mellan sköldarna nr 16 - februari 2002

Transkript

1 mellan sköldarna nr 16 - februari 2002 När nu år 2002 hunnit en bit på väg är det dags för det sextonde numret av föreningens medlemsblad. Till formen följer det den uppläggning vi under åren kommit fram till och vi hoppas att innehållet skall mottas med intresse och gärna inspirera till genmälen och egna bidrag från vår lilla läsekrets. I detta nummer berättas om medlemsträffen i våras hos Sebastian Schildt. Ordföranden ger ett referat från årets Adelsmöte och bidrar också med några tankar kring ett porträtt från Vi kan också bjuda på tredje delen av Hans Widdings krönika om hur Schildtarna blev västerbottningar. Något om planerna för kommande aktiviteter blir det också. Ganska många av föreningens medlemmar bor så till att det inte är helt lätt att delta i föreningens aktiviter. I styrelsen är vi mycket intresserade av att trots detta kunna hålla kontakt med Er. Slå en signal på telefon eller hör av Er inför en resa till stockholmsområdet. Kanske kan vi ordna ett informellt möte vid ett sådant tillfälle - eller kanske vi kan göra en utflykt åt Ert håll. vårlig släktträff hos sebastian schildt En fin vårdag den 3 maj höll Sebastian Schildt öppet hus i sin silversmedja på Nybrogatan i Stockholm. Drygt tiotalet medlemmar och gäster hade hörsammat inbjudan. Sedan vi försett oss av det läckra kalla bordet fick vi följa Sebastian in i smedjans inre rum, där vi fick höra hur hans arbete går till. Det är ett ganska tungt och bullrande arbete att från ämnen i form av plåt eller tråd forma sköna föremål. Verkstaden är stor och väl försedd med alla slags verktyg och samutnyttjas därför av några andra yrkesmän. Med många timmars arbete blir produkterna kostsamma och måste hålla en hög konstnärlig halt för att finna avnämare. Lyckligtvis finns det fortfarande köpare av exklusivt konsthantverk. Sedastian är en arbetsam man och hinner även med att tillverka halvfabrikat för andra företag inom skrået. Ungefär vartannat år brukar han samla sig till en utställning på Galleri Metallum på Hornsgatan, ofta kring ett tema. Senast var det 12 stiliga kannor i silver och guld. Alla vi som var med tackar än en gång Sebastian för en mycket givande och trevlig afton och önskar lycka till i fortsättningen års adelsmöte I föregående nummer av Mellan Sköldarna nämndes att 2001 års adelsmöte skulle öppnas den 17 februari. Så skedde också och med ett ovanligt stort antal deltagande ätteföreträdare. Vår förenings ordförande utnyttjade möjligheten att få närvara utan annan rättighet än att se och höra. Vid detta inledande möte förrättades val av ett riddarhusutskott på 16 personer. Utskottets uppgift var att fram till det avslutande mötet den 9 juni dels granska riddarhusdirektionens förvaltning av Riddarhusets ansenliga tillgångar, dels bereda de motioner som inlämnats till adelsmötet och slutligen såsom valberedning ge förslag till en ny riddarhusdirektion för de närmaste tre åren. Alltsedan ståndsriksdagen avskaffades 1865 saknar adelsmötet konstitutionell betydelse och det förefaller som om sammanträdesordningen från den gamla tiden har fått fortleva utan någon egentlig anpassning till samtiden. Så t ex förrättas alla personval genom att ätternas representanter i rang- och nummerordning kallas fram till ordförandebordet för att i en urna avlämna sina röstsedlar. D v s grevar och friherrar först och därefter lågadeln.

