PROJEKT EUROPA Utmaningar och möjligheter. Rapport till Europeiska rådet från reflektionsgruppen om EU:s framtid 2030

Transkript

1 PROJEKT EUROPA 2030 Utmaningar och möjligheter Rapport till Europeiska rådet från reflektionsgruppen om EU:s framtid 2030 SV

2

3 PROJEKT EUROPA 2030 Utmaningar och möjligheter Rapport till Europeiska rådet från reflektionsgruppen om EU:s framtid 2030 Maj 2010

4 En stor mängd övrig information om Europeiska unionen är tillgänglig på Internet via Europa-servern ( Kataloguppgifter finns i slutet av publikationen. Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå, 2010 ISBN doi: /12688 Europeiska unionen, 2010 Design Staden Stuttgart 2010 Kopiering tillåten med angivande av källan. Printed in Belgium TRYCKT PÅ PAPPER SOM BLEKTS UTAN ELEMENTÄRT KLOR (ECF)

5 FRÅN MEDLEMMARNA I REFLEKTIONS- GRUPPEN TILL EUROPEISKA RÅDET Bästa ordförande och medlemmar i Europeiska rådet Det är för oss en ära att få överlämna denna rapport, beställd av Europeiska rådet vid mötet i Bryssel den 14 december 2007, om de utmaningar EU sannolikt kommer att stå inför år 2030 och hur vi kan tänkas hantera dessa utmaningar. Denna rapport är uttryck för arbetet i en blandad grupp av individer med varierande prioriteringar och intressen. Den är ett resultat av långvariga debatter och diskussioner, och står i den meningen såväl för konsensus som för kompromiss. Alla förslag stöds inte av varje medlem, men varje medlem står bakom huvuddelen av innehållet. Den osäkerhet som är så karakteristisk för vår tid har gjort den oss anförtrodda uppgiften särskilt svår. Vi tvingades bygga vår analys enbart på de långsiktiga trender som det går lättare att urskilja. De resultat vi kommit fram till är inte lugnande, vare sig för unionen eller för våra medborgare: en global ekonomisk kris; stater som skyndar till bankernas undsättning; åldrande befolkningar som hotar våra ekonomiers konkurrenskraft och hållbarheten hos våra sociala modeller; kostnader och löner under press; utmaningar i form av klimatförändring och ökande energiberoende; och omfördelningen i östlig riktning av produktion och sparande. Därtill kommer de överhängande hoten från terrorism, organiserad brottslighet och spridning av massförstörelsevapen. Ska EU lyckas behålla och höja sin välståndsnivå i denna föränderliga värld? Är det möjligt för EU att främja och försvara Europas värderingar och intressen? Vårt svar är jakande. EU kan vara en kraft för förändring i världen, en tongivande faktor, och inte bara passiv åskådare. Men detta är bara möjligt om vi samarbetar; de utmaningar vi har framför oss är alltför stora för ett enskilt europeiskt land att ta sig an på egen hand. Vår förmåga att påverka utvecklingen utanför våra gränser kommer i sin tur att inverka på vår förmåga att säkra stadig tillväxt och inre sammanhållning i unionen. Detta är den slutsats vår reflektionsgrupp, efter intensiva överläggningar och samråd med mängder av experter och institutioner, har nått fram till. Alla våra medlemmar är eniga om en grundläggande fråga: Europa står för närvarande vid en vändpunkt i sin historia. Endast om vi allesammans politiker, medborgare, arbetsgivare och arbetstagare kan samlas runt ett nytt gemensamt mål som definieras av vår tidsålders behov kan vi klara utmaningarna framför oss. Efter det att vår grupp upprättades har Europa fått uppleva ett antal betydelsefulla förändringar, inklusive den institutionella krisen som framkallades av att Lissabonfördraget avvisades, och finanskrisen nyligen som blev startskottet för den globala recessionen. 3

