NUMMER SEX 2001 vision o c h tradition

Transkript

1 NUMMER SEX 2001 vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l Ledare Bibliotekens inre arkitektur med perspektiv på ledarskap AV MARGARETA TÖRNGREN Dopning som konsekvens av traditionens tryck AV JARL TORBACKE Reflections of an Anglo-Scandinavian librarian AV K. C. HARRISON Åndens rakkerpak bliver professionelle AV JETTE DRACHMANN SØLLINGE Dewey på gott och ont AV JAN HOFF Författarna och den ointellektuella datorn AV KARL-ERIK TALLMO Replik till Miguel Benito och Göran Berntsson AV VIKTORIA LINDSTAM Pannonhalma, benediktinerkloster och berömt bibliotek i Ungern AV BO GENTILI Tre bråkstakar tre intervjuer AV CLAES-GÖRAN HOLMBERG Rättning i byn! AV BARBRO THOMAS OCH MARGARETA TÖRNGREN Till frågan om kultursidorna AV PELLE ANDERSSON Lille forlag med stor succes AV GUNILLA HEICK Nästa år blir det också sex Ikoner och många meningsfulla sidor. De kostar tillsammans 300 kr inkl. moms. Abonnemanget tecknar man enklast genom att vända sig till BTJ Info & Media Lund. Telefon: / , fax: / , e-post: btjicpren@btj.se. Välkommen! Ikoner-Forum hittar ni lätt och gesvint på Ikoners hemsida, som har adressen Där kan ni delta med era korta, gärna temperamentsfullt engagerade, inlägg, och följa den debatt som uppstår i anslutning till dem. De långa analyserande och eftersinnande essäerna begrundar vi tillsammans i tidskriften. Välkomna! Ikoner finns med några nummers fördröjning i PDF-format på ovannämnda adress. Välkommen! Framtidens bibliotekarie AV KARIN CHRISTOFFERSON Framtidsfilerna Det som var och det som blir AV SVEN NILSSON Nästa nummer skickas den 25 februari. Manusstopp den 8 februari. 2 6/2001 Årgång 4 I K O N E R v i s i o n o c h t r a d i t i o n Oberoende publikation utgiven av BTJ Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Ansvarig utgivare: Joel Sommerfeldt Grafisk form: Magnus Nilsson, Identitet Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: BTJ Tryck AB, Lund ISSN

3 Inom projektet Etermedierna i Sverige gav Peter Dahlén för någon tid sedan ut avhandlingen Från Vasaloppet till Sportextra : Radiosportens etablering och förgrening Författaren ställer sig frågan vilken sysselsättning generellt sett och betraktat ur globalt perspektiv som mest påverkar människors tankevärld. Och han svarar att det är idrott. Sport i alla former från fotbollens ängalag till mästarmöten i tungviktsboxning. Den mest grundläggande aspekten är att sport torde vara världens mest spridda och genomgripande form av populär kultur. I allt det möjligen välmotiverade självberöm som just nu florerar om med vilken dynamik biblioteksoffensiven bedrivs, så kan kanske sådant här få lov att gälla som ett anspråkslöst förslag. Nämligen till frågan om en anpassning till numera existerande verklighet där bibliotek i den kommunalekonomiska planhushållningen allt mindre tycks kommit att tillhöra kultursektorn men så mycket mer fritidsditon. Att det skulle gå fler människor i kyrkan än på fotboll försökte en gång en präst ljuga till det och att där är mer folk på stadsbiblioteket i Göteborg än på Ullevi redde redan Bertil Falck ut för mig. Man ska aldrig förhäva sig, inte ens i biblioteksvärlden. Ta katalogisatör t.ex. det finns inte. Titta själva efter i Word ska ni få se! Om sålunda idrott är kultur, varför skulle inte bibliotek kunna vara det? Också. I dubbel mening, är det meningen att den förra enordsmeningen ska uppfattas som. Alltså. Som ju en nödvändighet i opinionsskapandet är att synas och höras skulle en sådan acceptans och omställning kunna bli gefundenes Fressen. Tänk er själva! Biblioteksextra varje dag i P4, ibland på söndagarna fyra timmar långt, Biblioteksnytt i TV varje kväll och därtill ibland Bibliotekskväll. Nu är det dags för bibliotek! och Över till biblioteket! i alla möjliga och gärna omöjliga kanaler. Med bibliotekarier som program- och debattledare, utfrågare och utfrågade, som ständiga soffsittare. Bibliotekssidor i morgontidningarna och biblioteksbilagorna i kvällspressen och i dess nätutgåvor. Dagliga notiser, referat, analyser, kommentarer, krönikor, debatter Sidor ständigt knökfulla med foton av biblioteksmänniskor och bilder på biblioteksmiljöer. Idrott är kultur, idrott och politik hör ihop. Likaså gör (väl) kultur och politik, som dock tillsammans inte nödvändigtvis behöver simplifieras bara till kulturpolitik. Bibliotek och kultur hänger samman. Alltså kan kultur, idrott och bibliotek också bli ihop. Vid sidan av de självklara uppdragen för bibliotek som upplevelsegenerator, kunskapsdynamo och lärandeprocessor. Det är det ingen som tycker. Nej, men då så. Fast Fritid med kultur går det bra at låta sig tryckas ner under inom Lek- och hobbynämnden! När BTJ-kollegan netlibrary härförleden råkade i bryderi grep den trovärdiga, tillförlitliga och inte medellösa BTJ-kamraten OCLC in. E-boken lever livet vidare! I höstas kom det allra sista av alla Ppb! Press på biblioteket! ut. Det nostalgiska avskedet kan säkert i form av ett antal exemplar mot vänlig anmodan erhållas från Statens kulturråd. Den bibliografering av 1900-talets dagstidningar som bedrivits under namnet Nya Lundstedt är snart färdigställd. Just har meddelats att Riksbankens Jubileumsfond beviljat medel för ytterligare beskrivningsinsatser. Det betyder att Kungl. biblioteket glädjande nog nu kan inleda arbetet också med en Tidskrifts-Lundstedt. Det händer sina saker på sina håll, den som vill kan! God Jul och Gott Nytt År! Jan-Eric Malmquist FOTO: EVA INGVARSSON Ikoner 6/2001 3

4 Bibliotekens inre arkitektur med perspektiv på ledarskap Margareta Törngren Under arkitekturåret 2001 kan det finnas anledning att fundera även över bibliotekens inre arkitektur och hur ledarskapet skall kunna utvecklas för att bäst kunna möta utmaningar och leda bibliotekets verksamhet framåt i tider av snabb förändring. Begreppet inre arkitektur är inte nytt. Det kan leda tankarna till inredning eller till en rumslig inre arkitektur men i det här sammanhanget känns det helt rätt att använda det i överförd bemärkelse. Metaforen har en etablerad användning i programvarusammanhang, där man talar om uppbyggnad av en inre arkitektur som skall hantera komplexitet och flexibilitet, skall sammanjämka ett flertal kvalitativa mål, hantera informationsflöde och skapa principer för styrning av processer, kunna hantera feed-back och nödvändig korrigering. Parallellerna med bibliotekens inre arkitektur är många och uppenbara, även om jämförelsen haltar när det handlar om människor och inte teknik. Bibliotekens inre arkitektur kan ju ses som en organisk process, i ständig utveckling och rörelse, där formerna ofta måste sprängas för att möta funktionerna. Här tillkommer också andra dimensioner som rör etik, värderingar och mål. Begreppet Bibliotekens inre arkitektur är också synnerligen användbart vid uppbyggnad av en organisation och jag grundar detta på personliga erfarenheter. När jag som projektledare för den internationella bibliotekskonferensen, IFLA 1990, hade i uppdrag att åstadkomma en projektorganisation upplevde jag mycket påtagligt att jag höll på att uppföra en byggnad från grunden till taket. Känslan av att bygga återkom när jag som ny på KB 1996 hade i uppdrag att konstruera en avdelning för bevarande och tillhandahållande. Men denna 4 Ikoner 6/2001

