OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 7 Blitzkrieg

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 7 Blitzkrieg"

Transkript

1 OM FIENDEN KOMMER Michael Tamelander Del 7 Blitzkrieg Michael Tamelander 1

2 Richmond London, fredagen den 30 augusti. Det verkade som om London valt just denna dag att slutligen gripas av panik. Ända sedan invasionsdagen hade en stadig ström av människor lämnat huvudstaden. De flesta hade begivit sig till vänner eller släktingar som bodde i Midlands, Wales eller Skottland; andra hade sökt sig mot hamnarna i väster, för att där försöka hitta ett fartyg som kunde ta dem till Kanada eller Amerika. Men detta hade bara varit försmaken av vad som komma skulle. Nu hade det senaste dygnets händelser fått denna ström att öka till en flodvåg. Såväl de centrala delarna av London, som förstäderna, fylldes av människor som beslutat att det var bäst att ge sig av medan det ännu fanns tid. De första att få känna på denna flodvåg var de norr- och västgående järnvägsstationerna. Dessa belägrades av upphetsade och rädda människor, som pressade sig in på perrongerna för att finna plats på något av tågen. Polisen insåg snart att situationen var dem övermäktig och man tvingades sätta in hemvärnsenheter för att återställa ordningen. När de flyende så småningom förstod att det inte längre var realistiskt att försöka ta sig ut med tåg, påbörjades en regelrätt folkvandring längs alla vägar som ledde ut ur staden. De människor som bodde på norra sidan Themsen kunde välja en av de många trafikleder som ledde norrut eller västerut, men för dem som bodde på den södra sidan var situationen betydligt värre. För att ta sig ut ur staden var flyktingarna antingen tvungna att korsa broarna mellan centrala London och Battersea, eller att först ta sig västerut, till Kingston eller Richmond, och korsa floden där. Eftersom strömmen av flyende blev allt stridare, började militären att se faror i att så många människor var i rörelse över broarna speciellt som man var i färd med att uppföra en rad försvarspositioner på bägge sidor av floden och då samtliga övergångar redan var minerade och förberedda för sprängning. Vid middagstid stoppades all flyktingtrafik över de centrala broarna och den allt desperatare människoströmmen dirigerades västerut. Louise och Debbie hade givit sig av tidigt samma morgon i sällskap med unge Kevin Haslam, och hade därför klarat den inledande etappen av resan relativt väl. Även om de tvingats vänta i över en timme på att få korsa Themsen vid Battersea, hade de hunnit över innan militären stoppade trafiken, och de hade passerat genom Wandsworth och sedan Richmond innan flyktingskarorna från de sydöstra förstäderna anlänt och gjort all rörelse omöjlig. Men därefter inne i Kingston fastnade de i den tilltagande trängseln och kom nu varken framåt eller bakåt. Louise suckade och slog irriterat mot ratten med fingrarna. Kevin satt bredvid henne; Debbie i baksätet. Det molntäcke som envist legat över södra England och Kanalen de senaste fyra dagarna, hade försvunnit och luften var stekande het något 2

3 som knappast förbättrades av att Donalds Rover-38 var lackerad helt i svart. Jösses, muttrade Louise. Med den här farten kommer vi ju inte ens ut ur London. Hennes make hade haft rätt när han sagt att det skulle strömma in förstärkningar till huvudstaden. Skälet till att bilkön stod stilla var att en armékolonn korsade vägen några hundra meter längre fram och militärpoliserna vägrade att släppa förbi civilisterna förrän soldaterna passerat. Ta slut någon gång då, stönade Louise och såg hur ett monster med kanontorn dundrade förbi framför de köande bilarna. Vi vill gärna vara framme i Bath innan det blir mörkt, ropade hon efter stridsvagnen. Soldaten i tornet log och vinkade åt henne. De ser i alla fall självsäkra ut, sade Debbie. Hon satt med benen brett isär; händerna vilade över magen nästan som om hon var rädd att någon skulle försöka stjäla den. Louise gav henne ett snabbt ögonkast. Soldaterna menar du? Ja. Hoppas bara att de har anledning till det. De senaste rapporterna från fronten har ju knappast varit lysande. Synen av soldaterna fick Louises tankar att återvända till föregående kväll och de tilldragelser som utspelat sig innan hon skilts från Donald. De hade försonats något: så gott de nu kunde med tanke på den spänning som rådde mellan dem. Kvällsnyheterna hade avslöjat att tyskarna tagit Eastbourne och nu stod endast några kilometer från Royal Tunbridge Wells och Maidstone. Donalds tidigare övertygelse, att armén skulle kasta fienden i havet, hade minskat för var timme. Jag är faktiskt lättad att du reser till Bath, hade han sagt. Det går inte alls som jag trott. De har breddat sitt brohuvud ytterligare mellan Eastbourne och Maidstone. Fortsätter de med den här hastigheten har de nått förstäderna inom fyra till fem dagar. Så nu är du plötsligt glad att jag far? Ja. Och vart tog din tidigare tillförsikt vägen? Donald suckade och gned sig i ögonen där han satt vid matbordet. Den försvann med Churchill. Som så mycket annat försvann med honom. Jag undrar om hans död också var vår dödsstöt. Englands, menar du? Just det. Så illa kan det väl inte vara. Jag vet inte det. Vi står utan allierade. Vi borde ha satt oss vid förhandlingsbor- 3

4 det medan det ännu fanns tid. Och amerikanerna? Med idioten Kennedy i London. Han ser hellre att USA går i krig på Hitlers sida. Louise behövde inte fråga vad Donald menade. Hon visste att Joseph Kennedy, den amerikanske ambassadören i London, var välkänd för sina anti-brittiska åsikter. Men han är ju endast en representant, invände hon. Nog förstår president Roosevelt hur illa det håller på att gå för oss? Det enda USA har att hjälpa oss med är krigsfartyg. De skulle kunna ta över bevakningen av atlantkonvojerna, eller basera örlogsfartyg på Island eller på Nordirland. Då skulle vi få loss fler fartyg. Men för detta behövs ett kongressbeslut och isolationisterna kommer att motsätta sig alla inblandningar i Europa. Och med det amerikanska presidentvalet i november Roosevelt vågar helt enkelt inte göra något som kan oroa väljarna. Dessutom är det i första hand marktrupper vi behöver inte fartyg. Det skulle ta månader att föra amerikanska trupper över Atlanten. Men inte kan det väl vara över redan? Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Faktum är att det mesta jag försökt spekulera om har visat sig fel. Premiärministerns bortgång kan emellertid vara oss till gagn i ett avseende. Hur då? Vrede. Vad menar du? När jag gick hem nu ikväll när jag tittade på löpsedlarna och lyssnade på folk ute på gatan hörde jag hur man använde ord som att hämnas Churchill, och att ge igen för den oförrätt som åsamkats oss. Hans död var ett slag mot det brittiska folket personligen. På ett underligt sätt tror jag faktiskt att den har höjt vår moraliska motståndskraft. På samma sätt som att kungen vägrar lämna London? Ja. Om kungafamiljen litar på att armén ska driva tillbaka tysken, då gör folket det också. De flesta av dem i alla fall. Jag hörde sägas att man förbereder en evakuering av kungafamiljen till Kanada. Nej, det tror jag inte. Inte ännu i alla fall. Om det blir värre måste han fara, för det vore katastrof om han föll i fiendens händer, men det är för tidigt ännu. Vad skulle de göra med honom? Tyskarna? Ja. Vet inte. Låsa in honom. Använda honom som en gisslan vid kommande förhandlingar, antar jag. Frågan gäller inte så mycket vad de kan göra om de tar honom, 4

5 som vad vi själva kan göra om han fortfarande är fri. Kungen är landets officielle regent. Han skulle kunna sätta upp en exil-regering i Kanada eller, troligare, på Bermuda. England skulle kunna fortsätta striden från kolonierna. Så länge kungen är fri, kan de inte tvinga oss till kapitulation. Då är det modigt av honom att stanna här i London. Ja. Han må ha problem att uttrycka sig vår regent, men mod det saknar han inte. Jag tycker det krävs Louise rycktes ur tankarna när kön plötsligt rörde sig. Vägen framför dem var för ett ögonblick tom på korsande trafik och militärpoliserna vinkade åt dem att passera. Det dröjde emellertid inte många minuter förrän de satt fast på nytt. Denna gång var det en kolonn med artilleripjäser som skulle förbi. På detta sätt fortsatte det tills de någon gång runt middagstid lämnade Kingston bakom sig och kom ut på vägen mot Esher. Denna förändring var speciellt välkommen för Debbie de befann sig nu i öppnare områden som här fick en chans att lämna bilen för att uträtta sina behov. I hennes långt framskridna graviditet hade hon svårare än de övriga att hålla tätt, och Louise hoppades innerligt att resan nu skulle gå fortare. Men så blev det inte. Plötsligt packades vägen framför dem av flyktingar: personbilar, hästkärror, cyklister, några mopedister och motorcyklister, men mestadels folk som gick till fots en del med sina få tillhörigheter i ryggsäck eller väskor, andra med små kärror. Fotgängarna begagnade sig av vägens vänstra sida, medan de snabbare befann sig på den högra. Då även cyklister klassade sig själva som snabbare, innebar detta förhållande att den strida strömmen kröp fram i en hastighet som gjorde det närmast omöjligt att köra på annat än lägsta växel. Vid några tillfällen hämmades strömmen av mötande trafik stabsbilar, motorcykelordonanser, eller civila fordon som av någon anledning färdades i motsatt riktning men annars tycktes alla vara på väg västerut. Louise slogs plötsligt av tanken, att för en gångs skull styrdes alla dessa personer av ett och samma motiv. I denna till synes oändliga orm av trötta, rädda, irriterade och resignerade människor, fanns inga politiska åtskillnader. Ingen brydde sig om vem som var konservativ eller liberal, rojalist eller hade vänstersympatier; ingen frågade sig vem som var katolik eller protestant. Rik som fattig traskade de alla på, sida vid sida, med ett enda mål för ögonen: att komma så långt som möjligt från den framryckande fienden. Jag trodde inte ens att det fanns så här mycket människor, fnös Kevin, när Louise tvingades bromsa in för att inte köra på en liten pojke som plötsligt ledsnat på trängseln och tagit ett oförsiktigt steg ut framför bilen. Kan de inte hålla sig på sin sida, för helvete. 5

