SYDKOREA: Är solidaritet möjlig i en flexibel värld? sid 14 21

Transkript

1 SYDKOREA: Är solidaritet möjlig i en flexibel värld? sid SYDAFRIKA: Cosatu och kampen för en global arbetarrörelse sid BRASILIEN: Fackets autonomi efter Lulas valseger sid 26 33

2 Inspiration från Syd Fackföreningar på tre kontinenter: Sydkoreanska KCTU, För länge sedan bortom två sekelskiften och mer därtill bildades fackföreningar i Europa. Industrikapitalismen innebar att en ny klass uppstått som var tvungen att sälja sin arbetskraft till högstbjudande för att överleva. Men genom att hålla ihop i en förening kunde de höja priset på sitt arbete, ytterst genom att vägra arbeta. Kapitalet lärde sig snabbt att importera arbetskraft från andra länder, där lönerna var ännu sämre, för att ersätta strejkande arbetare. Så en facklig ledare i London föreslog regelbunden kommunikation mellan industriarbetarklassen i alla länder för att sätta stopp för detta. Fackföreningsrörelsen insåg från början, nästan innan den organiserat sig på ett nationellt plan, att den måste vara internationell eller inte alls. DEN INTERNATIONELLA solidariteten mellan arbetarorganisationer gröptes snart ur av nationella och politiska splittringar. Men under den nuvarande fasen av global, nyliberal kapitalism tycks allt fler fackföreningar åter ha insett behovet av stark internationell samordning. Under ett års tid har Arbetaren besökt tre olika länder på tre olika kontinenter, som trots det geografiska avståndet har vissa likheter. Sydkorea, Brasilien och Sydafrika är alla länder i Syd som har industrialiserats under de senaste åren och övergått från fåvälde till demokrati de senaste åren. Men de skiljer sig också åt: Sydkorea är relativt homogent inkomstmässigt och blev 1996 erkänt som industriland genom att väljas in i OECD, medan Sydafrika och Brasilien är extremt ojämlika länder med stora grupper av väldigt fattiga människor. De allierar sig med andra sociala rörelser, men bidrar med ett klassperspektiv och utnyttjar industriarbetarnas relativa vikt. VI HAR I DESSA LÄNDER besökt tre olika fackföreningsrörelser, som också både skiljer sig åt och har likheter. Koreanska KCTU, brasilianska CUT och sydafrikanska Cosatu har alla den ena foten i den bredare kampen för demokrati och den andra i militant kamp på framför allt industriarbetsplatser. De har brutit med sitt lands traditionella, korporativistiska fackliga organisationer. De har lagt stor betoning på intern demokrati och aktiv mobilisering av sina medlemmar på arbetsplatserna såväl som för bredare sociala förändringar i samhället. De har betonat vikten av att samarbeta med andra sociala och politiska rörelser. MEN ÄVEN FÖR FACKEN SER DET förstås olika ut. I Sydafrika och Brasilien finns starka grupper i lokalsamhället som organiserar exempelvis utbildning och kamp för sociala rättigheter, och som varit naturliga koalitionspartner för facken. Den sydkoreanska staten är mer effektiv och närvarande, och lämnar mindre utrymme för sådana lokala grupper. Där dominerar fackföreningarna helt rörelsen för sociala förändringar, vilket också hänger samman med att det inte finns något starkt arbetarparti i Sydkorea. En likhet mellan de tre facken är att samtliga förespråkar politiska allianser, men dessa ser i dag helt olika ut. Medan Cosatu har en allians med regeringspartiet ANC, och CUT nyligen såg sitt parti PT vinna presidentvalet i Brasilien, är KCTU:s partibildning, DLP, ännu ett nytt och relativt svagt parti. ANC-COSATU-ALLIANSEN är problematisk på många sätt, men har åtminstone garanterat fackföreningsrörelsen grundläggande rättigheter, medan KCTU fortfarande är utsatt för en väldigt fackföreningsfientlig lagstiftning som starkt försvårar deras arbete. Hur förhållandet mellan CUT och PT kommer att utvecklas efter Luiz Inacio Lula da Silvas valseger återstår ännu att se. Oavsett relation till respektive lands regering, har ingen av dessa starka fackföreningar lyckas förhindra effekterna av den nyliberala globaliseringen. De lyckades störta odemokratiska regimer och de lyckades till skillnad från nästan alla andra fackföreningsrörelser som stagnerade under och 90-talen fortsätta växa numerärt och mobilisera sina medlemmar till segrar. Men de har inte lyckats stå emot nyliberalismen. De senaste åren har KCTU, CUT och Cosatu alla tillfogats förluster i frågor som rör flexiblare anställningsförhållanden, privatiseringar och ökade inkomstklyftor. DEN SÄRSKILDA SLAGS fackföreningsverksamhet som utvecklades i Sydkorea, Brasilien och Sydafrika drog snart till sig uppmärksamhet från fackliga aktivister och forskare världen över, som försökte skapa en beteckning för denna nya eller nygamla typ av fackföreningsverksamhet. Den vanligaste beteckningen är Social Movement Unionism, SMU. En av de mest kända förespråkarna av SMU är Kim Moody, knuten till den amerikanska fackföreningsvänsterns tidning Labor Notes och författare bland annat till boken Workers in a Lean World (1997). I boken anser Moody att SMU inte ska ses som en specifik politisk riktning, utan som en allmän facklig orientering, där facket tar ledningen på såväl gatorna som i politiken. De allierar sig med andra sociala rörelser, men bidrar med ett klassperspektiv och utnyttjar industriarbetarnas relativa vikt. SMU använder de starkaste av samhällets förtryckta och exploaterade, generellt sett de organiserade arbetarna, för att mobilisera dem som har mindre möjligheter att uppnå självmobilisering: De fattiga, de arbetslösa, de osäkert anställda, grannskapsorganisationerna. SMU begränsar sig inte bara till fackföreningar i tredje världen, utan Moody ser liknande tendenser hos vissa av Västeuropas och USA:s fackföreningar, som de franska under storstrejken Men det är KCTU, CUT och Cosatu som Moody anser bör fungera som en förebild för fackföreningsrörelsen i Nord. SYNSÄTTET HAR FÅTT en av forskningsområdets pionjärer, Peter Waterman, att kritisera Moody för att torgföra gammal marxism och anarkosyndikalism från 1800-talet, fast i nya kläder. Marx revolutionära proletariat, skriver Waterman, var en filosofisk nöd- 12 ARBETAREN 51 52/02

3 MONGOLIET JAPAN Söul SYDKOREA KINA SYDKOREA Huvudstad: Söul Yta: kvadratkilometer Folkmängd: 48,3 miljoner Förväntad livslängd: 74,9 år Läskunnighet: 98 % Religion: Buddhism, kristendom, konfucianism BNP/capita: US-dollar Befolkning under fattigdomsgränsen: 4 % Inkomstfördelning mellan hushåll: 10 % fattigaste: 2,6 % 10 % rikaste: 24,8 % Arbetslöshet: 3,9 % Arbetskraftsfördelning: Service: 69 % Industri: 21,5 % Jordbruk: 9,5 % brasilianska CUT och sydafrikanska Cosatu vändighet snarare än en sociologisk upptäckt. Till skillnad från Moody anser han att ingenting tyder på att industriarbetarklassen historiskt har haft en särskilt emancipatorisk roll, snarare har dess kamper slutat i klasskompromisser eller falska utopier. Waterman kritiserar också Brasiliens och Sydafrikas fackföreningsrörelser för att även de har grävt sig allt djupare ner i arbetsmarknadsinstitutioner och lagstiftning. Watermans poäng är att fackföreningar inte ska ta ledningen över andra sociala rörelser, utan lära av dem. Rörelser som mobiliserats kring exempelvis kön, miljö, etnicitet, fred eller hälsa, som samverkar i grupper och nätverk grundade på gemensamma intressen snarare än organisatorisk disciplin, med respekt för varandras olikheter och med ofta ett självklart globalt samarbete, har i själva verket varit mer framgångsrika under de senaste tjugo åren än fackföreningsrörelsen. En ny, social och internationalistisk fackföreningsrörelse måste därför se sig som bara en del av en bredare rörelse för global solidaritet, anser Waterman. MOODY OCH WATERMAN ÄR I ALLA FALL överens om att mer fokus måste läggas på globala perspektiv vilket börjar bli uppenbart i den fackliga praktiken. Allt oftare sätts numera ordet Global framför Social Movement Unionism. Och återigen har KCTU, CUT och Cosatu gått i första ledet. Ända sedan KCTU:s bildande 1995 har de tre centralorganisationerna samarbetat på olika plan. Genom möten för förbundens ledningar, genom gemensamma kampanjer, genom utbytesprogram för vanliga medlemmar och aktivister. Brasilianska metallarbetare på Volkswagen och DaimlerChrysler har strejkat i solidaritet med sydafrikanska kamrater som varit ute i strejk mot samma företag. CUT och Cosatu har genomfört koordinerade demonstrationer mot fängslandet av KCTU-aktivister. De verkar också tillsammans för att påverka Fria Fackföreningsinternationalen, FFI, i en mer radikal riktning, och uppmanar dem att ta en mer aktiv roll i den så kallade globaliseringsrörelsen. Alla tre organisationerna närvarade på World Social Forum i Porto Alegre 2002, där CUT var en av huvudarrangörerna. Alla tre organisationerna närvarade på World Social Forum i Porto Alegre 2002, där CUT var en av huvudarrangörerna. Ett bredare samarbete som KCTU, CUT och Cosatu är engagerade i heter Sigtur Southern Initiative on Globalisation and Trade Union Rights, ungefär Sydinitiativ om globalisering och fackliga rättigheter. Det är ett nätverk mellan progressiva och demokratiska fackföreningar i Syd som försöker utveckla gemensamma visioner och strategier mot nyliberalismen. De har hållit konferenser ungefär vartannat år sedan 1991 och har genomfört gemensamma kampanjer. I SAMBAND MED SIGTUR-KONFERENSEN 1999 togs ett intressant steg när hamnarbetarfacken i Australien och Sydafrika MUA och Satawu undertecknade en avsiktsförklaring om att skapa gränsöverskridande facklig verksamhet. Trots att länderna ligger hundratals mil ifrån varandra är de ändå nära sammanbundna sjövägen. Durban på Sydafrikas östkust och Fremantle på Australiens västkust ligger i varsin ände av Indiska oceanen. Här finns historiska länkar. Under apartheid genomförde Fremantles hamnarbetare bojkotter mot sydafrikanska fartyg, medan sydafrikanska hamnarbetare genomförde bojkotter när hamnföretaget i Fremantle försökte krossa facket under 1990-talet. Och nu har arbetet börjat med att överskrida de nationella gränserna. MUA och Satawu har utbytt arbetare för att lära känna varandras villkor, och har börjat skapa former för organisatoriska länkar mellan facken. I förlängningen skönjs en ny form av global facklig verksamhet. DET ÄR FÖRSTÅS OMÖJLIGT att i denna bilagas utrymme fånga allt om tre olika fackföreningsrörelser, i tre olika länder, på tre olika kontinenter eller om alla länkar och förbindelser mellan dem. Men vår avsikt är i grunden denna: Att lyfta fram andra berättelser om vad en fackförening är eller bör vara, utarbetade i och mellan länder som ofta ligger bortom vår horisont, i tron att detta är viktiga kunskaper som trots ekonomiska, politiska, kulturella och sociala skillnader kan och bör inspirera fackföreningsrörelsen här. RIKARD WARLENIUS Redaktör för temasidorna Fack i Syd SYDAFRIKA Pretoria SYDAFRIKA Huvudstad: Pretoria Yta: 1 219,912 kvadratkilometer Folkmängd: 43,6 miljoner Förväntad livslängd: 45,4 år Läskunnighet: 85 % Religion: kristendom, inhemska religioner BNP/capita: US-dollar Befolkning under fattigdomsgränsen: 50 % Inkomstfördelning mellan hushåll: 10 % fattigaste: 1,1 % 10 % rikaste: 45,9 % Arbetslöshet: 37 % Arbetskraftsfördelning: Service: 45 % Industri: 25 % Jordbruk: 30 % BRASILIEN Brasilia BRASILIEN Huvudstad: Brasilia Yta: kvadratkilometer Folkmängd: 176 miljoner Förväntad livslängd: 63,5 år Läskunnighet: 83,3 % Religion: katolsk kristendom BNP/capita: US-dollar Befolkning under fattigdomsgränsen: 22 % Inkomstfördelning mellan hushåll: 10 % fattigaste: 1 % 10 % rikaste: 46,7 % Arbetslöshet: 6,4 % Arbetskraftsfördelning: Service: 53 % Industri: 24 % Jordbruk: 23 % Källa: CIA The World Factbook 2002 ARBETAREN 51 52/02 13

4 TEMA: FACK I SYD Facket kraften som får I dag försöker KCTU balansera mellan kompromisser Facket KCTU i Sydkorea är känd för sin stridbarhet, för sina konfrontationer med polisen och disciplinerade demonstrationer. Men trots att landet sakta har demokratiserats saknar fackföreningarna ännu många grundläggande rättigheter. Och trots fackens militans har regeringar och arbetsgivare kunnat genomföra nyliberala reformer som försvagat rörelsen. Vad göra? Arbetaren har besökt Söul och industristaden Ulsan för att undersöka KCTU:s kamp och vägval. AV RIKARD WARLENIUS (TEXT) OCH LINA HJORTH (FOTO) Vid Hyundais bilfabrik i Ulsan jobbar tillfälligt och fast anställda sida vid sida men löner och villkor är helt olika. 14 ARBETAREN 51 52/02

