Angerman. Tema: Jul. God Jul! Ett julklappstips: Ge bort Angerman i 1 år. Endast 100 kr.

Transkript

1 Angerman Ångermanlands & Medelpads Hembygdsförbunds tidning Från starten nr. 77 Årgång 21 nr Tema: Jul Ett julklappstips: Ge bort Angerman i 1 år. Endast 100 kr. God Jul!

2 Ledaren Innehåll Det var med viss tvekan vi i redaktionskommittén bestämde oss för temat jul för det här numret av Angerman. Skulle det gå att fylla en hel tidning med ett så pass smalt ämne? Vi hade inte behövt vara oroliga. Tack vare Er kära läsare så strömmade bidragen in. Vi fick till och med in så många varianter på ämnet, att vi var tvungna att gallra. Det visade sig att spännvidden i materialet var stort, från illistiga tomtar på Island till festlig julmat hos familjen Berwald. Här finns Länsmuseets redovisning över julfirande och traditioner. Här finns glada skildringar av jular i barndomen med snö och gran. Här finns sorgliga berättelser om eldsvåda och förstörelse. Här finns skildringar om spännande julottefärder. Här finns de gamla julkorten och matrecepten och mycket, mycket mer. Att julen spelade en stor roll då som nu går som en röd tråd genom alla berättelserna. Julen var en tid för gemenskap och fest och ingen fick lämnas utanför i nöd och elände. Man delade med sig av det lilla man hade och brydde sig om sin nästa, något som manar till eftertanke i dagens kommersiella överflöd. Tack alla Ni som bidraget till det här numret. Angermans första nummer 2009 kommer att som tema ha Skogen. Som vanligt är vi glada för bidrag från er. Till dess vill vi i redaktionen önska Er alla En riktigt God Jul. Ann Renström, Margareta Johansson Laila Söderström och Anders Sällvin Ledaren... 2 O, forna tiders jular...3 Staffan var en stalledräng...4 Julf irande i förändring... 5 Lördagsundervisning för hembygdsfolk... 7 Nyland i juletid...8 Ljusstöpning...9 Så minns jag min barndoms jul...10 Julslakt Hågkomster från jular i Östloning Tragedi i juletid Julmat och annat i Edsele...15 En juldag med Jämtskrinda till Sillresåg Tomas-dagen en viktig dag En julottehistoria...17 Arnäs Hembygdsgård Ett julminne för hela familjen...19 Kring Holm och Stöndar Jul f irande på Mosjölund Mat som serverades till jul Det stora julbadet...22 Två ljus...23 Greta och granen...23 Jultomtar på Island...24 Angerman Redaktör och ansvarig utgivare: Anders Sällvin Tel / anders.sallvin@hotmail.com Angerman utges av Medelpads och Ångermanlands Hembygdsförbund i 4-5 nummer årligen. Distribueras gratis i 10 exemplar till samtliga Hembygdsföreningar/motsvarande anslutna till förbundet. Prenumeration för utomstående 100:-/ år, insättes på BG Ange Prenumeration Angerman Lösnummer: 30:- Redaktionskommitté Ann Renström ann.renstrom@telia.com Tel Sunnanåker 301, Bollstabruk Margareta Johansson margareta@vaxtfoto.se Tel Östloning 1612, Indal Laila Söderström laila.soderstrom@telia.com Tel Skallsta 504, Noraström Anders Sällvin anders.sallvin@hotmail.com Tel Åstön 765, Söråker ISSN Framsidan: Luciatåg, teckning Margareta Grafström Form & tryck: Prinfo Accidenstryckeriet, Sundsvall. Besök våra hemsidor Angerman

3 O, forna tiders jular... Nicke Sjödin Ett ensamt skidspår långt åt skogen, en snörrät linje över vida fält. En målmedveten fot sin kosa drogen har rest sitt monument horisontellt. Riktiga skidspår Nej jag menar riktiga skidspår, tillverkade av ett par småpojkar iförda skidmössor med öronskydd, riktiga träskidor och stavar med kringlor på. De där skidspåren som gick från lagårn, bort över lägdorna och försvann under snötyngda granar. Några såna skidspår finns inte längre och det tycker jag är synd, eftersom de var så outsäglig vackra. Jag var barn på den tiden när julen ännu firades till minne av Jesu födelse. Det var alltså innan Kalle Anka blev julens huvudperson. (I det klassiska uppsatsämnet Mitt julfirande får jag ofta raden På eftermiddagen samlas hela familjen traditionsenligt för att titta på Kalle Anka på TV.) Inte ens tomte Vi hade inte ens tomte, tvingas jag med rodnande kinder erkänna. Tomten hörde man talas om året runt, han bodde väl i halmlidret eller något i den stilen och såg till att gården icke föll i vanhävd. Han fick väl fira sin jul, så firade vi vår. Det var inget märkvärdigt med det. Någon distribution av julklappar anförtroddes han i vart fall inte. Nej, vi kastade våra julklappar. Själva ordet kasta har för mig än i dag denna speciella sidobetydelse. Vilken tid tycker du vi ska kasta i år? hette det och alla förstod. Vilken otur att man skulle få mässlingen, vem ska nu kasta till Helge? Lätta på foten Det hela gick till så att man tog sin väl inslagna julklapp en karamell, julboken Trisse eller vad det kunde vara, och så tog man på sig lappskorna. Ägde man inga lappskor, fick raggsockorna duga. Huvudsaken var att man så att säga var lätt på foten, för det skulle springas fort. Och så begav man sig av i julaftonskvällen till grannen, smög försiktigt in i farstun, gläntade på köksdörren och slängde in sitt lilla paket. Fort igen med dörren sen och med språng mot hemmet. Till ceremonin hörde nämligen att man skulle förföljas, fasttagas och identifieras av den drabbade gårdens folk. Jakten gick under julstjärnornas glitter över den frusna marken. Tanken var givetvis att man skulle rädda sig in i hemmets Landsväg vid Stormon, Ådals-Lidens socken, Handkolorerat foto, Paul Lundin. Bilddatabasen Sollefteå Museum lugna vrå. Väl hemma kunde man känna sig trygg, för in i hemmet följde ingen kastarjagare, det var en oskriven regel. Frivilligt fasttagen Men och det är ett viktigt men egentligen ville man inte klara sig. Man ville bli fasttagen. Detta erkändes givetvis inte av någon, men kan nu avslöjas. Det var nämligen på det viset att om man blev fasttagen fick man vackert lov att följa med hem till fasttagaren och där erkänna att man var kastare samt trakteras med fikon, nötter, marsipangrisdelar, annat godis och hallonbrus. Jag minns hur jag själv, trots att jag inte var någon bjässe i löpning, mer än en gång höll på att närma mig hemmet, och därvid fullt frivilligt slängde mig omkull i en snödriva, och när jag då infångades urskuldade mig med orden; Jämarns, jag ramlä, annars hade du aldrig fått tag i mig. Man både ville och ville inte. Vår syn på fasttagandet var ungefär som politikernas på kärnkraftsavvecklingen. Doppa överallt Julen minns jag för övrigt som den tid på året då det överallt bjöds på doppa till kaffet. Vid andra tider fick man en slurk ur den ständigt på spisen stående kaffepannan vid högtidliga tillfällen med orden: Jag har sköljt pannan. Därmed menades att då hade man lagt på nytt och det var inte avkoket på den vanligen veckogamla kaffesumpen som vankades. Men vid jul fick man vräka i sig mandelkubb och finska pinnar till övermått. En dimension i julfirandet tog slut när det blev vardagsmat med kaffebröd. Pyntat för jul Julgran och nystädat och ny vaxduk och nyfernissad korkmatta i köket och julbonader med hästar på. Girlanger i kammaren och nya hyllremsor. Doft av knäck och pepparkakor och mamma i nytt förkläde och pappa i rödrutig Angerman 3

4 flanellskjorta. Skinka och lutfisk och lilla snapsen (flaskan ställdes alltid ner på golvet under bordet, minns jag troligen för att eventuella förbipasserande inte skulle se vilken racklarfamilj som satt därinne och vräkte sig) ja allt det där hör till allmängodset för min generation. Möjligen har någon missat julaftonens offer på lekfullhetens och speldjävulens altare. Det kanske finns någon som inte spelat det gamla fina: Lutfiskbenspele På julen feck man stompern å vanta ti paketa. Nan ficklap å nan morakniv, om man hadd tur. Men på julkväll n då man hadd etä så man va stinn, skull man ju ha nan förströels. Sen katta hadd fott sitt tå lutfiskrester, hadd a spard rôggbene vä ä dänn kotern. Dom trädd man opp på e langt e snöre emella säg. Tri lutfiskbena vär hadd man inni hanna å såt å knövel vä. Sen sköt man hännern emot värann å så komme svåreste tå alltihop. Man skull gisse hur mang e lutfiskbena som fanns ållt som ållt inne hännern. Ållt mella noll å sex könne ne bli. Å han som hadd rätt feck lämn ifrån säg bena sine åt n anner n. Vann gjorl han som vart fri åll e bena. Höll gjorle ä dänn spele tell trettandan minst. Å va jugläjjen beträff, så bräcka ne bå kålvsylta å julotta. Lycka till med lutfisken på alla sätt och en särdeles god jul med många skidspår! Nicke Sjödin Staffan var en stalledräng På tredje dag jul i slutet av 20-talet belv det särskilt spännande och festligt i mitt föräldrahem i Kiruna. Stjärngossarna kom. Det var mörkt och kallt, kanske 40 grader ibland. Himlen var stor och svart, gatlyktorna gav inte mycket ljus, men däremot norrskenet, som bländande sprakade över himlavalvet, sagolikt! Då brukade gruvarbetarpojkarna klä ut sig till stjärngossar och kom i tjocka vadmalsbyxor och stöddiga pjäxor och klädda i vita skjortor. Vi var nog lite rädda för dem. Först sjöng de: Goder afton, goder afton gäde herr och fru, vi önska eder alla en fröjdefull jul Sedan snurrade han som gick först på en stor hemgjord stjärna med ett ljus i och alla ställde upp sig. Kung Herodes var grym och hemsk, han hade krona och svärd och en vacker mantel och hans mäng vita skjortor 4 Angerman och höga spetsiga hattar. Alla var ganska tjocka, de hade ju så mycket kläder inunder för att inte frysa. Herodes befallde sina män att gå ut och döda alla nyfödda gossebarn! Hemskt! Judas var insotad i ansikten som synden själv och klädd i en gammal fårskinnspäls. Han hade hand om börsen och vi barn vågade oss knappt fram för att lägga några slantar i hans pung. Alla sjöng Staffansången först, men sist sjöng de: Här är Judas med pungen och pungen är tom, kära goda vänner giv Judas en slant: Sedan sjöng alla frusna killar i målbrottet: Haven tack, haven tack för denna hederliga skänk, vi önska eder alla en fröjdefull jul! Det fanns en praktisk ungdomsskola i Kiruna där pojkarna kunde lära sig Här är Judas med pungen, men pungen är tom snickeri, en smedja fanns också. De kunde även lära sig bli elektriker eller målare. Det kan hända att någon lärare tränade pojkarna med Staffanssångerna och skådespelet. Undrar just om man ännu kan få se det i Kiruna? Margareta Grafström