6 Det var inte endast den låga hastigheten som var ett problem. Många av de människor som gick till fots bankade på bilens rutor och bad att få åka med dem. De flesta nöjde sig med att vädja och återtog sedan sin vandring; andra var mer enträgna. Louise tackade i sitt stilla sinne Debbie för att hon varit så förståndig att hon bett att Kevin skulle få åka med dem, men inte ens hans närvaro kunde hindra att känslorna tidvis svallade. Vid ett tillfälle dunsade det i plåten då någon kastade en sten efter dem. Kort därpå skrek Debbie till när en man som blivit avvisad slog en spricka i en av bakrutorna med sin käpp. Jag ska ge den djäveln, morrade Kevin och tecknade åt Louise att stanna. Nej! Louise fortsatte framåt vägen. Kliver vi ur kommer de stormande hela bunten. Så länge vi är i rörelse är det ingen fara. Kevin andades häftigt och stirrade framför sig. Hans ungdomlighet tålde inte smädelser av det slag de nu blev utsatta för, men Louise förstod farorna med att stoppa fordonet. De ser att vi bara är tre i bilen, sade hon. Jag tror att det är det som är problemet. Snälla Louise, vädjade Debbie. Släpp inte in någon av dem. Var inte orolig, vännen det ska vi inte. Men det blev värre sedan de passerat Esher, för här var flyktingströmmen om möjligt ännu tätare. En man som ville få plats i bilen inte bara för sig själv, utan även för sin fru och son ställde sig framför fordonet, och flyttade sig inte förrän Louise var nära att köra över honom. En annan hoppade upp på fotstödet och åkte snålskjuts tills Kevin slog upp dörren och fick honom att falla på alla fyra i gruset. Djävla idiot, ropade unge Haslam, som nu fått lite av sin sårade stolthet upprättad. Men den fick så han teg, eller hur? Ja, muttrade Louise och såg lättat hur vägen blev mer eller mindre tom på fotgängare. De hade kommit ut på en av de sträckor där den hjulburna trafiken kunde öka hastigheten, men Louise visste att det endast var för en kortare stund. Snart skulle de befinna sig i trängseln på nytt. Ett hundratal meter framför dem upptäckte hon en ensam kvinna som gick längs vägen. Kvinnans enda packning var en kofta och en liten väska som hon hade kastat över axeln. Louise fattade ett plötsligt beslut: Jag tänker stanna och fråga om den där kvinnan vill följa med oss. Vad? Kevin rynkade pannan. Varför då? Om folk ser att bilen är fullsatt, kommer de att låta oss vara ifred. Här kan vi stanna. När vi når nästa folksamling sätter det igång på nytt. Kevin grimaserade utan att svara. Okay. Louise kastade en snabb blick bakom sig där Debbie satt med armarna korsade framför sin stora mage. Deborah du bestämmer, men snabbt. 6

7 Kvinnan var nu alldeles framför dem. Strax skulle de har passerat henne. Jag vet inte, tvekade Debbie. Bestäm dig. De passerade den gående. Louise såg att det var en kvinna några år yngre än hon själv. Ta med henne, sade Debbie. Okay. Louise bromsade och bilen stannade ett tjugotal meter ifrån kvinnan. Först såg hon förvånad ut, sedan förstod hon vad saken gällde och sprang fram mot dem. Kevin öppnade dörren. Vill du åka med? frågade han utan att förråda alltför stor entusiasm. Hon såg först misstänksamt på honom, men upptäckte sedan att de båda andra var kvinnor. Vart ska du? frågade Louise. Winchester. Det finns plats om du är intresserad. Självklart! Tack, snälla. Hon öppnade bakdörren och Debbie började böka undan det bagage hon hade bredvid sig i baksätet. En del av det lyftes över så att Kevin fick ha det vid fötterna i framsätet. Resten stuvades om i bak så att deras nya medpassagerare kunde ta sig in. Strax därpå var de åter i rörelse. Jag hoppas att du inte sitter obekvämt, sade kvinnan till Debbie som nu satt med delar av bagaget i famnen. Låt mig ta lite av det. Trots Debbies protester flyttade hon över det mesta så att det hamnade i hennes egen famn. Inte långt kvar? frågade hon och nickade mot Debbies stora mage. Debbie skakade på huvudet. En månad skulle jag tro. Jag är så tacksam att jag får åka med en bit, sade den nya passageraren. Det är långt till Winchester. Åtminstone om man går till fots. Jag heter Corinne Masterson. Louise Carruthers, sade Louise. Mina reskamrater här är Kevin Haslam och Deborah Johnson. Winchester, sa du? Själva är vi på väg till Bath. Om du vill kan vi släppa av dig någonstans mellan Basingstoke och Andover? Åh, det vore underbart. Kommer du från London? Nej, Sevenoaks. Strax därpå var de åter inne bland flyktingarna. Ensamma män eller kvinnor, mammor med sina barn, äldre par som lastat sina värdefullaste ägodelar på små kärror och förtvivlat kämpade för att hålla takten i den långa strömmen av flyende. Där fanns även soldater många med lättare skador. Det verkade som om de var på väg 7

8 bort från fronten. Louise lämnade för ett ögonblick flyktingströmmen åt sitt öde och kastade en blick på den nya passageraren genom bakspegeln. Corinne Masterson hade långt rött hår som hängde ned över axlarna, en ganska bred mun som verkade ha nära till leende och ögon som avslöjade intelligens. Hennes ljusa klänning bar spår av damm och svettfläckar någonting som var förståeligt i den kvävande hettan. Kvinnan upptäckte att hon var betraktad och mötte Louises blick i spegeln. Varför tog ni egentligen upp mig? frågade hon. Louise dröjde med svaret, men tyckte inte att det fanns något skäl att dölja den egentliga orsaken. Folk såg att vi bara var tre och försökte tvinga sig med oss, sade hon. Vi tyckte det var bäst om vi blev fyra. Smart, nickade Corinne från baksätet. Och tur för mig. Tur att du var ensam därute på vägen, sade Louise. Annars hade vi inte vågat stanna. Det hade inget med tur att göra. Sist de anföll gav jag bara tusan i alltihop och gick vidare. Om jag inte gjort det hade jag fortfarande befunnit mig i hopen. Anföll? Louise kastade en ny blick i bakspegeln. Vilka anföll? De tyska flygplanen. Har ni inte blivit utsatta för det ännu? Jösses, nej. Du menar att de skjuter på civila? Corinne fnös. De skjuter på allting. Det är därför det bildas såna här luckor. När planen anfaller dyker folk i skydd. Sedan ligger de en stund och väntar för att vara säkra på att flygmaskinerna försvunnit. Jag har blivit anfallen fyra gånger sedan jag lämnade Sevenoaks. Sist jag hörde dem komma var jag så trött på det att jag inte brydde mig om att söka skydd. Jag gick bara vidare. Vansinne, muttrade Kevin. Om man blir beskjuten måste man ta skydd. Jag är inte helt säker på det. Corinne såg ut genom fönstret. De kan ju inte gärna sikta på enskilda personer, utan jag tror att de helt enkelt brassar på i riktning mot vägen. Risken att träffas är inte mycket större om man fortsätter än om man springer ut på ängarna vid sidan om. Och du klarade dig? frågade Debbie som storögt stirrade på den nya passageraren. Nja de sköt inte, svarade Corinne. Det måste ha varit våra egna plan. Men det är ju fruktansvärt, sa Debbie. Får de verkligen skjuta på vanligt folk? Corinne ryckte på axlarna. Vad vet jag. Kanske inte. Jag tror inte att den där Hitler bryr sig om det i vilket fall. Dessutom är det nog fordonen de är ute efter, inte folket i dem. Armén använder ju civila bilar. Tyskarna ser nog inte skillnad där uppifrån. De smälte informationen under några minuters tystnad. Hastigheten hade åter 8

9 krympt; folkströmmen blivit tätare. Hur går det, Debbie? frågade Louise. Bra. Jag har lite värk i höften, men det hade vi ju räknat med, eller hur. Hoppas det inte blir värre bara. Corinne började tala med Debbie om hennes graviditet. Louise var tacksam, för det avledde vänninans tankar från den besvärliga färden. Är vi inte framme i Cobham snart? frågade hon. Kevin sänkte blicken mot Debbies Michelinkarta. Medan Louise körde var det han som var navigatör. Det borde vi vara, sade han. Med den här jäkla kryphastigheten får man ju ingen känsla för avstånden. Om de ändå inte plockat ner alla skyltar. Louise grymtade instämmande. Redan i slutet av maj medan evakueringen från Dunkerque var i full gång hade myndigheterna beslutat att landets alla vägskyltar skulle plockas ned, alla milstolpar dras upp, och alla namn på gator, järnvägsstationer och byar förstöras. Syftet var att försvåra för tyska fallskärmssoldater, men nu verkade det som om åtgärden bara slog tillbaka mot dem själva. Jag såg en familj längre bak, som hade blivit bestulen på sin bil, muttrade Corinne. Några karlar hade helt sonika slitit ur ägarna och tagit den. Förskräckligt, sade Debbie. Folk har blivit vansinniga. Nej. Corinne skakade på huvudet. Krig är vansinnigt folk bara rädda. Hastigheten i kön krympte ytterligare. Till slut var de tvungna att stanna. En militärpolis med röd skärmmössa och käpp gick från bil till bil och gav korta direktiv till förarna. Louise vevade ned sin sidoruta. Vad händer? Vart är ni på väg, mam? Guildford. Nå, ni kan inte längre fortsätta på den här vägen. Broarna vid Cobham har blivit förstörda så ni kommer inte över Mole. Sväng vänster här framme. Han pekade med armen. Kör i riktning mot Epsom. Sedan tar ni av söderut tills ni når Leatherhead. Där kan man ta sig över. Åtminstone vad jag vet nu. Han knackade på biltaket med sin käpp och fortsatte till bilen bakom dem. Milde himmel!, utbrast Louise. Klockan är snart ett och vi har inte hunnit ut ur förstäderna ännu. Inrikesdepartementet, London, fredagen den 30 augusti. Donald Carruthers satt och stirrade på en oändlig mängd siffror och tabeller när hans avdelningschef, Ian Farrar, stormade in genom dörren. Normalt brukade Donald 9

