Byggnadsminnesförklaring. skyddsbestämmelser, ersättning och överklagande

Transkript

1 Institutionen för Fastigheter och Byggande Examensarbete nr. 98 Samhällsbyggnad Kandidatnivå, 15 hp Mark- och fastighetsjuridik Byggnadsminnesförklaring skyddsbestämmelser, ersättning och överklagande Författare: Handledare: Anna Sterud Stockholm 2012 Peter Ekbäck

2 Bachelor of Science thesis Title: Listed buildings protection, compensation and appeals Author: Anna Sterud Department: Department of Housing and Construction Bachelor Thesis number: 98 Supervisor: Peter Ekbäck Keywords: Listed buildings, The Heritage Conservation Act Abstract In this report listed buildings, according to the Swedish Heritage Conservation Act, have been studied with a focus on cases where economical compensation has been given to the owner of the building and cases where the listing of the building has been appealed by the owner. In order for a building to become listed it needs to be particularly valuable from a cultural and historical standpoint. The listed buildings are protected through a list of regulations that determines which parts of the building can or cannot be changed, what methods and materials should be used for changes and repairs, and how the building should be maintained. These regulations should as far as possible be formulated in agreement with the owner, but a building can become listed against the owners will. To decrease the damage this causes the owner he can in some cases have the right to economical compensation. There is also a possibility for the owner to appeal the listing of the building. From the report, however, it is clear that it is very rare that compensation is given to the owner or that the owner appeals the listing. This is probably due to the fact that the list of regulations is formulated in agreement with the owner and the fact that there is a possibility to apply for, and receive, a contribution from the government to cover the increased maintenance cost that a listing of a building can cause. The cases where compensation has been given to the owner that has been studied in the report have in common that the owner is not a private person and that the buildings are not normal houses, but facilities. The investigated cases where the listings were appealed also had other owners than private persons.

3 Examensarbete Titel: Byggnadsminnesförklaring skyddsbestämmelser, ersättning och överklagande Författare: Anna Sterud Institution: Institutionen för Fastigheter och Byggande Examensarbete Kandidatnivå nummer 98 Handledare: Peter Ekbäck Nyckelord: Byggnadsminnesförklaring, kulturminneslagen, byggnadsminne Sammanfattning I den här rapporten har byggnadsminnesförklaringar enligt kulturminneslagen studerats och fokus har främst legat på att undersöka fall där ersättning utgått till fastighetsägaren och fall där byggnadsminnesförklaringen har överklagats av fastighetsägaren. För att en byggnad eller anläggning ska förklaras för byggnadsminne måste den vara synnerligen märklig och ha ett stort kulturhistoriskt värde. Byggnadsminnet och dess kulturhistoriska värde bevaras genom ett antal skyddsbestämmelser som bland annat reglerar vilka delar av byggnadsminnet som får eller inte får ändras, vilka metoder och material som ska användas vid ändring eller reparation av byggnadsminnet, samt hur byggnadsminnet skall vårdas och underhållas. Skyddsbestämmelserna ska så långt möjligt utformas i samförstånd med fastighetsägaren, men en byggnad kan förklaras för byggnadsminne mot ägarens vilja. För att minska skadan som detta kan orsaka fastighetsägaren kan han i vissa fall ha rätt till ersättning. Det finns även möjlighet för fastighetsägaren att överklaga beslutet om byggnadsminnesförklaring. Av rapporten framgår emellertid att det är mycket ovanligt att ersättning betalas ut till fastighetsägaren eller att byggnadsminnesförklaringsbeslutet överklagas. Detta beror troligtvis på att skyddsbestämmelserna utformas i samförstånd med fastighetsägaren samt att det finns möjlighet att söka bidrag för att täcka kulturhistoriskt motiverade överkostnader som en byggnadsminnesförklaring kan medföra. De ersättningsfall som studerats i rapporten har gemensamt att de inte ägs av privatpersoner och att de är anläggningar. Inte heller de studerade överklagade fallen ägs av privatpersoner.

4 Förkortningar JB KMF KML PBL Prop. RAÄ SOU Jordabalken Kulturminnesförordningen Kulturminneslagen Plan- och bygglagen Proposition Riksantikvarieämbetet Statens offentliga utredningar

5 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Syfte Metodbeskrivning Disposition Byggnadsminnen enligt KML Bakgrund och syfte Nuvarande lydelse Allmänt om byggnadsminnen Skyddsbestämmelser Skyddsbestämmelsernas syfte och omfattning Skyddets utformning Vårdbestämmelser Ersättningsbestämmelser Ersättningsbestämmelsernas bakgrund och tillämpning Skyddsbestämmelserna innefattar rivningsförbud Skyddsbestämmelserna försvårar avsevärt pågående markanvändning Bidrag Rätt att överklaga Fallstudie Metodbeskrivning Praxis rörande ersättning, 3 kap 10 KML Praxis rörande överklagande, 3 kap 19 KML Fall där ersättning utgått Stripa gruva Järnvägsviadukten i Söderhamn Fall där byggnadsminnesförklaringen har överklagats Nya Sällskapets klubbhus Västerås ångkraftverk Berns salonger Två vanliga fall... 37

6 3.6.1 Strömsbro textilfabrik Borohus virkesmagasin Resultatanalys och diskussion Ersättningsfallen De överklagade fallen De vanliga fallen Slutsatser och diskussion Referenslista... 49