5 TEMA: FACK I SYD diktaturer att rämna och mobiliseringar Hyundais bilfabrik i staden Ulsan är inte en fabrik. Det är världens enskilt största anläggning för bilproduktion. På fem miljoner kvadratmeter tillverkar anställda årligen 1,5 miljoner fordon. Anläggningen består av fem sammansättningsfabriker, tre växellådefabriker, sju motorfabriker, en stor hamn varifrån export går direkt till 190 länder, en forskningsanläggning med 900 forskare och testanläggningar. Runt komplexet finns 400 underleverantörer. Här finns också Sydkoreas starkaste och viktigaste fackförening, Hyundai Motor Workers Union.apple Hyundais bilfabrik är både en symbol för och den verkliga kärnan i Sydkoreas rekordsnabba industrialisering. Hyundai startade sin bilproduktion först Idag är företaget inklusive dotterbolaget Kia Motors världens åttonde största bilföretag. Samtidigt är Hyundai-facket kärnan i Sydkoreas ännu nedtryckta och kämpande arbetarrörelse. Det har en ännu kortare livslängd. Först 1987 organiserades företaget fackligt. Men robotar går inte med i facket. Storögda visas vi runt i en av Hyundais högt automatiserade sammansättningsfabriker: Förbi den enorma maskin som pressar bilarnas alla plåtar och längs den helt automatiska line där robotar i långa rader svetsar samman bilens plåtar till en kaross på en och en halv timme, utan att röras av en mänsklig hand. I en annan enorm hall, där slutsammansättningen sker, arbetar däremot över mänskliga händer med att skruva ihop bilarna längs två löpande band, 830 respektive 1500 meter långa. Som företagets gäster rör vi oss på broar högt över arbetarna. FABRIKEN OCH HELST BILFABRIKEN har många gånger använts som symbol för hela det samhällssystem som den mest avancerade i- världen nu håller på att lämna. Som byggde på massproduktion och masskonsumtion, på massmedier och massrörelser. Kanske finns det till och med en direkt länk mellan massproduktion och massdemokrati, där sammanförandet av så stora grupper arbetare i en så kapitalintensiv hantering som en bilfabrik bildar en så stark kollektiv kraft att diktaturer rämnar. Ungefär så kan man åtminstone sammanfatta statsvetaren Lars Lindströms avhandling om Koreas industriarbetare fram till demokratins genombrott 1987 (Accumulation, Regulation, and Political Struggles. Manufacturing Workers in South Korea 1993). En kraft så stark att diktaturer rämnar hur tyglas en sådan? Sydkoreas onda geni, general Park Chung-hee, tog makten över landet 1961 och inledde en snabb industrialisering, med privat ägande av företagen men under stark statlig styrning. Under 1960-talet satsades främst på arbetskraftsintensiv produktion av till exempel textilier och elektronik för export, genom maximal användning av landets främsta konkurrensfördel: Billig arbetskraft. Under och 80-talen satsades successivt allt mer på avancerad och kapitalintensiv industriproduktion. Miljoner människor lyftes genom hårt arbete ur den värsta nöden och samtidigt ökade kraven på demokrati. Park Chung-hee försökte lösa dilemmat med repression. Under talet blev diktaturen allt mer despotisk mördades han. En stormvåg av folkliga mobiliseringar för demokrati bröt fram. Och rena uppror, som när Företagssången behöver vi inte sjunga längre. Det stoppade facket människor slogs mot polisen och militären i staden Kwangju. Folkmassorna intog polisstationer och hemvärnsförråd och delade ut vapen, innan fallskärmstrupper slog ner upproret den 22 maj och lämnade kvar mellan 200 och döda. Ännu några år behöll diktaturen makten. En annan general, Chun Doo-hwan, tog makten genom ett uppgjort val Det koreanska samhället förändrades extremt snabbt. Mellan 1960 och 1985 ökade andelen industriarbetare från fem procent till 24. Tillväxten var rekordhög, högst i världen under tre decennier. Men rikedomarna sipprade inte ner till den hårt arbetande befolkningen. Ännu 1986 tjänade en genomsnittlig man Won, medan en familj om fem krävde Won för att upprätthålla minimal levnadsstandard. Ändå var arbetstiden runt 52 timmar i veckan för män, något lägre för kvinnor som också hade något sämre löner VAR ETT ÅR då tillväxten slog ytterligare rekord utan att det auktoritära styret tillät en rimlig fördelning av rikedomarna. När Chun Doo-hwan i början av året meddelade att alla diskussioner om demokratiska val skulle skjutas upp till efter sommarolympiaden i Söul 1988, exploderade missnöjet. Det kulminerade i juni 1987 när fyra till fem miljoner människor deltog i massdemonstrationer över hela landet 19 dagar i rad, organiserade framför allt av studentrörelsen och borgerliga dissidenter. Den 29 juni backade regeringen. Chuns kronprins, Roh Tae-woo, utlovade ett direkt presidentval i december samma år, att släppa alla politiska fångar och garantier för föreningsrätten och yttrandefriheten. Arbetarrörelsen spelade en förvånansvärt liten direkt roll i juniprotesterna. Men månaderna därefter från juli till september exploderade arbetarkampen och hela arbetarrörelsen omdanades. Under dessa månader ägde strejker rum och på arbetsplatser bildades nya, demokratiska fackföreningar. Omfattningen och militansen förvånade alla, även ärrade fackföreningskämpar. Startskottet fyrades av i Ulsan, av Hyundai-arbetarna. Redan i mars 1987 bildades en arbetarstyrd fackförening på Hyundai Engine Co. På konglomeratets andra företag sammanlagt elva i Ulsan med anställda inleddes liknande strävanden, och som svar bildade Hyundai gula, företagsstyrda fack, vilket väckte protester. I augusti demonstrerade arbetarna på Hyundai Shipbuilding i Ulsan, ett av världens största varv. Lars Lindström skildrar vad som sedan hände. Demonstranterna ockuperade stadshuset och satte eld på bilar för att få sin egen fackförening erkänd arbetare inledde en sittstrejk på varvet, som efter fyra dagar stormades av kravallpoliser som grep 90 arbetare. Arbetarna på Hyundai Motors solidariserade sig och gick ut i strejk, och fabriken var till slut tvungen att helt stänga produktionen. Inte förrän kravallpoliser kallats in upphörde strejken men efter den uppvisningen i enighet och militans tvingades Hyundai att erkänna de nya fackföreningarna. Branden spred sig över hela landet. Arbetare utrustade med ångvältar, bulldozers, gaffeltruckar, pneumatiska borrar etc, engagerade sig med exempellös militans i krigsliknande slag med statens tvångsmakter som attackerade arbetarna i luften, från havet och på land, skriver Lindström. Tre miljoner arbetare deltog i kamperna på över arbetsplatser, i vad som kom att kallas för Ulsan-tyfonen. Arbetarna Arbetare utrustade med ångvältar, bulldozers, gaffeltruckar, pneumatiska borrar etc, engagerade sig med exempellös militans i krigsliknande slag. krävde inte bara löneökningar, bättre arbetsvillkor och rätten att organisera självständiga fackföreningar, utan också en bredare demokratisering av det politiska systemet. UTBROTTET VAR OVÄNTAT, men saknade inte föregångare. Sedan tidigt 1970-tal hade enstaka demokratiska fackföreningar bildats i opposition mot stat, arbetsgivare och den gula centralorganisationen FKTU, grundad av Park Chung-hee 1961 för att leverera industriell fred. 1984, i samband med en strejk på Daewoo Motor, fick dessa namnet Minju nojo, demokratisk fackförening, i motsats till o yong, som betyder utnyttjad av kungen. Åren efter explosionen 1987 organiserades ytterligare flera tusen arbetsplatser och nya industriella federationer bildades var organiseringsgraden som högst, 23,3 procent av arbetskraften, och den har sedan sjunkit. I flera år stred den demokratiska fackföreningsrörelsen för att bilda centrala strukturer, eftersom lagen förbjöd en andra centralorganisation. Många ledare fängslades för olaglig facklig aktivitet bildades Korea Trade Union Congress, KTUC, 1993 bildades Korean Council of Trade Union Representatives, KCTU, men först i november 1995 bildades dagens KCTU Korean Confederation of Trade Unions och året därpå blev den lagligförklarad av regeringen. Sedan dess har KCTU kunnat arbeta mer i fred, och trots att organiseringsgraden har sjunkit totalt i landet har KCTU vuxit och har nu ungefär medlemmar i 16 branschfederationer, jämfört med FKTU som sedan 1989 har tappat över hälften av sina medlemmar och nu har runt KCTU förvaltar det militanta och politiskt radikala arvet från 1987, men även FKTU har tvingats bli mer kampvilliga i konkurrensen och kan inte längre kallas för gul. I KCTU ryms också rätt lama federationer, medan enstaka av FKTU:s förbund är stridbara, som banktjänstemännen som de senaste åren slagits ibland i bokstavlig bemärkelse mot uppsägningar. LÄNGS EN AV FASADERNA på en av de vältrafikerade vägarna inne i fabriksområdet i Ulsan hänger röda banderoller, och där finns högtalare som vid lunch- och middagstid basunerar ut kampsånger. Där inne, hos Hyundai Motor Workers Union, tar ordföranden Lee Hun-ku och ytterligare några medelålders bilarbetare emot oss. Förr var det helt andra toner som mötte arbetarna. I en studie av Hyundai från 1983 skriver Kyuhan Bae (citerad i Lindström): Hyundai-fabriken i Ulsan verkade vara något i stil med en militär anläggning Vardagslivet var tätt knutet till fabriksarbetet. Arbetarna ägnade största delen av dagen i fabriken, iklädda grå Hyundai-uniformer. De var tvungna att lyda fabrikens strikta reglemente. Till exempel var de tvungna att ha håret kortklippt. Deras grad avslöjades genom deras namnbrickors utformning De kom till fabriken före klockan 8 på morgonen, ackompanjerade av marschmusik ur skrällande högtalare Även om de inte hade fasta arbetstider, arbetade arbetarna på löpande bandet vanligtvis till 10 på kvällen. Några avdelningar upprätthöll produktionen i 24 timmar genom tvåskift Arbetarna arbetade normalt sett lördagar och ibland även söndagar Fabriksarbetet upptog nästan hela deras liv. Lee Hun-ku säger att den Japan-inspirerade kulturen runt företaget, som är till för att skapa en stark lojalitet, har varit och fortfarande är ett stort hinder för facket. Många tror att om de är lojala med företaget så klarar de sig bättre. Det pågår ständigt en slags strid mellan fackets arbetarklassidentitet och företagsidentiteten. Vi har inte vunnit än, men företagssången behöver vi inte sjunga längre. Det stoppade facket 1991, säger han. Men fortfarande tillhandahåller företaget många förmåner vid sidan av lönen: Bostäder, sjukvårdsförsäkring, utbildning åt bilarbetarnas barn är exempel. Att få sparken är därför mycket allvarligt, det drabbar hela familjen. Samtidigt är det allt färre arbetare som får åtnjuta tryggheten och fördelarna som ARBETAREN 51 52/02 15

6 också följer av att vara fast anställd på ett koreanskt storföretag. UNDER 1990-TALET fördjupades demokratiseringen av Sydkorea. Men trots att det var arbetarrörelsens tidigare bundsförvanter, de borgerliga dissidenterna, som nu tog över statsmakten var de mycket ovilliga att förbättra arbetslagstiftningen. Dissidenternas liberala ekonomiska syn fick den dåvarande presidenten Kim Young-sam att försöka försämra anställningstryggheten. Men försöket stoppades efter en våg av strejker och protester från tre miljoner arbetare i januari Kampanjen var en stor framgång för fackföreningsrörelsen, eftersom KCTU och FKTU för första gången samarbetat nära och väl. Men segern var en historisk ironi, skriver sociologen Hagen Koo i uppsatsen Korean Labor at the Crossroads: Precis vid det tillfället i historien när den koreanska arbetarrörelsen hade uppstått som en betydelsefull social kraft och uppnått en viktig seger mot staten och kapitalets krafter, hotades den av den globala kapitalismens mycket större kraft Det blir alltmer uppenbart idag att den koreanska arbetarklassens öde allt mindre bestäms av Koreas kapital eller stat, än av den globala kapitalismens ansiktslösa makt. För i november 1997 drabbade globaliseringen Sydkorea med full kraft. Under sommaren före hade de asiatiska tigrarnas valutor kraschat en i sänder: Thailands bath, Malaysias ringgit, Filippinernas peso, Indonesiens rupiah, till och med Singapores dollar föll kraftigt. Därefter dök aktiebörserna och de tämjda tigrarna tvingades be om förödmjukande krediter från internationella institutioner. I november fick även Sydkorea, världens då elfte största ekonomi, krypa till korset. Den 3 december sydde Internationella valutafonden, IMF, ihop det största räddningspaketet någonsin. 57 miljarder dollar skulle rädda den koreanska ekonomin, eller rättare sagt, de främst japanska och amerikanska banker som lånat ut enorma summor till de koreanska konglomeraten, chaebols, och som började oroa sig för återbetalningen. Men ingenting är gratis. Sydkoreas statsdirigerade ekonomi skulle nu liberaliseras. Med krediterna följde strikta förhållningsorder om att öppna upp ekonomin för större utländskt ägande, för privatiseringar och omstrukturering av konglomeraten, som gavs skulden för krisen, och en mer flexibel arbetsmarknad, det vill säga avskaffande av anställningstryggheten. SOM SÅ OFTA skulle arbetarna få betala för krisen. Arbetarna i Hyundai Motor Workers Union beslöt sig för att gå ut i strejk mot företagets planer på uppsägning av arbetare, och i förlängningen mot den sydkoreanska regeringen, mot IMF och hela nyliberalismen. De strejkade, ockuperade sin fabrik och kämpade i två hela månader. Det slutade i en kompromiss efter regeringsmedling. Antalet uppsagda minskade och dessa fick en frikostig ersättning av företaget. Men facket tvingades, för första gången, gå med på uppsägningar, och konsekvenserna av beslutet blev stora. Fackföreningsrörelsen i sin helhet fick ge med sig kamp om jobben blev förhandlingar om avgångsvederlag. Lee Hun-ku, fackordföranden på Hyundai, berättar. Ett fack kan inte kämpa mot hela regeringen. Kapitalets styrka var så mycket större än vår. Till och med IMF lade sig i strejken de tänkte inte fortsätta att ge krediter om regeringen lät oss vinna. Så visst blev vi besegrade. Men på ett sätt var det en framgång, för de flesta arbetare deltog och deras politiska medvetenhet och delaktighet ökade. Och det gav resultat. Efter strejken avskedades bara 250 arbetare, de flesta av dem var kvinnor som arbetar i matsalen. Men vi hade gjort en uppgörelse med regeringen om att facket skulle ta över driften av matsalen, så uppsägningarna var mest ett spel inför IMF. De allra flesta fick behålla jobben. Men ingenting är gratis. Sydkoreas statsdirigerade ekonomi skulle nu liberaliseras. LEE HUN-KU FÖRETRÄDER arbetare som bildar Sydkoreas viktigaste fack, och Ulsans viktigaste sociala och politiska aktör vid sidan av myndigheterna. Han företräder arbetarna som startade den stora arbetarkampen 1987, och som ensamma tog strid mot IMF tio år senare. Ännu idag har de att hantera resultatet av den förlusten. Den största långsiktiga konsekvensen för fackföreningsrörelsen av IMF-krisen var ökningen av andelen arbetare utan fasta anställningar. Problemet genomsyrar nästan samtliga diskussioner vi för med fackliga aktivister och arbetsmarknadsforskare under vårt besök i Korea. Några vi möter, som Yoon Hyowon, redaktör för det fristående Korean Labor and Society Institutes tidskrift, säger att hela fackföreningsrörelsen genomgår en kris som tar sig uttryck i minskat medlemsantal och åldrande medlemsbas, just på grund av oförmågan att organisera den växande andelen tillfälligt anställda. Även Yoon Youngmo, KCTU:s nyss avgångne internationelle sekreterare, fruktar krisen, men nyanserar bilden. Vi står inför en kris, men det är inte på grund av att vi håller på att bli inaktiva. Krisen beror inte på medelåldern, utan på medlemsprofilen. De flesta fack i Korea är företagsfack. Dessa bildar federationer runt industrilinjer, och tillsammans bildar dessa KCTU. Organisationsgraden är tolv procent. Men den är högre i stora företag. Genomsnittsstorleken på KCTU:s lokala fack är 400 medlemmar. När dessa fack bildades var den största delen av arbetskraften fast anställd. Det är bara nyligen som vi har börjat genomleva en explosion av nya arrangemang för arbete: outsourcing, kontrakt inom företag, deltid, tillfälligt anställda. Facken försökte kämpa mot införandet av dessa nya arrangemang. I de flesta fall förlorade de, och en ny typ av arbetare kom in. Så, i början var de nya slags arbetarna en produkt av fackens nederlag. Facken hade därför svårt att organisera dem. Men de flesta av Koreas företag är små. Ungefär 60 procent av arbetskraften arbetar i företag med färre än 30 anställda. De flesta av dem har inga fack. För närvarande har 53 procent otrygga anställningar. Det är ingen jättestor förändring för fem år sedan var det runt 45 procent. Men orsaken till att det har blivit ett problem är att när ekonomin gick bra, sipprade fackens segrar ner till andra arbetare. Men de senaste 4 5 åren har facken inte lyckats vinna mycket, och då har förlusterna sipprat ner. Förändringarna har blivit större för oorganiserade arbetare. Så krisen består i följande: Kan vi vara en rörelse av och för vidare grupper av arbetare, även otypiska? Krisen innebär att frågan är i rörelse. Krisen består i att KCTU säger att det är ett problem, i att vi försöker hitta vägar för att överkomma denna utmaning, i att problemet inte har Övre bilden: Delar av ledningen för HMWU i mitten ordförande Lee Hun-ku. lösts ännu. Krisen består inte i att KCTU minskar eller att vår aktivitet avtar, säger Yoon Youngmo. KCTU:S FÖRSLAG till lösning är att övergå från en struktur baserad på företagsfack till en baserad på industriella fack, det vill säga nationella branschförbund förändrade general Chun Doo-hwan Sydkoreas hela fackliga struktur. Företagsfack blev grunden, samtidigt som mindre arbetsplatser och den offentliga sektorn helt undantogs rätten till organisering. Nationella organisationer såväl centralorganisationen FKTU som branschförbunden förbjöds helt att assistera de lokala facken. Lagen har successivt lättats upp sedan 1987, men traditionen med starka lokala fack lever kvar. Företagsfacken behöver inte kosta på sig att rekrytera utanför företaget. Men nästan 40 procent av våra medlemmar är nu medlemmar i industriella fack. De håller på att utveckla strukturer för att rekrytera individuella medlemmar, även tillfälligt anställda eller arbetslösa, eller medlemmar på andra företag. Detta är ett stort steg, men det är ännu inte färdigt, säger Yoon Youngmo. Just denna dag, den 20 november 2002, håller Hyundai Motor Workers Union en extra kongress. Huvudfrågan är om HMWU ska övergå från att vara ett företagsbaserat fack till att bli en del i ett industriellt, nationellt fackförbund. För att ändra stadgarna behöver de två tredjedelar av medlemmarnas röster. HMWU:s nuvarande ledning är anhängare av den industriella organisationen. En omröstning i medlemskåren skulle hållas i slutet av november, men ledningen vill ha mer tid. Utbildningskommittén har ännu inte hunnit utbilda 90 procent av medlemskåren, vilket var målsättningen. Den extra kongressen hålls därför att ledningen vill skjuta upp omröstningen tills i mitten av december. DISKUSSIONENS VÅGOR går heta på kongressen. I en stor sal sitter HMWU:s 420 representanter från verkstadsgolvet, som väljs årligen inom arbetargrupper om knappt 100 medlemmar och bär fackets röda västar. På scenen sitter styrelsen, och bakom dem ordföranden, med egen mikrofon och klubba i hand. Mötet är ibland lite odisciplinerat. En fråga gäller stöd till Demokratiska arbetarpartiet, DLP, som mer eller mindre är 16 ARBETAREN 51 52/02