6 Genom framgången med ratificeringen av Lissabonfördraget kunde vi avsluta en lång period av introspektion som hade hindrat unionen från att ta itu med de stora utmaningar som påverkar vår framtid. Olyckligtvis tvingas vi i dag fortfarande leva med finanskrisen, ett resultat av tillkortakommanden i hur våra finansiella institutioner fungerar och hur de övervakas. Situationen inom unionen, och därmed våra egna reflektioner, har påverkats kraftigt av krisens sociala, ekonomiska och politiska förgreningar. I detta avgörande ögonblick behöver EU agera med beslutsamhet och enhälligt, och undvika frestelsen till protektionism. Denna kris, som tog sin början på andra sidan Atlanten, har haft större konsekvenser för Europa än för någon annan del av världen genom att den blottlagt strukturella svagheter i den europeiska ekonomin som länge har diagnostiserats men alltför ofta ignorerats. Krisen har därför fungerat som en varningssignal så att Europa kan reagera på förändringen i den globala ordningen. Såsom med alla förändringar kommer den framväxande ordningen att resultera i nya vinnare och nya förlorare. Om Europa inte vill hamna på förlorarnas sida måste det orientera sig utåt och ge sig in på ett ambitiöst långsiktigt reformprogram under de kommande tjugo åren. EU-ledarna måste fortsätta anta åtgärder för att hejda den rådande krisen men de måste knyta an till de reformer på medellång och lång sikt som unionen är i behov av. Vi talar om unionen på grund av vår inre marknad, vår gemensamma valuta och vår stabilitets- och tillväxtpakt som gör oss inbördes beroende. Vi européer måste gripa oss an arbetet med krisen gemensamt, eller tvingas bevittna hur våra respektive initiativ misslyckas. För att komma ut ur krisen måste vi fortsätta stimulansåtgärderna till dess våra ekonomier fungerar av egen kraft. Om utgifterna skärs ned för tidigt kan återhämtningen gå om intet. Vår huvudprioritering måste vara att skapa jobb och tillväxt. Och de medlemsstater som, beroende på kostsamma räddningsoperationer, stigande sociala utgifter och sinande inkomstkällor, inte längre har råd med utgifter, måste förlita sig på att EU och andra medlemsstater tar ledningen och fastställer villkoren för ekonomisk återhämtning. Det finns ett akut behov av förstärkt ekonomisk styrning i EU om vi ska lyckas undvika asymmetriska chocker som beror på att vår monetära union och inre marknad samexisterar med divergerande inriktningar på den ekonomiska politiken. Krisens ursprung hade inget större samband med euron och stabilitets- och tillväxtpakten, men dessa mekanismer har inte räckt till för att säkra ekonomisk konvergens under krisen. EU behöver komma fram till lösningar på rådande obalanser mellan medlemsstaterna, 4

7 och granska och korrigera förluster i konkurrenskraft som avspeglas i underskott i betalnings- och bytesbalansen. Dessa frågor måste ingå i unionens konvergenskriterier och det krävs ett instrument som skapar monetär stabilitet, för att kunna möta oförutsedda kriser. Om EU ska kunna undvika en upprepning av krisen krävs det en skyndsam reform av våra finansinstituts sätt att fungera och av tillsynen. I nuläget har finansinstituten ändrat få av de rutiner som ledde fram till krisen, utom att man avsevärt har dragit ned på utlåningen. Det skulle vara önskvärt med en samordning av dessa reformer inom G20, men så länge detta inte har skett måste EU utveckla egna regleringsnormer och mekanismer för kontroll och tillsyn. Våra medborgare kommer helt enkelt inte att tillåta ytterligare en räddningsoperation i samma skala som den vi bevittnat. Mot 2030 års horisont avtecknar sig ett Europa där invånarna behöver en starkt konkurrenskraftig och hållbar social marknadsekonomi för att bibehålla den sociala sammanhållningen och bekämpa klimatförändringen. För detta kommer det att krävas ett ambitiöst reformprogram med klara prioriteringar och mycket effektivare mekanismer för verkställighet än vad som är möjligt med den öppna samordningsmetoden. I detta sammanhang antar vi att kommissionens nya strategi "Europa 2020" kommer att ingå som en del i detta stora företag. EU måste därför utan dröjsmål genomföra de strukturreformer enligt Lissabonagendan som ännu inte införts. För detta kommer det att krävas en reformering av genomförandemekanismerna i den nya strategin, genom ett mer ändamålsenligt system med incitament som gör att de mål som beslutats av Europeiska rådet och andra europeiska institutioner faktiskt uppfylls. Humankapitalet är ett centralt strategiskt instrument för framgång i den globala ekonomin. Och ändå har Europa i betydande mån tappat mark i kapplöpningen mot en kunskapsekonomi. För att komma ikapp krävs det en samordnad insats. Medlemsstaterna måste mobilisera de resurser de enats om att investera i FoU, med den privata sektorns hjälp, och reformera alla aspekter av utbildningen, inklusive yrkesutbildning. Unionen måste också agera genom sina egna reviderade budgetinstrument, och samtidigt på ett bättre sätt utnyttja Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden. Slutligen måste vi överväga möjligheten att öppna nya inkomstkällor, exempelvis genom införande av en koldioxidskatt. EU behöver genomföra en gemensam energipolitik med såväl interna som externa dimensioner så att vi kan åstadkomma större energieffektivitet och energibesparingar av det slag som förespråkas i strategin "Europa 2020", och diversifiera vår energiförsörjning från tredjeländer. Européerna behöver också ta upp en allvarlig diskussion 5