5 konstruktion så olik IFLA-projektet måste ta stor hänsyn till överbryggandet mellan det förflutna och nuet, mellan traditioner, kultur och pockande utveckling. Den byggnaden var så oändligt mycket svårare att åstadkomma än uppbyggnaden av kongressen, som var tidsbegränsad och därigenom inte krävde samma möjlighet till förändring. Ett biblioteks inre arkitektur formas utifrån politiska, samhälleliga, ekonomiska, mänskliga och andra förutsättningar av många arkitekter: bibliotekets högste chef, dess mellanchefer, formella och informella ledare, övrig personal och besökare. Jag väljer här att begränsa infallsvinklarna till ledarskapet och de utmaningar som bibliotekens ledare har att möta inte minst inför den kommande generationsväxlingen. Perspektiv på ledarskap Ledarskap i vår tid är ett aktuellt ämne. Så var det inte när jag gick på Biblioteksskolan i Solna i slutet på 60-talet. Då talades det mycket litet om chefskap och ledarskap. Visst läste vi biblioteksadministration och det fanns framstående chefer t.ex. den dynamiske bibliotekschefen i Göteborg, Sigurd Möhlenbrock, men chefsrollen och ledarskapet var inte synliga i den bemärkelse vi ser dem idag. I Biblioteksbladet förekom få artiklar under dessa år om ledarskap. Det fanns en ideologisk förklaring till att ledarskapet var näst intill osynligt. Det var inte fint att bli chef. De radikala biblioteksideologerna från 1968 manade i stället till kollektiv ledning och en arbetsfördelning, där alla gjorde allt. Ledarskapsfrågorna var inte salongsfähiga. Så sent som in på 90-talet kunde efterdyningarna fortfarande märkas även om bibliotekschefer och ledare fått nya och ansvarsfulla uppgifter. De stora omstruktureringarna och ekonomiseringen hade ställt allt större krav på ledarskapet. Forskningsbiblioteken lades in i under universitetens ledning. Folkbiblioteken omstöptes och drunknade i den kommunala organisationen. Nedskärningarna drabbade biblioteken hårt. Det är först under 90-talet som behovet av ledarskapsutveckling inom bibliotekssektorn får större uppmärksamhet. Då kommer den stora påverkan från olika managementskolor om ledarskap och kvalitet. Service management, Quality management och Total quality management kom med nya tankar: Ledarskapet skulle kännetecknas av ökad kundorientering, ökad omvärldsbevakning, ny människosyn och ett idéstyrt ledarskap (1). Företagens marknadsmässiga och kommersiella utformning av ledning, organisationsstrukturer och kvalitetsmätningar, inhämtade främst från amerikanskt och japanskt håll, påverkar ledarskapsutbildningar och bibliotekens chefer skickas på kurser i ledarskap, som anordnas av olika företag, myndigheter, fria kursarrangörer m.fl. Biblioteken tar över företagens språkbruk och biblioteksbesökarna blir kunder. BIBSAM, KB:s avdelning för nationell utveckling och planering, startar kurser i ledarskap Den övergripande målsättningen med kurserna var att skapa större entusiasm för ledarrollen och att utveckla en ledarreserv för framtida tjänster och projekt. Det behövdes. Vid den tiden var det fortfarande få sökande till olika chefstjänster och kan så vara än i dag. En viktig kompetenshöjning för biblioteken kan man avläsa ur det faktum att basen för biblioteksutbildningen har breddats och akademiserats. Kopplingen till universiteten sätter en vetenskaplig prägel på utbildningen. Med omvärldens snabba förändringar ökar behovet av lärande, och uppmärksamheten riktas mot redan verksamma chefer men även mot mellanchefer och blivande chefer eftersom både bibliotekens och bibliotekariernas roller vidgas. I sin magisteruppsats Bibliotekschefens guide till galaxen har Anna Persson och Åsa Runesson i rubriken ställt frågan Är det möjligt att utbilda sig till bibliotekschef i Sverige 1999? De menar att det inom den biblioteks- och informationsvetenskapliga grundutbildningen inte klargörs vilka krav som ställs på en bibliotekschef. En sådan kunskap är viktig inte bara för blivande bibliotekschefer utan även för studenter som kanske snart efter examen får en arbetsledande Margareta Törngren är f.d. biblioteksråd vid Kungl. biblioteket roll. För fort- och vidareutbildning får man vända sig till allmänna chefsutbildningar utanför högskolorna. Deras innehåll stämmer bättre med de krav som ställs på bibliotekschefer. Här finns kurser i personlig ledarutveckling: bland annat självutveckling, projektledning och konfliktlösning, menar Persson och Runesson (2). Att möta den snabba utvecklingen Den tidigare förvaltande chefen har för länge sedan fått träda åt sidan för ett aktivt ledarskap, där chefen måste skapa förutsättningar för medarbetarnas och sitt eget kontinuerliga lärande. I det perspektivet får ledarskapet ett tydligt egenvärde och en betydligt Ikoner 6/2001 5

6 starkare status på fler nivåer än enbart hos bibliotekschefen. Härigenom ökar förutsättningarna att möta en utveckling som kan innebära helt ändrade förutsättningar. Ett tydligt exempel är integreringen av folkbibliotek med högskolebibliotek. Ett sådant scenario var för mig fullständigt otänkbart, när jag för drygt 10 år sedan lämnade folkbiblioteksverksamheten bakom mig och började arbeta på Stockholms universitetsbibliotek. Klyftorna mellan de olika bibliotekskategorierna var då mycket djupa. Utvecklingen har gått otroligt snabbt och under de tio åren har de båda bibliotekstyperna successivt närmat sig varandra: genom utbildningsexplosionen, tillskapandet av den samlade sökningen i de nationella folk- och forskningsbibliotekskatalogerna, i bildandet av Svensk biblioteksförening m.m. Samordningen pågår på många håll. Och biblioteksföreningen uppmanar politiker och biblioteksverksamma att mer målinriktat ta till vara biblioteksresurserna i varje kommun. Idéskriften Biblioteksplaner skall fungera som metodbok. Kent Johansson, c, regionråd i Västra Götalandsregionen och ledamot av Kulturrådets styrelse menade på senaste Bok- & Biblioteksmässan att folkbiblioteken måste in i sammanhang, där kommunens strategiska och ekonomiska frågor avgörs. Biblioteksplanen måste få samma politiska tyngd som redan befintliga kommunala planer som exempelvis Byggnadsplan och IT-plan. Det går att påverka beslutsfattarna. Om det vittnar bl.a. Kerstin Eriksson, bibliotekschef i Norrtälje, i idéskriften. Även om vi som varit med ett antal år tycker att detta inte är något nytt, så finns idag större förutsättningar för dessa planer. Propositionen, Den öppna högskolan, 2001/2:15, talar om nätverksuniversitet, ökad distansundervisning, ökat antal studenter och inte minst om krav på pedagogisk utbildning av lärare m.m. Bibliotekens chefer och dess ledare får här en gyllene chans att flytta fram positionerna genom att tänka strategiskt i ett flerårsperspektiv. I arbetet att samordna folk- och forskningsbibliotekens resurser kommer man att ha nytta av Wilhelm Widmarks magisteruppsats, Det svenska biblioteksväsendet i förändring, där han studerat Bibliotekscentrum i Visby ur ett institutionellt perspektiv. Han gör en utmärkt analys av de två bibliotekskulturer som nu förenas och av de utmaningar som kommer att möta ledarskapet. Han frågar sig om det ideologiskt styrda folkbiblioteket med syfte att nå social jämlikhet och vara ett redskap i demokratins tjänst kommer att kunna behålla sin roll och sitt uppdrag, när den ideologiska basen påverkas. Sammanfogningen med de mer instrumentella forskningsbiblioteken kommer att påverka folkbibliotekarierna, menar Widmark (3). Skall alla berörda eller bara några delta i den nya läroprocessen problembaserat lärande och ändra sitt bibliotekariska mönster, så att de blir vägvisare och inte några som löser problemen åt studenterna? Hur skall man göra det utan att förlora det viktiga folkbildningsuppdraget i det breda livslånga lärandet? Det finns inga svar på dessa frågor i dag men en medvetenhet om olikheterna kommer att underlätta olika lösningar. Det är inte bara dessa förändringar som ställer krav på dagens ledare att påverka den interna kulturen, den inre arkitekturen om man så vill och skapa ett klimat för framtidens ledare inom biblioteken. Den stora utmaningen ligger också i att möta den kommande generationsväxlingen. Persson- Runesson menar också i sin magisteruppsats att de flesta biblioteken inte har någon strategi för att möta kommande pensionsavgångar. Det finns liten beredskap att ersätta avgående chefer, ofta med stor kompetens (4). I DIK-forum bekräftas deras slutsatser i artikeln Generationsväxling i folkbiblioteken 40-talisterna lägger boken på hyllan (5). En enkät bland landets folkbibliotek visar att det idag finns brister i folkbibliotekssystemets ledarutveckling. Generationsväxlingen kommer att ställa stora krav på bibliotekscheferna/ ledarnas förmåga att analysera och argumentera för den egna verksamheten menar artikelförfattaren Bo Westas. Strategi för ledarskapsutveckling vid Stockholms universitetsbibliotek Problemen med generationsväxling finns också inom forskningsbiblioteken menar överbibliotekarie Gunnar Sahlin vid Stockholms universitetsbibliotek. Han har därför tagit fram ett program för ledarutveckling på biblioteket och han ser gärna att hans tankar om ledarskapsutveckling kommer att kunna spilla över på universitetet. Där finns ingen strategi för ledarskap trots att ledning och ledarskap alltid funnits som en del av forskningen och lärandet. Inom den akademiska kulturen har det inte heller varit särskilt fint att vara chef. Forskningen har suttit i högsätet och ledarskap har varit amatörernas marknad, menar Sahlin. Han anser att det nu krävs en strategi för att ge ledarskapet en status och för att möta kommande generationsskiften. Biblioteket skall därför kännetecknas av 6 Ikoner 6/2001