7 så finns det inga arbetare i parlamenten, så när de vill genomföra lagar som riktar sig mot arbetare så måste vi stå upp och säkra våra rättigheter. Ofta är det inte så svårt. Medlemmarna vet vad som är viktigt för dem själva. Om de inte deltar förlorar de sina rättigheter. Vi utbildar medlemmarna, vi skriver flygblad och delar ut utanför fabriksgrindarna. Sedan strejken 1997 är också Hyundai Motors arbetare lite mer medvetna än andra arbetargrupper. Vi har också kulturella program för att öka medvetandet. Så ni har utbildning, kulturella program Vad mer sysslar ni med, bortsett från de fackliga kärnfrågorna? Vår översättare, Kim Johee, griper in, vill inte ens översätta frågan. De gör allting De kampanjar mot kärnvapen, till exempel. De är en mycket viktig kraft och intervenerar på alla plan, säger Kim Johee, som arbetar med internationella frågor på metallarbetarfederationen. Och med sociala frågor? Ja ja, säger hon. Alla avtalsuppgörelser går ut på omröstning innan ni godkänner dem? Ja, vi tycker att det är viktigt, för det visar om arbetarna verkligen litar på fackets ledare. Det är bra för oss och demokratiskt, arbetarna blir involverade, svarar Lee Hun-ku. Röstar ni om andra saker också? Ja. Det är det bästa sättet att samla arbetarnas åsikter. Vi gör det så ofta som möjligt. Om vi ska gå ut i strejk, om att ändra stadgarna, om vi ska delta i kampanjer och vill involvera medlemmarna. Hyundai i Ulsan är världens största bilfabrik. Detta löpande band mäter en och en halv kilometer. KCTU:s parti, i presidentvalet den 19 december. En mindre grupp motsätter sig stödet och ropar från åhörarplats. Ordföranden, Lee Hun-ku, är iskall, säger inte mycket, men ser till att de uttalar sig i talarstolen i stället för att skrika. De flesta skrattar åt situationen. Omröstning hålls, och det visar sig vara en klar minoritet som motsätter sig stödet. Klubban faller obevekligt. Vi lämnar kongressen, men får senare reda på att styrelsen åkte på ett slags bakslag i huvudfrågan. Omröstningen om industriellt fack sköts upp, men inte till december utan ända till juni nästa år. Enligt dem vi talar med är alla egentligen överens om att omvandlingen ska ske. Det är mer en fråga om hur. I vilken mån den starka lokala autonomin ska bibehållas, hur sammansmältningen av de lokala fackens styrka ska leda till en ökad industriell styrka, och kanske, men outtalat, hur öppningen mot tillfälligt anställda och arbetare på mindre företag ska genomföras utan att det försämrar de fast anställdas villkor. För här finns ett strukturellt problem inbyggt, ända sedan diktaturens dagar. Arbetarkåren splittras genom helt olika löner och villkor för fast och tillfälligt anställda. Facken representerar de fast anställda. Kan och vågar de överbrygga den motsättningen? Sedan krisen 1997 har situationen blivit närmast absurd på Hyundai och andra arbetsplatser. Sida vid sida med de fast anställda finns anställda från bemanningsföretag. Den som skruvar fast bilens högerhjul tjänar, om man slår ihop lön och andra förmåner, mindre än hälften så mycket som den som skruvar fast vänsterhjulet förutom att de har en betydligt mer utsatt situation, både individuellt och konjunkturellt. Vi talar med Lee Hun-ku om detta. Detta är den aktivitet vårt fack fokuserar mest på nu. I årets förhandlingar krävde vi att de tillfälligt anställda skulle få del i löneökningar i samma grad som de fast anställda, och att de skulle få samma rätt till hälsoskydd. Men, säger Lee, det viktigaste är inte att förbättra deras villkor. Det viktigaste är att de fast anställda måste kämpa för deras rättigheter. Det är därför vi lägger sådan vikt vid att transformera oss till en industriell fackförening. Då kan de tillfälligt anställda bli medlemmar i facket. Då kanske de upphör att betrakta sig som diskriminerade och att se fast anställda som sina motståndare. Då kan de inse att de är lika mycket värda. Det är det viktigaste. Vi har många andra frågor kring det som var vårt egentliga ärende: Hur fungerar en demokratisk, militant och socialt medveten fackförening i praktiken alltså Den som skruvar fast bilens högerhjul tjänar, om man slår ihop lön och andra förmåner, mindre än hälften så mycket som den som skruvar fast vänsterhjulet. hur ser social movement unionism ut? Lee Han-ku svarar kort, utan stora gester. Samarbetar ni med andra rörelser? Ja, varje dag. Några exempel? Till exempel kring miljöfrågor, med bondeorganisationer, för barnlösa saken är den att eftersom HMWU är en så stark kraft i Ulsan görs nästan ingenting utan oss. Och därför är vi inblandade i alla slags frågor. Hur mobiliserar ni era egna medlemmar? Till skillnad från i till exempel Sverige HYUNDAI MOTOR WORKERS UNION har 56 anställda, plus funktionärer och deltidsaktivister. Deras lokaler inne på Ulsan-fabriken är rymliga och arbetstempot förefaller relativt lugnt. HMWU är medlem i Korea Metal Workers Federation, KWMF, som i sin tur är medlem i KCTU. Ytterligare en konsekvens av Koreas decentraliserade fackföreningsstruktur är denna: KCTU:s kontor ligger högt upp i ett industrihus vid en trafikkorsning utanför centrala Söul. Rummen är så trånga att det är svårt att ta sig runt, och överallt pågår aktivitet. KCTU har 54 anställda, inklusive avlönade funktionärer. HMWU är rikare än sin centralorganisation. Vi ser Yoon Youngmo, KCTU:s internationelle sekreterare, inne i kontorslandskapet, men vi hittar inte vägen dit mellan alla skrivbord. Till slut bjuds vi att sitta ner vid ett litet inklämt mötesbord. Han har inte mycket tid, men det har han aldrig. Vi undrar om KCTU kan ses som ett exempel på social movement unionism, SMU. Yoon berättar om den demokratiska fackföreningsrörelsens historia och den ständigt hårda repressionen. Om att kampen för de mest grundläggande rättigheter möts med hårda attacker från regeringen. Och att detta har gjort det mycket svårt att medvetandegöra medlemmarna, utveckla sofistikerade analyser och strategier eller radikal politik. Samtidigt har fackföreningsrörelsen sedan 1987 varit mycket nära lierad med demokratirörelsen och olika sociala rörelser, men Yoon säger att deltagandet från KCTU:s breda medlemsbas är väldigt lågt i sådana frågor. Så hans svar blir en rad motfrågor. När vi kämpar för våra rättigheter och blir fängslade i kampen för grundläggande krav är det social movement unionism eller är det bara att kämpa för våra egna nackar? Måste man ha en grundlig analys eller filosofi, som socialist eller demokrat eller vad som helst för att betraktas som progressiv, eller räcker det att bara kämpa för ditt jobb, för din ekonomi, för din ARBETAREN 51 52/02 17

8 grundläggande överlevnad för att räknas? Eller räcker detta: Den konsekventa, obevekliga och oförtröttliga kampen på arbetsplatser och gator som inte har upphört i Korea de senaste fem åren samt det fortsatta men minimala engagemanget i sociala frågor? Yoon säger att han inte har något svar på frågan, men han menar att det alltid finns en ambition från organisationen att involvera arbetare, och att KCTU i jämförelse med alla andra organisationer i hög grad drivs av gräsrötter. Fortfarande tyder en del på att KCTU-rörelsen är svag och självcentrerad. Men viljan inom organisationen att bygga en social movement -liknande fackföreningsrörelse är stark. En rörelse som inte bara tar upp sociala frågor som könsfrågor, arbetskraftsinvandring, diskriminering, miljöfrågor och så vidare utan också försöker sammanföra alla dessa frågor till en kraftig och sammanhängande strategisk målsättning vars syfte är en social omvandling av samhället. MEN ALLT HANDLAR INTE om att få ut folk i strejker och på gatorna. Samtidigt bedriver KCTU arbete för grundläggande arbetsmarknadsmekanismer, ungefär som i Sverige: skyddslagar, en partsammansatt arbetsdomstol, välfärdssystem. Omvandlingen till en industriell fackförening ska också ses i detta ljus: I förlängningen eftersträvar KCTU branschvisa nationella avtalsförhandlingar, där mer makt tillfaller förbunden. Fackföreningsrörelsen innehåller både militanta och mer moderata krafter. De militanta betonar kampen, traditionen, det lokala självstyret. Kim Taehyun på Korea Labor and Society Institute, KLSI, som är självständigt men står KCTU nära, tillhör snarast de moderata rösterna. Han anser att KCTU bör skifta fokus från ekonomisk militans till att bli en social och politisk kraft. Sedan 1987 har den demokratiska fackföreningsrörelsen använt kamp och mobilisering som strategi. Det är en tradition som skapades under diktaturen. Men nu har vi säkrat viss demokrati, och rörelsen har legitimerats. Under de femton år som gått har allt förändrats. I dag ställs vi inför helt nya utmaningar: privatiseringar, globalisering, arbetslöshet, flexibilisering då måste också rörelsens strategier utvecklas, säger Kim Taehyun. Han och KLSI förespråkar att förhandlingsstrategin utvecklas mer. Sedan 1997 utlyser KCTU generalstrejker varje år. Men det är sällan verkliga generalstrejker, utan bara radikala slagord. Sällan lyckas de, vilket leder till att gräsrötterna förlorar förtroendet för facket, även för KCTU. Kim Taehyun stöder övergången till industriella förbund det kan leda till att medlemmarna förses med solidaritetens verktyg men han tror inte att det automatiskt leder till framgång. Den ekonomiska militansen det radikala försvaret av de stora företagsfackens intressen och revolutionismen kan stå i vägen, tror han. Och därmed fortsätta alienera den mest utsatta delen av arbetarklassen från fackföreningarna. Park Young-sam på det närbelägna Korean Contingent Workers Centre, ger ett nedslående exempel på hur fast anställda och tillfälligt anställda kan ställas mot FAKTA/Sydkoreas arbetsmarknad Lönearbetare: 13,2 miljoner. Andel tillfälligt anställda: 55 procent. Egenanställda: 6,3 miljoner. Ny slags egenanställda (Individuella kontrakt med ett företag): 1 miljon. Arbetslösa: cirka Täckningsgrad, sociala försäkringar: varandra. Det enskilt största företagsfacket inom KCTU, KTTU, omfattar fast anställda arbetare inom Korea Telecom. Där arbetade också kontraktsarbetare, varav många för två år sedan sökte medlemskap i KTTU men nekades medlemskap av de fast anställda arbetarna. Till saken hörde att regeringen hade annonserat stora nedskärningar, och facket ansåg att de kontraktsanställda skulle sägas upp i första hand. Samtidigt fick inte de kontraktsanställda bilda en egen fackförening, på grund av Koreas arbetsmarknadslagar som förbjuder två fackföreningar för samma arbetargrupp. Först efter sex månader förändrade KTfacket sina stadgar till att bara omfatta fast anställda på KT, vilket möjliggjorde för de kontraktsanställda att bilda en egen fackförening Korea Telecom Contract Workers Union, KTCWU. När uppsägningarna av de kontraktsarbetarna verkställdes genomförde KTCWU en exempellös strejk i protest. Över 100 medlemmar hungerstrejkade, en grupp intog parlamentet under pågående session och ockuperade telefonstationer. Men allt fler tvingades acceptera uppsägningarna. De från början över medlemmarna minskade successivt till 300. Över 100 medlemmar fängslades. Till slut, efter 571 dagars strejk, gav de upp. Under hela den tiden gjorde KTTU ingenting, trots starka protester från den övriga fackföreningsrörelsen. Detta är det värsta exemplet på hur företagsfack har uppträtt. Men problemet är att alla stora företagsfack faktiskt kan göra likadant, säger Park Young-sam. Men han nämner också ett positivt exempel på hur fackföreningar kan agera för att inkludera alla arbetare. E-land är ett modernt, koreanskt företag inom klädindustrin som helt upphört med egen produktion de anlitar underleverantörer i fattiga asiatiska länder och bara använder tillfälligt anställd butikspersonal i Korea. Där fanns en fackförening för de fast anställda, men företaget hade länge motarbetat alla fackliga organisationer och sparkat anställda som försökt organisera strejker. Medlemsantalet sjönk från över 300 till bara 30 år Då beslöt facket att öppna dörrarna för alla typer av anställda. De ordnade utbildningar i arbetsrätt för de tillfälligt anställda och övertygade många av dem om att gå med i facket. Arbetsgivarna attackerade, de hävdade att de inte tänkte tillåta tillfälligt anställda att vara med i facket. Också denna situation ledde till en mycket lång strejk 260 dagar men facket vann, de erkändes och skrev avtal om att alla tillfälligt anställda ska fastanställas efter två år. Det är bra exempel på solidaritet mellan arbetare, säger Park Young-sam. DET ÄR PARK YOUNG-SAM SOM berättar för oss hur Hyundai-arbetarnas extrakongress slutade. Han säger att deras beslut är mycket viktigt för om omvandlingen ska lyckas. Nu kommer många andra fack att invänta Hyundai-arbetarnas beslut. Som ett program för de moderata krafterna inom KCTU till skillnad från de ekonomiskt militanta rabblar Kim upp tre punkter för framtiden: Lagstiftningen är viktig, arbetslagarna måste reglera användningen av tillfällig arbetskraft. Fackföreningarna måste ändras, till industriella förbund men också till att ännu mer Fast anställda: 90 procent. Tillfälligt anställda: 15 procent.. Källa: Korean Contingent Workers Center engagera sig i sociala rörelser. Fackföreningsrörelsen vann mycket på demokratiseringsstriderna. Nu borde den betala tillbaka i form av stöd till minoritetsrörelser, kvinnorörelsen, invandrad arbetskraft och så vidare. Och för det tredje: Arbetarrörelsen behöver politiska företrädare, som representerar hela arbetarklassen och kan förändra lagstiftningen. De från början över medlemmarna minskade successivt till 300. Över 100 medlemmar fängslades. Till slut, efter 571 dagars strejk, gav de upp. HAN NÄMNER INGENTING om den kanske största frågan för andra fackliga aktivister världen över: globaliseringen. Det är typiskt för de koreanska aktivister vi talar med. Redan Lars Lindström, statsvetaren i Stockholm, sade innan vår avresa: Jag har känslan av att de ännu inte har tagit till sig globaliseringsdiskussionen. Gärna internationell solidaritet, men i första hand för att få stöd utomlands för sin egen kamp. Jag har inte sett några försök att verkligen föra upp kampen på en internationell nivå. Yoon Hyowon på Korea Labor and Society Institute säger att debatten om globaliseringen är ny och fortfarande pågår i Korea. Majoriteten inom fackföreningsrörelsen och de folkliga rörelserna avvisar globaliseringen helt och hållet. Vi motsatte oss IMF-diktaten 1997 och har demonstrerat mot frihandelsavtal. Jag undrar om de tror att det är en framkomlig strategi att helt avvisa globaliseringen. Du måste ta det koreanska sammanhanget i beaktning, säger Yoon Hyowon. Här bestämmer regeringen helt utan att bjuda in sociala och folkliga rörelser till diskussioner. Vi har ingen möjlighet att föreslå förändringar eller kompromisser. Det leder till en avvisandets strategi. Vi har inte mycket annat att välja på. Kanske bör också några andra faktorer adderas: Korea är ett nationalistiskt land, vilket måste förstås utifrån landets historia av kolonialt förtryck och nationell delning. Från början av 1960-talet till mitten av 1990-talet var ekonomin väldigt skyddad. När globaliseringen nådde Korea, var det i form av IMF:s chockterapi. Talar man om globaliseringen är det de senaste fem årens försämringar och svårigheter som koreanerna associerar till. Därför ligger denna avvisningens strategi, som kan motverka ett internationellt samarbete grundad på kamp, nära till hands. MEN SAMTIDIGT GLOBALISERAS även globaliseringskritikerna. KCTU ingår i Fria fackföreningsinternationalen, FFI, även om de har viss kritik mot organisationen. De arbetar i Sigtur (se inledningen på sid 12 13) och var värd för nätverkets senaste kongress förra hösten. Ända sedan KCTU:s grundande 1995 har de ett nära samarbete med Cosatu i Sydafrika och CUT i Brasilien. Arbetarna i den mest internationellt utsatta branschen metallindustrin är de som har nått längst. Paik Sun-whan, tidigare varvsarbetare men nu ordförande för Korea Metal Workers Federation, berättar att man bara har haft en internationell avdelning i tre år men att det nu finns enighet om att prioritera internationella frågor. Vi har inget val. Internationella kamper kommer att bedrivas eftersom våra medlemmar kräver det, säger Paik Sunwhan. Han säger att de arbetar på tre nivåer: Bland de egna medlemmarna för att höja kunskapen om internationella frågor. Regionalt, inom Asien-Stilla havsområdet, främst med den japanska och den australiska fackföreningsrörelsen. Globalt, inom IMF (Internationella metallarbetarfederationen) och ännu närmare med metallarbetarförbunden inom CUT och Cosatu CMT respektive Numsa. I OKTOBER 2001 höll dessa tre organisationer ett möte och antog en deklaration för vidare samarbete. Bland annat beslöt de om ett utbytesprogram mellan organisationerna, både på fabriksgolvs-nivå och mellan ledarna. Information, utbildning och erfarenheter ska utbytas. Organisationerna ska utarbeta gemensamma program och solidaritetsaktioner, och pekade också ut behovet av att förändra Internationella Metallarbetarfederationen och FFI, som de anser bör delta mer direkt i kampen mot nyliberal globalisering och mot multinationella företags exploatering i främst Syd. Hittills har KMWF bland annat demonstrerat utanför Australiens ambassad när ett företag försökte tvinga fram individuella förhandlingar. Men de har fått mer: Exempelvis har IMF utlyst internationella protestdagar mot fängslandet av fackliga aktivister i Korea, och Australiens bilarbetare demonstrerade framför Daewoos försäljningskontor när dess koreanska arbetare slogs för sina jobb. Men de har inte fått någon begäran om att delta i en internationell strejk ännu. Paik Sun-whan tvekar dock inte om att det kommer att ske i framtiden. Vi kommer att agera som en del av den internationella arbetarklassen. Vi har nu många internationella företag i Korea, och behöver internationellt stöd. Men kampen mot nyliberalismen måste också föras i Korea. Exempelvis har Renault tagit över Samsungs biltillverkning, men där finns inget fack ännu. Vi måste organisera arbetarna där, precis som Hyundai-facket har bett USA:s bilarbetarfack att bilda en fackförening på Hyundas fabrik som nu håller på att byggas i Alabama. VÅR SISTA KVÄLL I KOREA dricker vi öl med Yoon Hyowon, som arbetar på det mer moderata Korea Labor and Society Institute och har hjälpt oss att sluta kontakter inom arbetarrörelsen. Liksom många andra vi har stött på har han en mycket hög uppfattning om Sverige landet där arbetare har alla rättigheter och världens högsta välfärd. Jag har gett upp att försöka berätta om alla försämringar som också drabbat Sverige och om hur fackföreningsrörelsen har demobiliserats, det är som om koreanerna inte vill höra om det. Men jag säger, sentimentalt, att om ni sitter här om tjugo år och har lyckas i era målsättningar kommer ni att sakna tiden av kamp och aktivism Yoon inleder som han brukar. Du måste ta det koreanska sammanhanget i beaktande. Vår tradition bygger på militans och mobilisering, därför att det var de enda vägarna som stod öppna. Nu måste vi lära oss förhandling, kompromisser, reformer. Men vi måste fortsätta att stå på båda benen. Vi får inte tappa mobiliseringen. Men mobilisering som jag ser det handlar inte om att ställa de mest radikala kraven eller skrika slagorden högst det handlar om röra vid vanliga människors hjärta, vid deras nerver. För det kommer alltid att finnas saker att förbättra, och det måste ske underifrån. En sådan mobilisering måste vi behålla. 18 ARBETAREN 51 52/02