2 Vid det avslutande mötet den 9 juni mottog adelsmötet utskottets redovisning av egendomsförvaltningen, som fick ett högt betyg. Utskottet lämnade dock rekommendationer till hur förvaltningen kan förbättras. Adelsmötet tog även ställning till motionerna, som nu beretts av utskottet. De flesta motioner avslogs, bl a det om att utreda konsekvenserna av att tillåta kvinnors rätt att föra namn och ätt vidare, att återinföra adlandet, att inrätta ett den svenska adelns museum, att återinföra lantmarskalkstiteln, att ta fram ett adelns eget vin. Adelsmötet tillstyrkte däremot förslaget att adoptivbarn fortsättningsvis ej skall införas i adelskalendern och beslöt att öka anslaget till Ridderskapets och adelns ungdomsklubb. Detta möte tog hela dagen i anspråk vilket främst berodde på att utskottets förslag till ny direktion inte fallit den hittillsvarande direktionen i smaken. Man hade därför lagt ut en s k spränglista med delvis andra namn än de på utskottets förslag. Efter långvarigt och ovanligt häftigt meningsutbyte förrättades så valet till ny direktion. Detta utföll med klar övervikt till spränglistans förmån. Den nya direktionens ordförande är Henric Ankarcrona. Som helhet var det mycket intressant att få följa ett adelsmöte. personnotiser Vi får här meddela att två av våra medlemmar avlidit: Skådespelaren Henrik Schildt avled den 15 mars 2001, nära 87 år gammal. Han var född i Helsingfors 1914 och äldste son till bokförläggaren Holger Schildt och hans maka Marie Mathilde född Schaupp. Till Sverige kom familjen 1929 och har därefter tagit säte i det Svenska Riddarhuset. Henrik Schildt var under en lång följd av år knuten till Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Han medverkade i många svenska filmer, för inte så många år sen i sonen Peter Schildts succé Ebba och Didrik. Vi minns också gärna hans karaktäristiska, något sträva röst från många fina radioteaterföreställningar. Henrik Schildt jordfästes vid en vacker ceremoni i Bromma kyrka, då även representanter för släktföreningen var närvarande. Förlagsredaktören Margareta Schildt, född Morsing, avled den 16 maj Hon blev 84 år gammal. Som Henrik Schildts första hustru var hon mor till hans två äldsta barn. Bakom den långa titeln ligger en mångårig och mycket uppskattad gärning som barnboksredaktör hos Bonniers förlag. Där hade hon bl a uppgiften att bygga upp utgivningen av litteratur för barn och ungdom och förde fram många av våra mest lästa barnboksförfattare t ex Maria Gripe, Gunnel Linde, Britt G Hallqvist, Max Lundgren, Irmelin Sandman Lilius och många andra samt nära vännen Brita af Geijerstam. Men släkten har även fått ett nytillskott: En son, Sebastian, till Anders och Susanne Schildt, Danderyd, föddes den 16 april guldålder, slott och politik i 1600-talets sverige Så lyder titeln på en i höst utkommen bok. Författaren Fredric Bedoire, arkitekturhistoriker och professor vid Konsthögskolans arkitekturskola, har skrivit detta digra verk som är en arkitektursociologisk undersökning av 1600-talets intensiva slottsbyggande och samspelet mellan hus och människa. Den 4 september anmäldes boken i Svenska Dagbladet av Åsa Wall. Som smakprov på den arkitektur som skildras i boken visades då bilder av två slott, dels Tessinslottet Mälsåker på Selaön i Mälaren samt det strama stenhuset på Årby, välbekant för oss Schildtar. för framtiden Styrelsen har diskuterat sina angelägnaste uppgifter de närmaste tre åren. Ambitionen att samla uppgifter till släktregistret kvarstår, men är beroende av medlemmarnas intresse att bidra med de uppgifter som ännu saknas. Insatserna att belysa heraldiken, d v s vår vapensköld, får betraktas som avslutade för denna gång, men kan givetvis återupptas då anledning uppstår.