5 Julfirande i förändring För etnologer har studier av fester varit viktigt eftersom fester utgör ett brott från vardagen. Då framträder traditionella uttryck i till exempel mat, dryck tydligt. Samtidigt rör det sig inte om något helt annat än vardagen utan firandet kan också ses som en intensifiering av vardagen. I vår tid syns det särskilt tydligt hur kommersialismen verkar som en starkt pådrivande faktor i julfirandet. Ändå söker många fortfarande efter julens rötter, och museerna blir viktiga källor för att hitta det äkta gamla julfirandet. Bondesamhället framställs ibland som en förebild för ett ickekommersiellt tänkande. Inom ramen för dessa förenklingar blir Nils Arvid Bringeus tankar kring festens trauma intressanta. Han menar att festen kan förstärka vanliga problem i samhället, men också avslöja och förstora dem. Ett bra exempel är hur tydligt de sociala skillnaderna framträder under denna tid. Julen pekas ofta ut som den största folkfesten under året. Men festen har förändrats i takt med samhällsförändringarna. Kvar har vi en blandning av fornnordisk kultur och kontinental europeisk kultur. Den kristna högtiden firas den 25 december till minne av Kristi födelse. Eftersom hela idén med födelsedagsfirande betraktades som hednisk var det efter ett visst motstånd som firandet startade på 300-talet i det kristna Rom. Troligen valdes den 25 december för att skapa en motvikt till det romerska firandet av solguden som skedde just den dagen. Samtidigt finns det också en koppling till äldre sed att fira midvintersolståndet. I östra medelhavsområdet infaller vintersolståndet enligt gamla beräkningar till den 6 januari, vår trettondedagjul. Det är möjligt att kyrkan valde att låta julhelgen omfatta tiden fram till Knut-dagen för att ge julfesten en spridning som kunde innefatta den tidpunkt när de hedniska nordborna firade midvinterblot och på så sätt utplåna spåren av asatron. Etymologiskt har ordet jul inte fått någon tillfredställande förklaring. Första gången ordet jól dyker upp i skriftliga källor är i ett hyllningskväde till Harald Hårfager i formen dricka jul. Det är inte helt säkert att det handlar om den tidpunkt som vi i dag firar jul på, utan det kan med stor sannolikhet handla om en fruktbarhetsfest på senhösten för god årsväxt och fred, inte den midvinterblot som återfinns i Snorre Sturlassons kungasagor. Julfirandet består av mycket mer än enbart julaftonen. Flera av informanterna poängterar hur viktigt det är att alla sysslor som räknades till höstarbeten skulle vara avslutade. Uppteckningarna innehåller också utförliga beskrivningar av de förberedelser som krävdes för att genomföra själva firandet. Det handlar om ljusstöpning, bakning, slakt och andra praktiska bestyr. En viktig hållpunkt är Anna-dagen, En jultuppa avbildad av Olof Rudbeck Ur Atland. den 9 december, då lutfisken skulle läggas i blöt och julölet skulle vara färdigt för avsmakning. Tiden kring jul präglades av givmildhet. Var man snål kunde den som kom på besök ta jullyckan med sig när han gick. Från Nora beskrivs denna sedvänja som tiggeri: Jultiggeri var även vanligt förr i tiden, själva prästen i socknen brukade fara omkring och tigga sig mat. Då skulle var och en giva smör, kött, bullar o. dyl. Till kyrkan skulle varje bonde lämna 2 st. julljus, samt varje torpare 1 ljus. Så fanns det också gott om andra kringvandrande bettlare. En intressant figur som försvunnit helt i samband med julstädning och julbad är julskräcka eller julföla. Från Sörflärke i Anundsjö berättas om julföla: I min barndom var det den ordningen, att man på förejulsvintern skulle begagna endast de allra sämsta kläderna man hade. Man skulle nöta ut allt gammalt för att till julen kunna få så mycket nytt som möjligt. Dagen före julaftonen kallades då som nu skrapdan eller tvättardan. Då skurades hela huset. Då detta var klart, fick man på kvällen tvätta sig över hela kroppen. Barnen höll därmed till inne i stugan, de äldre i ladugården. Sedan tog man på sina nya kläder och buntade ihop de gamla trasorna. Så fick man ute i förstugan höra någonting bullra och gnägga. Det var julfôla. Klädesbyltena kastades ut och julfôla tog och for bort med dem, så att man aldrig mera behövde se dem. Dock sades det, att julfôla inte ville ha ylle. De kläderna kom efter jul tillbaka tvättade och lappade. Hos oss var det morfar, som spelade julfôla men det fick vi inte veta, förrän vi var vuxna. Vi trodde till dess, att det var någon sorts ande. Julskräcka är en förändring av en tradition som förekommit i norra Ångermanlands kustland, nämligen julpiskningen. Seden har troligen kommit från Finland. Där har piskningsseder förekommit i jultid. I övriga Sverige har piskningsseder varit förlagda till långfredagen, ibland påskdagen. Advent fick ett uppsving under Angerman 5

6 1900-talets början. Det är svårt att med bestämdhet säga om det var avsaknaden av alla förberedelser, som gjorde att inköp i handelsbodar och butiker växte i betydelse. Adventsgranar och adventsljus spreds från 1870-talet och framåt via prästgårdar, församlingshem och kyrkor. Den första elektriska ljusstaken tillverkades av företaget Philips i Göteborg De blev snabbt en succé. Den elektriska ljusstaken anknyter till en gammal svensk tradition att låta ljus brinna i fönstren för att lysa upp julottebesökarnas väg till kyrkan. En annan nykomling är adventskalendern. Den första konstruerades 1920 av Gerhard Lang i Tyskland, utifrån en idé som hans mamma fick på grund av barnens ständiga frågor hur långt det var kvar till julen. Några år tidigare hade luciafirandet blivit ett begrepp i Sverige. I den folkliga traditionen förekommer den bara i Västsverige och var väl etablerad där redan på 1700-talet. En liten rest av det folkliga julfirandet finns med i dagens luciaföljen i form av de stjärngossar som brukar gå med i slutet på luciatåget. De förekommer också i seden att gå med stjärnan. Även adventsstjärnan har sitt ursprung i seden att gå med stjärnan. Kvällen före trettondagen gick ungdomar omkring med en stjärna och sjöng för gengåvor precis som de stjärngosseföljen som gick omkring i samband med annandagens Staffanskalas. Seden är känd sedan 1600-talet och har sitt ursprung i medeltida kyrkospel som framfördes i Europa. Efter en lysande stjärna tågade ett utklätt följe från gård till gård för att framföra sång och skådespel om hur Betlehemsstjärnan förutspår Jesu födelse. Dessa två seder blandas ihop alltmer under 1800-talet. Oftast var det julbocken eller Judas med pungen som i en säck samlade in det som skänktes. Julbocken torde ha sitt ursprung i den djävulsfigur som skulle följa med S:t Nicolaus då han delade ut gåvor till barnen den 6 december, men kan också höra samman med förhistoriska riter. Flera uppteckningar berättar också om en annan Jul i sjökapten Wallins hem i Härnösand. Foto: Knut Wallin, Länsmuseets arkiv bock, skråbocken. Från Själevad berättas: Julbock gjorde man också ibland (skråbock). Man satte fast en ny kvast på en potatisgräv, delade kvasten mitt itu och virade kjolsko (bandet som man skor kjolen med) eller kängsnören runt omkring så att horn bildades. En pojke tog en svart fäll över ryggen drog ner ett hörn mellan hornen medan han gick framåtlutad och låtsades stånga med hornen. Han såg riktigt ful ut, och alla, särskilt barnen, blev förskräckligt rädda. Julbock eller jultuppa kallas också en lek som finns avbildad redan i Olof Rudbecks Atlantica Det gick till så att man liggande på rygg skulle fatta knippet av halm, jultuppan eller julbocken, och kasta den framåt. Den som kastade längst blev lekens vinnare. Leken hör nära samman med seden att täcka golvet med halm under julen. Bocken har även varit julklappsutdelare innan den julklappsutdelande tomten tog över helt. Denna tomte har mycket lite gemensamt med folktrons tomte, som kunde vara både farlig och lättstött. Innan bocken och tomten började dela ut julgåvor var kasta in en av höjdpunkterna under julkvällen. Man smög sig fram till någon grannes gård, bultade på dörren och kastade in en julgåva. Sedan gällde det att springa för att inte bli fasttagen. Om man inte hann undan bestod straffet i att bli bjuden på kaffe med dopp. Leken levde kvar länge på landsbygden, långt efter det att julgranen och andra nykomlingar tagit plats i julfirandet. I dag handlar firandet i hög grad om att äta tillsammans. Men dagens julbord skiljer sig från det gamla julbordet, där det bland annat ingick skådebröd. Det brödet åt man inte förrän efter julen, ibland sparades det ända till våren. Då kunde det delas i bitar och ätas av alla, både människor och djur för att sådden skulle ge en bra skörd. Julbordet beskrivs i uppteckningen från Nora: Julbordet var rikt på smörgåsmat, bl. a. smör, ost, korv, sylta och 2 slags bullar, samt tunnbröd. Bullarna voro uppstaplade på bordet i en s. k. storhög, vilken ingen fick röra under hela helgen. Runt omkring på bordet lågo mindre högar, för var och en av husets medlemmar att gästa på. I en sådan hög fanns det en större och en mindre bulle, samt flera olika figurer av julkuser. Lutfisk och gröt räknas även med till julmaten. Men någon mandel eller böna i gröten brukades ej på den tiden. Det lär vara en ej så gammal uppfinning. 6 Angerman

