Någonting att skratta åt

Transkript

1 Någonting att skratta åt maj 2001 Någonting att skratta åt Av Anders Ant 1

2 FÖRORD: TILL MIN DOTTER LAURA EN LYSANDE STJÄRNA?... 7 PROLOG DEL 1. LAURAS DRÖM Akta dig för ljuset När du får ett oväntat besök Att radera ut livet DEL 2. ANDERS OCH MARIAS ITALIENSKA RESA Fredagen den 21 april Ja visst gör det ont Den mystiske doktorn Sökandet efter doktor Munthe Sökandet efter San Michele Lösningen på mysteriet? Lördagen den 22 april Alla vägar bär till Rom På Arlanda Spanska trappan och Trevifontänen HSB i Rom

3 Någonting att skratta åt maj 2001 Söndagen den 23 april Morgonstund har guld i mund Varnande exempel Det Praktfulla Rom Metron i Rom I Vatikanstatens våld Hemma hos påven På andra sidan Trastevere En lärorik studie i ny klassicism Maria kan vara värd en mässa Måndagen den 24 april Svenska Institutet i Rom En besvärlig reträtt Duellen på Via Sistina Hos sex- och skatterådgivaren Tisdagen den 25 april Strövtåg i Rom Firandet av Roms befrielse Gärna medalj Onsdagen den 26 april Galleria Borghese Hur man kan handla i Rom Garyolen Torsdagen den 27 april Forum Romanrum år i Rom Fredagen den 28 april

4 Resan till Capri I Axel Munthes fotspår Lördagen den 29 april Villa San Michele Barbarossaborgen Villa Jovis Kejsar Tiberius Söndagen den 30 april Blå Grottan En vacker vision Ett skräckscenario Restaurangen i trädgården Vem var doktor Munthe? DEL 3. LAURAS UPPVAKNADE Döden är en kvinna On the boderline Ett glatt besked DEL 4. LARS SPANING EFTER DEN TID På observatoriet Ephraim Spöken Spindeln och flugan En fest för livet Sweet Is War? Mer om Axel Munthe

5 Någonting att skratta åt maj 2001 En gammal bekant DEL 5. ANDERS ITALIENSKA BRÖLLOP Cirkeln slutes Magliera Än kommer dag Nästa bergstopp I ett mindre religiöst hus Prästen och klockaren På Monte Barbarossa På Medelhavet I hamn Vid stranden Räddad Ljustes drottning Another Fashionable Doctor På Axel Munthes trappa Axel Munthe - Det galna hotellet Det är chickt att vara otrogen Eric Maria Adams Doktor Munters Testamente Den avskyvärde doktor P Slutet på historien EPILOG Telefax ang. inspektion av sjukhus i Neapel m.m Telefax ang. medverkan i vissa liktransporter Telefax ang. lik i lasten Telefax ang. Der Leichenbegleiter Telefonsamtal mellan Runeberg och Hansson

6 EFTERORD: TILL KULTURMINISTERIET ETT SVART HÅL?

7 Någonting att skratta åt maj 2001 Förord: Till min dotter Laura En lysande stjärna? Natten tisdag till onsdag den 27 februari; nådens år 2001 Vid tredje telefonsignalen vakande jag upp ur min Kafka liknande dröm. Ministern hade skällt ut mig och sagt att jag riskerade tryckfrihetsåtal för promemorian Erotik och kultur i ett globalt perspektiv, som jag på hennes uppdrag hade skrivit. Jag var ordentligt förkyld och jag hade känt ett tryck över hjärtat i ett par veckors tid. När telefonen ringde tredje gången ville jag dra lakanet över huvudet, somna om och fortsätta min mardröm, som ju inte var verklig utan bara min hjärnas bearbetning av en kaotisk arbetssituation. Men nu var jag klarvaken, tillbaka i verkligheten och den var mer mar drömlik än i min Kafkavärld på Kulturministeriet. Min hustru, Maria, hade också vaknat. Hon hann svara före mig. Vi visste båda att samtalet kom från Genève och att det gällde liv eller död. Jag tittade på klockan. Den var kvart över två. Medan Maria talade med Genève gick mina tankar till vår dotter Laura. Det var för mindre än två dygn sedan som Laura hade ringt från Chamonix. Hon hade åkt buss ner till Alperna på fredagen, men inte hört av sig under helgen. Vi befarade att hon likt oss hade blivit förkyld. Normalt när Laura är på semester brukar hon nämligen alltid ringa medsamma och med kvittrande röst förklara hur underbart allt är och att vi bara måste åka dit. Men i måndags ringde Laura till Maria och sa att hon kände sig svag i musklerna och hon hade legat hela helgen. På söndagskvällen hade Laura fått dit en fransk läkare docteur Marie Channel Forcé 7

