REMISSVAR angående Diskussionspromemorian Bättre vård och stöd för individen. Om ansvar och tvång i den Svenska missbruks- och beroendevård

Transkript

1 Till Missbruksutredningen Att: Hans Wiklund Stockholm REMISSVAR angående Diskussionspromemorian Bättre vård och stöd för individen. Om ansvar och tvång i den Svenska missbruks- och beroendevård Vad är Svenska Brukarföreningen: Ca: 1600 medlemmar Svenska brukarföreningen är en organisation som tillvaratar och bevakar narkotikaanvändarnas, och de som har eller vill ha metadon eller buprenorfin, intressen och rättigheter i samhället Själva grundtanken var att vara en genuin och äkta brukarorganisation vilket innebär att styrelsen ska bestå av målgruppen. En annan viktig del var att frågor som rörde våra egna liv inte hade fått en saklig belysning utan hade konstruerats utifrån en statisk och objektifierande schablonbild av oss, främst formulerad av organisationsföreträdare utan egen erfarenhet. För SBF har det därför varit viktigt att framhålla och driva frågor ur det självupplevda perspektivet, och utifrån ett brukarperspektiv rikta fokus på skademinimerande metoder (Harm reduction). Det är inte enbart vår uppfattning utan även visat i studier att det inte enbart skulle gagna brukare utan även samhället i stort. Föreningens medlemmar och dess företrädare har värdefulla kunskaper som vi anser ska ligga till grund för utformningen av såväl vårdens som socialtjänstens arbetsmetoder samt inte minst inriktningen på narkotikapolitiken. Vi som är aktiva inom föreningen anser oss vara en oundgänglig röst I den svenska narkotikadebatten. Vi anser även att de personer som av olika orsaker har svårt att anpassa sig till samhällets höga krav på drogfrihet och de som inte vill sluta ta narkotika ska ha samma rättigheter som alla andra medborgare.

2 Brukarföreningen består av brukare och inte av professionella ombud som inom "klientrörelsen". Vi organiserar även ett stort antal anhöriga och vänner. Vår viktigaste uppgift är att åstadkomma och delta i samverkansformer där brukarsynpunkter framförs. - Ansvarsfördelning, huvudmannaskap samt tvångsvård: - Missbruksutredningen föreslår tre modeller avseende ansvarsfördelningen: En där nuvarande delade huvudmannaskap behålls, en där landstinget blir ny ensam huvudman och en med kommunen som ensam huvudman. Svenska Brukarföreningen är av den bestämda uppfattningen att en psykiatrisk specialitet inte kan ha någon annan huvudman än sjukvården. Att avgiftning är en angelägenhet för sjukvården verkar självklart. För detta krävs medicinsk kompetens, och till exempel alkohol och tablettabstinenser kan utvecklas till livshotande tillstånd. Vi ser också ett stort problem i de olika kommunernas inbördes skillnader i ekonomi och infrastruktur, vilket avspeglar sig i om, eller hurdan hjälp, man kommer att erbjuda den enskilde individen. Den viktigaste orsaken till att landstinget bör ha huvudmannaansvaret är våra medlemmars inställning till de två huvudmannakandidaterna; De medlemmar som kontaktar oss för att få hjälp att söka någon form av beroendevård, och som inte uppbär socialbidrag, motsätter sig så gott som samtliga att socialtjänsten ska kontaktas! Ingen vill blanda in dem. Varför: Biståndet- och eller hjälpen är kopplat till så många villkor att det blir ointressant för brukaren. Ex: för att få hyran betald av socialtjänsten så får du inte lämna positiva urinprover. Om du sedan blir beviljad vård och lämnar positiva urinprover (återfall) så blir du utesluten ur behandlingen! Därför vill man inte ha med socialtjänsten att göra. Dessa brukare har tidigare med största sannolikhet haft många kontakter med socialtjänsten som inte gått så bra. Många har också haft LVM på grund av att dom inte klarat av att leva upp till de höga krav som ställts. Det ger ett brukarperspektiv på huvudmannaskapet som man inte kan förbise! Vi vill poängtera att vi nu talar om dom som inte lyckats leva upp till de höga krav samhället ställt SBF är av den bestämda uppfattningen att samhällets hjälpinsatser ska bedömas efter hur pass väl vi tar hand om dom med dessa särskilda behov.

