PARKEN. Af Gustaf Fröding

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "PARKEN. Af Gustaf Fröding"

Oliver Ivarsson
för 8 år sedan
Visningar:

1 PARKEN Af Gustaf Fröding Min slottsfasad står ljus i aftonsolen, det plaskar sakta i fontänens vatten och hyacinten, rosen och violen till mötes dofta mig ifrån rabatten. Tulpanen flammar och magnolian blommar bland hundra tropiskt ättestolta fränder och hvilken färgprakt! hvilka rikedomar! och hvilken symfoni af doft från alla länder! Det dårar sinnet liksom lifvet dårar och skiftar tjusande som lifvet skiftar och törne finns tillfreds att väcka tårar och doftrikt kärt med saften, som förgiftar. Det är för brokigt rikt för mina sinnen, jag vill se trofast enkelt grönt på marken, jag trifves bäst med mina gamla minnen ibland de skumma skuggorna i parken. Det är dock härligt, är dock mäktigt skönt de tusen stammarna, som bära taket, och dessa massorna af lummigt grönt, som täckt och höljt det väldiga gemaket! Det är ett mörkgrönt sakta vindrördt haf, som i sin svala famn ett tempel fångar och lagt sig lent om fris och arkitraf och öfversvämmat vida pelargångar. Och blicken hvilar sig och finner ro, när han på mjuka, gröna böljor föres, och lugna drömmar under hvalfven bo och i det tysta minnets stämma höres. Till sorgsen smärta mildras ångerns tagg och sorgerna till stilla vemod domna, på vissnadt lifsmod faller hoppets dagg och hatet dör och lidelserna somna.

Det dårar sinnet liksom lifvet dårar och skiftar tjusande som lifvet skiftar och törne finns tillfreds att väcka tårar och doftrikt kärt med saften, som förgiftar.

2 Likt någon gammal halft förvirrad sägen, likt någon sällsam dröm, som jag har drömt, i labyrinters slingor vindas vägen, dess rätta lopp för längesen jag glömt. Min väg har gått i andra labyrinter, på lifvets falska stigar har jag gått, där blicken vilseförs och foten slinter och ingen än det sökta målet nått. Af mången vacker villa har jag bländats och ödslig tomhet har jag vunnit blott. Nu har min långa vilsna irrfärd ändats, nu vill jag lefva i mitt lugna slott. Nu vill jag glömma, hur mig själf jag rånat på allt det bästa, som en gång var mitt. I våldsam dårskap har mitt hufvud grånat, i enslig hvila skall det blifva hvitt! Igenom löfven spridda strålar bryta och kasta glimtar på den tysta dammen och öfver vattnets näckrosprydda yta akasior och askar luta stammen. Och öfver dunklet simma hvita svanor, från hvarje linje strömmar den förtrollning, som är ett arf ifrån förnäma anor, som left sitt lif af makt och ädel hållning. De glida plastiskt öfver vattenspegeln som höga tankars stolta långskepp glida när mod och framtidshopp fört vind i segeln och sinnet ännu aldrig lärt att lida. Men se den ene söker sig till stranden, han rör sig ovigt på den hårda jorden som bland det låga den förnäme anden och till en oskön vrångbild är han vorden. I blom står än den väldiga kastanjen, liksom den stod, jag minns, en annan gång. På bordet där stod skummande champagnen och rundt omkring ljöd hurrarop och sång.

Af mången vacker villa har jag bländats och ödslig tomhet har jag vunnit blott. Nu har min långa vilsna irrfärd ändats, nu vill jag lefva i mitt lugna slott.

3 Ett stackars rådjurs hjärtblod hade flutit sen mina hundar sprungit bytet fatt mitt första mästerskott jag hade skjutit min själ var lustig och mitt hjärta gladt. Det sjöd i blodet och den ädla saften jag kände spritta i hvarenda nerv, inom mig kände jag den hårda kraften, som för till bragder eller till fördärf. I jorden växa snart kastanjens grenar hon stänger långsamt sitt smaragdpalats och döljer så, jag vet att så hon menar, min första usla glädjes skådeplats. Där står en gudabild till hälften gömd, ty parken flätar grönt omkring de hvite, det är en öfvergiven och förglömd, förvittrad, sönderslagen Afrodite. Du ensliga, du öfvergifna bild, jag bär en motbild med de samma dragen i hjärtats park, som länge vuxit vild, och äfven den är glömd och sönderslagen! Dock var den fordom stolt och skön som du, tills jag en dag slog sönder den förbittradt. Dess härliga gestalt är härjad nu, dess rena anlete är nu förvittradt. Låt snåren breda sig, låt rankor slå om hvita lemmarna den gröna kjolen, det gör mig ondt, men det är bättre så än om dy lytt och naken mötte solen! Det är en öppen plats, där blommor växa och kanten skuggas mörk af gamla ekar. Jag minns hur glad jag sprang från bok och läxa att pröfva här min unga kraft i lekar. Och det var här en kväll, när Maj stod grönast, som dansen gick och skrattet ljöd i snåret och hon som folkets stämma dömde skönast bar blygt och stolt sin eklöfskrans i håret.

