JURIDISKA ASPEKTER PÅ GLAPPET MELLAN BÖR OCH ÄR I STYRNINGEN AV SJUKVÅRDEN LOTTA VAHLNE WESTERHÄLL

Transkript

1 JURIDISKA ASPEKTER PÅ GLAPPET MELLAN BÖR OCH ÄR I STYRNINGEN AV LOTTA VAHLNE WESTERHÄLL

2 Den goda hälso- och sjukvården styrs av två normsystem: 1) människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och principen om ekonomisk effektivitet (prioriteringsutredningen) och 2) principerna om efterfrågan, valfrihet och tillgänglighet (HSU 2000) De som ska följa dessa normsystem är 1) sjukvårdshuvudmännen (regioner, landsting och kommuner), såsom politiker, opolitiska tjänstemän och vårdgivarnas högsta chefer 2) vårdgivare 3) hälso- och sjukvårdspersonalen; professionen ska tillhandahålla en god hälso- och sjukvård genom att vid utövande av vården låta den präglas av godhetsmaximerings- och skademinimeringsprinciperna (alla människors lika värde och den enskilda människans värdighet)

3 De båda normsystemen kan komma på kollisionskurs med varandra: Vilket system har företräde? Hur gör man som jurist då? Finns normsystemen uttryckta i lagtext? I så fall, i vilken lagtext (olika lagar kan ha olika dignitet)?

4 Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet (RF 1 kap. 2 första stycket). Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården (HSL 3 kap. 2 ). Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården (PL 1 kap. 6 andra stycket).

5 (HSL 9 kap. 1 ): Landstinget ska erbjuda vårdgaranti åt den som omfattas av landstingets ansvar enligt 8 kap. 1 eller 2. Vårdgarantin ska innehålla en försäkran om att den enskilde inom viss tid får 1. kontakt med primärvården, 2. en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal inom primärvården, 3. besöka den specialiserade vården, och 4. planerad vård. (PL 2 kap. 3 ): Enligt 9 kap. 1 hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska patienter erbjudas en vårdgaranti. Den ska innehålla en försäkran om att den enskilde inom viss tid får 1. kontakt med primärvården, 2. en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal inom primärvården, 3. besöka den specialiserade vården, och 4. planerad vård. Se även Hälso- och sjukvårdsförordningen (2017:80) 6 kap. 1.

6 Vårdgarantin reglerar inte om vård ska ges eller vilken vård som ska ges. I förarbetena till den nationella vårdgarantin konstaterar regeringen att en förutsättning för att vårdgarantin ska gälla är att nödvändiga beslut redan har fattats. Ett sådant beslut kan vara att en patient har behov av ett besök inom någon form av specialiserad vård eller att patienten har behov av en behandling. Detta innebär att vårdgarantin för varje enskilt fall vilar på beslut av den medicinska professionen.

7 Vården är inte rättsligt utkrävbar. En individ har inte rätt att få patientstatus (tillgänglighet som styrs av kostnadseffektivitetsprincipen: den med störst behov... ) En person som fått patientstatus har inga legala rättigheter såsom patient, dvs patienten har inte fått makten att överbrygga glappet mellan börat och varat. Hälso- och sjukvårdspersonalen, dvs professionen, har inte heller tilldelats någon makt utan endast en rad skyldigheter. Dessa åtföljs inte av några sanktioner om de inte uppfylls (systemsyn i stället för individsyn).

8 Vårdgarantin är beroende av och begränsas av de prioriteringar som görs i hälso- och sjukvården, såväl mellan patienter som har samma sjukdom som mellan olika sjukdomsgrupper. Sådana prioriteringar ska alltid utgå från den av riksdagen fastställda prioriteringsordningen (nationella riktlinjer för prioriteringar i hälso- och sjukvården). Enligt regeringen måste arbetet med prioriteringar inom hälso- och sjukvården fortgå som vanligt utifrån prioriteringsordningen (se prop. 2013/14:106 s. 97 f). Vårdgarantin ändrar inte detta. Utredningen påpekar att det måste vara möjligt att generellt förbättra vårdens tillgänglighet och samtidigt följa prioriteringsbestämmelsen i lagstiftningen.

9 Att organisera något brukar uppfattas som att ordna olika delar till inbördes samverkan, dvs i detta fall samordning av hälso- och sjukvård på ett planerat sätt. Vilka delar ska samordnas inbördes, vem/vilka ska samordna dessa (politikerstyrning, professionsstyrning), på vilket sätt ska samordningen ske, vilka verktyg ska komma till användning (bindande rättsliga normer, etiska principer, myndighetsrekommendationer mm) vid samordnandet?

10 Skälen till det som framstår som en maktkamp mellan politiker och administration å ena sidan och vårdprofessionen å andra sidan är 1) den oklara konstruktionen som en offentlig hälso- och sjukvård bygger på 2) oklarheten vilka som är normernas adressater i olika lagstiftningskomplex 3) avsaknaden av ett sanktionssystem 4) tidigare sammanblandning mellan normering och tillsyn 5) ibland har myndighetsnormeringen sträckt sig längre än vad som följer av den delegerade normgivningskompetensen ( t.ex. HSLF-FS 2017:40, Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vårdgivares systematiska patientsäkerhetsarbete 4 kap. 5 och dess föregångare SOSFS 2005:28 om anmälningsskyldighet enligt lex Maria) 6) avsaknaden av domstolsprövning gör att oklara rättsregler aldrig blir undersökta

11 Huvudmannen och vårdgivaren har som regel båda ansvar för att uppfylla kraven i bestämmelser för all hälso- och sjukvård enligt avdelning II i HSL. Huvudmannaskapet medför ett ansvar oavsett om driften av verksamheten har överlåtits till någon annan eller inte (se prop. 2016/17:43, s. 87). Som den svenska hälso- och sjukvården är utformad ligger makten hos det allmänna, dvs politikerstyre. De rättsligt-etiska normerna i HSL gäller givetvis också för denna kategori, dvs frågor om reflektion kring vilka handlingar som är moraliskt rätta och varför, men också vad som är gott och inte enbart vad som är rätt.