Peter Foppa Forsberg (Z-71) - Propellerproffset

Transkript

1 Magnus Pettersson, Halifax Racing Sidan Peter Foppa Forsberg (Z-71) - Propellerproffset Peter nämns alltid som favorit till att vara först upp till Öregrund i Roslagsloppet. Han har också en lång och mycket framgångsrik karriär i bagaget. Vi har försökt att krydda detta reportage om hans racingkarriär med Foppas propellerskola. Foppa är ju den som testat flest propellrar i Sverige. - Peter, hur kom du i kontakt med båtsporten? - Farsans barndomskompis, Claes-Göran Nilsson, körde mycket i Offshore 2 på 70- och 80- talet. Han hade sin Gilbert 26 ståendes hemma på tomten efter att han avslutat karriären och den klättrade alltid jag och min bror Johan i varje gång vi var och hälsade på. Det var den ballaste båten som fanns när man var 8-10 år! - När började du köra racing och i vilken klass? - Jag började tävla 1989 i Offshore 550. Hade blivit kompis med Christian Jansson sommaren innan och han kunde massor, redan då, om racing, så jag frågade honom om han ville navigera och det ville han. Jag köpte en begagnad Danza och satsade på en ny Nissan 40. Den gick nog inte fortare än ca 36 knop. Roslagsloppet blev första tävlingen och vi fick åka hela stora banan, förbi Möja, så det var verkligen en tuff debut. Vi slutade fyra av fem startande, men vi var ganska nöjda ändå efter att ha kommit upp till Öregrund. Tre tävlingar till kördes, med en andra plats som bäst. Tog ändå SM-silvret bakom Patrik Schill. - Kul, berätta mer om din karriär, beskriv varje säsong - Till året efter så hjälpte vi Daniel & Bengt Holmberg att bygga en 15 fots Beecraft för 550. Båten var något Frodé 21 inspirerad med bl a tvärsteg i skrovet. Båten blev precis färdigriggad till tävlingspremiären i Grisslehamn. Hade bara provkört någon gång innan, men den gick fort, ca 40 knop. Ny navigatör var nu brorsan Johan, då Christian började köra själv i Enskrov 1000 cc. Premiären gick mycket bra och vi var i ledningen, när det helt plötsligt blev mörkt och blött. Vi hade gjort en 90-gradare och rullat runt. Inga skador på oss och bara lite på båten, men vurpan satt i skallen nästan hela säsongen efter det. Första vinsten kom på hemmaplan i ett tufft RBR-lopp. Var som sämst tvåa under hela säsongen och slutade tvåa i SM, återigen efter Patrik Schill fortsatte vi med Beecraften och det gick bra i de race där det var lite stökigt i, men mot Tomas Perssons och Anders Gustafssons snabba Pirayor fanns det ingenting att göra på lugnt vatten. Segrar blev det i Nynäs och Mariefred och en del pallplaceringar resulterade i tredje raka SM-silvret. Under vintern byggde vi en ny, röd Beecraft som skulle vara starkare än den gamla. Stark blev den, men också för tung. Vi fick aldrig till någon bra toppfart att tala om, så resultaten uteblev och vi slutade på en femte plats i SM. Vi gav Offshore550 ett år till och med förra båtens erfarenhet så byggde vi en "superlätt" svart Beecraft, med lite förlängd åkyta mot de andra. Resultatet blev en fullträff! Med knop tävlingsklar blev den riktigt konkurrenskraftig. Fyra stycken segrar och greppet om SM-guldet efter halva säsongen, då motorn började strula i de sista racen och guldet förvandlades till ett brons var det dax att kliva upp till Enskrov 1000 cc och möta hårdare konkurrens. En begagnad Aero 18 och en Evinrude 70 blev det. I premiären i Grisslehamn blev det en tredje

2 Magnus Pettersson, Halifax Racing Sidan plats bakom den snabbe Ulrik Ingvarsson och den regerande mästaren Krister Lindberg. Säsongen fortsatte med mestadels pallplaceringar och en vinst i ett blåsigt Vindö-lopp. Lindberg vann "som vanligt" SM, men vi lyckades faktiskt köra hem silvret första året i klassen. Vi blev även tilldelade Arells Minnesstipendium som mest lovande förare! Till 1995 blev det klassbyte igen! 70:an ersattes med en Tohatsu 90 på Aeron och vi klev upp till Enskrov 1350 cc. På 90-talet var det stora startfält och tuff konkurrens i den klassen. Vi vann uppe på ett helt stilla Siljan och var