7 1 Inledning Många uppskattar kulturhistoriskt intressanta byggnader och tycker det är viktigt att de bevaras för framtida generationer. De flesta kanske enbart beundrar de konstnärliga och arkitektoniska värdena men även de byggnadstekniska egenskaperna är viktiga att bevara för framtiden. Det är just detta som är syftet med byggnadsminnesförklaring enligt kulturminneslagen, att skydda och vårda äldre bebyggelses arkitektur och byggnadsteknik, så att kulturhistoriskt värdefulla byggnader inte rivs eller förvanskas så att arkitekturen och sättet att bygga går förlorat. Detta sker genom att ålägga fastighetsägaren att följa ett antal mer eller mindre omfattande skyddsbestämmelser. En intressant fråga kan vara hur en fastighetsägare ställer sig till att en byggnad på hans fastighet, eller till och med hela hans fastighet, byggnadsminnesförklaras och hans rättighet att förfoga över fastigheten inskränks. Det kan tyckas som ett ont att behöva följa detaljerade skyddsbestämmelser, men för att skydda fastighetsägaren kan han i vissa fall ha rätt till ersättning. Fastighetsägaren har även rätt att överklaga beslutet om byggnadsminnesförklaring. 1.1 Bakgrund En byggnad som i och med sitt kulturhistoriska värde är synnerligen märklig får av länsstyrelsen förklaras för byggnadsminne (3 kap 1 KML). I samband med byggnadsminnesförklaringen får länsstyrelsen besluta om hur byggnaden ska skötas och underhållas genom så kallade skyddsbestämmelser. Skyddsbestämmelserna får även röra markområden omkring byggnadsminnet och kan innebära att området ska hållas i ett sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas (3 kap 2 KML). Skyddsbestämmelserna ska så långt som möjligt utformas i samförstånd med byggnadens ägare och med ägare till kringliggande områden (3 kap 3 KML). Enligt 3 kap 10 har fastighetens ägare rätt till ersättning av staten om skyddsbestämmelserna: 1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller 2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Det är länsstyrelsen som beslutar om ersättning och om de inte anser att skadan som orsakas fastighetsägaren i och med skyddsföreskrifterna är betydande kan alltså byggnadsminnesförklaring ske med längre gående skyddsföreskrifter än fastighetsägaren skulle önska utan att ersättning utgår. Enligt 19 har ägaren till byggnadsminnet rätt att överklaga beslutet om byggnadsminnesförklaring. Överklagandet måste ske inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet och tas sedan upp i länsrätten. 1

8 1.2 Syfte I det här arbetet vill jag undersöka om det finns några fall där ersättning har utgått till fastighetsägaren, hur omfattande skyddsbestämmelser dessa fall har samt vilken slags fastighet och byggnad det rör sig om. Vidare undersöks om det finns några fall av överklagade byggnadsminnesförklaringar och även för dessa fall studera skyddsbestämmelserna, fastighetsägare och typen av byggnadsminne för att se om de på något vis särskiljer sig från fall som inte överklagats. De konkreta frågor som ställs inför rapporten är således: 1. Finns det några fall där ersättning har utgått, om ja, finns det något som särskiljer dessa fallen från andra? 2. Finns det fall som har överklagats, om ja, finns det något som särskiljer dessa fallen från andra? 1.3 Metodbeskrivning För att kunna besvara dessa frågor har litteraturstudier och en fallstudie genomförts. Litteraturstudierna består i en genomgång av lagtext, förarbeten och annan relevant litteratur om kulturminneslagen i allmänhet och byggnadsminnen i synnerhet. Detta för att få en tillräcklig grundkunskap om byggnadsminnesförklaringar Fallstudierna är alltså studier av dokumentationen till de ovan nämnda eftersökta fallen. För att hitta dessa fall har jag letat i RAÄ:s rapporter (där det finns viss statistik om byggnadsminnesförklaringar) samt varit på RAÄ:s huvudkontor här i Stockholm. På RAÄ fick jag även hjälp att hitta domar angående överklagade byggnadsminnen. Jag har begränsat min undersökning till att omfatta byggnadsminnesförklaringar där ersättning utgått från 2003 till Anledningen till att detta tidsintervall har valts är att de publicerade rapporterna från RAÄ med statistik över byggnadsminnen täcker dessa år. RAÄ får informationen till sin statistik genom inrapportering från länsstyrelserna. Enligt informationen jag fått från anställda på RAÄ finns inga fall där ersättning utgått efter Studierna av domar av överklagade byggnadsminnesförklaringsbeslut har begränsats till åren på grund av att den tillgängliga statistiken från RAÄ rör just dessa år. 1.4 Disposition Nedan redogörs först för kulturminneslagen i allmänhet och därefter följer en mer detaljerad beskrivning av kulturminneslagens tredje kapitel som behandlar just byggnadsminnen (kap 2). Vid genomgången av tredje kapitlet kommer fokus ligga främst på de avsnitt som behandlar skyddsbestämmelser, ersättning och överklagande. Även bestämmelser angående 2

9 bidrag till byggnadsminnesvård enligt förordningen (1993:379)om bidrag till kulturmiljövård kommer behandlas kortfattat (kap 2.6). Sedan följer en fallstudie av tre olika typer av fall: 1. Fall där ersättning utgått (kap 3.4). 2. Fall där byggnadsminnesförklaringen har överklagats (kap 3.5). 3. Vanliga fall för att jämföra med fallen 1 och 2 (kap 3.6). Slutligen följer en analys av fallen för att se vad det finns för likheter och skillnader mellan dem genom att titta på skyddsbestämmelserna, fastighetsägarna samt typen av byggnad (kap 4-5). 3

10 2 Byggnadsminnen enligt KML 2.1 Bakgrund och syfte Kulturminneslagen, eller lagen (1988:985) om kulturminnen m.m., kom till för att ersätta lagen om fornminnen, lagen om byggnadsminnen, lagen om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål och de särskilda bestämmelserna rörande kyrkor m.m. i kungörelsen om det offentliga byggnadsväsendet (prop. 1987/88 s. 1). Lagen skulle även ersätta förordningen om vården av vissa kyrkliga inventarier. Kulturminneslagen (KML) bygger således till största delen på redan befintliga lagar men i och med införandet av KML samlades de till en enda lag. Syftet med detta var att bestämmelserna om kulturmiljövård skulle förenklas och förtydligas. I förarbetena till lagen utpekas vissa områden inom kulturmiljövården som bör prioriteras för ökade insatser. Däri ingår stöd till byggnadsvården samt information och kunskapsbyggnad om kulturmiljön och det föreslås att RAÄ ska få ökade resurser för detta ändamål (prop. 1987/88 s. 1). Den första möjligheten för staten att genom lagligt skydd bevara byggnader med kvalificerat kulturhistoriskt värde gavs genom lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader som kom 1942 (SOU 2004:94 s. 60). Sedan dess har det skett två mer omfattande reformer av denna lagstiftning. Den första skedde år 1960 genom införandet av lagen om byggnadsminnen vilken möjliggjorde byggnadsminnesförklaring oavsett ägarens medgivande års lag gjorde det även möjligt att skydda ett område kring själva byggnaden genom föreskrifter och inte bara själva byggnaden som men tidigare varit begränsad till infördes sedan kulturminneslagen vilket innebar att all skyddslagstiftning som fanns lades samman till en enda lag. En annan nyhet var att byggnader som i sig själva inte var synnerligen märkliga men som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde område nu kunde byggnadsminnesförklaras. Slutligen medförde kulturminneslagen en möjlighet för länsstyrelserna att besluta om anmälningsplikt vid planerad förändring av byggnader som kunde antas uppfylla kriterierna för byggnadsminnesförklaring, innan de förklarats för byggnadsminnen. 2.2 Nuvarande lydelse Den nuvarande lagstiftningen ser i stort sett ut som den ursprungliga från 1988, endast några få paragrafer har genomgått mindre ändringar. En ändring som kan vara värd att notera är att det tidigare begreppet skyddsföreskrifter genom en ändring år 2000 har ersatts med begreppet skyddsbestämmelser. I den första paragrafen i kulturminneslagen anges syftet med och vikten av lagen. Där står att: Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön så vitt möjligt undviks eller begränsas. Vidare finns i KML bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och återläm- 4