8 Soin. Hon hade undersökt Laura och sagt att hon bara var överarbetad, en diagnos som i och för sig inte var helt fel men som kanske inte gav någon somatisk förklaring till varför Laura, som tränar på gymmet tre dagar i veckan, nu inte ens orkade gå ner till matsalen. Docteur Soin föreföll att vara en läkare på modet, men hon gick inte alls i Axel Munthes fotspår, utan hon avslutade sitt besök med att inkassera en massa franska franc (i svenska pengar 365 kr plus 65 kr för magnecyl) och med att förtröstansfullt säga att Laura säkert skulle stå på huvudet i backen nästa dag. Men det gjorde inte Laura. Klockan två på måndagen ringde jag Laura på hennes mobil. Hon svarade med en lugn men svag röst och sa: Pappa det känns som att jag håller på att dö. Sedan beskrev hon sina symtom. Hennes händer och fötter hade börjat domna bort. Den franska ungdomsresebyrån (UCPA) höll på att under söka möjligheterna att skicka hem Laura med flyg, men hon visste om hon skulle orka med resan. Det lät inte bra. Jag sa åt Laura att inte försöka resa hem, utan att fortast möjligt åka till närmaste sjukhus. Klockan åtta på måndagskvällen ringde Laura igen. Både Maria och jag var hemma och slog i läkarböcker för att utifrån den diffusa beskrivningen vi fått av Lauras symtom försöka diagnostisera vad hon hade drabbats av. Hon var nu tillsammans med sin kompis Miriam på akutintaget på Hopitaux du Mont Blanc i centrala Chamonix. Laura väntade på att få bli undersökt. Hon hade blivit sämre och nu kunde hon inte sitta upp längre. Sedan hörde vi inte av Laura på flera timmar. Vi förstod att hon hade blivit inlagd på sjukhuset och att hon därför inte kunde ringa på sin mobil. Förmodligen höll man nu på att ta olika prover och innan resultaten från provtagningen var 8

9 Någonting att skratta åt maj 2001 klara skulle de förmodligen inte säga något. Men varför ringde inte Miriam oss? Först vid tolvtiden på tisdagen ringde Laura. Hon hade en god och en dålig nyhet. Den goda var att hon skulle bli överflyttad från Chamonix i Frankrike till Universitets sjukhuset i Genève. Där kanske man skulle kunna diagnostisera vad hon led av. Den dåliga var att kraft nedsättningen i musklerna hade fortsatt och att hon höll på att bli mer och mer förlamad. Hade Laura drabbats av MS, amyotrofisk lateral skleros, polio eller cancer i centrala nervsystemet? Ju mer jag läste i läkarböckerna, desto fler möjliga ovanliga, allvarliga sjukdomar hittade jag. Tankarna malde i huvudet på mig och nu, mitti natten, kom domen. GUILLAI-BAREÉ:s Syndrom, bokstaverade Maria. Sedan lysande hon en lång stund på vad läkaren sa om Lauras tillstånd. Av Marias ansiktsuttryck och kommentarer verkade det inta att vara helt kört. Maria hade lättare att kommunicera med sjukhuset i Genève. På sjukhuset i Chamonix hade de enbart talat franska. Samtalet gick dock trögt, så till slut ryckte jag till mig telefonen och sa: Bonjour monsieur! Commant alles-vous Tre bien. Est vous? Ca-va. Es Laura? Elle viens survivivre! Jag drog en suck av lättnad. Och plötsligt hörde jag Lauras röst i telefonen. Hej pappa. Ni behöver inte vara oroliga jag kommer att bli bra. Men de måste lägga mig i respirator och söva ner mig i två veckor. 9