8 om behovet av säker kärnenergi i Europa, och definiera huvuddragen i ett permanent system med incitament att utveckla av alternativa energikällor. EU måste fortsätta i sin ledarroll i kampen mot klimatförändringar. Men EU måste undvika att upprepa våra misstag i Köpenhamn, för att få större effektivitet och relevans i den världsordning som växer fram. Det är nödvändigt att utveckla en i ordets sanna bemärkelse gemensam förhandlingsstrategi, för att på ett mer verksamt sätt kunna försvara våra intressen. Vi européer måste göra något åt vår demografiska utmaning. Om vi inte skyndsamt vidtar åtgärder, kommer det genom våra åldrande samhällen att uppstå ett ohållbart tryck på våra pensions-, hälso- och sjukvårds- och välfärdssystem, och detta kommer att undergräva vår ekonomiska konkurrenskraft. Till de prioriterade åtgärderna hör att öka andelen kvinnor i arbetslivet; underlätta en bättre balans mellan arbetsliv och privatliv; reformera vår inställning till pensionering, så att vi ser det som en rättighet, inte en plikt; och utveckla en mer proaktiv invandringspolitik, anpassad till demografiska och arbetsmarknadsrelaterade behov. EU måste stålsätta den inre marknaden mot frestelsen till ekonomisk nationalism och fullborda den så att den omfattar tjänster, det digitala samhället och andra sektorer, som sannolikt kommer att vara de viktigaste drivkrafterna för tillväxt och sysselsättningsskapande på en marknad med 500 miljoner användare och konsumenter. Förstärkningen och fullbordandet av den inre marknaden bör åtföljas av bättre samordning av beskattningen. Vi européer måste reformera arbetsmarknaden och modernisera vår praxis för företagsstyrning. För att helt lyckas förverkliga den tekniska revolutionens potential måste vi genomföra stora förändringar i arbetsmarknadsstrukturerna. Vissa medlemsstater har redan framgångsrikt infört reformer som bygger på flexicuritymodellen. Vi måste lära av dessa erfarenheter samtidigt som vi anpassar dem till våra varierande nationella omständigheter. Vi måste öka arbetstagarnas anställbarhet och företagens flexibilitet i en ekonomi under ständig förändring. Förbättrad arbetsproduktivitet måste bli en prioritering, och produktivitetsvinster måste göras direkt proportionella till inkomstnivån. För att ta itu med dessa utmaningar kommer det inte att krävas en fördragsändring. I rapporten görs, helt enligt vårt mandat, inte strikt åtskillnad mellan olika maktnivåer eller den nivå på vilken åtgärder måste vidtas. Vem som bör agera engagerar vi oss inte i, men däremot vilka lämpliga åtgärder som bör vidtas, och det utan ytterligare dröjsmål. Detta innebär också att det brådskar med att utvärdera befintliga budgetära nivåer och prioriteringar, inklusive både de medel som anslagits för specialändamål av unionen och de medel som tilldelats av medlemsstaterna i enlighet med de prioriteringar som fastställts på EU-nivå. Ambitiösa mål i kombination med 6

9 begränsade resurser och svaga genomförandemekanismer leder med nödvändighet till besvikelse. För att EU ska uppnå sina mål måste Europeiska rådet och eurogruppen förstärka sin ledande roll, i samordning med kommissionen och Europaparlamentet. När vi ger oss in på dessa reformer måste vi dra full nytta av de nya redskap som finns i Lissabonfördraget för att utveckla större medborgardeltagande i unionen; en effektiv intern och extern säkerhetspolitik; stabilare förbindelser med våra grannar; och förmåga att projicera våra intressen utomlands. EU-projektet bör också bli ett medborgarprojekt. Medborgarna är övertygade, ofta i högre grad än sina ledare, vilket opinionsundersökningar visar, att det ligger i unionens och medlemsstaternas intresse att EU blir en mer relevant och effektiv global aktör, och talar med en röst i sina ansträngningar för att främja våra gemensamma intressen. Våra medborgare fordrar större europeisk samordning i kampen mot den organiserade brottsligheten och mot terrorism, eftersom de vet att detta är enda sättet att åtgärda dessa utmaningar inom ett område där människorna har frihet att röra sig över gränserna. Våra medborgare inser att vårt välstånd, vår utveckling och vår säkerhet hänger samman med hur det är ställt på dessa områden hos våra grannar som vi måste bedriva ett extra nära samarbete med för att främja gemensamma intressen. Våra medborgare vet att varje lands utrikespolitik får större kraft och blir mer effektiv om vi klarar att agera tillsammans för att försvara våra intressen, inte visar oenighet där varje medlemsstat strävar efter att spela huvudrollen, på det sätt som varit fallet under gångna år. Våra medborgare önskar att Europeiska unionen tar tillvara deras intressen, och väntar sig därför att deras sociala och medborgerliga rättigheter och rätten till sysselsättning åtföljer dem överallt när de flyttar inom unionen. Genom garanti för möjligheten att överföra sociala rättigheter blir unionen mer meningsfull för våra medborgare. Allt detta aktualiserar en ny pakt mellan de europeiska institutionerna och de ekonomiska och sociala företrädarna; och mellan olika maktnivåer nationella, regionala och lokala. Framför allt kräver situationen ett starkt politiskt ledarskap, ett ledarskap som kännetecknas av förmågan att upprätthålla en ärlig och fruktbar dialog med medborgarna och att styra i partnerskap. Att säkra stödet från medborgarna blir avgörande, inte bara för att unionen ska kunna motstå krisens sociala och ekonomiska verkningar, utan också för att den ska kunna införa de strukturreformer som fordras för ett starkare Europa i framtiden. 7