3 VÅRDENS ORGANISATION - NUVARANDE och FRAMTIDA Istället för att ytterligare komplicera och specialisera i grunden enkla insatser, vill Brukarföreningen att vården görs mer tillgängligare och mer brukarvänliga; substitutionsvården vill vi se som en del av primärvården. I de fall där mer komplicerade insatser än provtagning och medicinering ingår finns ju möjligheten att remittera till specialist. Vi utgår då ifrån hur våra medlemmars dagliga liv som patienter i substitutionsvården ter sig, och vad som erbjuds på dessa högspecialiserade mottagningar. - Urinprov lämnas i utbyte mot medicindoser - Just sådant som vårdcentral arbetar med! - Samtal med kontaktman är villkorat nekar jag det som patient, så följer jag inte reglerna, då blir det en konsekvens, som i värsta fall leder till ofrivillig uteslutning. Samtal med kontaktman bör erbjudas och det ska vara upp till brukaren att bestämma när behov för ett samtal finns. Man skulle slippa den situation som är idag vid de stora klinikerna, där patienter med samma problem tvingas till samtidiga besök. Runt dem växer drogmarknader upp där klinikens patienter kan komplettera sitt Metadon/Buprenorfine med illegala preparat. De brukare som bestämt sig och inte vill ta några droger tvingas i praktiken springa gatlopp mellan langare för att uppfylla sin del av regelverket. En individuell kontakt med vårdcentral/husläkare/distriktssköterska som äger rum vid en tidpunkt då bara jag kommer, skulle göra att mina eventuella återfall blev betydligt färre. SPECIELLA BEHOV: Det finns självfallet grupper med behov av specialistkompetenser; till exempel de neuropsykiatrisk funktionshindrade, som genom dagens fyrkantiga regelverk kring underhållsbehandling/opiatberoende, effektivt utestängs från just denna behandlingsform. Deras speciella problem gör att de inte kan fungera på det sätt som krävs av en tilltänkt patient. Här skulle allt förenklas, om de i sin framtida kontakt med primärvården (den framtida utföraren av underhållsbehandling) påtalade detta och remitterades till avsedd specialist för utformning av individuella behandlingsprogram. Idag är de utestängda, ingen flexibilitet finns, man ska passa in i befintliga program. För dem med samsjuklighet borde rätten till hjälp kunna garanteras genom att den instans, vid vilken individen först söker hjälp, åläggs att t ex via konsultation skaffa den kompetens man själv saknar. Vi behöver inte fler studier och forskning kring substitutionsbehandlingen; speciellt som de sällan innebär några förbättringar av brukarnas situation. Studierna visar att ett visst program, fungerar för en viss procent av målgruppen, men det är alltid ett antal som faller utanför. Individuella lösningar är det enda som fungerar. Medelpatienter finns inte. Därför är det viktigt att vårdcentral, husläkare har hand om patienten föreligger det speciella behov så remiteras man till lämplig klinik.

4 Idag är vården fyrkantig vilket SBF påstår beror på att makten över behandlingen styrs av ett litet antal läkare. Huvudmannaskapet ska ligga hos sjukvården: Grundprincipen ska vara att undvika specialisering. Naturligtvis kan primärvården inte uppfylla alla behov; den ska remittera vidare i förekommande fall. Att dela ut medicin, att ta prover och att i utredningssyfte ha bedömningssamtal bör man kunna hantera. När viss typ av vård kräver specialistkompetens, skapas nya köer, nya reglementen, nya yrkesgrupper som ska göra karriär på brukarnas situation frågan är om detta kommer brukarna tillgodo? Vår samlade erfarenhet är att hjälpen blir svårtillgängligare och fyrkantigare nya kriterier som ska bockas av och eventuellt användas som alibi för att inte ge någon hjälp. Individens rätt till snabb hjälp i enlighet med den sakkunskap som finns, bör skyddas genom vitesföreläggande för den som har det övergripande ansvaret och som inte uppfyller plikten mot medborgarna. -VAD ÄR VÅRD? ÄR VÅRD OCH BEHANDLING LÖSNINGEN? Vi vill också ifrågasätta de begrepp man använder ifråga om vårt medlemskollektivs rehabilitering. När blev boende vård? Meningsfull sysselsättning? Är det beroendevård? Inte enligt vårt förmenande. Både boende och meningsfulla dagar är nyckelfaktorer för att framgångsrikt göra något åt en missbrukssituation; men det betyder inte att det är beroendevård utan att vård och behandling inte räcker för att komma åt de problem en narkotikaanvändare har i det svenska samhället. Behandling och stöd kan vara allt ifrån 12-stegsbehandling, KBT, arbetsterapi i dag verkar det fritt fram att benämna verksamheten som vård utan att detta begrepp förpliktigar till något. En av undertecknarna till denna remiss har varit på behandling från vilken hon skrivits ut därför att hon inte följde behandlingskontraktet. Läs: passade inte frukosttiden! Vill man bli fri från ett heroinberoende ska man äta frukost vid en given tidpunkt! Det vi oftast möter är att våra medlemmar erbjuds vistelse på landsbygden med mer eller mindre strukturerade dagar; huvudinnehållet verkar dock vara att man bryter med invand miljö och nätverk för att finna nya livsstrategier. Är det vård? Om svaret är ja har vårdbegreppet sannerligen både utvidgats och tunnats ur!

