Med andra ord. Marianne Kristoffersson berättar om paragrafreglerad död och facklitterär översättning på sidan 8.

Transkript

1 Med andra ord medlemstidskrift för översättarcentrum nr 38, mars kr Med tysk exakthet angavs vad som skulle hända om översättaren skulle råka dö under arbetets gång. Den avlidna översättarens arvingar skulle minsann inte tro att de hade rätt att göra anspråk på någon del av översättarens arvode! Marianne Kristoffersson berättar om paragrafreglerad död och facklitterär översättning på sidan 8. Med andra ord nr 38 1

2 TRANSPIRATION OCH INSPIRATION Med andra ord ISSN (tfn och fax) Vikarierande redaktör: Niklas Darke Redaktionsråd: Marianne Mattsson Monica Scheer Gun-Britt Sundström Prenumeration (4 nr): privatpersoner 100 kr/år företag 150 kr/år postgiro (ÖC) Lösnummer: 25 kr Nästa nummer kommer i juni Sista manusdag 24 maj. Redaktionen ansvarar ej för insänt ej beställt material. Med andra ord ges ut av Översättarcentrum Södermannagatan Stockholm (kansli och fax) (uppdragsförmedling) Besöks- och telefontid: måndag, onsdag, torsdag 9 12 kansli@oversattarcentrum.se Hör och häpna, det har blivit inne att vara översättare! Ännu märks det inte i plånboken, men enligt Harald Bergius i DN Söndag 1 februari 2004 är översättare ett av de fem yrken som växer snabbast i status. Kultursidornas nya älsklingar. Det näst bästa efter författare. Några av stjärnorna: Erik Ringen Andersson, Jan Platon Stolpe, Anders Polen Bodegård och Lena Potter Fries Gedin. Inte nog med det, de litterära översättarna har även uppmärksammats med stora artiklar i både DN och Svenska Dagbladet, i temanummer om översättning i tidningen Vi och Teatertidningen. Till vår glädje har också ÖC:s tidskrift Med andra ord flitigt citerats det senaste året i både DN och BLM. ÖC-året inleddes med mingel och julgransplundring för medlemmar och inbjudna förlagsredaktörer. En av smällkaramellerna var poeten och estradören Daniel Boyacioglu, som läste ur sin senaste diktsamling samt ännu ej publicerat material. Hans språk doftar, smakar och känns inpå bara huden, och uppläsningen blev en resa mellan det nya och gamla Sverige, mellan Norsborg och Dramatens scen. Ve, eller lycklig, den kollega i annat land som får sätta tänderna i hans poesi! Ett arrangemang som ligger framför oss är vårens samtalskvällar om översättandets konst. Engelska och spanska står i fokus. Det nordiska översättarseminariet i Visby i höst planeras för fullt och bokmässans seminarieserie där översättaren görs synlig håller redan på att ta form. Men DN-citat eller ej, som vi alla vet handlar översättandet minst lika mycket om transpiration som inspiration, och där hoppas vi att vår nya termbank på nätet ska bli ett redskap som på sikt kan underlätta översättningsarbetet. Förutsättningarna för att skapa ett unikt lexikon finns där, men det är bara ni medlemmar som genom er kunskap kan se till att det blir verklighet. HANNA AXÉN Välkommen! Härmed inbjuds du till Översättarcentrums årsmöte som i år äger rum söndagen den 9 maj kl i ÖC:s lokaler på Södermannagatan 38 i Stockholm. Styrelsen 2 Med andra ord nr 38

3 Brunöga är bara förnamnet Hur ska man egentligen handskas med fantasyvärldarnas speciella invånare? Robin Hobb-översättaren Lena Karlin förespråkar sträng konsekvenspedagogik. Jag kan tänka mig att även folk som inte jobbar i branschen alltså den vanliga läsarskaran ibland undrar lite över varför fantasyserier måste bli så lååånga och varför antalet delar i serien blir så mååånga. Vi översättare brukar förstås fråga oss det extra mycket, för när man åtar sig en ny fantasyserie är det med en sorts skräckblandad förtjusning (åtminstone i de fall man tycker att författaren skriver bra, något annat är ett rent skräckscenario), eftersom man kan ana sig till att författaren kommer att suga musten ur den här världen, vända upp och ner på varenda sten, och dessutom göra det i x antal böcker som är på sidor var. Men sanningen är nog helt enkelt den att författaren förälskar sig i sin skapelse och har svårt att lämna den. Eller att de behändiga ordbehandlingsprogrammen också har en baksida. Att konstruera en fantasyvärld är behäftat med många fällor och svårigheter, men när det fungerar kan det vara hur bra som helst. Tolkien är väl den folk tänker på i främsta rummet, fast jag vill gärna flagga för en författare jag själv översätter, nämligen Robin Hobb. Hon har lyckats skapa en värld med många olika kulturer, miljöer och levnadsstilar på ett sätt som inte så många går i land med. Och det man både som läsare och översättare inte kan låta bli att fundera över är hur pass detaljplanerat allt är från början. Särskilt som man också ofta får ett intryck av att personerna (vars karaktärer är mycket mångfacetterade och allt annat än svartvita) utvecklas av egen kraft. Men nu när bokserien om Fjärrskådarna och De Magiska Skeppen närmar sig sitt slut (?) får man väl ändå sluta sig till att hon måste ha haft en mycket tydlig plan från början för att kunna knyta ihop hela härvan av trådar, där allt så småningom ska visa sig hänga ihop. Sedan finns det förstås också författare som inte klarar av att förklara det fantastiska lagom mycket, utan snärjer in sig i överpedagogiska förklaringar som försöker vara vetenskapliga och inte hänger ihop alls, när det kanske hade varit bäst att bara låta det fantastiska vara just fantastiskt. Att översätta fantasyböcker kräver att man själv är skapligt intresserad av den sortens litteratur gärna med bakgrund som Tolkiennörd eller liknande har goda kunskaper om till exempel medeltidsliv och framför allt att läser in sig duktigt på drakar, hästar, svärd och pilbågar. En grov generalisering och egentligen en hädelse, med tanke på att fantasy är en genre med diffusa gränser som knappast bara består av alver och drakar, men det skadar hur som helst inte att vara inläst på så kallad high fantasy. Och så är det ju det där med namn och att allt ska hänga ihop Konsekvensen i fantasynamn på både orter och personer har diskuterats många gånger, inte minst i samband med nyöversättningen av Sagan om ringen. Det är ständigt lika svårt att bedöma huruvida namn ska översättas, modifieras eller behållas som de är, och att hålla en skapligt konsekvent linje. Särskilt som författarna ofta inte heller är särskilt konsekventa. Ibland kan man ju direkt konstatera att vissa namn måste modifieras för att kunna fungera. En av mina kollegor har till exempel brottats med bålda hjältar som heter Berit och Galen. Och en charmig krydda i det hela kan vara när man får en rykande färsk del sju i handen och upptäcker att man hade valt fel lösning, eftersom det där visar sig finnas någon mycket viktig ledtråd / sammanbindande länk / fundamental sanning som bygger på att det ursprungliga namnet skulle behållas intakt eller översättas så att det blir dubbeltydigt på ett alldeles speciellt sätt. I de flesta fall går det ju att lösa, när man har slitit tussar ur håret i några dagar, men det är nog många översättare som frågar sig om författaren över huvud taget tänkt på att verket ska översättas (och om man i så fall inte kunnat förse just sådana detaljer med varningstext ). En utförlig konsekvenslista över namn och företeelser är av nöden. Om man slarvar det minsta med detta får man äta upp det senare och det är inte gott. Särskilt viktigt är det om man skulle överlåta en serie till någon annan, något man ju gör ibland, till exempel när man tycker att man har översatt alldeles för många redan. Med andra ord nr 38 3