10 anse Farrars uppdykande som en källa till irritation, eftersom det som regel innebar mer arbete. Just vid detta tillfälle såg han emellertid avbrottet som välkommet. Han hade suttit och stirrat på blanketterna i kanske tjugo minuter siffror som folket under honom kontrollerat, och som han nu skulle kontrollera innan papperen skickades vidare till folket ovan honom för ytterligare en kontroll utan att egentligen se vad de innehöll. Hans primära tankar gällde Louise och hennes våp till väninna, som tagit hans Rover och sedan några timmar tillbaka befann sig någonstans på vägarna mellan London och Bath. Han visste att det var bäst som skett. Tyskarna ryckte allt närmare, och ingen visste vad som kunde inträffa den närmaste veckan. Men oron hade redan slagit klorna i honom. Allt kunde hända i kaoset ute på vägarna. Jag är rädd att vi har ett litet problem här, Carruthers, sade Farrar och satte sig på stolen intill dörren. Hur går det? frågade han och nickade mot papperen på Donalds bord. Jo vars Vad jag egentligen ville tala med er om är de här G4:orna, avbröt Farrar och kliade sig på näsan. De gick ju iväg för några dagar sedan som ni ju vet. Donald nickade. G4 var beteckningen för Utrymningsplan, Inkvartering och Besiktning av Fastighetsbeståndet. Det var dessa som Donald och ett större antal tjänstemän arbetat med de senaste månaderna. De hade varit så gott som färdigställda då tyskarna komplicerade alltihop genom att invadera, och några dagar tidigare hade man i ilfart skickat ut dem till berörda orter. Nu är det dessvärre så Farrar tog av sig sina runda glasögon och plockade upp en näsduk ur västfickan. Vi har ju det här med Hoggan, ni vet att han bara gått upp i rök och allt det där. Det är ju inte riktigt ja Farrar putsade glasen noga. Donald misstänkte att han varit lite förhastad med att betrakta sin chefs uppdykande som välkommet, för dennes oförmåga att få ur sig vad saken gällde skulle med största säkerhet leda till någon typ av problem för avdelningssekreterare Carruthers. En av Donalds kolleger, Niles Hoggan, hade avvikit från sin tjänst två dagar tidigare. Ingen visste vart han tagit vägen, men få trodde att han var kvar i London. Faktum var att minst hälften av personalen redan givit sig av delar av departementet var under förflyttning till Liverpool men denna evakuering ingick i den så kallade svarta förflyttningen och var beordrad. Hoggan däremot, hade helt sonika övergivit sin post. Om han bara hade gjort klart sina uppgifter innan Farrar satte tillbaka glasögonen på näsan. Nåja. Inte mycket att göra åt nu, tyvärr. Vad är det egentligen som hänt, sir? Jo, ni förstår för några timmar sedan fick vi ett il-telegram från valkretsen Hayward's Heath och Lindfield. Farrar plockade fram en stor cigarr och sökte efter 10

11 sina tändstickor. De har inte fått sin G4, förklarade han. Jisses! Donalds byråkratiska hjärna kunde omedelbart föreställa sig vilket tumult som skulle utbryta i valkretsen då utrymningen väl inleddes. Hayward's Heath och Lindfield? mumlade han. Och när ska deras evakuering börja? Den började imorse. Allt i enlighet med tidigare order från sydöstra civilförsvarskommissarien. Jösses! Minst sagt. Farrar fick fyr på sin cigarr. Han visste att Donald avskydde dessa, varför han fann tillfället passande att tända en. Och som ni kanske vet evakuerades sydöstra civilförsvarshögkvarteret från Tunbridge Wells igår, så vi har ingen hjälp att vänta från det hållet. Nej, sir. Allt kan sammanfattas i ett enda ord, sade Farrar. Kaos. Han gav sin underlydande ett glädjelöst leende. Vilket är vad allting handlar om just nu. Kaos i regeringen; kaos inom civilförsvaret; kaos i kanalen och kaos i Kent och Surrey. Hela systemet håller på att bryta samman. Sjötransporterna till London har nästan avstannat och järnvägarna behövs för att flytta trupper. Det råder fullständig anarki på alla järnvägsstationer. Ja, kanske inte på Waterloo och de andra som leder mot fronten, men Euston, King's Cross, Victoria trupper in, civilister ut; polisen och hemvärnsgubbarna har ett helsicke att förhindra att trafiken övergår i regelrätta upplopp. Den enda station som fungerar relativt friktionsfritt just nu är Paddington, eftersom militären spärrat av området och vägrar att släppa in några civilister. Men det verkar inte vara någon större nytta med det, för tyskarna har fått in några fullträffar på järnvägen mellan West Drayton och Slough, så för närvarande kommer inga tåg igenom. Och snart börjar livsmedelsförråden sina. Det är illa, sir, instämde Donald. Och vägarna som leder västerut och norrut är fulla av flyktingar som lämnat sina hem precis som i Frankrike. Varför kan de inte göra som de blivit tillsagda och stanna där de är? Donald tänkte på Louise. Jag antar att flykt är en naturlig reaktion, sir. Farrar blängde på honom. Nå, där har ni kanske rätt, muttrade han. Och jag avundas inte dem som blev kvar bakom linjerna. Av den knapphändiga information som sipprat ut det senaste dygnet att döma, har lag och ordning kollapsat helt i Kent, och matsituationen kommer att återupprättas först sedan tyskarna tar hand om det. Och det lär vi knappast tillåta dem, eller hur? Nej, sir. Värst av allt är emellertid Churchills död. Winnie var vår hjärna. Farrar rynkade pannan, funderade några sekunder och ändrade sedan sitt påstående: Nja, kanske 11

12 inte hjärnan, men han var skalet som höll hjärnan på plats. En stark ledare runt vilken alla även pöbeln på vänsterkanten kunde sluta upp. Anthony Eden? Han fnös. En tvålfager kvinnotjusare, ja men nationell ledare? Donald valde att inte kommentera. Och den fördömde Hoggan. Jag antar att ni vet att han var liberal? Det var både en fråga och Farrars förklaring varför Hoggan flytt sin kos. Nej, sir, ljög Donald, men han ändrade sig omedelbart när han insåg att svaret kanske inte var det mest kompetenta. Jag menar, tvekade han. Man har ju snappat upp ett och annat ja, folk talar ju, eller hur. Det gör de, Carruthers. Det gör de. Hur som helst för att återgå till vårt privata problem. Farrar sög på sin cigarr. Efter vad jag hört från en ja, inofficiell källa, fortsatte han, så har ytterligare två brittiska divisioner nu satts in i strid. Med lite tur så kommer inte fienden längre, och om några dagar kanske vi till och med kan pressa honom bakåt. Om inte nyzeeländarna hade släppt efter vid Faversham, han fnös och blåste rök mot Donald, så hade tysken inte ens kommit så här långt. Det ryktas också att flera slagskepp är på väg. Egentligen är evakueringen av Hayward's Heath antagligen överflödig, men Han ryckte på axlarna. Det är ju inte jag som bestämmer de där sakerna och ordern har ju redan givits. Och den här G4:an, sir? undrade Donald och blåste lite försiktigt undan röken som låg tät över bordet, den ingick i Hoggans uppgifter? Både rätt och fel. Farrar grinade. Det gör den fortfarande. Ni menar har den inte ens lämnat avdelningen? Nix. Det har den inte. Det är därför jag kommer till er. Till mig? Donald stirrade på Farrar; kände att samtalet höll på att ta en mycket oroväckande riktning. Jag har inget med den valkretsen att skaffa. Donald, käre vän, som situationen ser ut just nu är ni den ende som jag både litar på och kan avvara. Jag vill att ni kör ner till Hayward's Heath och överlämnar den fördömda G4:an personligen. Innan det går alldeles åt pepparn därnere. Men, sir Donald visste inte vad han skulle hitta på för undanflykt. Han såg ned mot papperen framför sig. Vem ska då Äsch. Farrar viftade undan hans protester. Det där kan ni fortsätta med imorgon. Eller ännu bättre har ni hittat några grodor i dem ännu? Donald skakade på huvudet. Han hade ju inte ens börjat. Det kan jag inte påstå, svarade han. Utmärkt. Då sätter ni ert namn under och så sänder vi dem vidare. Han drog ett djupt bloss och skickade en ny rökdunst mot Donald. För nog vill ni väl hjälpa mig med det här? Donald var på vippen att fortsätta sina protester, men någonting i Farrars sista 12

13 mening hejdade honom. Låg det en underton av hot i orden? Jovisst, sir, svarade han. Självklart. Men det finns ett litet problem. Vad? Louise ja, min fru, tog bilen imorse. Hon och en väninna till henne har åkt till Bath. Aha. En rynka dök upp mellan Farrars ögonbryn. Det var värre. Tycker ni inte att ni har bättre användning för bilen än er fru? Jag har nog användning för båda, sir, svarade Donald i ett försök att vara lustig. Farrar missade poängen. Äger ni två bilar? Nej, bara en jag menar Ni menar att er fru är i större behov av bilen än ni själv? Inte direkt, men ja. Ni kanske inte har vad ska vi säga full kontroll över henne? Donald skakade på huvudet. Han skämdes och visste att det syntes. Inte helt och hållet, sir, erkände han. Nej. Farrar grinade. Och det ska jag säga er, jag har inte kontroll över min fru heller helt och hållet. Avdelningschefen reste sig och gick bort till rummets enda fönster. Han sköt upp det, askade och släckte sedan cigarren mot fönsterblecket. Han hade en märklig vana att endast röka några minuter i taget, och Donald närde starka misstankar att detta var en vana han skaffat sig genom att inte röka på sitt eget kontor bara andras. Ja, att ni inte har något fordon var ju lite av en missräkning förstås, sade han och stoppade ned den halvrökta cigarren i bröstfickan på sin kavaj. Donald kände hur hoppet steg. Det grusades emellertid när hans chef fortsatte: Men ni får väl ta min kärra. Er, sir? Vi måste få ner G4:an till Hayward's Heath genast. Farrar sköt igen fönstret, höll på att snubbla på den fällsäng som Donald använde när han inte hann hem innan mörkläggningen, och gick sedan mot dörren. Jag ska skriva ut en passersedel för er och fordonet. Han vände sig och synade Donald. Det här är mycket viktigt. Ni behöver inte oroa er för att tyskarna ska komma för nära. Ni kommer inte ens att befinna er inom artilleriräckhåll. Däremot bör ni se upp med deras flyg. Luftwaffe angriper våra trupptransporter och vägknutpunkter, och med tanke på alla civila bilar som armén använder så är det väl inte så lätt att se skillnad. Jag vill ju inte att ni ska komma tillbaka med en massa hål i kärran. Donald nickade. Ska försöka komma ihåg det, sir. Hörde ni om bombattentatet, förresten? Donald skakade oförstående på huvudet; han var så perplex över sin nya uppgift att han bara lyssnade med ett halvt öra. 13