10 Hennes röst lät helt lugn och hon verkade förtröstansfull. Hur många gånger hade jag inte läst Törnrosa och Snövit för henne? Till slut kunde hon sagorna utantill och visste att prinsessan överlevde. Ondskan, personifierad som en elak fe respektive en häxa, kunde inget förmå mot kärleken. Men då var du ett barn, Laura. Då berättade jag bara för dig om himlens lysande stjärnor, men jag sa inget om de svarta hålen. Minns du din första saga? Så här skrev du: Det började så här. En kväll gick jag ut, och tittade upp mot himmelen, men där var alldeles mörkt, inga s järnor lyste. Jag vill ha tillbaka mina s järnor, skrek jag. Pappa tittade upp mot skyn och sa: Visst skall du få tillbaka dina stjärnor. De finns där. Det är bara det att vi inte kan se dem. Det har kommit mörka moln i vägen. I morgon får du säkert tillbaka dina stjärnor. Men nu är du vuxen, Laura, och nu vet du att där uppe finns även de svarta hålen. När jag tänkte på Laura som barn och nu som vuxen, men hjälplös som ett litet barn, fick jag en stor klump i magen. Jag kände hur Laura med våldsam kraft, obevekligt, höll på att sugas in i det svart hålet och jag ville skrika: Ta dig i akt Laura! Ta dig för det svarta hålet! Sugs du in i det, är du räddningslöst förlorad. Inget kan komma ut ur det svarta hålet. Ingen vet vad som finns där inne! Men jag hann aldrig säga något, för när Maria hörde att Laura var i telefonen, tog hon med milt våld tillbaka luren. Maria började småprata med Laura och hon lät lika lugn som Laura nyss hade gjort såsom om hon aldrig hade hör tals om elaka häxor och om svarta hål. Och så var överläkaren på neurologiska kliniken i Genève tillbaka i telefonen igen. Yes Yes. Thank you. I appreciate your care for Laura and for us, very much. 10

11 Någonting att skratta åt maj 2001 När Maria lagt på luren, såg hon på mig förtröstansfullt och sa: Laura kommer att överleva, men vad är Gullian-Barrés syndrom? Och måste hon verkligen ligga nedsövd i två veckor? Jag hade inte den blekaste aning, utan jag gick in i biblioteket och slog i vårt läkarlexikon. Under ordet Gullian-Barrés syndrom (GBS), hänvisade man till polyraduculitis acuta eller översatt till svenska inflammation i ryggmärgen nervrötter med som regel övergående muskelförlamning. GBS drabbar årligen en på invånare. Sjukdomen inleds med surrande, sovande förnimmelser i händer och fötter, men börjar ofta med kraftnedsättning i benens muskulatur. Förlamningen sprider sig inom en två veckor till kroppens armar och muskulatur. Hos ungefär hälften av patienterna angrips också hjärnnerver, varvid tillkommer symptom som ansiktsförlamning, sväljnings- och talbesvär. I ungefär 20 % av fallen drabbas också andningsmuskulaturen och då är det nödvändigt med respiratorbehandling. Genom utveckling av denna behandlingsmetod har mortaliteten kunnat sänkas till 5 %. Förlamningarna försvinner gradvis i samma ordning som de uppträtt och flertalet patienter är fullt återställda efter två tre månader. Hos en minoritet av patienterna drar förloppet ut över åtskilliga månader eller år och i enstaka fall framstår för all framtid en kraftnedsättning i en eller flera muskler. Sjukdomens orsak är okänd. Behandlingen är sängläge, lungterapi och därefter uppträning (se polio). Behandling med koriostorider har ofta används men dess värde är tvivelaktigt. Efter att ha läst detta tog jag mig en rejäl whisky, kysste Maria och somnade om, glad och lycklig. Laura hade bara 11