4 Hafsig konsekvenslista = dåligt samvete och hårt prövade kollegor. Som tur är känner vi ju ofta varandra ganska bra inom genren och kan ha täta kontakter och be om råd när det krävs. Det är hur som helst glädjande att fantasylitteraturen fått ett ordentligt uppsving på senare tid. Något man blir varse om man går in i sf-bokhandeln på Västerlånggatan allra helst under julruschen eller när man ser hur snabbt ens biblioteksersättning skjuter i höjden efter det att man har översatt några verk av en skapligt populär fantasyförfattare. Det kan hända att den allra största målgruppen fortfarande finns hos tonåringarna, men jag har inte hört talas om att det skulle finnas någon skarp övre åldersgräns. Om man anser att Tolkien var den som stod för fantasyns stora genombrott är de första Tolkienentusiasterna (populärt kallade nördar, som sagt) i övre medelåldern eller ännu äldre nu. Och läser fortfarande fantasy. Sedan kan man fortsätta debattera vad som är fantasy och inte fantasy hur länge som helst, för gränserna är som sagt mycket flytande. Slutsatsen man förr eller senare alltid kommer fram till är att det helt enkelt är synd att man måste sätta etiketter på böcker. Fast en uttröttad fantasyöversättare känner onekligen en stor skillnad när han eller hon plötsligt kan ägna sig åt att skriva rak vardagsprosa. Och kan därför tacksamt kasta sig över tillfällen att ägna sig åt sådant, även om böckerna i sig kanske inte alltid är så bra. Det är så lätt att hamna i en nisch. Och när fantasyöversättaren är klar med de åtta hundra sidor som utgör tionde delen i den långa, långa serien kan han eller hon sedan se fram emot att få vänta två månader på sitt arvode, eftersom det Stora Förlaget har lagt om sina betalningsrutiner. Men det är en lååång historia också det, en som förmodligen skulle bli en alldeles egen artikel Kanske borde vi fantasyöversättare i hela landet förena oss och ägna oss åt lite civil olydnad? Gemensamt besluta att vi döper alla bålda hjältar till Andersson, Pettersson och Lundström, och alla djur till Brunte och Fido? Eller helt enkelt översätter namnen rakt av, så att de får heta Brunöga och Sexklo? Lena Karlin arbetar huvudsakligen som fantasyöversättare, något hon i och för sig inte har något emot. Även om hon gärna skulle sticka emellan med lite vardagsprosa och diskbänksrealism. VÅ LÄRDOMSSPÄCKADE BÖCKER om svensk språkvård Toch språkpolitik genom historien har utgivits av Språknämndens förre styrelseordförande Ulf Teleman: Ära, rikedom & reda (Norstedts 2002) behandlar tiden , den nyutkomna andra delen Tradis och funkis och 1900-tal. Det tryck som svenskan nu lever under från den mäktiga engelskan liknar i flera avseenden trycket från latinet under tidigare sekler, med den skillnaden förstås att latinet endast var överhetens och de skolades språk, och dessutom att samhällseliten var mer nationalistisk då än nu. Att man redan under medeltiden reflekterade över språkval är givet, menar Teleman, även om inga bevarade dokument visar detta. Däremot citeras biskop Brask, vars utfall mot de danske är ett tidigt belägg för svenskspråklig patriotism: så værdas de icke heller att talla som annat folck, vthan tryckia ordhen fram, lika som the willia hosta, och synas endeles medh flitt forwendhe ordhen i strupan, for æn de komma fram Latinet användes inte bara inom vetenskapen utan även för skönlitterär produktion. Först under 1700-talet sviktade latinets ställning, men det är tänkvärt att ännu Sahlstedts svenska ordbok från 1773 gav ordförklaringarna på latin. Arbetet med att standardisera svenskan var i stort sett genomfört vid slutet av 1700-talet. Då hade enhetlighet nåtts i stavning och böjning i skriftspråket. Det är intressant att följa hur ideologier och konjunkturer växlar men språkpolitiken ändå följer ungefär samma linjer. På stormaktstiden talade man om språkets ära, under frihetstiden mer om samhällsnytta, i nyare tid har ändamålsenlighet och demokratiska hänsyn använts som argument, men vad man i praktiken värnat om har hela tiden varit svenskans nyansrikedom och dess funktionsdomäner. Purismen har varit genomgående: Man tog för givet att inlån var av ondo och närmast en moralisk brist. Lånordsanvändarna förlöjligades som fåniga sprättar eller trendnissar. Passusen handlar om 1600-talet men känns ju inte inaktuell. Stora språkstrider har dock utkämpats. Svenska Akademien som under 1800-talet var den viktigaste språkvårdande institutionen förlorade det slag om 4 Med andra ord nr 38

5 Vi som älskade svenskan så mycket Gun-Britt Sundström berättar om krafter som drivit på och krafter som hållit emot i svensk språkvårdshistoria med utgångspunkt i två böcker av Ulf Teleman. stavningen som avgjordes 1906, med en regeringsukas, efter kampanj från lärarhåll, om nystavning av ord som hafva och godt. Akademien envisades med de gamla formerna i saol (efter hand dock endast som alternativ) ända fram till 1950 års utgåva. Även när frågan om verbens pluralböjning kom upp i mitten av 1900-talet intog Akademien en konservativ hållning. tt var pionjär på området, 1945, efter att ha inhämtat godkännande från den då nybildade Nämnden för svensk språkvård. Nämndens utlåtande var dock avfattat med pluralböjda verb, noterar Teleman och det förefaller mig att detta är karakteristiskt: språkvårdarna accepterar ett språkbruk men praktiserar själva ett annat. Denna hållningslösa hållning i ödesfrågan numerusnivellering ledde till att Nämnden bojkottades av Akademien i flera år. (De aderton undanbad sig representation i Nämnden, som det heter på diplomatspråk.) Det där kan te sig löjeväckande för oss som, med ett slitet uttryck, sitter med facit i hand: hafva och godt och fingo ser ju urgammalt ut, så kan ingen vettig människa stafva! I själva verket bör vi nog vara mycket tacksamma mot de konservativa krafter, Akademien och andra, som höll emot de starka önskemålen om en mycket mer långtgående nystavning med ljudenlighet som norm. När godt ersattes av gott, varför skulle då inte högt skrivas hökt? Ett exempel på hur nystavarna i slutet av 1800-talet ville ha det: Detta statssjikk var bestämt jenom de fyra grundlagarne: rejeringsfårmen, riksdagsårdningen, suksesjonsårdningen samt trykkfrihetsförårdningen att jiva kånungen tillräkklig makt att upprätthålla rikets inre årdning ok yttre självständighet, men åkk att förekåmma alla missbruk av kånungamakten samt jiva ständerna en självständig ställning vid kånungens sida Om sådana brott i skrifttraditionen hade skett skulle all äldre svensk text ha tett sig ännu mer främmande för oss i dag än den nu gör. Och fråga bara norrmännen hur det är att leva med evinnerliga kontroverser kring ortografi! I redogörelsen för 1900-talet möter naturligtvis namn som Erik Wellander, Bertil Molde, Carl Ivar Ståhle. I det första numret av tidningen Språkvård (1965) formulerade Ståhle den funktionalistiska norm som har varit så fundamental för svensk språkvård: dess uppgift sägs vara att ge råd om normer som måste iakttagas för att språket väl skall kunna fullgöra sin uppgift som en pålitlig, diskret tjänare, och den vill ge den rådsökande hjälp att använda språket så att man enbart lyssnar till vad han säger utan att störas av hur han säger det. Här framgår tydligt att det är sakprosan som språkvården tar vård om; den litteratör som med berått mod vill störa läsaren även med hur han säger sin sak får härja utanför funkisspråkvårdens råmärken. N VISS RIVALITET kan ännu förmärkas mellan den mer än Etvåhundraåriga Akademien och den blott sextioåriga Nämnden. På ett seminarium som hölls på Stockholms universitet kring Telemans böcker varnade Sture Allén för det som Teleman kallat strävan att liera sig med riksdag och regering. Hela frågan om svenskans status och språkvården ligger ju i stöpsleven. Utredningen Mål i mun med åtföljande remissvar som nu processas i Regeringskansliet kommer möjligen att leda fram till att Språknämnden ersätts av en ny myndighet. Skall staten föreskriva vilka ord och uttryck medborgarna ska llanvända? frågade akademiledamoten Allén med verserad upprördhet. Teleman invände att de statliga språknämnderna i de andra nordiska länderna inte är mer bundna av pålagor än den halvstatliga svenska, och att det framför allt är genom skol- och mediepolitiken som staten påverkar språkbruket. Björn Melander, som varit utredningens sekreterare, gjorde också några nyktra påpekanden om fenomenet språkdöd, detta att språk dör ut genom att människor slutar tala dem. Minoritetsspråken i Sverige (finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch,) åtnjuter ju lagstadgad status sedan år 2000, men vad innebär detta Med andra ord nr 38 5