5 Det finns ett par faktorer som återkommer i de framgångshistorier vi hört; ett tryggt eget boende, ekonomisk grundtrygghet, arbete (sysselsättning är ett ord som bör användas med återhållsamhet) som upplevs meningsfullt. Strukturer för att trygga medborgarnas ställning på bostads- och arbetsmarknad ska innefatta även oss människor som använder narkotiska preparat/läkemedel (legala som illegala). Särlösningar är diskriminerande, stigmatiserande och på sikt odemokratiska. Detta bör därför inte vara en angelägenhet för sjukvården utan man bör arbeta med att använda de vägar in i boende och sysselsättning som gemene man använder. Integrera beroendevårdens patienter istället för att skapa system vid sidan av. Inget av detta är vård enligt vårt förmenande, och de som tjänar på att komplicera begreppen är nyutnämnda experter som skapar sig nischer för framtida försörjning. Brukarinflytande bör vara lagstiftat (brukare=egen erfarenhet), idag räcker det med att organisationer påstår sig representera människor med narkotikaberoende för att vara med i diskussioner om hur situationen ser ut verklighetsbeskrivningen skiljer sig allt för ofta mellan oss och de som påstår sig företräda brukarna. Vi ser narkomanvård som tre olika typer av insatser: - medicinska (avgiftning, aversion/antabus-revia, och substitut). - medborgerliga rättigheter (boende, arbete/sysselsättning, försörjning). -rehabilitering (behandling - ett bättre ord vore livsstilsförändring). Kanske bör en fjärde kategori läggas till; administrativa åtgärder (utredning, samordning etc). Narkomanvård-politikfri zon! Idag skapar olika specialregler situationer som utestänger och komplicerar för Brukarföreningens medlemskollektiv. Dessa återfinns ofta inom vården. Som ex kan nämnas Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd / sprututbyte samt underhållsbehandling vid opiatberoende. Dessa regelverk innehåller bestämmelser som inte är medicinskt försvarbara som alltså inte borde ha med sjukvården eller dess uppdrag att göra! Som exempel: spärrtiden för den som skrivs ut från underhållsbehandling eller åldersgränsen vid smittskyddsåtgärden sprututbyte. Om man, som för alla andra patientgrupper, utgick från Hälso- och sjukvårdslagen skulle ett mer jämlikt system skapas där man inte som idag utestänger vissa vårdbehövande på grund av en ouppfylld klausul i ett specialregelverk. Detta är ovärdigt hälso- och sjukvården. Dylika regelverk är som regel alltid resultatet av politiska kompromisser, där man försöker tillfredställa både förespråkare och motståndare. Resultatet reglerna- gagnar inte en framgångsrik narkomanvård utan är i flera av fallen direkta hinder för en lyckad re/habilitering. Som ex kan nämnas kravet på dagliga besök på beroendemottagningen i 3-12månader då man får substitutionsbehandling. En regel som gör att de med arbete får välja; behålla jobbet eller söka hjälp.

