C-UPPSATS. Ryssland och konflikten i Tjetjenien

Transkript

1 C-UPPSATS 2007:315 Ryssland och konflikten i Tjetjenien Tony Pedersen Luleå tekniska universitet C-uppsats Statsvetenskap Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap 2007:315 - ISSN: ISRN: LTU-CUPP--07/315--SE

2 Innehåll 1 Inledning Syfte Metod/ Materiell/ Källkritik Disposition Nationalism Religion och kulturen Muslimsk fundamentalism Diskussion och analys Kaukasus regionen Stalins terror Chrusjtjov avstalinisering Perestrojka och Tjetjenien Oljan Dudajev- utmanaren Politisk kaos i Moskva Dudajev tar makten Ryssland går med i kriget Gott nytt år Groznyj Rysk framgång Nytt Krig- och terror Terrorism som vapen oktober Tjetjenien idag Slutsats

3 1 Inledning 1991 var Sovjetunionens kollaps ett faktum. Årtionden av upprustning och massiva utgifter inom det sovjetiska försvaret, med syfte att förebygga ett kapitalistiskt hot från väster, hade haft sitt pris. Den 31 december upplöstes själva Sovjetunionen och ersattes av 15 självständiga republiker och 1993 bildades den Ryska Federationen som ger presidenten en stark ställning men förutsätter att regeringen har stöd från parlamentet, Duman. En av republikerna som inte fick privilegiet att förbli självständigt är Tjetjenien som ligger i sydvästra delen av den ryska federationen. Efter Sovjetunionens kollaps ställde den tjetjenska statsmakten ett självständighets krav på Ryssland men dåvarande president Boris Jeltsin var starkt emot detta och inledde aldrig några seriösa förhandlingar. I september 1991 avgick den sittande regeringen efter påtryckningar från den tjetjenska självständighetsrörelsen, som leddes av den tidigare generalen för sovjetunionens flygvapen, Dzjochar Dudajev. Ett folkval utlystes och med en förkrossande majoritet valdes Dzjochar till landets president. Direkt efter segern utlyste president Dzjochar Tjetjenien till en självständig stat. Moskvaledningen agerade med att luftlandsätta trupper i Tjetjeniens huvudstad Groznyj, dock blev detta ett fiasko och trupperna drogs tillbaka. I juni 1992 delades Tjetjenien- Ingusjien i två, och Ingusjien blev en del av Ryssland. En massflykt utbröt och över icke tjetjener flydde landet, följdaktiges kollapsade den tjetjenska industrin då bland de flyende var många ryska ingenjörer (Internet 1) påbörjade väpnade rebeller ett försök att störta president Dzjochar och ett inbördeskrig bröt ut. Ryska federationen stödde rebellerna och skickade mindre trupper till området, detta slutade dock i fiasko då de ryska trupperna blev tillfångatagna och visades upp i media. Moskvaledningen reagerade med flygbombningar och en fullskalig rysk invasion var närstående. I december 1994 enades president Dzjochar och Moskvaledningen om ett vapentillstånd, och den fortsatta konflikten skulle lösas fredligt. 5 dagar senare inledde Ryssland en fullskalig invasion av Tjetjenien, kriget var ett faktum. 2

4 1.1 Syfte Syftet med detta arbete är att studera Ryssland och Tjetjenien konflikten och vilka faktorer som spelade roll när konfrontationen uppkom. Studien fokuserar på följande faktorer: olja, religion, kultur, personer och fundamentalism. Frågeställning - Vad/vilka är de viktigaste motiven till varför Ryssland inte vill tillåta Republiken Tjetjenien att bli självständigt? 1.2 Metod/ Materiell/ Källkritik Den teoretiska ramen för detta arbete kommer att grunda sig på nationalism där Ernst Gellner har forskat mycket inom detta ämne. Gellner menar att man tillhör samma nation om man delar samma kultur och om individer kan känna igen varandra såsom tillhörande nation. Gellner definierar statens roll och hur nationalisterna i allmänhet har sett på den politiska maktfördelningen. Detta arbete ska studera om den nationalistiska teorin kan implementeras på Tjetjenien konflikten. Denna studie kommer att grunda sig på faktalitteratur, Internet, rapporter, målbilden är att nyttja kvalitativ information och därefter skapa en egen bild av konflikten med en metod diskussion. Källorna som ska användas anser jag som pålitliga då det är erkända forskare och författare inom området. Dock måste jag vara observant på den information som jag kommer att finna på Internet, det finns grupper som är väldigt subjektiva och vill ge en bild som endas gynnar dem själva. Vill dock framhäva två av böckerna som har används i denna studie, Annas Politkovskajas båda böcker är väldigt bra intressant och bör läsas för den intresserade. 1.3 Avgränsning Denna studie kommer att fokusera främst på konfliktens bakgrund, det historiska perspektivet och syftet/frågeställningarna som är upplagda. Författaren vill inte sätta några tydliga avgränsningar, eftersom alla faktorer och fakta som dyker upp under arbetets gång skall granskas och värderas. 3

5 1.4 Disposition Arbetet börjar med en historisk tillbaka blick för att ge läsaren en bakgrund till hur, och varför Tjetjenien kriget uppstått. Därefter följer en teoretisk del där nationalism granskas och begreppen utreds, studien nyttjar Ernst Gellners tankar och idéer om nationalism. Därefter följer en empirisk del där fakta som är relevant för arbetet läggs fram, d.v.s. hur kriget uppstod, varför och resultatet av konflikten, samt hur situationen är idag. Paralleller kommer att dras mellan teorin och empirin vilket kommer att resultera i en slutsats, där arbetet försöker besvarar de frågeställningar som är ställda. 4

6 2 Nationalism Nationalism är en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället (Gellner 1997:21). Gellner menar att samhällsorganisation och kultur är beständiga och att stater och nationalismer inte är det. Detta är en central och viktigt del i Gellners teori om nationalismen. Problemet är att många nationalister inte erkänner och inser detta faktum. En centraliserad stat är en viktig del av en nationalstat men den är inte universal. Det finns t ex statslösa stamsamhällen inom vilka ordningen upprätthålls genom maktbalansen mellan olika segment av stammen och inte av en central myndighet (Gellner 1997:21-27). Nationalismen ser sig självt som universellt, evig naturlig och giltig princip. Med det menas att det är naturligt att människor vill leva bland sig egen sort, att de ogillar att leva med människor från en annan kultur, och framförallt att de avskyr att styras av dem. Nationalism är enligt Gellner en modern företeelse som kommit med industrialiseringen. En av industrivärldens två huvudsakliga principer för politisk legitimitet är ekonomisk tillväxt och nationalism, enligt den nationalistiska teorin. Regimer är acceptabla om de förmår skapa tillväxt. Ett exempel som anges är hur kalla kriget slutade med att Sovjetunionen som stat inte kunde skapa tillväxt i samma takt som sina motståndare (Gellner 1997:44-46). Rörligheten och anonymiteten är två andra saker som präglar det moderna samhället samt arbetets semantiska karaktär. I den agrara världen arbetade de flesta människor med sina muskler. Inom industrisamhället är fysiskt arbete praktiskt taget okänt. Det som en gång i tiden räknades som muskler räknas idag till läskunnighet och bildning. Men enligt liberaler och marxister, än hur otroligt det låter, så är de överens om en sak, deras argument för nationalism: 1. Etnisk fientlighet och separatism kräver kulturella skillnader, för utan dessa, hur kunde etniska grupper, nationer identifiera sig själva och urskilja sig från sina fiender? 2. En industriell samhällsorganisation nöter bort kulturella nyanser. 3. Därför nöter industrialismen framväxt bort själva grunden för nationalismen. 4. Alltså innebär industrialismens framsteg att nationalismen vittrar bort (Gellner 1997:51-52). Dessa ståndpunkter är väldigt intressanta, men sedan finns det de som menar tvärtom, att industrialiseringen medför att nya och olika kulturella grupper växer fram. Nationalister framhäver att vår tidsålder är nationalismens tidsålder och att ett antal begränsat hög kulturer med politiska anspråk uppstår. 5