på pallen i de resterande SM-tävlingarna. Det räckte till vårt första SM-guld och det som nykomlingar i klassen! Vi hade en av de minsta båtarna och var bland de snabbaste, med en toppfart på ca 55 knop, men vid tävlingar med hög sjö hade vi inte en chans att hänga med de lite större båtarna som t ex Ted Mannerfeldt i sin B-22 som vann VM i England det året. Under vintern fick vi tag i en billig B-22 som hade gått någon säsong i England och 3C. Båten var i mycket dåligt skick och vi fick byta ut en bit i botten som hade separerat med hjälp av Bengan Eriksson. Till säsongen 1996 kom vi med två båtar, men bara en motor, som vi monterade fram och tillbaks mellan båtarna, beroende på vilken tävling vi skulle köra. Vinst igen på Siljan med Aero 18 och sen båtbyte till B-22 när det var dags för Smögen. Båten fick mycket stryk och gick sönder en del, men den höll ihop till mållinjen och det blev en klar vinst till slut. Säsongen fortsatte med vinst i Nynäs med B-22:an och ett par pallplaceringar med Aeron och det räckte för att försvara vårt SM-guld. Nu hade vi också fått ihop tillräckligt med poäng för att få Stora Grabbars Märke. Nu ville vi prova på någonting nytt och vi köpte en begagnad Argocat 17 från Finland för att köra i Offshore 1,3 liter. VM i Offshore 1,3 liter i Öregrund var det stora målet, men varken B-22 eller den nya Argon gick speciellt bra på försäsongen. Vi chansade på att det skulle bli lugnt väder den veckan som VM avgjordes och valde Argon. Resultatet blev en sjundeplats totalt av 29 startande. Blev trea på det sista VM-racet, så valet blev nog rätt ändå. En spricka i motorblocket gjorde att det bara blev en fjärde plats i SM efter en del skrala resultat. Säsongen avslutades för vår del med en rullning på SUK-loppet, men vi klarade oss bra såldes B-22 och Tohatsun och en ny Yamaha 90 köptes in. Nu började båten gå lite bättre och jag hade mer rutin av att köra katamaran. EM i Tvedestrand, Norge, var säsongens höjdpunkt. Första racet gick nästan bara ute på havet och vi tvingades tyvärr bryta på grund av bränsleproblem, men vi låg långt bak i kön i den grova havsdyningen. Till det andra racet var det lite lugnare väder och banan hade start och mål inne i fjorden till Tvedestrand. Det passade oss mycket bättre. Nu kunde vi utnyttja vår fart på det skyddade vattnet och även på havet hängde vi med enskrovarna såpass bra att vi vann det racet. Vinsten räckte faktiskt till ett EM-silver! Vann gjorde Jan Trygve Braaten i en ombyggd Tintorera 20. Vi trivdes trots EM-silvret inte så bra med Argon och efter ett kraftigt dyk i Mariefred senare på säsongen bestämde vi oss för att åka enskrov igen. Jag kontaktade Braaten, som hade gjort en form på sin EM-vinnarbåt, och vi beställde en sån efter ha varit tillbaks i Tvedestrand på hösten på ett studiebesök. I Januari 1999 var vi tillbaka i Norge och hämtade den nya Tintoreran. Jag beställde en lättbyggd båt, den fick max väga 200 kg plastfärdig. Vågen stannade på 185 kg.. Yamaha 90:an lämnades till VM-Performance för preppning och bromsning. Första provturen gick redan den 11 April. Målet var att åka minst 55 knop och efter ytterst lite tester låg farten på knop. Båten var svårslagen på alla vatten, men den var för tunt byggd och höll inte i de tuffa racen. Det blev mycket plastning mellan racen.. Vi vann fem av nio race och vann vårt tredje SM-guld i Enskrov 1350 cc. Tog äntligen vår första klasseger i Roslagsloppet på det elfte försöket. Noterade på hösten ett nytt hastighets rekord med 59,37 knop. Åkte 60 knop hemma, men det blåste kraftig sidvind på rekordförsöket, så farten sjönk lite. Vi fortsatte säsongen efter med Tintoreran. Nu hade konkurrensen hårdnat ännu mer och