10 Unionen är mer än en gemensam marknad. Det är också en union av värderingar. Med stöd av Europas medborgare kan EU leda ansträngningarna för att ta itu med de stora globala utmaningarna. Inför en kris som de själva inte har utlöst kommer våra medborgare att fortsätta tro på det europeiska projektet endast om deras ledare visar ärlighet mot dem när det gäller omfattningen av vilka utmaningar vi har framför oss, och om medborgarna uppmanas att bidra på ett liknande sätt som efter andra världskriget, när Europa byggde upp sitt välstånd. Vänliga hälsningar, MEDLEMMARNA I REFLEKTIONSGRUPPEN Felipe González Márquez, Ordförande Vaira Vīķe-Freiberga, Vice ordförande Jorma Ollila, Vice ordförande Lykke Friis (t.o.m. 28 november 2009) Rem Koolhaas Richard Lambert Mario Monti Rainer Münz Kalypso Nicolaïdis Nicole Notat Wolfgang Schuster Lech Wałęsa 8

11 INNEHÅLL FRÅN MEDLEMMARNA I REFLEKTIONSGRUPPEN TILL EUROPEISKA RÅDET 3 EU STÅR INFÖR ETT VAL 11 ATT FÖRNYA EUROPAS EKONOMISKA OCH SOCIALA MODELL 15 TILLVÄXT GENOM SYSSELSÄTTNING: EGENMAKT ÅT INDIVIDEN 21 DEMOGRAFI SOM UTMANING: ÅLDRANDE, MIGRATION OCH INTEGRATION 25 TRYGGAD ENERGIFÖRSÖRJNING OCH KLIMATFÖRÄNDRING: EN NY INDUSTRIELL REVOLUTION 31 INRE OCH YTTRE SÄKERHET: DEN EVIGA UTMANINGEN 37 EUROPA I VÄRLDEN: ATT AGERA MED STÖRRE BESTÄMDHET 43 EU OCH DESS MEDBORGARE 47 ATT BYGGA PÅ EU:s STYRKA 51 KÄLLOR 53 9

12 10

13 EU STÅR INFÖR ETT VAL Sedan kalla krigets slut har förändringarnas hastighet och omfattning varit överväldigande. De senaste tjugo åren har inte lämnat något opåverkat: hur vi arbetar, konsumerar, reser och relaterar till varandra, vad som får oss att visa empati och vad som skrämmer oss har genomgått en genomgripande förändring. De flesta av dessa förändringar har överraskat oss. Den globala finanskrisen är bara den senaste i en rad händelser som har rubbat våra övertygelser och trossystem. För första gången i senare tiders europeiska historia finns det en utbredd rädsla för att de som är barn i dag kommer att ha det sämre ställt än sina föräldrars generation. I dag lever vi i osäkerhetens tidevarv. För Europeiska unionen innebär denna situation en utmaning utan motstycke. Under större delen av unionens existens har den utgjort ett ankare för intern stabilitet och den har efter andra världskriget sörjt för fred, demokrati och högre välstånd på halva kontinenten. Med tiden togs andra hälften av Europa med genom en process med en aldrig tidigare skådad politisk och ekonomisk integrering. Dessa framgångar gjorde att EU, med en inre marknad och en gemensam valuta, kunde bli världens största ekonomiska makt. Trots detta är det en komplex och oviss framtid som medborgarna i Europa ser framför sig, utan de gemensamma mål som kännetecknade åren efter kriget. 11