9 Han jagas av polisen De senaste fem åren har ungefär 850 fackliga aktivister fängslats i Sydkorea. För statstjänstemän är det ännu förbjudet att organisera sig fackligt. Trots det bildades ett fackförbund tidigare i år. Regeringen har valt att bemöta det illegala facket med repression. AV RIKARD WARLENIUS (TEXT) OCH LINA HJORTH (FOTO) På gården framför den katolska katedralen Sangok i Incheon, tre mil från Sydkoreas huvudstad Söul, står tre partytält uppställda. Vid grinden mot gatan står en poliskedja, men poliserna respekterar kyrkans fristad. I tälten finns tre efterlysta personer. Och en av poliserna vid grinden håller i inplastade fotografier på ytterligare två efterlysta personer. Andra människor rör sig mer obehindrat in och ut från kyrkogården. Men polisen jämför alla passagerare i varje bil som passerar grinden med fotografierna, och öppnar bagageluckan för att kontrollera att ingen gömt sig där. Det skymmer medan jag sitter på golvet i ett av tälten och talar med en av de efterlysta. Vi dricker grönt te och värms av en kamin. Han heter Roh Myung-woo och brottet han gjort sig skyldig till lyder: Facklig organisering av statstjänstemän. Brottet kan ge tre års fängelse eller böter på 30 miljoner Won drygt kronor. MYCKET HAR HÄNT i Sydkorea sedan demokratiseringsprocessen inleddes efter det folkliga upproret Men fortfarande bryter regeringen under ledning av dissidenten och fredspristagaren som blev president, Kim Dae-jung mot grundläggande fackliga rättigheter. Förbudet mot att organisera statstjänstemän är ett av de mest uppenbara brotten mot bland annat reglerna som satts upp av FN:s arbetsmarknadsorgan ILO. Alla strejker som inte rör en specifik arbetsplats är också olagliga i Sydkorea, och gummilagen om nationell säkerhet, ett arv från diktaturen, används flitigt mot fackföreningsrörelsen. Många fängslas också för att ha använt våld i försvar mot attackerande poliser. Bara under de senaste fem åren har ungefär 850 fackföreningsaktivister fängslats, under idoga protester från bland annat FAKTA/Kränkningar av fackliga rättigheter Statstjänstemän saknar rätten att tillhöra ett fackförbund. Lärare får det sedan 1999, men får inte strejka infördes facklig pluralism på bransch- och nationell nivå, men förbudet för flera fackförbund gäller på företagsnivå till den 31 december Pappersfack skapade av arbetsgivare blockerar på många arbetsplatser genuin facklig organisering. Fängslade fackföreningsledare hålls avskilda från varandra och i sina celler 23 timmar per dygn. Amnesty International och Fria Fackföreningsinternationalen, FFI. Bland annat sitter KCTU:s ordförande Dan Byung-ho fängslad sedan den 2 augusti ALLA FÖRHANDLINGSKANALER för facket är och har varit stängda. Företagen har inte släppt till något medinflytande för facken, och förhandlingar på bransch- eller nationell nivå är förbjudet i lag. Även alla politiska kanaler för fackföreningarna har varit helt stängda. Fram till 1999 var det till och med förbjudet för en fackförening att stödja politiska partier. Så vad göra? Vi i fackföreningsrörelsen anklagas ofta för att använda våldsamma metoder när vi försvarar oss mot polis och arbetsgivare. Men utan våra militanta organisationer har vi arbetare ingenting. Ingenting, säger Roh Myung-woo i tältet i Incheon. Medan vi sitter och pratar inne i tältet är Arbetarens fotograf ute på gården. Hon frågar en aktivist från facket om man får Utan våra militanta organisationer har vi arbetare ingenting. Ingenting. fotografera poliserna, och han svarar att det inte är något problem. Men efter ett par bilder knuffar poliser ut dem på gatan, blåser i en visselpipa och genast kommer ett trettiotal poliser joggande i led från en buss i närheten och bildar en fyrdubbel kedja vid grinden. TROTS LÖFTEN TILL OECD när Sydkorea 1996 blev medlem i organisationen, trots tidigare löften från såväl Kim Dae-jung som den förre presidenten, Kim Young-sam, saknar statstjänstemän fortfarande fackliga rättigheter. UNDER 2001 GREPS, fängslades och misshandlades många fackliga aktivister. Ett axplock: Ca 200 strejkande Daewooarbetare greps vid olika tillfällen, och många skadades vid polisangrepp. 26 personer från Korean Financial Institutions Union dömdes till fängelse efter en strejk. Över 200 greps under en strejk vid en nylonfabrik i Ulsan, efter att poliser stormat fabriken. Företaget hade hyrt in 700 vakter varav många kriminellt belastade för att slå ned facket. 500 byggnadsarbetare avskedades och över 70 åtalades under kampen för att få sin fackförening erkänd. Den 2 augusti 2001 överlämnade sig KCTU:s ordförande, Dan Byung-ho, till polisen, efter att ha varit efterlyst sedan en generalstrejk den 12 juni. Dan är fortfarande, i december 2002, i fängelse. Enligt KCTU har sammanlagt ungefär 850 fackmedlemmar fängslats under Kim Dae-jungs snart fem år som president. Källa: FFI, KCTU Roh Myung-woo riskerar tre års fängelse eller böter på 30 miljoner Won, drygt kronor, för att ha organiserat statstjänstemän fackligt. Lämnar han kyrkogården där han sittstrejkar kommer han att gripas. Han räknar med att sitta kvar hela vintern. Sedan 1999 har de börjat ta saken i egna händer, och den 24 mars i år bildades KGEU Korean Government Employees Union i Söul, som inte tillhör någon facklig centralorganisation men anses stå KCTU nära. Den grundande kongressen stormades av poliser, eftersom fackföreningen är olaglig. 198 deltagare greps, och sedan dess har KGEU:s ledning åkt in och ut ur polisens arrestlokaler, demonstrationer och protester har hållits, samtidigt som förbundet har växt och nu omfattar ungefär medlemmar. Den 15 september 2002 beslöt KGEU:s kongress att genomföra strejker under hösten för att få sina grundläggande rättigheter. Tre dagar senare lade regeringen ett lagförslag, som tillåter statstjänstemän att bilda föreningar år 2006 men inte att kalla dem för fackföreningar, och inte att sluta kollektivavtal eller vidta stridsåtgärder. KGEU lät sig inte blidkas, utan gick vidare med sina planer. I slutet av oktober deltog 81 procent av medlemmarna i en omröstning om strejk skulle genomföras den 4 5 november mot lagförslaget. 89 procent av de röstande ansåg det. KIM SEOK, SOM ARBETAR med KGEU:s internationella relationer, tar oss till förbundets kontor. Det är ganska elegant, med mörka träpaneler och ett rymligt mötesrum, och på skrivborden står moderna dataskärmar. Men tittar man under bordsskivorna ser man att hårddiskarna saknas. De beslagtogs allihop under en polisraid mot kontoret den 2 november. Sex personer greps under raiden. Redan dagen innan hade KGEU:s generalsekreterare gripits. Dessutom förklarades ytterligare åtta medlemmar häktade i sin frånvaro. En av dem är jag, berättar Kim Seok med ett ansträngt leende. Koreas första statstjänstemannastrejk genomfördes ändå den 4 5 november. Men den utfördes inte som en varslad strejk i stället hade statstjänstemän begärt semester på samma dag för att delta i en walk-out, snarare än strejk. I Söul försökte av dessa ta sig till en utlyst demonstration vid Hanyangs universitet. Endast lyckades ta sig dit, på grund av polisens belägring. Snart stormade polisen demonstrationen och grep runt 750 av deltagarna. Två dagar senare greps ytterligare ett tiotal ledare och vid vårt besök två veckor senare satt sammanlagt 18 ledande KGEUmedlemmar häktade inklusive ordföranden, generalsekreteraren och tre viceordföranden. Häktade i sin frånvaro var ytterligare fem personer. 521 statstjänstemän har dessutom fått sparken efter strejken. Jag frågar Kim Seok varför han tror att staten reagerar så oerhört starkt gentemot statstjänstemännens vilja att organisera sig fackligt. Jag tror att de är rädda. Vi är ju en del av dem, men nu vill vi bryta oss loss och se oss som arbetare, med egna rättigheter. Kim Seok hade ännu så länge klarat sig undan, men kunde förstås inte följa med till katedralen i Incheon. Hans fotografi finns ju i en polismans hand utanför kyrkogården. INNANFÖR GRINDARNA, i ett av tälten, sitter den siste av KGEU:s viceordföranden som inte blivit gripen. Den här gången vill säga. I våras var Roh Myung-woo häktad i två månader. Hur drabbar alla fängslanden organisationen? Vi har andra som ersätter de fängslade, så det är inget stort problem i sig. Men de är viktiga symboler för att den här regeringen inte är demokratisk. Han säger att han tänker sitta kvar här på kyrkogården tills ordföranden släpps ur fängelset, och tror att det dröjer hela vintern. Men någon gång framåt våren räknar han med att lämna tältet, gå ut genom kyrkans grindar, och låta sig gripas av poliserna utanför. ARBETAREN 51 52/02 19

10 Kvinnokamp grunden till fria De flesta fackföreningar i Sydkorea domineras av män liksom samhället i stort. Men sakta börjar frågor om kvotering, föräldraförsäkring och sexuella trakasserier vinna insteg i fackföreningsrörelsen. En orsak till det är envis kritik från en ny liten fackförening som enbart organiserar kvinnor. AV RIKARD WARLENIUS (TEXT) OCH LINA HJORTH (FOTO) Health and Medical Workers Union påminner om andra förbund inom centralorganisationen KCTU genom sin stridbarhet. Men det finns en stor skillnad: HMWU domineras helt av kvinnor, även i ledningen. Korea är ännu ett mycket mansdominerat samhälle. Enligt FN:s mått på könsjämlikhet Gender Empowerment Measure hamnar Sydkorea på 61:a plats, av 64 undersökta länder. I politiken och bland näringslivets toppar syns bara män. Visserligen har den nuvarande regeringen instiftat Koreas första jämställdhetsministerium, jämställdhetslagen har skärpts och rätten till föräldraledighet har förlängts till ett år, även om den mycket låga ersättningen gör att många inte utnyttjar rätten. Men mycket återstår. Och den nyliberala omstrukturering som samma regering aktivt drivit på drabbar på många sätt kvinnor i första hand. Ojämlikheten märks också i fackföreningsrörelsen, även om små steg tagits emot en förbättring de allra senaste åren. KCTU antog 2001 en kvoteringspolicy som innebär att minst trettio procent av deltagarna i beslutsprocesser ska vara kvinnor. KCTU:s kongressdelegater och centralkommitté bestod då till endast sju procent av kvinnor. DEN 23 MAJ 2002 hade sjukvårdsarbetarna i HMWU utlyst en strejk, trots att strejkrätten är mycket begränsad inom sjukvården. Facket, som bildades 1998, gick ut hårt och ville underteckna avtal på 90 arbetsplatser, fler än någonsin tidigare. Innan strejken hade avtal skrivits under på 46 sjukhus, medan 44 sjukhus deltog i strejken av dessa förklarades 41 strejker för olagliga. Efter tio dagars strejk hade avtal tecknats på alla sjukhus utom nio. Men där kärvade det, eftersom arbetsgivarna inte nedlät sig till att förhandla med facket över huvud taget. En förvånansvärt stor del av dessa sjukhus drivs av den katolska kyrkan. Strejken fortsatte över sommaren. Den 11 september kastade kravallpoliser ut de strejkande från Kangnam St Mary s Hospital, och grep över 200 sjuksköterskor och fängslade sju fackledare. Resten av sjukhusen rensades också på strejkande, och sedan dess bevakas de dygnet runt av uniformerad polis. I protest inledde HMWU en sittstrejk vid Myondong-katedralen i Söul, som är klassisk mark i den koreanska kampen för demokratiska och fackliga rättigheter. SÖUL ÄR ETT KOMPAKT och intensivt gytter av höga hus, breda gator igengrodda av bilar och bussar och trånga trottoarer breda, men fulla av människor och stånd för försäljning av framför allt koreansk snabbmat oftast av kvinnor i den informella sektorn. Det finns nästan inga parker eller någon grönska, och så gott som inga äldre byggnader. Det japanerna inte rev under ockupationen pulveriserades under Koreakriget Men några oaser finns, som kullen där Myondong-katedralen reser sig. Och ännu i mitten av november står de strejkande sjukvårdsarbetarnas tält utanför katedralen. Fotografier föreställande det våldsamma polisingripandet den 11 september fladdrar i vinden. Det är då deras 177:e strejkdag, och 66:e dag utanför katedralen. Ännu är fem sjukhus i strejk, varav fyra katolska. Ett trettiotal sjuksköterskor hungerstrejkade i oktober, men fick ge upp efter tre till fyra veckor. En generalstrejk hölls den 16 oktober, då arbetare från 150 sjukhus demonstrerade till stöd för de strejkande. ÄNDÅ VÄGRAR DE KATOLSKA arbetsgivarna att ens förhandla. De har en mycket feodal syn på oss. De förväntar sig lydnad och respekt, att vi ska komma tillbaka till arbetet och be om förlåtelse, säger Ra Young-myung, som är organisatör på HMWU. Om vi ordnar ett möte för 100 medlemmar, kommer också 200 barn! Vi måste ordna meningsfulla aktiviteter både för barn och vuxna. Vi träffar honom och Na Soon-ja, ordförande för HMWU:s Seoul-region, inne i ett av tälten utanför katedralen. I ett annat tält ligger förbundets ordförande, Cha Soory-yun, och vilar. Hon avbröt hungerstrejken efter att ha hamnat i ett kritiskt tillstånd, men vill inte söka upp sjukhus eftersom hon är häktad i sin frånvaro. Det är även ett tjugotal andra medlemmar, medan sju sitter fängslade, 31 fått sparken och 450 kallats inför arbetsgivarnas disciplinnämnd. KCTU SÄNDE I OKTOBER till och med en delegation till påven i Rom för att uppmärksamma honom på konflikten och försöka blidka arbetsgivarna. Delegationen fick inte träffa påven, men de framförde ett protestbrev. Vatikanen var chockerad över att katoliker här låtit kravallpolis storma ett sjukhus, och var förvånade över att de inte ens ville förhandla, berättar Ra Young-myung. Just nu ser de ingen öppning i konflikten, men ett möte med kyrkan var i alla fall inbokat några dagar längre fram. Jag undrar hur de har råd med en så långdragen konflikt. Det är svårt. Vi har bara funnits i fyra år och har inte tillräckligt med strejkmedel. Men de flesta av våra medlemmar betalar Won (knappt 40 kronor) varje månad till strejken, och vi har utfärdat en kampobligation, som många har köpt. NA SOON-JA ÄR SJUKSKÖTERSKA och berättar att de ofta tvingas arbeta tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. Trots att de har tre eller fyra års universitetsutbildning tjänar de inte mer än manliga industriarbetare med gymnasieutbildning. Bara femton procent av sjukvården i Korea drivs offentligt, och nu ska även den säljas ut. Jag frågar om det är bättre att arbeta på offentliga sjukhus. Nej, inte alls. Arbetsvillkoren är sämre och lönen ofta lägre. Varför motsätter ni er då privatiseringar? För att offentliga sjukhus tar emot fler fattiga och arbetare. Om de privatiseras, kommer många att helt förlora möjligheten till vård. HMWU:s främsta krav nationellt är att öka vårdens offentliga karaktär, berättar hon. UNGEFÄR PROCENT av de sjukhusanställda är tillfälligt anställda, tror Na Soon-ja, och de har sämre villkor än de fast anställda. Antalet har ökat, men det är ändå lågt för att vara en kvinnodominerad sektor. Under den ekonomiska krisen förlorade oftast kvinnorna jobbet först, och när de sedan fick nya jobb var det nästan alltid som tillfällig arbetskraft inom servicesektorn. 70 procent av de kvinnliga arbetarna är nu tillfälligt anställda, jämfört med 55 procent för arbetsmarknaden i sin helhet. I genomsnitt tjänar en kvinna 57 procent av en mans lön. 63 procent av de kvinnliga arbetarna är anställda på småföretag med under tio anställda, där det i princip aldrig finns fackföreningar, på grund av Koreas fackliga struktur. Bara ungefär sex procent av den kvinnliga arbetskraften är nu med i facket. Att jämföra med över 18 procent 1987 och nästan 28 procent Det är något av en historisk ironi. Under 1960-talet var den lätta industrin motorn i Koreas industrialisering. En majoritet av de anställda var unga, lågutbildade och hårt exploaterade kvinnor, med svag förhandlingsstyrka. Många sökte sig till fackföreningsrörelsen, och under talet var organisationsgraden högre bland kvinnor än bland män. Men successivt försvann dessa arbeten till länder där lönerna var ännu lägre, samtidigt som den manligt dominerade, tunga industrin tog över som ekonomisk drivkraft. De sista textilfabrikerna försvann i samband med krisen DESSUTOM VAR DET kvinnors kamp som lade en viktig del av grunden till Sydkoreas tradition av demokratiska fackföreningar. Även de kvinnodominerade facken styrdes Chol Soon Rhie, från Korea Women Trade Union är kritisk mot de mansdominerade fackföreningarna för att de främst intresserar sig för stora arbetsplatser och fast anställda kvinnor arbetar inte under sådana villkor. av korporativistiska män i det gula FKTU som aldrig tog konflikt med varken arbetsgivare eller stat. Under tidigt tal brände sig en ung klädarbetare, Chun Tae-il, till döds i protest mot arbetsvillkoren. Hans mor, Lee So-sun, bildade därefter Chonggye Garment Workers Union, ett av mycket få självständiga fack vid den tiden. När hon fängslades 1977 demonstrerade ungefär kvinnor utanför domstolen, och ytterligare åtta kvinnor dömdes till fängelse. Det nationella textilförbundet motarbetade det självständiga facket, som till slut, kravallpoliser kastade ut de strejkande från Kangnam St Mary s Hospital, och grep över 200 sjuksköterskor och fängslade sju fackledare. 1980, tvingades slå igen med hänvisning till den nya lagen som enbart tillät företagsfack. Nya protester bröt ut, där bland annat Asian-American Free Labor Institute ockuperades och dess chef togs som gisslan. Åtta kvinnor dömdes till mellan tio månaders och tre års fängelse. Kampen handlade inledningsvis om utsugande villkor men omvandlades snart till en kamp för rätten till självständig organisering, skriver Lars Lindström i sin 20 ARBETAREN 51 52/02