3 Magnus Pettersson, Halifax Racing Sidan det var flera team som satsade hårt. Vi lyckades även denna säsong vinna fem tävlingar och var på pallen på resten. Vi vann ett av loppen i Nynäs med åtta minuter. Tyvärr blev tvillingarna Enqvist för svåra i SM, men vi var endast tre poäng bakom dem. Så nära var VM i Smögen höjdpunkten. Vi hade planer på att byta båt till denna säsong, men trodde vi skulle ha bäst chans på VM med Tintoreran, så vi behöll den ett år till. Försäsongen var ingen höjdare. Motorn strulade och Johan blev allvarligt sjuk på våren och vi beslutade att han skulle stå på land tills han blev helt frisk. Ny navigatör till VM blev vår norske kompis Thomas Smordalen. VM blev dock en besvikelse för oss. Havet bjöd på plattvatten de två första racen och vi blev bara tia och nia. Vi hängde inte alls med de snabbaste. Till det sista racet blåste det upp lite, men vi fick bryta med en trasig krysskil. Vi slutade som tolva av 38 startande. Tintoreran såldes till Norge efter VM och jag fick senare under säsongen låna en ny Eurocat 20 för att testköra. Körde två race med blygsamma resultat. Köpte på hösten den Twister 20 som Illkka Landen tog VM-silver med i Smögen. På vårkanten blev det klart att Johan Standwerth från Norrtälje skulle börja navigera åt mig, då brorsan inte var helt återställd från sin sjukdom. Han visade sig vara både duktig och seriös. Halva säsongen 2002 bestod nästan bara av att leta fel på motorn som inte gick bra. Lagom till EM i Öregrund började det likna någonting och vi lyckades köra in på två tredjeplatser med den nya Twistern, men tyvärr räckte det bara till en fjärdeplats totalt. Vi vann sedan i både Nynäs och Dyvik och ledde SM knappt inför avslutningen i Öregrund. Tyvärr vann vår värste konkurrent, Classe Westerlund, medans vi blev trea och förlorade SM-guldet till Classe med 1 poäng! 2003 skulle komma att bli mitt bästa racingår hittills! Till EM i Tvedestrand i Norge fick jag med mig Niklas Mohell som navigatör, då Johan var tvungen att jobba. Första racet var riktigt tufft och kördes på "stormbana" på havet. Tre norska enskrovsbåtar dominerade, men vi var snabbaste katamaran och körde in som fyra av dryga 15 startande. Det var vi mycket nöjda med, då vi flera gånger var riktigt nära att lägga båten på rygg på väg ut till rundningen vid fyren Mökkalasset. Till det andra racet hade vinden ändrat riktning, men var fortfarande hård. Vi gjorde lite ballansjusteringar precis innan start och satte på en lite större propeller. En chansning som gick hem. Vi vann med fem sekunder före Jonas och Fresé Gustafsson från Finland. Vinnaren från första racet, Martin Twist, blev bara femma och det räckte precis för att vi skulle bli Europamästare. Säsongen fortsatte sedan med bland annat två vinster i Nynäs och en i Dyvik och vi säkrade SM-guldet trots att en tävling återstod! 2004 blev en rejäl besvikelse. Satsningen var stor på VM i Tvedestrand, men trilskande motorbekymmer gjorde att placeringarna inte blev så bra som vi hade hoppats på. Efter en fjärde och tredje plats i de två inledande racen så låg vi trea totalt inför finalen. Motorn tappade effekt emellanåt på racen och trots att vi felsökte mellan racen hittade vi inte vad det var för fel. Nu skulle medaljerna delas ut och vi låg fyra på det första varvet när plötsligt motorn stannde helt. Vi hamnade långt efter och motivationen sjönk ännu mer efter ännu ett stopp. vi körde mycket besvikna in på en åttondeplats och blev femma totalt. Resten av året fortsatte med en massa problem och resultaten blev ganska mediokra. Den här säsongen glömde vi fort rivstartade för vår del med EM som första race i Kotka, Finland. Dagen före första racet blåste det friskt och våra förhoppningar om en framskjuten placering ökade, men när starten gick så hade vinden mojnat rejält och det blev i stort sett ett fullfartsrace där vi slutade trea. Förhoppningarna om en medalj grusades i det andra loppet när gaswiren på fotgasen lossnade. Vi körde in som femma och blev fyra totalt. Andra gången vi blir fyra på ett EM, inget kul. Till vår tävling på hemmaplan, Gräddö, fick vi chansen att köra en V-24 och den utmaningen nappade vi på. Efter ha haft ledningen en kort stund efter starten så slutade vi som tvåa. En mycket häftig båt att få köra. VM i Holmestrand, Norge, började bra.