3 Hans Widdings berättelser om Schildtarnas väg till Norrbotten och småningom Västerbotten ser ut att bli så innehållsrik och intressant att vi redan nu funderar på att som avslutning samla alla avsnitten i en liten utgåva. Vi har också talat om att forska något kring de gårdar i Småland som har anknytning till vår släkt och kanske ordna en utflykt dit. Det rör sig om Kulltorp och Syserum i Tuna socken, nära Västervik, som under 1600-talets senare hälft och ett stycke in på 1700-talet ägdes av några generationer Schildtar. Till våren skall vi uppmärksamma 100-årsminnet av Elida Schildt Söderströms födelse med en bakverksfylld släktträff den 15 maj. Till detta ber vi få återkommer men notera gärna datumet redan nu. hälsningar från S t y r e l s e n Gunilla Anna-Lena Johan Carl-Adam Annika Camilla Önskar Du nå någon av oss i styrelsen direkt är våra adresser här: Gunilla Schildt ordförande Östra Norevägen 2, Lidingö tel Anna-Lena Schildt sekr Strindbergsgatan 47 6 tr, Stockholm tel Johan Schildt kassör Kanslersvägen 8, Skarpnäck tel Carl Adam Schildt Ångströmsgatan 11, 1 tr, Stockholm tel Annika Schildt Sandelsgatan 38 5 tr, Stockholm tel Camilla Schildt Johansson Vågnäsvägen 63, Domsjö tel tankar kring ett fotografi från 1925 Bland gamla fotografier från mitt föräldrahem finns ett foto taget i Umeå omkring Det är ett grupporträtt av sex unga Schildtar. Många av oss känner nog igen sin farfar eller farfarsfar - från vänster syns Gunnar, Gösta, Göran, Evert, Wolmar och Bengt. Bland dem är Gunnar, Gösta och Wolmar bröder, likaså Göran och Bengt. Evert har inga syskon. Inbördes är de unga männen sysslingar, eller tremänningar som man ofta säger norröver. Detta underbara fotografi är inte bara en bild av sex Schildtar. Det inbjuder också till tankar om hur Sverige under 1900-talet har förändrats. Mot bakgrunden av den tid som skildras i Hans Widdings krönikor om Schildtarnas väg till Västerbotten ser man hur starkt kriget var närvarande förr. Hur så mycket var inriktat på krigföring, försvarsmakt och värvandet av soldater. På den tiden fanns ganska få utbildningsvägar för unga män, särskilt om man bodde på landsbygden och inte hade möjlighet att studera vid något av de få gymnasierna. Som student kunde man däremot fortsätta att studera teologi, juridik, naturvetenskaper, språk, filosofi och historia vid något av de två universiteten. För de flesta unga adelsmän var det därför naturligt att följa traditionen och söka sig en bana som officer. Före den allmänna värnpliktens tid fick man också börja denna utbildning som mycket ung, ibland redan i de yngre tonåren. Dessa funderingar ledde mig vidare att genom Elgenstierna ta reda på vilka yrken de manliga svenska Schildtarna under århundradena valt, alltifrån 1600-talets mitt fram till omkr Det visade sig att av 62 unga män som uppnått 15 års ålder, hade 45 valt en officersutbildning. De

4 Gunnar, Gösta, Göran, Evert, Wolmar och Bengt Schildt. utgör 72% av samtliga. Det förefaller som om en militär utbildning var en slags grundutbildning, varifrån man, om man överlevde krigskommenderingar, senare kunde övergå till annan yrkesverksamhet, t ex förvalta släktens gårdar eller ägna sig åt affärsverksamhet. För officerare vid de indelta regementena fanns också boställena, avsedda att ge innehavaren och deras familjer ett levebröd i fredstid - alltifrån soldattorp till översteboställen. Den förste jag fann i hävderna som valde ett annat yrke var Nils Malcolm Schildt ( ). Han blev lantmätare. Bland Johan Ulrik Schildts ( )10 barn valde de 6 av de 7 sönerna borgerliga yrken, nämligen Oskar ( ) som blev sjökapten, August ( ) apotekare, Mauritz ( ) köpman, rådman mm, Ernst ( ) handelsbokhållare, Nils Peter Ulrik ( ) skeppsklarerare och Conrad ( ) bryggerimästare, köpman och vice konsul. Endast den äldste i syskonskaran Carl Johan ( ) fullföljde officerstraditionen, med majors avsked. Ännu i början av 1900-talet var bland deras söner och sonsöner officersyrket övervägande. Och det är här porträttet från 1925 kommer in med min pappa Evert ensam i mörk kostym bland sina sysslingar i vackra och klädsamma uniformer. Han var då nybliven med. lic. och underläkare vid lasarettet i Umeå. Hans far Evert William som var född och uppvuxen i Umeå hade också valt läkaryrket, men blev som militärläkare delvis kvar i traditionen. I dag finns bland våra ättemedlemmar endast en officer i aktiv tjänst, nämligen Christoffer Schildt som bär titeln överstelöjtnant i Försvarsmakten. Carl Adam, son till Gunnar på bilden, har en militär bakgrund, bland annat i Umeå, men ägnar sig numera åt datateknik. Man kan undra hur ett gruppfoto av unga Schildtar kan se ut Gunilla Schildt