14 Polisen har tagit två personer som försökte smuggla in en bomb på Euston Station igår kväll. Antagligen medlemmar av C.P.G.B. * Jaså Donald rynkade pannan. Kan det inte har varit tyskar? Eller irländarna? Nej inga tyskar. Och I.R.A. har inte utfört några terrordåd i England sedan attentaten i våras. Knappast någon mening nu då tyskarna vräker ned bomber över våra städer i alla fall. Nej, de var britter tyvärr. Man tycker att det räcker med att vi måste slåss med tysken, utan att de där anarkist-idioterna ska komplicera alltihop för oss. Det kommer in allt fler rapporter om uppvigling till strejker i fabrikerna och inom transportväsendet. Lokförare och eldare uppmanas att lämna sina poster, så att våra förstärkningar till fronten försenas. Isolerade händelser, men antalet arresteringar fördubblas för var dag. De har försökt att starta ett antal upplopp i Liverpool och Manchester också använde matsituationen som förevändning men det blev visst ingenting av det hela, för polisen hann ingripa innan bråken kom igång på allvar. Farrar suckade. Är det inte nazister så är det kommunister, och är det inte kommunister så är det socialister. Och bara jag tänker på den där förbannade liberalen Hoggan Donald mumlade instämmande. Nåja, vi har vårt eget jobb att sköta. Farrar gav Donald ett sparsamt leende. Det är inte mer än fem mil härifrån till Hayward's Heath. Full fart ner, överlämna papperen till borgmästaren, och sedan raka spåret tillbaka hit. Klockan är bara nio ännu. Ni kan vara tillbaka här i eftermiddag. Donald nickade. Inga problem, sir, mumlade han. Farrar knackade bekräftande med fingrarna mot dörrposten. Så ska det låta. Gör er klar, så ska jag ordna en passersedel. Farrar försvann. Donald satt och stirrade på den stängda dörren. Jag tror inte mina förbannade öron, muttrade han. Leatherhead, fredagen den 30 augusti. Då Louise och de övriga nådde fram till Leatherhead, visade det sig att det inte gick att komma över Mole där heller. Det var en fruktansvärd trängsel och all rörelse hade avstannat. Civila fordon stod packade längs gatorna med motorerna avstängda; till och med fotgängarna hade hejdats och satt nu i stora klungor på båda sidor av gatan. * C.P.G.B Communist Party of Great Britain. I.R.A. Irish Republican Army. 14

15 I väster steg ett antal bruna rökpelare mot himlen. Förvisso var broarna fortfarande hela, men militären hade tagit dem i besittning och alla vägar som ledde österut var avspärrade. Efter att ha väntat i över en timme utan att läget förändrades, beslutade de fyra reskamraterna att krångla sig ut ur Leatherhead och söka en övergång närmare Dorking. Här hade de lite bättre tur, för de fann en bro som tog dem över floden, men istället var vägen så full av människor att de tvingades krypa fram på lägsta växel. Det var inte endast människoströmmen som hade blivit tätare. De hade redan tidigare sett tecken på den stora flyktens vrakgods, men nu, sedan de passerat Mole, fullkomligt kantades vägen av lösa föremål som övergivits av sina ägare: väskor, koffertar, kläder, trasiga kärror och barnvagnar, radioapparater och grammofonspelare; de såg till och med en krossad väggspegel. En del av föremålen hade fallit ut över körbanan och trampats sönder av fotgängarna eller krossats under hjulen på bilarna; andra låg längs dikena eller hade kastats ut i terrängen på sidorna av vägen. Det var också nu som de stötte på de första tecknen på flyganfall. De hade skiftat platser efter Epsom och det var Corinne som körde. Bilkön rullade på i sakta mak då Debbie utbrast: Herregud är det där döda människor? Jag är rädd för det, mumlade Louise och fattade henne i handen. De passerade en blå Sedan som låg halvvägs nere i diket och var perforerad av kulhål. Fyra kroppar tre män och en kvinna låg bredvid i gräset. Åh, Gud så hemskt, snyftade Debbie och lade handen för munnen. Hur kan de skjuta på vanligt folk? Det är krig helt enkelt, sade Corinne från framsätet. De fyra kropparna var bara början. Flera bilar hade tippats av vägen sedan de skjutits sönder av de tyska flygplanen och de dödas antal längs dikena växte. En dag ska de få betala för det här, morrade Kevin och såg bittert på en äldre kvinna som låg död vid sidan av vägen. Hennes ljusa klänning var nedsölad med blod, och hennes make eller om det var en bror satt på en sten bredvid med ansiktet begravt i händerna. Det här var värre än någonting jag sett tidigare, sade Corinne. Förbannade tyskdjävlar, svor Kevin och slog maktlöst sin knutna näve mot låret. Om jag fick tag i Louise hörde inte resten. Hon upptäckte med en ilning av skräck den huvudlösa kroppen av ett litet barn och tackade sin skapare för att Debbie i samma stund hade blicken riktad åt andra hållet. Barnets mor låg bredvid träffad av flera kulor i ryggen. Hon hade sina döda armar halvt slutna runt den lilla kroppen. Hon måste ha levt tillräckligt länge för att förstå vad som hänt, tänkte Louise, och kände hur varma tårar av ilska letade sig nedför kinderna. I det ögonblicket längtade hon efter sin son 15

16 mer än någonsin tidigare. Åh, Gud titta på det där, snyftade Debbie och pekade på en Labradorhund som troget satt bredvid sin orörliga husse. Djuret nosade på den döde och skällde då någon kom för nära. Louise undrade hur länge hunden skulle stanna och vakta sin herre, och vände snabbt bort blicken då hon såg hur den sänkte huvudet och slickade i blodpölen som omslöt kroppen. Om vi ändå kunde komma ut ur denna förbannade trängsel, väste Kevin och såg på sitt armbandsur. Och klockan är över tre. Vi hinner inte fram till Bath idag. Nej, du har rätt. Louise torkade bort en tår och försökte låta bli att tänka på skräckscenerna. Det betyder att vi måste övernatta någonstans, och jag tycker inte att vi ska lämna bilen. Hur ser det ut på kartan? Finns det några parallella vägar till den vi åker längs nu? Kevin studerade bilkartan. Inga utsatta, svarade han. Vi passerade just Great Bookham till höger. Nästa ort är East Horsley. Därifrån leder en väg norrut upp mot sträckan Cobham - Guildford. Han vred huvudet och försökte se mellan de träd som kantade vägen. Vi kan ju alltid chansa på att försöka hitta en mindre väg över ängarna. Louise såg ut genom fönstret. Flera grusvägar sökte sig ned mellan åkrarna och försvann i den kompakta massa av skog som lurade i söder. De befann sig i North Downs västra ände, och även om hon visste att landskapet endast rullade i mjuka dyningar och genomskars av otaliga vägar, verkade skogarna höga och ogästvänliga. Jisses, se på det här då, suckade Corinne och bromsade. Framför dem hade en ko klivit ut på vägen. Den ställde sig att glo på dem, och gjorde inga ansatser att flytta sig. Förbaskade koskrälle, ropade Corinne och viftade med armen utanför bilfönstret. Ge dig iväg! Men djuret ville inte alls ge sig iväg. Istället fick hon sällskap av en av sina fyrbenta väninnor. De måste komma från den där bondgården, sade Debbie och pekade. Mellan träden kunde de se en större gård där en av ladugårdarna stod i lågor. Människor med vattenhinkar försökte förgäves få bukt med elden. Både kor och hästar gick lösa på uppfarten. Det där släcker de aldrig, sade Kevin och ryckte till då Corinne gav sig på kossorna med signalhornet. Hon fick hjälp av de bilar som stannat bakom dem och inte kunde se varför de stod stilla, men de två djuren visade inga tecken på att bli skrämda av oljudet. De betraktade bilen med milt intresse. Sedan vred de sina avlånga huvuden och såg mot det som tidigare varit deras hem och nu stod att förtäras av lågorna. De verkade inte speciellt alarmerade av det heller. Flera av fotgängarna verkade glada 16

17 över att se hur de avskydda bilisterna fått problem. En del kastade till och med glåpord över dem och nickade uppskattande åt de två kreaturen. Vad var det? utbrast Kevin, då en tung duns hördes någonstans i väster. Innan någon fick tid att svara kom ett flygplan vrålande strax ovanför trädtopparna. Det var stort och mörkt, hade två motorer och var förbi dem innan de hunnit reagera. Corinne öppnade dörren på sin sida och spanade efter det. Då hon var säker på att det inte skulle komma tillbaka, stängde hon dörren och andades ut. Tysk, sade hon. Det var de där djävlarna som överföll oss tidigare. Och explosionen vi hörde. Kevin hade blivit alldeles blek i ansiktet. Var det bomber? Corinne skakade på huvudet. Det tror jag inte. De smäller mycket högre. De upptäckte att korna hade lämnat vägen fri. Troligtvis hade de skrämts av flygplanet, för de lunkade nu snabbt ned mot åkern till höger om vägen. Eftersom bilen stått stilla någon minut var vägen framför Louise och de övriga tom på bilar, så de kunde nu köra en sträcka med aningen högre hastighet. Det kanske är värt risken att lämna vägen, sade Louise. Om vi kan öka hastigheten kanske vi kan komma förbi de värsta flyktingströmmarna. Vad tror ni? Hon såg på Debbie, men väninnan svarade inte. Hon stirrade istället som hypnotiserad på de flyende som trampade fram längs vägkanten. Det går inte att säga vilket som är bäst, sade Corinne. Lämnar vi vägen finns alltid en risk att vi kommer vilse, men fortsätter vi på det här viset, så kommer bensinen att ta slut. Men bensinen är väl inget problem, invände Louise. Donald ja, det är min make han sa att vi har tillräckligt för att ta oss till Bath. Och dessutom har vi en reservdunk gömd under baksätet. Jag antar att din make inte förutsåg att vi skulle krypa fram på det här sättet? Nja det gjorde han kanske inte. Hur så? Bilen fullkomligt sluckar bränsle när vi kör på så här låg växel, förklarade Corinne. Donalds beräkning gällde säkert om vi kunde hålla normal fart. Louise lät orden sjunka in. Hon skämdes lite för att hon inte kände till det där med en far som var verkstadsinnehavare och allt. Så du är för att försöka med en genväg? frågade hon. Corinne ryckte på axlarna. De hade nu hunnit ifatt de bilar som åkt ifrån dem när korna blockerat vägen. Hon minskade hastigheten. Det sa jag inte, svarade hon. Frågan är egentligen hur länge det här kan hålla på. Om vi visste det så var det inte något problem. Hon bromsade plötsligt in och strax därpå stod de åter stilla. Det har hänt någonting där framme. De stirrade framåt vägen. Bilkön hade stoppat och de kunde se hur den krökte av 17