7 2.1 Religion och kulturen Ett rörligt samhälle som delar en hög kultur och använder det som sitt främsta verktyg, definierar och avgränsar sina medlemmar, inte efter status utan kultur, eller efter möjlighet att inträda i en kultur (Gellner 1997:97). De egenskaper som en individ har som berättigar denna att tillhöra en kultur är det värdefullaste den individen har. En av egenskaperna är religion, en väldigt viktigt faktor för nationalkänslan. Gellner menar att en religion är protestantisk till typen om den eliminerar eller radikalt reducerar mellanledet mellan lekmännen och individen. Detta gör i princip alla medlemmar till präster i den religiösa gemenskapen, vilket i sin tur förverkligar det universella prästadömet, envar blir sin egen präst. Följden blir att individen måste fokusera på tron läran och skriften. För att förverkliga detta måste individen lära sig läsa, för att kunna tyda texten i den heliga skriften. Denna teori gör religionen till ett maktmedel att ej underskatta. De två processerna, nationalism och protestantismen har en uppenbar släktskap avseende såväl ledande tankar som samhälliga konsekvenser (Gellner 1997:99). Men de två utvecklingarna har gått åt olika håll i vår tidsålder, nationalismen har ökat men så även sekulariseringen. Nationalisterna älskar sin kultur för att de älskar sin kultur, men inte för att det är någon slags ideologisk tro. De värdesätter religionen och är tacksamma för att kyrkan hållit nationalspråket vid liv, samt att det är ett hjälpmedel för gemenskapen. Religion kan ibland vara det enda som skiljer nationer åt, tittar man närmare på serber, kroater och bosnier, språkligt och rasmässigt är de desamma, utom själva religionen. Religionen har spelat en stor roll i nationers kamp mot diverse ting. Ingen kan förneka att katolska kyrkan hade en stor påverkan i Polen mot kommunismen, men Gellner vänder på detta och menar att det är en världslig nationalism som använder tron, och inte tvärtom. Religion har under historiens gång alltid haft en påverkan på medborgarna och staten, kyrkan har alltid haft makt, det senaste århundrade har det tappat makt i t.ex. Sverige, men studerar man övriga världen finns det stater som styrs av religionen. Iran är ett bra exempel där religionen har övertagit rollen som stat. Landet styrs med lagar baserade på religiösa texter och präster har stor politiks makt. Religionen främjar modersmålets ställning i samhället, omvandlar det till högkulturens kommunikationsmedel, i avsikt att främja en tro. Detta bereder grunden till framväxten av en nation. 6

8 2.3 Muslimsk fundamentalism Under och talen hade den muslimska världen genomgått en omvandling liknande den som inletts tidigare i Europa. Majoriteten av befolkningen levde i lokalsamhällen, de flesta människor fick sin sociala ställning vid födseln (Gellner 1997: ). En avsevärd stabilitet rådde i den sociala och ekonomiska strukturen. När våldsamheter utbröt var samhällsordningen densamma i början som i slutet, även om vissa befattningar hade ersatts. Det som dock inte ifrågasätts är att en rörelse ungefär vid 1900-talets början var på väg, en rörelse som rekommenderade reformer. Den fråga som de ställde var: varför hamnade på efterkälken jämfört med väst? Varför skulle Islam, en gång så dominerade och självsäkert få utsättas för erövringar och utländskt inflytande? Svaret är enligt Gellner förvästligande, men detta är bara en liten del. Han ser en likhet mellan Östeuropa, där den ryska eliten såg upp mot västliga trender, men han menar även att det finns djupgående skillnader mellan östeuropeisk och muslimska reaktioner på efterblivenhet och underutveckling. När de ryska populisterna vände sig till folket intresserade de sig för folket som sådant, och tron togs med för att det var det enkla folkets tro. I den muslimska världen är det tvärtom, rötterna har en teologisk innerbörd. När de muslimska reformatorerna förespråkade en tillbakagång till rötterna, menade de inte det enkla folket, utan till den ursprungliga uppenbarelsen så som den förmedlades till Profeten, och som den tillämpades av honom. Det var alltså inte folket som var rötterna, utan tvärtom, folket var den stora besvikelsen. De obildade massorna på landsbygden och i städerna, representerade förfall och okunnighet, flykt från den sanna tron, det var denna tillbakagång som fick skulden för islams försämrade ställning och de förödmjukande förhållanden i början av 1900-talen (Gellner 1997:105). Det Gellner syftar på är kolonialmaktens tid, då västerländska nationalstater ockuperade större delen av Afrika och mellanöstern, vilket i sin tur ledde till att västerländs kultur importerades till dessa territorier. Till skillnad från östeuropéerna, så försökte islam inte att efterlikna väst, istället sattes en konkurrerande modell upp där en genuin närvarande lokal tradition skulle upprättas och underhållas, som under alla omständigheter var en tradition förkroppsligad av en urban, bildad elit och inte av den folkliga kulturen. Detta var reformrörelsen grundläggande hållning, vilket skiljde sig från Europa. Enligt Gellner så har den islamiska fundamentalismen framträtt som den dominerande segerrika tendensen, men han ger sig inte in på en djupare diskussion inom detta område. Islam är unik bland världsreligionerna genom att, än så länge, vara uppenbart oförenlig med den allmänt omfattande tesen om sekularisering, som hävdar att religionens sociala och psykiska grepp avtar med industrialismen (Gellner 1997:106). 7