7 Den för många obligatoriska julskinkan omnämns inte speciellt i några uppteckningar från länet. Tvärtom finns det berättelser som tar upp att den inte hade en särställning. Samhällsförändringen gör att många slits mellan sökandet efter den perfekta julen och gemenskapen, samtidigt som det i många fall är i det närmaste omöjligt att med nutidens spridda boende vistas på rätt plats och med alla de personer som ska innefattas i gemenskapen. Dagens förvärvsarbetande vuxna har också svårt att hitta den tid som krävs för att hinna med alla de bestyr i form av bakning, städning och annat som ingick på ett naturligt sätt i det gamla bondesamhällets julfirande. Föräldrar får dåligt samvete för att de har svårt att hinna uppfylla alla förväntningar kring julstämning och gemenskap och delta i skolornas olika aktiviteter. Det är inte bara traditionerna som ska upprätthållas, perioden blir också en tid att bevisa det goda föräldraskapet. Därför blir önskan om en fridfull jul allt viktigare Måna Nilsson antikvarie vid Länsmuseet Murberget Källor: Norrländs folktradition, Uppteckningar ui urval och med kommentarer av Bengt af Klintberg.Uppsala N.E Nilsson Måna, Jultraditioner i Ångermanland, en samhällsstudie. Rapport nr 11 Länsmuseet Murberget Nordlander. J Ångermanländska folkminnen från 1800-talets förra hälft. Sthlm Ohlsson Ella Julskröcka en isolerad tradition i upplösning. Lund Julbocken i folktro och tradition. Karin Schlager. Kristianstad Folk i fest, traditioner i Norden. Jan- Öjvind Swan. Årsbok föreningen Norden Otryckta källor: Murbergets etnologiska uppteckningar. (finns tillgängliga via museets hemsida). Nordiska museets hemsida, Årets högtider. Lördagsundervisning för hembygdsfolk Trots att det var lördag och ett strålande vinterväder hade ett 10-tal personer samlats vid Textilarkivet i Sollefteå den 22 november. Anledningen till det var en dagskurs i föremålsregistrering i databasprogrammet Theodor. De två handledarna var Olle Burlin från Murberget Härnösand och Olof Ulander från Ljustorps Hembygdsförening. Länsmuseet har tagit fram registreringsprogrammet Theodor, som alla nu skulle få en introduktion till. De som hade hörsammat inbjudan var alla knutna till hembygdsföreningar i Sollefteåområdet. Hembygdsföreningarna har ju som alla förstår svårt att hålla ordning på alla inlämnade föremål, ett bra sätt är då att registrera dem i en databas. Registreringsprogrammet Theodor är gratis för föreningarna och man kan sitta hemma och arbeta med registreringen. Programmet används för att lagra information om både fotografier och föremål vilket är bra då uppgifter om personer och platser kan delas mellan dessa. Den största användaren av systemet är Medelpads Fornminnesförening som hittills lagrat uppgifter om drygt föremål i sin databas. Olof Ulander har tillsammans med Länsmuseet registrerat foton för Ljustorps Hembygdsförening. Bilddatabasen är på ca 2000 bilder och via Ljustorps Hembygdsförenings hemsida gratis sökbar på många parametrar som namn, plats, tid, sakord och mycket mer. I januari kommer det att bli ytterligare en studiedag, då en fördjupning i ämnet. Ell-Marie Wagnborg och Olof Ulander Angerman 7

8 Nyland i juletid Ända från 1920-talet minns jag så väl min barndoms julskyltnings söndagar i Nyland. Det var en mycket stor upplevelse då när det fanns så många affärer. Jag tror att jag kan räkna upp ungefär tjugo stycken. Då som nu, ljuskedjor över affärsgatorna, julgran framför Tingshuset osv. Affärsmännen tävlade om att ha den bästa julskyltningen. De sparade inte på besväret att ta bort affärsdiskarna och möblera om hela butiken. Särskilt minns jag lotsen Bolunds hus, där hans hustru, modisten Elin Bolin hade sin affär. Som en liten parentes: Hon frågade min mamma om hon fick låna mig på skyltsöndagen. Jag tror att det var 1929, jag var då sju år. Iklädd röd sammetsklänning med guldskärp och svarta lackskor stod jag i den helt ombyggda lokalen, och med handarbeten och kuddar dekorerade affären. Det verkade nästan orientaliskt. In och ut kom en jämnårig livréklädd piccolo (Jerker Åsén) med en stor hattask innehållande diverse saker som jag skulle prova framför en jättestor spegel. Ibland var det damhattar, ibland smycken och sidenblommor. Det kunde också vara en stor skinnboa som jag svassade runt med. Då kunde jag höra publiken skratta. Fullsmockat med folk utanför fönsterna och riktigt pirrigt blev det när jag upptäckte pappas och mammas huvuden i folkhopen. Som tack för besväret fick jag en silverbörs med en tvåkrona. Det blev en minnesrik upplevelse för mig. Parentesen blev lång. Men i minnet vill jag vandra vidare på affärsgatan. Ett år hade Wedins skor en ovanlig skyltning. Ett draperi på övre delen av fönstret, där vi såg mannekängerna från knä och ner. Det var ett par damer som fick gå fram och tillbaka hela kvällen och visa vackra skor. Så vill jag berätta om Hammarlinds pampiga möbelaffär som vid juletid utrymde ett stort rum från möbler och ställde in långa bord med alla möjliga leksaker. En ständig ström, mest barn, fick röra på alla saker och skruva upp bilarna som man gjorde på den tiden. En dröm som man såg fram emot år från år. Jag har nämnt endast några affärer. Men jag minns många flera. Mitt emot Tingshuset fanns G. A. Johanssons Speceri- och Garnaffär samt Tyra Häggdals Pappershandel. Där fanns även grammofonskivor att köpa, stenkakor med senaste nytt. Mitt emot låg järnhandeln med Heurlin som ägare. Den gamla butiken var liten och eftersom det var lågt i tak så hängde många saker på krokar därifrån. Det fanns minst tre affärer med både herr och damkläder. Engbloms, Linds och Landals. Det har berättats för mig att folk åkte med älvbåtarna från Sollefteå till Nyland för att köpa fina kläder. Det fanns ännu en affär för hattar och sorgkläder, Norlins, och där var även en begravningsbyrå. Jag minns när en högt uppsatt man i Nyland hade avlidit. Hans hustru och två vuxna döttrar kom upp till min mamma, som var sömmerska, och ville ha svarta klänningar uppsydda. Aldrig har jag sett så långa sorgslöjor och vilket imponerande begravningståg vi såg genom Nyland. Likvagnen och två vagnar med vackra kransar, allt draget av hästar samt bilar i en lång rad. Vi återgår till affärerna. Det fanns två mataffärer till och Koppra som vi sa. Och så fanns det guldsmed, uraffär, blomsterhandel och brödaffär, alla med mycket fin skyltning. För att nämna några som inte deltog i skyltningen på söndagen kan nämnas Posten, Telegraf- och telefonstationen samt polisen eller kurran. Vi hade också doktor, veterinär och apotek och ett par banker förstås, så Nylandsborna behövde aldrig åka någon annanstans för att uträtta sina ärenden. Ja, det finns många minnen från min barndoms Nyland. Wärna Gradin, född Bodén, Forsed, Ytterlännäs Köpmangatan i Nyland vid juletid, troligen På vänster sida syns Hammarlinds, Salanders uraffär och Wedins skoaffär. Närmast t h ligger Lastbilscentralen (f d Konsum) och Nylands Hotell. Kramfors kommuns arkiv. 8 Angerman

9 Ljusstöpning Om kvinnor skrivit julens historia tror jag att ett kapitel om ljusstöpning skulle varit obligatorisk. Nyligen läste jag länsmännens rapporter om kvinnor och mäns arbeten under året, påbjudet av landshövding Örnskiöld, och jag funderade, har de glömt något? Alla länsmän i Jämtland, Medelpad och Ångermanland skulle skriva en rapport Mestadels är det männens arbete som beskrives, vad gäller kvinnorna spinner de, väver, syr kläder, stickar, kardar ull, gör korv till julen m. m., men tvättar de aldrig sina kläder, jo. i en socken, i Arnäs och Brunflo sköter de sina barn också. Men trots att man är tvungen att lämna ljus till kyrkan så stöper de aldrig några ljus. Det har man glömt. Att stöpa julljusen var ett oerhört viktigt statusbetonat arbete, som en husmor inte gärna överlåt åt någon annan. Alla skulle ju skänka ett ljus till kyrkan förr och där kunde man se om även andra hade vita fina ljus som inte osade eller droppade. En god vän har berättat: Farmor skötte alltid ljusstöpningen, men så blev hon sjuk ett år och unga sonhus- trun skulle stöpa. Hon trodde att hon gjorde allt rätt och riktigt precis som farmor, men när hon hällde över det smälta stearinet i ljuskärnan, blev det ett oherrans fräsande, en explosion! Stearin stänkte ut över hela det nystädade och skurade köket, överallt. Vad hade hon gjort för fel. Jo, stearinet ska flyta på varmt vatten, grader, inte kallt. Det blev till att skrapa och helst innan farmor hann upptäcka eländet. Förr använde man talgdankar. Det var inte lätt att stöpa ljus. Man brukade passa på efter slakten, när man fått talg. Den bästa talgen gav fåren, men den genomgår en omfattande procedur med upphettning och silning. Fårens talg innehåller mer stearin än andra husdjurs. Stearinljus använde man till högtider. Utom talgdankar gjorde man pörtstickor till vardagsarbete, ute i ladugården t. ex. Man höll stickan i munnen om man behövde båda armarna. Doppade talgljus fanns redan på 1100-talet. I de medeltida kyrkorna fanns det vaxljus. Ett vaxljus av en viss tjocklek kunde man använda till tidmätare, precis som timglasen. De smörjiga talgljusen och de dyra vaxstaplarna bibehölls ända in på talet här i Sverige och de utträngdes så småningom av stearinljus, som med förbättrade tillverkningsmetoder blev billiga. Det allra billigaste var förstås att sitta framför öppna spisen i brasskenet och karda ull eller spinna. Elden var ljuskällan framför andra startade vår stora fabrikant av ljus, Liljeholmens stearinfabrik. Och i Härnösand var det vanligt till jularna, att företagarna på tobaksbolaget och på bryggeriet och vid polisen skänkte ett paket Liljeholmens ljus till sina anställda och då skickades julkusar med till barnen därhemma. Stearinet blev billigare och talgen blev dyrare, talg skulle nämligen användas i margarintillverkning, när margarin började bli vanligt. Hur brinner ett ljus egentligen? Innan man kom på att tvinna bomullsgarnet till vekarna, stod veken rakt upp och osade och rykte, men de tvinnade vekarna gör att veken böjer sig åt sidan och yttersta spetsen kommer bort från lågan och torkar bort utan att ryka. Det är mycket man inte vet och då ska man titta i Nordisk familjebok! Signe Eriksson i Kragom, som växte upp i Gryttjom, berättade för mig om hur oerhört festligt man tyckte att det var att tända hemstöpta ljus i alla fönster i bondgården just för att folk som skulle till julottan skulle få se hur vackert det var; ljus i mörkret! Det här var en sed även i de andra nordiska länderna. Och nu i vintermörkret år det helt underbart att ha mycket ljus brinnande, men visst måste man passa dem och inte glömma att släcka. Margareta Grafström Man stöpte ljus för hela året. Ett viktigt arbete, som man inte lärde sig i en hast. Från alla hem skulle ett ljus lämnas till julen. Angerman 9