18 utom synhåll bortom en mindre skogsudde. Tjock rök steg upp från någonting som brann bortom träden. Det brinner, sade Kevin. Är det därför vi inte kommer vidare? De väntade i säkerligen fem minuter, men bilkön blev stående utan att de fick någon förklaring till vad som pågick. Den ändlösa raden av fotgängare traskade förbi med sina trötta, modlösa steg, men då samtliga rörde sig mot röken, hade Louise och de övriga ingen att fråga. Det känns som om någon lagar mat, sade Debbie. Fast inte med någon större framgång. Fy tusan, vad det stinker. Till slut gjorde Kevin ansats att kliva ur. Jag måste se vad det är. Nej, vänta. Louise hejdade honom. Du behövs här för att vakta bilen. Jag går. Lou? Debbie såg ängsligt på Louise. Lugn det är ingen fara. Ni tre stannar här. Det är bara några hundra meter fram. Jag är tillbaka inom ett par minuter. Utan att diskutera saken vidare klev Louise ur bilen och gick med raska steg längs raden av stillastående, brummande fordon. Strax därpå fick hon klart för sig vad som hade hänt. Herregud! utbrast hon och sprang fram till olycksplatsen. En buss hade ställt sig tvärs över vägen på sådant vis att den blockerade körbanan i båda riktningar. Bensintanken hade exploderat och fordonet brann från för till akter. Louise armbågade sig fram mellan upprörda människor, men ångrade snart att hon inte vänt och istället gått tillbaka till de andra. Det var ingen olycka. En rad kulhål skvallrade om att bussen hade blivit beskjuten, precis som flera andra fordon de sett stå övergivna längs vägen. I några av fönstren där värmen fått glasen att smälta upptäckte hon de förkolnade resterna av människor som befunnit sig inne i fordonet när det exploderat. Hon förstod med ens varifrån den fräna stanken emanerade: det var en blandning av bränt kött och förgasade gummidäck. Under några förfärliga sekunder tog hon in hela scenen de svarta, fräsande skeletten, brännskadade som skrek vid sidan av vägen, flyktingarna som hade delat sig i två filer och passerade bålet genom att göra en lov genom terrängen. Hon sjönk ned på alla fyra och kräktes. De närmaste personerna hoppade snabbt undan för att inte bli nedstänkta. Jag vill inte vara här, flämtade hon samtidigt som tårar gjorde synen grumlig och uppkastningarna fick hennes mage att knyta sig i kramp. Gode Gud, sånt här får inte ske. En av flyktingarna råkade trampa henne på handen, och hon skrek till. Då hon försökte se vem det var, törnade hon emot en annan person och föll omkull i gruset. Kom, hörde hon en röst genom skriken. Här kan vi inte stanna. 18

19 Händer fattade henne om axlarna och Corinne Masterson hjälpte Louise upp från vägen. Corinne? flämtade hon. Vad gör? Jag bestämde mig för att följa med dig. Corinne stod för ett ögonblick och stirrade på de förkolnade resterna i de brinnande fönstren. Flygplanet gjorde det här. Flygplanet? undrade Louise och försökte spotta den hemska blandningen av spyor och bränt kött ur munnen. Hettan från branden fick deras ansikten att svettas. Du menar det som flög över oss för en stund sedan? Corinne nickade. Hon släppte de döda med blicken och betraktade de bilister som försökte ta sig förbi hindret genom att styra sina fordon ut i terrängen. Den främsta bilen hade fastnat och passagerarna i de närmast efterföljande hade skyndat fram för att hjälpa till att få loss den. Det tar för lång tid, sade Corinne och tog Louise i armen. Kom vi måste tillbaka till de andra. Hon drog Louise efter sig, förbi den långa raden av tutande fordon. Kort därpå var de tillbaka vid bilen. Vad var det? frågade Kevin. Han hade vridit huvudet så att han kunde se den snörvlande Louise kliva in i baksätet. Är du all right? Louise nickade. Hon hade ont i handen. Vi måste iväg härifrån, sade Corinne och satte sig bakom ratten. Jag röstar för att vi försöker med terrängen i söder. Vänta ett ögonblick. Kevin såg från Louise till Corinne. Vad var det som hände därborta? Varför kan vi inte köra vidare? Smällen vi hörde för en stund sedan var en buss som exploderade, upplyste Corinne. Den står rakt över vägen. Vi kommer inte förbi. Hon lade händerna på ratten. Som jag ser det kan vi inte komma framåt, och vi kan inte ta oss norrut eftersom det var ett bra tag sedan vi såg någon väg som ledde i den riktningen. Alltså återstår: tillbaka samma väg eller söderut. Söderut, sade Kevin och Louise nickade. Corinne såg frågande på Debbie, som ryckte på axlarna. Bara vi kommer härifrån. Corinne lade i en växel. Söderut, bekräftade hon. Mellan Caterham och Hayward's Heath, fredagen den 30 augusti. Donald stötte inte alls på den mängd av hinder som fördröjde Louise och hennes reskamrater. Skälet till detta var naturligt. Han färdades i en sydlig riktning, därför 19

20 behövde han aldrig trängas på de vägar som flyktingarna använde, bara korsa dem. Det enda riktiga uppehållet hade varit när han skulle över Waterloo Bridge, men han hakade på en militärkonvoj, och lyckades på så sätt ta sig igenom de allt större folksamlingarna. Visst kolliderade han flera gånger med militära förband senast hade han passerat ett kompani franska främlingslegionärer med sina blå bälten och vita kepi-mössor men Farrars passersedel och upplysningen att han hade ett brådskande ärende i fosterlandets tjänst, hjälpte honom förbi utan problem. Tanken på tyska flygplan oroade honom emellertid mer. På sina ställen hade han sett utbombade hus och sönderskjutna bilar. Trots att han inte upptäckt några tecken på mänskliga offer, spanade han hela tiden omkring sig och stannade flera gånger före öppna sträckor för att kontrollera att himlen var tom. Sedan han lämnat Londons förorter bakom sig, och nått ända fram till Caterham utan att ha sett ett enda flygplan, gav denna rädsla dock med sig något. Caterham som var en viktig knutpunkt hade emellertid angripits av de tyska störtbombarna, och detta så allvarligt han var tvungen att köra runt staden. Några kilometer längre söderut, på vägen mot Horley, stötte han sedan på de första tecknen på att fronten inte låg alltför långt bort. En ström av fordon passerade på den mötande vägen och tvingade honom att stanna. Där fanns allt från militära fordon till civila. Han såg till och med en av Londons berömda, röda dubbeldäckare, vilka hade rekviretats av armén för att transportera soldater till fronten. En ung militärpolis stegade fram till bilen. Den skjutbara sidorutan hade fastnat, så Donald öppnade istället dörren. Kan jag hjälpa er, sir? frågade polisen. Han verkade nervös och hade större delen av uppmärksamheten riktad mot konvojen. Ja, jag vill att ni hjälper mig att komma förbi snarast möjligt. Måste låta armén passera först, sir. Kan jag möjligen få se era papper? Javisst. Donald gav honom ID-handlingar och passersedel. Som ni ser arbetar jag för inrikesdepartementet, och jag har ett mycket brådskande ärende till Hayward's Heath. Polisen studerade handlingarna utan att verka alltför intresserad. Hayward's Heath? sade han som om han för första gången hört namnet. Jag skulle inte åka åt det hållet om jag var ni. Varför inte? De slåss runt Tunbridge Wells och det verkar inte gå så bra för vår sida. Jag är rädd att jag inte har något val. Donald pekade med tummen mot baksätet där G4:an låg nedstoppad i en kraftig läderportfölj. Jag har med mig valkretsens evakueringsplan. 20

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson

Insekternas värld Jorden i fara, del 1. KG Johansson Insekternas värld Jorden i fara, del 1 KG Johansson SMAKPROV Publicerad av Molnfritt Förlag Copyright 2014 Molnfritt Förlag Den fulla boken har ISBN 978-91-87317-31-6 Boken kan laddas ned från nätbutiker

Läs mer

Kraaam. Publicerat med tillstånd Kartkatastrofen Text Ingelin Angeborn Rabén & Sjögren 2009. Kartkatastrofen.indd 9 09-02-09 20.48.

Kraaam. Publicerat med tillstånd Kartkatastrofen Text Ingelin Angeborn Rabén & Sjögren 2009. Kartkatastrofen.indd 9 09-02-09 20.48. Kraaam Viktor, Vilma och jag, Viking, har bildat en hemlig klubb. Den heter AB Klant & Kompani. Det är jag som är Klant och Viktor och Vilma som är Kompani. Vi har lånat namnet från min pappas målarfirma.

Läs mer

Han var på våg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanfor biografen Saga.

Han var på våg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanfor biografen Saga. Slå folje Stig Claesson Han var på våg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanfor biografen Saga. Hon hette Karin det mindes han tydligt. Han skulle hinna precis. Klockan var bara

Läs mer

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista

h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista h ä x folk et magisk a kr after Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista Kapitel 1 I full galopp Sol Hästarna galopperade så snabbt att Sol fick tårar i ögonen. Hon hann knappt ducka för ett par lågt

Läs mer

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5

Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Gjord av Kapitel 1 - Hej! Sid: 4-5 Kapitel 2 - Brevet 6-7 Kapitel 3 - Nycklarna 8-9 Kapitel 4 - En annan värld 10-11 Albin Kapitel 5 - En annorlunda vän 12-13 Kapitel 6 - Mitt uppdrag 14-15 Kapitel 7 -

Läs mer

Stefan hade inte hängt med, det tog ett ögonblick innan han kunde svara. Öh från Sverige? Pojken fick en rynka mellan ögonbrynen, lät lite irriterad

Stefan hade inte hängt med, det tog ett ögonblick innan han kunde svara. Öh från Sverige? Pojken fick en rynka mellan ögonbrynen, lät lite irriterad BARCELONA 2008 Stefan och Karin hade skaffat mobiltelefonen nästan genast när de anlände till Barcelona drygt en månad tidigare. De hade sedan dess haft den inom räckhåll alla dygnets timmar, varit måna

Läs mer

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är

Läs mer

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett.

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett. Förvandlingen Det var sent på kvällen och jag var ensam hemma. Jag måste upp på vinden och leta efter något kul och läskigt att ha på mig på festen hos Henke. Det skulle bli maskerad. Jag vet att jag inte

Läs mer

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Huset på gränsen Roller Linda Hanna Petra Dinkanish Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Scen 1 Linda, Hanna och Petra kommer in och plockar svamp som dom lägger i sina korgar - Kolla! Minst

Läs mer

ALEXANDRA BIZI. Flabelino. och flickan som inte ville sova. Illustrationer av Katalin Szegedi. Översatt av Carolin Nilsson

ALEXANDRA BIZI. Flabelino. och flickan som inte ville sova. Illustrationer av Katalin Szegedi. Översatt av Carolin Nilsson ALEXANDRA BIZI Flabelino och flickan som inte ville sova Illustrationer av Katalin Szegedi Översatt av Carolin Nilsson Lindskog Förlag et var en gång en flicka som drömde mardrömmar. Varje natt vaknade

Läs mer

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011

En olydig valp. Publicerat med tillstånd Puzzel på valpkurs Text Isabelle Halvarsson Bild Margareta Nordqvist Bonnier Carlsen 2011 En olydig valp Det var en varm dag fram på höstkanten. I en bil satt den lilla jack russell-valpen Puzzel. Hon var en terrier och rätt så envis av sig. När dörren öppnades slank hon snabbt ut. Tyst som

Läs mer

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren. SJÖODJURET Klockan var 10 på förmiddagen en solig dag. Det var en pojke som letade efter stenar på stranden medan mamma solade. Stranden var tom. Vinden kom mot ansiktet. Det var skönt. Pojken hette Jack.