9 2.4 Diskussion och analys Nationalistiska konflikter har vållat enorma lidande, både direkt och indirekt. Nationalismen är inte bara ett fenomen, det är ett problem (Gellner 1997:125). Det är en olämplig grund för en politisk ordning, detta har historien bevisat. Nationalism vållar grymhet, orättvisa och lidande. Den nationalistiska politiska kulturen bäddar för andra rangs medborgare. Den som inte behärskar kulturen i fråga kommer att bli förödmjukad och kommer inte att accepteras inom den nationalistiska hög kulturen. Hur skall då detta förebyggas? Politisk stabilitet är en av faktorerna menar Gellner. Om nu det politiska systemet ska ändras så bör det ske långsamt och inte abrupt, med facit i hand så finns det inget positivt med de statsbildningar som helt plötsligt har genomgått politiska förändringar, som t.ex. sovjetiska och jugoslaviska statsbildningarna (Gellner 1997:127). Efter stabilitet och kontinuitet kommer rikedom och välstånd. Människor som är rika och som befinner sig i en situation som förbättras, eller tror på förbättring lockas mindre till våldsamma beteenden som skulle slita deras värld i bitar. Människor som är fattiga har mindre att förlora och därmed ett större implement att hamna i våldsamma beteenden, och människor som är desperata kan göra vad som helst. Ett industriellt välstånd mjuknar upp människors beteende och gör dem mindre toleranta mot obehag, vedermödor och risker för våldsamma konflikter. Medborgare i utvecklade länder blir sällan mycket bra eller ivriga soldater menar Gellner. Vårt århundrade har bevittnat en lyckad av territorialisering, som Gellner benämner det, av nationalismen. Den allmänna uppfattningen om en nations makt och prestige består i dess årliga tillväxttal och dess ekonomiska makt, och inte hur mycket av kartan som tillhör en egens färg. Gellners slutliga rekommendationer för hur det nationalistiska problemet bör lösas: Stabilitet är att föredra, destabilisering bör undvikas utan starka skäl och utan att skapa en ordnad övergång till en efterföljande regim; välstånd, centralisering av större ordningskapande funktioner och kantonisering av sociala funktioner; kulturell pluralism, av fetischisering av marken (Gellner 1997:132). 8

10 3 Kaukasus regionen Kaukasusregionen har plågats av väpnade konflikter i århundraden. Folkslagen som lever och bor i detta område är mytomspunna för ett starkt tycke för frihet, självständighet, krigisk och otålighet. Denna mentalitet har troligen tillkommit efter år av rysk dominans i området (Efron 2006:17). Under det första Kausiska kriget , när Tjetjenien och andra närliggande territorier erövrades, deporterades folk från sina marker till Turkiet och Stavropol- distriktet längre norrut. Detta medförde ökade spänningar i området och hela regionen blev väldigt labil. Dessutom förflyttades ryska kosacker in i området för bosättning, vilket skapade ännu mer oroligheter. Plundringar av byar började förekomma, bråk mellan olika folkgrupper, överfall o.s.v. Under denna tid är Tjetjenien bebott av olika nationaliteter, tjetjener, Ingusjierna, kosacker, bergsfolk samt en minoritet av ryssar. Under tsartiden (1870) indelades norra Kaukasus i administrativa distrikt, dock utan eftertanke för de olika nationaliteterna, detta resulterade i ständiga konflikter mellan de olika folkgrupperna (Efron 2006:15). I slutet på 1800-talet genomgick regionen en väldigt snabb och bra ekonomisk tillväxt, mycket tack vare den växande oljeindustrin i regionen. De inbördes konflikterna avtog när välståndet växte. Under början av 1900-talet var den politiska situationen i Europa väldigt instabil, svarta veckan i juli 1914 renderade att Europas stora stater hamnade i konflikt och första världskriget var ett faktum (Internet2). Denna tid präglades i Ryssland av politisk oro. Den ryske tsaren blev avsatt och mördad med familj, och på den politiska banan inkom nu en ny era, Lenins bolsjeviker övertog de makten i Ryssland och utropade Sovjetunionen (Sojuz Sovetskich Sotsialistitjeskich Respublik), den socialistiska revolutionen. Detta fick även påföljder i Kaukasus regionen och Tjetjenien. För att vinna över bergsfolket på sin sida, som slogs med den vita armén, lovade bolsjeviker att dela ut jord och indela regionen med hänsyn till nationell tillhörighet (Efron 2006:16). Konflikterna i regionen blev nu våldsammare, 1923 skriver partisekreterare Mikojan följande brev till centralkommitté om situationen i Tjetjenien: Alla distrikt består av olika nationaliteter och stammar som attraheras av en antagonism grundad på sociala konflikter, konflikter om jord och på traditionell fiendskap. Det pågår också en kamp mellan dem om fördelning av maktpositioner i sovjetiska ledningsorgan (Efron 2006:16). 9

11 Efter inbördeskriget och Sovjetunionens utropande tilldelades äntligen tjetjenerna ett eget autonomt territorium, republiken Tjetjenien bildades 1923, även ingusjierna fick ett eget område. Läget stabiliseras något och 1934 slås Tjetjeniens och Ingusjien ihop till en och samma republik (Internet3). 3.1 Stalins terror Även om tsartiden och inbördeskriget hade varit väldigt påfrestande för bergsfolket i Kaukasus regionen så kan det inte jämföras med Stalins (Sovjetunionens högsta ledare mellan ) terror. Det mest förödande var deporteringen av tjetjener, ingusjier och kabardanier som förflyttades till Sibirien och fjärran östern 1944 (Efron 2006:18). Deras hem och boplatser raserades med marken och i bara Tjetjenien förstördes 1945, 2269 samhällen. Stalins legitimitet för denna akt förklarades med att bergsfolken i Kaukasus samarbetade med Hitler och dennes ockupationsmakt. Den egentliga orsaken var att Stalin behövde massivt med arbetskraft i öster och han löste problemet genom att förflytta människor till industriområden. Samtidigt deporterades andra nationer till Kaukasusregionen från Ukraina, Moldavien, Armenien m.fl. Bara till Groznyj-området förflyttades över människor (Efron2006:18). Efter den stora deportationen blev det än en gång oroligt i området, de kvarvarande tjetjenerna påbörjade gerillakrigsföring mot den nya befolkningen och först i mitten av 1950-talet lyckades man besegra motståndsrörelsen med hjälp av NKVD (sovjetiska säkerhetstjänsten). 3.2 Chrusjtjov avstalinisering Chrusjtjov tog 1958 makten i sovjetunionen som parti och regerings chef, och påbörjade vad som kom att kallas avstaliniseringen (Internet4). Detta innebar att tjetjenerna som deporteras fick återvända hem, detta skapade mer problem än vad det löste. Med deras återkomst flammande konflikten upp igen, detta kunde dock förutses. Inga förberedelse hade gjorts för deras återkomst, varken bosättningar eller ekonomisk kompensation hade utdelas. De hemvändande tjetjener och ingusjier krävde tillbaka sina territoriella områden, med motiveringen att området tillhört dem innan deportationen. Så småningom lugnade situationen ner sig på grund av den hårdhänta sovjetiska diktaturen. Från och med nu var Tjetjenien en republik som styrdes av Moskva. Kritiska röster var förbjudna, folksamlingar och demonstrationer likaså (Efron 2006:18). Under början 1990-talet skulle konflikten bli ohållbar, Tjetjenien som resten av Sovjetunionen var i djup ekonomisk och politisk kris. 10