14 Europeiska medborgares framtidsförväntningar angående livet 2030 "Föreställ dig hur Europeiska unionen kommer att se ut år Jämfört med i dag, kommer de europeiska medborgarnas liv att vara?" Lättare Svårare Varken lättare eller svårare Vet inte i % Källa: Eurobarometer 6/2009; EU 27 EU:s tidigare framgångar var inriktade på det egna hörnet av världen. Under den successiva integreringen förblev omvärlden relativt stabil. Situationen i dag kunde inte vara mer annorlunda. Snabba förändringar sveper över världen. Under de kommande tjugo åren kommer det inte endast att finnas flera maktcentrum, utan världens tyngdpunkt kommer också att ha förflyttats till Asien och länderna i söder, till nya offentliga och privata aktörer och uppåt till transnationella institutioner. De utmaningar som Europa står inför i dag har i lika hög grad sitt ursprung i utvecklingen utanför dess gränser som i EU:s tvekan att anta dem. Om unionen ska kunna säkra sin framtid, måste den anpassa sina mål och sin politik, så att den kan hantera denna snabbföränderliga värld. Att möta en värld i dramatisk förändring Om de senaste tjugo åren har inneburit en stor omvälvning, är det sannolikt att de kommande tjugo åren kommer att vara ännu mer omskakande. En ny multipolär värld håller på att växa fram, där makten är diffusare och den internationella dynamiken mer komplex. På grund av att EU har en långsammare tillväxt än sina främsta konkurrenter håller dess andel av världens rikedom oundvikligen på att minska. EU:s humankapital har länge utgjort grunden för dess ekonomi, som bygger på världsledande innovationer och kreativitet. Andra regioner tränger sig nu fram tack vare sina större satsningar på forskning, teknisk utveckling och innovation. Asien förväntas redan 2030 ta täten i den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och producera högkvalitativa varor, som kan förändra produktionen och den allmänna livskvaliteten. I takt med att man i tillväxtekonomierna kommer ikapp levnadsstandarden i de avancerade industriländerna ökar den globala energikonsumtionen. År 2030 kommer världens energibehov sannolikt att ligga 50 procent högre än i dag, varvid fossila bränslen kommer att utgöra 80 procent av elutbudet. Beroendet av importerad energi kommer att öka och EU kommer att importera nära två tredjedelar av sitt behov. Dessutom kommer klimatförändringarna sannolikt att inverka negativt på tillgången på energi och andra väsentliga resurser och många förutspår att en allvarlig brist kommer att råda år Prisvolatilitet och osäker försörjning kommer också att förvärras av politisk osäkerhet i länder med god tillgång på energi. Andelen förnybar energi kommer att ha växt snabbare än andelen konventionella energikällor, men den kommer 2030 fortfarande bara att utgöra en liten del av världens energiförsörjning. Vår underlåtenhet att hejda att biologisk mångfald går förlorad förvärrar denna trend, vilket kommer att innebära allvarliga konsekvenser för den ekonomiska hållbarheten på lång sikt. Allt detta äger rum mot en bakgrund av radikala samhällsförändringar i våra länder. I ett åldrande samhälle, med nästan två gånger så många över 65 år per arbetande 12

15 person som i dag, måste EU-medlemsstaterna göra avsevärda ansträngningar för att finansiera sina sociala trygghetssystem och behålla äldre människor bland arbetskraften. Allt eftersom den inhemska tillgången på arbetskraft och kompetens minskar, kommer Europa att behöva dra till sig migrerande arbetare, något som påverkar vår förmåga att hantera den sociala integrationen. Slutligen genomgår vi en revolution inom teknik och kommunikation som förändrar både våra personliga och professionella relationer och leder till nya livs- och arbetsmönster, något som många har svårt att klara av. EU står inför ett tydligt val: reformer eller förfall Mycket i denna utveckling har påskyndats av den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen, den värsta krisen i sitt slag sedan den stora depressionen, och det kommer att ta ett antal år för EU att återhämta sig fullständigt. Krisen har framhävt de strukturella svagheterna i större delen av den europeiska ekonomin: lägre produktivitet, strukturell arbetslöshet, bristande flexibilitet på arbetsmarknaden, föråldrad kompetens och dålig tillväxt. Samtidigt har krisens mildare effekter i länder som Kina och Indien och dessa länders mycket snabbare återhämtning lett till att många ser mindre välvilligt på de snabba förändringar som påverkar världsekonomin. I dag bekymrar man sig för att tillväxtekonomierna skulle kunna uppnå sin fulla ekonomiska potential genom att utnyttja de strukturella svagheterna i Europa. I själva verket kan de aktuella förskjutningarna i ekonomisk avkastning vara till ömsesidig fördel och leda till ökade investeringar och ökad handel och konsumtion för alla. EU kan dock inte förutsätta att uppgången i resten av världen nödvändigtvis kommer att leda till en situation där alla är vinnare. Om EU inte anpassar sig till den globala ekonomins behov, föreligger det en verklig fara för att Europas relativa tillbakagång blir absolut. Efter 50 år av både fördjupad och breddad konsolidering står EU inför ett grundläggande val skulle kunna utgöra inledningen till en ny fas för EU och de följande 50 åren skulle kunna kännetecknas av Europas roll som tongivande global aktör eller alternativt skulle unionen och dess medlemsstater kunna sjunka ned i marginalisering och utvecklas till en allt mindre viktig västlig halvö på det asiatiska fastlandet. En global ambition bör inte leda till minskade inhemska reformer, tvärtom kan ett yttre inflytande inte uppnås utan en stadig tillväxt och en inre sammanhållning i hela Europeiska unionen. Vårt tidevarv har dock avgjort blivit globalt, vilket har inneburit en förändring som skapar nya vinnare och förlorare. Om vi inte vill sälla oss till förlorarna, måste vi vidta djärva åtgärder nu. Varför finns Europeiska unionen? Dagens utmaningar skiljer sig från gårdagens och kräver andra reaktioner. Vare sig det gäller relativ demografisk och ekonomisk tillbakagång, klimatförändringar eller energibrist är det endast i ett regionalt och globalt sammanhang som utmaningarna kan förstås och bemötas på rätt sätt. Det är här EU som helhet kan visa sitt värde, genom att vara mycket mer än summan av sina medlemsstater. Genom att kombinera flera maktnivåer, från den globala till den lokala, har EU större kapacitet än någon medlemsstat att möta 2000-talets stora utmaningar. Detta kommer inte att ske automatiskt. Även om EU har de nödvändiga strukturerna och instrumenten, måste medlemsstaterna utnyttja dessa med beslutsamhet och i rätt syfte. I grund och botten inskränker sig EU:s gemensamma agenda till två övergripande och integrerade utmaningar: att sörja för vår sociala och ekonomiska modells hållbarhet samt att utveckla sätt att stödja och försvara denna modell och våra gemensamma värderingar och intressen på den globala arenan. Det är därför nödvändigt att stödja kommissionens nya strategi "Europa 2020" men det krävs i slutändan att den integreras i ett bredare perspektiv. 13