12 fått en släng av GBS, visserligen av värsta sorten, men mortaliteten var ju låg och överlevnadsfrekvensen för GBS var betydligt högre än för de djävulska sjukdomar jag målat upp på väggen. Och jag somnade direkt och drömde om doktor Munter, som på flytande franska förklarade att Laura snabbt skulle bli bra igen. Det skulle inte ens behövas någon kyss av en prins för att hon skulle vakna upp ur sin törnrosasömn. Det var verkligen tur att hon inte hade drabbats av colitis eller emphasias none, för då hade det krävts en mirakelläkare för att bota henne Jag sov så djupt att jag inte hörde då telefonen ringde igen och överläkaren på neurologen på Universitetssjukhuset i Genève berättade för Maria att Laura nu låg i respirator. Allt hade gått bra och de hade inte behövt göra en trachetomi. Onsdagen de 27 februari På onsdagen åkte både Maria och jag till jobbet som vanligt. Maria ägnade större delen åt förmiddagen åt att tala med Universitetssjukhuset i Genève och med intensivvårds avdelningen på ett intilliggande sjukhus Hospital de Tour, dit Laura hade överförts. Läget för Laura bedömdes nu som stabilt. Själv ägnade jag förmiddagen åt att surfa. Det var roligt. Jag gick in på olika sökmotorer för att se om jag kunde få någon ny information om GBS. Vårt lexikon var 20 år gammalt och förhoppningsvis hade man funnit ut någon ny medicin. Men jag hittade inte några positiva rapporter på Internet, utan mest bara en massa skräckhistorier. Börsnyheterna var också dystra, men jag tröstade mig med att jag nu skulle vara tvungen att jobba tills jag blev minst 65 år gammal. Det skulle säkert vara bra för hälsan och förhindra många tillfällen till synd. Ett hoppfullt tecken på börsen var dock att 12

13 Någonting att skratta åt maj 2001 aktiemarknaden i Kina, som inte dragits med ned i fallet. Där var läget lika stabilt som Lauras tillstånd i Genève. Vid tvåtiden, just då jag satt i ett möte om den promemoria som jag arbetat med de senaste tre månaderna, ringde Maria mig och berättade att hon varit i kontakt med SOS- Alarmering i Köpenhamn. Man planerade att transportera hem Laura och räknade med att kunna få loss ett ambulansplan med narkosläkare och sjuksköterska natten lördag till söndag. Ett orosmoln var dock att de nu höll på att söka världen över för att se om de kunde ordna en tidigare transport. Maria oro berodde på att hon var rädd för att det skulle kunna hända Laura något under transporten och att hon befarade att det inte skulle finnas någon intensiv vårdsplats för Laura i Stockholm. Själv var Maria nu tvungen att gå in på ett viktigt möte och hon bad mig därför att ringa till Karolinska Sjukhuset (KS). Jag avslutade snabbt mitt möte och ringde KS. Jag förstod att det var till neurologen som Laura skulle föras. Efter bara en timme lyckades jag komma fram till en sjuksköterska på neurologen. Sedan jag förklarat situationen och sagt vilken sjukdom, som vi hoppades att Laura led av, frågade sköterskan/grindvakten om Laura var patient på KS. Nej inte ännu, men vi hoppades att hon skulle bli det, svarade jag. Mitt svar bemöttes med en fnysning. Att KS inte kunde bekymra sig om alla potentiella patienter, borde jag väl ändå förstå. På min fråga om det var helt riskfritt att transportera någon med GBS i respirator från Genève till Sverige, förklarade grindvakten att det var mycket säkrare än att åka bil och, tillade hon lugnande, inga schweiziska läkare, inte ens de franska, skulle göra sig av med Laura om de inte bedömde att det vara riskfritt för dem. Grindvakten gick i alla fall med på att ta mitt telefonnummer, men att någon läkare verkligen skulle ringa mig kunde hon inte lova. Och som 13