12 4 Perestrojka och Tjetjenien President Gorbatjov höll sig undan och lät Jeltsin lösa problemet i Tjetjenien. Men Jeltsin hade inte tid. Maktkampen och privatiseringsprocessen av statlig egendom slukade all hans energi (Efron 2006:20). Gorbatjovs beslutsamhet att reformera det ekonomiskt krisdrabbade och politiskt stillastående sovjetsamhället speglades i slagorden perestrojka, ekonomisk omstrukturering, och glasnost, kulturell öppenhet och demokratisering. Gorbatjov hade en helt ny inställning mot västvärlden och med facit i hand kunde han konstatera att den socialistiska sovjetiska politiken inte fungerat. Den nya reformen innebar en rejäl omsvängning för de sovjetiska medborgarna, planekonomin skulle nu ersättas av en effektiv marknadsekonomi (Internet5) började satellitstaterna gör revolt mot kommunistregimen och under fredliga former tvingades sakta men säkert de sovjetiska styrkorna ut ur de östeuropeiska staterna. Sovjetunionen ströp de ekonomiska bidragen och kort därefter störtades kommunistregeringarna. Men det skulle komma fler illavarslande tecken, den ekonomiska stagnationen fick nu även kännbara effekter i Sovjetunionens yttre gränsområden. Här och där i det stora sovjetiska imperiet uppstod nu etniska konflikter, särskilt i Kaukasusregionen, som kunde härledas till dålig ekonomi (Efron 2006:28). På klassisk sovjetiskt manér försöktes dessa oroligheter bekämpas med polisstyrkor, men detta löste problemen enbart kortsiktigt. Den politiska situationen började nu bli väldigt svår för Gorbatjov, inom landet genomfördes missnöjesdemonstrationer och även inom kommunistpartiet började oro att spridas. En av de mest kritiska rösterna var Moskvas borgmästare, Boris Jeltsin, som i framtiden skulle visa sig vara en för allt stark motståndare. Under tiden hade nya politiska partier börjat bildas i olika regioner. Partiet Det demokratiska Ryssland blev mer och mer populärt och i Tjetjenien fortsatte Tjetjenska Folkets Nationalkongress, OKTJN att växa. Det är viktigt att poängtera här hur det Sovjetiska styret byggde på en chauvinistisk politik, genom att placera sovjetiska representanter på alla viktiga poster i republikerna ( bl.a. Tjetjenien). Sovjetiska intressen gick före etniska och nationella behov inom de tillhörande republikerna. Nu när den ekonomiska och politiska situationen var labil försökte regionala ledare att skaffa så mycket makt som möjligt innan hela systemet kollapsade (Efron 2006:28). 11

13 Zavgajev, ordförande i Högsta Sovjet i Tjetjenien- Ingusjien, var en av ledarna som skyndsamt tog sig till Moskva, det var dags att försöka skaffa sig större befogenheter för sig själv. Zavgajev ansåg att tiden var mogen för att ta makten i egna händer, och det var bråttom, runt i Tjetjenien började missnöjespartier att bildas och som alla ville komma åt makten i Tjetjenien. Zavgajev gick ut starkt och lovade att bekämpa arbetslösheten samt att förvandla Tjetjenien till lilla Kuwait, vilket var ett orealistiskt mål (Efron 2006:25). 4.1 Oljan Tjetjenska oljefyndigheter var redan hårt exploaterade och redan 80 % av de beräknade tillgångarna var tömda. Totalt producerades inte mer än 1 % av den årliga ryska oljeutvinningen. Detta räckte inte ens för att utnyttja produktionskapaciteten fullt ut hos de oljeraffinaderier som fanns i regionen (Efron 2006:32), så man raffinerade även olja från Sibirien och Kaspiska havet. Den Tjetjenska befolkningen var inte heller någon majoritet av arbetskraften vid dessa företag. De flesta var ingenjörer och specialister från Ryssland, som traditionellt efter sin examen fick jobb i andra regioner än de hade sin härkomst. Detta var ett medvetet system av regimen som ville skapa rotlösa människor som saknade trygghet i sitt förflutna och därmed blev mer beroende av staten. 4.2 Dudajev- utmanaren April 1991 var den öppna arbetslösheten uppe i 30 % i Tjetjenien, det motsvarade människor i arbetsför ålder (Efron 2006:25). Missnöjet var nu stort och många hade föga förhoppningar för vad Zavgajev lovade. Lägligt dyker Dzjochar Dudajev upp på den politiska arenan, ordförande i oppositionspartiet OKTJN. Dudajev hade en imponerande personakt, född och uppvuxen i Tjetjenien, hade han gjort en framgångsrik karriär inom det sovjetiska flygvapnet. Generalmajor i grad, hade han haft befäl över flygstyrkor i Afghanistan och hade nu precis avslutat sin tjänstgöring i Estland. Han anländer på nytt till Tjetjenien med förhoppningar om en politisk karriär, Dudajev är målmedveten och skyr inga medel för att uppnå sina ambitioner. Dudajev har inga problem att skaffa sig anhängare, han är väl betrodd inom de ryska styrkorna och har många goda vänner i höga militära och politiska positioner. Han börjar kalla på dessa andra tjetjener för att tillsammans med honom bilda en självständig och oberoende stat från Sovjetunionen. Den 9 juni 1991 på OKTJN partikongress förklarar Dudajev Tjetjenska Republiken oberoende från Sovjetunionen (Efron 2006:27). 12

14 Som alla andra stater så behövde även Dudajev en armé, så Dudajev börjar nu aktivt skaffa vapen och rekrytera soldater. Att införskaffa vapen var dock inget större problem, lättillgängliga vapen fanns vid de militära utbildningscentra som plundrades regelbundet. Medan Moskva hade påbörjat nedrustning såg Dudajev till att handla tvärtom. 4.3 Politisk kaos i Moskva Den 21 december 1991 samlas ledarna för de 11 republiker som ingick i sovjetunionen, dagen efter, 22 december undertecknas en deklaration bildandet av Oberoende Staters Samhälle, med detta upphör Sovjetunionen att existera (Efron 2006:46). Den 27 december avgår Gorbatjov, och Jeltsin tar över president posten. Jeltsin påbörjar arbetet med att försöka få ordning på ekonomin och lovar efter årsskiftet att införa en prisreform. Under denna tid var Tjetjenien inte prioritet i Moskva. Allmänt kaos och förvirring rådde i landet, Sovjetunionen hade kollapsat och den nye presidenten Jeltsin hade fullt upp med att få ordning i Moskva. Även om inte Tjetjenien för tillfället var prioriterat så var Jeltsin väl medveten om att Kaukasus regionen måste förbli stabil med tanke på oljan som transporterades genom området. Det gällde att behålla kontrollen och undvika en upplösning av självaste federationen. Även om Sovjetunionen blivit upplöst och flera öststater gjort revolt ville man inte förlora de kvarvarande delrepublikerna. Bästa sättet att behålla kontrollen var att placera trogna och lojala medarbetare i dessa delrepubliker, Tjetjenien var inget undantag. I Tjetjenien skulle den olydige Zavgajev ersättas, och Moskva behövde inte leta länge. General Dudajev verkade vara en bra kandidat, han hade visat sig vara en duglig soldat och en god organisatör, han hade inte tvekat att bomba sina muslimska bröder i Afghanistan. Att han missionerat om ett självständigt Tjetjenien kunde man bortse ifrån, det viktigaste var att han var motståndare mot kommunistpartiet, precis som Jeltsin, och att han redan var på plats och börjat mobilisera. Det viktigaste var nu att avsätta Zavgajev, och det var bråttom, sedan kunde man säkert avsätta Dudajev om det skulle vara nödvändigt (Efron 2006:30). Dudajev (Internet 6) Zavgajev (Internet 7) 13