10 Så minns jag min barndomsjul Annagreta Eriksson.H bor nu i Holafors i Ådals-Lidens socken, men växte upp i Bysjön, Junsele socken. Hon har givit ut tre självbiografiska böcker, Skolhemsongen, Ett nytt liv och Miraklet. Novellen Så minns jag min barndoms jul är specialskriven för Angerman. Vi närmar oss advent en högtid med ljus, värme och förväntan. Mina tankar går då som så många gånger förr till min barndoms jul hemma i Bysjön. En annorlunda jul för ett litet torparbarn i ett väglöst land, långtifrån vad dagens jular har att erbjuda, men där tryggheten, värmen och gemenskapen var den sammanhållande länken bland de tio gårdarna och dess innevånare i byn. Året är 1943, jag är sex år, min lillebror Jan-Ola är 4 år. Jag vaknar av att jag fryser. Elden i kaminen som värmde så skönt i gårkväll, har för längesedan slocknat. Det är iskallt och mörkt i rummet. Jag delar säng med min lillebror. Pappa och mamma är vakna, jag hör deras röster från köket. Nu vaknar även Jan-Ola. Jag fryser, säger han. Vi kryper båda ner under fällen börjar prata om julen. Hur länge är det till julafton? undrar han. Jag vet inte, svarar jag. Men både grisen och Pricken är slaktade, vi ska ju äta dom till jul, säger mamma. Pricken som var ett fint litet lamm, som vi lekt med hela sommarn, jag tänker inte äta någonting av honom! Inte jag heller, säger Jan-Ola. Vad tror du vi får för julklapp i år? Jag önskar mig en liten lastbil, en sådan som Håkan fick i fjol. Jag önskar mig en riktig docka, en fin med blundögon och riktigt hår, som jag sett i en priskurant. Men nu tycker jag vi springer ner till köket, det är varmare där. Är ni redan vakna, sätt er vid spisen och värm er det är 20 grader kallt ute, vi får nog en fin jul i år, säger mamma. Dagarna är nu korta, vi leker mest ute i snön fast kylan är svår. En morgon när vi kom ner till köket sa mamma, i dag är det 40o kallt, i dag får ni vara 10 Angerman inne. Det är 14 dagar till julafton, vi måste börja med julförberedelserna. Har ni sett balsaminerna? Dom måste få egna burkar att stå i. Ni ska få sätta rött crêpepapper runt burkarna, det blir fint i fönstren till jul. Vi måste också vika nya girlanger, papperet räcker säkert till det också. Och så måste vi hitta på vad vi ska göra för julklappar i år. Alla i byn ger varandra små julklappar. Jag har sparat papper från i fjol som vi kan slå in dem i. Så måste jag lägga skinkan i saltlake, köttet från Pricken har jag saltat ner, och lutfisken är snart klar. Hon pratar bara mat, mat. Pappa syns inte till, men bössan ovanför soffan är borta, så han är nog ute och jagar. Innan jag hinner fråga säger hon, pappa gick ut med bössan i morse, kanske kommer han hem med en jultjäder. Fryser aldrig pappa, frågar jag. Det gör han säkert, men han tycker om att jaga och då glömmer han kylan. Ta på er kläderna nu så ni inte fryser. Efter att vi ätit frukostgröten börjar vi vika girlanger. Vi klipper röda och gröna långa remsor som sedan ska vikas. Vi klipper och viker. Mamma hur läge ska vi hålla på? Tills ni är klara, svarar hon. Det tar ju hela dan suckar vi. Äntligen är vi färdiga, jag ska aldrig vika girlanger mer i hela mitt liv, tänker jag. Plåtburkarna med rött papper, blev så fina. Nu ska mamma sätta blommor i dem och ställa i fönstren. Pappa har kommit hem, han har skjutit en hare och en tjäder som nu hänger ute på stuguväggen. Jag går ut och tittar, tycker synd om dem. Haren har en granruska i magen. Men det är mat, mat som vi ska äta till jul. Mamma varför måste vi äta så mycket när det är jul, frågar jag när jag kommer in. Jag tänker på Grisen och Pricken som också är döda. För att jul är en högtid, svarar hon. Vad är en högtid? Jesu födelse firas då, precis som när du fyller år Men mamma, inte äter vi så mycket då, protesterar jag Fråga inte så mycket, allt det där får du veta på juldagsmorgon när vi åker till julottan, prästen berättar det då. Kylan håller i sig, vi får vara inne och hjälpa till, vi har bakat stora tjocka pepparkakor, gubbar och gummor, som vi sedan garnerar med glasyr. Alla kvinnor i byn får en gubbe och alla karlar får en gumma. Men alla barnen då, vad ska dom få, undrar vi. Jag vet, säger jag, vi kan koka godis, ge alla en strut var. Ja det kan ni göra, säger mamma, men var försiktiga så att ni inte bränner er. Idag har pappa cyklat till Krånge. Det kom en avi från Åhlén och Holm med postväskan i går. Det finns ett paket på posten. Vad nyfikna vi blir! Är det julklappar? frågar vi. Det får ni se på julafton, svarar pappa. När han kommer hem har han cykeln fullpackad med varor som han packar upp. En röd vaxduk till köksbordet. Ett förklädestyg till mamma. Mjöl, jäst och en del andra saker till julbaket. Paketet från Åhlén och Holm gömmer mamma i en garderob. Hoppas, hoppas att det är en docka i paketet. Och en lastbil till mig, säger Jan-Ola. Men det är nog bara kläder tror vi, för det brukar vi få på jul. En påse praliner till oss har pappa köpt, som han ställer högst uppe i ett skåp. På julafton ska ni få smaka. Vi vet, för så är det varje jul. Att inte kylan ger med sig, två dagar till julafton och lika kallt idag. Ni får sova i köket i natt, jag stannar uppe och eldar, har mycket kvar att göra, säger mamma. Allt är så spännande två dagar kvar. Vi kan inte sova.

11 Vad tror du vi får av lärarinna och tant Jenny? frågar jag Jan-Ola. Vi brukar alltid få köpesaker av dem. Men vad gör mamma? Hon sitter och syr. Hon gråter. Törs inte fråga. Somnar ifrån alltihop, drömmer om den fina dockan. I dag ska julklappssäcken till alla i byn vara klar. Tomtarna ska hämta den i kväll. Undra vilka som ska vara tomtar i år. Kanske Julia och Märta-Greta för de är äldst av barnen i byn. Vi står i fönstret och tittar, det är fullmåne och vackert med den vita snön på träden som ger spöklika skuggor på marken, men inga tomtar syns. Nu måste ni lägga er, i morgon är det julafton, då ska vi upp tidigt och göra allting klart, säger mamma. Hon värmer grytlock och lägger i sängen mot kylan. Vi somnar gott. I dag ska ni få ta på er finkläderna, och ni ska få kaffe med dopp, riktigt kaffe inget surrogat. Mamma har sparat kaffebönor i en burk för att ha till jul. Det är ransonering på allt nu under kriget. Nu mal hon kaffebönorna, det luktar så gott. Den röda vaxduken ligger på bordet och vetebröd, pepparkakor, drömmar och pinnar är uppdukade. Julljusstaken med tända ljus, står som den brukar mitt på bordet. Vi doppar andäktigt i kaffet. Det är äntligen julafton, i kväll kommer tomtarna med julklappar. Jag ska springa på Lappåsen, säger mamma. Vi vet, det gör hon alltid på julafton. Av tant Beda får hon mjölk, hemsmör, grädde, hembakat bröd och gotta. Pappa ska gå ut och hämta en gran. Storebror Hans-Ingvar ska vittja gäddkrokarna. Ni får ansvara för eldningen i spisen. Tänk på att vara försiktig med elden, säger mamma innan hon går. Vi är ensamma hemma, öppnar och stänger spisluckan, stoppar in ett vedträ då och då, känner oss stora och duktiga. Nu kommer pappa med granen, ropar Jan-Ola, som stått i fönstret och väntat. Pappa kommer in med granen som är full av snö och rimfrost, ställer den på några tidningar vid spisen. Det fräser när snön droppar på spisen, det luktar gott av granen. Hans-Ingvar kommer med två fina isgäddor, men vad mamma blir borta länge! Vi börjar bli hungriga. Nu hör vi steg på farstubron. Mamma kommer in, bär godsaker i stora kassar från tant Beda. Nu ser hon granen. Vilken fin gran vi får i år, säger hon. Får vi klä granen nu? Nej, först ska vi äta dopp i grytan. Hon dukar fram det vi fått av tant Beda, vi äter oss mätta. Sedan hämtar hon julgranslådan. Pappa bär in granen till kammaren. Där är det kallt, så den barrar inte första veckan. Det finns inte mycket möbler i kammaren, en säng ett bord och några stolar. Kammardörren får stå öppen på dagen så värmen går dit. Granen blev så fin med alla kulor, karameller, glitter och stearinljus. Kan vi inte få gå ner i byn och se om dom har klätt sina granar? Nää, på julafton ska man stanna hemma och vänta på tomten. Ni kan gå ut och leka en stund, vi har ju fått töväder. När vi kommer in har mamma börjat duka fram julmaten. Det luktar så gott. När kommer tomten, undrar vi? Det blir nog sent, han har många gårdar att gå till. Vi suckar. Julafton är årets längsta dag. Man går bara och väntar och väntar. Nu är det klart att äta, mamma och pappa, storebror är finklädda, julgranen är tänd och står så vi ser den. Mamma vill hålla ögonen på de levande ljusen, är rädd för elden sedan vårt första hem brann ner till grunden. Åh, så mycket mat jag orkar inte äta av allt! Äter inget av Pricken. Ute är det mörkt. Jan-Ola springer ut och in, spejar efter lyktor och lyssnar efter pinglor. Tänk om tomtarna inte kommer! Klart att dom gör, svarar jag, vad skulle dom göra med alla julklappar annars? De andra sitter kvar och äter, att dom bara orkar. Ni måste äta risgrynsgröt så vi får ställa ut det som blir över till tomten, Stackars tomten, han måste äta gröt i alla gårdar, det är nog därför han inte kommer. Det bultar på dörren, in kommer tomtarna med en stor säck på ryggen. Finns här några snälla barn? Joo, svarar vi och hjärtat bultar hårt av spänning. När alla fått sina paket och tomtarna gått får vi öppna paketen. Jag fick en docka, men inte den jag sett i priskuranten, utan en som mamma sytt av vita näsdukar, med en fin röd klänning. Sedan fick jag halsband, dockservis, målarbok och kritor, kläder. Jag leker med dockan och dockservisen, målar lite grann, sedan lägger vi alla våra julklappar på bordet i kammaren. Så gör alla barnen i byn med sina julklappar och när julen är över går vi runt och tittar på vad alla har fått. Klockan har blivit mycket. Nu måste vi gå och sova säger mamma. I morron bitti ska vi upp tidigt och åka med droska till julottan i Junsele. Mamma börjar spara ett-, två-, femoch tioöringar i ett tomt bitsockerpaket redan efter jul för att vi ska få åka till jullottan nästa jul. Det har hon gjort i år också. Jag och Jan-Ola har varit till byns enda telefon hos Vestbergs och ringt till Folke och tingat kyrkskjuts, Julottan är viktig för mamma. Klockan fyra på juldagsmorgon väcker hon oss. Vi tar snabbt på oss kläderna. I köket väntar risgrynsvälling och smörgås. Sedan sitter vi alla fem med ytterkläderna på och väntar. Det blir varmt och jag blir sömnig. Nu kommer bilen. Mamma lämnar Folke sockerpaketet med småpengarna. Han räknar dem inte, tackar bara och tar emot. Det är kolsvart ute, tur att Folke vet vägen. Snart är vi framme vid kyrkan. Det känns högtidligt med alla facklorna. Jan-Ola och jag håller mamma i handen, när vi går uppför kyrkbacken. Klockorna ringer så det går inte att prata. Mamma nickar till alla hon känner. Alla är allvarliga. Jag undrar varför, törs inte fråga. Kanske alla är trötta. Nu går vi in genom kyrkporten. Åh, så vackert det är med alla ljusen tända, så mycket folk och ändå är det alldeles tyst. Vi sätter oss i en bänk nästan mitt i kyrkan. Nu dånar orgelmusiken, alla sjunger Var hälsad sköna morgonstund. Jag måste hålla för öronen. Så Angerman 11