6 på längre sikt att deras bruk i Sverige garanteras för evärdliga tider eller en human utfasning? Frågan om språkdöd är alltigenom en känslosak, fastslog Melander, med det omedelbara tillägget att även känslor är viktiga. Och hela det svenskälskande auditoriet kunde nog instämma då Teleman tillfogade: Det är lättare att vara förnuftig när man talar om andras språk. 60-åring med oviss framtid Nämnden för svensk språkvård, sedermera Svenska språknämnden, inrättades 1944 och fyller alltså 60 i år. Författarförbundet väljer två personer till dess medlemsförsamling, som också har representanter för universiteten, Skolverket, Svenska Akademien, Sveriges Radio, Förläggareföreningen med flera. Dessa väljer nämndens styrelse. På sekretariatet på Bjurholmsgatan i Stockholm, inte långt från ÖC, arbetar omkring tio personer med rådgivning och produktion av ordböcker och tidningen Språkvård. Förändringar väntar då utredningen Mål i mun av 2002 resulterar i en regeringsproposition i höst. Troligen får vi en ny lag om svenskan som samhällsbärande språk. Eventuellt blir det nedläggning av Språknämnden och inrättande av en statlig myndighet som även får ansvar för minoritetsspråken. Namn i nämnden För Sveriges Författareförening: Melker Johnsson ( ). För Översättarförbundet: Ingegerd Granlund ( ). För SFF: Olov Jonason ( ), Karl Vennberg ( ), Tomas Tranströmer ( ), Margaretha Holmqvist ( ), Gun- Britt Sundström (1992 ), Inge Knutsson (1999 ). För FAT och FSFÖ: Heidemarie Nyrén-Höhn (1999 ). Gun-Britt Sundström är en av Författarförbundets representanter i Språknämnden. Senaste översättning: Familjen Brontë av Juliet Barker. Senaste litterära opus: en berättelse publicerad i Amelia nr 4/-04. ÖR ÖVERSÄTTAREN SYNLIG Sällan har vårt annars Gså stolta stridsrop tett sig så futtigt som när jag står hemma hos Anders Bodegård och ser fotografierna från hans 60-årsfirande. Själv trodde han när han reste ner till Krakow i januari i år att han skulle medverka i en paneldebatt och tala om översättarens förmedlande roll mellan kulturer. Och visst blev det paneldebatt, men inte bara det Hela staden var i stort sett tapetserad med stora röda födelsedagsaffischer med andersa bodegårda i stora bokstäver. Nobelpristagare och andra litterära digniteter, vänner, bekanta och vanliga Krakowbor hade slutit upp på Stary Teatr för att fira sin allra populäraste svensk och bjöds bland annat på en två timmar lång specialskriven kabaré med höjdpunkter ur födelsedagsbarnets liv. Polsk television fanns på plats och kommer i dagarna att sända ett entimmes sammandrag av firandet på bästa sändningstid. Som om detta inte var nog förärades han dessutom Kommendörstecknet av Polska Republikens Förtjänstorden, den finaste utmärkelse en utlänning kan få i Polen. Anders Bodegård har översatt ett femtiotal verk från polska och franska, författare som Wislawa Szymborska, Witold Gombrowicz, Czeslaw Milosz och Michel Houellebecq. År 1995 fick han Elsa Thulins översättarpris, 1996 Svenska Akademiens översättarpris. Efter att ha utbildat sig till lärare i franska och ryska arbetade han som svensk lektor vid universitetet i Lyon. På 1970-talet var han tillbaka i Sverige och ägnade sig främst åt att undervisa i svenska för invandrare. Men kanske är det hösten 1981 som historien börjar, när han sökte ett lektorat i svenska vid universitet i Krakow och fick det När militären några månader senare tog makten reste inte Anders därifrån som så många andra, utan stannade kvar. Han berättar om den oroliga tiden, om utegångsförbudet som varade i fyra månader, om uppskakande attacker och gripanden, avstängda telefoner och censurerad post. Vintern -82 fanns ingen mat. Man fick köpa ett kilo kött i månaden på ransoneringskort, och då fick man ändå stå i kö en hel natt. Mycket snabbt uppstod det underjordiska mot- 6 Med andra ord nr 38