5 SCHILDTARNAS VÄG TILL DET NORDLIGA SVERIGE del III Berättelsen anknyter till föregående avsnitt i nr 15. Där berättade Hans Widding att de svenska trupperna i norra Tyskland, efter att ha misslyckats att undsätta den svenska garnisonen vid Demmin och Anklam, tvingades återgå till ön Rügen och staden Stralsund. Där skulle de förbli hela vintern och våren 1759 i relativ trygghet, men hölls sysselsatta bl a med att såga sönder isen miltals runt Rügens södra stränder. Detta för att hindra fientliga trupper att landstiga på ön över isen. Vi har så kommit fram till Det pommerska kriget kräver allt fler offer av den svenska krigsmakten. Förstärkningar i form av manskap skickas från Sverige, men det är svårt att uppbringa officerare för att fylla luckor efter förlusterna. Alltför många hemmavarande män förebär det ena eller det andra som skäl för att slippa lämna det trivsamma officersbostället för det ovissa i krig på främmade mark. Vid Neu Ruppin, som nämndes i föregående avsnitt, hade Västerbottens regemente förlorat 2 officerare, 5 underofficerare samt 80 man och man rapporterade även tidigare vakanser av 4 officerare. Nu fick man lov att låna officerare från andra regementen, som klarat sig bättre i strid. Så kom det sig att officeren Börje Hvasser från Kronprinsens regemente år 1759 återfinns i Västerbottens regemente och året därpå står Johan Peter Schildt på turlistan över officerare där. Något har tydligen inträffat som gör att Johan Peter begärt sig över till ett indelt regemente. Orsaken torde vara att han i början av 1760 gift sig med Christina Elisabeth Brunneman från Gartz och finner att han inom kort kan få sig tilldelat ett fänriksboställe uppe i Västerbotten. Gratis får han det inte men tycks kunna uppbringa den summa på 458 daler silvermynt som erfordras när han en dag tillträder sitt boställe. Nämnas bör att Kronprinsens regemente var ett värvat regemente till skillnad från Västerbottens som var ett indelt. Visserligen står det i Elgenstierna att Johan Peter blev fänrik först 1762, men i regementets rulla över officersplaceringar står han som fänrik och adjutant. Man kan därför utgå från att han vid sitt giftermål blivit lovad en fänriksbefattning med åtföljande boställe. Johan Peter var ingen okänd krigare för Västerbottningarna eftersom han inom Kronprinsens regemente under åren ofta samverkat med dem i strid. Men kriget rullar vidare och fänriken-adjutanten Johan Peter är i augusti 1761 i elden med sitt nya regemente vid Neu Brandenburg. I denna för regementet lyckosamma skärmytsling omtalas särskilt Johan Peter för sitt tappra uppträdande. Senare, i januari 1762 vid Neu Kahlen omnämnes fänrikarna Schildt och Gyllengam som utan att avvakta sin chefs order (som befann sig på annan plats) tillhopa med ett dussin västerbottningar med fällda bajonetter återtagit ett kanonbatteri, som fienden bemäktigat sig av art.löjtnant von Tosten och erhålla därför både lovord om skicklighet och bravur och det omdömet att affären rentav genom deras rådiga handlingar avgjordes till svenskarna fördel. Livgardet och Hälsinge regemente hunno ej fram förrän allt var ändat. Under Johan Peters frånvaro från Rügen vid årsskiftet har på julaftonen hans unga hustru Christina Elisabeth nedkommit med en son, Carl Johan. Striderna intensifieras under 1761 och våren 1762, men krigsslutet är nu nära, en stilleståndskonvention ingås den 7 april 1762 och fred slutes den 25 maj samma år. De svenska trupperna återsamlas vid Stralsund och på Rügen, men först den 22 juli återfinns Västerbottens regemente där. Johan Peter möts då av beskedet att hans förstfödde son avlidit samma dag. En knapp månad senare transporteras regementet och deras anhöriga på skeppet Södermanland till Dalarö. Den 24 augusti är man i Stockholm och exercerar påföljande dag i Solna för de kungliga.