7 ett tydligt och aktivt ledarskap. Kompetensutveckling är nödvändig i en lärande organisation och omfattar även ledarskapet. Chefs- och andra ansvarsbefattningar är tidsbegränsade. Ledarskapet måste befolkas av do-ers, folk med handlingskraft och förmåga att fånga utvecklingen på ett tidigt stadium, menar Sahlin. Var och en som har en arbetsledande befattning skall få grundläggande kunskaper i ledarskap, lära sig hantverket, och gärna få en mentor. Mentorskapet Som nybliven pensionär blev jag tillfrågad om jag ville bli mentor på SUB. Den var den nyblivne chefen för låneavdelningen, Christine Lindmark, som behövde någon att tala med. Under ett år har nu mentorskapet fungerat. Det var och är oerhört spännande att vara engagerad i en av de allra äldsta formerna av lärande, eftersom mentorskapet i sig innebär att lärandet är ömsesidigt och att båda förväntas utvecklas och ha professionellt och mänskligt utbyte av samvaron. Utifrån kan jag mötas av viss misstrogenhet. Mentor vad gör en så n? Vad gör ni då på era träffar? Dessutom: du är ju pensionär. Då skall man inte vara mentor. Det bör vara en yrkesverksam person. vi lärde oss först hantverket bl. a. genom boken Mentorn en praktisk vägledning (6), surfade sedan på tidskriften Chefs webbsidor, läste Mentorguiden och fick vägledning om uppläggning av träffar, råd om innehåll och förhållningssätt m.m. vi har diskuterat arbetssituation och strategisk planering, yrkesliv, erfarenheter och engagemang efter pensionering vi har också skaffat förebilder, aktuella framgångsrika bibliotekschefer med stor medvetenhet om chefsroll och ledarskap. Vi intervjuade Eva Hesselgren i Karlstad och publicerade artikeln Blick för strategiskt ledarskap (7). En annan förebild är Per Olsson, Karolinska Ikoner 6/2001 7

8 Referenser: 1. Utvärdering ur ett managementperspektiv Tidskrift för dokumentation, 1/1995, s Bibliotekschefens guide till galaxen. Magisteruppsats vid Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap. 2000:13, s Det svenska biblioteksväsendet i förändring. Magisteruppsats i Biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet, Institutionen för ABM, estetik och kulturstudier, 2000:69, s ibid p.2 s DIK-forum. 12/2001, s Hultman-Sobel, Mentorn en praktisk vägledning, BBL 5/2001, s hkonf99/olsson.htm 9. Mitt i arbetslivet. SvD:s Näringslivsbilaga. 27/8 2001, s Annons för Human Resource Convention, DN 24/9 2001, s.a4 11. Headhunter. Bilaga till SvD. 18/2, 2001.s Metro 2. Nytt jobb, extratidning. 21/3, 2001.s Annonsbilaga från Institutet för Företagsledning. Samdistribuerad med DN, 29/8 2000, s Metro. 28/5 2001, s Att skriva ledarskapslitteratur. Ledmotiv : idéskrift om ledarskap, 1/2001, s ibid s bibliotek/mentorseminarium.htm institutet, vars föredrag Tankar om gott ledarskap på bibliotek publicerats på hans hemsida (8). det faktum att jag var pensionär innebar många fördelar. Det gav mig ett utsökt tillfälle att få bearbeta drygt 30 års arbete i bibliotekens tjänst med många uppdrag i ledande ställning och att kunna dela med mig av det som var lyckat respektive misslyckat. Dessutom hade jag tid, annars en vanlig bristvara. Ledarskap i litteraturen. Under det år som mentorskapet varat har vi också sökt det goda ledarskapet i litteraturen. Nyligen publicerades en intervju med förläggare som ger ut managementlitteratur. De menar att konsumtionen av managementlitteratur är hög. Förläggare Lena Kamhed på Svenska Förlaget ger ut ett 30-tal titlar varje år. Hon säger att de stora organisationsböckerna är mindre intressanta numera. Man säljer mer av de mer individnära böckerna, som har praktiskt inriktade teman med teambuilding, personlig utveckling och relationer på arbetsplatsen. Vår målgrupp är mellanchefer säger redaktionschefen på Egmont Richter förlag, Kirsi Lipiäinen. De böcker vi väljer är praktiskt inriktade och det är inte meningen att de ska gå alltför mycket på djupet (9). Mycken kritik har framförts mot att managementlitteraturen serverat ledarmodeller som är ganska stereotypa och instrumentella. Tyvärr får det ytliga stort utrymme och de råd som ges visar på behov av vägledning. Några exempel: Möt indianhövdingen som fått världens ledare att stanna upp, lyssna och förändra (10). Management by horsemanship. Öppna dina sinnen, lek, motivera och samspela med hästar (11). Även golfspel kan ge bättre ledare. Genom att analysera sitt spel ska man förbättra sitt ledarskap (12). Ledarskapet har naturligtvis alltid varit utsatt men idag synas ledare på ett mer skoningslöst sätt, ställs till svars och hängs ut till offentlig granskning. En norsk undersökning visar att 95 % av dagens företagsledare har passerat bästföre-datum (13). Och tidningen Metro i Stockholm skriver att det ges chefsutbildningar för miljarder till okänd nytta. Branschen har vuxit kraftigt men ingen vet egentligen om alla utbildningar gjort cheferna bättre (14). Ledarskapslitteratur med placeboeffekt Att det trots allt inte är så dumt med ytligheten kan man hitta i en analys av ledarskapslitteratur av Öjvind Pålshaugen, forskare vid Arbetsforskningsinstitutet i Oslo. Han menar att styrkan hos ledarskapslitteraturen är att förekomma framtiden, därför att framtiden är oviss. Den möter oss med sitt enorma utbud av löften om hjälp. Den nya situationen har skapat osäkerhet för ledarrollen. Om litteraturen är till hjälp på sikt är svårt att tro, enligt Pålshaugen, men den har en lugnande inverkan (15). En ovanlig form av placeboeffekt. Samtidigt protesterar han mot ytligheten. Ledarskapslitteraturen har en standardiserad vokabulär och skapar standardiserade verklighetsbilder som kan dölja en värld av olikheter. Lättfattliga texter är lättvindiga om man ser till vår komplicerade värld. Litteratur på djupet är inte populär. Det är för djupa vatten. Men det är till 8 Ikoner 6/2001