12 pratar prästen. Alla sjunger igen. Jag tittar runt om i kyrkan. Så stor den är, så mycket bräder och spik det måste ha gått åt att bygga den! Så dånar kyrkorgeln igen, alla reser sig, nu ska vi gå ut, viskar mamma. När vi går ut är alla glada, hälsar och pratar med varandra. Det är inte kallt ute, det är bra för vi ska gå ända bort till mormor väst i byn. Det gör vi varje jul. Mamma, prästen sa ingenting om att vi ska äta så mycket till jul! Pappa och mamma skrattar, men jag får inget svar. Hos mormor är det varm och skönt, maten står på bordet. Mostrar, morbröder, kusiner kommer och alla skrattar och är glada.. Dagen går fort, det är dags att åka hem, det är lika mörkt som i morse. Hemma är det kallt. Vi får sitta med ytterkläderna på tills värmen kommer. Jag somnar nästan på kökssoffan, orkar inte titta på mina julklappar. Men i morgon ska jag rita, spela spel, leka med dockan. Sedan ska Jan-Ola och jag gå ner i byn och se vad de andra barnen fått i julklapp. Önskedockan Jag minns min barndomsjul. Längtan. Förväntan. Låtsassovande i kökssoffan. Mor handarbetade, satt vid köksspisen, sydde på något. Hon grät, torkade sina tårar. Jag var sju år. Den bilden är så stark. Den följer mig, år från år i juletid. Det finaste jag fått. Som vuxen jag nu förstått. Vad var det mamma sydde? Jo, en docka av vita gamla näsdukar. Hon ville uppfylla min önskan. Det blev min älsklingsdocka. Annagreta Eriksson. H Holafors, Ådalsliden. Julslakt När det blivit riktigt kallt i november då ägde julslakten rum. Den skulle ske i nymåne, då räckte allt längre som med grisen Särimner som varje morgon blev hel och ny igen. Ordet barnpsykologi fanns kanske inte förr, men förvissa ändå! Det var ofta barnens bästa vänner som drogs till slaktbänken, därför lurade man iväg ungar Kan du inte gå å låne rumpdrage hos n Larssons! Där visste man vad som var på gång och sa till parveln, att det har Svenssons, gå dit! eller också blev det ögonmåttet eller lungsänke som nödvändigt behövdes. Kanske någon mamma kunde köpa en liten sak som tröst. När min man var liten, hade de en gris och i skolan skvallrade en flicka: Fröken, Stig grina för dom har slakta grisen! Slaktdagen blev en glad dag för den som inte hade så gott om ne. En knepig gumma visste precis hur hon skulle göra för att få moltom. När någon bondmora kom med ett stycke kött sa hon: Å, kära fru Jansson kom me mej in i kallkammar n, så få hon se, va ja ha fått för ett stort å fint et stycke fläsk tå a Linnbergskan! Så inte var det lönt att vara för snål. Ja, det hackades å maldes å kokades 12 Angerman å stektes och ett ordstäv blev att ge bort en pölsa mer eller mindre i slaktetider spelade inte nå n roll. Det var fest, men kunde få gå runt å smaka. Hemma hos mej har jag följt traditionen från mitt föräldrahem, för jag fick hjälpa mamma att dra kvarnen och stoppa i korvsmeten och godare korv än hemlagad finns inte! Fast det är ett himmelens göra att skölja fjälster. Jag höll på att få översvämning i köket en gång. Fjälstrerna pöste i diskbänken som i ormgropen i bibeln. Få nt ja en korv så hoppe ja i älva! Margareta Grafström

13 Hågkomster från jular i Östloning Mamma Dagny berättade, att hon en julafton fick följa sin mamma Karin upp till ett torp uppi jala med en korg julmat. Där bodde en gammal tant och farbror som hade det småttomt. Paret var i färd med att äta. De två strömmingarna som fanns på bordet lade kvinnan upp till mannen, medan hon själv nöjde sig med att doppa en potatis i spadet. Kerstin Jonsson berättar om sin mamma Dagny född Händelsen torde ha inträffat omkring 1910, året efter Storstrejken. Barndomens jular, som Kerstin född 1938 minns dem, var en lång räcka festligheter. Till första advent bakades storrån över öppen eld i bryggstugan. Det speciella mönstrade och långskaftade järnet hade mammas, (Dagnys) farmor köpt i mitten av 1800-talet. Det här ska följa gården sa hon. Järnet hänger alltfort på sin spik när dagens generation med biträde av morgonsdagens fullföljer den inledande julbakstraditionen. Till Lucia samlades man i Vita Bandets hägn på Hallstalogen. Alla var välkomna. Ledande var prästfrun Märta Nordmark. Behållningen från Fattigfesten, som den kallades, gick till behövande i socknen. Julgranen togs in och kläddes på julaftons förmiddag. Den stod i köket och alla deltog i arbetet med att pynta den. Mitt på granens framsida skulle mamma Dagnys pappersstjärna fästas. Den hade hon någon gång i 7-10 års åldern bytt till sig i skolan mot en smörgås. Under julkvällen gick jultomtar omkring i byn och delade ut julklappar. Dessa hade dessförinnan lämnats in till handlare Edström på Lonings handel. En gång, minns Kerstin, kom det inga jultomtar på julafton, utan först på juldagen eller annandagen blev det julklappsutdelning. Handlare Edström kom själv med en ursäktande present till småflickorna Gunnel och Kerstin. Det var sedermera klassikern Bland tomtar och troll. Alltnog, snart var det juldagsmorgon. Julottan i kyrkan började klockan sex och det var säkert många sömniga barn som bäddades ner i varma kläder Julafton hos Holmströms med barnbarnen, Jultomtar från Getberget. under skinnpläden i släden. Färden till kyrkan gick väl nog så lungt till. Väl framme ställdes hästen in i kyrkstallet, där var och en till en början hade varsin plats. Så småningom kunde det bli svårt att finna härbärge. Kerstins far Hugo fick en gång söka sig kilometervis bort till Bjällsta innan plats fanns och han missade hela julottan. När gudstjänsten omsider var slut och alla skulle hem, gällde det att komma fort iväg. Iskokorna ven snart om dem i släden. Det gällde att komma fortast hem. Pappa vann jämt, påstod Kerstin men sex år äldre brodern Lars, som stundom blev trängd till bak på kuskbocken med pappa, vill tona ner den biten. Hur som helst, att ha en bra häst och kunna prestera en snabb hemfärd från kyrkan, ansågs allmänt ha betydelse för årets skördeutfall. Den som vann fick bästa skörden. Lars minns än sin fars häst Bamselina. Väl hemma blev det julfrukost, som i det Holmströmska hemmet alltid bestod av mammas hemkokta blodpudding med färskt, stekt fläsk och lingonsylt. Puddingen anrättades av grisblod, kornmjöl och svagdricka och smakade himmelskt enligt min sageskvinna. Julen avslutades vid trettondagen med fest på Hallstalogen i regi av CKF, (Centerns kvinnoförbund). Enligt Kerstin var alla med och utklädda till tomtar och änglar. Kerstin minns en trettondagsafton i början av talet, när hoppbacken i Hallstaberget skulle invigas. Då ordnade Alma och Nicke Westberg på båtsmanstorpet uppe i jala julgransplundring för traktens småbarn, så att de vuxna kunde gå på backinvigningen. Berättat av Kerstin Jonsson, född Holmström, för Ove Johansson En varm jul, eller i Loning är det sommar jämt. En av mina grannar i Loning berättade för mig i början på 1970-talet, apropå den då gröna vintern om en episod, som kanske förtjänar att begrundas, nu när dagens växthuseffekt diskuteras. Min sagesman träffade en granne någon gång på 1930-talet, som var på väg ut för att plöja. Inte så märkligt kanske i en trakt, där förutom laxfiske, åkerbruk och boskapsskötsel byggt bygden. Det märkvärdiga var att detta inträffade på julafton. Jo sa grannen, jag ville ut och plöja idag bara för att ha plöjt på julafton. Det får jag aldrig mer uppleva. Ove Johansson Angerman 13