15 4.4 Dudajev tar makten Strategin var klar, med Moskvas godtycke påbörjade Dudajev nu sin statskupp. I augusti 1991 ockuperade Dudajevs styrkor TV- och radio huset, kontroll över media var en viktig faktor för att få ut sitt budskap till folket. Viktigt att poängtera är att Sovjetunionen var under denna tid fortfarande inte upplöst, detta skulle ske 3 månader senare. För Zavgajev var nu läget extremt pressat. Han tillkallade makthavarna inom Högsta Sovjet till ett krismöte den 6 september, detta möte blev dock inte långvarigt. Inom kort stund stormade oppositionsstyrkor lokalen, kaos och skottlossning förekom och ordförande för kommunistpartiet, Viktor Kutsenko, mördades genom att bli utkastad från genom ett fönster (Politkovskaja 2002:182). Dudajev tvingade Zavgajev under hot att skriva under protokollet som upplöste Tjetjeno-Ingusijska republiken. Givetvis såg Moskva allt detta mellan händerna, Zavgajev hade förlorat sin maktposition och det var för tillfället det viktigaste. Dudajev utlyste ett nytt parlamentsval. Efter att republiken blivit upplöst så proklamerade Ingusjetien att man vill kvarstå i den Ryska Federationen, Dudajev hade dock inte samma planer för Tjetjenien (Efron 2006:33). Det gällde att stärka sin maktposition inför valet, Dudajev använde flitigt massmedia som nu var under hans kontroll, hans kampanj tilltalade många tjetjener, i Dudajevs Tjetjenien skulle kvinnor vara fria från både skolgång och arbete, muslimerna skulle förenas till en stor nation. Den rysktalande befolkningen var dock inte så positiv för separationen från Ryssland, demonstrationer utbröt på fabriker och industrier där ryssarna var i majoritet. Den 27 oktober påbörjades presidentvalet, oppositionen ogiltigföklarade valet men det bekymrade inte Dudajev. Valet gick enligt planerna och Dudajev valdes till president, den tjetjenska revolutionen var genomförd. Valdeltagandet uppgick till personer av en total befolkning på , vilket motsvarar 77 % av de röstberättigade, en anmärkningsvärd hög siffra (Efron 2006:39). Den etniska fördelningen i landet är vid denna tid följande: Tjetjener Ingusjier Ryssar Armenier Ukrainare Judar Vitryssar/Andra (Efron 2006:39) 14

16 Oppositionen var inte sen att organisera ett motstånd och demonstrationer genomfördes för att visa sin vilja att stanna kvar inom den Ryska Federationen. Dudajev styrkor fortsatte att härja och plundra i landet, hans vallöften var helt plötsligt inte så mycket värda. De ryska representanterna började nu på allvar skicka telegram och sändebud till Moskva för att informera om det allvarliga läget. President Jeltsin, som nu hade avsatt Gorbatjov, utlyste undantagstillstånd i regionen. En viktig detalj att tilläga är att under denna kaotiska tid i Ryssland så kollapsade den ryska militären, befälen och soldaterna hade inte fått ut sin lön på månader och lojaliteten var sviktande. I Tjetjenien fortsatte plundringarna av militära förråd medan militären tittade på, ingen var beredd att offra sina liv åt en stat som behandlade sina underordnade på ett sånt dåligt sätt. Moskva kunde därför inte förlita sig på de ryska styrkorna som var stationerade i området (Politkovskaja 2002:185). De ryska befälen ville själva tillgodose sina intressen och sålde vapen till olika kriminella grupper och organisationer, även till dem som förknippades med Dudajev. Men även vissa befäl hade helt enkelt inget annat val, då inte staten kunde betala ut löner så fick befälen skaffa sig andra inkomstkällor. För att upprätthålla den konstitutionella ordningen sände Jeltsin polisens specialstyrka OMON till Tjetjenien för att återta de federala byggnader som Dudajevs trupper plundrat och övertagit. De 300 soldaterna flögs ner, operationen blev dock ett stort fiasko. Soldaterna hade skickats utan ammunition till sina vapen, detta skulle hämtas från en rysk militärbas nära flygplatsen. Dudajevs styrkor hade dock redan plundrat militärbasen och hela operationen slutade med att de 300 soldaterna blev tillfångatagna strax efter att de landat (Efron 2006:43). De följande 2 åren innebar kaos i Tjetjenien. Dudajev var hela tiden motarbetat av opposition och inbördeskrig bröt ut, kriminella grupper härjade fritt i landet och korruptionen var påtaglig. Rättsväsendet kollapsade och ingen vågade åtala eller arrestera de skyldiga. Moskva hade sina egna problem, Ryssland var i början av 1992 drabbat av en hyperinflation på 3000 % och Jeltsin hade blivit utsatt för en statskupp av de sovjetiska anhängarna. Tjetjenien blev som en kloak där alla problem spolades ner i. Alla ryska styrkor hade dragits ut ur landet och Moskva lät inbördeskriget fortsätta. Massflykt drabbade området och alla ryssar flydde landet. Tjetjenien var nu ett laglöst land med en vald president som ägnade all sin tid till att bekämpa oppositionen med vapenvåld (Efron 2006:51-95). Helt plötsligt, efter att i 3 år ignorerat Tjetjenien började Ryssland att agera. I december 1994 undertecknar Jeltsin sitt dekret Avväpning av olagliga militära styrkor och återställande av den konstitutionella ordningen i Tjetjenien. Vad var det som fick Moskva att helt plötsligt agera och sätta in egna styrkor? 15