9 de djupa vattnen vi måste komma och aktualisera så mycket som möjligt av våra dyrköpta erfarenheter och insikter för att möta nya situationer. Vi behöver mindre av den litteratur som i stort sett baserar sig på återanvändning av all ytlig kunskap och insikt. Vi behöver en ledarskapslitteratur som är mindre omfångsrik men som är rikare på erfarenheter och infallsvinklar (16). Vad har då mentorskapet lärt oss? Vi har funnit att: mentorskapet ger personlig vägledning. Det ger mycket större utdelning än man inledningsvis tror med tillfälle till analys, eftertanke och fördjupning av betydelse för båda parter. mentorskap är en nödvändig del i en ledarskapsutbildning och att medvetenheten om behovet av stöd för ledarskapet måste bli större på alla nivåer. mentorskapet måste utformas olika efter olika behov. Det var en fördel i vårt fall att mentorn kände till biblioteksvärlden men adepten kanske behöver lära upp sig i ett speciellt område och då kanske någon utifrån kan komma som mentor. mentorskap inte är en isolerad företeelse var än det pågår. Den som deltar kommer att utvecklas och vilja påverka sin arbetssituation. Genom mentorskapet kan en lägre chef få mod att bli tydligare, vilket kan förändra balansen mellan olika nivåer i organisationen. såväl mentor som adept är helt beroende av högste chefens stöd för mentorskapet. Det behövs starka chefer för att hjälpa ledare att driva verksamheten framåt. ledarskap är ett tänkesätt och ett beteendemönster. Det är inte en arbetsklädsel som man lägger av sig när man går hem. Det går att lära sig ledarskap och det behövs ett aktivt intresse, medvetenhet om vad som krävs av uppdraget och vilja att påta sig ansvaret. det inte räcker att gå på kurs för att ändra sitt ledarskap även om det ger en bra kick. Man vet i alla fall inte hur det skall gå till. Här gäller samma princip som att börja banta eller sluta röka. Den enskilda individen måste ta ställning och arbeta med sig själv. Ledarskapsutvecklingen tar avstamp i den egna situationen. Ett sätt är att få perspektiv genom att läsa in sig på litteratur i ämnet. Peter Koestenbaum menar i Ledarskapsdiamanten, 1994, att ledarens omdaning gäller hans eller hennes personlighet. En mer filosofisk dimension är nödvändig i ledarskapet och ledarfilosofi och djupsinne måste integreras i det dagliga arbetet. Leda är att lära ut ledarskap till medarbetarna, främja självständighet, ange riktning och erbjuda stöd. Under innevarande höst går SUB vidare i sitt arbete med ledarskapsutveckling. Den 6 februari, 2002, anordnas ett dialogseminarium om Mentorskap, som vänder sig till dem som är mentorer eller funderar på att bli och till de chefer som vill få in mentorskapet i sin organisation (17). Bibliotekens inre arkitektur Synen på ledarskap har genomgått en avsevärd perspektivförskjutning under de decennier som jag beskrivit från att ha varit näst intill osynligt som begrepp till att vara en synnerligen viktig funktion i sig. Behovet är stort att inom biblioteksvärlden ge ledarskap på olika nivåer en tydlig roll och betydligt starkare status på olika nivåer. Den medvetenheten är en utmärkt start för en strategi för ledarskapsutveckling. Det går att lära sig ledarskap till viss grad och man kan ju också trösta sig med att det ideala ledarskapet är ouppnåeligt. Mentorskapet är en möjlighet för såväl chefer som ledare att ompröva sin roll och få perspektiv, genom samtal och genom inläsningar. Ett annat är att omge sig med olika nätverk. Utformningen av bibliotekets inre arkitektur slutligen är, i hög grad, en uppgift för bibliotekens chefer och dess ledare. Som jag nämnde inledningsvis är ju den inre arkitekturen en fortgående organisk process, vilket medför att den förändras snabbt och snart ställer nya krav på det hus den är satt att verka i. Så kan ske när det tillkommer andra funktioner eller nya begrepp som helt ändrar det invanda och som kräver ett nytt förhållningssätt. Att möta sådana utmaningar och ändå hålla färdriktningen levande, att skapa en känsla av generös inre rymd och åstadkomma en organisation som släpper in mycket ljus är grundläggande element i en chefs/ledares strategiska planering. E-post: margareta.torngren@kb.se Ikoner 6/2001 9

10 Det intellektuella Sverige som det framträder på kultursidor, i böcker och tidskrifter ägnar sällan idrotten några seriösa studier. Kulturjournalistik om idrott finns inte som genre. De verkligt kvalificerade texterna är försvinnande få. Anders R Olsson i Sydsvenskan Dopning som konsekvens av traditionens tryck Jarl Torbacke Årets många avslöjanden av avancerad dopning på skilda håll i världen har haft en omskakande verkan inte bara bland idrottsvänner. Den stora majoriteten av dem som reagerat har upprörts över fusket. Ett okänt antal inte minst de som i lönndom själva sysslar med att höja prestationerna med förbjudna medel har sannolikt i tysthet mera oroat sig över att sanningens minut också för deras del krupit närmare. Det finns till sist även de som menar att det utbredda användandet av otillåtna substanser och svårigheten för antidopningsfolket att hinna ikapp missbruket motiverar att man ger upp kampen, släpper dopningen fri och låter elitidrotten bli en gladiatorernas kamp mellan muskelsvällande missbrukare. I konsekvensens namn bör man då planera för att inrätta en ny sorts vårdinrättningar för före detta idrottsstjärnor med svåra handikapp av psykisk eller fysisk art. Vad som i början av året särskilt kom att uppröra svenska idrottsvänner var de finska idrottsskandalerna, med skid-vm i Lahti som dyster höjdpunkt. För många har Finland alltid framstått som idrottsnationen framför alla andra ett intryck som förstärkts av det långa och intensiva svenskfinska tävlingsutbytet inom de flesta idrottsgrenar. Att det på finsk sida ses som en särskild framgång att besegra svenskar och att även medelmåttiga finska lag och enskilda idrottare kan uppnå oanade prestationsnivåer i kamp med svenska motståndare är ett sedan länge känt faktum. I stridens hetta har stundom då ord växlats och bedömningar gjorts som överskridit gränsen för vad den sportsliga tävlingen egentligen bör handla om. Finländarna har alltjämt svårt att smälta att det var svenskarna som utverkade att nationalidolen Paavo Nurmi för snart 70 år sedan diskvalificerades för brott mot amatörbestämmelserna. Många internationella bedömare har haft särskilt svårt att förstå och acceptera det finländska sättet att hantera dopningavslöjandena i samband med skid-vm. Mörkläggningen, undanflykterna, bortförklaringarna och oviljan att gå till rätta med vad som avslöjats står i bjärt 10

11 kontrast till den traditionella bilden av Finland som den fantastiska idrottsnationen, där sporten för medborgarna är något av en religion, där framgångsrika idrottsmän nomineras som riksdagskandidater, där idrottsrörelsen utgör en karriärstege och dess ledarposter skapar samhälleliga maktpositioner. Men är det kanske tvärtom så att det är just här man har att söka förklaringen till den finländska hållningen? Är det så att idrottens roll varit så betydelsefull i vårt grannlands utveckling att allt som hotar idrottsrörelsens position eller rykte spontant avvisas eller i möjligaste mån tonas ned. Frågorna ter sig intressanta att ställa och att spekulera om svar på. En grund för reflexioner lades redan på 1960-talet av den finländske historikern Juhani Paasivirta med en liten undersökning om Finland och olympiaden i Stockholm Finland var i 700 år en del av Sverige. Så följde från 1809 ett drygt sekel under rysk överhöghet. Övergången från svensk till rysk dominans sågs först som ett framsteg vilket säger en del om vårt sätt och vår förmåga att hantera den östra rikshalvans intressen. Finland inrangerades i tsarväldet som ett storfurstendöme och fick behålla sina lagar från den svenska tiden. Det gav finländarna en gynnad ställning bland tsarens undersåtar. Men mot slutet av 1800-talet hårdnade den ryska hållningen under nya regenter. En förryskningskampanj sattes in och hårdhandskarna togs i bruk av tsarens befullmäktigade. De finländska särrättigheterna naggades alltmer i kanten. Samtidigt föddes den moderna idrottsrörelsen. De första olympiska spelen i nutida form anordnades. Idrott i modern skepnad förekom tidigt i Finland men alla försök till organisatorisk verksamhet sågs i det spända inrikespolitiska läget med misstänksamhet av ryska myndigheter. Först i skuggan av de tillfälliga lättnader som 1905 följde på det ryska nederlaget i kriget med Japan och den samtidiga revolutionen i Ryssland kunde ett finländskt idrottsförbund komma till stånd. Året efter deltog en fyrmannatrupp med stor framgång i de s k mellanolympiska spelen i Aten, men helt på privat initiativ och bekostnad. Det blev guldmedaljer i brottning och diskuskastning. Då den lilla gruppen ville undvika att uppträda under den ryska fanan vid inledningsoch avslutningsceremonierna tågade den anonymt in bakom USA:s trupp och ut efter Österrikes. Försöken att få uppträda under egen fana hade avvisats sedan den ryska ambassadören i den grekiska huvudstaden inlagt sitt absoluta veto. De finländska segrarna tillkännagavs genom att ryska flaggan hissades. Den sportsliga framgången ledde emellertid till ett svenskt initiativ för att få en finländsk delegat invald i Internationella Olympiska Kommittén, vilket också lyckades Sveriges Jarl Torbacke är professor emeritus i historia vid Stockholms universitet medverkan betingades av den gamla förbindelsen länderna emellan men också av den starka påtryckningsgrupp som finländare i frivillig eller påtvingad landsflykt i vårt land sedan lång tid utgjorde. Medlemskapet i IOK öppnade för finländarna möjligheter till internationella kontakter också åt andra håll än till Sverige. Att kommittén var sammansatt av socialt högtstående personer, inte sällan av furstlig börd och med stort inflytande, skapade en sorts fristående idrottsdiplomati som i sin tur var en förutsättning för den internationella idrottsrörelsens strävan att utjämna politiska motsättningar mellan länderna och att med sportens hjälp uppnå en särskild fredskapande gemenskap. (Som ett nutida utslag av denna pretention på att ha tillgång till ett eget verksam- 11