7 Polens sak är hans Anders Bodegård fyller 60. Marianne Mattson porträtterar en av branschens verkliga stjärnor. ståndet. I en tid när kopieringsapparater var det mest förbjudna man kunde ha i sin ägo förutom vapen satt Anders på sin kammare med en gammal kontorsskrivmaskin han haft med sig från Sverige och kunde skriva ut upp till sexton kopior med karbonpapper emellan. ab: Jag var lärare. Men för mig kom det också att handla mycket om andra texter. Jag ville förstå vad som hände och skaffade allt från poesi till tidningar. Texterna blev en sorts nyckel till det som hände i Polen. Under utegångsförbudet fanns dessutom inte så mycket annat att fördriva tiden med, så jag satt på min kammare och översatte, poeter som Szymborska, men även Józef Tischners Solidaritetens etik var viktig för mig. När han 1983 återvände till Sverige fortsatte stödarbetet för Polens sak, bland annat satt han i tidskriften Hotell Örnskölds polsk-svenska redaktion. Läraryrket varvades med översättning, journalistik och radio. Hans första översatta bok kom ut 1984, Solidaritetens etik av Józef Tischner, och med tiden plockade han även fram franskan, som egentligen är hans första främmande språk. Sedan 1990 arbetar han som översättare på heltid. Lärarrollen återkom han dock till när han var med om att dra i gång det litterära översättarseminariet på Södertörn. Tanken var att starta en sorts konstskola, en hantverksskola i litterär översättning. Små grupper plockades in på arbetsprov och fick arbeta med egna projekt som de själva valt. Det hela visade sig överträffa alla förväntningar, men efter att ha drivit fram en dryg handfull nya översättare från polska tyckte Anders att det kunde räcka för hans del. Och det klart, så stor är trots allt inte marknaden ab: Översättning för mig är en sorts upptäckarlust, ett sätt att läsa. Jag brukar kalla det trögläsning när man läser så noggrant man kan läsa. Det är där man bestämmer sig för vad saker och ting betyder egentligen, hur det känns, vad texten rymmer för kvalitet. Det är ett slags nyfikenhet på verket. Folk blir så imponerade. Å, du översätter poesi, säger de. Och visst är det pretentiöst att översätta poesi när man inte är känd poet själv. Samtidigt tycker jag att det är lättare i motsats till tyngre, att översätta poesi. En dikt är i allmänhet en kort sak som är lätt att överblicka. Översätter man en roman måste man ha samma kontroll över texten som man har över en dikt. Man har större möjligheter att kompensera och så vidare så klart, men även en roman kan vara fruktansvärt svår. Han tar som exempel La reprise ( Omtagning ) av Robbe-Grillet som han just är färdig med. Aldrig har ett korrektur tagit så lång tid, säger han. Texten vimlar av upprepningar. Till exempel förekommer en viss sko trettio gånger med större eller mindre variationer, och är det då en exakt upprepning måste det vara en exakt upprepning även på svenska. Är det inte det måste man vrida till det lite. Nej, visst finns det skillnader men samtidigt så hemskt mycket som förenar. Den stora skillnaden hittar man i så fall om man jämför med att översätta dramatik, eftersom den texten inte är riktigt färdig när översättaren gjort den färdig och egentligen inte finns förrän den framförs. Anders berättar om det tekniskt kanske allra svåraste han gjort, arbetet med Mats Eks uppsättning på Dramaten av Racines Andromaque. ab: Den första version jag visade gav Mats sig på och skulle göra egna alexandriner. Jag sa att jag drar mig ur Det hela var jätteintressant. Jag har varit så bortskämd med att få beröm hela tiden, men han han tyckte att det var skitdåligt! Jag blev jätteförbannad Det var väldigt konstruktivt och blev väldigt bra till slut. Med andra ord nr 38 7

8 Facklitterära vedermödor Marianne Kristoffersson berättar om konstiga ödlor, sjuka hundar, mycket gamla hästar, tyska paragrafryttare och annan vardagsmat för den som översätter facklitteratur. Vilken bok som helst tycks kunna handla om vad som helst NÄR MAN LÄSER Med andra ord får man lätt intrycket att alla Översättarcentrums medlemmar översätter lyrik, gör nytolkningar av Shakespeare eller översätter Nobelpristagare eller också är det så att dessa är de flitigaste skribenterna i vår tidning. Jag tror emellertid att det stora flertalet medlemmar är vanliga översättare av skönlitteratur, facklitteratur eller facktexter. Därför tänker jag nu berätta lite om hur livet framför datorn kan te sig för en facklitterär översättare. Det kan jag inte påminna mig att jag har läst något om i Med andra ord. Ändå är de flesta böcker som översätts fackböcker. Vad är då skillnaden mellan en facklitterär översättare och en facköversättare? En facklitterär översättare översätter fackböcker och har ett eller flera specialområden, till exempel ekonomi, management, medicin, djur, psykologi, trädgårdar, segling etc. Uppdragsgivare är oftast de stora bokförlagen eller mindre specialförlag. Facklitterära översättare får ersättning per normaltryckark enligt samma principer som skönlitterära översättare. Ibland kan man plussa på arkarvodet med några hundralappar med hänvisning till sina fackkunskaper. Förlaget slipper ju då kostnaderna för fackgranskning. Ibland anlitar de ändå en så kallad faktagranskare, ofta i form av en redaktör med kunskaper inom samma ämnesområde som översättaren, som en extra säkerhet eller dubbelkoll från förlagets sida. Det händer att författaren av en fackbok har skrivit något som uppenbart är fel eller tveksamt och då måste detta rättas till. Ibland måste texten också anpassas till svenska förhållanden. Alla sådana ingrepp görs i samarbete mellan översättaren och redaktören, men mer därom senare. En facköversättare översätter facktexter och dokument av olika slag och får betalt per ord. Uppdragsgivare är oftast översättningsbyråer men också direktkunder som stora företag och organisationer. Även facköversättaren har givetvis sina specialområden. Facköversättarna har en egen förening, sfö (Sveriges Facköversättarförening). En del facköversättare är auktoriserade translatorer. Även dessa har en egen förening, fat (Föreningen auktoriserade translatorer). Men vi ryms alla inom Översättarcentrum, paraplyorganisationen för alla slags översättare. Jourhavande ödleexpert Mycket av det jag skriver här om en facklitterär översättares vardag är naturligtvis allmängiltigt för allt översättningsarbete. Även skönlitterära översättare tvingas göra research. Men som facklitterär översättare ställs man ibland inför de märkligaste problem, och researcharbetet kan ta oanade vändningar. Jag ska ge några smakprov. När jag för några år sedan översatte en bok som handlar om hur man talar med djuren, räckte mina fackkunskaper inte till utan jag blev tvungen att göra efterforskningar inom bland annat kvantmekanik och fysik samt tjata mig till att få träffa en expert på parapsykologi vid Stockholms universitet. Författaren till boken refererar nämligen till våg partikeldualismen, ett av kvantmekanikens snårigaste problem, subatomära partiklar, interferensmönster och fotonkommunikation i sin beskrivning av hur man kommunicerar med djur. Hon kryddar med citat ur bland annat De dansande Wu-Li-mästarna av Gary Zukav (översättning Carl G Liungman). Sådant är inte lätt för en latinare och humanist! I en bok om hundsjukdomar stötte jag på en bluetailed lizard (tidigare trodde veterinärerna att idiopatisk vestibularrubbning berodde på att hunden hade ätit sådana ödlor). Vad i all världen heter ödlan på svenska? Efter många efterforskningar fick jag till slut kontakt med en jourhavande ödleexpert på Naturhistoriska riksmuseet som kunde upplysa mig om att den heter bandskink på svenska. Under arbetet med översättningen hade jag också kontakt med en tålmodig smådjursveterinär som mellan operationerna på Albano djursjukhus ringde mig och svarade på en lång rad frågor som jag tidigare hade faxat till henne. Som kuriosa måste jag nämna att i kontraktet med förlaget, Könemanns, det mångomsusade, fanns en sär- 8 Med andra ord nr 38