11 fack FOTO: LINA HJORTH avhandling. Och den tjänade som en katalysator, som initiativ till ett antal kamper om utsugning som vändes till kamper om dominans och underordning. Än idag demonstrerar den demokratiska fackföreningsrörelsen den 13 november varje år till minne av Chun Tae-il. I DAG BEHÖVER KVINNOR i alla fall inte slåss för att etablera egna fackföreningar. Sedan 1999 finns en liten kvinnofackförening, fristående från de stora centralorganisationerna, Korean Women Trade Union. En av KWTU:s grundare, Chol Soon Rhie, levererar stark kritik mot de manliga fackföreningarna när vi träffar henne i Söul. De intresserar sig mest för stora arbetsplatser och fast anställda, men kvinnor arbetar inte under sådana villkor. När de talar om att organisera kvinnor och tillfälligt anställda är det bara en läpparnas bekännelse, säger hon. Men KWTU samarbetar också med de andra facken, som nu har skapat avdelningar för kvinnor. Innan KWTU organiserar en yrkesgrupp frågar de alltid de stora facken först. Men de vet att de inte kan göra så mycket för kvinnliga arbetare, säger Chol Soon Rhie syrligt. Vi är nöjda med att vara oberoende, för att slippa dras in i deras kamper och kunna behålla fokus på våra frågor. Deras frågor skiljer sig en hel del från de klassiskt fackliga. KWTU bekämpar sexuella trakasserier och verkar för längre barnledighet och fler daghemsplatser. De försöker driva upp minimilönen, vilket få av männen påverkas av. Samtidigt ligger de lågt i den aktuella frågan om arbetstidsförkortning, från 44 timmar i veckan till 40, eftersom det inte påverkar kvinnor eller andra utan fast anställning. KWTU anpassar också sitt arbetssätt efter medlemmarna. Om vi ordnar ett möte för 100 medlemmar, kommer också 200 barn! Vi måste ordna meningsfulla aktiviteter både för barn och vuxna, säger Chol Soon Rhie. Men även för KWTU är det mycket svårt att organisera tillfälligt anställda kvinnor. Efter tre år har de nu medlemmar, spridda över landet och i olika branscher. STÄDERSKOR PÅ UNIVERSITET och hotell, näringsfysiologer i skolmatsalar och golfcaddies är tre större yrkesgrupper i KWTU. På en golfklubb lyckades facket efter två års kamp skriva Koreas första kollektivavtal för caddies. Men trots dessa framgångar är kanske KWTU:s viktigaste insats att ha fått upp frågan om kvinnors och mäns olika villkor på arbetsmarknaden även på de stora fackföreningarnas bord. Ifrågasätter den behandling invandrare utsätts för i Sydkorea. Demonstranter från Equality Trade Union Migrant Branch. Invandrare utan papper ska ut 31 mars 2003 En lördagsförmiddag i november står sex unga aktivister uppställda tre och tre i två raka led utanför invandrarverket i Söul. Framför dem håller en kvinna ett engagerat tal i en liten högtalaranläggning. När hon höjer sin högra hand och knyter näven gör de sex demonstranterna likadant. Bakom henne, innanför grinden till invandrarverket, finns säkert trettio poliser för att bevara säkerheten under denna lilla och tillståndsgivna demonstration. Demonstranterna kommer från Equality Trade Union Migrant Branch, en del av KCTU. Seo Seon Young är organisatör på ETU-MB och delar ut flygblad om två medlemmar från Bangladesh som greps den 2 september. Poliser och personal från invandrarverket stormade in klockan sex på morgonen i ett hus i Songsengs industriområde och grep tretton personer från Bangladesh, däribland Kabir Uddin och Mohammed Bidduth, aktivister i facket. Uddin och Bidduth inledde en hungerstrejk den 31 oktober i Hwasongs center för migranter. Paul från Nigeria och Mansurog från Ryssland deltog också i hungerstrejken. Deras öde är kanske ännu bittrare: En kväll i augusti fick de stryk på gatan av fulla koreaner. Polis kom till platsen och medan koreanerna släpptes greps Paul och Mansurog och låstes senare in i centret i väntan på avvisning. DET FINNS UNGEFÄR invandrade arbetare i landet, vilket är lite i ett land med 47 miljoner invånare. De flesta kommer från Kina, Sydostasien eller före detta Sovjetunionen. Majoriteten, ungefär , saknar dokument. Många av dem har kommit till Korea som lärlingar, rekryterade av koreanska småföretag i sina hemländer, men blivit kvar efter lärlingskapet eller lämnat det eftersom lärlingarnas löner är ännu sämre än svartarbetarnas. De invandrade arbetarna lever i en mycket utsatt situation, med låga löner och ofta femton timmars arbetsdag i yrken som de flesta koreaner inte längre vill ta. Enligt Seo Seon Young har hälften av dem råkat ut för olyckor, och de saknar nästan alltid försäkringar. Under hösten har myndigheterna gått hårt fram mot illegala invandrare. Under en vecka i september greps personer. Regeringen har beslutat att försöka tömma landet på invandrare utan dokument innan den 31 mars Som på många andra håll i världen uppstår lätt konflikter mellan invandrad, lågavlönad arbetskraft och inhemska arbetare som känner sig hotade av lönedumping. Men ETU-MB har bestämt sig för att försöka organisera de invandrade arbetarna utifrån deras gemensamma klassgrund. Men det är en svår grupp att organisera. De flesta är så utsatta att de inte vågar delta i demonstrationer eller aktioner, säger Seo Seon Young. Hon säger att det är hemligt hur många medlemmar de har, men uppger att det rör sig om över 200. Väl hemma får jag höra att Kabir Uddin och Mohammed Bidduth släpptes fria i början av december. RIKARD WARLENIUS ARBETAREN 51 52/02 21

12 Sydafrikas radikala fackföreningsrörelse formades i kampen mot apartheid. För att lyckas krävdes militant kamp och breda allianser. Det gäller än men i globaliseringens tidevarv måste kampen och allianserna omfatta radikala rörelser i hela världen. Arbetaren diskuterar den globala utmaningen under en fest i Soweto och en strejk i stålstaden Witbank. AV REBECKA BOHLIN (TEXT) OCH JAN-ÅKE ERIKSSON (FOTO) Strejkande stålarbetare i Witbank, november Syds röster måste väga tyngre Cosatu besegrade apartheid, men drabbades av nyliberalismen Ölglas, ett slags hembryggd grogg och Coca-Colaflaskor skickas runt mellan gästerna i det lilla huset i Soweto, utanför Johannesburg i Sydafrika. Benni ska gifta sig och Arbetaren bjuds in till festen, som är något av en motsvarighet till en svensk svensexa. Fast för både män och kvinnor. Stämningen är avslappnad, folk är glada och lite på lyran, samtalen högljudda. Benni förklarar att det kommer att bli till att tränga ihop sig. Han har just fyllt 40 år och hans blivande fru kommer att flytta in hos honom och hans föräldrar. Några utsikter att skaffa ett eget hus har de inte. Miljoner människor lever i fattigdom. Det har lett till att allt fler familjer inte kan betala sina el- och vattenräkningar. De privata bolagen stänger av el och vatten till den som inte betalar. Detta har väckt en enorm vrede och fått folk att organisera sig i kvartersorganisationen Soweto Electricity Crisis Committee. Liknande kommittéer för att göra ett direkt motstånd mot privatiseringarnas konsekvenser har organiserats i fler townships, bland annat i områdena KwaZulu-Natal och runt Kapstaden. Kvarterskommittéerna har bland annat utfört aktioner där de tjuvkopplat el. Aktionerna är farliga och flera har dött av elchocker. Sammandrabbningar med polisen har också ägt rum. När Sydafrikas nuvarande president, ANC-ledaren Thabo Mbeki, kommer på tal börjar folk på festen grimasera. Här, i de fattiga kvarteren i Soweto, står han inte högt i kurs. Han kallas för klassförrädare och folk berättar gärna om allt de trodde på när de slöt upp bakom ANC i kampen mot apartheid. BESVIKELSEN över ANC:s politik hänger nära samman med vad som brukar kallas för globalisering. En aspekt av globaliseringen är att pressen ökat på enskilda länder att upprätthålla sin konkurrenskraft genom att olika typer av handelshinder undanröjs för att stimulera ökad handel. Många länder har till exempel sänkt sina tullar. I Sydafrikas fall sänktes de genomsnittliga importtullarna 1998 till 5,6 procent (från att ha legat på 14 procent sedan 1994). Denna utveckling innebär att arbetare i olika länder ställs inför en hårdare konkurrens sinsemellan och öppnar för en press på löner och arbetsvillkor. Forskare som har studerat hur fackföreningsrörelsen möter de förändrade villkoren pekar på att fackliga organisationer i stora delar av världen har mött globaliseringen med en form av business unionism ett slags affärsmässig fackföreningsrörelse. Detta har inneburit ett snävare fokus på de egna arbetsplatserna, mindre samarbete med andra sociala organisationer och att I dessa miljöer formuleras en skarp kritik mot nyliberalism. fackföreningsrörelsen inte för fram visioner för offensiv social förändring. Samtidigt finns det omvända exempel, som innebär att fackföreningsrörelsen i flera länder bland dessa Sydafrika utformat alternativa fackliga strategier som kan sammanfattas i termen social movement unionism. Innebörden i begreppet är att fackföreningarna i stället, medvetna om kopplingarna mellan enskilda arbetsplatser, det civila samhället, staten och de globala ekonomiska krafterna, utvecklat strategier för att motverka globaliseringens negativa press på arbetstagarnas villkor. I stället för ett snävt fackföreningsperspektiv har breda allianser vuxit fram. Mot bakgrund av diskussionerna som pågår på festen vi besöker och livsvillkoren för människorna vi möter i Soweto är det kanske inte så konstigt. Arbetarklassens villkor beror på så mycket mer än lönearbete. Inte minst med tanke på att arbetslösheten i landet enligt officiella siffror är 37 procent och i vissa områden betydligt högre. Omkring fem miljoner människor lever med hiv/aids i landet och omkring 2,7 miljoner människor saknar bostäder. De lever i enkla plåtskjul, saknar el och vatten och många är analfabeter. I dessa miljöer formuleras en skarp kritik mot nyliberalism och olika aktionsgrupper har dykt upp, runt fler frågor än el. I juni 2001 deltog omkring hemlösa i en jordockupation i Bredell, i utkanten av Johannesburg. Liknande ockupationer har genomförts på många andra håll i landet, och aktionsgrupper som agerar mot privatiseringen av vatten har organiserats. DEN FACKLIGA centralorganisationen Cosatu har en stark vilja att bilda allianser med sociala rörelser även om den inte samarbetar med varenda kvarterskommitté. Samarbete med hiv/aids-aktivister är 22 ARBETAREN 51 52/02

13 existerande fackföreningarna. En oberoende fackföreningsrörelse växte fram som, till skillnad från de rådande fackföreningarna vid denna tid, varken dominerades av vita arbetare eller av staten. Lokala fackförbund utvecklade alternativa förhandlingsstrategier. Och trots apartheidregimens och kapitalets massiva motstånd svarta arbetare inkluderades inte ens i termen anställd hade fem erkända avtal slutits 1979 och 1983 hade antalet stigit till gick flera fackliga organisationer Arbetare måste få ordentlig information om vad som pågår och hur det påverkar dem. Då är de beredda att gå i konflikt. samman och bildade organisationen Fosatu anslöt sig fler förbund till Fosatu, bland annat det starka gruvarbetarfacket NUM, och organisationen bytte namn till Cosatu. Organisationsmodellen byggde på lokal arbetarkontroll och antirasism. Arbetarna insåg vikten av enighet och att det skulle vara omöjligt att få systemet på fall om varje arbetsplats hade ett snävt fokus. För att lyckas behövdes en militant kamp med breda perspektiv. Stora industrier kunde gå ut i vild strejk och när arbetsledningen frågade varför kunde de svara: Det kan vi prata om när Nelson Mandela släppts fri. Samhällsperspektivet blev centralt i den fackliga kampen och med det ett krav på demokrati. Fest hos Benni som snart ska gifta sig. Han bor i Soweto utanför Johannesburg tillsammans med sina föräldrar. Hans blivande fru kommer också att flytta in där, för några utsikter att skaffa ett eget hus har de inte. Livsvillkoren för fattiga männisor är en god illustration till varför fackföreningsrörelsen ser radikala sociala rörelser som självklara samarbetspartners. högt prioriterat inom Cosatu i dag. Organisationen har vid upprepade tillfällen agerat gemensamt med Treatment Action Campaign, TAC, som bland annat stämt regeringen i domstol för att den inte tillhandahöll hivmedicin till gravida kvinnor. Och när Cosatu senast gick ut i strejk mot privatiseringar uttalade TAC å sin sida sitt stöd för facket. Samtidigt pågår en kampanj för rätten till minimilöner och för ökad social trygghet, som Cosatu driver tillsammans med en rad icke-statliga organisationer, NGO:s, bland annat flera kyrkor, kvinnogrupper och fredsorganisationer. Cosatus internationelle sekreterare, Simon Boshielo, förklarar tanken med breda sammanslutningar. Arbetare är i första hand medlemmar i ett lokalsamhälle, i andra hand arbetare. Frågor om vatten, utbildning, sanitet, el och rätten till ett värdigt liv är viktiga. Därför kopplingen mellan progressiva sociala rörelser och fackföreningar tydlig för oss. COSATUS SOCIALA MEDVETENHET utvecklades redan under och 80-talen i samband med att kritiken av det rådande apartheidsystemet tog form även om organisationen formellt bildades först I januari 1973 genomfördes en stor strejk som samlade fler än arbetare, trots att den organiserades utanför de DETTA PERSPEKTIV har satt sin prägel på Cosatus internationella strategier. Inför World Social forum i Brasilien 2002 skrev Cosatu ett dokument som låg till grund för diskussion om globala fackliga strategier. I detta dokument betonas vikten av att fackföreningar bygger allianser med andra sociala rörelser. Tanken är att en arbetarrörelse som bara driver arbetsplatsrelaterad kamp är dömd att misslyckas med att skapa bättre villkor för arbetarklassen, eftersom kapitalets inflytande över politiken sker i ett bredare socialt sammanhang. Därför är allianser med alla radikala krafter, inklusive progressiva regeringar, viktiga, argumenterar Cosatu men allianser, förhandlingar och diplomati kan bara vara framgångsrika om de utgår från en lokalt förankrad kamp på arbetsplatser och på gatorna. Vi har fått mycket respons på det vi skrev. Framför allt har vi fått till stånd en diskussion om vilken typ av sociala rörelser fackföreningar bör samarbeta med. Det bör vara antiimperialistiska rörelser länkade till arbetarklassen som tar ställning mot den rådande världsordningens nyliberalism. Det kan handla om större NGO:s men även progressiva politiska partier för den delen, säger Simon Boshielo. Han förklarar att Cosatu anser allianser med sociala rörelser vara av enorm vikt för att arbetarklassen ska kunna vara en kraft att räkna med i världen. Inom den rådande världsordningen kan USA ensamt när som helst bestämma sig för att invadera ett annat land. De internationella finansiella instituten kan staka ut strukturanpassningsprogram och detta trots många års kritik mot de misslyckade strukturanpassningarna. Nu kallas det i stället fattigdomsbekämpningsprogram men inriktningen är densamma, och den fungerar inte. Den drabbar fattiga människor. Den nyliberala åskådning de utgår ifrån måste förändras, inte minst måste USA:s makt brytas, och för att lyckas med ARBETAREN 51 52/02 23