14 Tragedi i juletid Många gånger har jag suttit trollbunden och lyssnat på min mormor, då hon återberättade vad som hände den dagen, då familjens torp brann dagarna innan jul. Min mormor var ännu inte född, men hon fanns i min gammelmormors mage, så på så vis var hon ju ändå med. Jag har min mormors berättelse inspelad på band. Sara Östman, Tuna hembygdsförening Även om min mormor fortfarande låg i sin mammas mage, har hon många gånger berättat om en tragisk händelse, då torpet brann ner till grunden. Min mormor sa, att även om hon inte ens var född, tyckte hon sig nästan minnas ljuden av sprakande eld och känna den stickande, tunga lukten av rök. Året var 1919 och det var dagarna strax före julafton som tragedin en eftermiddag utspelade sig för familjen Sundholm i byn Kväcklingen i Holm. Det var en riktig vargavinter och man hade varit tvungen att elda extra mycket inne i bostugan för att hålla värmen uppe. Min gammelmormor Hilda, som var gravid i femte månaden med min mormor, befann sig vid den stora trämangeln, som stod ute på logen. Förmodligen var hon glad över, att det bara var manglingen av alla textilier kvar. Julstädningen var avklarad, julriset intaget, julmaten förberedd och kanske hade man skramlat ihop till att köpa en liten julklapp att lägga i skorna, som min mormors syskon alltid placerade under granen. Det som återstod var att mangla efter jultvätten. Kanske skulle nya sängkläder bäddas i eller julduken göras redo att pryda bordet. Medan Hulda var i full färd med manglingen var barnen Ivar 3 år och Nancy, strax över 1 år, inne i stugan med hundvalpen som tillhörde föderåsgubben. Pappa Robert var ute i den lilla stugan, som man huserade föderåsgubben i. Hur elden startade kunde man inte helt svara på, men förmodligen hade det uppstått en spricka i murstocken och elden spred sig där. Robert hade ute i den lilla stugan känt röklukten och sprungit mot torpet, som då nästan var helt rökfyllt. Han visste ju, att både Nancy och Ivar fanns där inne och hade inte tvekat en sekund, innan han tog sig in i stugan. Utan att kunna se, hade han känt sig fram i mörkret och funnit dem båda. Nancy hade blivit rädd och gömt sig under sängen. Ivar hade trott att det blivit natt eftersom det hade blivit så mörkt, så han hade lagt sig på sängen för att sova. Samtidigt som Robert hade sprungit in i stugan, hade Hilda kommit springande från logen och kom fram samtidigt, som Robert kom ut med barnen. Föderåsgubben och Robert hann med att rädda ett dragskåp innan elden började få rejält fäste, men ändå ville föderåsgubben ta sig in igen, för att hämta en fäll, som var hans och som fanns uppe på kallvinden. Robert hade fått kämpa för att hindra honom. Slutligen hade han fått dra ut honom och sätta ned honom i en snödriva, för att kyla ner honom. När Hilda insett att barnen klarat sig, men att torpet skulle gå förlorat, hade hon slagit sig om benen i sin vånda. Hon kunde inte gömma ansiktet i sina händer eller slå sig för ansiktet. Hon hade nämligen sinnesnärvaro att tänka på lilla Edith i magen. Hilda berättade för min mormor, att hon slog sig för benen istället för att ta sig för ansiktet, eftersom hon inte ville överföra eldmärken eller andra åkommer på Edith! Nu stod så familjen inför julen helt utblottade och hemlösa och det är här, som denna trakiska berättelse ändå vänder och blir ett bevis på medmänsklig godhet. Hilda härstammade från byn Järkvissle och det var i denna by samt från Västanå med omnejd, som man samlade in pengar för att hjälpa familjen Sundholm. Alla gav vad de kunde för att stötta. Det var handelsman i byn, som hade hand om insamlingen och det var han som kontrollerade och undertecknade dokumentet. Efter att pengarna var insamlade hade byn bestämt att man skulle köpa en ko till Sundholmsbarna. De pengar som blev över fick Hilda och Robert köpa Edith det nödvändigaste för. Föderåsgubben flyttade vidare till en annan familj och familjen Sundholm blev själva inackorderade i en kall liten bagarstuga. I april 1920 föddes så min mormor och senare det året flyttade man till ett avsides torp, som man fick hyra för att återuppbygga sitt liv. Under alla år hade Hilda alltid aga för elden. Hon kunde aldrig riktigt slappna av omkring levande brasor. Den här historien har min mormor berättat många gånger och alltid kring juletid, då vi firade jul i Järkvissle, dit familjen flyttade För min gammelmormor Hilda var julen en tid att vårda det man hade, för man visste aldrig, när man kunde förlora allt. Än idag, även nu när min mormor är borta och inte längre kan berätta denna historia, kommer vi alltid minnas den, men också den godhet folk kan visa, när den behövs som mest. Listan med namnen över alla som skänkte pengar finns kvar än idag och har och kommer alltid att ha en given plats i gårdskistan. För min gammelmormor, min mormor, min mamma och även för mig är detta dokument, ett av det käraste vi har kvar som påminnelse. Det och textilierna, som Hilda manglade den eftermiddagen. 14 Angerman

15 Julmat och annat i Edsele för hundra år sedan Ur Frans Bergvalls uppteckningar, Edsele Landsmåls- och Folkminnesarkivet Uppsala Karin Sehlstedt, bonddotter från By född 1/5 1884, berättar om julfirandet i slutet av 1800-talet för Frans Bergvall. Jag minns inte att vi fick julklappar i min barndom. Men nyårsgåvor fick vi. Nyttiga saker, strumpor, vantar, olika klädespersedlar. Trettondagsklubbarna var mera skämtsamma. Man band fast en småsak vid en klubb, ett litet vedträ och kastade in den. Mest bara skoj. Tredjedag jul fick tjänarna vara lediga. Den dan var det också fattigstämma då fattighjonen auktionerades bort till den lägstbjudande. Föräldralösa barns och orkeslösas jul var fylld av oror för vem som skulle ropa in dem. Julafton åt man dopp i grytan. Man doppade brödbitar i den gryta, som man kokade tvätt i. ett enkelt sätt att komma undan matlagningen i julbrådskan. På julkvällen satte man sig vid julbordet. Där hade var och en sin julhög som bestod av olika slags bröd. Man åt palt (!), lutfisk och risgrynsgröt. Där man hade öppenspis eldade man med ved av torrfuror, som det fanns gott om då. Brasan lyste upp rummet klarare än vad vi nu kan få med elljus. Man lade sig rätt tidigt för att vakna i tid för att fara till julottan. Dit begav sig alla som hade någon möjlighet att komma iväg. Alla som hade häst körde, men många gick långa vägar. Det fanns hål borrade framför varje plats i bänken, och man hade ljus med sig, som man tände. Man hade inte bloss, när man körde till kyrkan. På vägen hem körde många i kapp och hästarna drevs hårt många gånger. Det var särskilt några som va fale och dänge o slå, jag vill inte nämna dem, men de räknades inte som hästkarlar, även om de kom först. Vid hemkomsten drack man kyrkkaffe. Sedan skulle man vara i stillhet resten av dagen. På annandagen började julbjudningarna. Då var det rikligt med mat och dryck, mest sådant som gården alstrat; skinka, syltor, fläsk, korv, kött och potatis, vitkål, havregryns- eller sagogrynssoppa med rus- sin, risgrynspudding, köttsoppa med vetemjölsklimp och mycket annat. På annandagen körde man julhäst. Man hade inge särskilt mål, utan de som hade bra hästar ville visa vad de hade i skaklarna. Det var mycket tokkörning. Julgranen kommer till Edsele Frans Bergvall berättar vidare. Den första som hade julgran här i trakterna var Maria Gyllander född Lodin 1837 i Kyrkås, Jämtland. Hon var sameflicka och hade tjänat hos herrskap ne i lanna i Ådalen och där hade man julgranar. Omkring 1860 tog hon in en gran och prydde med pappersblommor och girlander. Hon var mycket skicklig att klippa sådant och något finns kvar ännu hos hennes barnbarn. Byborna fick mot fem öres inträde komma in och titta på härligheten. Vice pastor Henrik Bergström i Edsele åren och inspektor Hedberg i Utanede sägs vara de första som haft riktig julgran. Fel vedträ Nyårsaftonen skulle man springa till vedboden och ta det första vedträ man fick tag på med sig in. Av vedträets form skulle man få vetskap om hur den tillkommande skulle se ut och man kunde och läsa ut vederbörandes sinnesbeskaffenhet. Var vedträet rättkluvet bådade det om vacker äkta hälft, var det dessutom kvistfritt vittnade det om gott humör. Var det däremot krokigt, vresig och kvistig skulle man få det svårt i äktenskapet. Inspektor Bjälke i Gideåberg hade två drängar som under mellandagarna var sysselsatt med att hugga ved. Den ena drängen märkte, att den andre smusslade undan ett vedträ. På nyårsaftonen gick han dit och bytte vedträet, som var välformat, mot det krokigaste, vresigaste och mest kvistiga han kunde hitta. Kvällen kom, och man rusade efter sitt vedträ. När den fuskande drängen kom och stolt räckte fram sitt, som han trodde fulländade trä, blev det stort jubel. Tecken Morgonrodnad på nyårsmorgonen anses förebåda nödår. Det finns en härmels efter Ko-Pell Persson, en vida känd kuckelgubbe och viskarl. Då jag steg upp på nyårsmorgonen 1867 var himlen alldeles röd. Och då grät jag. Man säger i i Gideåberg: nu bli e tö, för stensjölansjänten ha teje på sä röschala. Stensjö ligger sydväst om Gideåberg. Teckning: Margareta Grafström Angerman 15

16 En juldag med Jämtskrinda till Sillresåg Min morfar var född på Sillresåg och där bodde nu min mammas farbror Valentin Sellin med sin familj. Vi var ganska nyinflyttade i Dacke och hade 3-4 kilometer ner till sågen. Att ta sig dit vintertid, tillhörde inte det lättaste, i varje fall inte i helgdagskläder. Vi var ditbjudna på så kallat Julkalas. Min pappa spände för nordsvenska Maja, hängde på bjällerkransen och pinglan och stuvade ner familjen i det vi kallade Jämtskrindan. Vi var fem och jag var yngst, nyss fyllda fem år. Pappa satt på kusksitsen, så det fanns plats för oss andra. För mig blev det här inledningen till en epok, som skulle vara i femton år. En femåring har ingen framförhållning. När vi passerade Rödladan och for den branta vägen genom svart storskog ner till inspektorsgården, visste jag inte att ladan i framtiden skulle bli den byggnad, som jag fram till vuxen ålder, skulle ha den största respekten för. I min mammas släkt var de flesta vidskepliga. Det berättades ofta om oförklariga och övernaturliga händelser. Högborgen var just Sillresåg. Sillresåg, mytomspunnen och knuten till mycken dramatik, gränsande till Sillreforsen, Kvarnån och Brättfallet. Sillresåg låg i en gryta på alla sidor omgiven av höga och branta berg. Det här fodrar en förklaring. Här kom jag att i framtiden tillbringa många nätter tillsammans med mina jämnåriga släktingar. Vi läste, spelade kort och det berättades spökhistorier. Vi låg minst två i varje säng. Ändå var jag rädd för allt som inte syntes. Inspektorsbyggnaden var gammal och ständigt omgiven av oförklarliga ljud. Vid besöken dröjde jag mig alltid kvar i det längsta. Jag gick sakta, sakta fram tills jag passerat Rödladan. När ingenting hände, kändes det som en befrielse och jag utnyttjade min förmåga att springa fort och länge. På den här resan hände dock inte något, som gjorde mig rädd. Vid ankomsten bjöds vi till salen, i mina ögon stor och pampig. Valentin var i högform och berättade och sjöng. Han talade om att han vid en resa till Östersund besökt en raksalong, där han berättade och sjöng så att både klippningen och rakningen blev gratis. Jämtland är ett härligt land, fyllt av rikedomar. Koppar, silver, guld, blir den ej utan, som kan riva ner Oviksfjällen eller Åreskutan För första gången såg jag och fick dricka svagdricka. Eftersom Bodackeligan var i full verksamhet, ställde jag frågan: Har ni hembränt här också? Jag trodde vi var bjudna på hembränt. Förmodligen somnade jag på resan hem. Den gav i alla fall inte något bestående minne. Epilog Jag är åttiotvå år, men skulle trots att jag inte tror på spöken, inte kunna tillbringa en natt ensam på Sillrsåg. Barndomsminnerna sitter för djupt drunknade två av arbetarnas fruar när Kvarnån översvämmade på Midsommardagen drunknade elva kvinnor i Sillreforsen på väg till gudtjänst i Liden. En av kvinnorna var sågverksinspektören Norsteins fru. Hon hade ett sex veckor gammalt barn, som inte klarade sig utan sin mamma. Den svartklädda person med vitt skjortbröst, som brukade synas i ett av fönstren, var enligt folkmun sista inspektorn Orstadius. Nog borde det var Nordstein, som man kan gissa hade ett ansvar för att olyckan kunde ske. Detta är skribentens fundering. Sven Söderqvist, Lidens hembygdsförening Tomas-dagen en viktig dag Den roligaste dagen på julen var, när jag fick följa med min pappa till hygget för att hämta hem den ved som behövdes över julen och det var på Tomas-dagen. Det skulle ju eldas i spisen och i kakelugnarna och i murpannan i lagården också. Korna skulle inte heller frysa. På Tomas-dagen den 21 december skulle allt tungt arbete göras undan. Pappa jobba på sågen, berättar en gammal ångermanlänning, men han hade ett skogshygge, som var vårat och där hade pappa huggit veden förut. Så vi tog oss dit för att hämta. Jag fick en liten gran också. Sen bruka pappa söka och ta ämnen också. Om han såg nå n krogig gren, som kunde passa till handtag eller så, tog han den. Ha sa alltid, att man ska ta kroken där den väx å int när den behövs! För då kan man få söka länge. Margareta Grafström 16 Angerman