11 nande av kulturföremål (1 kap 2 KML). Det är länsstyrelsen som har tillsyn över kulturminnesvården i varje län. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har överinseende över kulturminnesvården i hela landet. RAÄ har rätt att överklaga beslut av domstolar, eller andra myndigheter, som fattats enligt kulturminneslagen. 2.3 Allmänt om byggnadsminnen I kulturminneslagen finns bestämmelserna om byggnadsminnen i tredje kapitlet. För att förklaras för byggnadsminne enligt KML ska byggnaden vara synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller ingå i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde (3 kap 1 KML). Undantaget från 1 är byggnader som tillhör staten (dessa utgör istället statligt byggnadsminne enligt förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen), byggnader som är fasta fornlämningar enligt KML och kyrkobyggnader. Enligt prop. 1987/88:104 s. 86 ska begreppet byggnad ges en mycket vid tolkning då det innefattar bryggor, murar, vallar, kvarnar, sågar och broar. Lagen får förutom byggnader tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde (3 kap 1 KML). Det som avgör om en park eller trädgårdsanläggning kan anses vara ett byggnadsminne är om den är en medveten arkitektonisk skapelse (prop. 1987/88:104 s. 50). Fråga om byggnadsminnesförklaring får väckas av vem som helst och det är sedan länsstyrelsen som beslutar om byggnadsminnesförklaring ska ske (3 kap 4 KML). Länsstyrelsen kan även väcka fråga om byggnadsminne på eget initiativ. 2.4 Skyddsbestämmelser När en byggnad förklarats för byggnadsminne skall länsstyrelsen genom skyddsbestämmelser ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras (3 kap 2 KML). Om det behövs kan skyddsbestämmelserna även reglera området kring den byggnadsminnesförklarade byggnaden. Detta för att hålla området i ett sådant skick att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas. Enligt 3 ska skyddsbestämmelserna så långt möjligt utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande markområden. Vidare står där att ägaren endast får åläggas skyldigheter som är nödvändiga för att bibehålla byggnadens kulturhistoriska värde samt att hänsyn skall tas till byggnadens användning och ägarens särskilda önskemål. Enligt förarbetena är en viktig grund för en framgångsrik byggnadsminnesvård ett aktivt intresse från byggnadens ägare att vilja bevara byggnadens märkliga kvaliteter (prop. 1987/88:104 s. 50). Skyddsbestämmelserna bör utformas så att byggnadsminnets ägare uppfattar dem som sakligt motiverade. 5

12 2.4.1 Skyddsbestämmelsernas syfte och omfattning Syftet med att byggnadsminnesförklara en byggnad är att bevara den så orörd som möjligt och att vårda den på ett sätt som låter den bestå under en lång tid (RAÄ, 2002). Detta sker genom de av länsstyrelsen beslutade skyddsbestämmelserna. Skyddsbestämmelserna kan innehålla förbud mot rivning, ombyggnad och annan väsentlig ändring av byggnaden. Eftersom bestämmelserna utformas i samförstånd med ägaren och syftet är att bevara byggnadens kulturhistoriska värde så måste skyddsbestämmelserna alltid anpassas till varje enskilt byggnadsminne (RAÄ, 2002). Därmed kan bestämmelsernas omfattning variera mellan att omfatta hela byggnaden eller bara delar av byggnaden, beroende på vari byggnadens kulturhistoriska värde ligger. Bestämmelserna kan till exempel begränsas till att omfatta en byggnads exteriör, fasad, stomme, interiör eller planlösning. Eller bara vissa rum, ett trapphus eller fast inredning. Det som kan omfattas av en byggnadsminnesförklaring, förutom själva byggnaden, är det som utgör byggnadstillbehör enligt 2 kap JB (SOU 2004:94). Således kan endast fast inredning, och annat varmed byggnaden blivit försedd om det är ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden eller del av denna, anses utgöra fastighetstillbehör enligt 2 kap 2 JB. Anledningen till att det som regel är viktigt att bevarandet av byggnadens stomme ingår i skyddsbestämmelserna är att stommens byggnadstekniska utförande ofta representerar en viktig del av byggnadens kulturhistoriska värde (RAÄ, 2002). Genom att studera stommen kan man även få information om byggnadens historia i form av exempelvis igenmurade dörrar, skarvar i murverket eller avsågade knutar. Som nämnts ovan står det i 3 kap 2 KML att skyddsbestämmelserna även kan omfatta ett område kring byggnaden om det behövs för att byggnadens utseende och karaktär inte ska förvanskas. Detta utrymme är i regel begränsat och utgörs ofta av exempelvis en trädgård, ett gårdsutrymme eller gårdsplan eller helt enkelt en avgränsad del av marken som omger byggnadsminnet (RAÄ, 2002). Enligt förarbetena är ett viktigt syfte med områdesskyddet att förhindra åtgärder som är direkt olämpliga för bevarandet av byggnadsminnets karaktär (1987/88:104 s. 50). RAÄ tolkar detta som att det är möjligt att genom skyddsbestämmelser förbjuda exempelvis asfaltering av ett gräsbevuxet gårdstun eller att förhindra att växterna och i en traditionell fruktträdgård byts ut mot andra plantor som inte hör hemma i den ursprungliga miljön (RAÄ, 2002). För att försäkra sig om att inga oklarheter uppstår angående skyddets omfattning bör man skriva in i skyddsbestämmelserna att det till byggnaden tillhörande skyddsområdet inte får bebyggas eller på annat sätt förvanskas, om det anses uppenbart att en nybyggnation eller annan ändring i byggnadsminnets närhet skulle innebära en förvanskning av byggnadsminnet. Att mer allmänt utrycka i skyddsbestämmelserna att området ska hållas i sådant skick att byggnadsminnet utseende och karaktär inte förvanskas, innebär att man tvingas avgöra från fall till fall vilka förändringar som skulle innebära en förvanskning av byggnadsminnet och vilka förändringar som är godtagbara. Väljer man att uttrycka skyddet på ett mer allmänt sätt riskeras att fastighetsägaren gör en egen tolkning av vilken form av ändringar som innebär en förvanskning av byggnadsminnet. Det blir även svårt att avgöra om ersättning bör utgå i detta fall då man inte vet exakt 6