6 Politiker ska inte släppas in i rena sjukvårdsfrågor! Sjukvårdsåtgärder är en fråga för profession och brukarna. Vi ser en fara i att de problem vi har, som är en följd av samhällets stigmatiserande attityd gentemot missbrukare, blir en fråga för sjukvård och socialtjänst att lösa. - Sekretess med mera: Ett speciellt problemområde är sekretessen. För vår grupp är den långt ifrån självklar. Ofta tvingas vi avsäga oss den rätten under utpressningslika förhållanden som ett villkor för att få hjälp, eller så utnyttjas vår okunskap och sekretesseftergifter krävs påskrivna som om man inte har något val. Rätten till rätt information är något av en bristvara inom socialtjänst och sjukvård, vi ska känna oss trygga i mötet med respektive, kunna förutsätta att våra rättigheter i trampas på. De flesta substitutionspatienter skriver under en sekretesseftergift vid inträdet i programmet idag, flera år senare, minns man inte vad som stod i den, eller villkoren kring den; mer än att det uppfattades som en förutsättning för att få substitution (Se anmälan mot Skellefteå). Informationen som Socialtjänsten får, tack vare den upphävda sekretessen, används till att villkora insatser med. Inga rena urinprov inget hyresbidrag = ingen lägenhet, det är det mest välbekanta exemplet. Långt ifrån alla orkar överklaga felaktiga beslut, detta utnyttjas av socialtjänsten för att slippa undan kostnader. Myndigheten kör alltså över dem som den borde värna. Då man blandar ihop sjukvårdsinsatser med medborgerliga rättigheter öppnas dörren för villkorade insatser; en företeelse som alla socialvårdsklienter är bekanta med. Istället för att mitt behov av hjälp är vad som avgör ifall jag får den måste jag göra mig förtjänt av den ofta genom att ställa upp på aktiviteter eller kontroller. Man går till Jobbtorget; inte för det de erbjuder, utan för att få försörjningsstöd, enligt villkor från Socialtjänsten. Man lägger in sig på behandlingshem i syfte att misslyckas, därför att man måste ha misslyckats med drogfri behandling för att få söka substitutionsbehandling. Undra på att insatser inte fungerar, då föremålet för dem har en annan, dold, agenda! En liknelse; hur skulle det vara om man för att få söka bostadsbidrag inte bara skulle ha inkomst och hyra i vissa nivåer utan även avtvingas regelbundna alkotester och urinprover! Eller om man för att få tillgång till primärvården måste kunna redovisa ett rent kriminalvårdsregister?

7 Svenska Brukarföreningens remissvar till Missbruksutredningen angående tvångsvård: Vi inom Svenska Brukarföreningen har erfarenheter av tvångsåtgärder av alla de slag, och våra upplevelser av vård som vi tvingats till talar entydigt emot tvång i alla dess former. Det finns många sätt att äventyra liv och hälsa på; extremsporter, rökning, extrema dieter, avstå från livsviktiga behandlingar, inte ta nödvändiga mediciner etc Inga förslag läggs om att med lagstadgat tvång ingripa mot någon av dessa grupper för att få dem att ändra sin livsföring. Narkotika är det magiska ordet som öppnar dörren för att åsidosätta allmänna regler och t o m lagar. Då målet anges i termer av drogfrihet är inget pris för högt för att nå dit. Sett ur det perspektivet blir en tvångslagstiftning mot Svenska Brukarföreningens medlemskollektiv logisk; vad spelar mänskliga rättigheter och enskilda individer för roll då man Krigar Mot Narkotikan? Har man det i sitt liv tillerkänns man inte förmåga att fatta beslut rörande sin egen person och det är fritt fram att kränka narkotikaanvändarens integritet under sken av att vilja hans bästa. Men kan det kanske vara så att tvångsåtgärder mer fjärmar utsatta människor från samhällets utbud av stödjande och vårdande resurser än gör dem delaktiga av dem? Det vi inom Brukarföreningen vill åstadkomma är snarare en normalisering av drogbrukarnas relationer till samhället. Vi ska ha samma rättigheter som alla andra medborgare. Som en förutsättning för LVM-lagen tycks finnas ett grundantagande att människor som är drogberoende inte förstår sitt eget bästa och inte själva kan bedöma sina behov av vård. Det stämmer inte. Däremot är det så att vi på grund av olika narkotikapolitiska åtgärder drivits ut i ett allt mer alarmerande utanförskap. För att komma tillrätta med det krävs andra insatser än vård och behandling. Man kan inte vårda bort hemlöshet! Vi vill se LVM utbytt i sin motsats: en omsorgsgaranti. Med det menar vi en rättighet att få hjälp och omsorg då man befinner sig i akut utsatt läge t ex en onykter person en vinterkväll med minusgrader, bör vara garanterad att man hjälper honom in i värme så han överlever natten. Eller en opiatberoende som tagit en överdos ska ha rätt till plats i substitutionsbehandling. Människor saknar kunskaper om sina rättigheter och har dessutom funnit att inte så mycket finns att få då man begär hjälp. Vilken roll förväntas tvångsvården spela mot bakgrund av den geografiskt orättvisa och ofta bristfälliga beroendevården?? Vi ifrågasätter att man med lagstöd ska kunna tvinga in individer i en vårdform där utfallet är osäkert, resultaten inte utvärderade samt studier som stöder effekten av vårdformen saknas. Idag är det omöjligt för en brukare att själv söka avgiftningsvård. För att undfå en sådan insats krävs en detaljerad social behandlingsplan. Enligt känt mönster underkänns även i denna situation vår egen bedömning av vad vi behöver. Budskapet blir motsägelsefyllt, man ska tvinga dem som inte vill, och dem som själva vill ha och söker hjälp möts av köer, bristsituationer och byråkratiska hinder i form av krångliga intagningsförfaranden.