9 skild paragraf, 10, med rubriken Der Tod des Übersetzers. Med tysk exakthet angavs vad som skulle hända om översättaren skulle råka dö under arbetets gång. Den avlidna översättarens arvingar skulle minsann inte tro att de hade rätt att göra anspråk på någon del av översättarens arvode! Ja, det är roligt nästan jämt att vara översättare Premolarer och incisiver Ibland upptäcker man som översättare uppenbara fel som måste rättas till. Den gångna sommaren har jag bland annat ägnat åt en hästencyklopedi i a4-format som handlar om hästar och ridsport i hela världen. Inledningskapitlet handlar om hästens utveckling, bland annat från Eohippus till Mesohippus och Miohippus (oligocen för 40 miljoner år sedan). Författaren skriver att de båda senare had a more advanced dentition than Eohippus, with premolars, or incisor teeth. Detta kunde inte stämma. Premolarer är en beteckning för de främre kindtänderna. Här avses incisiver, det vill säga framtänder, som dessa tidiga hästar kunde använda till att effektivt bita av med, så att de kunde äta fler sorters blad. I kapitlet om banhoppning i samma bok uppges att ryttaren får tre fel för första vägran på hinder. Reglerna, som är internationella, ändrades för några år sedan, dock innan boken skrevs, så att första vägran ger fyra fel, precis som rivning. Och i Grand Prix-dressyr krävs fem domare, inte tre som det står i originalet. Detta rätttade jag förstås till. Anpassning till svenska förhållanden Som facklitterär översättare får man ibland också anpassa texten till svenska förhållanden, skriva om och till, stryka ner och förkorta. Ibland är boken en samproduktion och då måste uppslagen se exakt likadana ut i de olika språkversionerna, vilket bland annat innebär att texterna mellan bilderna måste vara lika långa. Vissa språk tar större plats än svenska, vissa tar mindre plats. Då får man stryka eller skriva till. Oftast hjälper redaktören till med detta. Jag har också varit med om att skriva en helt ny text för att den ska fungera för svenska förhållanden. Givetvis kräver inte förlaget detta, men jag erbjöd mig eftersom jag tyckte att jag hade tillräckliga kunskaper i just det här fallet. Dessutom har jag en bakgrund som journalist. Det låg ju i mitt intresse som översättare att jag fick sätta min språkliga prägel på hela boken. I de anglosaxiska länderna är, som de flesta vet, rävjakt till häst en stor sport, och den har sin egen dress code. I Sverige är det förbjudet att rida efter levande byte, och vi rider jakt endast en gång om året, Hubertusjakten i början av november. I Storbritannien och usa är hästutställningar, så kallade horse shows, också mycket vanliga. De förekommer knappast i Sverige. Då blir det problem för den stackars översättaren när en hel sida handlar om den korrekta klädseln på jakter och hästutställningar. Det blir till att skriva en helt ny text som tar fasta på säkerheten i stället, något som vi i Sverige värnar mycket om. Godkänd ridhjälm, säkerhetsväst, reflexer vid ridning i mörker och slika ting. Alla sådana större ingrepp görs givetvis i samarbete med eller på uppmaning av förlaget, som brukar ha tillstånd att anpassa texten för svenska förhållanden. Facklitterära översättare och SFF Som facklitterär översättare är det i det närmaste omöjligt att bli antagen som medlem i Sveriges Författarförbund. Man bedöms som skönlitterär översättare trots att förutsättningarna är helt andra, vilket jag hoppas har framgått av ovanstående. Varför har sff inte en särskild undersektion för översättare av facklitteratur? Det finns ju sådana sektioner för författare av facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur. Som det nu är klumpas alla översättare ihop inom Översättarsektionen, som i praktiken är en sektion för skönlitterära översättare. Inrätta en undersektion för översättare av facklitteratur (och kanske också en för översättare av barn- och ungdomslitteratur)! Detta förslag framför jag härmed, om än informellt, till Sveriges Författarförbund. Till sist kan jag inte undanhålla läsarna av Med andra ord en mardröm jag har och som jag säkert delar med er alla. Den har anknytning till 10 i Könemanns kontrakt. Det värsta som skulle kunna hända mig är att ett stavfel skulle insmyga sig på min gravsten. Minneslund är nog säkrare. Marianne Kristoffersson har sedan 1998 varit verksam som översättare av fackböcker från engelska, tyska och danska. Specialområden: hästar, ridsport, ekonomi, management, human- och veterinärmedicin. Har översatt bl.a. Intellektuellt kapital. Organisationers nya förmögenhet av Thomas A Stewart, Flyga utan vingar. Hur hästar rör vid en kvinnas själ av Mary D Midkiff samt Ridhandboken 1 och 2 (flera tyska författare) åt Svenska Ridsportförbundet. Webbplats: Med andra ord nr 38 9

10 Coetzee och hans man i provinsen Ann-Marie Vinde skriver om J M Coetzees Nobelföreläsning. De som kom till Börssalen i Stockholm den 7 december 2003 för att lyssna på j m Coetzees Nobelföreläsning fick i sin hand en text på vars försättsblad man kunde läsa det förbryllande namnet He and his man. Sedan klarnade det, trodde man, eftersom själva texten föregås av följande: But to return to my new companion. I was greatly delighted with him, and made it my business to teach him everything that was proper to make him useful, handy, and helpful; but especially to make him speak, and understand me when I spoke; and he was the aptest scholar there ever was (Daniel Defoe, Robinson Crusoe) Översättningen är av Thomas Preis, som också översatt merparten av de verk av Coetzee som finns på svenska. Hans titel, Han och hans man, är inte mindre förbryllande. Läsarna stöter först på his man, i första meningen. Preis har försökt underlätta förståelsen av his man genom att bygga ut Boston, on the coast of Lincolnshire, is a handsome town, writes his man till Boston på Lincolnshires kust är en präktig stad, skriver hans man i provinsen (mina kursiveringar). De betydelser av det engelska man som kommer in här är utsänd, representant, som hos Preis och i Our Man in Havanna, men också underlydande ; manlig tjänare, betjänt / man servant: valet, som i a gentleman and his man och my man Friday, min tjänare Fredag. Det är så Crusoe talar om vilden efter det att han gett honom namnet Fredag och lärt honom att säga Master / Herre, som Crusoe säger att han heter. Innan Coetzee låter He / Han dyka upp, får vi ta del av referat av två rapporter som hans man skrivit, en från Lincolnshire och en från västra Yorkshire. Först efter en och en halv sida får vi veta att He / Han är en äldre man, Robin/Robinson Crusoe, som efter ett innehållsrikt liv, som omfattar en tjugosexårig, till större delen ensam vistelse på en ö som läsaren förutsätts vara bekant med, nu lever ensam med ett palmbladsparasoll och två papegojor, en levande och en uppstoppad (den han hade på ön), på ett värdshus i hamnen i Bristol. Där läser han de rapporter hans man skickar, ett påstående som dock motsägs någon sida senare då vi får veta att Crusoe inte läser, eftersom han har tappat lusten för läsning. Däremot skriver han varje kväll en eller annan sida, om sin man, fast det går trögt. Vanan att skriva förvärvade han med möda när han skrev ner sina äventyr på ön, vilka publicerades och gjorde honom rik. Rapporterna från hans man, som tycks vara på rundresa på ön Britannien, skildrar hur man fångar vildänder i Lincolnshires sankmarker, en alldeles speciell giljotin som stod i staden Halifax fram till Jakob i:s regeringstid och en rad händelser i London strax före och under pesten Den första återkommer jag till. Mot slutet av texten grubblar Crusoe över hur han själv och denne hans man, den andre, den anonyme mansperson som rapporterar från alla platser han besöker, ska framställas. Är de herre och slav, bröder, tvillingbröder, vapenbröder, fiender? Hurdan är han? Kommer Crusoe någonsin att få träffa honom? Kommer hans resor någon gång att föra honom till Bristol? Knappast. Crusoe gör sig en bild av dem som två matroser i riggen på skepp som passerar varandra på nära håll, men som är så upptagna med sitt arbete i det hårda vädret att de inte kan se, än mindre vinka till varandra. Om man som läsare inte har undrat över berättarrösten tidigare, börjar man göra det när man kommer till händelserna i London under peståret: Återberättar Crusoe verkligen det han läst i rapporterna eller är det han, och inte hans man, som författar dem? Det senare blir mer och mer troligt allteftersom han hävdar att den ena efter den andra av skildringarna av episoderna under pesten fungerar som bilder inte bara för olika inslag i hans vistelse på ön utan också för livet i allmänhet. Innan Coetzee började föreläsningen, berättade han 10 Med andra ord nr 38