12 hetsområde kan man se beslutet nyligen att i strid med världsopinionens mening förlägga olympiska spelen till Peking.) Genom att vid sidan av Finland också andra länder som saknade politisk suveränitet t ex Böhmen, Kanada, Indien och Australien begagnade möjligheten att uppnå status som idrottsland fick de alla från och med spelen i London 1908 rätt att delta i olympiaderna. Definitionen av begreppet idrottsland innebar att varje land som gjort sig känt för sina idrottsprestationer och som hade en enhetlig rättsordning godkändes som idrottsnation. Till London for en finländsk trupp om 76 personer med finansiellt och moraliskt stöd från landets senat. Skickligt undvek man alla ryska förslag till förenhetligande av tsarväldets representation. Men vad gällde förhoppningen att få framträda under egen flagga lyckades man inte kringgå det ryska motståndet. Vid invignings- och avslutningsceremonierna fick man nöja sig med att de finländska deltagarna föregicks av en skylt med texten Finland. Idrotten blev för Finland alltså ett sätt att närma sig den nationella suveräniteten. Den fick starkt fäste i folkdjupet. Man minns episoden i Väinö Linnas trilogi med skolläraren som med djup rörelse berättar för barnen om Hannes Kolehmainens spurtseger på meter han vann också den dubbla distansen över fransmannen Bouin i Stockholmsolympiaden Segern ansågs betyda att Finland löptes in på världskartan. Men vägen mot frigörelsen blev inte heller på det sportsliga planet lätt. Just spelen i Stockholm ställde frågan på dess spets. På högsta ort på rysk sida insåg man till fullo vad eftergifter här kunde få för konsekvenser inom andra samhällssfärer och på förhållandet mellan de båda länderna i stort. Och man insåg också vad internationell uppmärksamhet och sympati nådda genom framgångar på tävlingsbanorna kunde betyda för finländska suveränitetsaspirationer. Det blev därför av vikt för tsarregimen att begränsa Finlands egna aktiviteter genom att göra alla hithörande ärenden till en diplomatisk angelägenhet mellan Ryssland och arrangörslandet Sverige. Ryssarna försökte också förändra den finländska representationens i IOK status och dessutom göra Finlands Olympiska Kommitté till en underavdelning av den ryska. Men det innebar ett ingrepp i den internationella idrottsrörelsens organisation och kunde därför med utländskt stöd avvisas. Allt detta försatte i sin tur Sverige i ett kinkigt läge. Den liberala regeringen Karl Staaff ville genomföra spelen utan friktioner inte minst därför att hotet från Ryssland samtidigt spelade en aktiv roll i den pågående inrikespolitiska dragkampen om det svenska försvarets framtida utformning. Här inverkade att det ryska förtrycket på nytt ökat i Finland, när sviterna efter revolutionen och kriget mot Japan börjat övervinnas. Sveriges uppgift blev nu medlarens. Det blev för svenskarna angeläget att i möjligaste mån hålla isär de olympiska förberedelserna och politiken. Svenskarna upprättade ett förslag för Finlands deltagande som i stort innebar ett upprepande av procedurerna från London fyra år tidigare. Den finska truppen skulle marschera in efter den ryska och dess fana men bara föregås av en skylt med texten Finland. Sedan Österrike accepterat motsvarande arrangemang för Böhmens del gick avtalet rörande Finland igenom. Men en stötesten blev segerceremonierna. Det stod klart att den ryska fanan borde hissas men med någon form av tecken att det var tävlande från idrottsnationen Finland som utfört prestationen. Flaggfrågan gav senare upphov till spelens mest komiska episod. Finland och Ryssland lottades mot varandra i fotbollsturneringen. Finland vann, alltså måste den ryska fanan hissas. Men samtidigt hissades ett skynke med texten Finland vann! Och det blev i samband med just flaggceremonier som de svenska arrangörerna kom att bryta mot avtalet rörande finländarna. Man hissade blå-vita vimplar och fick motta klagomål från både svenska regeringen och ryssarna. 12 Ikoner 6/2001

13 Till skillnad från spelen i London då tävlingarna försvunnit i storstaden kom olympiaden 1912 att dominera Stockholm. Det framgår av samtida dagboksanteckningar och tidningar att idrotten fick ett publikt genombrott. Så skedde också i Finland. Tävlingarna med 204 finländska deltagare bevakades och skildrades för de hemmavarande av 16 utsända journalister. Enligt samstämmiga berättelser hälsades truppen med ovationer av Stadionpubliken, vilket av ryssarna, som noga bevakade att det överenskomna avtalet följdes, tolkades som en politisk demonstration för Finland och mot Ryssland. Även internationellt fick det lilla landet från norra Europa som inte ens var självständigt stor uppmärksamhet såväl genom de olika finsk-ryska incidenterna som genom de stora sportsliga framgångarna. I nationstävlingen placerade sig Finland på fjärde plats efter USA, Sverige och England men före Frankrike, Tyskland och många andra länder. Ryssland kom däremot trea från slutet. Olympiaden i Stockholm blev ett moraliskt nederlag för Ryssland och en stor internationell opinionsmässig seger för Finland. Landets medaljörer och i synnerhet löparen Kolehmainen blev, som antyddes, närmast mytiska gestalter. De officiella ryska kommentarerna formade sig till anklagelser mot finländarna för att ha politiserat spelen i separatistisk anda vilket ansågs vara kännetecknande för deras storhetsvansinne. Föga överraskande hörde Ryssland och Österrike också till de länder som inför följande olympiader ville ifrågasätta idrottsnationers deltagande. Ryssarna var också kritiska till IOK:s från vanlig diplomati oberoende ställning i det internationella umgänget. I Finland var man medveten om att triumferna 1912 kunde ge negativa verkningar i framtiden. Det rådde oro inför vad som skulle komma att ske på nästa olympiad i Berlin 1916, något som snarast bidrog till glorifierandet av de män som hemburit segrarna i Stockholm. Men på en förberedande konferens i juni 1914 i Paris visade sig den existerande europeiska uppdelningen i stormaktsallianser inverka på de olympiska diskussionerna. När Österrike motsatte sig Böhmens fortsatta olympiadeltagande fick det stöd av centralmaktsbrodern Tyskland. Samtidigt reste Ryssland med instämmande av förbundspartnern Frankrike motsvarande krav gentemot Finland. Konferensens beslut blev också att båda idrottsnationerna skulle uteslutas från följande spel. Genom första världskrigets utbrott någon månad senare blev det som bekant ingen olympiad alls Till nästa spel, i Antwerpen 1920, kunde de finländska deltagarna resa som representanter för ett sedan tre år självständigt land. Men idrotten kom, genom sin insats i historien om landets väg till suveränitet, att för all framtid bli en viktig nationell angelägenhet för Finlands folk. De tidiga hjältarna från tävlingsbanorna fick sentida efterföljare i en oändlig rad. Efter Kolehmainen kom löpare som Nurmi och Lasse Wirén och så såg det ut i gren efter gren in i senaste tid. För omvärlden var Finland det lilla landet med de stora idrottsmännen, senare också idrottskvinnorna. Kan man då undra över den chock som uppdagandet av det massiva fuskandet i Lahti innebar? Många finländare sägs ha reagerat med vrede och avståndstagande gentemot de ansva-riga. Men det fanns också de som kände att affären närmast drabbade något för alla finländare värdefullt kanske folksjälen om något sådant nu finns. De ville till varje pris värna idrotten i dess egenskap av omistligt inslag i nationens historia. Man kan mot den bakgrunden rentav förstå, om också inte sympatisera med eller acceptera, de ansvarigas tvekan att lägga korten på bordet och därmed oviljan att offra en hel grupp av framgångsrika idrottsmän och idrottskvinnor. Också de aktivas brist på ånger säger en del om det tryck de varit utsatta för att särskilt på hemmaplan kunna leva upp till det finländska folkets krav på prestationer och insatser av samma slag som forna tiders hjältar. För den som är okunnig om bakgrundshistorien blir det däremot enbart oförklarligt att man i Finland för att vidmakthålla den sportsliga positionen varit beredd att tillgripa metoder av otillåtet slag. Till sist ligger det nära till hands att jämföra den finländska utvecklingen på sportens område med länder som det forna Östtyskland, som Bulgarien, Kina m fl. Det handlar där om stater där idrotten av helt andra skäl än de sportsliga utnyttjats som redskap i en kamp för den egna ideologien gentemot omvärlden och för systemet gentemot det egna folket. Syftet har fått helga medlen. Dopning har getts legal status. Det är angeläget att fastslå att vid en sådan jämförelse Finland avviker från de nämnda staterna. Vårt östra grannland är en demokrati och där har det inte handlat om av systemet eller regimen påbjudna åtgärder. Resultatet må ha blivit detsamma pinsamma avslöjanden, förlorad internationell prestige och individuella katastrofer men vägen dit har motiverats av andra skäl. Eller? Ikoner 6/