8 Våra medlemmar har lärt sig att det inte är någon idé att söka hjälp. Under en lång följd av år har man i Sverige sagt sig sträva mot det så kallade nolltoleransmålet som besynnerligt nog tolkats som om att varje vårdinsats skall ha detta mål som syfte. Andra insatser av omvårdande karaktär har fått fortgå i skymundan och alltid beledsagade av pedagogiska och fostrande element. Att blanda ihop sjukvård och narkotikapolitik på detta sätt handikappar sjukvården, då insatser i humanismens och omhändertagandets tecken får stå tillbaka för mer eller mindre auktoritära åtgärder i syfte att implementera det drogfria målet. Bland annat har hotet om tvångsvård ofta funnits med i många så kallade frivilliga överenskommelser som vi ingått. Svenska Brukarföreningen anser att tvång och frihetsberövande motverkar människors möjligheter att upprätthålla kontakter med samhällets institutioner och bidrar till utslagning, stigmatisering och en motvilja att alls ha med beroendevården att göra. Det är dessutom ovärdigt ett demokratiskt samhälle att ta sig dylika rättigheter gentemot sina myndiga medborgare på det viset. Utredaren ber oss välja mellan tre olika tvångsvårdslagstiftningar; som väl framgått av ovanstående kan vi inte göra det. I Brukarföreningens målsättningar finns texten att motverka tvång och repression, riktat mot de grupper vi företräder. LVM lagstiftning är just detta. Gör beroendevårdens verksamheter välkomnande och brukarorienterade. Ge brukarna reellt inflytande över verksamheterna. Bygg ut de verksamheter som har köer. Gör vården till en politikfri zon. Kunskap och erfarenhet, inte politiska signaler, ska styra vad som erbjuds medborgarna i sjukvården. Idag är det stora problemet inte alla vårdbehövande brukare som behöver tvingas in i sjukvårdsåtgärder; snarare är ett av problemen alla dem som vill ha, och söker hjälp, men som av olika anledningar inte får den. Antingen pågrund av brister i utbudet, eller därför ogenerösa intagningsregler som gör att behövande diskvalificeras, många blir också utkastade för att symtomen visas! Att beroendevården sätter upp politiska mål; ett narkotikafritt samhälle, för sin verksamhet är en sammanblandning av begrepp, resultatet blir att sjukvårdens fokus förskjuts för beroendevårdens patienter. Sjukvården ska erbjuda och ge hälso- och sjukvård till samhällsmedborgarna. Individens behov ska styra vad som sker. Bekämpa narkotika och bygga samhällen görs av andra institutioner än hälso och sjukvården! En uppseendeväckande faktor är att den idag enda evidensbaserade behandlingen för opiatberoende; substitutionsbehandling, inte får erbjudas med stöd av LVM! Missbruksutredningen tar inte upp förslaget om annan tillämpning av LVM gentemot gravida kvinnor; (enligt förslaget ska de kunna LVM:as även om kvinnans missbrukssituation i sig inte räcker för ett LVM).

9 Svenska Brukarföreningen vill ändå med kraft understryka hur direkt destruktivt förslaget är. Istället för att värna om ett ofött barn åstadkommer man att den gravida missbrukaren kommer att hålla sig undan från mödra - och beroendevård. Om vården inte kan presentera sig på ett lockande vis för en blivande mamma, då har man sannerligen misslyckats! En kvinna som bär på sitt ofödda barn torde vara enkel att nå med erbjudanden om hjälp för att rädda barnets framtida liv och hälsa! Istället för att skrämma bort med tvång bör man erbjuda mottagningar, speciellt för denna grupp, man bör ge förtur till substitution och lösningar på hemlöshetsproblematik. Att man överhuvudtaget diskuterar ett sådant övergrepp mot den enskilde som ett tvångsomhändertagande, trots att empiriska resultat som styrker metodens effektivitet saknas är också uppseendeväckande. Man vet inte ens om LVM fungerar! Men då det handlar om åtgärder mot narkotika och narkotikaanvändning ställer man inte samma krav på saklighet, effektivitet och respekt för den enskildes autonomitet som man annars gör. Det har blivit vår tids demon som till varje pris ska drivas ur samhällsmedborgarna och samhällskroppen, kosta vad det kosta vill: 23 mars 2010 Svenska Brukarföreningen