11 inom parentes hur han som liten pojke hade slukat Robinson Crusoe, som ju är skriven i jagform, och hur han efter några år i en uppslagsbok för barn träffat på upplysningen att boken var skriven av en viss Daniel Defoe. Eftersom han varit helt övertygad om att det var huvudpersonen som var författare till berättelsen, blev han bestört och förvirrad. Vad menades? Vad var den där Daniel Defoe för en figur? Hur förhöll han sig till Robinson Crusoe? Frågan om förhållandet mellan författaren och de personer den skapar har förmodligen sysselsatt Coetzee sedan dess. Svenska Akademien gav honom Nobelpriset i litteratur bland annat för att han i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet. Det lever han i hög grad upp till i Nobelföreläsningen, där han, förstod jag så småningom, bollar med tre verk av Daniel Defoe som Svenska Akademien ju för övrigt hade kunnat ge priset till med samma motivering: The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner (Written by Himself; 1719)*; A Journal of the Plague Year (Written by a citizen who continued all the while in London; 1722)* och A Tour through the Whole Island of Great Britain ( by a Gentleman ; tre delar; )*. För den som inte är särskilt bevandrad i äldre engelsk litteratur är det bara anspelningarna på Robinson Crusoe som är tydliga. Att Coetzee med his man avser författaren till A Journal of the Plague Year och guideboken A Tour (och Robinson Crusoe), Daniel Defoe, är dunkelt, liksom det att hans text inte bara refererar, utan till stora delar är en reproduktion av, Defoes i de böckerna. Även om han garderar med många writes his man utsätter han alltså åhörarna/läsarna för något som liknar det han själv upplevde när han som barn läste Robinson Crusoe och leddes att tro att Crusoe var författaren. Kanske är det också en hämnd på Defoe, för att han lurade honom; här har han inte huvudrollen utan är his man, vars person i pestavsnittet beskrivs som that dapper little man with the quick step and the mole on his chin. Speciellt intressant med tanke på hur Coetzee leker med He and his man i sin föreläsningstext är att Defoe i den tredje delen av Robinson Crusoe, Serious Reflections *, som kom ut året efter de två första delarna, gör gällande att skildringen av Crusoes liv i själva verket är en allegori över hans eget. Coetzee har också i det förflutna ägnat sig åt Crusoe och Defoe. I romanen Foe, i Thomas Preis översättning (1989) Mr Foe, är huvudpersonen en kvinna, Susan Barton, som strandsätts på en ö i Karibien. Där lever en viss Cruso med sin stumme, tunglöse tjänare Fredag. När Susan Barton varit på ön något år, räddas alla tre. På vägen till England dör Cruso och sänks i havet. I England söker Susan Barton, som tagit sig an Fredag, upp den kände författaren Foe för att få hjälp med att få fason på sin berättelse om Crusos liv och hennes egna upplevelser på ön. Cruso är en alternativ stavning av släktnamnet Crusoe, som enligt The Oxford Dictionary of English Surnames kommer från namnet på en från Flandern invandrad familj, men enligt huvudpersonen i Defoes Robinson Crusoe är en förvrängning av ett tyskt namn: Kreutznaer. (Robinson Crusoes far var från Bremen.) Foe är det efternamn Daniel Defoe föddes med (omkring 1660) och bar tills han i början av 1700-talet ändrade det till Defoe. Men tillbaka till rapporterna från hans man. Den första kom från nordöstra Midlands. Enligt Coetzee skriver han att invånarna i Lincolnshires fens, marskområden (Preis: sankmarker / fens ), tämjer vildänder till decoy ducks or duckoys (Preis: lockfåglar, och decoy ducks eller duckoys ), som de använder till att infånga vildänder med. De blivande lockänderna hålls i decoy ponds (Preis: lockfågelsdammar ), fångstdammar, andfängen, där de matas med säd av decoy men (Preis: lockfågelskarlar ), andfängare. När tiden är inne, skickas de ut till Holland och Tyskland och med fagert andspråk lockar de under förespeglingar om ett bättre liv med sig vildänder därifrån tillbaka till Lincolnshire. Väl där förleds de med fula knep av andfängarna och lockänderna att söka sig längre och längre in i de konstfullt konstruerade fångstdammarnas förgreningar, som har nät spända över sig så att de inte kan ta till flykten. De hindras att vända av en simmande, skällande andhund som skrämmer vettet ur dem och längst in i nättunnlarna kan andfängarna utan svårighet lyfta upp dem på land. Där slås de omedelbart ihjäl och plockas, varefter de säljs i hundratal och tusental. Med andra ord nr 38 11

12 Om man går till Defoes A Tour through England and Wales in Circuits or Journies* finner man att han i breven från Cambridgeshire, Dorsetshire, Norfolk och särskilt Lincolnshire beskriver hur man fångar vildänder, på precis samma sätt. Det var effektivt och inkomstbringande. Arrendet för en fångstdamm, berättar han, var därför högt och en enda damm nära Ely försåg livsmedelsmarknaden i London med 3000 par änder i veckan. Från Peterborough skickade man änder till London två gånger i veckan, i vagnar som, innan en lag reglerade trafiken, var så tungt lastade att det krävdes tio till tolv hästar för att dra dem. När jag hörde coetzee uppfattade jag beskrivningen av kidnappningen, infångandet och dödandet av de främmande vildänderna som en skicklig och skrämmande allegori över hur människor kan behandla varandra. När jag anade att källan kunde vara Defoe, trodde jag att hans text skulle vara mycket magrare och torrare, men det visade sig att Coetzees distinkta formuleringar här var praktiskt taget ordagrant hämtade från A Tour och att Defoes beskrivning av andfängarnas och lockändernas beteende är minst lika grym, vacker och mångbottnad som Coetzees. Till och med det intrikata stycket där de engelska änderna talar med de nederländska återfinns där. they fail not to let them know, (in language that they make one another understand) that in England, from whence they came, the case is quite alter d; that the English ducks live much better than they do in those cold climates ; By these representations, made in their own duck language, (or by whatever other arts which we know not) they draw together a vast number of the fowls, and, in a word, kidnap them from their own country ; Here [in the Lincolnshire decoy ponds] they chatter and gabble to them, in their own language, as if they were telling them, that these are the ponds they told them of, and here they should soon see how well they should live, how secure and how safe a retreat they had here. Det finns några få exempel i föreläsningstexten på att Coetzees formuleringar inte är lika med Defoes. I det här avsnittet gäller det till exempel orden decoy och duckoy. Hos Defoe kallas aldrig lockänderna för duckoys. Där heter de decoy ducks, någon enstaka gång decoys eller leading ducks. Decoy, duckoy eller duckcoy använder han bara om fångstdammarna, som för övrigt kunde vara så stora som tre tunnland. Och benämningarna på fåglarna och dammarna då, de som fick mig att försöka sätta mig in i bakgrunden till Coetzees föreläsning? Både sättet att med hjälp av dresserade änder fånga vildänder och orden hämtades från Nederländerna på början av talet. De nederländska dikningsexperter som då inkallades till Norfolk och Lincolnshire för att hjälpa till med att torrlägga de vidsträckta marskområdena tros ha fört med sig både metoden och orden. I Nederländerna fanns samma förutsättningar som där för att bland de stora mängder vilda fåglar som passerade locka ett antal att rasta på grunt vatten, så att de kunde infångas och bli till människoföda. De engelska orden är förvanskningar av de nederländska för änder och fälla, bur : eenden och kooi. Därtill kommer att den nederländska bestämda artikel som hör till är de. De första engelska orden var coy för fångstdamm, och coy-duck för lockand. Nästan samtidigt uppträdde decoy för fångstdamm. Först 1661 finns det belagt i betydelsen lockfågel. Om människor i den rollen är det intressant nog belagt betydligt tidigare! Duckoy, som Coetzee likställer med decoy duck, Defoe med decoy pond och som skulle kunna vara en folketymologi, finns också belagt på 1600-talet, men är inte längre levande i riksspråket. Nu fångar man inte änder med nät utan skjuter dem, men det händer att man fortfarande använder lockänder för att få dem att slå sig ner på grunt vatten. De lockänderna kan vara levande, men är oftast uppstoppade eller av trä eller plast. När man i dag talar om decoy ducks är det i regel sådana man tänker på. De svenska orden är vette och lockfågel. Det senare är belagt från 1541 och lockand från början av 1800-talet. I England finns i dag bara fyra decoy ponds kvar. De används för ringmärkning av vildänder för forskningsändamål, precis som det andfänge som finns vid Ottenby fågelstation på södra Öland. Den som där har till uppgift att se till att de vildänder som skall märkas kommer in i fångstburen har befattningen andfängare och är alltså en decoy man, fast decoy person nog vore mer politiskt korrekt i dag. 12 Med andra ord nr 38