14 Reflections of an Anglo- Scandinavian librarian K. C. Harrison Having been invited by the editor to contribute an article to Ikoner I thought long and hard before deciding on my approach to this task. Since I have been retired for over twenty years it is difficult for me to write on contemporary library affairs, because I am unfamiliar with the jargon used by present-day contributors to library journals, and am totally confused by the plethora of abbreviations and acronyms they use. More recently, my writings have naturally tended to be concerned with library history and my personal recollections of libraries and librarians of the 20 th rather than the 21 st century. This article will be no exception to that rule. Mr. Scandinavia Many years ago, my good friend Bengt Hjelmqvist referred to me as Mr. Scandinavia, and that epithet is still applied to me by many friends on both sides of the North Sea. In my autobiography A Librarian s Odyssey, which I published myself a year ago, I devoted an entire chapter to my connections with the Scandinavian library world. At the beginning of that chapter I had to confess that I was over 40 years of age before I became aware of the Swedish library scene, and even then my introduction to it was rather accidental. A library tour of Sweden It was in the summer of 1959 that the Swedish Institute and the Swedish Library Association jointly announced that arrangements were being made for a party of British librarians to visit Sweden. I missed that initial announcement! However, a colleague drew my attention to it, and that is how my first visit to Sweden came about. I was one of a party of British librarians who were welcomed by Ingeborg Heintze and Marta Sjögreen in Malmo, by Bianca Bianchini in Norrköping, by Bengt Hjelmqvist, Kerstin Osborne and Gert Hornwall in Stockholm, by Ingemar Kalén in Östersund, and by colleagues in Lund and Västerås. Numerous other librarians were also very friendly 14 Ikoner 6/2001

15 The 5th Anglo-Scandinavian public library conference. Churchill College, Cambridge. Sept The steering committee in session. Dan Haslam, Leo Alstor, Else Granheim, Frank Gardner, Ken Harrisson, Hilkka Kauppi, Bengt Hjelmqvist, Bianca Bianchini. and informative, but unfortunately I failed to note their names in my diary of that year. An ambassadour for Swedish librarianship For me it was a never-to-be-forgotten tour and I returned to England full of favourable impressions. My mind was overwhelmed by that visit to Sweden and I just had to communicate my enthusiasm by writing and talking about Swedish libraries at every given opportunity. The Times newspaper printed an article of mine; I gave a talk on BBC radio, wrote articles in the library press, and gave talks to library schools and professional meetings all over Britain. In effect I became an unofficial ambassador for Swedish librarianship. Libraries in Scandinavia Soon afterwards I was visiting Denmark and Norway on library tours. Then it occurred to me that, although several articles on Scandinavian libraries had appeared in the British library press, the topic really deserved a book. So it was that I conceived the idea of Libraries in Scandinavia, which was eventually published in London by Andre Deutsch in 1961, with a second, revised and updated edition appearing in I want here to reiterate my debt to the many Nordic librarians and colleagues who helped me in this project. They are listed in the prefaces to the two editions, but I cannot resist mentioning them again. They include Bengt Hjelmvist, Ingeborg Heintze and Sigurd Möhlenbrock of Sweden; Erik Allerslev Jensen, Leo Alster and Preben Kierkegaard of Denmark; Anders Andreassen, Else Granheim and Harald L. Tveterås of Norway; Helle Kannila, Hilkka Kauppi, Eila Wirla and Matti Gustafson of Finland; and Eirikuur Finnbogason of Iceland. Many are no longer with us, but I remember them, and many others, with gratitude and affection. The Anglo-Scandinavian public library conferences Mention must also be made of the Ikoner 6/

16 triennial Anglo-Scandinavian public library conferences which began in 1953 at Halmstad, being instigated by Bengt Hjelmqvist. I attended many of these Hindsgavl in 1961, Sjusjoen in 1964, Cambridge in 1967, that in Finland in 1970 and Brighton in I was chairman of the Steering Committee for the 1967 conference at Churchill College in Cambridge, and the December 1967 number of the Library Association Record features my account of that memorable occasion. The format of these conferences has hardly changed over the years, and they K. C. Harrison har varit City Librarian of Westminster, a past-president of the Library Association, founder president of the Commonwealth Library Association och han är Knight (1st Class) of the Order of the Lion of Finland. Nyligen publicerade han sina memoarer, A Librarian s Odyssey (ISBN ), recenserad av Bengt Holmström i Ikoner nr 4/2001 have greatly encouraged the mutual exchange of information about events and progress in the Anglo-Scandinavian public library field. Among the many other relevant articles in my bibliography are those written for Biblioteksbladet, Kirjastolehti, and the Scandinavian Public Library Journal. It now gives me pleasure to renew my connections with Sweden with this piece for Ikoner. Acronyms, jargon and all that Earlier in this article I referred to my ignorance of much of the present-day library acronyms and vocabulary generally. I would be the first to applaud the progress that has taken place in the library world since my day, but I have some adverse comments to make. First I must complain about the jargon in present-day library literature. Such jargon seems only to be used to disguise the fact that the authors are only reiterating ideas which were known and accepted years ago. These writers should perhaps be reminded that there is nothing new under the sun. Secondly, I deplore the vocabulary used these days to describe posts in libraries. The word librarian appears less and less in advertisements for library appointments. Instead we find such titles as project officer, library electronic resources manager, people s network technician (whatever that means!), learning centre manager, sessional senior library officer, area service manager resources and lifelong learning, and digitise project manager, to quote only a few. What on earth is wrong with the word librarian? I have been a librarian all my life and am still proud to call myself so. A merger of librarians and information scientists In 2002, the 125th year of its existence, the Library Association in my country is to merge with the Institute of Information Scientists. This has been mooted for many years and I am pleased that it is at last coming to fruition. But what is the new body going to be called? After much deliberation the Implementation Committee has come up with the title The Chartered Institute of Library and Information Professionals a mouthful if ever there was one! Only a committee could come up with such a designation. The abbreviation will be ChILIP, and those of us who are Fellows of the Library Association (FLA) will presumably become FchILIP. No thank you! I have been FLA for 63 years and FLA I will remain. Why not the British Library and Information Association? I have other reservations about this development. Library associations in other countries include the name of their country, whereas we British never have done so. Australia s library body has become the Australian Library and Information Association; Malta s is now Malta Library and Information Association, so why is my country not adopting the British Library and Information Association? It is well-known that radical changes are often resisted at the outset, but are gradually accepted as time goes on. I have hesitated to criticise my own library peers in an overseas journal, but I would redress the balance by wishing the new body every success in 2002 and the years to come. I hope my Scandinavian friends will forgive these musings of an octogenarian, but in conclusion, I send my greetings to Swedish colleagues, particularly those who may remember me. E-post: kcharrison88@hotmail.com 16 Ikoner 6/2001