16 Consejo Viktiga frågor vi kommer att stå inför år 2030la Unión Europea "Om vi fortsätter att föreställa oss hur det kommer att se ut år 2030, vad anser du att kommer att vara de två allvarligaste problem som (VÅRT LAND) står inför 2030?" HÖGST TVÅ SVAR) Det ekonomiska läget Arbetslöshet Brottslighet Pensioner Miljöskydd Sjuk- och hälsovårdssystemet Invandring Stigande priser/inflation Terrorism Beskattning Bostäder Utbildningssystemet Försvar/utrikespolitik Vet inte: 8 % i % Källa: Eurobarometer 6/2009; EU 27 För att EU ska kunna bli en effektiv och dynamisk global aktör, måste vi också placera solidariteten i centrum för det europeiska samarbetet. Solidaritet är inte någon absolut rättighet den är beroende av enskilt och kollektivt ansvar. Som sådan måste den prägla EU:s beslutsfattande och relationer på alla nivåer, mellan enskilda personer och generationer och mellan orter, regioner och medlemsstater. Ändå har människor i Europa fortfarande svårt att finna lösningarna på sina problem i EU. Om vårt uppdrag ska vara gemensamt, måste politiker och medborgare ta egenansvar för det europeiska projektet. Om regeringarna fortsätter att behandla EU och dess institutioner som främmande eller fientliga när och om det passar dem, finns det föga hopp om att skapa den sorts folkliga identifikation med EU som behövs för framgång. Tvärtom behövs det ett förnyat stöd från medborgarna genom möjligheter till ökat deltagande och ökad öppenhet för att EU ska bli framgångsrikt. 14

17 ATT FÖRNYA EUROPAS EKONOMISKA OCH SOCIALA MODELL I centrum för det europeiska samhället finner man en särpräglad ekonomisk och social modell, som kallas för en mycket konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Det finns ett antal varianter av denna modell, med kvalitativt skiftande prestanda, men de passar alla i stort sett inom en gemensam ram. Modellen, som bygger på tanken att ekonomisk tillväxt bör eftersträvas via marknaden för sociala syften, åtnjuter bred allmän acceptans. Den bidrog till att omvandla Europa efter andra världskriget till ett område med mäktiga industrier och tjänster med stark sysselsättningsskapande potential, som i sin tur möjliggjorde ett rättvist socialskyddssystem. På detta sätt fullbordades en "god cirkel", som förenar solidaritet, ansvar och konkurrenskraft. Mot bakgrund av nytt inhemskt och globalt tryck behöver denna modell emellertid förnyas och anpassas till en omgivning i förändring. Under de senaste två årtiondena har EU i fråga om potential att generera tillväxt och sysselsättning och följaktligen förbättra levnadsstandarden halkat efter sina främsta handelspartner. Trots att några medlemsstater har lyckats frigöra sig från denna prägel, råder denna situation allmänt sett ännu i dag. Genom att avslöja de strukturella svagheterna i den europeiska ekonomin, har den aktuella finansiella och ekonomiska krisen fungerat som en väckningssignal. Inför de framväxande och utvecklade ekonomiernas ökande konkurrenskraft måste EU inleda ett djärvt nytt reformprogram, som syftar till att uppnå större ekonomisk effektivitet. Samtidigt är det samförstånd som råder angående modellen beroende av en fortsatt jämvikt mellan den sociala dimensionen och marknadsdimensionen. Balansen har med tiden blivit störd i takt med att den sociala ojämlikheten har ökat. För en del EU-medborgare är social utslagning Marknad i staden sist och slutligen är all affärsverksamhet lokal Foto: Schubert 15