13 vilka åtgärder som blir förbjudna och därmed inte heller vilka ekonomiska skadeverkningar de får. I de fall byggnaden ligger inom ett detaljplanelagt område och där det finns en outnyttjad byggrätt bör det klart uttryckas i skyddsbestämmelserna om förbudet mot förvanskning innebär att man tar bort denna byggrätten (RAÄ, 2002). Det bästa är att så långt möjligt försöka utforma skyddsbestämmelserna i överensstämmelse med detaljplanen så att ett område inte påverkas av dubbla och motstridiga regler. Området som omfattas av skyddsbestämmelserna bör lämpligen sammanfalla med fastighetsgränsen om det rör sig om en till ytan liten fastighet eller om hela markområdet som hör till en fastighet utgör en del av det kulturhistoriska värdet till byggnadsminnet (RAÄ, 2002). Utgörs skyddsområdet å andra sidan bara av en avgränsad del av fastigheten bör man trots allt försöka anpassa denna avgränsning till redan befintliga, naturliga gränser som exempelvis vägar och vattendrag. I vissa fall då ett byggnadsminne utgörs av flera byggnader som tillsammans formar en kulturhistorisk enhet kan det omfatta flera fastigheter (RAÄ, 2002). Detta innebär inte att fråga om fastighetsbildning bör tas upp, men skyddsbestämmelserna måste utformas i samförstånd med alla de berörda fastighetsägarna. I de fall ett markområde kring byggnadsminnet omfattas av skyddet skall en karta fogas till skyddsbestämmelserna, av vilken det framgår hur stort det skyddade området är (RAÄ, 2002). Även om området som skyddas av bestämmelserna sammanfaller med fastighetens gränser ska kartan biläggas för att försäkra att missförstånd undviks. I de fall det finns flera byggnader inom det skyddade området bör det markeras på en karta vilka byggnader som omfattas av skyddet och är det enbart vissa delar av en byggnad som berörs av skyddsbestämmelserna så bör detta tydligt markeras på en planritning Skyddets utformning Enligt RAÄ är det lämpligaste sättet att skydda ett byggnadsminne att i skyddsbestämmelserna meddela ett generellt förbud mot rivning, ombyggnad och annan väsentlig förändring av de delar av byggnadsminnet som ska skyddas (RAÄ, 2002). Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna tillstånd att ett byggnadsminne ändras i strid mot skyddsbestämmelserna (3 kap 14 KML). Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt den dokumentation som behövs. I anslutning till skyddsbestämmelserna bör även ges en hänvisning till 14 så att fastighetsägaren är medveten om att då särskilda skäl föreligger kan han få rätt till ändring av byggnadsminnet trots att det strider mot skyddsbestämmelserna (RAÄ, 2002). Länsstyrelsens tillstånd krävs alltid då åtgärder utförs som rör byggnadsminnets skyddade delar, undantaget mycket enkla reparationsåtgärder och rent underhållsarbete (SOU 2004:94). Är det endast byggnadens användningssätt som ändras, utan att fysiskt ändra själva byggnaden, krävs inget tillstånd. 7

14 Det är inte rimligt att låta ägaren till byggnadsminnet själv försöka avgöra vad som får och inte får göras genom en lista med mycket detaljerade skyddsbestämmelser (RAÄ, 2002). Om en förändring som ägaren vill göra då inte finns med i listan på förbjudna åtgärder kan det vara omöjligt att förhindra denna åtgärd, även om den minskar det kulturhistoriska värdet. Därför är det, som redan nämnts ovan, bättre att ha generellt formulerade skyddsbestämmelser och låta fastighetsägaren konsultera med länsstyrelsen om en viss åtgärd står i strid mot skyddsbestämmelserna eller inte. Är det å andra sidan viktigt att specifika detaljer på byggnaden skyddas, som exempelvis fasad- eller inredningsdetaljer bör till byggnadsminnesbeslutet fogas en lista över dessa detaljer Vårdbestämmelser Enligt 3 kap 2 KML ska länsstyrelsen i skyddsbestämmelserna ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden den inte får ändras. Förutom de ovan nämnda bestämmelserna som anger vad som inte får ändras med byggnaden ska det alltså även finnas bestämmelser som anger hur byggnaden ska underhållas och vårdas. Även vård och underhållsbestämmelserna bör utformas på ett generellt sätt för att säkerställa att länsstyrelsen får tillfälle att lämna råd och att underhållsarbetet sker med antikvarisk medverkan (RAÄ, 2002). Vårdbestämmelserna kan exempelvis uttryckas så att byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller, underhållsåtgärder som berör de delar av byggnaden som är skyddade skall utföras på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte minskar och underhållet skall ske med material och metoder som är anpassade till byggnadens egenart. Vad som utgör byggnadens egenart bör framgå i motiveringen till byggnadsminnesförklaringen. I de fall skyddsbestämmelserna omfattar en park, trädgård eller allé (oavsett om de är skyddade områden kring en byggnadsminnesförklarad byggnad eller om de i sig själva utgör en byggnadsminnesförklarad anläggning) bör det fogas en vårdplan till bestämmelserna ur vilken det framgår hur det löpande underhållet av vegetationen skall ske samt vilka delar som kan behöva förnyas och hur ofta detta skall ske (RAÄ, 2002). 8