17 Åndens rakkerpak bliver professionelle Det tredje bind af Den svenska pressens historia beretter om udviklingen af den moderne presse Jette Drachmann Søllinge Nu er det tredje af de i alt fire bind af den store svenske pressehistorie udkommet, og det bør markeres på passende vis. Efter bindene om pressens spæde begyndelse og dens første egentlige vækstperiode kommer her bindet, der omhandler årene fra 1897 til 1945, da både samfund og presse moderniseredes. I sig selv er det ikke så lidt af en præstation at udgive fire sådanne store bind om et emne vægtige i alle ordets betydninger. De placerer sig i den klassiske historieskrivnings tradition som den generelle historiske fremstilling, der inddrager så mange aspekter som muligt og søger at fremstille det samlede forløb med fremhævning af de væsentligste tendenser. Der er eksplicit tale om et tværdisciplinært projekt, idet forfatterne kommer fra hver sit fag med tilhørende traditioner. Det mærkes nu ikke meget i det foreliggende bind, i den forstand at den samlede udviklingstendens i pressen i perioden fremstilles klart fortløbende og med de samme hovedtendenser i fokus, på trods af at opgaven er fordelt på tre forfattere. Fokus på udviklingen til en moderne presse Pressens udviklingstendenser i rundt regnet første halvdel af det tyvende århundrede er mangfoldige. Der var først og fremmest tale om vækst i både antallet af aviser og i oplagene. Ikke fordi væksten var jævn den kom ofte i stød og gennembrud men den var der stort set over hele linjen og som principiel tendens. En væsentlig pointe i denne sammenhæng, der da også påpeges allerede i bindets indledning, er den manglende konkurrence fra andre massemedier, idet aviserne ved starten af perioden havde nyheds- og kommentarmarkedet for sig selv og i 1920 erne hurtigt fik kontrol over det nye medie, radioen, En gennemgående tradition er karikaturer af journalister og deres hæmningsløse jagt på nyheder. Og hvad bedre kan man bede de højere magter om, end et godt rovmord? Naggen hvad nyhedsudsendelserne angik. Et for en pressehistoriker tiltalende træk ved bindets fremstilling er i øvrigt de genkommende skildringer af specifikke lokale udviklinger og deres baggrund med vedhæftet påpegning af, hvorvidt de følger eller ikke følger den normale skabelon. Dernæst var der tale om en presse, der så både nyhedsformidling og opinionsdannelse som centrale opgaver. På den ene side var det netop i denne periode, at nyhedsjournalistikken blev udviklet og forfinet. Fra blot at være enten ren telegramagtig afrapportering af begivenheder eller referat af foredrag, rigsdagsindlæg eller lignende blev journalistikken efterhånden beriget med et antal nye genrer, hvor reportagen vel nok var den mest skelsættende nyskabelse. På den anden side var langt flertallet af aviserne tilknyttet et politisk parti, hvilket pålagde dem at være aktører i det politiske spil om opbakning gennem almenhedens opinion. I denne periode var dette endnu en fordel for aviserne, dels fordi det sikrede dem et publikum i skikkelse af de medborgere, der udfra stands- eller erhvervsinteresser tilsluttede sig det pågældende parti, dels fordi partiet i påkommende tilfælde kunne tilvejebringe et økonomisk sikkerhedsnet. Det er først senere, at nyhedsformidling og opinion er blevet mindre gode makkere. En væsentlig faktor var de tekniske fremskridt i perioden med indførelsen af sættemaskiner, nye trykpresser foruden tele- 17

18 foner, fjernskrivere og meget andet. Telefoner og fjernskrivere betød især meget for nyhedsformidlingens effektivitet i redaktionernes indsamlingsfase, idet de eliminerede betydningen af afstanden fra begivenhederne. Også en fjerntliggende provinsavis kunne nu via telefon-diktat få nyheder om fjerne begivenheder fra bureauerne TT, Tidningarnas Telegrambureau, var også en af periodens nyskabelser hvilket gav hidtil uanede muligheder for, at den lokale befolkning kunne få indblik i f.eks. udenrigspolitiske begivenheder. Indførelsen af sættemaskiner satte hastigheden af nyhedsproduktionen markant i vejret sammenlignet med ældre tiders håndsætteri. Tillige indbød Jette D. Søllinge är mag.art. i kultursociologi vid Köpenhamns universitet med dagspressens historia och struktur som specialitet. Hon är seniorforsker vid Statsbiblioteket i Århus den nye satsproduktion til en udvikling af avislayout med flerspaltede overskrifter, der passede som fod i hose til den moderniserede journalistik. De nye trykpresser kom til at få afgørende betydning for aviserne på mere end én måde. Dels blev produktionen væsentligt hurtigere. Dels kunne de som noget helt nyt køre med varierende sideantal. Mens de gamle trykpresser i én arbejdsgang højst kunne klare et enkelt ark med fire sider i særligt primitive tilfælde måtte forside og bagside af arket trykkes i hver sin omgang gav de nye rotationspresser mulighed for at trykke flere sider på én gang, vel at mærke med variabelt sidetal, så avisens omfang kunne tilpasses dagens mængde af nyheder og andet stof. Kort sagt: mulighederne for en overgang til industriel massefabrikation var tilvejebragt, og de blev udnyttet. Modernitetens indtog Endnu et af de centrale, gennemgående temaer er journalistikkens forvandling. Fokus kom på nyheder, flere nyheder og helst solonyheder. Det betød, at der skulle flere journalister til, for at den enkelte avis redaktion kunne følge med i forhold til læsernes forventninger om nyhedsbetjening. De store aviser havde føringen og satte standarden for de øvrige. Efterhånden men især efter 2. Verdenskrig blev netop nyhedsomfanget et væsentligt parameter i dagbladskonkurrencen. Et helt afgørende element i udviklingen af den moderne journalistik var fremvæksten af et nyt syn på præsentationen på begivenhederne. Det moderne storbyliv er karakteristisk ved en mindre udpræget autoritetstro kombineret med travlhed. Det betød blandt andet, at avisredaktionerne ikke længere kunne gå ud fra, at læserne læste hele avisen der for øvrigt også voksede i omfang. En konsekvens blev en fokusering på det væsentlige ved en nyhed, der klart blev demonstreret i præsentationen. Det væsentlige, resuméet eller konklusionen om man vil, stod først, gerne formuleret som de 5 H er Hvem, Hvad, Hvor, Hvornår og Hvorfor. De efterfølgende afsnit uddybede med detaljer. Denne form, der ofte benævnes den omvendte pyramide eller direkte nyhedstrekanten, afløste snart totalt den gamle refererende stil, hvor forløbet bestemte artiklens strukturering. Formen havde den tekniske fordel, at den tillod effektiv redaktionel beskæring uden omskrivning. I tilfælde af pladsmangel kunne en artikel beskæres bagfra. Ikke overraskende er det fortsat den foretrukne form i nyhedsartikler. Men det betød, at kravene til journalisters kunnen blev fagspecifikke. Tilmed vandt nye emner frem inden for journalistikken, eller de fik ny vægt. Mens politik, politik og atter politik havde været hovedingrediens, tilsat økonomi, kultur og et par andre emner, kom der nu underholdningsstof i spalterne, for slet ikke at tale om sportsstof. Det sidste er formentlig den mest udprægede vækstsektor i periodens journalistik. Men først og fremmest medførte det en specialisering af journalisterne efter sagområder. Generelt set betød det en professionalisering af journalisterhvervet og en voksende standsfølelse. Bladmanden og forfatteren Verner von Heidenstam følte sig åbenlyst højt hævet over sine mere almindelige kolleger, når han i 1897 kunne omtale dem som åndens rakkerpak et andens tattarefölje. Senere ville en sådan omtale være helt utænkelig fra en bladmand, blandt andet netop i kraft af den stigende professionalisering og mere formaliserede uddannelse, der blev senere journalister til del. Den moderne fokusering på nyheder og den sejrende reportageform kom i deres mere sensationsprægede form i alliance med de emnemæssige udvidelser i skikkelse af især sport og underholdning, hvilket gav sig udtryk i skabelsen af den aftenpresse, der fik sit store gennembrud under 2. Verdenskrig. De publicistiske motiver har været mange og varierede: Nogle var primært ledende partifolk, andre industrialister med politiske ambitioner, atter andre i første række bladfolk med blikket rettet mod den redaktionelle udvikling. Gennemgående har dog været, at de i voksende grad har måttet tage hensyn til, 18 Ikoner 6/2001