Läs mer

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988

Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Emma K. Jalamo som upptäckte Sandvargen på Mallorca 1988 Zackarina bodde i ett hus vid havet tillsammans med sin mamma och sin pappa. Huset var litet men havet var stort, och i havet kan man bada i alla

Läs mer

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 1 Dunk dunk hjärtat (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 2 Dunk dunk hjärtat Personer: (kring 70) (under 70) (dock över 30) (dock över 30) PROLOG Det blev så tomt, plötsligt. Så

Läs mer

Petter och mamma är i fjällen. De ska åka skidor. Petters kompis Elias brukar alltid vara med. Men nu är bara Petter och mamma här.

Petter och mamma är i fjällen. De ska åka skidor. Petters kompis Elias brukar alltid vara med. Men nu är bara Petter och mamma här. Petter och mamma är i fjällen. De ska åka skidor. Petters kompis Elias brukar alltid vara med. Men nu är bara Petter och mamma här. Det är morgon och fortfarande mörkt ute. Utanför fönstret är det bara

Läs mer

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla

Hjälp min planet Coco håller på att dö ut. Korvgubbarna har startat krig Kom så fort du kan från Tekla Kapitel 1 Hej jag heter Albert och är 8 år. Jag går på Albertskolan i Göteborg. Min fröken heter Inga hon är sträng. Men jag gillar henne ändå. Mina nya klasskompisar sa att det finns en magisk dörr på

Läs mer

En kristen i byn. Kapitel 3

En kristen i byn. Kapitel 3 Kapitel 3 En kristen i byn halvdan skyndade bort mot ragnars gård. ragnar var känd för sitt häftiga humör. Många kunde berätta om hur han slog och sparkade dem som inte lydde honom. hövdingagården låg

Läs mer

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i

Danielle hängde av sig kläderna och satte på lite musik, gick in i badrummet och började fylla upp vatten i Ensamhet Danielle hade precis slutat jobbet och var på väg hemåt för en lugn och stilla fredagskväll för sig själv. Hon hade förberett med lite vin och räkor, hade inhandlat doftljus och köpt några bra

Läs mer

ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA?

ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA? ÄR DET ALLTID BRA ATT HÖRA? Den här uppgiften börjar med att du läser ett utdrag från romanen Talk Talk av TC Boyle. Boken handlar bland annat om Dana som är döv och hur hennes familj och pojkvän uppfattar

Läs mer

Mamma Mu gungar. Det var en varm dag på sommaren. Solen sken, fåglarna kvittrade och flugorna surrade. Alla korna gick och betade i hagen.

Mamma Mu gungar. Det var en varm dag på sommaren. Solen sken, fåglarna kvittrade och flugorna surrade. Alla korna gick och betade i hagen. 1 Mamma Mu gungar Det var en varm dag på sommaren. Solen sken, fåglarna kvittrade och flugorna surrade. Alla korna gick och betade i hagen. Utom Mamma Mu. Mamma Mu smög iväg och hoppade över staketet.

Läs mer

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15.

Sömngångare. Publicerat med tillstånd Förvandlad Text Mårten Melin Bild Emma Adbåge Rabén & Sjögren. I_Förvandlad2.indd 7 2011-01-26 15. Sömngångare När jag vaknade la jag genast märke till tre konstiga saker: 1. Jag var inte hungrig. Det var jag annars alltid när jag vaknade. Fast jag var rejält törstig. 2. När jag drog undan täcket märkte

Läs mer

Publicerat med tillstånd Hemlös Text Sarah Lean Översättning Carla Wiberg B Wahlström 2013

Publicerat med tillstånd Hemlös Text Sarah Lean Översättning Carla Wiberg B Wahlström 2013 Jag heter Cally Louise Fisher och jag har inte sagt ett ord på trettioen dagar. Det är inte alltid det blir bättre av att man pratar, hur gärna man än vill att det ska bli det. Tänk på regn det kommer

Läs mer

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska.

Första kapitlet. I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. Första kapitlet I vilket den första snön faller och den första snöbollen hamnar just där den inte ska. I detsamma hördes steg. Ingo vände sig om och fick se Roger komma gående mot hotellet i en sådan fart

Läs mer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer 2009-04-16 Sid: 1 (7) Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer Det var en gång en kanin som hette Kalle. Han bodde på en grön äng vid en skog, tillsammans med en massa andra kaniner. Kalle hade

Läs mer

Halvmånsformade ärr. Något osynligt trycker mot mitt bröst. Jag vänder mitt ansikte mot fläkten, blundar åt den

Halvmånsformade ärr. Något osynligt trycker mot mitt bröst. Jag vänder mitt ansikte mot fläkten, blundar åt den Halvmånsformade ärr Något osynligt trycker mot mitt bröst. Jag vänder mitt ansikte mot fläkten, blundar åt den kalla luften. Det är inte så varmt längre. Dagen har börjat sjunka in i natten. Mamma talar

Läs mer

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han huvudet längre och nästan dubbelt så bred. Springer Med

Läs mer

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå.

Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. Bussarna kommer gå (allting rullar på). Dagen då mitt hjärta slutar slå. ALBUM: NÄR JAG DÖR TEXT & MUSIK: ERICA SKOGEN 1. NÄR JAG DÖR Erica Skogen När jag dör minns mig som bra. Glöm bort gången då jag somna på en fotbollsplan. När jag dör minns mig som glad inte sommaren då

Läs mer

Kapitel 1 - Hej Hej! Jag heter Lola. Och jag är 10 år och går på vinbärsskolan som ligger på Gotland. Jag går i skytte och fotboll. Jag älskar min bästa vän som heter Moa. Jag är rädd för våran mattant

Läs mer

- Vad önskar du dig då? Säger mamma och smeker handen mot min kind. - Ehhmm..

- Vad önskar du dig då? Säger mamma och smeker handen mot min kind. - Ehhmm.. Lucia - Vad önskar du dig då? Säger mamma och smeker handen mot min kind. - Ehhmm.. Jag funderar, jag har liksom inte riktigt kommit på vad jag vill ha jag menar, det finns ju så mycket saker nu för tiden.

Läs mer

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

Extramaterial till Blod och lera Ny teknik i kriget

Extramaterial till Blod och lera Ny teknik i kriget Extramaterial till Blod och lera Ny teknik i kriget Du kommer väl ihåg omslaget till Blod och lera? På bilden ser du soldater från första Australienska divisionen som går på en spång nära Hooge, vid Ypres.

Läs mer

Johanna: Ta mera av soppan, den måste gå åt. 02 Ola: Den var god, jag tar gärna lite till.

Johanna: Ta mera av soppan, den måste gå åt. 02 Ola: Den var god, jag tar gärna lite till. 1 Spelet om Beredskapsåret 1940 Av Ragnar Karlsson 2013-01-16 Akt 4 Nerklippt ver. 1 Hösten 1940 Personer: Thure 65 småbrukare Johanna 60 hans hustru Stina 30 dotter Mona 78 mormor Ola Norman flykting

Läs mer

Martin Widmark Christina Alvner

Martin Widmark Christina Alvner Nelly Rapp monsteragent: Martin Widmark Christina Alvner Kapitel 1 På hotell Fjällvidden Nej, sa mamma. Jo, sa pappa. Nej, sa mamma. Du är finare utan. Det blir som jag har sagt, sa pappa. Det är jag

Läs mer

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget

Malvina 5B Ht-15. Kapitel 1 Drakägget 1 Kapitel 1 Drakägget Hej jag heter Felicia och är tio år. Jag bor på en gård i södra Sverige och jag har ett syskon som heter Anna. Hon är ett år äldre än mig. Jag har även en bror som är ett år, han

Läs mer

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en

Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en Den magiska sjön. (Saga från Chile) Det var en gång en mycket mäktig kung som bara hade en enda son. Pojken skulle en dag få ärva hela kungariket, men han var så sjuklig och svag att kungen undrade om

Läs mer

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Maria bodde i en liten stad som hette Nasaret. Den låg i Israel. En ängel kom till Maria och sa: Maria, du ska få ett barn. Barnet

Läs mer

Pojke + vän = pojkvän

Pojke + vän = pojkvän Pojke + vän = pojkvän Min supercoola kusin Ella är två år äldre än jag. Det är svårt att tro att det bara är ett par år mellan oss. Hon är så himla mycket smartare och vuxnare än jag. Man skulle kunna

Läs mer

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott.

En dag så gick vi runt på skolan och pratade. Då så såg vi en konstig dörr. Den var vit och hade en svart ruta och den luktade inte gott. Hej! Hej! Jag heter Peter och jag är tio år. Jag går på Tallbergskolan. Det finns många snälla på våran skola, men våran vaktmästare är jag väldigt rädd för. Han ser sur ut. Jag har en bästis som heter

Läs mer

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 4 Friluftsdagen. En berättelse från Skellefteå

BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL. Skellefteå skriver. 4 Friluftsdagen. En berättelse från Skellefteå BERÄTTARFESTIVALEN SKELLEFTEÅ 2013 22-28 APRIL Skellefteå skriver # 4 Friluftsdagen En berättelse från Skellefteå Författaren & Skellefteå berättarförening 2013 Tryck: Skellefteå Tryckeri, april 2013 Det

Läs mer

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003

. 13. Publicerat med tillstånd Om jag bara inte råkat byta ut tant Doris hund Text Ingelin Angerborn Tiden 2003 2 Tant Doris hund heter Loppan. Hon är en långhårig chihuahua, och inte större än en kanin. Mycket mindre än en del av mina gosehundar. Men hon är riktig! Vit och ljusbrun och alldeles levande. Jag går

Läs mer

Livets lotteri, Indien

Livets lotteri, Indien Livets lotteri, Indien Jag heter Rashmika Chavan och bor i Partille, men mitt ursprung är Indien (Mumbai). Jag, min mamma Angirasa och lillebror Handrian flydde till Sverige när jag var 11 år. Nu är jag

Läs mer

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne.

Jag har legat vaken hela natten, sa hon, och bara tänkt på honom. Hon fnissade till. Hon vände sig mot mig och det lyste om henne. Del 1 Det är jag som är kvar. Det är jag som ska berätta. Jag kände dem båda två, kände till hur de levde och hur de dog. Det är inte länge sedan det hände. Jag är ung, som de. Som de? Kan det vara möjligt?

Läs mer

Lärarrummet för lättläst lattlast.se/larare

Lärarrummet för lättläst lattlast.se/larare Kampen mot klockan - funderingsfrågor, diskussion om tid och skrivövning Ämne: Svenska, SVA, Årskurs: 7-9 Lektionstyp: reflektion, diskussion, skrivövning Lektionsåtgång: 2-5 Upp och hoppa! hojtar mamma.