15 Exempel på punkter som kan ingå i skyddsbestämmelser (RAÄ, 2002) Byggnaden får inte rivas eller flyttas. Ingrepp får inte göras i byggnadens stomme. Byggnaden får inte till sin exteriör byggas om eller på annat sätt förändras. Byggnadens planlösning får inte ändras. I de rum som markerats på bilagda planritningar får inte göras ingrepp eller ändring i fast inredning. I de rum som markerats på bilagda planritningar får inte göras ingrepp i eller ändring av fast inredning. Till fast inredning hör bl.a. dörrar och dörrfoder, fönster och fönsteromfattningar, taklister golv och kakelugnar Byggnaden skall underhållas så att den inte förfaller. Vård- och underhållsarbeten skall utföras på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte minskar. Underhållet skall ske med material och metoder som är anpassade till byggnadens egenart. Det område kring byggnaden som på bilagd karta avgränsats med streckad linje får inte ytterligare bebyggas eller på annat sätt förändras. Området skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende och karaktär inte förvanskas. Vid förändring av exteriören på byggnaden X* skall utformning, materialval och färgsättning anpassas till övriga byggnader. Samråd skall ske med länsstyrelsen. Parken/trädgården/allén det område som på karta tillhörande dessa föreskrifter avgränsats med streckad linje får inte (ytterligare) bebyggas eller på annat sätt förändras. Tillbehör till parken, såsom gångvägar, staket, trappor, skulpturer och flerårigt växtmaterial får inte flyttas, tas bort eller ändras. Området/parken trädgården/allén skall vårdas och underhållas på ett sådant sätt att (den ursprungliga) karaktären bevaras. Vård och underhåll skall ske enligt en särskild vårdplan. Länsstyrelsen lämnar råd ifråga om underhållet av byggnaden och vården av det kringliggande området. Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen enligt 3 kap 14 KML lämna tillstånd till att byggnadsminnet ändras i strid mot skyddsföreskrifterna. *) Avser en byggnad som inte representerar en del av byggnadsminnets kulturhistoriska värde, men som ligger inom skyddsområdet, varför åtgärder på exteriören kan påverka övriga byggnaders utseende och karaktär. 9

16 2.5 Ersättningsbestämmelser Enligt 3 kap 10 KML har ägare och innehavare till särskild rätt till fastighet rätt till ersättning av staten om skyddsbestämmelserna utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Denna ersättning får, om det är lämpligt, betalas ut med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden (3 kap 10 KML). Om skyddsbestämmelserna medför att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det. När fråga om ersättning väcks ska länsstyrelsen i första hand försöka få till stånd en frivillig uppgörelse med sakägaren om ersättningens storlek (15 KMF). Om ett beslut om byggnadsminnesförklaring tas mot ägarens vilja utan en klar ekonomisk uppgörelse har ägaren rätt till ekonomisk ersättning om skadan han lider överstiger en viss gräns (RAÄ, 2002). Om länsstyrelsen inte går med på ägarens ersättningskrav har ägaren rätt att få frågan prövad i domstol. När fråga väcks om byggnadsminnesförklaring får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att anmäla detta till länsstyrelsen inom viss tid, minst två månader, efter det att han fått ta del av föreläggandet (3 kap 11 KML). Den som inte anmäler anspråk på ersättning inom den utsatta tiden förlorar sin rätt till ersättning eller inlösen. Det är länsstyrelsen som beslutar om ersättning och inlösen. När ett avtal angående ersättning eller inlösen har ingåtts mellan staten och en sakägare fortsätter detta avtal att gälla även för den som senare förvärvar sakägarens rätt (3 kap 11 KML) Ersättningsbestämmelsernas bakgrund och tillämpning I början av 1970-talet skedde betydande förändringar i enskildas rätt till ersättning vid det allmännas intrång på deras mark (SOU 2004:94 s. 109). Den nya principen var att ersättning endast betalades ut för ingrepp som innebar att pågående markanvändning avsevärt försvårades. Tidigare hade det varit möjligt att få ersättning för s.k. förväntningsvärden. Bestämmelserna för ersättning i kulturminneslagen gör en uppdelning mellan de fall som medför rivningsförbud och de fall som i övrigt rör inskränkningar till följd av skyddsbestämmelser (SOU 2004:94 s.109). Enligt lagtexten kan alltså ersättning utgå i två olika fall: 1. Skyddsbestämmelserna innefattar ett rivningsförbud som ger upphov till en betydande försämring av fastighetsvärdet (betydande skada i lagtexten). 2. Skyddsbestämmelserna medför att den pågående markanvändning avsevärt försvåras. Kvalifikationsgränserna betydande skada, och avsevärt försvåras ska bestämmas utifrån en bedömning av värdet inom berörd del av fastigheten (SOU 2004:94 s.110). Berörd del av fastigheten innebär vanligtvis hela fastigheten. Undantaget från detta är vissa speciella fall, exempelvis då en ekonomibyggnad på en jordbruksfastighet åläggs med rivningsförbud utan att resten av fastigheten påverkas. För att berörd del av fastigheten ska vara mindre än hela 10