14 Jan Mahlangu menar att hans organisation, Cosatu, hållit kursen och tillbakavisar kritiken om att fackföreningen skulle ha rört sig åt höger. det måste sociala rörelser mobiliseras, argumenterar Simon Boshielo. SÅ LÄNGE KAMPEN mot apartheid stod i fokus för Cosatu bestod det internationella samarbetet till stor del av att organisationen sökte och fick stöd av fackföreningar och sociala rörelser i andra länder. Sedan apartheidsystemet störtats och grundläggande fackliga rättigheter lagstadgats förändrades Cosatu internationella policy. Att agera i solidaritet med fackföreningar med sämre villkor i sina länder skulle prioriteras. Cosatu blev medlem i Fria Fackföreningsinternationalen, FFI, i början av 1990-talet, som även svenska LO och TCO är anslutna till. Än så länge vill Cosatu verka inom FFI och försöka driva samarbetet i en radikalare riktning i kampen mot nyliberalismen. Men Simon Boshielo är mycket kritisk till att Syds röster inte väger tyngre inom internationalen. Om inte FFI omorganiseras så att fattiga länders och fattiga människors intressen reflekteras bättre är det omöjligt för fattiga människor i världen att vara medlemmar. FFI måste förändra sina strategier. För det första bör inte fokus ligga bara på lobbying. Förhandlingar å ena sidan, visst, men å den andra måste styrkan i mer än 200 miljoner mobiliserade medlemmar manifesteras för att få inflytande över processer i världen. Detta kan bara bli verklighet om de fattigas röster stärks. Tyvärr ser inte Simon Boshielo en utveckling inom FFI i den riktning han efterfrågar. Men han har inte gett upp hoppet om att det kan bli möjligt om fackföreningar i Syd driver gemensamma krav. SAMTIDIGT SKER DELAR AV Cosatus internationella samarbete utanför FFI. Enligt Simon Boshielo har Cosatu sedan 1995 ett gott samarbete med en rad fackföreningar i Latinamerika, Afrika och Sydostasien. Internationella konferenser, vissa riktigt stora, för fackföreningar i Syd har arrangerats flera gånger per år sedan dess. Nätverk och kontakter har stärkts. Medlemmarna i de olika länderna drabbas på liknande sätt av nyliberalismen när arbetslösheten stiger till följd av bland annat privatiseringar. Vi frågar oss vilka gemensamma utmaningar länder i Syd står inför och vilka de bästa strategierna är för Abe Mathibela. Han leder strejkmötet i Witbank och manar till internationell solidaritet. Koncentrerat strejkmöte i Witbank, där arbetarna beslöt att fortsätta striden mot företagets planerade försämringar av deras villkor. att ta itu med problemen. Vi utbyter erfarenheter kring synen på internationell handel, strukturanpassning med mera, förklarar Simon Boshielo. En sak vi är överens om är att det finns inget bättre än arbetarmobilisering. Arbetare måste få ordentlig information om vad som pågår och hur det påverkar dem. Då är de beredda att gå i konflikt. De täta kontakterna mellan länder i Syd har bland annat lett till gemensamma kampanjer för att uppmärksamma globaliseringens negativa konsekvenser och att ett antal strejker koordinerats internationellt. Den 6 augusti 2001, till exempel, gick arbetare i strejk på en bilfabrik som tillverkar Mercedes för export. Två veckor senare fick de igenom sina lönekrav efter att arbetare anslutna till fackföreningen CUT vid företagets bilfabrik i São Bernando, Brasilien deklarerat att de i solidaritet med strejken vägrade att ta över produktion från fabriken i Sydafrika eller ens jobba övertid så länge konflikten pågick. Det tyska metallarbetarfacket fattade samma beslut när DaimlerChrysler offentliggjorde planer på att flytta produktionen från den sydafrikanska fabriken till Tyskland. Visst vinner vi segrar. Internationella påtryckningar har lett till vissa framgångar i Zimbabwe. Vi har också täta kontakter med KCTU i Sydkorea och skickar solidaritetsuttalanden till dem när deras ledare fängslas och vi protesterar på deras ambassad, kommenterar Simon Boshielo. I DEN SYDAFRIKANSKA fackföreningsrörelsen finns samtidigt inhemska strategier baserade på en medvetenhet om att arbetsmarknaden förändras, att arbetstillfällen blir allt osäkrare och att de mest sårbara, med tillfälliga och flexibla anställningar, måste få mer hjälp av facket tillsatte Cosatu en kommission som drog upp riktlinjer för att nå ut till det växande antalet med osäkra anställningsförhållanden. Lyckas de inte nå den sektorn finns risk för en fallande medlemsutveckling, resonerar de. Därför har kampanjer, utbildning och informationsverksamhet genomförts för att nå dessa grupper. Rådgivningscentrum har inrättats dit arbetare med tillfälliga anställningar kan vända sig. Shop stewards, lokala fackliga ombud, har på Cosatus bekostnad kunnat ta ledigt från sina jobb i en till fyra veckor för att organisera oorganiserad arbetskraft, inte bara inom de egna branscherna utan framför allt i den informella sektorn och på landsbygden. De senaste tre åren har denna kampanj lett till nya medlemmar. Trots detta gör forskaren Andries Bezuidenhout, vid universitetet i Witwatersrand i Johannesburg, bedömningen att Cosatu inte uppnått några större framgångar i organiserandet av de mest sårbara arbetstagarna, av vilka de flesta är kvinnor och invandrare. Totalt sett är 71 procent av medlemmarna i fackföreningarna män. Inte heller bland unga människor har nyrekryteringen lyckats särskilt bra. Bara sju procent av medlemmarna är mellan 15 och 24 år. Detta avspeglar framför allt att arbetslösheten är högst bland unga, men även bland dem som har jobb är anslutningsgraden lägre än bland äldre arbetare. EN AV DE MEST STRIDBARA delarna av den sydafrikanska fackföreningsrörelsen finns i dag i tillverkningsindustrin. Arbetaren besökte i november förra året Witbank, 15 mil utanför Johannesburg, där närmare personer är sysselsatta inom stålindustrin, för att träffa en av Cosatus starkaste medlemsorganisationer, metallarbetarförbundet Numsa. Vi hamnar mitt i ett pågående strejkmöte. Ombudsmannen Abe Mathibela står framför ett blädderblock och förklarar i detalj konsekvenserna av ett av stålföretagens planer på att förändra företagshälsovården. De säger att det är en internationell policy, att de gjort samma sak överallt. De kallar förändringen teknisk, men varför gör FAKTA/Fackföreningsrörelsen i Sydafrika Den första stora arbetarrörelsen som organiserade svarta arbetare, ICU, grundades 1920, men kollapsade senare. Parallellt med ICU bildades Sactu. På 1960-talet fängslades flera av ledarna och på grund av apartheidregimens förtryck tvingades organisationen i exil. Efter det blev de fackliga organisationerna försiktigare med att agera öppet för politisk frigörelse. Dessutom drogs lärdomen att den fackliga basorganiseringen är viktigast för att göra rörelsen mindre sårbar återvände Sactu till Sydafrika och gick samman med Cosatu gick ett antal fackföreningar samman och bildade centralorganisationen Fedusa, vars medlemmar till övervägande del arbetar inom offentlig sektor. de detta, kamrater? Jo, resultatet blir att de tar ifrån oss 500 rand som försvinner för alltid. Han fortsätter med att berätta om hur företaget vill förändra permissionsrätten, som innebär att en anställd har rätt till ledighet med bibehållen lön i upp till fem dagar per år i samband med sådant som anhörigs begravning eller barnafödande i familjen. Vi kämpade för detta, kamrater. Vi gick till strejk för detta! Och nu vill de minska permissionsrätten till högst tre dagar per år. De har inte tänkt på dem som har tre eller fyra fruar. Vi vet att aids är här och att vi har många begravningar framför oss. Det är löjligt, det är orealistiskt. Vi kommer INTE att gå med på det! Abe Mathibela går igenom punkt efter punkt i förhandlingsbudet från arbetsgivaren. Han sammanfattar: Detta är en trend. De försöker göra samma sak överallt. Därför måste vi fortsätta att göra motstånd och försvara grundläggande rättigheter. Det handlar inte bara om oss. Flera timmar senare är strejkmötet avslutat. Abe Mathibela har mycket att ta itu med, han måste förbereda de kommande förhandlingarna. Men han tar sig tid att prata med oss en stund och berätta om den fackliga verksamhetens internationella karaktär. Vi har goda internationella kontakter. Vi känner till att samma företag just har avskedat 500 personer i Moçambique. När sådant händer diskuterar vi möjligheterna till solidaritetsstrejk. Men att genomföra solidaritetsstrejker är juridiskt vanskligt, eftersom de multinationella företagen har olika dotterbolag som de hävdar är olika företag. EFTER STREJKMÖTET ger vi oss ut för att träffa strejkvakterna, uppställda i en picket line utanför stålfabrikens grindar. De håller modet uppe genom att sjunga kampsånger. Folk är positiva till att journalister dyker upp och vill genast att fotografen ska dokumentera tomhylsor från tårgaspatroner som polisen använt mot dem. Eftersom fackföreningsrörelsen inte har några strejkkassor kostar det på för arbetarna att vara stridbara. Flera vittnar om att det är tomt i majssäckarna därhemma och att strejker drabbar hela familjen. Ändå finns en enorm kampvilja mot nyliberalismen. Efter att ha träffat metallarbetarna i Witbank stärks bilden av Sydafrikas fackföreningsrörelse som en av de starkaste i världen. Trots detta pekar kritikerna på att rörelsen förändrats de senaste åren. Från talets offensiva krav på fackliga rättigheter och demokrati har facken sedan detta vunnits blivit betydligt defensivare. Fokus i dag ligger snarare på försvar av existerande rättigheter under globaliseringens tryck. De första åren efter att ANC kom till makten 1994, uppnådde Cosatu flera av I dag finns tre landsomfattande centralorganisationer, varav Cosatu är den största med omkring 1,7 miljoner medlemmar. Nactu har omkring medlemmar och Fedusa omkring medlemmar. Organisationsgraden i landet är omkring 40 procent. Sydafrika är ett av få länder i världen där fackföreningsrörelsen har fått en stark tillströmning av medlemmar under senare år. Källa: Towards global social movement unionism? Trade union responses to globalisation in South Africa av Andries Bezuidenhout. 24 ARBETAREN 51 52/02

15 Inga av de fackliga rättigheter vi uppnått i Sydafrika har serverats oss på silverfat. Våra rättigheter är resultatet av målmedveten och enträgen kamp, säger Crecentia Mofokeng som själv gick med i facket som ung tvätterska för 22 år sedan. sina övergripande mål för arbetarnas rättigheter. En formell allians bildades mellan Sydafrikas kommunistparti SACP, Cosatu och ANC och arbetare gavs inflytande över politiken. Men ANC:s arbetarfokus hamnade snart i bakvattnet. Redan innan ANC kom till makten tog partiet i tysthet kontakt med Internationella valutafonden, IMF. I november 1993 fick de löfte om ett lån på 850 miljoner dollar. I gengäld fick ANC avge löften om vissa politiska riktlinjer proklamerades dessa riktlinjer öppet, i ett politiskt program kallat Gear (Growt, Employment and Redistribution) inriktat på privatisering, liberalisering av penningpolitiken, disciplinering av statsfinanserna och flexibilisering av arbetsmarknaden. I stället för ledordet rättvisa blev ledordet nu marknaden. Regeringen utlovade att politiken bland annat skulle leda till nya jobb vilket inte infriats. Utländska investerare har inte lockats till landet i den mån regeringen hoppades på. Arbetslösheten har i stället ökat till följd av privatiseringarna. SAMARBETET mellan ANC och Cosatu började knaka i fogarna. Den förut så omhuldade arbetarrörelsen utsattes för hård kritik av regeringen. Arbetsmarknaden kallades stelbent och att få en flexiblare arbetsmarknad ansågs nödvändigt. Detta trots att flera studier, bland annat av FN:s arbetsmarknadsorganisation ILO, visade att arbetsmarknaden vid denna tid redan var mycket flexibel. Cosatu reagerade kraftfullt och hävdade att regeringens nya politik var så främmande att den inte ens var förhandlingsbar. Vid flera tillfällen har Cosatu, trots alliansen, gått i öppen konflikt med regeringen genomfördes en nationell strejk i den offentliga sektorn i protest mot ett skambud i löneförhandlingarna. Kritiken mot privatiseringarna har spetsats till genom att Cosatu vid två tillfällen kallat till generalstrejk. Senast varade den i två dagar, den 1 och 2 oktober 2002, då omkring tre miljoner arbetare deltog, enligt Cosatus beräkningar. Fackföreningsrörelsen kritiserar dessutom att regeringen misslyckats med fattigdomsbekämpningen och att den inte satt in tillräckliga resurser i kampen mot hiv/aidsepidemin. Cosatu har varit tydliga i sin kritik av Vi är revolutionära, socialister! Vi har inte på något sätt rört oss åt höger. Men är det kriminellt att vara strategiska? Jan Mahlangu, Cosatu regeringens högerpolitik. Men frågan är hur starkt organisationens inflytande över regeringen är i dag. I ett diskussionsunderlag från ILO sammanfattar artikelförfattaren Andries Bezuidenhout situationen med att Cosatu i takt med att organisationen fått allt större inflytande, bland annat genom trepartsförhandlingar, paradoxalt nog fått allt mindre makt över Sydafrikas politik. Kritiker hävdar att Cosatu genom sitt nära samarbete med regeringen har avradikaliserats. Ytterligare en kritik som förts fram är att de centralt anställda inom organisationen har fått så bra villkor tillgång till bil, bättre bostäder och trygghet som flertalet medlemmar saknar att de inte längre delar samma klassbas. NÄR VI BESÖKTE JOHANNESBURG och fick en intervju med Jan Mahlangu, ansvarig för pensionsfrågor i Cosatus högsta ledning, blev han rent av arg över frågan om Cosatu rört sig åt höger. Vi är revolutionära, socialister! Vi har inte på något sätt rört oss åt höger. Men är det kriminellt att vara strategiska? Samtidigt som vi är det finns vi ute på gatan och genomför massiva strejker, säger Jan Mahlangu. För att sätta ytterligare tryck bakom orden hänvisar han till vad Cosatu faktiskt uträttat sedan organisationen bildades 1985, och att den spelade en avgörande roll för att störta apartheidsystemet. Vi lyckades mobilisera till generalstrejker, vi konfronterade fienden varje dag. Vi backade inte en tum, vi höll fast vid våra principer och kämpade och det gör vi fortfarande, säger han. Han anser det vara strategiskt felaktigt att bryta det nära samarbetet med regeringen. SAMMA BEDÖMNING gör Crecentia Mofokeng, från Sydafrikas näst största fackliga centralorganisation, Nactu. Nactu bildades 1986 genom en sammanslagning av flera förbund och till skillnad från Cosatu, som har ett antirasistiskt budskap, fokuserade Nactu på vikten av svart ledarskap. Crecentia Mofokeng har prioriterat fackligt arbete de senaste 22 åren. Hennes engagemang började när hon gick med i facket som ung tvätterska. Sedan dess har hon hållit i otaliga fackliga utbildningar, varit shop steward och alltid haft kvinnors rättigheter i fokus. I dag är hon anställd av den internationella byggnadsarbetarfederationen IFBWW, som har närmare tio miljoner medlemmar runt om i världen. I november 2002 besökte hon Sverige, inbjuden av LO och TCO. I dag tycker hon att den främsta skillnaden mellan centralorganisationerna handlar om att Cosatu ingår i en allians med regeringen och kommunistpartiet medan Nactu är politiskt oberoende. Men Crecentia Mofokeng menar att det trots politiska skiljelinjer finns ett gott samarbete mellan Sydafrikas tre centralorganisationer och hon tror att det vore förödande om Cosatu lämnade alliansen med regeringen det skulle leda till ökad social instabilitet vilket framför allt skulle gynna högern. Jag är rädd för att Nationalistpartiet skulle komma tillbaka till makten i nästa val. Den politiska vänstern är oerhört svag. Det finns inga seriösa planer på att starta ett arbetarparti i Sydafrika i dag. Som jag ser det finns inget alternativ till att försöka påverka ANC i rätt riktning. Crecentia Mofokeng tror inte heller att Cosatus motstånd mot nyliberal politik skulle vara effektivare om alliansen upplöstes. Samarbetet inom alliansen gnisslar i dag på grund av ANC:s privatiseringspolitik. Jag tycker att Cosatu ska se på LO i Sverige, som haft ett nära samarbete med socialdemokratin, och arbeta för att stärka arbetarrörelsens inflytande över ANC, säger hon. ENLIGT DEN INTERNATIONELLE sekreteraren Simon Boshielo finns det i dagsläget inga planer på att Cosatu ska lämna alliansen med ANC. Det beskedet lär inte falla Bennis bröllopsgäster i Soweto särskilt väl i smaken. Men en dag som denna läggs bekymren åt sidan när Kwaito-musiken strömmar ur bandspelaren och ett par av gästerna reser på sig och börjar dansa. Fler följer deras exempel. Livet handlar ju om så mycket mer än fackföreningsstrategier och politik. ARBETAREN 51 52/02 25