17 5 Ryssland går med i kriget I december 1994 reser Rysslands försvarsminister Pavel Gratjov till Tjetjenien för att träffa Dudajev, de två kände varandra sedan tidigare och Jeltsin förlitade på att Gratjov skulle kunna tala Dudajev tillrätta. Förhandlingarna misslyckades. Några dagar senare påbörjade den ryska armén sin offensiv, väldigt dåligt förberedda. De olika förbanden hade dålig samverkan, underhållet var under all kritik (Efron 2006: ). Ryska arméns taktik var att anfalla från 3 olika håll. Den ryska armén fick klara order: - stabilisera situationen i republiken - avväpna olagliga väpnade styrkor - återställa säkerheten i republiken med stöd av Ryska Federations konstitution Den Ryska generalstaben utarbetade en plan som omfattade 4 etapper och som enligt planen skulle genomföras under 3 veckor. Etapp1 Skulle ta 7 dygn, 29 nov.-6 dec. Förbereda armén för offensiven. Framrycka på 3 fronter; Mozdok, Vladikavkaz och Kizlyar (Figur 1). Herravälde över luftrummet. Etapp 2 Skulle ta 3 dygn, 7-9 dec. Framrycka och blockera huvudstaden Groznyj i 6 olika riktningar. Etapp 3 Skulle ta 4 dygn, dec. Rensa presidentpalatset, TV- radiohuset skall återtas och andra viktiga objekt. Samtliga rebeller ska avväpnas. (Efron 2006: ). Figur 1 (Internet 8) 16

18 Till skillnad från tjetjenerna hade de ryska soldaterna ingen motivation för strid. Stor del av de ryska styrkorna var värnpliktiga, som knappt kunde peka ut Tjetjenien på kartan. Att upprätthålla den konstitutionella ordningen i Tjetjenien sa dem inte mycket. Varför skulle man till Tjetjenien och skapa ordning när det knappt var något bättre hemma i Ryssland? Den ryska värnplikten skiljer sig markant från exempelvis den svenska. Penalism är vanligt förekommande och förhållandena är väldigt tuffa (Politkovskaja 2004:9-41). Värnplikt, precis som i Sverige, är ett tvång där vägran kan ge fängelse. Föreställa sig hur en soldat som inte vill vara i armén blir tvingad att strida för något som denne inte tror på måste vara svårt. Redan i början av offensiven stod det klart att offensiven inte skulle gå enligt den plan generalstaben utarbetat. Dudajev hade lyckats bygga upp en mindre armé som innefattande ungefär soldater, till det hade han 42 stridsvagnar, 66 pansarskyttefordon, 123 kanoner och automatkarabiner (Efron 2006:119). Dudajevs armé kunde inte jämföras med den Ryska i antal och materiell, hans taktik skulle därför forma sig offensivt. Dudajev visste att han måste utnyttja bergsterrängen effektivt där ryssarna inte kunde använda sina stridsvagnar. Den 11 december ryckte de ryska förbanden in i Tjetjenien, det var endast i norra delen av landet som ryssarna inte stötte på något motstånd, denna del kontrollerades av oppositionen. På de två andra fronterna gick det sämre, båda styrkorna stoppades av civila som spärrade vägarna, samtidigt som Dudajevs trupper besköt dem i bakhåll. De ryska styrkorna hade inte fått order vad som gällde om de blev beskjutna av civilbefolkningen. Kaos uppstod, generalen Gennadji Trosjev, chef för en av de 3 anfallsstyrkorna berättar: I gryningen den 11 december började vi avancera, men redan på eftermiddagen fick vi oroade rapporter: på bron vid infarten till staden Nazran blev militärkolonnen stoppad av civilbefolkningen som leddes av lokala polismän. 10 av våra fordon brändes upp, 6 vältes. Klockan fick jag rapport från stabchefen att i området Gazi-jurt hade våra fordon blivit beskjutna med automatvapen från närliggande skogsparti. Våra första stupade var en menig Vitaleji Maslennikov. Vad tänkte jag då, efter att jag fått rapporten om skadade och stupade? Jag tänker inte ljuga, jag kommer inte ihåg. Jag kommer ihåg att oron kändes i luften, det var rörigt, informationen var dålig, halvlögner blandades med halvsanning..(efron 2006:121) Den 15 december avskedade försvarsministern Gratjov en grupp högre officerare som vägrade att föra in trupper i Tjetjenien. De ansåg att operationen var alldeles för dålig förbered och att en fortsatt offensiv skulle innebära stora mänskliga och materiella förluster. Samma dag gick 17

19 det ultimatum ut som Jeltsin hade ställt till Dudajev, lägg ner era vapen. Ultimatumet fick en motsatt effekt. Ett vapen som en tjetjen erövrar i strid värderar han högre än allt annat. Framgångarna för ryska flygvapnet speglade inte av sig på de ryska markstyrkorna. Enligt planerna skulle man den 9 december ha avslutat etapp 1 och intagit positioner utanför Groznyj, först den 26 december nådde ryska styrkor staden. Den 27 december träffades oppositionsledarna i Tjetjenien, Avturchanov, Gantamirov och Chadzijev och beslöt att bilda en provisorisk regering. Ledarna vände sig direkt till den ryska regeringen med förslag att inleda fredsförhandlingar med Dudajev. Det ryska säkerhetsrådet hade redan fattat ett beslut, operationen för intagandet av Groznyj skulle påbörjas 31 december 1994 (Efron 2006: ). 5.1 Gott nytt år Groznyj Mot nyårsnatten inledde ryssarna sin offensiv som skulle få slut på kriget, fick de kontroll över huvudstaden skulle troligen Dudajev inse att hans frihetskamp skulle vara meningslös. Offensiven inleddes med ett enormt bombardemang av artilleri och bombflyg. Staden var redan innan bombningarna i ruiner efter år av stridigheter mellan Dudajev och oppositionen. Dudajev hade ungefär 3000 soldater förskansade i staden, främst vid viktiga byggnader så som järnvägsstationen, presidentpalatset, TV-radio huset. De ryska styrkorna påbörjade vid midnatt sin framryckning, stämningen var god, efter timmar av artilleri beskjutning borde de sista rebellerna vara döda eller flytt från staden. Taktiken som ryssarna använde sig av att inta staden bröt mot alla militära regler. Styrkorna rörde sig i stora kolonner längst de stora huvudgatorna, soldaterna satt bekvämt i sina bepansrade fordon precis som om de åkte på parad genom Moskvas gator. Dudajev hade gett order om att inte påbörja eldgivningen förrän de ryska styrkorna kommit djupt in i staden. Ryssarna fortsatte sin framryckning tills de kom fram till järnvägsstationen. Nu gav Dudajev order om eldöppnande. 300 granatkastare med artilleripjäser öppnade en väldigt precis eld och slakten var ett faktum. General Trosjev berättar: Den sammanslagna styrkan körde förbi korsningen där den skulle svänga mot stationen, tappade orienteringen och nådde sedan fram till järnvägsstationen där bataljonen från 81. regementet redan hade samlats. Här gjorde översten Savin ett ödesdigert misstag. Han trodde att det inte fanns några fiendestyrkor runt stationen. Bataljonerna placerade sina fordon längs gatorna utan att rekognosera området och utan att ställa ut vaktposter längs färdriktingen trots att man skulle göra det enligt ordern. Tjetjenerna attackerade från tre håll. De sköt med granatkastare och artilleripjäser (Efron 2006:143). 18