Läs mer

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde

Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde Den Magiska dörren av Tilde och Saga Illustrationer av Tilde Kapitel 1 Dörren Hej jag heter Carli och jag är 9 år. Min skola heter Nyckelpigan. Min kompis tycker jag om, hon heter Marie. Vi är rädda för

Läs mer

Emigration betyder att man flyttar från sitt land. Vi säger, att man emigrerar från sitt land. Man kan också säga, att man utvandrar från sitt land.

Emigration betyder att man flyttar från sitt land. Vi säger, att man emigrerar från sitt land. Man kan också säga, att man utvandrar från sitt land. Människor har flyttat i alla tider För två miljoner år sedan uppkom de första människorna i Afrika. Allt sedan dess har människor spritt sig över hela jorden. I alla tider har människor också flyttat från

Läs mer

Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN MAMMA OLE DOLE DOFF

Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN MAMMA OLE DOLE DOFF Först till häcken... en berättelse om vad som hände innan prinsen kysste prinsessan ROLLER HÄCK-IRÈN D sovande flicka mamma lat son lat son lat son flitig gårdskarl gift med Ingvild flitig gårdsfru gift

Läs mer

hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land.

hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land. Jag träffade Elmir för att prata om hans flykt från Bosnien till Sverige när kriget bröt ut och belägringen av Sarajevo inträffade i början på 1990-talet. Han berättade hur det var precis innan det bröt

Läs mer

ZOMBIE WORLD. Du är smittad

ZOMBIE WORLD. Du är smittad ZOMBIE WORLD Du är smittad 1. Kannibaler? Bollen träffar mig med en smäll. Skarp smärta i bröstet. Men det hinner jag inte tänka på. Tar bara bollen. Kramar den. Springer. Genom sprickorna i mitt visir

Läs mer

DEN RUNDA TUNNELN EN UNDERSKATTAD FIENDE

DEN RUNDA TUNNELN EN UNDERSKATTAD FIENDE DEN RUNDA TUNNELN EN UNDERSKATTAD FIENDE Av Marie Hansson När man är nybörjare i agility, eller ser sporten utifrån, är det lätt att tro att just den runda tunneln är det allra lättaste hindret! Och det

Läs mer

Ellie och Jonas lär sig om eld

Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Ellie och Jonas lär sig om eld Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Textbearbetning: Boel Werner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Grafisk form: Per

Läs mer

Min försvunna lillebror

Min försvunna lillebror 3S Ida Norberg Sa1a Min försvunna lillebror Vi hade precis sålt vårt hus och flyttat in i världens finaste hus, det var stort, väldigt stort, det fanns nästan allt där, pool, stor trädgård och stort garage.

Läs mer

Vanten. Med bilder av Catarina Kruusval

Vanten. Med bilder av Catarina Kruusval Vanten Med bilder av Catarina Kruusval Det var den kallaste dagen på hela året. En liten pojke drog sin kälke genom skogen för att samla ved åt sin mormor. Ta med dej så mycket du kan hitta, sa mormor.

Läs mer

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin

Om författaren. Om boken. Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om författaren Namn Aron Ålder 9 år Intressen Fotboll och mat Klass 3b Tack till Love Dohns Josef Sahlin Om boken Klara är elva år och har en kompis som heter Amanda. Det finns en dum kille som heter Tobias.

Läs mer

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006 Zackarina och Sandvargen spelade fotboll nere på stranden. De spelade riktig match, och det var helt klart vem som var på väg att vinna. Jaaa! Måååål! tjöt Sandvargen. Pang i smeten! Mål igen! Han slängde

Läs mer

Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin.

Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin. Den magiska dörren. Av: Daniela Marjasin. Hej! Hej! Jag heter Lisa och jag är 11 år. Jag går på Valnötsskolan i Malmö. Min bästa kompis heter Vera. Hon är den bästa kompis man kan ha. Hon är så snäll och

Läs mer

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började

hennes kompisar, dom var bakfulla. Det första hon säger när jag kommer hem är: -Vart har du varit? - På sjukhuset Jag blev så ledsen så jag började Blodfrost Värsta samtalet jag någonsin fått. Det hände den 19 december. Jag kunde inte göra någonting, allt stannade, allt hände så snabbt. Dom berättade att han var död, och allt började så här: Det var

Läs mer

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning

TÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning ÖI ROLLSPEL F 003 Sidan 1 av 5 Försäkringstolkning Ordlista stålskena fraktur brott i handleden akuten amputering konvention avtal efterskott omprövning överklaga SJUVÅRD VID ILLFÄLLIG VISELSE UOMLANDS

Läs mer

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS

JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS JAG LÅG BREDVID DIG EN NATT OCH SÅG DIG ANDAS Christoffer Mellgren Roller: 3 kvinnor, 3 män Helsingfors 060401 1. MOTELLET. (Ett fönster står öppet mot natten. Man hör kvinnan dra igen det, och sedan dra

Läs mer

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå.

Barn och vuxna stora och små, upp och stå på tå Även då, även då vi ej kan himlen nå. Solen har gått ner Solen har gått ner, mörkret faller till, inget kan gå fel, men ser vi efter får vi se För det är nu de visar sig fram. Deras sanna jag, som ej får blomma om dan, lyser upp som en brand.

Läs mer

Kapitel 1 Det hade ringt in för flera minuter sen, ändå så kom nästan ingen till klassrummet.

Kapitel 1 Det hade ringt in för flera minuter sen, ändå så kom nästan ingen till klassrummet. Monstret Kapitel 1 Det hade ringt in för flera minuter sen, ändå så kom nästan ingen till klassrummet. Jag bara satt och väntade, jag var så jävla irriterad av att ingen Kunnde komma in så de kan börja

Läs mer

Av: Nils Åkerblom AV NILS ÅKERBLOM

Av: Nils Åkerblom AV NILS ÅKERBLOM AV NILS ÅKERBLOM KAPITEL 1 Skolan börjar Hej jag heter Joel Nilsson. Jag är 10 år och gillar att spela fotboll. Jag går på Talbacka skolan. Jag har ganska mörkt hår och är 140 cm lång. Jag har en kompis

Läs mer

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det

Ett. j a g s i t t e r e n stund med pennan mot papperet innan det Ett Jag har älskat tre män. Tobias var den förste. Han gav mig Gud. Den andre, Christer, gav mig kärlek. Och ett barn han aldrig ville veta av. Den tredje mannen heter Bengt. Han kom med döden. j a g s

Läs mer

Martin Widmark Christina Alvner

Martin Widmark Christina Alvner Ne ly Rapp monsteragent: Vampyrernas bal Martin Widmark Christina Alvner Kapitel 1 Hälsningar från DU-VET-VEM Nelly! Sträck på dig! In med magen! Upp med hakan! Jag gjorde som jag blev tillsagd och försökte

Läs mer

Jag går till jobbet nu. Hon försvann igen, ville inte vakna. Där inne var smärtan mjuk. Där inne i sömnens dimma var han kvar

Jag går till jobbet nu. Hon försvann igen, ville inte vakna. Där inne var smärtan mjuk. Där inne i sömnens dimma var han kvar finns, finns inte. En så mycket bättre värld. Den var vadderad, full av förmildrande omständigheter. Hon ville aldrig vakna mer och behöva återvända till det där andra till verkligheten. Nej, hellre då

Läs mer

Kyss aldrig en groda ROLLER MAMMA JULIA FAMILJEN PÅ SLOTTET PAPPA MAMMA FINA FAMILJEN I STUGAN PAPPA MAMMA MARIA GILLION GRODJÄGARNA

Kyss aldrig en groda ROLLER MAMMA JULIA FAMILJEN PÅ SLOTTET PAPPA MAMMA FINA FAMILJEN I STUGAN PAPPA MAMMA MARIA GILLION GRODJÄGARNA Kyss aldrig en groda En liten bredvidberättelse om jakten på en groda att kyssa till prins ROLLER FAMILJEN PÅ SLOTTET FAMILJEN I STUGAN GRODJÄGARNA DOM ONDA MAKTERNA TROLLKARLEN BORROR (GRODAN / HÄSTEN)

Läs mer

Publicerat med tillstånd Vara vänner Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2012

Publicerat med tillstånd Vara vänner Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2012 Kapitel 2 Edvin stod redan ute på gården när porten smällde igen bakom Jacks rygg. Han hade ansiktet vänt mot himlen och tungan ut - sträckt så långt som det bara var möjligt. En vit snöflinga hade just

Läs mer

En tjuv i huset. Kapitel 1 LÄSFÖRSTÅELSE SIDAN 1. Elevmaterial. Namn: Frågor på raden (Du hittar svaret på raden, direkt i texten.

En tjuv i huset. Kapitel 1 LÄSFÖRSTÅELSE SIDAN 1. Elevmaterial. Namn: Frågor på raden (Du hittar svaret på raden, direkt i texten. SIDAN 1 Elevmaterial Namn: Klicka HÄR för att skriva ut arbetsmaterialet. Klicka HÄR för att skicka ditt färdiga arbetsmaterial till din pedagog. LÄSFÖRSTÅELSE Kapitel 1 1. När kommer Simons mamma hem

Läs mer

Sagan om den höjdrädda fågeln Vingenting

Sagan om den höjdrädda fågeln Vingenting Sagan om den höjdrädda fågeln Vingenting EN HITTA PÅ-SAGA AV MALIN NORLANDER Sagan om den höjdrädda fågeln Vingenting 2012 Malin Norlander E-bok ISBN 978-91-7477-113-8 Pupill förlag Det var en gång en

Läs mer

Den magiska dörren. By Alfred Persson

Den magiska dörren. By Alfred Persson Den magiska dörren By Alfred Persson 1 Hej Ffcbtgbgfjbfgjb Hej jag heter Benjamin. Jag är 10 år och går på Heliås. Mina ögon är bruna och håret är svart och jag har 5 finnar. Jag gillar att ha matte då

Läs mer

som ger mig en ensam känsla. Fast ibland så känns det som att Strunta i det.

som ger mig en ensam känsla. Fast ibland så känns det som att Strunta i det. Huset är precis så stort och som på bilden pappa visade oss. Det ligger i utkanten av det lilla samhället på en kulle. Vart man än tittar ser man granskog. Mörk och tät som i sagorna. Det är så tyst på

Läs mer

Sune slutar första klass

Sune slutar första klass Bra vänner Idag berättar Sunes fröken en mycket spännande sak. Hon berättar att hela skolan ska ha ett TEMA under en hel vecka. Alla barnen blir oroliga och Sune är inte helt säker på att han får ha TEMA

Läs mer

Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar!