14 väntat ringde mig ingen, vare sig på eftermiddagen eller på kvällen. När Maria och jag förkylda, trötta och nedstämda kom hem från jobbet diskuterade vi igenom läget. Vi bestämde oss för en ny strategi. Det gällde nu att till varje pris hålla kvar vår Törnrosa i Genève. Vi hade tagit reda på flygtiderna till Genève och skulle just beställa biljetter då telefonen ringde. Det var från SOS Alarmering i Köpenhamn. Med en glad röst berättade jourhavande att de hade lyckats få tag på ett österrikiskt företag som i morgon skulle flyga hem Laura. Hon skulle komma till Arlanda kl Frågan var nu till vilket sjukhus som hon skulle skickas. KS, hoppas jag, undslapp det mig och därmed hade jag beseglat Lauras öde. På en dator i Köpenhamn knappades KS in, faxmeddelanden skickades till Genève, Stockholm och Wien och sedan började planeringen och logistiken ta form för operation Save Private Laura Ant. Torsdagen den 1 mars På torsdag åkte jag inte in till departementet, utan jag satt och väntade vid telefonen på ett eventuellt samtal från KS. Via mobilen stod jag i kontakt med Genève och Köpenhamn. Kl skrevs Laura ut från sjukhuset och kördes till Genèves flygplats. Kl ringde de till Maria från Universitets sjukhuset och sa att Lauras pengar, kontokort och pass hade blivit kvar på sjukhuset. En kort stund levde vi på hoppet att det österrikiska flygbolaget därmed inte skulle våga ta med Laura, eftersom företaget då skulle riskera att på egen bekostnad få flyga Laura tillbaka till Genève om hon kom till Sverige från ett icke EU-land utan pass. Österrikarna som ju under åren tagit emot många flyktingar struntade dock i med de skärpta EU-bestämmelserna och kl lyfte planet från Genève. Det beräknades landa på Arlanda kl

15 Någonting att skratta åt maj 2001 Klockan tolv ringde det på min telefon Samtalet kom från en kvinnlig läkare på KS, men hon förklarade att det inte var hon som skulle ha ansvaret för Laura. Dottoressan Charcot, som hon hette, sa att hon bara var en konsult åt neurologen, men hon hade fått mitt telefonnummer och undrade om jag hade några frågor. Det hade jag. Min första fråga gällde vad GBS egentligen är och om man idag har några effektiva behandlingsmetoder. Jag fick ungefär samma information som den jag redan läst, men med tillägget att man idag sätter in en medicin liknande gammaglobulin eller blodtransfusion där man med en plasma, som Gambro utvecklat, renar blodet. Dessa behandlingar bedöms ha viss effekt, men i huvudsak är det kroppens egen läkande förmåga som måste stoppa inflammationen. Min andra fråga gällde vilka risker som det innebär att flyga en person i respirator, men den frågan ville jag inte längre ha något svar på. Min tredje och sista fråga var om de hade någon plats för Laura på KS. På den frågan fick jag ett klart och entydigt svar. Nej, det hade man inte. Det fanns överhuvudtaget inte någon intensiv vårdsplats i hela Storstockholm inklusive Akademiska sjukhuset i Uppsala att uppbringa åt Laura. Dottoressan sa att hon hade ringt runt till alla sjukhus, men att den enda producent som hon hade funnit var ett sjukhus i Norrtälje, som var nyöppnat och ännu inte så känt på markanden. Där hoppades hon kunna få en plats åt Laura. Eftersom Laura kom från utlandet, var hon på grund av smittrisken inte så lättplacerad. Mina protester och synpunkter på svensk sjukvård kunde inte överrösta dottoressans personsökare och ringsignalerna i ett par andra telefoner, som nu jagade på henne och henne kolleger på KS. De var överbelastade och de höll på att köra in i väggen. Maria blev inte glad när jag ringde henne och sa att Norrtäljeanstalten skulle bli tredje resan för Laura. Dramat hade börjat för drygt tre dygn sedan, men det var först nu 15