16 Fackföreningar måste vara Den brasilianska landsorganisationen CUT och arbetarpartiet PT är produkter av samma historiska process. Landets industriarbetare revolterade i slutet av 1970-talet mot såväl diktatur som mot låga löner. Banden mellan CUT och PT har varit täta. Men hur ska det gå nu, sedan den gamle fackledaren Lula valts till Brasiliens näste president? Arbetaren har besökt São Paolo och Porto Alegre. Staden där allting började, och staden vars World Social Forum enligt vissa bär på nyckeln till framtida fackliga framgångar. AV BELLA FRANK (TEXT) OCH MAJ GREITZ (FOTO) Plötsligt börjar sirener tjuta och en bil kommer körande i full fart. Den stannar på scenen. Showen kan börja. Det är Volkswagens senaste version av bilmodellen Polo som lanseras och dagen till ära har en internationell hedersgäst anlänt. Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder ler mot kamerorna från det stora medieuppbådet. Han går fram till bilen, öppnar bildörren och poserar. Det har varit en lång väntan, flera timmar innan har såväl journalister som kostymklädda branschherrar samlats på behörigt avstånd från scenen. Leende kvinnor i flygvärdinneliknande uniformer har stått beredda vid de röda banden för att släppa fram viktiga gäster. Anchietafabriken med golv som blänker som spegelglas är Volkswagens äldsta och största i Brasilien och ligger i det så kallade ABC-området, kranskommunerna kring São Paulo, som traditionellt varit Brasiliens industriella centrum. Här finns världens främsta biltillverkare representerade och på väg till fabriken skymtar vi bland annat Scania. Det är inte för inte som São Paulo kallats för Sveriges tredje industristad. Området är också känt för sin militanta fackliga tradition. Det var här Brasiliens nyvalde president Lula organiserade massorna i slutet av 1970-talet, det var här som den nya fackföreningsrörelsen först fick fäste och på allvar kunde utmana militärdiktaturen, dess korporativistiska statsbygge och de gigantiska orättvisorna. FRÅN OCH MED I DAG använder vi den modernaste produktionsteknologin som finns tillgänglig för att bygga det mest moderna fordonet för den mest krävande marknaden i Sydamerika, säger Volkswagens Brasilienchef Herbert Demel i ett pressmeddelande, där det också står att läsa att arbetsstyrkan har specialtränats i Europa. När Schröder och Volkswagens ledning slutfört sitt scenframträdande går de på en gemensam tur genom fabriken och spatserar förbi arbetare som står uppställda i prydliga rader. Flera talar åtminstone lite tyska. En ung kvinna klädd i företagets blå kläder förklarar leende för Schröder hur mycket hon tycker om Volkswagen och att hon ska tillbringa tid i Tyskland för att förbättra sina tyska språkkunskaper. Hon är montör och när Schröder promenerar vidare omringas hon av brasilianska och tyska fotografer. Rundturen är kort. Den avslutas vid dignande smörgåsbord. Servitörer i oklanderligt vita jackor och handskar serverar champagne. Gerard Schröder besöker Volkswagens äldsta fabrik i São Bernardo i Brasilien. Här växte en ny militant och arbetarklassbaserad fackföreningsrörelse fram i slutet av 1970-talet. Det är en stor dag, mycket har stått på spel. Förläggningen av produktionen av den nya modellen av Polo till fabriken i São Bernardo har inte varit självklar och kommer att ha stor betydelse för jobben här. Den högtidliga dagen till ära får arbetarna en rulle i kartong. I den finns en färgglad affisch med Polobilen på. SCHRÖDERS BESÖK ägde rum i februari Bara några månader tidigare stod ett stort slag här mellan företagsledning och det starka metallarbetarfacket i ABC, tillhörande Brasiliens största och mest radikala landsorganisation Central Única dos Trabalhadores, CUT. Då, i början av november 2001, gick metallarbetarna ut i strejk mot företagets krav på lönesänkning och sänkning av arbetstiderna på två fabriker i São Pauloområdet. Alternativet från Volkswagen: ytterligare arbetslösa metallare. Under den veckolånga strejken reste metallbasen i ABC-området, Luiz Marinho, till Tyskland för att där förhandla direkt med VW:s högsta ledning. Kompromissen blev en femtonprocentig sänkning av lönerna i utbyte mot att 700 i stället för fick lämna sina arbeten. När Marinho nu några månader senare anländer till Anchietafabriken omsvärmas även han av journalister. Han verkar relativt nöjd: Det var novemberstrejken som ledde fram till det här avtalet. Det ska löpa under fem år och innebär också nysatsningar på fabriken, säger han. HOPPET VANN ÖVER RÄDSLAN sade arbetarpartiet PT:s Luiz Inácio da Silva, Lula, när han just tagit emot beskedet att han valts till Brasiliens näste president. I den andra valomgången i slutet av oktober 2002 fick han 61 procent av rösterna. Orden, som redan blivit bevingade, syftade på marknadskrafternas hot under våren och sommaren när de höga opinionssiffrorna för Lula ledde till en kraftigt sjunkande valuta. Men genom marknadsvänliga uttalanden och signaler från Lula har marknadsaktörerna lugnat sig, åtminstone temporärt. Lula, som migrerat från Brasiliens underutvecklade och oerhört fattiga nordöstra område till São Paulo, fick sin hjältestatus i slutet av 1970-talet. I São Bernardo och de andra kranskommunerna kring São Paulo växte en folklig och militant form av fackföreningsrörelse fram. Här, i São Bernardo, hölls demonstrationer som samlade tals deltagare. Lula var en av de självklara ledarna och hans framgång i presidentvalet är en historisk seger för den brasilianska arbetarklassen. Lula står dock inför stora utmaningar. Brasilien är en av världens tio största ekonomier men brukar också få en topplacering på listan över världens mest ojämlika länder. Av Brasiliens 176 miljoner lever 53 miljoner under fattigdomsstrecket och cirka 23 miljoner i total misär. Brasilien brukar berömma sig av att vara en demokrati mellan raser, men cirka två tredjedelar av dem som lever under fattigdomsstrecket beräknas vara svarta, eller bruna (få kallar sig svarta i Brasilien, cirka 40 procent kallar sig bruna). SÃO PAOLO är kontrasternas stad. Skyddade medelklasshus med staket och vakter blandas med den brutala misärens kåkstäder, favelor. Dessa finns framför allt i utkanterna av staden, men minifavelor syns överallt: kartongbyggnader på refuger mitt emellan motorvägsstråk. Och det är längs motorvägarna man ser de helt oskyddade arbetarna i den informella sektorn beroende på hur man räknar antas mellan 16 och 30 miljoner brasilianare arbeta i den informella sektorn. Här vid motorvägen säljer de läskedrycker, cigaretter och choklad och springer fram till bilarna så fort dessa saktar farten. Under 1990-talet har också otryggheten blivit allt mer utbredd. Alla talar om den, alla är rädda, fattig som rik. Kidnappningar har blivit ett vanligt fenomen och kan drabba vem som helst. En taxichaufför berättar att han nyligen blev kidnappad. Under vapenhot tvingades han köra till en bankomat och ta ut pengar för att slutligen tvingas ner i sin egen baklucka. EN AV DEM som deltog i de mytomspunna demonstrationerna i slutet av 1970-talet var Glauco Arbix. Då var han student. I dag är han professor i sociologi vid São Paulos universitet. Liksom alla andra som har råd skyddar sig Glauco Arbix från den massiva otryggheten. Hans hus i södra São Paulo är omgärdat av en mur, porttelefonen är svår att hitta, nästan helt dold bakom murgrönan. Först till grinden är en lurvig hund som skäller intensivt, sedan kommer Arbix själv, föser undan hunden och öppnar grinden. Det de strejkande gjorde uppror mot på 1970-talet var inte bara sjunkande reallöner och den styrande militärdiktaturen. 26 ARBETAREN 51-52/02

17 TEMA: FACK I SYD mer än bara fackföreningar En av sektorerna som har kommit att symbolisera det brasilianska miraklet är bilindustrin. Utländska multinationella företag såg Brasiliens fördelar tidigt. Innan CUT grundades 1983 fanns det inga nationella fack, och CUT legaliserades inte förrän 1988, säger Glauco Arbix. I utbyte mot den statliga kontrollen och ofriheten fick fackföreningarna pengar av staten via en årlig facklig skatt som alla arbetare var, och än idag är, tvungna att betala. Skatten består av en dagslön per år och betalas oavsett om man är medlem i facket eller inte. Vargas genomförde också reformer som pension och semester och åtta timmars arbetsdag för vissa yrkeskategorier. Anchietafabriken, Brasilien, februari Den markerade också ett tydligt oberoende från den traditionella fackföreningsrörelse som var befläckad av årtionden av korporativistiskt samarbete och statlig styrning, som inleddes redan på 1930-talet under den auktoritäre Getúlio Vargas. Den nya fackföreningsrörelsen, som också går under beteckningen Social movement unionism eller SMU (men termen används inte av CUT själva), var dock inte den första fria föreningsrörelsen. Under 1900-talets första decennier fanns en stark anarko-syndikalistisk facklig rörelse, med framför allt invandrare från Europa. Getúlio Vargas är det moderna Brasiliens fader. Han styrde landet under sammanlagt 18 år, i vissa perioder som diktator uppbackad av militären, i andra perioder som vald president. Vargas recept för att knappa in på Europas och Nordamerikas försprång var en stark, centralistisk och interventionistisk stat. Han lånade idéer från Mussolini och bildade en korporativistisk arbetsrättslagstiftning som knappt ändrades till slutet av 1980-talet och som delvis lever kvar än i dag i lagsamlingen Consolidacão das Leis Trabalhistas, CLT. CLT utgjorde ramverket för arbetsmarknaden, begränsade facken och lade dem under statens kontroll, utan att förbjuda dem helt. Enligt lagen får fortfarande bara en registrerad fackförening representera ett yrke eller en industri inom ett bestämt geografiskt område, även om den numera inte efterlevs i praktiken. Under CLT har det heller inte funnits någon rätt att bilda rikstäckande fackföreningar. EFTER VARGAS FALL demokratiserades Brasilien något, men öppenheten varade inte länge genomfördes en ny militärkupp. Militärregimen satsade stort på att attrahera utländskt kapital och mellan 1960 och 1980 genomgick Brasilien en snabb industrialisering, något som har kallats för det brasilianska miraklet. Receptet bestod i en stark central kontroll och importsubstitutioner. Ett nära samarbete mellan stat och inhemskt och utländskt kapital byggdes upp, i kombination med skydd av privata investeringar och strikt kontroll över löner och fackföreningar. En av sektorerna som har kommit att symbolisera det brasilianska miraklet är bilindustrin. Utländska multinationella företag såg Brasiliens fördelar tidigt. De kom i tre vågor. Den första under 1950-talet med bland annat Toyota, General Motors, Ford, Mercedes, Scania och Volkswagen. Den andra vågen kom under 1970-talet då bland annat Volvo etablerade sig här, och Chrysler, Renault, Peugeot, Landrover och Audi kom i den tredje vågen under 1990-talet, säger Arbix. Trots det ekonomiska uppsvinget och den stora tillväxten sjönk reallönerna inom de flesta sektorer. Nedsippringseffekten var obefintlig eller bara liten; inkomstskillnaderna mellan fattig och rik blev allt större. Så länge tillväxten var god gick företagens och statens intressen hand i hand. Först när den brasilianska ekonomin nåddes av effekterna av oljekrisen 1973 började företagsledningarna ifrågasätta om en interventionistisk stat låg i deras intresse. När en intressekonflikt började uppstå mellan militärregimen och affärsvärlden ökade detta det politiska och fackliga utrymmet i Brasilien. Detta var den nya arbetarrörelsen snabb att utnyttja, skriver sociologen Gay W Seidman i boken Manufacturing Militance, där hon studerar och jämför framväxten av militanta fackföreningsrörelser i Sydafrika och Brasilien. DEN BRASILIANSKA industrialiseringens satsning på bland annat biltillverkning hade ARBETAREN 51 52/02 27

18 Hög arbetslöshet har förvärrat den djupa fattigdomen i Brasilien. Många hittar jobb inom den informella sektorn och försörjer sig med stor möda. I São Paulo finns det små varianter av kåkstäder, favelor, precis överallt. skapat gynnsamma villkor för organisering; många tusen arbetare fanns samlade under ett och samma fabrikstak. De var yrkesarbetare och hade högre löner än andra arbetare, vilket är ett av skälen till varför denna till synes spontana nya arbetarrörelse fick sitt fäste just inom metallarbetarfacket i ABCområdet. Det var här den största industriella koncentrationen fanns. Då hade till exempel Volkswagenfabriken anställda, så en strejk hade stor inverkan, säger Glauco Arbix. Men de stora strejkvågor som bröt ut 1978 var inte begränsad till metallarbetarna i São Paulo-området, strejker förekom i olika regioner och sektorer och såväl lantarbetare som lärare och bankpersonal deltog. Strejkerna dök inte upp från ingenstans. Under 1970-talet hade olika sociala rörelser försökt bygga upp ett motstånd mot militärregimen på basnivå. I detta motståndsbygge deltog bland annat studentrörelsen med krav på politisk frihet. En annan gren var den katolska kyrkans basgrupper som var inspirerade av befrielseteologi. Ytterligare en gren var olika vänstergrupper. DE NYA FACKLIGA LEDARNA fokuserade på organisering på fabriksnivå, där fanns gräsrötterna och fackens makt, resonerade de, och bröt därmed med den korporativistiska modellen genom att förhandla direkt med företagsledningarna, utan statlig inblandning. I ett första steg krävde facken högre löner. Men snabbt utökades kraven. I stället för att bara försöka ta vara på medlemmarnas intressen på arbetsplatserna försökte arbetarrörelsen representera arbetarklassens i dess helhet; facken knöt närmare band med organisationer i arbetarklassområdena där deras medlemmar bodde. Enligt Gay W Seidman insåg också de olika sociala rörelser som kämpade för rinnande vatten och avlopp, el och kommunikationer i de fattiga bostadsområdena att det som hände på verkstadsgolven hängde samman med deras egen kamp. Facken i ABC inledde med de begränsningar ett fack har, men de öppnade snabbt upp diskussioner med hela samhället om politiska frågor, säger Arbix. Den nya fackliga rörelsen insåg också att enbart politisk frihet inte var tillräcklig för arbetarklassens behov, den ställde långtgående krav på sociala och ekonomiska reformer. Lula drog tillsammans med andra fackliga ledare slutsatsen att det fanns ett behov av ett politiskt parti som skulle ta vara på arbetarklassens intressen. På ett möte i oktober 1979 lades de första grunderna till Partido dos Trabalhadores, PT, arbetarnas parti grundades CUT. PT och CUT var alltså båda produkter av samma politiska process. Stora delar av medlemsbaserna var och är desamma, men redan från början signalerades vikten av ett oberoende dem emellan. CUT definierade sig som en klassbaserad, demokratisk och autonom centralorganisation, som ska verka för internationell solidaritet mellan arbetare. DÅ, I BÖRJAN AV 1980-TALET, började Kjeld Jakobsen arbeta som facklig aktivist. Vi möts på ett välbesökt kafé i det katolska universitetet PUC i Porto Alegre i södra Brasilien. Det är dags för andra upplagan av World Social Forum och bråda dagar. Kjeld Jakobsen är internationell sekreterare för Den nya fackliga rörelsen insåg också att enbart politisk frihet inte var tillräcklig för arbetarklassens behov, den ställde långtgående krav på sociala och ekonomiska reformer. CUT och sitter också med i organiseringskommittén för World Social Forum. I larmet från de kaffedrickande forumdeltagarna berättar han om CUT och jämför kampen på och 80-talen med dagens kamp mot nyliberalism. Båda kamperna har varit svåra. Då riskerade vi ofta fängelse, trakasserier och hård repression, samtidigt var det lätt att mobilisera folk eftersom det var så hög inflation och eftersom människor hade ett uppdämt behov av att agera efter att ha varit så hårt förtryckta under diktaturen, säger han. Så medan fackföreningarna i Nordamerika och Europa genomgick kris efter kris under 1980-talet växte sig den brasilianska fackföreningsrörelsen allt starkare. Mellan 1988 och 1990 ökade antalet CUT-anslutna fackföreningar från 450 till 1 117, vilket innebar ett medlemsuppsving på 150 procent, och 1986, 1987 och 1989 genomförde CUT tre generalstrejker med krav på höjda löner. I dag återfinns CUT:s medlemsfack framför allt inom metall- och verkstadsindustrin, den offentliga sektorn och lantarbete Brasiliens största enskilda fackförening Contag organiserar lantarbetare och är sedan 1995 anslutet till CUT. Enligt CUT har de sammanlagt anslutna fack med sju miljoner medlemmar. Sammanlagt är bara cirka 23 procent fackligt anslutna, men det skiftar stort inom olika industrier och sektorer. Inom den offentliga sektorn är organiseringsgraden cirka 80 procent och inom metallsektorn cirka 50 procent. REDAN I BÖRJAN AV 1980-TALET tog militärregimen de första stegen mot privatiseringar. Men det var presidenten Collor de Mello som i början av 1990-talet tog de avgörande stegen bort från den starka och styrande staten mot privatiseringar och nyliberal politik. De nyliberala tendenserna i Collor de Mellos politik förstärktes när socialdemokraten och nu avgående presidenten Fernando Henrique Cardoso kom till makten Han införde en ekonomisk plan, Plano Real, i syfte att tämja den brasilianska hyperinflationen. Detta, menade Cardoso, var det enda sättet att på nytt attrahera utländska investeringar. Landets nya valuta, real, knöts till den amerikanska dollarn och liberaliseringar av importen genomfördes. Plano Real blev en stor politisk framgång för Cardoso: inflationsnivån som var hela 40 procent per månad 1994 hade sjunkit till tio procent per år två år senare. Mot slutet av 1990-talet fortsatte privatiseringarna på områden som vatten och avlopp, el, telekommunikation och den statliga banksektorn, något som CUT har motarbetat. Brasilien har i decennier dragits med en 28 ARBETAREN 51 52/02

