åbo: Åbo Akademi University, Institute of Human Rights Kvalitetsrekommendation för missbrukarvården. Helsingfors: Social- och hälsovårdsministeriets och Finlands Kommunförbund, Handböcker 2002:4 Kärkkäinen, Sirkka-Liisa & Hannikainen, Katri & Heikkilä, Iiris (1998): Asuntoja ja palveluja asunnottomille: Historia ja nykypäivä (Bostäder och tjänster åt bostadslösa. Historia och dagsläge). Helsinki: Stakes 8/1998 Länsineva, Pekka (2002): Perusoikeudet ja varallisuussuhteet (Grundläggande rättigheter och förmögenhetsförhållanden). Jyväskylä: Gummerus kirjapaino Oy Betänkande av kommittén för grundläggande fri- och rättigheter 1992:3. Helsinki: Valtion painatuskeskus Rastas, Tarja (2002): Maahanmuuttajien asunnottomuus Helsingissä (Bostadslöshet bland invandrare i Helsingfors). Helsinki: Suomen Ympäristö 582 RP 201/1989, Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till mentalvårdslag RP 309/1993, Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till ändring av 162 N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L

18 grundlagarnas stadganden om de grundläggande fri- och rättigheterna RP 217/1997, Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om utkomststöd och till lag om upphävande av vissa bestämmelser i socialvårdslagen och socialvårdsförordningen RP 94/2002, Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om kommunala pensioner och lag om införande av lagen om kommunala pensioner Rytter, Jens Elo (2000): Grundrättigheder. Domstolenes fortolkning og kontrol med lovgivningsmagten. Köbenhavn: Thomson gad Jura Räty, Tapio (2002): Vammaispalvelut. Vammaispalvelujen soveltamiskäytäntö (Tjänster för invalider. Invalidtjänsternas tillämpningspraktik). Turku: Kynnys ry Tröskeln r.f. Sakslin, Maija (1999): Sosiaaliset oikeudet ja perustuslaki (Sociala rättigheter och grundlagen). I: Nieminen, Liisa (red.): Perusoikeudet (Grundläggande rättigheter). Helsinki: Kauppakaari Oyj Sillanaukee, P & Sillanaukee, P. & Alaja, R. & Kääriäinen, J. & Poutanen, P. & Seppä, K. (1999): Päihdehaitat erikoissairaanhoidossa (Drogproblem inom specialsjukvården). Helsinki: Sosiaali- ja terveysministeriön Selvityksiä 1999:8 Suksi, Markku (2002): Finlands statsrätt. En sammanställning av material och tolkningar i anslutning till Finlands grundlag. Åbo: Åbo Akademi, Institutet för mänskliga rättigheter Taipale, Ilkka (1998): Mielen sairaat ja palveluasunnot (Sinnessjuka och servicebostäder). Sosiaali- ja terveysministeriön monisteita 1998:32 Tiitinen, Virpi & Ikonen, Marja-Leena (2003): Arava-asuntomarkkinat 2002 (Arava-bostadsmarknaden 2002). Valtion asuntorahasto, Selvityksiä 6/2003, Helsinki Tuori, Kaarlo (2004): Sosiaalioikeus (Sociala rättigheter). Helsinki: WSOY Lakitieto Tuori, Kaarlo (1999): Sosiaaliset oikeudet (Sociala rättigheter). I: Hallberg, Pekka m.fl.: Perusoikeudet (Grundläggande rättigheter). Helsinki: Werner Söderström Lakitieto Oy Van Aershot, Paul (2003): Oikeusturvasta sosiaalihuollossa (Rättsskydd i socialvården). Lakimies 4/2003 Vesanen, Pirjo & Tiitinen, Virpi (1998): Ongelmia asunnottomuuden vähentämisessä (Problem i minskandet av bostadslösa). Suomen Ympäristö 210, Helsinki Viljanen, Veli-Pekka (2001): Perusoikeuksien rajoitusedellytykset (Förutsättningar för begränsandet av grundläggande rättigheter). Helsinki: WSOY Lakitieto Domstolsutslag: ERMD 1996, IV nr. 14, Gaygusuz v. Austria HFD , liggaren 2807 Betänkanden och utlåtanden från GRU: GRUB 25/1994 och 10/1998 GRUU 20/1998, 14/2000, 32/2000, 44/2000, 55/2002. N O R D I S K A L K O H O L - & N A R K O T I K A T I D S K R I F T V O L