16 som Maria började svikta och gripas av uppgivenhet. Om det hade varit i normala fall hade Maria själv slängt sig på telefonen och börjat rycka i olika trådar, men nu lät hon som en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Hon bad mig att ringa och tala med överläkaren på KS. Efter gårdagens försök insåg jag att det var hopplöst att få någon ny kontakt med KS. I stället ringde jag Sophiahemmet. De skulle omedelbart kunna ta emot Laura för intensivvård. Men då jag berättade att hon för tillfället låg nedsövd i respirator och var på väg från Genève beklagade sig syster Sofi och sa att det i Sophis värld tyvärr ännu inte fanns vårdplatser för patienter typ Laura. Då ringde jag till KS och jag hade tur. Det var en nyanställd växelreceptionist som tog emot samtalet. Hon hade svårt att hitta numret till dottoressan, men då jag bokstaverade Charcot lyckades hon hitta det. Och på hennes fråga om det gällde ett privatsamtal, svarade jag irriterat att det givetvis var privat: Då blev jag genast kopplad. När jag nu åter talade med dottoressan lät hon mer samlad och professionell. Det var nu klart med Norrtäljeanstalten och jag fick intrycket av att hon var lättad över att överhuvudtaget ha funnit en plats åt Laura. Dottoressan försökte nu övertyga mig om att små, lugnare sjukhus, var bättre än stora. Även om hon inte helt lyckades med det, insåg jag att det nu bara var att gilla läget. Därför frågade jag dottoressan vad som skulle hända med Laura när hon om en halvtimme landade på Arlanda. Skulle hon direkt överföras till den halvöppna anstalten i Norrtälje eller skulle hon först in till KS för undersökning och visitation. Självfallet skulle Laura in på till KS först, och det var inte frågan om någon tvångsvård, utan om frivillig vård. Laura skulle till och med, som det senare visade sig, få betala 250 kr i avgift för att få visiten på akutmottagningen Finns det någon möjlighet att få träffa henne, frågade jag ödmjukt. Självfallet, det var 16

17 Någonting att skratta åt maj 2001 bara var åka in till akutmottagningen på neurologen, svarade dottoressan och nu lät hon riktigt mild i rösten. Kl satt jag mig i bilen och körde mot KS. Jag tog det försiktigt, särkilt när jag passerade Drottningholms slott, för där hade jag för sex år sedan kört av vägen och själv hamnat på centralintensiven (CIVA) på KS. När jag kom fram till KS blev jag omkörd av en stor ambulans och då tänkte jag att där ligger säkert Laura, lika hjälplös som då jag såg henne komma till världen för snart 30 år sedan. När jag den gången åkte hem från KK i Göteborg, omtumlad, efter det stora under som jag varit med om, hade jag lovat mig att göra allt som stod i min makt för att skydda detta lilla flickebarn. Då jag kom fram till akutmottagningen på Neuro, såg jag ett par ambulansmän stiga ut från ett undersökningsrum. Jag kände på mig att det var dit de hade fört Laura och öppnade försiktigt dörren. Rummet var fullt av folk och där på en bår, med en tjock respiratorslang ner i halsen och med en sond för mattillförsel genom näsan, låg Laura hjälplös och helt beroende av vårdpersonalen. Men hon var inte nedsövd, vilket ju Maria och jag hade fått information om att hon skulle var. Tvärtom var hon vid fullt medvetande och kring hennes huvud tyckte jag att det lyste ett rosa skimmer. Då Laura mödosamt klämde sig ut ur Marias liv och hennes blåfärgade huvud fick livets färg, såg jag också denna aura. Och alltsedan Laura tog sitt första andetag och gav upp sitt första skrik, har jag tyckt att det legat ett skimmer över henne och över mina dagar, medge det! Laura fick genast syn på mig, då jag steg in i det lilla undersökningsrummet. Hon vinkade igenkännande med sin högra hand och med en enkel gest med fingrarna lyckades hon säga: Det är lugnt. 17