19 gigantisk utlandsskuld och drabbades 1998 av en ekonomisk kris som följdes av devalvering och lån från Internationella Valutafonden, IMF, med efterföljande åtstramningspaket. I dag har ekonomin visserligen hämtat sig, men är fortfarande skakig, vilket den kraftiga försvagningen av realen tidigare i år visar TALET var också ett krisens årtionde för CUT. Arbetslösheten fördubblades. Den informella sektorn svällde. Inom industrin förlorades hälften av arbetstillfällena på grund av ekonomiska omstruktureringar. Privatiseringarna av statliga företag har också inneburit att många CUT-anslutna fack har försvagats. CUT har under 1990-talet intagit en mer defensiv roll. Antalet strejker minskade kraftigt och kampen för att bevara jobben fick en allt mer central roll. Arbetslösheten är mycket hög och en stor del av arbetskraften flyttas till den informella sektorn vilket är problematiskt och också innebär nya organisatoriska utmaningar. Men samtidigt är vi mer erfarna och vi har en mer utvecklad förhandlingskultur, så många krav löses innan vi behöver gå ut i strejk, säger Kjeld Jakobsen. I Brasilien har vi två sorters informellt arbete, dels den historiska som uppkom när folk flyttade in till storstäderna, dels den nyare formen där allt fler inte har något annat val än att bli egenanställda och att förbättra deras villkor är en av våra största utmaningar. CUT HAR ALLTID betonat vikten av att organisera sig separat från PT. Men från vänsteroch anarkisthåll finns kritik mot att CUT står alltför nära PT. Som svar på det gjordes tidigare ett försök att bilda en ny fackförening för att utmana CUT. I dag menar dock anarkistfederationen FAG som verkar i Porto Alegre (och som SAC har ett samarbete med) att det var ett misstag, eftersom det innebar att det anarkistiska inflytandet inom CUT försvann. Kjeld Jakobsen säger att CUT är en socialistisk facklig organisation, men liksom inom PT finns det olika politiska strömningar eller tendenser. Articulacão är störst, en strömning som många av de ledande inom CUT tillhör och som är mer kompromissvillig än flera andra tendenser. I denna moderata tendens ingår till exempel metallarbetarna från ABC. Den största oppositionen utgjordes av CUT Pela Base. Dessutom finns flera marxistiska tendenser knutna till de brasilianska kommunistpartierna. Vi är en organisation som söker en socialistisk lösning för utvecklingen av samhället, men vi har många olika fraktioner och olika sätt att uppnå ett socialistiskt samhälle, något som alltid ger upphov till mycket debatt på våra kongresser, säger Kjeld Jakobsen. MILITÄRDIKTATUREN FÖLL 1984 och när konstitutionen skrevs om 1988 ändrades det korporativistiska lag-ramverket, CLT, delvis. Men det finns fortfarande ingen formell rätt till facklig representation på arbetsplatserna, även om det numera finns många fackklubbar. Men på många arbetsplatser har vi fortfarande inga klubbar och därför brukar vi använda lastbilar med ljudanläggningar på för att kunna tala med arbetarna från utsidan, säger Kjeld Jakobsen. Han understryker också att även om repressionen har minskat sedan militärdiktaturen utsätts fackliga aktivister och fackliga organisationer fortfarande för våld och trakasserier. Våldet är särskilt riktat mot fackliga aktivister på landsbygden och mot aktivister inom de jordlösas rörelse Movimento Sem Terra, MST, som CUT ofta samarbetar med. Enligt en grupp som bevakar mänskliga rättigheter inom katolska kyrkan dödades aktivister inom jordlöshetsrörelsen mellan 1995 och Även en medlem ur CUT:s nationella styrelse dödades i Rio de Janeiro i november förra året. Heiguiberto Guiba Della Och under Bella Navarro. World Social Forum 2002 inträffade något som väckte stor ilska och uppmärksamhet. Tio män, maskerade till poliser och tungt beväpnade, tog sig in på CUT:s huvudkontor i São Paulo, förstörde utrustning och stal hårddiskar. Vanliga brottslingar, hävdade polisen. Politiska trakasserier, menade CUT. NÄR VI NÅGRA DAGAR DÄREFTER besöker huvudkontoret är spåren efter inbrottet tydliga. I det stora och kala rummet som utgör receptionen står flera totalförstörda kassaskåp. De har sprängts och i de kraftiga stålväggarna är stora hål uppfläkta. I det enkla sjuvåningshuset har bland annat Heiguiberto Guiba Della Bella Navarro sitt kontor. På väggen hänger en inramad bild av honom själv i sällskap med Lula. Heiguiberto Guiba Della Bella Navarro är ordförande för metallarbetarnas nationella federation, CNM, och började även han sin bana som facklig aktivist bland metallarbetarna i São Bernardo. Han säger att metallfacket i ABC har tappat många medlemmar, men att de fortfarande är en viktig kraft i fackföreningsrörelsen. Företagen flyttar och de nya produktionsmodellerna påverkar alla fackföreningar. Under det senaste årtiondet har vi utkämpat många strider mot Ford, Volkswagen, Scania och så vidare för att behålla jobben, men trots ett stort antal strejker har vi förlorat många arbetstillfällen. Våra förslag för att öka antalet jobb är att göra nationella förhandlingar om kollektivavtal, sänka arbetstiden och satsa på nyinvesteringar i små och mellanstora företag, säger han. METALLBASEN i ABC-området som dök upp på Volkswagenfabriken, Luiz Marinho, såg alltså ingen annan utväg än att åka till Tyskland och förhandla med den tyska företagsledningen direkt. Trots det har företagen och facken i ABC-regionen bättre relationer numera. Men skillnaden mellan olika regioner i Brasilien är stor och utanför Stor- São Paulo är det vanligt att biltillverkarna vägrar ha dialog med facken. Förhandlingsviljan från bilföretagen är inget som kommit frivilligt. Trots den starka fackliga kulturen i Sverige och Tyskland var inte företag från dessa länder mindre anti-fackliga än övriga multinationella företag, eller de inhemska företagen. En av de historiska strejkerna i slutet av talet hölls just på Scania. Samtidigt har svenska LO och brasilianska CUT länge haft nära kontakt. Det var en väldigt tuff konflikt, men den ledde till förhandlingar och med tiden har relationen varit mindre konliktfylld. Volvo kom långt senare till Brasilien, men deras beteende mot facket har varit detsamma en hård, auktoritär attityd. Men vi har också haft viktiga relationer med svenska fackklubbar på Scania och Volvo och de har ifrågasatt företagens beteende här och varit solidariska med oss, berättar Heiguiberto Guiba Della Bella Navarro. DEN FÖRETAGSFLYKT som drabbat São Paulo Kjeld Jakobsen. Glauco Arbix. Trots den starka fackliga kulturen i Sverige och Tyskland var inte företag från dessa länder mindre anti-fackliga än övriga multinationella företag, eller de inhemska företagen. och ABC-området beror enligt sociologen Glauco Arbix inte främst på löner, utan på den avreglering som genomfördes under 1990-talet. Ekonomisk planering lades helt över på delstaternas guvernörer som nu är inblandade i ett så kallat fiskalt krig. Brasilien är ett exempel på att konkurrensen om företagens investeringar och att arbetare ställs mot varandra inte bara gäller olika länder, utan kan ske mellan olika regioner i ett och samma land. Under 1990-talet blev strider mellan brasilianska delstater om investeringar i bilindustrin allt vanligare. Delstaterna erbjuder företagen allt fördelaktigare villkor, som mark att bygga fabriker på, stora investeringar i ny infrastruktur i form av vägnät, tågnät och i vissa fall helt nya hamnar. Vidare behöver företagen inte betala skatt till lokala och delstatliga myndigheter i upp till tio år, och myndigheterna ger ofta fördelaktiga lån. Glauco Arbix menar att de fiskala krigen inte har lett till ökad välfärd i de stater där företagen väljer att förlägga sin produktion. Det är inte konstigt att en fattig delstat försöker locka företagen med gynnsamma villkor, men det borde finnas någon form av ömsesidighet där företagen ger tillbaka något. Men delstaterna kräver inget i utbyte. De kräver ingen garanti att företagen ska stanna en viss tid, de ställer inga krav på hygglig arbetsmiljö eller lönestandard, eller på att arbetarna ska utvecklas. Det är en form av kannibalisering vi attackerar våra bröder. Det är svårt för guvernörerna i delstaterna att gå emot strömmen. En guvernör som försöker ställa krav riskerar att förlora företaget till en annan stat. Det är vad som hände den förre PT-guvernören Olivio Dutra. Han försökte omförhandla den överenskommelse hans företrädare hade slutit med Ford om en ny fabrik i Rio Grande do Sul i södra Brasilien. Åtta delstater bjöd emot och Ford valde att i stället flytta den nya fabriken till Bahia. GLAUCO ARBIX anser att Cardosoregeringen gick för långt i sin avreglering och att det finns ett stort behov av federala regleringar. Jag vill inte återvända till den tid då den federala regeringen bestämde var industrierna skulle byggas och installeras, men jag tror att konkurrensen behöver regleringar, säger han. Enligt Glauco Arbix har facken inte kunnat stå emot den brutala konkurrensen. CUT sammankallade till ett nationellt möte om de fiskala krigen för att diskutera vad facken kunde göra, men ingen överenskommelse kunde nås. Fackens reaktioner har varit mycket olika och också skilt sig åt inom en och samma centralorganisation. Ordförande för metallfacket i ABC, Marinho, försökte motsätta sig det fiskala kriget São Paulo är ju en stor förlorare medan CUT-facket i Bahia var för det. De regionala intressena är starkare, säger Glauco Arbix. REDAN NÄR CUT GRUNDADES underströk de vikten av internationell solidaritet mellan arbetare och under 1990-talet har deras internationella samarbete utvecklats och intensifierats och det är en av CUT:s mest prioriterade frågor. CUT gick med i Fria fackföreningsinternationalen, FFI, i början av 1990-talet, men först efter en intern debatt. CUT anser att FFI måste radikaliseras. CUT har också utvecklat ett kontinuerligt samarbete med sydafrikanska Cosatu och KCTU från Sydkorea. Trots att vi kommer från olika länder, regioner och kulturer så har vi mycket gemensamt historiskt. Vi kommer alla från auktoritära regimer och försöker bygga en ny form av fackligt arbete med mer militans och större mobilisering, säger Kjeld Jakobsen. Brasiliens nya president Lula är omåttligt populär i Brasilien. Han har en tuff tid framför sig, men hans seger ger hopp för landets fattiga och marginaliserade. FOTO: BELLA FRANK ARBETAREN 51 52/02 29

20 CUT införde kvotering av kvinnor Maria Ednalva Bezerra de Lima från CUT:s kvinnokommitté CNMT säger att kvinnors dubbelarbete gör det svårare för dem att engagera sig fackligt. Ett första möte hölls i Sydkorea 1995 på KCTU:s konstituerande kongress. Sedan dess hålls möten minst en gång om året. De jobbar fortfarande på att utarbeta gemensamma initiativ. Ett gemensamt krav är frisläppandet av de fängslade KCTUaktivisterna (Se artikel sida 14). ETT SYFTE MED SAMARBETET är att stärka Syds röster i internationella organisationer. För facken i Syd räcker det inte bara med att ställa krav på att grundläggande rättigheter ska respekteras, kravet måste kompletteras med en analys av det orättvisa handelssystem som slår mot länderna i Syd och som därför hänger ihop med brotten mot arbetares rättigheter där, menar Kjeld Jakobsen. Facken i Nord talar om frihandel, men missar ofta kärnpunkten för facken i Syd att det inte handlar om ömsesidig frihandel eftersom USA:s och Europas marknader har höga tullar och avgifter på förädlade produkter, men låga på råvaror. Protektionism helt enkelt. Den största producenten av snabbkaffe är Tyskland. Mig veterligen växer det inga kaffebönor där. De har låga tariffer på våra kaffebönor, men höga avgifter på vårt snabbkaffe, så de köper våra bönor och säljer det färdiga kaffet tillbaka till oss. Men varför ska inte länder som Brasilien, Sydafrika och Indien tillåtas ha egna industrier, det är som en återgång till teorin om de mest lämpade... Som att Frankrike bara ska sälja vin och vi bara ska tillåtas sälja råvaror och tvingas köpa alla industriprodukter. ÄVEN METALLFEDERATIONEN CNM försöker fördjupa det internationella fackliga samarbetet och satsar på att få närmare kontakt med metallfacken inom Cosatu och KCTU. I oktober 2001 hölls en kongress i Brasilien där de möttes för att utveckla och stärka relationen, bland annat i form av ett utbytesprogram för ungdomar. Facken har försökt genomföra solidaritetsaktioner mellan arbetare som jobbar på de multinationella bilfabrikerna. Ofta försöker brasilianska fack koppla solidaritetshandlingarna till lokala krav, eftersom strejker fortfarande ofta förklaras illegala av arbetsdomstolen. Visserligen är strejkrätten inskriven i 1988 års konstitution, men genom lagar har olika villkor för strejker satts upp. Vi genomförde arbetsstopp på Volkswagen här när de strejkade i Sydafrika för två år sedan och när sydafrikanerna strejkade på Mercedes-Benz genomförde vi en timmes strejk här i solidaritet. Den typen av aktioner är mycket viktiga. Om solidariteten mellan arbetare i olika länder inte finns förlorar alla. Därför måste vi stärka klasskampen, säger Heiguiberto Della Bella Navarro. KVINNOR VAR EN VIKTIG LÄNK i allianserna mellan fackföreningsrörelsen och andra sociala rörelser i slutet av 1970-talet. Ofta var det kvinnor som ledde kampen för bättre villkor i de fattiga bostadsområdena. Sedan 1970 har antalet förvärvsarbetande kvinnor Kvinnokommittéer i CUT och andra fackföreningar arbetar för att lönediskrimineringen av kvinnor ska bli en prioriterad facklig fråga. fördubblats och de utgör nu mer än 40 procent av den lönearbetande arbetskraften. I takt med det har också antalet kvinnor i fackföreningsrörelsen ökat. Men det dröjde innan det gjorde avtryck på de ledande posterna inom CUT. Det ledde till att CUT:s kvinnokommitté CNMT (Nationella kommissionen för den arbetande kvinnan i CUT) ställde krav på kvotering. Efter flera års debatt införde CUT kvotering I dag är CUT:s vice ordförande kvinna och minst 30 procent av alla ansvarsposter inom organisationen ska innehas av kvinnor. CNMT:s koordinatör Maria Ednalva Bezerra de Lima säger att medvetenheten om genusfrågor har ökat mycket i facket. Det finns en förståelse för att könsdiskrimineringen är ett problem för hela arbetarklassen. Men vi anser att det finns mycket kvar att göra. Att förändra är ett långsiktigt projekt. CNMT bildades 1986 och arbetar bland annat mot alla former av diskriminering i arbetslivet, mot våld mot kvinnor och för legalisering av abort. De vill införliva ett genusperspektiv i alla CUT-aktiviteter och vill stärka banden mellan den internationella fackföreningsrörelsen, sociala rörelser och ickestatliga organisationer för att stärka arbetande kvinnors rättigheter. Till en början arbetade CNMT främst med att bygga upp en struktur för kvinnor inom CUT. Fram till 1994, då kvoteringen inleddes, hade antalet kvinnor i CUT:s högsta beslutande organ inte varit högre än tio procent. Kvinnorna inom CUT kunde hämta inspiration från arbetarpartiet Partido dos Trabalhadores, PT, som ett par år tidigare hade fört samma diskussion och infört kvotering av kvinnor. Senare har även den rivaliserande centralorganisationen Forca Syndical följt efter, liksom flera andra fack och partier. CUT:S KVINNOKOMMITTÉ framhåller att kvoteringen bara är en strategi bland många som krävs för att underlätta och öka kvinnors fackliga deltagande och representation. Andra åtgärder som CUT anammat rör interna fackliga utbildningar där genusfrågor har blivit en del programmen, och under alla fackliga CUT-evenemang ska barnpassning finnas för att underlätta för kvinnor. Fortfarande är färre kvinnor än män medlemmar och aktiva inom CUT, något CNMT försöker ändra på. På grund av kvinnors dubbelarbete har de svårare att delta i det fackliga arbetet, därför försöker vi medvetandegöra arbetarna och fackliga ledare om vikten av att dela på hushållsarbete och familjeansvaret, säger Maria Ednalva Bezerra de Lima. Under 1990-talet har kvinnor till viss del tagit sig in i traditionellt mansdominerade branscher, men en överväldigande majoritet av kvinnorna finns inom textil- och klädesindustrin, inom banksektorn, samt i yrkeskategorier som hushållsarbeterskor, lantarbetare och försäljare. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är stora, inom industrin tjänar kvinnor i genomsnitt bara 56 procent av vad männen tjänar. Kvinnokommittéer i CUT och andra fackföreningar arbetar för att lönediskrimineringen av kvinnor ska bli en prioriterad facklig fråga. Brasiliens arbetsrätt är ur jämställdhetssynpunkt en av de bättre i Latinamerika. Kvinnor har rätt till 120 dagars mammaledighet, och det finns också en begränsad pappaledighet. Men i praktiken utsätts kvinnor ofta för diskriminering, till exempel genom krav på graviditetstest för anställning. ENLIGT CUT:s generalsekreterare Carlos Alberto Grana har det tagit tid för många medlemsfack att erkänna diskrimineringen av kvinnor inom facket och att prioritera frågorna. Han menar att den relativt starka representationen av kvinnor inom CUT är ett instrument som kvinnor kan använda för att öka sitt inflytande inom andra områden såväl inom andra fack som inom politiken. CUT har förutom kvinnokommittén också kommittéer för svarta och för unga och han säger att CUT måste arbeta för att dessa grupper ska bli fackligt aktiva i högre utsträckning. Inte bara få dem att bli aktiva utan se till att fler kommer i ledande positioner. Och vi måste arbeta brett med frågan, inte bara med facken. Han pekar på de breda allianser som CUT är vana vid att arbeta i; tillsammans med MST, kvinnorörelsen och studentrörelsen till exempel. Vi är alla olika delar i en folkrörelse och vi arbetar gemensamt för att vi har liknande tankar. MST:s småjordbrukare och CUT:s arbetare går samman för vi delar samma idéer, säger Grana. För CUT har aldrig drabbats av den tafatthet som varit betecknande för stora delar av fackföreningsrörelsen i Nord när det gäller de nya sociala rörelserna. De har fört arvet från demokratiseringsprocessen vidare och har inte glömt styrkan som frigörs när en radikal arbetarrörelse går samman med andra sociala rörelser. Då för att få en militärregim på fall, i dag för att utmana den nyliberala ordningen. Enligt sociologiprofessorn Adalberto Moreira Cardoso minskade CUT:s inflytande som oppositionskraft i mitten av talet. Som svar på krisåren för facket, den höga arbetslösheten och den industriella omstruktureringen, luckrades CUT:s identitet som konfrontativ motståndare som påverkade utifrån delvis upp. CUT deltog i trepartsförhandlingar och samtidigt växte spänningarna mellan CUT:s olika tendenser och vissa menar att CUT:s interndemokrati försämrades i samma process. Adalberto Moreira Cardoso visar samtidigt att CUT aldrig givit upp sin strategi att påverka utifrån var CUT med och De har inte glömt styrkan som frigörs när en radikal arbetarrörelse går samman med andra sociala rörelser. Då för att få en militärregim på fall, i dag för att utmana den nyliberala ordningen. organiserade en nationell kampanj för att samla mat åt de fattiga i de nordöstra delarna av Brasilien och tillsammans med MST, studentrörelsen och andra sociala rörelser startade CUT den 1 maj samma år en nationell kampanj mot arbetslöshet. Året därpå, 1999, hade turen kommit till de internationella finansiella institutionerna IMF stod i fokus för en rad protester. Sedan ett par år har CUT:s arbete med sociala rörelser i såväl Brasilien som globalt accelererat i och med World Social Forum. Som en av huvudorganisatörerna har CUT:s närvaro varit markant på båda forumen och CUT var också drivande i att till forumet 2002 skapa ett parallellt fackligt forum. Och samtidigt som Lulas valkampanj pågick som bäst i höstas var CUT en av huvudorganisatörerna till en inofficiell omröstning om det kritiserade frihandelsavtalet FTAA där 8,8 procent av den röstberättigade befolkningen deltog. OCH DET ÄR JUST HÄR som sociologen Glauco Arbix anser att CUT och fackföreningsrörelsen i Brasilien generellt måste satsa mer, på de sociala rörelserna. För att inte tappa i styrka måste facken bredda sin rekryteringsbas. Ställer du frågor till fackliga ledare inom CUT om svarta och om kvinnor så svarar de att de är viktiga delar av facket men de har ofta svårare att specificera hur man ska jobba för att föra fram deras intressen, säger Glauco Arbix. När det kommer till kritan säger många fack att de måste tänka på anställningar och på löner. Det tycker jag är trångsynt. Lönerna är hemskt dåliga i Brasilien, men jag tror inte att det finns någon möjlighet för fackföreningar att bara vara fackföreningar, säger Glauco Arbix. LULAS SEGER är en stor framgång för Brasiliens vänster, arbetarrörelse och sociala rörelser. När Lula nu tillträder presidentposten den 1 januari förväntar sig CUT att Lula åstadkommer en ändring bort från den nyliberala modellen, att han bryter med den förda politiken. Det återstår att se hur Lula ska lyckas föra en radikal politik och förbättra arbetarklassens och de marginaliserades villkor, och samtidigt hålla marknaden och de internationella finansiella institutionerna i schack. Och det återstår att se hur CUT hanterar situationen. Oavsett hur mycket Lula kan åstadkomma och oavsett hur Brasilien utvecklas under hans tid kvarstår det faktum att det i Brasilien finns ett kraftfullt recept för förändring. För CUT gäller det att föra den kampen vidare. 30 ARBETAREN 51 52/02