17 fastigheten i stadsmiljö måste fastigheten kunna delas upp i två eller flera tomter (SOU 2004:94 s ) Skyddsbestämmelserna innefattar rivningsförbud I det här fallet, när skyddsbestämmelserna innefattar rivningsförbud, har fastighetsägaren eller den som har särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning om skyddsbestämmelserna utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten (3 kap 10 KML). Med skada avses här en minskning av fastighetens marknadsvärde. Vad som utgör en betydande skada får avgöras från fall till fall men en riktlinje är att ägaren inte ska behöva tåla en skada större än procent av marknadsvärdet på den berörda delen av fastigheten (SOU 2004:94 s.110). För en småhusfastighet är det mycket sällan en skada av denna storlek uppkommer. Skulle skadan vara större än procent utgår endast ersättning för de kostnader som innebär att skadan är betydande. Ägaren får alltså bära en viss självrisk (SOU 2004:94 s.110) Skyddsbestämmelserna försvårar avsevärt pågående markanvändning Med pågående markanvändning avses här alla åtgärder som vidtas för att bibehålla den faktiska användningen av en byggnad eller anläggning som byggnadsminnesförklaras (SOU 2004:94 s.110). För en bebyggd fastighet har alltså ägaren, inom ramen för den pågående markanvändningen, rätt att bygga om och modernisera på fastigheten (RAÄ, 2002). Vanliga underhållsåtgärder ligger därmed inom ramen för pågående markanvändning. Åtgärder som är tillståndspliktiga, som exempelvis kräver bygglov, rivningslov eller dylikt, ligger normalt utanför ramen för pågående markanvändning. Dessa åtgärder medför alltså en förändrad markanvändning och är därmed inte ersättningsgilla (SOU 2004:94 s ). Att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras innebär att ägaren inte får någon ersättning för bagatellartade intrång (SOU 2004:94 s.111). Även här får bedömning göras för varje individuellt fall, men ägaren ska aldrig behöva tåla en skada som övergår 10 procent av värdet på den berörda delen av fastigheten. Vissa grundläggande vårdkrav gäller alltid oavsett om en byggnad är förklarad för byggnadsminne. Enligt 8 kap 14 i PBL ska en byggnad hållas i vårdat skick och underhållas så dess utformning och tekniska egenskaper i huvudsak bevaras. Underhållet ska anpassas till omgivningens karaktär och byggnadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt. Om byggnadsverket är särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, ska det underhållas så att de särskilda värdena bevaras (8 kap 14 PBL). Således finns det redan ett skydd i PBL för alla byggnader och speciellt för byggnader som är särskilt värdefulla ur bl.a. kulturhistorisk synpunkt. De kostnader som uppstår för en fastighetsägare för att uppfylla de vårdkrav som finns 11

18 angivna i PBL går det inte att få någon ersättning för (RAÄ, 2002). För att få ersättning krävs det att detaljerade skyddsbestämmelser medför att underhållskostnaderna hamnar på en högre nivå. När det gäller byggnadsminnen är det emellertid ofta så att de merkostnader som skyddsbestämmelserna medför kompenseras av ett ökat fastighetsvärde till följd av byggnadsminnesförklaringen. Det är endast i vissa speciella fall som skadan blir så stor att staten kan bli ersättningsskyldig, exempelvis då skyddsbestämmelserna och vårdbestämmelserna kräver att specifika dyra material ska användas för underhållet av byggnadsminnet eller då det krävs att ägaren underhåller ett fastighetsbestånd som han inte har nytta av (SOU 2004:94 s.111). Ett annat exempel är de fall då fastighetsägaren genom skyddsbestämmelserna förhindras att genomföra de effektiviseringar som krävs för att han ska kunna driva sin verksamhet vidare, och därför tvingas uppföra en ny byggnad för att kunna ha kvar verksamheten (SOU 2004:94 s.111). Det faktum att fastighetsägaren genom skyddsbestämmelserna förhindras ändra rumsindelningen eller planlösningen i en byggnad kan medföra att han inte kan utnyttja byggnaden på ett ekonomiskt optimalt sätt. Detta ses också som att skyddsbestämmelserna försvårar den pågående markanvändningen och berättigar därför ersättning enligt 3 kap 10 KML, om skadan överskrider kvalifikationsgränsen (RAÄ, 2002). När skyddsbestämmelserna medför att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras utgår ersättning för hela skadan, till skillnad mot fallen med rivningsförbud där fastighetsägaren genom självrisken kan få stå för en del av skadan (SOU 2004:94 s.111). 2.6 Bidrag I förordning (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård anges att statsbidrag, i mån av tillgång, får lämnas ut till bl. a. ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse och vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Vanligtvis beviljas bidrag på upp till 50 procent av de kulturhistoriskt motiverande överkostnaderna som exempelvis skyddsbestämmelser enligt KML kan medföra (Länsstyrelsen i Stockholms län, 2007). Vid vård av byggnadsminnen kan dock i vissa fall bidrag beviljas som täcker upp till 90 procent av överkostnaderna. Det är Riksantikvarieämbetet som fattar beslut om bidrag, eller länsstyrelserna efter ämbetets bemyndigande (SOU 2004:94 s.113). Den myndighet som beslutar om bidraget får även bestämma villkor för hur det skall användas, exempelvis antikvarisk medverkan, dokumentation och besiktning av byggnadsminnet. 2.7 Rätt att överklaga I 3 kap 19 KML finns bestämmelser om överklagande. Där anges att beslut fattade av länsstyrelsen angående byggnadsminnen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Tidigare var detta länsrätten i respektive län, men den 15 februari 2010 ersattes de 23 länsrätterna med 12 förvaltningsrätter som nu har tagit över länsrätternas fall (Sveriges domstolar, 12

19 2012). Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Beslutar länsstyrelsen att inte förklara en byggnad för byggnadsminns får detta beslut endast överklagas av Riksantikvarieämbetet (3 kap 19 KML). 13