17 En julottehistoria från Högsjö i början av 1800 talet (Nedtecknad av Erik Johan Dahlberg i By, Högsjö socken född 1882 död 1962) Det fina slädföret på juldagsmorgonen hade lockat mycket folk till kyrkan. Det var bitande kallt så man hade pälsat på sig ordentligt, allrahelst de som var långväga ifrån. Tidigt på morgonen, eller man kan säga på natten, hade man åkt från Sela den gamla vintervägen över skogen förbi Näs fäbodar och Flattom för att hinna i tid. Man skulle ha tid på sig att hälsa på bekanta och för att få sig en styrketår innan ottan började. En del gubbar hade liksom av ren anständighet inte tagit mer av det medhavda julbrännvinet än att de var smått trevliga, andra som inte ville vara med om någon ransonering, det var ju jul, blev med tiden rätt så överförfriskade. Då prästen anlände blev det bråttom för allmänheten att samla sina anleten för att kunna hälsa värdigt ifall man kom i vägen för honom. Kyrkan blev fullsatt, julpsalmerna sjöngs, julevangeliet lästes och det hela var som det var brukligt en dåtida julotta. Men rätt som det var inträffade ett pinsamt intermezzo, prästen gjorde en paus i sin predikan och sade: Två man leder ut Ol Mickelsen ur guds hus! En uppmaning som ingen tycktes hågad att åtaga sig. Skälet till utvisningen var att julbrännvinet började göra verkan och Ol Mickelsen från Sela pratade och gormade så att andakten stördes. Erik Eriksson, Ol Mickelsens granne tillika sexman som hört uppmaningen från predikstolen visste att om fyra man skulle hjälpas åt, skulle de inte lyckas få ut honom, ty Ol Mickelsen var utrustad med jättekrafter. Erik Eriksson fann på råd. Han stegade ut i kyrkgången och till den plats där hans granne satt och sade i förbindligaste ton: Hör ji grannars far, ska vi gå ut och få oss en sup? Anbudet antogs och två man marscherade i ganska god otakt ut ur kyrkan. Erik Eriksson som väckt förslaget om supen fick förståss upp pluntan och det smakades under ömsesidig belåtenhet. Det ransonerades inte på brännvinet under julottefärden. Tack ska du ha sa Ol Mickelsen, men hörde du va prästen sa från predikstolen? Erik Eriksson (en av de största spjuvrarna som funnits i Högsjö) sa: Jo han ville du skulle in på middag i prästgården i Hundsjö Å jäsiken, nu ska du fo si att han tänk betala mäg för smöre som han ä skyldig för sa Ol Mickelsen. Julottan var i det närmaste slut så det var lite mening att gå in i kyrkan igen, hästarna skulle efterses och kosan ställdes till stallet. För Ol Mickelsen blev det ingen kappkörning på Mörtsjön den julen, han tövade så länge som möjligt att spänna för. Han ville nämligen att prästen skulle komma hem lite i förväg så att mottagandet i prästgården på det sättet skulle få en värdigare prägel. Hustrun envisades och ville hem lyckligt okunnig om vad som avhandlats utanför kyrkan. Omsider bar det i väg och kommen till vägskälet i Hundsjö vek han trots protester från hustrun, som anade argan list, av mot prästgården. Snart stod ekipaget utanför ingången till prästgården den smällkalla juldagen. Ol Mickelsen väntade ivrigt att vederbörligen bli mottagen till gästabudet. Väntan blev lång, ett ljus började så småningom gå upp för Ol Mickelsen att han var skojad av sin alla tiders granne Erik Eriksson. Om hur saken utvecklade sig för de väntande utanför prästgården blev en noga bevarad hemlighet, men det lär ha grämt honom mycket att han inte fick betalt för smöret. Raskt gick färden över skogen till Sela och snart var man hemma. Erik Eriksson passade på då han såg Ol Mickelsen hemma och gjorde sig ärende så de möttes på stallbacken. Ä ji redan här? sporde han. Jo vi hörde nog toket både du å jäg blev svaret. Sven-Erik Landin Sista lördagen i februari är det sedan många år en träff för alla hembygdsvänner på Länsmuseet Murberget, så även Närmare information följer längre fram, men vik redan nu 28 februari för Hembygdens dag på Murberget! Angerman 17

18 Arnäs hembygdsgård Fem kilometer norr om Örnsköldsviks centrum, i Arnäsvall, ligger Arnäs Hembygdsgård, centralt belägen i nära anslutning till E 4. Hembygdsföreningen bildades 1930 när ett antal hembygdsentusiaster beslutade sig för att bilda en förening. De första åren var verksamheten inhyst i en liten stuga på Vallen. Senare skänktes ett markområde till föreningen från Överöns ägor och 1934 sattes den första byggnaden upp på hembygdsområdet. Den stod ursprungligen i Sörbrynge, som ligger efter gamla riksvägen, ett stenkast söder om den gamla stenbron från 1700-talet över Bryngeån. Bryngegården, som den kom att kallas, är från tidigt 1800-tal och nyttjas idag som museibyggnad där rummen är inredda i tidstypisk stil från olika perioder. Dagens Hembygdsgård var ursprungligen en mangårdsbyggnad som stod på en jordbruksfastighet i Övervike. Gården förvärvades av Fornminnesföreningen i Örnsköldsvik och uppfördes 1918 intill Fornhemmet, det som idag kallas Ödbergska gården. Huset kom inte till användning utan blev stående och började förfalla. När Örnsköldsviks museum övertog Fornhemmets samlingar blev gården över och kommunen erbjöd Arnäs Hembygdsförening att överta den. Sedan 1983 står den på hembygdsområdet och är, efter en grundlig upprustning, ett naturligt centrum för föreningens verksamhet. En bagarstuga, hitflyttad från Ravesta, finns tillgänglig för tunnbrödsbak. Vidare finns uppfört och bevarat ett av de 50- talet kyrkstallar som förr stod i närheten av kyrkan. Både Hembygdsgården och bagarstugan är året om tillgängliga för uthyrning. En liten timrad bod med nävertak, den s.k. brännvinsboden, uppfördes ursprungligen i Övervike där den användes för utminutering av spritdrycker sedan staten, eller som man sa då, Kronan år 1860 avskaffat rätten till husbehovsbränning och övertagit försäljningen. Nätterlundsboden, med dess samlingar, testamenterades till hembygdsföreningen av den store hembygdsentusias- Svanskota från den strandade valen. Den mäter 39x54 cm och är 30 cm hög. Arnäs hembygdsgård. Byggnaden är från tidigt 1800-tal. ten N. J. Nätterlund. Efter hans bortgång kom boden i föreningens ägo Den är byggd i förenklad nationalromantisk stil och har således inget samband med norrländsk byggtradition. Det mest intressanta med boden anses vara smidesbeslagen på dörren som tros komma från någon kyrka eller något kapell i trakten. En kornhässja är också ett inslag i bilden av området. Stybbersmarks kvarn med tillhörande kvarnbastu ägs och vårdas av föreningen. Kvarnen är, att döma av det stora antalet utslitna kvarnstenar som funnits på platsen, av mycket hög ålder. Kvarnplatsen är flitigt besökt både av bilburna besökare och av vandrare på Arnäsleden, en mer än 7 mil lång vandringsled som följer gamla stigar och byvägar i en slinga runt hela socknen. Arnäs hembygdsförening ansvarar även för skötseln av vandringsleden. Bland föremålen i samlingarna kan nämnas en samling risslor helgdagsslädar som fram till början av 1960-talet användes vid föreningens årliga slädfärder under senvintern. På grund av de snöfattiga vintrarna under senare år och brist på skackelvana hästar har utfärderna numera upphört. Ett antal valben som förvaras på hembygdsgården har på senare tid väckt intresse från Uppsala universitet, där forskning bedrivs kring blåval. Benen härrör från en val som strandade vid Nätrakusten 1658 (se artikel i Johan Nordlander-sällskapets tidskrift Oknytt nr ). En ansenlig samling stenåldersföremål illustrerar socknens förhistoria. De är dokumenterade i bild och skrift samt sparade på CD- ROM skiva. Milstenen från 1660 med texten 61 MYHL inhugget i kalkstenen kan också nämnas. Bland de mer spektakulära föremålen är en människoätande haj och en säl, båda lyckligtvis uppstoppade, de tillhörde en gång ett kringresande sällskap som mot betalning förevisade dem. Medlemsantalet är omkring 300. Bland aktiviteter kan nämnas midsommarfirande, Hembygdsgårdarnas dag, gudstjänster, hantverksmässa och julgröt. Den just nu aktuella 1700-tals-veckan med olika inslag som anknyter till detta sekel avses få en fortsättning med nya teman i samma anda. Seth Häggqvist, ordförande i Arnäs hembygdsförening Foton: C-H Jonsson 18 Angerman