13 * Litteratur: J M Coetzee Nobelföreläsningen 7 december 2003 (8 s.) finns på engelska (He and his man), franska (Lui et son homme), tyska (Er und sein Mann) och svenska (Han och hans man) på www. svenskaakademien.se/sve/nobelpriset. Foe. London: Heinemann, 1986; Mr Foe. Stockholm: Brombergs, 1989; översättning: Thomas Preis. Daniel Defoe The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an uninhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver d by Pyrates. Written by Himself. London: Printed for W. Taylor, 1719 (våren). The Farther Adventures of Robinson Crusoe; Being the Second and Last Part of his Life, And the Strange Surprizing Accounts of his Travels Round three Parts of the Globe. Written by Himself. To which is added a Map of the World, in which is Delineated the Voyages of Robinson Crusoe. London: Printed for W. Taylor, 1719 (hösten). Serious reflections during the Life and Surprising Adventures of Robinson Crusoe: With his Vision of the Angelick World. Written by Himself. London: Printed for W. Taylor, A Journal of the Plague Year: being observations or memorials of the most remarkable occurrences as well publick as private, which happened in London during the last Great Visitation in Written by a citizen who continued all the while in London (1722); Pestens år: iakttagelser och hågkomster rörande de märkliga händelser, såväl offentliga som enskilda, vilka inträffade i London under den senaste stora hemsökelsen anno 1665, nedtecknade av en medborgare som hela tiden var kvar i staden och aldrig förut offentliggjorda. Översättning av Per Erik Wahlund; Stockholm: Norstedts, A Tour through the Whole Island of Great Britain. By a Gentleman. (Tre delar; ) A Tour through England and Wales in Circuits or Journies. (Två delar; Everyman s Library, 1927.) Graham Swift Waterland; London: Heinemann, 1983; Våtmarker; övers. Per Holmer; Norstedts, Anne-Marie Vinde är översättare och skribent, tidigare universitetslektor. Fyll på ordförrådet! Gå in på och klicka på Termbanken, ett levande webbaserat uppslagsverk för öc-medlemmar. Kom ihåg att summan är större än de enskilda delarna! Kära medlemmar! Med det här numret av Med andra ord följer en liten present i form av ett rabattkort till medlemmar i Skåne- och Stockholmsregionen! Två bokhandlar ger er 10 % rabatt på sitt sortiment. Det gäller Hamrelius Bokhandel i Malmö och Söderbokhandeln i Stockholm. Ett stort tack till Gudmund Hamrelius och Anna Gillinger som på detta sätt visar hur man kan stödja översättare! Med andra ord nr 38 13

14 Litauisk litteratur i Sverige Mikael Wirth berättar om ett land som ligger närmare än många vet. Ett av våra grannländer sedan urminnes tider, Litauen, ligger fortfarande i ett slags förvrängd radioskugga efter att under ett halvsekel ha suttit i stormakternas järngrepp. Faktum är att landet gick i bräschen för att störta sovjetsystemet och att där finns mycket som borde väcka vår nyfikenhet. Om man far från östersjökustens underbara stränder, milsvida, närmast orörda fält och skogar till huvudstaden, Vilnius, med sin väl bevarade mycket vackra stadskärna från barocken möter man förvånande mycket man känner igen, men också mycket som är annorlunda. Litauen var namnet, snart i var eu-mans mun, en timmes flygresa från Stockholm. Den litauiska litteraturen har kanske mer än andra tvingats leva mycket nära den ofta hårdföra verkligheten. Det har tidvis varit straffbart att skriva på litauiska och mången god författare har endast kunnat verka i det osäkra skyddet från diasporan. Egentligen har vi fram till i dag endast haft tre decennier av fritt skapande på litauiska inom landets gränser: mellankrigstiden och åren efter befrielsen från Sovjet Den litauiska skönlitteraturen tar sin egentliga början på 1700-talet med prästen Kristijonas Donelaitis och hans nationella epos Metai (Årstiderna; sv. 1991), ett versepos i tidens anda. Redan i slutet av detta sekel gick Litauen samma öde till mötes som Polen och större delen av landet lades under rysk ockupation, då liksom på 1900-talet med fruktansvärda följder. Till exempel rådde mellan 1864 och 1904 förbud mot att publicera någon litteratur över huvud taget på litauiska, endast ryska tilläts. Följden blev att alster tryckta i den del av landet som tillfallit Preussen smugglades in över gränsen till Litauen. En annan följd blev en omfattande utvandring, framför allt till Amerika. Ändå växte det fram en litteratur med starka nationella förtecken, nära förknippad med kampen för Litauens självständighet. Av den litteratur som skapades under och större delen av 1900-talet, med för litauerna centrala namn som Baranauskas, Vaižgantas, prosaförfattarna Krėvė, Šeinius, och poeter som Aistis och Radauskas med flera, finns till dags dato inget översatt till svenska. För att hitta något måste man gå ända fram till vår egen tid, förbi mellankrigstiden och ytterligare femtio år av rysk ockupation, till den brytningstid mellan förtryck och trevande frihet som vi kallar vår samtid. Två isolerade företeelser, verk som gavs ut 1985 respektive 1991, är Marcelijus Martinaitis humoristiska men också allvarliga Kokotis ballader och Romualdas Granauskas roman Livet under lönnen, som behandlar konflikten mellan gammalt och nytt, modernitet och tradition. Två av de centrala författarna under de senaste decennierna är litteraturprofessorn och författaren Tomas Venclova, som emigrerat till usa, och lyrikern Sigitas Geda. De finns representerade i tre volymer som nyligen (2001) givits ut på svenska av förlaget kring tidskriften Ariel i Skåne: av Venclova Samtal vintertid, dikter och essävolymen Former av hopp med bland annat essäer om Brodsky och Milosz, samt den tvåspråkiga volymen dikter av Geda, Fallande ängel i Palanga, som gavs ut samtidigt i hans hemland. I samma förlags regi har även en rad andra lyriker givits ut på svenska. För två år sedan kom tre tunna häften med dikter av Sigitas Parulskis, Mortui sepulti sint, Gintaras Grajauskas, Benflöjt och Eugenijus Ališanka, Gudaben, samtliga författare som spelar en viktig roll för utvecklingen av den moderna litauiska lyriken. Besökare på bokmässan förra året minns kanske den lettisk-litauiska poesiuppläsningen på Valand, där bland andra dessa tre medverkade. Tvenne böcker av nyaste datum kompletterar denna utgivning. Det handlar om böcker av Nijole Miliauskaitė och Herkus Kunčius. Den förras dikturval, Själens labyrint, kom 2003, liksom Kunčius prosavolym De försvunna texterna, med författarens karakteristiska, hejdlösa blandning av fantasi och verklighet. Kunčius finns även representerad i nummer 3/00 av tidskriften Ariel (förlag och tidskrift i samma regi) med en mycket underhållande 14 Med andra ord nr 38