18 Yrkesutbildningsprogram och allmänna utbildningsprogram för yrkesmässig framgång Foto: Hass och dåliga arbetsförhållanden fortfarande en realitet. Lösningen på detta problem är inte ett slut på de ekonomiska reformerna. Tvärtom behöver en förnyad betoning av ökad ekonomisk effektivitet gå hand i hand med en ny socialpolitik. Med andra ord kommer hållbarheten hos Europas ekonomiska och sociala modell att vara beroende av vår förmåga att återställa den dynamiska jämvikten mellan utvecklingens ekonomiska, sociala och miljörelaterade dimension. Strävan efter tillväxt och jobb En stark och globalt konkurrenskraftig ekonomi kännetecknad av hög produktivitet är en förutsättning för förbättrad levnadsstandard. Ekonomisk tillväxt baseras i allt högre grad på teknisk förändring och större specialisering mot bakgrund av en ökande globalisering. Denna utveckling berör arbetstagare och företag samt hur marknaderna fungerar och hur företagen lotsas genom en strukturomvandlingsprocess. Digitaliseringen ökar utrymmet för utkontraktering, och IKT-revolutionen kan komma att lämna stort utrymme för produktivitetstillväxt under kommande årtionden. EU kan förstärka tillväxtprocessen genom ytterligare utveckling av den inre marknaden, t.ex. på tjänsteområdet, samt genom att bekämpa alla former av protektionism och utveckla ett framgångsrikt slutförande av Doharundan. Onödiga bördor på arbetskraft och företag får inte kväva tillväxtdynamik och produktion av innovativa tjänster, och samtidigt bör företagande och risktagande uppmuntras. Vår gemensamma vision är att teknisk förändring, globalisering och en åldrande befolkning påkallar skyndsamma strukturreformer med sikte på ökad flexibilitet, konkurrenskraft och dynamik. En reformering av arbetsmarknaden är avgörande för att det ska kunna skapas fler och bättre jobb. Medlemsstaterna bör sträva efter att förbättra tre centrala aspekter av sina arbetsmarknader: flexibilitet och säkerhet för landets arbetskraft ("flexicurity"), arbetskraftens rörlighet samt företagskulturen och företagens ledningspraxis. Arbetskraftens medverkan måste också öka (se avsnittet om demografi nedan). Arbetskraftens förmåga att anpassa sig till ständiga förändringar i produktionen är en nyckelfaktor för upprätthållen produktivitet. En flexibel arbetskraft kräver en motprestation i form av anställningstrygghet. I en värld stadd i snabb förändring är det inte jobben som behöver skyddas, 16

19 utan den person som förlorar sitt jobb, genom att dennes anställbarhet förbättras. Flexicurity är det bästa sättet att tillhandahålla detta skydd, genom att göra det möjligt för arbetstagare att dra nytta av föränderliga arbetsmarknader och att övergå till bättre jobb. Ett centralt inslag i denna strategi är förmågan att förvärva och anpassa kompetens under hela livet, i kombination med förutsättningar för överföring av kompetens mellan och inom medlemsstaterna. I dag är det fortfarande svårt för arbetstagare och företagare att få tillgång till och förstå de regler och bestämmelser som gäller för att ta anställning eller att starta ett nytt företag. Det går inte att lagstifta bort byråkrati, men den bör inte lägga hinder i vägen för rörligheten. Först och främst bör det vara lätt att en gång för alla överföra socialskyddsrättigheter mellan medlemsstater. Erkännande av kvalifikationer inom hela EU behöver garanteras och flerspråkighet uppmuntras. EU bör också utarbeta en ny "politik för övergångar på arbetsmarknaden" för att uppmuntra till och underlätta övergång mellan jobb och stödja unionens dimension. Slutligen behövs det långtgående förändringar i företagskulturen och företagens ledningspraxis, om strävandena att förbättra arbetskraftens kompetens ska lyckas. Företagen kommer att behöva ge mer stöd åt personalens initiativ och öppen innovation för att förbättra konkurrenskraften genom nya produktionsprocesser och ny produktionsteknik. De behöver också främja en kultur med egenmakt inom företagen. Förverkligande av Europas sociala ambitioner genom ny målinriktad socialpolitik Denna nya insats för ekonomiska reformer måste åtföljas av nya målinriktade åtgärder för att förbättra säkerheten och solidariteten för de enskilda personerna. De sociala stödsystemen förtjänar ett starkt skydd mot missbruk eller "moralisk risk". Rättigheter och förmåner måste balanseras av ansvar och förpliktelser. Särskilt bör de sociala trygghetssystemen anpassas, så att de gynnar snabbt återinträde på arbetsmarknaden i stället för långvarigt understöd för människor i arbetsför ålder. Mot bakgrund av den befintliga uppdelningen av behörigheten inom socialpolitiken bör man prioritera tydligt fastställda och gemensamt överenskomna mål, enligt vad som rekommenderas i strategin "Europa 2020". Medlemsstaterna bör ta ledningen för att avskaffa orättvisa situationer som är följden av en tudelning av arbetsmarknaden, där vissa grupper av anställda åtnjuter det skydd som långa anställningsavtal erbjuder, medan andra står utan skydd och under ständigt hot om uppsägning. Likaså bör medlemsstaterna ägna tillräckliga resurser åt att bekämpa social utslagning, fattigdom och könsdiskriminering, t.ex. genom att genomföra den befintliga EU-lagstiftningen för att garantera fastställda miniminormer. En central del av denna strävan inbegriper egenmakt åt arbetssökande och andra parter på arbetsmarknaden. Förbättring av den information som finns tillgänglig hos det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar (Eures) och utvidgad tillgång till e-infrastruktur för hem, skolor och företag skulle vara en gedigen början. Genom att sörja för tillräcklig samordning inom social- och skattepolitiken kan EU stödja medlemsstaternas förmåga att arbeta för sociala mål i enlighet med sina egna preferenser utan att konkurrensen snedvrids eller den inre marknaden undergrävs. Europeiska investeringsbanken och Europeiska socialfonden bör i full utsträckning utnyttjas mot fattigdom och till stöd för de på EU-nivå överenskomna målen för social sammanhållning. EU bör också bidra till målsättningen en frisk europeisk befolkning en betydelsefull social och ekonomisk tillgång i synnerhet genom utveckling av hälso- och sjukvård, välstånd och åldersrelaterade industrier och tjänster. Slutligen bör med tanke på krisen affärsvärlden ta sitt ansvar genom att förplikta sig till självreglering på områdena etik, ansvarsskyldighet, social och ekologisk medve- 17