20 3 Fallstudie 3.1 Metodbeskrivning För att hitta fall av byggnadsminnesförklaringar där ersättning utgått eller där byggnadsminnesförklaringen har överklagats har studier av rapporter från RAÄ, där statistik förs över byggnadsminnesförklaringar, genomförts. För att få hjälp med detta har även RAÄ kontaktats och 1:e antikvarie Jan Karlsson (anställd på RAÄ:s huvudkontor) har varit till stor hjälp. För att få information om fallen har arkivstudier utförts genom att studera beslut om byggnadsminnesförklaringar från länsstyrelserna och domar angående överklagade byggnadsminnen från länsrätterna (numera förvaltningsrätter). För att få tillgång till dokumentationen om byggnadsminnesförklaringarna har RAÄ:s bebyggelseregister använts. Bebyggelseregistret är tillgängligt från RAÄ:s hemsida och där finns dokumentation om de flesta byggnadsminnesförklaringar i landet. Domarna från de överklagade fallen fanns tillgängliga på RAÄ:s huvudkontor. I fallstudien har jag studerat sju stycken fall mer ingående. Det är två fall som rör ersättning, två fall där fastighetsägaren har överklagat byggnadsminnesförklaring och detta gått till domstol, ett fall där fastighetsägaren har överklagat att han nekats ändra byggnadsminnet i strid mot skyddsbestämmelserna, samt två vanliga fall där fastighetsägaren har varit överens med länsstyrelsen och varken krävt ersättning eller överklagat byggnadsminnesförklaringen vilket är fallet vid de allra flesta byggnadsminnesförklaringsbeslut. 3.2 Praxis rörande ersättning, 3 kap 10 KML Från statistiken för antalet nya byggnadsminnesförklaringar kan man se att det bildas mellan 22 och 28 byggnadsminnen varje år (RAÄ, 2010). Idag finns det över 2000 byggnadsminnen i Sverige (RAÄ, 2012), men det är i ytterst få fall som ersättning utgått till fastighetsägaren enligt 3 kap 10 KML. Mellan år 2005 och 2008 beslutades om 97 nya byggnadsminnen, i två av dessa fall utgick ersättning (RAÄ, 2010). Både dessa fall är från 2006 och de behandlas i fallstudien nedan. Anledningen till att så få beslut om ersättning har fattats är troligtvis att statliga bidragsmedel används för att genomföra byggnadsminnesförklaringar i samförstånd med ägare (RAÄ, 2010). 3.3 Praxis rörande överklagande, 3 kap 19 KML Det är endast ett mycket litet antal av länsstyrelsens beslut som överklagas (RAÄ, 2009). Detta beror troligtvis på att de flesta som ansöker om att göra ändringar på sina byggnadsminnen får tillstånd till det. Totalt mellan år 2000 och 2008 har 86 beslut som rör 3 kap i KML överklagats. De allra flesta av dessa utgörs av överklagande av beslut om ändring av byggnadsminnet i strid mot skyddsbestämmelserna, enligt 3 kap 14 KML. Mellan 2000 och 2008 fanns det 51 sådana fall. I fallstudien nedan redogörs för ett sådant fall 14

21 (kap 3.5.3). I fallstudien studeras även fall av överklagande som är betydligt ovanligare; överklagande av länsstyrelsens beslut att inte häva en byggnadsminnesförklaring, enligt 3 kap 15 KML. Det fanns bara 4 sådana fall mellan 2000 och 2008 och samtliga dessa överklaganden fick avslag i länsrätten. I fallstudien nedan ingår ett av dessa (kap 3.5.2). Det andra överklagandet som ingår i fallstudien innebär att fastighetsägaren vill att beslutet om byggnadsminnesförklaring undanröjs på grund av att det är formellt felaktigt (kap 3.5.1). 3.4 Fall där ersättning utgått Fallen nedan har valts för att de är två mycket ovanliga byggnadsminnesförklaringar i och med att ersättning har betalats ut till fastighetsägarna. Om inte annan källa anges så är all information nedan hämtad från länsstyrelsernas beslut om byggnadsminnesförklaring Stripa gruva Figur 1. Stripa gruva. Gruvlaven med sovringsverket i förgrunden. Lokalisering: Lindesbergs socken och kommun, Västmanland, Örebro län Berörda fastigheter: Guldsmedshyttan 7:10 och 7:59>1 Fastighetsägare vid tiden för byggnadsminnesförklaringen: Stripa Mineral AB (ägare till Guldsmedshyttan, 7:59>1) och Triconera AB (ägare till Stripa Mine Service AB och till Guldsmedshyttan 7:10) Sökande: Föreningen Larsbo Kalk & Stripa Gruvas Vänner Datum för väckt fråga om byggnadsminnesförklaring:

22 Datum för byggnadsminnesförklaringsbeslut: Historik Stripa gruva (figur 1.) är belägen vid Guldsmedshyttan som ligger ca 15 km norr om Lindesberg, i Lindesbergs kommun, Västmanland i Örebro län. Gruvan har bearbetats sedan medeltiden och kan spåras tillbaka ända till 1400-talet. Under vissa perioder har brytningen i gruvan varit nedlagd, exempelvis vid ett långt uppehåll mellan 1634 och Men i slutet av 1700-talet återupptogs driften och brytningen började ske i större skala. På 1800-talet slogs gruvan samman med andra gruvlag och 1868 bildades Stora Stripa Gruvbolag. På och 1940-talet byggdes gruvan ut och moderniserades med bland annat en ny lave, ett sovringsverk och ett anrikningsverk bildades Stripa Gruvaktiebolag och tog över gruvan. Under tiden för andra världskriget nådde verksamheten vid Stripa Gruva sin kulmen och som mest arbetade där 300 personer. På 1970-talet hade konkurrensen hårdnat och konjunkturen var vikande, vilket ledde till att skakbordsdelen av anrikningsverket lades ned. Stripa Gruva var en av Bergslagens sista järnmalmsgruvor i drift och sjunk- och flytanrikningen av styckemalm pågick fram till gruvdriften lades ned Efter nedläggningen av gruvan togs den över av Stripa Mine Service AB. De använde gruvan till forskning kring möjligheterna att använda bergrum till att förvara kärnavfall. Denna verksamhet pågick fram till Stripa Mine Service AB behöll sedan anläggningen och hade planer på att använda den för eventuell lagring av utfasat kvicksilver blev Stripa Mine Service AB ett helägt dotterbolag till Triconera AB övertogs anrikningsverket med tillhörande byggnader, samt större delen av markområdet kring gruvan, av Stripa Mineral AB. Fram till 2001 bedrev de en verksamhet med metallåtervinning ur slaggprodukter m.m. Vid tiden när frågan om byggnadsminnesförklaring väcktes, 11 november 2003, fanns det alltså två fastighetsägare. Stripa Mineral AB som ägare till merparten av gruvanläggningen: fastigheterna Guldsmedshyttan 7:59>1, och Triconera AB/Stripa Mine Service AB som ägare till Guldsmedshyttan 7:11. Länsstyrelsens motivering till byggnadsminnesförklaringen För att skyddas genom byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap 1 kulturminneslagen krävs det att byggnaden eller anläggningen är synnerligen märkligt genom sitt kulturhistoriska värde. Stripa gruva är en anläggning som har varit av avgörande betydelse för vårt moderna samhälles framväxt, både för Örebro län och för Sverige. Gruvans historia är bevarad genom gruvhål, byggnader och andra anläggningar och går därigenom att läsa av i landskapet kring gruvan. Gruvans prägel kommer främst från dess glansperiod, mellan 1930 till nedläggningen av gruvdriften 1971, denna period brukar inom svensk samhällshistoria kallas för den högindustriella perioden. Denna period har tidigare varit dåligt uppmärksammad i bevarandesammanhang och byggnader från perioden är underrepresenterade bland skyddade byggnader. Stripa gruva är en unikt bevarad gruvmiljö i och med att fortsatt verksamhet i gruvområdet även efter gruvdriftens nedläggning har bidragit till att man inte har skrotat eller sålt ma- 16