20 Ryssarna förlorade den natten 1500 soldater och officerare och 2500 soldater sårades, hur många som sen tog av sina skador finns det inga uppgifter om. Även de tjetjenska styrkorna led stora förluster men inte i närheten så många som ryssarna. Operationen blev ett misslyckande, de viktigaste punkterna i Groznyj ägdes fortfarande av tjetjenerna. Efter fiaskot var dags för ännu en omstrukturering inom den ryska ledningen. Flertal högre befäl fick sparken, och detta gav även effekt, de ryska styrkorna blev nu mer sammanordande. Men det som oroade Moskva mest var att kriget började nu bli allt för utdraget. De 3 veckorna som hela kriget skulle ta var nu förbi, och Groznyj var ännu inte under kontroll. Den 12 januari påbörjades en ny offensiv. 5.2 Rysk framgång Ledningen i Moskva var nu pressade, hemma opinionen skulle inte tolerera ett utdraget krig, Groznyj skulle till varje pris intas. De hårdaste striderna pågick även denna gång vid järnvägsstationen och presidentpalatset. De ryska trupperna tvingades att inte de tjetjenska motståndsfästerna en efter en. Vid mitten av januari blev vädret bättre och ryssarna kunde åter igen utnyttja sitt flygvapen mot tjetjenerna. Fokus lades på presidentpalatset där man misstänkte att Dudajev gömde sig. Den 19 januari intog ryska styrkor presidentpalatset, dock var inte Dudajev där, han gömde sig i ett sjukhus med 15 livvakter och 200 gisslan (Efron 2006:150). I och med detta förklarade Jeltsin att etapp 4 var avslutad och den konstitutionella ordningen i Tjetjenien var återställd. Dock så var det inte i verkligheten. Fortfarande kontrollerade Dudajevs styrkor vissa delen av staden och den ryska generalstaben planerade nu slutanfallet. Det sista anfallet mot Groznyj blev en av de blodigare slagen. Tjetjenerna satte in alla sina styrkor, men den ryska generalstaben var beslutsam om att fortsätta offensiven. Under hela februari månad fortsatte stridigheterna i Groznyj men i början av mars upprättade den ryska armén en blockad runt staden och hela staden rensades på seperatisterna. Dudajev och hans kvarvarande styrkor flydde söder ut mot bergen och intog nya försvarspositioner runt bergen. Groznyj var intaget och nu gällde det att bli av med Dudajev. Slaget om Groznyj kostade ryssarna 1426 stupade, 4630 sårade och 96 krigsfångar (Efron 2006:153). Tjetjenerna förlorade 7000 i stupade och 600 fångar. Tjetjenerna ville nu förhandla om fred, den ryska militärledningen var emot detta men politikerna i Moskva accepterade erbjudandet. Den 26 april 1995 skrev Jeltsin under ett dekret om vapenvila och i juni skrev båda parterna på ett fredsavtal. 19

21 6 Nytt Krig- och terror Under hela 1996 fortsatte striderna mellan ryska trupper och Dudajevs separatister, detta var dock inget som Jeltsin eller Moskva ledningen talade högt om. Dudajev hade nu tappat makt och en av hans närmaste män, Aslan Machhadov skötte nu förhandlingarna med ryssarna. Nu i augusti 1996 efter månader av strider, fast officiellt var det fortfarande fred, ville Moskva plötsligt få helt slut på stridigheterna i Tjetjenien. Den 22 augusti tvingades de ryska generalerna att skriva på ett nytt fredsavtal med Machhadov som innebar att ryssarna skulle lämna Tjetjenien. Den ryska arméns högsta ledning var rasande, efter alla de blodiga striderna, allt kaos som varit de senaste 2 åren, skulle man plötsligt lämna regionen. Avtalet innebar inget erkännande av Ryssland att Tjetjenien var en egen stat. Det viktigaste var att få slut på stridigheterna och det fort (Efron 2006: ). Den ryska armén betraktade detta som ett svek från regeringens sida, men det fanns två orsaker till varför Moskva fick nu så bråttom. Det ryska presidentvalet började närma sig och olja. Dudajev som hade varit en av huvudpersonerna i konflikten blev nu mer och mer paranoid. Hans liv slutade med att en rysk målsökande robot träffade huset han befann sig, Maschadov tog nu över rollen som ledare och efter fredsavtalet bildade han en ny regering. Ett förestående beslut om av det multinationella oljebolaget Amako var förestående. Beslutet gällde vilken väg den azerbajdzjanska oljan skulle flyta. Skulle det bli via ryskt territorium, dvs. Dagestan och Tjetjenien, där det redan fanns oljeledningar, eller via Georgien, Armenien och Turkiet, där det inte fanns någon infrastruktur alls och investeringarna skulle bli enorma? Moskva hoppades självklart på att oljan skulle flyta genom deras territorium, men för det behövdes fred. I samma stund beslutade man även att investera 16,2 triljoner rubel för uppbyggnaden för den tjetjenska ekonomin. Detta skapade givetvis massdemonstrationer i Ryssland, helt plötsligt ska man återuppbygga och investera ofantliga summor pengar i Tjetjenien när inte ens arbetarna i Ryssland fått ut sina löner på månader (Efron 2006:196) Oljebolaget valde till slut att leda sin olja genom Tjetjenien. För att säkra transiteringen föreslog Moskva en komprimisslösning skulle tillfredsställa alla inblandade parter. Enligt förslaget skulle oljeindustrin privatiseras, aktierna skulle delas mellan fältbefälen som i sin tur skulle bevaka ledningen. Förslaget antogs och ryssarna drog tillbaka ännu mer trupper. Under de närmaste 3 åren skulle Tjetjenien drabbas av politisk oro, hatet mot Ryssland skulle bestå och mindre drabbningar skulle ske mellan tjetjenska regeringsstyrkor, oppositionsstyrkor och ryska säkerhetsstyrkor. Så länge oljan flöt obehindrat skulle Moskva blunda ännu en gång. 20