6 Avfärden mot nordliga trakter påbörjas en månad senare och i slutet av september stiger Johan Peter med sin hustru Christina i land i trakten av Luleå. Vilken omställning för en 22-årig flicka från det välmående Rügen att nu försöka finna sig tillrätta i Kalix, där snö redan låg på marken och isläggningen i Bottenviken var i full gång! Vad väntade sig nu det unga paret, 27 resp 22 år gamla av ett liv i detta karga landskap och hårda klimat Säkert hade paret vid ankomsten till Luleå med sig sättpotatis från Rügen för kommande vår. Det goda förde nämligen det Pommerska kriget med sig att soldater och befäl från norra delen av Sverige lärde sig odla och uppskatta denna viktiga växt - så viktig för människornas fortlevnad, när de många missväxtåren klappade på porten. Något färdigt boställe stod inte och väntade på dem, men tillfällig bostad kunde hyras för den särskilda ersättning som Johan Peter uppbar i väntan på ett ledigt boställe. Att det kom att dröja så länge som två år innan Johan Peter fick tillträde till sitt boställe hade sina speciella orsaker här i norr. Det saknades nämligen officersboställen och stora ansträngningar gjordes för att fylla denna brist. Boställena skulle ligga strategiskt i förhållande till officerens kompani eller bataljon, men också uppfylla krav på vederbörlig storlek och markens hävd. För Johan Peter och Christina Elisabet kom det att ordnas på bästa sätt. Det fina med flytten till Kalix blev att just där tillskapades två boställen av ett tidigare större hemman, kallat Landet med tilläggsjord från en egendom kallad Rolfs. Omkring år 1765 byggdes alltså två helt nya boställen upp från grunden, med gemensam rågång mellan gårdarna som byggdes spegelvända. Ladugårdar och andra åbyggnader blev också så gott som helt nya och Johan Peter och Christina Elisabet kunde bygga upp sin egen djurbesättning bestående av 6-7 kor, några småkreatur och kanske två hästar. Kom därtill alla de redskap som behövdes i jordbruket, så förstår man att det krävdes mycket arbete och en hel del pengar för att komma igång med lantbruket. Det nya bostället fick namnet Johannesberg. Det låg vackert beläget något hundratal meter från Kalixälven och inte långt från Nederkalix kyrka. Inte minst fisket i älven var en stor tillgång för familjens hushåll. Här skulle familjen komma att bo i nio år innan Johan Peter befordrades och familjen 1775 flyttade till löjtnantsbostället Andholmen i Råneå, där de blev kvar till Som chef för Livkompaniet kom Johan Peter senare att 1781 förflyttas till Sunderbyn, nära Luleå. Där på Lulegård inträder ett nytt dramatiskt skede i familjens liv, som tager sin början i och med Gustaf III:s krig mot Ryssland Man kan ana ett starkt förhållande mellan makarna som orkade med sitt förstfödda barns död och ändå fullföljde den långa resan till Kalix och en oviss framtid i vårt lands nordligaste del. Den förstfödde sonen dog ju i Stralsund i juli Ännu ett barn, dottern Anna Christina föds den 22 mars 1763, följande år 1764 föds den 23 december sonen Johan Peter, som avlider vid 1½ års ålder.1766 kom ännu en son Carl Johan som blev endast några veckor gammal och 1768 föds två döttrar Johanna Elisabet och Eva Maria, båda antecknade som avlidna under första levnadsåret föds sonen Johan Peter, även han avlider som nyfödd föds slutligen en son Carl Ulrik som blir vuxen och får leva till Ännu två döttrar föds, Margareta Fredrika 1773 och Magdalena Om dem finns en uppgift om att Magdalena blev vuxen. Alla dessa barn föds i Nederkalix socken, de flesta av dem på Johannesberg. I kommande avsnitt får vi följa familjens vidare öden i det nordliga Sverige delvis genom den unge Carl Ulrik Schildt. Han föddes ju på fänriksbostället Johannesberg i Nederkalix, som hans far Johan Peter då brukade, men växte upp på det vackra löjtnantsbostället Andholmen i Råneå, inte långt från Luleå. Vi får också veta något om officerens liv i fredstid, vardag som helgdag. Hans Widding Föreningen SLÄKTEN SCHILDT I SVERIGE c/o Gunilla Schildt, Östra Norevägen 2, Lidingö. Tel e-post: schildtsociety@inova.se