19 Ett julminne för hela familjen Någon kanske minns julen - nyåret När storm och blötsnö drabbade kustsocknarna i Ångermanland och skogen bröts ned som tändstickor och bygderna mörklades. Eländet började vid 4:e advent och under en treveckorsperiod var vår by strömlös i fjorton dagar. En katastrof med tanke på bl.a. mjölkmaskiner, frysar m.m. Med värmen inomhus var det mindre problem. Då de flesta hade vedspisar och vedeldade värmeledningspannor. Det som följer är vår familjs egen upplevelse under dessa dagar. Söndagen 4:e advent hade jag och min kusin stämt möte i Härnösand, då hon skulle komma från Stockholm och medverka i ett juloratorium i domkyrkan. Jag ville så gärna åka dit och lyssna men det fanns lite komplikationer. Vi hade en 6 månaders baby i familjen och som fortfarande delvis ammade. Så fanns en storebror på 6 år. Nog skulle jag väl kunna lämna hemmet några timmar på kvällen! Väglaget var väl inte det bästa med ganska mycket blaskig blötsnö, men min kära folkvagn hade nog gått i värre före. Så händer det som inte får hända! Strömmen går när lillebror ligger på skötbordet! I skenet av stearinljus blir han ändå en ren och fin liten baby redo för kvällsmys med pappa och storebror. Pappa som var i ladugården för att göra kvällssysslorna lite tidigare och ställa upp för sin äkta hälft kommer inrusande. Stopp mitt i mjölkningen, byte till handmjölkning men man måste ju kunna se! Var finns våra gamla fotogenlampor och visst har vi en lykta, vrålar han. Vi famlar runt ned stearinljus i händerna. Ficklampan var livlös! Hittar lyktan och en skvätt fotogen. Tittar på klockan. Måste nog fara snart om jag skulle hinna tillkyrkan i tid. Storebror får hålla den lille i sällskap på golvet tills pappa är klar med djuren. Och jag sticker i väg i ungdomlig sorglöshet!! Hade det varit idag 40 år senare hade mitt handlande givetvis varit ett annat. Stannat hemma och hjälpt till och rett ut eländet tillsammans med den övriga familjen. Hur gick då resan till stan? Lyckligt men jag minns att det kändes lite domedagsstämning att se hela Norabygden försänkt i mörker. Tror inte jag mötte en enda bil. På andra sidan älven var det fullt ljus! Julafton! Fortfarande strömlöst! På natten hade ytterligare blötsnö fallit. Byns gubbar samlas vid mjölkbordet för att vänta på mjölkbilen. Ingen plogbil! Skulle något fordon över huvud taget ta sig fram? Någon hade talat med elbolaget och fått besked att ingen ström var att räkna om man inte fick hjälp med att rensa ledningarna. På den tiden hade ledningsgatorna minsta möjliga bredd och träden hängde nu kors och tvärs över och kring ledningarna. Man bestämde: Alle man ut! Telefon till elbolaget: Bryt strömmen till byn så går vi ut! Ett farligt uppdrag att kava fram i djupsnön i ledningsgatan utrustade med yxor, sågar båtshakar, rep och diverseandra finurliga redskap allt medan träden svajade och small av här och där på grund av snötyngden. O la la! Vid två-tretiden på dagen var det värsta bortrensat och man kunde slå på strömmen. Kl ! Ett magiskt klockslag! Kalle Anka! 6-åringen jublade! Men så nästa katastrof! Bara grus i TV-rutan! Stormen hade slitit av antennkabeln, som hängde ner från taket. Det går å laga mamma, tjöt han. Rustad med ficklampa, isoleringstape samt en tång skred jag till verket på utsidan väggen och givetvis var det mitt i blåshålet. Men hur skulle jag veta när det blev kontakt? Pojken fick stå innanför fönstret och skrika Nu! Det gällde att hålla kabeländarna mot varann och snabbt vira tape. Med ficklampan i munnen. Lättare sagt än gjort, då stormen slet och drog åt alla håll. Efter flera misslyckade attacker kom vi så i sändning. Mamma, när blir det julafton? Vi får väl se när pappa kommer hem. Han kom hem blöt och hungrig vid 8-tiden på kvällen. Då åt vi gröt och skinka och 6-åringen fick ett paket och gick till sängs med löfte att det skulle bli mera julafton nästa dag. Och det blev det och då kunde vi hämta min pappa, som bodde i grannbyn och suttit insnöad hela julafton. Så förflöt dagarna fram till årsskiftet. Man skulle ha kunnat ha vadslagning om ström eller inte ström. Nyårsafton 1966! Ingen ström! Goda vänner kom på besök med försenade julklappar till barnen. Vi hade en härlig kväll med levande ljus i granen. Sedan dess har aldrig ljushållarna tagits fram! Fram på nya året började vi förstå stormskadorna i skogen. På vissa ställen var det rent omöjligt att ta sig fram. Stammarna låg som plockepinnspel. Det tog flera år att reda upp och städa i skogen för vår del. 6-åringen? Ja, han blev elektriker!!! God jul och Gott Nytt År utan strömavbrott! önskar Astrid Westin Nora hembygdsförening Angerman 19

20 Kring Holm och Stöndar Förbundets höstmöte var i år förlagt till Bettans konferenscenter på f.d. Stöndars lanthushållsskola. Dagens tema hade lockat ett 50 tal ombud från de ångermanländska hembygdsföreningarna. Förbundsordförande Ann Renström hälsade välkommen varefter följde en parentation över den under många år inom förbundsstyrelsen verksamme hedersmannen Sigfrid Fahlén Sollefteå. Vackert draperad i sin moders ungmorsklänning med mönster från Ångermanlands hemslöjd inledde förra rektorn Britt Gustawson sin historik kring Stöndar. Fängslande och inlevelsefullt berättade hon om skolans historia liksom om sin rektorstid mellan Född i Småland kom hon som barn med föräldrarna via Hampnäs till Tvillingsta lantmannaskola där föräldrarna var verksamma. Hon kom senare att gå i sin moders fotspår med utbildning vid Fredrika förbundets lanthushållsskola i Rimforsa. Stöndars mangårdsbyggnad som under 1800 talet byggts av Johan Nordenfalk på Holm inköptes av Boteå kommun till ålderdomshem. År 1920 började ladugårdsskötarkurser i samarbete med Hushållningssällskapets försöksgård i Offer tillträdde skolans första rektor Ellen Persson en tjänst hon innehade i 39 år. Vid den tiden fick skolan ofta besök av den legendariska länsmejerskan Anna Kron från Härnösand. Lantmanna utbildningar fanns vintertid och 3,5 mån lanthushållsutbildning sommartid. Utbildningen vid skolan gav allehanda praktiska och teoretiska kunskaper i ett lanthushåll, som matlagning, textilier, väv- och syteori med egna alster skötsel, av trädgård och fjäderfän mm. Några händelser i korthet: År 1935 brinner huvudbyggnaden. Ny byggnad invigs Landstinget övertar verksamheten Skolan får besök av kung Gustaf VI Adolf Huvudbyggnaden brinner 1960 och flygelbyggnaden När den nya skolbyggnaden tas i bruk 1964 får man tillgång till moderna lokaler för köksutbildningen. Kurser tillkom i hälsolära, barnskötsel och familjekunskap Gymnasieskolan införs Skolan som fungerade som internat ordnade ibland fester och även kurser i folkdans. Den här dagen fanns flera före detta elever närvarande varför ömsesidiga min- 20 Angerman nen och hågkomster ventilerades. Inte minst intresserade de fotoalbum från gångna verksamhetsår som Britt lade ut till beskådande. Britt berättade även om det märkliga ointresset från skolans huvudmän vid kursintagningarna under skolans senaste år. Den nya gymnasieskolan infördes 1971 och utbildningen vid Stöndar var måhända väl könsinriktad. Lanthushållsskolan läggs ner Att utbildningen vid skolan var allsidig råder däremot inget tvivel om. Efter en mättande och god lunch följde en uppskattad underhållning av Peter Osslund (barnbarn till Helmer) med berättelser och anekdoter samt sång till gitarr. Därefter var det dags för Pia Hedberg att berätta om gravfältet vid Holm. Fältet innehåller 20 olika gravar eller fornlämningar från e.kr. varav nio är vetenskapligt undersökta. Den största med 20 meters diameter innehöll förutom den dödes brända ben, pilspetsar av ben, björnklor samt en glasbägare med pålagda trådbågar, den nordligast funna i Sverige och tillverkad i Västeuropa. Fynd av arabiska mynt visar även på kontakter med främmande kulturer. Därefter övergick Pia till att berätta om Holm, Sveriges nordligaste säteri. Den förste som nämns är underlagmannen Evert Hindersson som på 1500 talet sammanfört de fyra byarna Harleken, Oppom, Holm och Staberg. Hindersson avled 1624, efter hans arvingar övertog friherre Carl Larsson Sparre, Holm Egendomen omfattade vid den tiden cirka 150 seland. År1674 fick Holm status av säteri vilket innebar skattefrihet men i gengäld skyldighet att rekrytera soldater när kungen behövde. Sparre anlade även Graninge bruk Efter Sparre följde en lång kedja av släkter som bott på Holm. Dessa har på olika sätt ägt eller påverkat bruks och industriutvecklingen i södra Ångermanland. Släktnamn som Polack, Classon, Noreen(adlad Nordenfalck), Rinnman, Gjörud, Norberg och Hedberg. Släkter som påverkat utvecklingen vid bruk och industrier i Graninge, Gålsjö, Bollstabruk, Forsse, Utansjö, Björkå, Lungvik och Hallstanäs. Byggnaderna vid Gålsjö skänks 1951 till Härnösands stift. På Gålsjö har Ångermanlands hembygdsförbund under många år haft sitt årliga höstmöte. Ombud vid höstmötet Holms skogar tas över av SCA Holm säljs 1985 och drivs som ekologiskt lantbruk. Byggnaderna som nu är kulturmärkta består av huvudbyggnaden från slutet av 1700 talet, med övervåning bevarad intakt och som använts för representation, en flygelbyggnad i samma stil som huvudbyggnaden i en våning, ett timrat magasin från 1879 i två våningar som flyttats från Sånga Mo där det fungerat som militärförråd. Förbundsordförande Ann Renström informerade och rapporterade om Hembygdsrörelsens grundsyn, Tidningen Angerman, om förlagsverksamhet, Kulturutmärkelsen, föreningen Hamnmagasinets vänner i Nyland hade sökt och fått medlemskap, accesstjänster mm., rapporter från resor, Riksstämman i Kiruna, Registreringskommittén, Byggnadsvårdkommittén, försäkringskonferenser, Hembygdens dag 28 februari 2009 och inbjudningar till övriga möten och konferenser. Solveig Nordin- Zamano återflyttad ångermanländska med guideutbildning informerade om sig själv och sitt specialområde Linnés resor och lärjungen Peter Löfving. Den välkomponerade dagen avslutades med en diskussion kring hur vi kan väcka politikerna inom kommunerna, länsstyrelse och landsting för kommande stora underhållskostnader på våra hembygdsgårdar, och vårt ideella kulturarbete som omräknat i arbetstimmar blir mångmiljonbelopp. Mötets mentor, Tommy Lindh såg till att tidsschemat hölls, tackade föredrags-och underhållare, kom med sammanhållande kommentarer, liksom förslag till ekonomisk förstärkning inom rörelsen. Ångermanlandssången med Albert Vikstens text satte punkt för ett givande höstmöte. Sven-Erik Landin