18 Den biträdande överläkaren på Neurologen hälsade mig välkommen till gänget samtidigt som han dels läste Lauras journaler från de franska och schweiziska sjukhusen, dels förhörde sig med den österrikiska läkaren, doktor Moor, om hur transporten till Sverige hade gått. Dottoressan var också där och hon läste noggrant de franskspråkiga journalerna. Det var en massa punkter som enligt de internationellt gällande procedurerna skulle checkas av mellan den avlämnande och mottagande organisationen, så jag drog mig åt sidan. Jag ville gå fram och krama om Laura, men på grund av smittrisken, dvs. inte att Laura skulle smitta mig utan att hon skulle få min förkylning, höll jag mig på avstånd. Jag frågade Laura om hon visste vilken sjukdom hon led av och med handen visade Laura att den information som hon fått i Genève var commme si, comme ca. Då berättade jag vad jag läst och dottoressan nickade belåten över att jag kunde min läxa ordentligt och över att schweizarna hade vidtagit precis samma åtgärder som de skulle ha gjort på KS. Av journalerna fram gick också att Laura bara hade varit nedsövd i några timmar, inte i de fjorton dagar som både hon och vi trott att hon skulle bli. Utlämnandet av Laura till de svenska sjukhusmyndigheterna gick helt odramatiskt och hon gjorde inte det minsta motstånd. Laura gick även helt frivilligt med på att återlämna alla utrustning som hade tillgripits nere i Schweiz, med undantag för kanylen och sonden som hon hade svalt ner i magen. Doktor Moor godtog att Lauera skulle få behålla dessa, men den övriga utrustningen ville österrikarna ha tillbaka. Och jag ville ha tillbaka Lauras handväska som de hade glömt på ambulansplanet. Det lovade doktor Moor att jag skulle få. För dottoressan och hennes hastigt hopkallade första insatsstyrka återstod nu bara att ta ytterligare några prover, att slutföra journalanteckningarna och att organisera en 18

19 Någonting att skratta åt maj 2001 utryckningsstyrka för att se till att transporten av Laura till anstalten i Norrtälje gick störningsfritt. Det visade sig dock inte vara helt lätt utan drog ut på tiden. När jag satte mig ner på en stol och gäspade, påminde dottoressan mig om att jag hade berättat för henne i telefonen att jag skulle träffa min egen husläkare kl och att det var hög tid att jag gav mig iväg. Jag tog ett ömt farväl av Laura och jag lovade henne att Maria och jag skulle besöka henne minst var fjortonde dag i Norrtälje eller i varje fall skicka henne ett glatt bättra-på-dig-kort. Jag har min husläkare på läkarhuset vid Odenplan. Jag kände en mogen sötaktig doft då jag kom in på den gamle Tokayerns mottagningsrum. Han hade nyligen fyllt 65 år, men de hade inte ännu utförsäkrat honom. Doktor Tokayer satt på sig stetoskopet, drog ett djupt halsbloss på sin cigarr, hostade och lyssnade mellan sina hostningar på mina lungor och hjärta. Nej, han kunde inte höra något gnissel i vare sig vänster kammare, axel eller luftrör Doktor Toakyer, trodde att rören bara var lite igenslammade. Han konstaterade att mitt varvtal var lite för högt och rekommenderade mig att justera det samt att köra lite lugnare och inte ha så bråttom. När jag påpekade att det inte var så lätt att ta det lugnt, då jag jämt var tvungen att slåss med en massa byråkrater, sa han med en menade gest mot pappershögarna på sitt skrivbord att han mycket väl förstod vad jag menade. Det var dock inte någon mening att sjukskriva mig, för då skulle det vara ännu värre när jag kom tillbaka Doktor Tokayers djupa empati fick mig att känna mig lite piggare och fick trycket över hjärtat att lätta något. Jag tog en pappersnäsduk och snöt mig. Sedan frågade jag om den surrande, sovande förnimmelser i händer och fötter, som jag känt en vecka, och om kraftnedsättningen i benens muskulatur var något att oroa mig för. Kunde det möjligen vara en släng av Guillan-Barrés syndrom? Det syndromet 19