19 at aviser er blevet masseprodukter med behov for indtjening til dækning af de stejlt stigende investeringsbehov bestemt af den tekniske udvikling. En konsekvens blev en koncentration af ejerskab og femvæksten af store bladhuse, hvoraf det mest markante blev Bonniers. Alle disse tendenser og flere til er løbende analyseret og beskrevet, så de og deres indbyrdes forbindelse fremstår klart; mere eller mindre udførligt alt efter deres vægt i den givne sammenhæng. De mange begivenheder, forløb, udviklinger etc. danner tilsammen i fremstillingen et tydeligt mønster, hvor moderniseringens karakter træder frem. Selv en så sammenfiltret affære som de forskellige tiltag fra både myndighederne og pressens egne organer, der skulle sikre Sveriges neutralitet op mod og under 2. Verdenskrig også på pressefronten, skildres klart og overskueligt. En central pointe ved den ovenstående gennemgang af værkets principielle indhold er i øvrigt at belægge den afgørende påstand, at samtlige væsentlige pressetendenser vitterligt er behandlet og behandlet i logisk sammenhæng. Den danske parallel For en dansk pressehistoriker er værket interessant læsning. Det er også uomgængeligt at drage paralleller til den danske udvikling. Og lighederne er flere end forskellene. Begge lande oplevede sociale konflikter i 1800-tallets sene del som følge af industrialisering og urbanisering, efterfulgt af hvad man kan kalde et socialt kompromis, der i sine mere spektakulære udslag omfattede arbejdsmarked og valgret. Der er i begge lande tale om en udvikling over en partipresse hen mod en modernisering med efterfølgende bladdød (så meget kan man gerne røbe af den senere udvikling). Den geografiske avisstruktur med hovedblade i store byer og aflæggere til de omkringliggende småbyer med ét blad pr. parti er også i princippet den samme. Udviklingen i stofområders relative styrke og den journalistiske arbejdsform udviser tilsvarende store ligheder. Det er imidlertid forskellene, der måske er de mest interessante. Rent bortset fra, at udviklingstendenserne som hovedregel slår igennem en smule senere i Sverige end i Danmark, er der tale om to typer forskelle. Den ene kan direkte begrundes i forskellene i geografisk struktur. Danmark er som bekendt et væsentligt mindre land med kortere afstande og lettere transportvilkår. Det har betydet, at udgivelse mindst fem og normalt seks gange om ugen en del hurtigere blev standard for danske aviser, mens udkantområderne i Sverige længere måtte nøjes med aviser én eller to gange om ugen. Det giver sig markante udslag i fremstillingen, hvor der dukker adskillige éneller to-dages aviser op med fuld borgerret som aviser. En tilsvarende dansk fremstilling ville stort set kun beskæftige sig med dagblade fra og med Helt parentetisk bemærket er forskellene i antal danske, svenske og norske aviser til en vis grad et definitionsspørgsmål, idet aviser i Danmark stort set kun er dagblade, mens ingen betaler for de én- eller todages lokale aviser, der udkommer i endog meget stort tal. Den anden type forskelle udgøres af den hurtigere svækkelse af avisernes politiske rolle og dermed af opinionsstoffet i Danmark sammenlignet med Sverige, en tendens der for alvor blev synlig efter 2. Verdenskrig. En væsentlig del af baggrunden herfor er formentlig, at Danmark har været tættere på stormens øje tættere på kontinentet og tættere på de storpolitiske risici med tysk indlemmelse af Sønderjylland , tysk besættelse (samarbejdspolitik inklusive) og tilmed militært svagere i medfør af at være et mindre land med en mindre talstærk befolkning. En lidt mere udtalt realisme eller rentud kynisme over for det partipolitiske engagement har været en naturlig følge heraf og dermed den ringere interesse for opinionspresse allerede fra årene op imod En avis, der ligger langt efter i konkurrencen, kan undertiden vinde kapløbet om førstepladsen gennem den rette redaktionelle indsats kombineret med forretningssans. Således i Göteborg, hvor Göteborgs-Posten i 1920 erne var langt svagare end både Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning og Göteborgs-Tidning. Udviklingen illustreres klart gennem den velanvendte grafik. Ikoner 6/

20 Pressehistorikerens 6 bud Ud fra megen læsning af og egne erfaringer med forskning i pressehistorie er det muligt at opstille en slags pressehistorikerens katekismus med 6 generelle bud, der alle må betegnes som fuldt ud overholdt her. 1. bud: Du skal elske din presse og den man elsker, tugter man. Uden en vis grad af kærlighed til pressen, går det ikke at skrive pressehistorie, om ikke andet, så fordi interessen ellers ikke holder til det nødvendigvis lange stræk med arbejdet. Men det går heller ikke med ukritisk kærlighed. Holder man ikke den nødvendige distance, går det ud over dømmekraften, både hvad valg af arkivog andet materiale og analyse angår. 2. bud: Du må ikke dyrke andre institutioner end pressen. Når man skriver pressehistorie, skal pressen være i centrum for både analyse og fremstilling. Det lyder måske selvfølgeligt, men hvis pressens rolle i samfundet skal klargøres, må samspillet med andre instanser indgå. Kunsten er at gøre dette, uden at pressen kommer til at spille andenviolin. Engang for år siden kom det på mode at gøre pressen til produkt af det kapitalistiske system, og andre institutioner som især det tågede samfund overtog scenens midtpunkt. Slagordet blev i Danmark formuleret som: Medieforskningens centrum ligger uden for medierne selv. Resultaterne blev jammerlige her såvel som der. 3. bud: Du må ikke dyrke pressen som gud. Pressen er et vigtigt element i det moderne samfund, undertiden ligefrem benævnt den fjerde statsmagt. Det betyder imidlertid ikke, at pressen kan behandles løsrevet fra det øvrige samfund og dets udviklingstendenser. Dette lyder måske banalt, idet det gælder samtlige fænomener, der skrives historie om. Men netop når det gælder pressen, er det særlig vigtigt at holde sig dette forhold for øje, idet pressen er så ekstremt snævert forbundet med samfundet i sin helhed det er, hvad pressen skriver om. 4. bud: Du må ikke fordreje sandheden. Det gælder al historieskrivning, at forskeren skal forholde sig renfærdigt til kilderne, ikke øve vold på dem, og samtidig give en så retvisende fremstilling, det er muligt. Igen: dette gælder al historieskrivning, men faldgruberne er flere i pressens tilfælde, netop i kraft af at pressen ikke blot er del af et større system og en bredere udvikling, men også beretter om og kommenterer den. 5. bud: Du må ikke drukne sagen i anekdoter. Her er det bud, det formentlig er sværest at overholde. Pressens historie er fuld af anekdoter, ofte utrolig underholdende og lige så ofte meget sigende, hvad pressens forhold angår. Men historikeren må forholde sig ekstremt asketisk til dem for ikke at sløre billedet. På den anden side er der ingen grund til at drive askesen til ekstremer. Nogle velvalgte få kan hjælpe på fremstillingen og skærpe en konklusion eller to. I dette værk er askesekravet overholdt, måske endda en anelse mere end nødvendigt. 6. bud: Du skal strukture din fremstilling og skrive et læseligt sprog. Pressehistorien er fuld af oplysninger, det vrimler med avistitler og endnu flere navne. Alt sammen skærper det kravene til fremstillingens sproglige struktur og præcision. I dette tilfælde er kravet endnu højere, idet værket er skrevet for den alment interesserede læser og ikke blot for fagfolk. For ikke at gøre en kort sag lang: Det er til fulde opfyldt her. Konkluderende bemærkninger Fra en anmelder forventes også kritiske bemærkninger, og intet værk er uden mangler. Anmærkningerne sættes diskret her til sidst, for at de ikke skal overskygge de foregående positive bemærkninger. Da pressen først og fremmest præsenterer sig ved sine trykte produkter kort sagt: gennem sin journalistik er det lidt ærgerligt, at der ikke er gjort mere ud af disse aspekter. Journalistisk stil og nyhedsindholdets fordeling er vel stedmoderligt behandlet. Desuden er det beklageligt, at der slet intet noteapparat er. Vel er værket eftertrykkeligt skrevet også for den alment interesserede mere end for fagspecialisten, men dog burde sidstnævnte nok have været tilgodeset lidt bedre med hensyn til henvisninger til kilder og litteratur. Gerne i form af margennoter i stedet for tekstnoter, men i hvert fald i skikkelse af en egentlig annotering af litteraturreferencerne. Det skal i forbifarten præciseres, at værket har rigeligt at byde på også for fagfolk, som det er. Men for at konkludere: Værkets erklærede mål er at give en samlet fremstilling på basis af en sammenfatning af eksisterende viden. Det er til fulde lykkedes at redegøre for alle væsentlige tendenser og begivenheder på velstruktureret vis. Et par små anmærkninger må ikke forstyrre billedet af et virkelig vellykket værk. Og nu venter vi blot på det fjerde og afsluttende bind. Den svenska pressens historia / redaktörer: Karl Erik Gustafsson, Per Rydén. 3: Det moderna Sveriges spegel ( ) / Gunilla Lundström, Per Rydén, Elisabeth Sandlund. Stockholm : Ekerlid, s. ISBN Ikoner 6/2001