Kap.1 Packning. - Ok, säger Elin nu måste vi sätta fart för båten går om fem timmar! Kap.1 Packning Hej jag heter Elin. Jag och min pojkvän Jonathan ska till Gotland med våra kompisar Madde och Markus. Vi håller på att packa. Vi hade tänkt att vi skulle tälta och bada sedan ska vi hälsa

Läs mer

Till min älskade Siri

Till min älskade Siri Till min älskade Siri Guldringen Luften var sval och klar. Solen hade stigit upp och värmde där den kom åt. I det stora trädet, utanför balkongen där de åt sin frukost, vajade bladen i den lätta brisen.

Läs mer

19688 Rödluvan/Hans och Greta/Tre små grisar

19688 Rödluvan/Hans och Greta/Tre små grisar 19688 Rödluvan/Hans och Greta/Tre små grisar Rödluvan Det var en gång, en vacker solig dag, en liten flicka som hette Rödluvan. Hon lekte utomhus i sin trädgård. Hon kallades Rödluvan för hon hade en röd

Läs mer

Har du saknat mig? Prolog Nu är det 12 år sedan och jag tänker fortfarande på det. Hur mamma skriker på pappa att han ska gå medan han skriker tillbaka, det var då han lämnade oss och tillbaka kom han

Läs mer

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen.

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen. En ko i garderoben j! är jag här igen, Malin från Rukubacka. Det har hänt He Det en hel del sedan sist och isynnerhet den här sommaren då vi lärde känna en pianotant. Ingenting av det här skulle ha hänt

Läs mer

ABC klubben. Historiestund med mormor Asta. Av Edvin Bucht. Djuptjärnsskolan Kalix

ABC klubben. Historiestund med mormor Asta. Av Edvin Bucht. Djuptjärnsskolan Kalix ABC klubben Historiestund med mormor Asta Av Edvin Bucht 3a Djuptjärnsskolan Kalix Nu är Lea, Jacob och Dennis på väg till sin mormor, Asta som hon heter. Dom körde från orten Kalix, till deras mormor,

Läs mer

Idag ska jag till djurparken! Wow vad kul det ska bli. Det var 2 år sedan jag var där sisst? Hur gammal var Rut då?

Idag ska jag till djurparken! Wow vad kul det ska bli. Det var 2 år sedan jag var där sisst? Hur gammal var Rut då? MATTE PÅ ZOO HEJSAN! Jag heter Mattias och jag är 8 år. Jag kallas Matte, det har jag gjort sedan jag var väldigt liten. Jag har tre syskon. Elin, Matilda och Rut. Elin är två år mindre än mig. Matilda

Läs mer

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013

Kapitel 1. Publicerat med tillstånd Bortdribblad Text Magnus Ljunggren Bild Mats Vänehem Bonnier Carlsen 2013 Kapitel 1 Det är tisdag kväll och som vanligt har ABK:s lag träning. I små grupper dribblar man runt koner, tränar inkast, skjuter på mål eller övar väggpass. Bra! skriker Hanna när Yalam lyckas dribbla

Läs mer

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media

medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media medan mörkret faller Anna Lihammer historiska media 3 1934 5 måndagen den 26 november anatomiska institutionen, uppsala prolog Runtomkring honom var allt svart. Inte svart som mörker, utan bara svart och

Läs mer

Därför rusade hon ivrigt vidare. Nosade överallt och viftade glatt med svansen. Egentligen var de på väg till valpskolan. Det var rätt så bråttom med

Därför rusade hon ivrigt vidare. Nosade överallt och viftade glatt med svansen. Egentligen var de på väg till valpskolan. Det var rätt så bråttom med En olydig valp Det var en varm dag fram på höstkanten. I en bil satt den lilla jack russell-valpen Puzzel. Hon var en terrier och rätt så envis av sig. När dörren öppnades slank hon snabbt ut. Tyst som

Läs mer

Den kidnappade hunden

Den kidnappade hunden Den kidnappade hunden Lisa, Milly och Kajsa gick ner på stan med Lisas hund Blixten. Blixten var det finaste och bästa Lisa ägde och visste om. När de var på stan gick de in i en klädaffär för att kolla

Läs mer

TORBJÖRN FLYGT VAR MAN

TORBJÖRN FLYGT VAR MAN TORBJÖRN FLYGT VAR MAN TorBjörn FlygT Längsta ögonblicket 1995 Män vid kusten 1997 Underdog 2001 Verkan 2004 Himmel 2008 Fiskplåt och bajsdrakar (barnbok) 2009 Fruktolösa tokobertar (barnbok) 2011 Outsider

Läs mer

Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer

Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer Alba och Forum för poesi och prosa presenterar ett utdrag ur romanen Pojkarna (2011) av Jessica Schiefauer Luften var ljummen, gruset var solvarmt och sista lektionen för dagen var gymnastik. Vi spelade

Läs mer

KIDNAPPAD. Linus har kommit hem från pizzaresturangen. Han undrar om det är han som har gjort slut på alla pengar.

KIDNAPPAD. Linus har kommit hem från pizzaresturangen. Han undrar om det är han som har gjort slut på alla pengar. innehållsförteckning Kap 1 Byxor s.1 Kap 2 Kidnappad s.2 Kap 3 den stora resan s.3 Kap 4 Hittat honom s.4 kap 5 Ingen tror oss s.5 Kap 6 Äntligen fångade s.6 BYXOR $$ Kap 1 Linus satt en tidig lördagmorgon

Läs mer

GLÖMSKANS KATAKOMBER. Anders Larsson

GLÖMSKANS KATAKOMBER. Anders Larsson GLÖMSKANS KATAKOMBER av Anders Larsson PERSONER: Gäst på småstadshotell Hotellets innehavare C: Stadens kyrkoherde Alla tre är i samma ålder Ett hotellrum: Dubbelsäng med nattygsbord, telefon. Attachéportfölj

Läs mer

1 En olycka kommer sa " llan ensam

1 En olycka kommer sa  llan ensam 1 En olycka kommer sa " llan ensam Ewa Christina Johansson Illustrationer Johan Egerkrans Axel! Där är du ju! Axels hjärta hoppade till i bröstet. Fast på ett bra sätt. Det var ju söta Rut som ropade på

Läs mer

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006 I huset vid havet var det lördag, och i köket stod mamma och diskade. Zackarina höll henne sällskap, så att hon skulle ha det lite roligare. Hon rullade omkring på golvet, fram och tillbaka, och ylade.

Läs mer

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006

Publicerat med tillstånd Stora boken om Sandvargen Text Åsa Lind Rabén & Sjögren 2006 Zackarina bodde i ett hus vid havet med sin mamma och sin pappa. Utanför huset växte två björkar, och mellan dem hängde en hängmatta. Just i dag var hängmattan ett sjörövarskepp, och på det skeppet var

Läs mer

Denna lilla grupp som nu stod inför vandringen var en brokig skara och alla var mer eller mindre redan helt utmattade.

Denna lilla grupp som nu stod inför vandringen var en brokig skara och alla var mer eller mindre redan helt utmattade. 1. Det torra landskapet bredde ut sig framför dem och de visste att de hade en lång riskabel vandring att gå. Inte bara för det lilla vatten de hade kvar utan de visste också vilka faror som lurade där

Läs mer

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011

enkelt superläskigt. Jag ska, Publicerat med tillstånd Fråga chans Text Marie Oskarsson Bild Helena Bergendahl Bonnier Carlsen 2011 Kapitel 1 Det var alldeles tyst i klass 2 B. Jack satt med blicken envist fäst i skrivboken framför sig. Veckans Ord var ju så roligt Han behövde inte kolla för att veta var i klassrummet Emilia satt.

Läs mer

k l o c k a n å t ta på kvällen stannade en motorcykel på Säfärs

k l o c k a n å t ta på kvällen stannade en motorcykel på Säfärs k l o c k a n å t ta på kvällen stannade en motorcykel på Säfärs gård. Det dröjde inte länge innan Säfär började svära över Ali. Sedan fortsatte han till Ahmad-Alis gård med sina svärsöner och den besökande

Läs mer

Alla satte sig i soffan. Till och med Riley. Tanten berättade vad Riley kunde göra. Han kunde göra nästan allt som en riktig människa kan göra.

Alla satte sig i soffan. Till och med Riley. Tanten berättade vad Riley kunde göra. Han kunde göra nästan allt som en riktig människa kan göra. Den hemliga roboten Asta, Bea och Cesar har fått ett uppdrag av deras lärare Olle. Uppdraget var att de skulle hitta en bok i skolbiblioteket som Olle skulle läsa som högläsning på morgonen i klassrummet.

Läs mer

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Camilla Läckberg Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Personer i berättelsen Helga Änglamakerskan Dagmar Helgas dotter Laura Dagmars dotter Hermann Göring Tysk pilot och senare nazistledare Carin

Läs mer

PIA. Publicerat med.llstånd Titel Text Bild Förlag

PIA. Publicerat med.llstånd Titel Text Bild Förlag PIA Jonatan är så glad att han nästan svävar in genom dörren till sporthallen. Han är barfota och har träningsbyxor och T-shirt på sig. Han ser fram emot att få flyga genom luften med ena benet framför

Läs mer

Erik Magntorn. På uppdrag i Uppåkra. mellan liv och död. Illustrerad av Petter Lawenius

Erik Magntorn. På uppdrag i Uppåkra. mellan liv och död. Illustrerad av Petter Lawenius Erik Magntorn På uppdrag i Uppåkra mellan liv och död Illustrerad av Petter Lawenius Lindskog Förlag Tack! Karl Magnus Lenntorp för kunnig fackgranskning. Lennart Lindskog för gediget redaktionellt arbete.

Läs mer

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012

Publicerat med tillstånd Hjälp! Jag gjorde illa Linn Text Jo Salmson Bild Veronica Isaksson Bonnier Carlsen 2012 Hjälp! Jag Linn gjorde illa hjälp! jag gjorde illa linn Text: Jo Salmson 2012 Bild: Veronica Isaksson 2012 Formgivare: Sandra Bergström Redaktör: Stina Zethraeus Repro: Allmedia Öresund AB, Malmö Typsnitt:

Läs mer

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82

sid.1 RÖDLUVAN OCH VARGEN Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.1 OCH Av Daniel Wallentin och Janne Widmark Film i Dalarna Version 3 Kaserngården 13 2008-02-28 791 40 FALUN 023-262 82 sid.2 EXT. I SKOGEN/ÅN DAG SCEN 1 (10 år) - en söt liten flicka med en röd luva

Läs mer

Drogad. AHHH! skrek Tim. Vad har hänt! skrek jag. Det är någon som har kört av vägen och krockat med ett träd! Men ring 112! Ge mig min mobil da!

Drogad. AHHH! skrek Tim. Vad har hänt! skrek jag. Det är någon som har kört av vägen och krockat med ett träd! Men ring 112! Ge mig min mobil da! Drogad Det var en helt vanlig lördags morgon, klockan var 4:33 det var kallt och snöade ute. Idag skulle jag och min pojkvän åka på skidresa i en vecka i Lindvallen, det är första gången för min pojkvän

Läs mer