23 skinutrustningarna eller byggnaderna i samma utsträckning som vid andra gruvor i Bergslagen. Enligt Örebros länsstyrelse är Stripa en värdefull exponent för en modernistisk industriarkitektur. De monumentala huskropparna av betong genomkorsas av bandtunnlar i en funktionell enhet. Arkitektoniskt präglas anläggningen på ett tydligt sätt av funktionalismens formspråk med geometriska enkla grundformer och släta fasadytor med rader av enhetliga fönsterband. Genom att gruvanläggningens maskinutrustning har bevarats är Stripa viktig ur teknikhistorik synpunkt. I och med att gruvan är särskilt välbevarad och innehållsrik, och att den genom sitt stora teknikhistoriska värde saknar motsvarighet i Sverige, uppfyller Stripa kravet på att vara synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde. Därmed kan gruvan skyddas och bevaras som byggnadsminne. Skyddsbestämmelser Skyddsbestämmelserna meddelas av länsstyrelsen med stöd av 3 kap 2 KML. Länsstyrelsen meddelar skyddsbestämmelser för byggnaderna/anläggningarna (se karta nedan) 1-24, på fastigheterna Gulsmedshyttan 7:10 och Guldsmedshyttan 7:59>1, Lindesbergs kommun: Byggnader och övriga anläggningar 1-24, får inte flyttas eller rivas, vare sig till sin helhet eller delar därav. Byggnader och övriga anläggningar 1-24, får inte byggas till, byggas om eller på annat sätt förändas till sin exteriör. Byggnadernas/anläggningarnas 1-3, 5-8 och 10-24, fasta inredning får inte borttagas, flyttas eller på annat sätt förändras. Till fast inredning räknas bl.a. maskiner och produktionsutrustning. I byggnaderna/anläggningarna 1-3, 5-8, 10-24, får planlösningen inte ändras. Byggnaderna/anläggningarna 1-24, skall underhållas så att de inte förfaller. Vård- och underhållsarbeten skall utföras på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte minskar. Underhållet skall ske med material och metoder som är anpassade till byggnadernas/anläggningarnas egenart. Länsstyrelsen beslutar även att följande skyddsbestämmelse, enligt 3 kap 2 andra stycket KML, ska gälla för det område som på den bilagda kartan (figur 2.) avgränsats med heldragen linje: Området får inte ytterligare bebyggas, förses med fasta anläggningar eller på annat sätt förändras. Området skall hållas i ett sådant skick att anläggningarnas utseende och karaktär inte förvanskas. 17

24 Figur 2. Karta över byggnadsminnet Stripa gruva. Upplysningar som givits i beslutet Länsstyrelsen lämnar råd i fråga om underhållet av byggnader och anläggningar. Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen enligt 3 kap 14 KML lämna tillstånd till att byggnadsminnet ändras i strid mot skyddsbestämmelserna. Sådana särskilda skäl kan vara åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa anrikningsverkets drift. Enligt 3 kap 21 KML gäller beslutet om byggnadsminnesförklaring omedelbart även om det överklagas. 18

25 Ersättning Beslut om ersättning I byggnadsminnesbeslutet anges att länsstyrelsen beslutat att med stöd av 3 kap 10 KML betala ut en ersättning på kronor till Stripa mineral AB. Ersättningen skall utgå för det intrång som skyddsbestämmelserna medför för fastigheten Gulsmedshyttan 7:59>1. Grund till ersättning Skälen som länsstyrelsen anger för utbetalning av ersättning är att skyddsbestämmelserna medför att Stripa Mineral AB inte får ta bort och sälja de maskinutrustningar som finns i den byggnadsminnesförklarade anläggningen, eftersom de utgör fasta inventarier. Stripa Mineral AB förlorar därigenom försäljningsinkomsten som maskinutrustningarna kunnat inbringa. Baserat på en utförd värdering av maskinutrustningarna bedömer länsstyrelsen att ett rimligt ersättningsbelopp är kronor. Upplysning som givits i beslutet Enligt 3 kap 21 KML kan länsstyrelsens beslut om ersättning inte överklagas. Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen inom ett år från det att han fått del av länsstyrelsens beslut. (OBS! Fastighetsdomstolen ersattes år 2011 av mark- och miljödomstolarna.) Prövningsprocessen Efter att frågan av byggnadsminnesförklaring väckts fördes överläggningar mellan fastighetsägarna, Lindesbergsmuseum och Riksantikvarieämbetet angående förutsättningarna för en byggnadsminnesförklaring. Stripa Mineral AB förklarade sig vara positiva till en byggnadsminnesförklaring om de får ersättning för de inskränkningar som uppkommer i och med att skyddsbestämmelserna förhindrar försäljning av maskinutrustningar. Den andre fastighetsägaren, Triconera AB, vill överlåta fastigheten till en ny ägare som har till syfte att förvalta den för bevarande ändamål innan byggnadsminnesförklaring sker. Lindesbergs museum har i samråd med länsstyrelsen (under ) utrett hur stora kostnader nödvändiga reparationer på byggnaderna kan medföra, utfört en fastighetsvärdering och en värdering av maskinutrustningar som hör till Stripa Mineral AB. Värderingen av maskinutrustningar utfördes i december 2005 av Ale Bergkonsult AB. Bolaget värderade utrustningarna till ett försäljningsvärde av ca kronor. Stripa Mineral AB ansåg att detta försäljningsvärde var för lågt och yrkade på en ersättning om kronor. De skulle i så fall gå med på att överlåta fastigheten till en ny ägare, som skulle ha till syfte att förvalta den för bevarande ändamål, utan kostnad. Detta yrkande skedde vi en överläggning Triconera AB meddelar att de godtar en byggnadsminnesförklaring om beslutet innehåller ett förbehåll om att det skall återkallas ifall det inte kan ske någon överlåtelse av bolagets fastighet till Lindesbergs kommun eller till ett av kommunen ägt bolag. 19