15 novell som driver med nationella fördomar, även hans egna. Ett bredare spektrum finner man i lyrikantologin Bortom det låsta havet från 1999 där en stor del av de senaste decenniernas poeter finns med, liksom en introducerande essä om den litauiska litteraturens villkor. En pendang till lyrikantologin bildar ett temanummer om litauisk litteratur, 5 6/98, där man kan finna översikter och essäer blandade med texter av bland andra Venclova, Jurga Ivanauskaitė, Maironis ( ) och Jonas Biliūnas ( ; vars noveller kom på svenska i en rar volym redan 1940). Tidskriften Ariel har i flera temanummer och artiklar också introducerat flera av dessa författare. Ovan nämnda Venclova och Geda presenteras således i två temanummer, 4/00 respektive 1/01, där man i det senare även kan se Raimundas Urbonas originella fotokonst. I nummer 5 6/99 fanns också dikter av Nijole Miliauskaitė och en introducerande essä om honom. Tack vare den här sentida satsningen kan även den icke litauiskkunnige skapa sig en ganska god uppfattning om exempelvis litauisk samtidslitteratur. Även om den klassiska litauiska litteraturen inte finns översatt, inte heller större delen av det som skrevs i inre och yttre exil, ännu mindre den regimtrogna litteraturen, är det ändock en välgärning att dessa verk tillgängliggjorts för en bredare publik, dessutom i behändiga utgåvor. Den som vill gå längre och djupare kan använda sina skolspråk till att förslagsvis besöka hemsidan www. anthology.lms.lt, där man finner en del av de ovan (o)nämnda klassikerna översatta till engelska. Andra hemsidor av intresse för närvarande är: thedrunkenboat.com/lithuania.html och spauda.lt/skaityti/. Eller så kan man ägna några vårdagar åt att på plats uppleva den så kallade Poesivåren med uppläsningar och stämningsfyllda möten. Även om man förstår aldrig så litet inser man vilken glädje och rikedom det innebär att kunna tala högt om vad man vill. När man vill. En inte helt självklar gåva, en timmes flygresa från Stockholm. Mikael Wirth har tidigare skrivit i Med andra ord. Han arbetar som översättare, framför allt från tyska. Han är också forskarstuderande i litteraturvetenskap i Göteborg. Översättare emellan Under våren fortsätter Tidskriften Karavans och Översättarcentrums programserie med samtalskvällar kring översättandets fascinerande och prövosamma konst. Varje kväll uppehåller sig vid ett språkområde eller ett geografiskt område och de medverkande är själva utövande översättare. Det är fri entré till arrangemangen och ädla drycker kommer att finnas till försäljning. Välkomna! Onsdagen den 10 mars kl 19 Förändringens vindar afrikanskt på engelska Kvällens gäster är två högt uppskattade och flitiga översättare av litteratur skriven på engelska. Bland Joyce Carol Oates ordrika romaner, Elizabeth Georges gastkramande deckare, Roger Allens problemlösningar enligt Puh och Oz Clarkes bågnande vinhandböcker har de också hunnit med varsin afrikansk roman. Arbetet med att översätta Ama Ata Aidoos Förändringar och Sindiwe Magonas Mödrar emellan bildar en utgångspunkt för kvällens samtal om att översätta engelskspråkig skönlitteratur. Hur var det att översätta dessa romaner? Medverkande: Ulla Danielsson och Boel Unnerstad. Onsdagen den 21 april kl 19 Den dubbla lågan om latinamerikanskt och spanskt Skriver spanskspråkiga författare i Spanien och Latinamerika på olika sätt? Skiljer sig språket, läser de varandra? Hur starka är de förenande banden? Två uppmärksammade översättare med stor erfarenhet av såväl latinamerikanska som spanska författare gästar oss denna afton och berättar om sina erfarenheter. På deras dataskärmar har verk av bland andra Alvaro Mutis, Mario Vargas Llosa, Cervantes, Mercè Rodoreda, Carlos Fuentes och Octavio Paz funnit sin väg till svenska läsare. Medverkande: Jens Nordenhök och Manni Kössler. Uppläsare vid båda tillfällena: Gert Lundstedt. Plats: Översättarcentrums lokal på Södermannagatan 38, Stockholm. Tfn ÖC: Info om programmen hittar du också i kalendariet på och Med andra ord nr 38 15

16 BFÖRENINGS- BREV SVERIGE PORTO BETALT PORT PAYÉ översättarcentrum södermannagatan stockholm Nordiskt fortbildningsseminarium Östersjöns författar- och översättarcentrum Gotland 9 12 september 2004 Kära medlemmar! Översättarcentrum anordnar i samarbete med Nordisk Kulturfond och Östersjöns författaroch översättarcentrum på Gotland ett nordiskt fortbildningsseminarium för yrkesverksamma översättare av nordisk litteratur. Tanken med seminariet är att fyra fem översättare från varje deltagarland (Sverige, Danmark och Norge) under fyra dagar, 9 12 september, sammanstrålar på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Där kommer deltagarna att gemensamt arbeta med översättning av en längre text, alternativt olika kortare texter, i sina respektive språkgrupper. Vi ser helst att man behärskar de två nordiska språk som inte är ens modersmål, eftersom vi kommer att arbeta med endast tre språkgrupper. Tid avsätts även för att jämföra och diskutera olika språkliga lösningar med de andra språkgrupperna. Dessutom kommer några föreläsare att delta, bland andra Stewe Claeson. Han deltar även i lördagskvällens arrangemang där vi tänker oss att deltagarna själva får presentera och läsa ur egna aktuella texter. Anmälan senast 30 april. Du anmäler dig genom att mejla till uppdrag@oversattarcentrum.se eller ringa Kristina Ekelund på senast den 30 april. Uppge även om du kan tänka dig att dela rum med någon och om du är allergiker, vegetarian eller behöver någon annan speciell mat. Seminariet är gratis för öc-medlemmar och det inkluderar även resan. obs! Eftersom det är begränsat antal platser gäller först till kvarn 16 Med andra ord nr 38