20 tenhet, kamp mot diskriminering, livslång utbildning och kontinuerligt förbättrade arbetsvillkor. Att skapa en situation som gynnar alla: en ny giv för den inre marknaden Ovannämnda sociala och ekonomiska reformer behöver ges en inramning och stödjas av en fullt fungerande inre marknad. Den inre marknadens utveckling har länge hindrats av två samtidiga processer: i vissa medlemsstater finns det motstånd mot att tillämpa bestämmelserna om den inre marknaden, konkurrens och statligt stöd, medan det i andra medlemsstater finns en tendens att motsätta sig till och med måttfulla initiativ till skattesamordning, när dessa skulle kunna förbättra den inre marknadens sätt att fungera, och undanröja oron för att den inre marknaden kan vara till hinder för sociala målsättningar. Om ingenting görs åt dessa trender, kommer de att förvärra skattesystemens negativa inverkan på skapandet av sysselsättning och medlemsstaternas svårigheter att ta itu med bristande jämlikhet. Dessutom skulle de leda till en tävling om vem som har sämst socialt skydd och förstärka motståndet mot integration. Kort sagt, utvecklingens ekonomiska och sociala dimension skulle hamna i ett läge som alla förlorar på. Den nuvarande ekonomiska krisen har ytterligare framhävt behovet av att följa den inre marknadens regler. Förskansning i ekonomisk nationalism skulle bara göra det svårare att komma ur krisen och försvaga den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Ändå är protektionistiska reflexer bara alltför vanligt förekommande i flera medlemsstater, såväl inom den allmänna opinionen som hos politiska ledare. Mot denna ogynnsamma bakgrund är det osannolikt att en nylansering och ett fullbordande av den inre marknaden kan äga rum utan en ny strategi eller en ny giv. En sådan skulle gå ut på ett åtagande att inom bestämda tidsfrister utvidga den inre marknaden till de områden där den ännu saknas eller är otillräckligt utvecklad, framför allt tjänstemarknaden, inklusive finanssektorn. Detta skulle motsvaras av initiativ, om inte ytterligare integration, på områdena sammanhållning, socialpolitik och skattepolitik, varvid hänsyn bör tas till behovet av att EU är konkurrenskraftigt. Samtidigt måste strävan efter en mer koldioxidsnål ekonomi gå hand i hand med åtgärder för ökad social delaktighet, särskilt inom utbildning, sysselsättning, information, hälso- och sjukvård samt banktjänster. Förbättrad ekonomisk styrning: för stabilitetens och konvergensens skull Den globala finansiella krisen och de ökande olikheterna mellan medlemsstaterna har också förstärkt argumenten för förbättrad ekonomisk samordning inom EU. Att förnya konvergensansträngningarna från 1990-talet vilket även kommer att leda till en utvidgning av euroområdet är sålunda av central betydelse för den ekonomiska framgången och enheten inom EU i allmänhet och för euroområdet i synnerhet. Dessa konvergenssträvanden bör bygga på följande åtgärder: Överföring av ledarskapet för den ekonomiska samordningen på Europeiska rådet, samtidigt som kommissionens respekteras i sin roll, och i nära samarbete med Europaparlamentet, kommissionen själv och andra relevanta ekonomiska institutioner, samt förstärkning och utökning av Eurogruppens samordningsbefogenheter inom såväl den interna som den externa ledningen av den monetära unionen. Förbättrade förfaranden för övervakning av de nationella budgetarna för att trygga såväl öppenhet som hållbara offentliga finanser och uppmuntran till medlemsstaterna att harmonisera budgetprocesserna och budgettidsplanerna. Förstärkning av den makroekonomiska samordningen genom att den utvidgas till att omfatta privat skuld- 18