22 6.1 Terrorism som vapen Kriget var slut. Det var slut officiellt, på pappret, men striderna fortsatte. De tjetjenska befälen i fält tänkte inte lägga ner vapnen och underställa sig Maschadovs regering, som redan från början gjort sig löjlig i deras ögon genom att skriva under ett fredsavtal med ryssarna (Efron 2006:198). För att motarbeta Maschadov hade oppositionen valt att stödja sig på religionen. Maschadov var, precis som Dudajev, förespråkare för ett sekulariserat samhälle, medan oppositionen ville basera ett statsskick på religion, islam. I slutet av 1998 ställde oppositionen, bestående av Basajev, Radujev och Israpilov frågan om misstroendeförklaring mot Maschadovs i parlamentet i syfte att störta honom och ändra Tjetjeniens status från republik till ett land styrt av sharialagar. Detta misslyckades och oppositionen utropade ett heligt krig mot ryssland. Nu påbörjades en våg av terroristaktioner mot Ryssland, och det var främst oppositions ledare Basajev som gjorde sina hot till verklighet. Han hade lämnat Tjetjenien och byggt sig en bas i Dagestan därifrån hans styrkor utgick ifrån. Den 31 augusti 1999 sprängdes shoppingcenter i Moskva, 40 människor skadades. Den 9 september sprängdes 2 bostadshus i Moskva, 119 människor dog (Juzik 2004: ). De ryska oljeinvesteringarna var nu hotade, tjetjenerna hade tagit kriget in i hjärtat av Ryssland och den tjetjenske ledare Maschadov visade sig vara maktlös mot islamisterna och det heliga kriget som de hade utropat. För att undvika spridning av terrorattentat undertecknade Boris Jeltsin ett dekret i slutet av september 1999 om förberedelse av en antiterrorist operation i Tjetjenien i syfte att avväpna olagliga väpnade band (Efron 2006: ). Nytt krig var ett faktum oktober 1999 Den 1 oktober 1999 beslutar den nyvalde ryske premiärministern Vladimir Putin efter ett långt övervägande att invadera Tjetjenien. Putin, f.d. chef inom FSB (ryska underrättelsetjänsten) hade gjort en spikrak karriär inom politiken. Boris hade redan på några månader avverkat 5 premiärministrar och många trodde att Putin skulle bli ännu en kortvarig politiker (Internet 9). Enligt planen skulle de ryska styrkorna rensa de norra distrikten och samtidigt skulle man övertyga civilbefolkningen om att den ryska armén inte kom för att invadera Tjetjenien utan för att befria landet från terroristorganisationer. Det nya kriget utspelade sig nästan identisk som 5 år innan. I december hade man åter belägrad Groznyj. Striderna var hårda och i januari 2000 var Groznyj åter i ryssarnas ägo. Marknadsföringen mot de civila hade lyckats, den tjetjenska civilbefolkningen verkade mer öppna och positiva mot de ryska styrkorna. Putin engagerade sig väldigt mycket i Tjetjenien konflikten och hans 21

23 popularitet i Ryssland ökade. Valet började närma sig och Putin började mer och mer framstå som en kandidat till presidentposten. Boris Jeltsin var svårt sjuk och hade stora problem med spriten, samt att han även hade börjat tappa sitt skarpa politiska sinne. Den 31 december 1999 avgick Jeltsin, och Putin, enligt konstitutionen, övertog presidentens befogenheter i väntan på ett nytt presidentval. Detta genomfördes i mars 2000 och Putin vann redan på första valomgången med 52.5 % av rösterna. I maj installerades han som president för den ryska federationen (Politkovskaja 2002). Ryssland hade fått en ny ledare som tänkte varken förhandla eller kompromissa med de tjetjenska separatisterna. Det andra kriget hade slutat i fiasko för tjetjenerna, efter slaget om Groznyj var den tjetjenska armén krossad. De överlevande hade flytt till bergen med sina ledare. Oljan var säkrad av ryska styrkor och denna gång tänkte inte lämna ledningarna obevakade. Maschadov ville nu återuppta fredsförhandlingar med Putin, men Putin vägrade. I ett tv tal proklamerade Putin den nya ryska inställningen: - Vi har fimpat er förut, och vi kommer att fortsätta att fimpa er på muggen (Efron 2006:240). I samma intervju kallade han även Maschadov för sin fiende nr 1. För att tvinga Ryssland till förhandlingar så organiserade Maschadov och Basajev, nu allierade mot Ryssland, terroristaktioner och gerillaföring mot de ryska styrkorna i Tjetjenien. Maschadov (Internet 11) Putin (Internet 12) 22

24 7 Tjetjenien idag I juni 2000 reste Achmad Kadyrov samt alla högsta religiösa ledarna i Kaukasus regionen till Moskva för att få träffa Putin och diskutera situationen i Tjetjenien efter kriget. Maschadov hade gått under jorden och Tjetjenien stod åter igen utan erkänd ledare. Kadyrov valdes till ordförande för nya administrationen i Tjetjenien och 2001 valdes han till president med Putins godkännande. Varken Maschadov eller Basajev hade gett upp och fortsatte med sin gerillaföring. Kadurov försökte stabilisera situationen i Tjetjenien trots motstånd från fältbefälen och åstadkom mycket. Han började bygga upp infrastruktur, regelbundet betala ut löner och pensioner från de pengar som skickades från Ryssland. Kadyrov dog 9 maj 2004 på Dynamostadion under firandet av Segerdagen, hans ämbete varade i 3 år (Efron 2006: ). Hur många som dött under dessa två krig är svårt att beräkna, men det rör sig om minst Befolkningen har minskat från 1,2 miljoner till människor. Terrorismen har på de senare åren blivit brutalare och brutalare. Användning av kvinnliga självmordsbombare har ökat och nyttjas ofta av separatisterna (Juzik 2004:15-42). Det främsta skälet till att utvecklingen gått åt det hållet är att kvinnorna är mycket billigare att använda. Finansiering får man genom kidnappningar och lösensummor. Bara 2004 kidnappades 396 personer, varav 175 är spårlöst försvunna. Den november 2002 tog sig tjetjenska terrorister under befäl av Barajev in i en teater i Moskva under en barnföreställning. 900 människor togs som gisslan, 120 miste livet när ryska säkerhetsstyrkor under fritagningsförsöken gasade hela teatern. Den 1 september 2004 tog terrorister in sig i skola No 1 i Beslan i Nordossetien under skolårets första dag. Under 3 dagar hölls hundratals barn och lärare fångna i gymnastiksalen, ryska säkerhetsstyrkorna genomförde, precis som i Moskva, ett fritagningsförsök som slutade i en tragedi. Terroristerna sprängde skolan och 330, varav 186 barn dog denna dag ( Juzik 2004: ). Basajev lovade att fler attentat var att vänta. Efter detta påbörjade vad ryssarna kallade för upprensnings aktioner, som fortfarande pågår idag i Tjetjenien. Ryska säkerhetsstyrkor utkämpar dagligen strider mot insurgenterna och något slut verkar inte finnas den närmaste tiden. Achmed Kadyrov son Ramzan Kadyrov är idag ledare i den Tjetjenska republiken. Moskva stödjer honom men ett konsoliderat Tjetjenien är fortfarande en dröm. Tjetjenien idag är ostabilt, både politiskt och ekonomiskt. Ryska styrkor finns runt varje husgavel och stridigheter mellan olika klaner och grupper utkämpas varje dag. Putin har visat sin ställning i Tjetjenien konflikten och bekämpar villkorslöst sina motståndare, och officiellt är det fred. Vill avsluta denna del av arbetet med ett tankevärt stycke: 23