I jorden växa snart kastanjens grenar hon stänger långsamt sitt smaragdpalats och döljer så, jag vet att så hon menar, min första usla glädjes skådeplats.

4 Det var en ström af lena silkeböljor som öfver halsens tunna spetsar föllo och öfver mörkrödt lif, som silversöljor omkring det smala lifvet sammanhöllo. Hon var så frisk som daggen öfver knoppen, så spänstigt lätt, så fylligt smärt och smidig men det föll dammstoft i den klara droppen och din förvissning, arma knopp blef tidig! Bersån är ödslig, bäcken är förvildad, ett marmorbords fragment ha fallit ner och soffan själf, af torf och mossa bildad, för vissna löf och kvistar syns ej mer. Ja, det var här, liksom i dag det hände jag allting minns och allting återser, jag känner än hur mina läppar brände mot hennes läppar, hon, som är ej mer. Hon var en ärlig själ, som föga visste, hur det bland människor går till och sker, hon trodde mig om godt och trodde miste; det kom en tid då trodde hon ej mer. Det kom en tid, den tunga sorgetiden, hon öfvergafs och sjönk och är ej mer; och själf jag öfvergafs af sinnesfriden, den vacklade och sjönk och är ej mer. Det växer gammalt gräs i slingergången och buskarna stå vildt tillhopasnodda och murgrön klänger öfver paviljongen, den lutande, den länge obebodda. I spillror fallen ligger förstusvalen och genom dörrens springor tränger dagen, tapeten gulnar i den lilla salen och i ruiner hänga öfverdragen. Och spindlar väft sin väg i budoaren, på toaletten fallit damm i flockar, där hon beskäftigt snabb och konstförfaren med nätta fingrar prydde sina lockar.

Bersån är ödslig, bäcken är förvildad, ett marmorbords fragment ha fallit ner och soffan själf, af torf och mossa bildad, för vissna löf och kvistar syns ej mer.

5 Ett lyckligt barn jag krossat utan skoning, en fattig ödmjuk glädje har jag röfvat det är en ting, som kräfver lång försoning, min själ är vek, mitt hjärta är bedröfvadt. Det kvällas redan, mörkare det skymmer och dunkel faller öfver lind och björk. Så faller skuggan af ett gömdt bekymmer på själens drömmerier tung och mörk. Den tysta skogen stirrar öfver muren han är den vilda ödslighetens son. Den gåtfullt skumma hotande konturen för bud af hvad? till hvem? och hvarifrån? Ifrån det obekanta öde vida, som ej görs ljust af någon tankes bloss, oändlighetens bud i mörkret skrida och skräck och ångest hviska de till oss! Det är för mörkt i detta dystra hörnet, för ödsligt skymmande för ensligt tyst, min själ är skum, i hjärtat sitter törnet, en mjältsjuk ande har min panna kysst! Här bildar ån en våldsam katarakt, där öfver hällar vilda vågor forsa och häftigt brottanden med hatets makt de vreda hvirflarna hvarandra korsa. De kämpa afundsjukt om hvarje tum, om hvarje linjebredd de girigt trängas, de brusa vredgadt upp och kasta skum, när deras horder af en klippa sprängas. Det är ett stormande, ett stoj, ett stamp, som när en pöbel är försatt i svallning det är som lidelsernas vilda kamp, som trotsar hot och viljestark befallning. Och dock om en sekund, om en minut är strid och allt i fredlig våg begrafvet, och raserit har redan rasat ut och stilla vandrar älfven emot hafvet.

Den tysta skogen stirrar öfver muren han är den vilda ödslighetens son. Den gåtfullt skumma hotande konturen för bud af hvad? till hvem? och hvarifrån?

6 Det går en kvällsvinds susning genom parken, det är ett bud som förebådar natten. Han drager fram, den mäktige monarken, och manteln släpar öfver land och vatten. Han kommer mild med sömnen, som hugsvalar de trötta sinnen, hvilka smärtan stungit. Det hviskar underligt mig tycks det talar som var det röster, hvilka här förklungit. Är det en hälsning, sänd af mina fäder, Fastän de multna under sammetvecken Och blifva stoft emellan fyra bräder ha de ett väsen, kunna de ge tecken? Hur underbara äro lifvets öden! dock mera djup är dödens underbarhet! En hemlighets hieroglyf är döden, jag vill ha ljus, jag måste söka klarhet! 1890.

Han kommer mild med sömnen, som hugsvalar de trötta sinnen, hvilka smärtan stungit.

Relevanta dokument

Maka, mor. 001 Ett stycke vardag gjorde hon till fest. Hjalmar Gullberg

Maka, mor. 001 Ett stycke vardag gjorde hon till fest. Hjalmar Gullberg 001 Ett stycke vardag gjorde hon till fest. Hjalmar Gullberg 002 Din levnadsdag är slut, Din jordevandring ändad Du här har kämpat ut Och dina kära lämnat Nu vilar Du i ro och frid Hos Jesu Krist till