20 hade dock Tokayern inte hört talas om, utan han sa att det var bara får och kor som får GBS och att det är dumt att inbilla sig att man drabbats av alla de sällsynta sjukdomar och syndrom som snurrar runt i pressen. Det höll jag med honom om, men för säkerhets skull frågade jag om han trodde att det skulle hjälpa med en magnecyl om förlamningen spred sig och min hjärnnerv blev angripen. Ja, det kan väl inte skada i alla falla, sa min vän Tokayern och tryckte på en av sina koder för automatisk utskrift av journalanteckningar från mitt besök. Vad det stod i dem brukade varken jag eller han bry oss om. Bara i enstaka fall brukade Socialstyrelsen läsa dem och hittills hade inte styrelsens tillsynskvinnor beslagtagit hans dator. När jag kom ut från läkarhuset gick jag över till stadsbiblioteket och slog in författarnamnet Joseph Heller på en dator. Dottoressan hade nämligen berättat för mig att den gamle bombfällaren hade drabbats av GBS och skrivit en självbiografisk roman om sin sjukdom. På datorskärmen kom det upp ett 20-tal titlar, men ingen om GBS. En av Hellers böcker hette Ingenting att skratta åt. Den måste det vara tänkte jag och tryckte på F7 för att se om den fanns inne. De gjorde den. Huvudbiblioteket hade tre exemplar vilka alla förvarades i magasinet. Boken var tydligen inte lika populär som Moment 22. I normala fall kan man inte få upp en bok från magasinet förrän påföljande dag, men jag ville inte vänta och jag kände mig inte som något normalfall. Jag gick därför in på chefbibliotekarie Ragnar Östbergs rum, höll fram min legitimation från Kulturdepartementet och sa att jag genast behövde ett exemplar av Joseph Hellers självbiografiska roman Ingenting att skratta åt som underlag för Kultur ministerns anförande i riksdagens andra kammare. När Ragnar verkade tveka över att jag rubbade de harmoniska cirklarna på det arkitektoniskt vackra stadsbiblioteket, lade 20

21 Någonting att skratta åt maj 2001 jag till Och ett exemplar till statsministern. Ragnar som inte hade hört talas om att statministern läste böcker, i varje fall inte lika många om sina företrädare, blev mycket förvånad, men ordnade, utan att skratta, snabbt upp ett par exemplar från magasinet. Därefter åkte jag och hämtade Maria på hennes jobb. Maria var trött och snuvig, men hon ville genast att vi skulle åka till Norrtälje. Det hade börjat snöa kraftigt och jag såg inte fram emot att köra till Norrtälje i rusningstrafiken. Därför övertalade jag henne att vi först skulle åka hem till Drottningholm för att äta och vila lite och sedan och åka ut till Norrtälje, där vi kunde ligga över på något hotell. Det gjorde vi, och tur var det. När vi körde förbi mitt olycksställe utanför slottet ringde dottoressan och meddelade att de tänkte behålla Laura på KS. De skulle placera henne på ett isoleringsrum på Centralintensiven (CIVA). Nej, det hade inte tillstött några komplikationer och Laura hade inte brutit mot sjukhusets disciplinregler, utan det var bara omsorg om Laura. Hon inte var mogen för Norrtäljeanstalten ännu. Vid sjutiden var vi tillbaka på KS och följde skyltarna längs korridorer, hissar och trappor. Vi gick till höger och vänster, uppåt och nedåt, framåt och bakåt, tills vi äntligen var framme på CIVA. För att komma in till den slutna isoleringscell där Laura hölls i förvar, måste vi passera en sluss. I denna var vi tvungna att tvättade våra händer, lägga undan våra mobiltelefoner och ta på oss skyddskläder. Jag tog till och med på mig ett munskydd och likt en jourhavande läkare släntrade jag in på Lauras rum. Jag hade inte sett hur en riktig intensivvårdsavdelning ser ut i verkligheten. När jag förra gången var på CIVA hade jag nämligen varit medvetslös och det var jag i Neapel också. Men det såg ut precis som det gör TV-serierna. I cellen fanns en mängd teknisk apparatur, slangar och monitorer för över 21