4 Magnus Pettersson, Halifax Racing Sidan trea i det första racet på lugnt vatten och tvåa i det mycket tuffa och svårkörda andra racet betydde att vi låg trea totalt inför sista. Det var mycket jämt i toppen och fyra båtar gjorde upp om VM-guldet. Ett kolvhaveri gjorde att det blev vi som blev utan medalj, vi var rejält besvikna efteråt, då vi nåddes av beskedet att tvåans motor blev underkänd på efterbesiktningen. Det medförde att vi klev upp på bronsplatsen. Äntligen en VM-medalj. Efter säsongen såldes Twistern till Norge efter fyra framgångsrika och mestadels roliga år. Under vintern skaffades det hem en Hot Shot 21 från Norge och lite senare en Mariner 150 från Åland. Nu var det V-150 som gällde. Farten på båten var dock över förväntan redan från början, men den hade en kraftigt tuggande gång vilket gjorde den svårkörd. Vi jobbade mycket med att få ett bättre gångläge, vilket den också fick, men fick till följd att toppfarten blev lite lägre. Till premiären på det nya offshorestället Oskarshamn hade jag tillfälligt Linus Johnsson med mig som navigatör och vi hade höga förväntningar om ett bra resultat. Det började bra med en klar ledning, men vi tvingades tyvärr bryta med avslagna tändstift som en lös motorkåpa orsakat. Resten av säsongen gick däremot som på räls. Segrar i Roslagsloppet, RBR-loppet, 2 x Nynäs, Dyvik och Vaxholm. Sex vinster på sju starter i den klass med flest deltagare under säsongen. Det räckte till ett SM-silver efter Fredrik Zander som plockade många poäng i alla tävlingar. Segerraden i V-150 från 2006 höll i sig halva säsongen Fyra vinster till hann det bli innan Marinern började krångla för att sedan stanna under ett mycket stökigt Nynäs-lopp där vi blev tvåa efter Zander till slut. Problemet med motorstoppen fortsatte sen i varje race säsongen ut. Vi hittade en del fel på motorn, men det ville sig inte ändå och placeringarna blev inget att skryta med: Fyra i OCR-loppet på Värtan, trea i Dyvik och fyra i Uppsala. Resultatet blev återigen en silvermedalj i SM och i Nordiska Cupen. Zander tog andra raka segern. På lugnt vatten fungerade i alla fall motorn bra, vilket vi visade vid rekordförsöket i Öregrund, då vi satte nytt Svenskt och Nordiskt rekord i V-150 med 65,05 knop. Till i år så satsade vi på en Mercury 150 Optimax och det blev seger direkt i Vår-racet i Öregrund. I tävlingen från Gräddö fick vi tidigt något fel på motorn som tappade effekt, men vi låg ändå tvåa med en sjömil kvar till mål, då vi fick soppatorsk. Motorn hade gått tungt hela racet, men det saknades en liter bensin.. Vi började paddla och lyckades faktiskt driva över mållinjen som trea. Mycket viktiga SM-poäng blev det. Resten av racen följde samma mönster, vi var i ledning när motorn tappade ork och konkurrenterna kunde passera. Något frustrerande. Trots det hade vi tur med att konkurrenterna också fick en del missöden, så inför SM-avslutningen var vi faktiskt i SM-ledning. Vi hade nu fått tag i en annan motor som vi provkörde dagarna innan Uppsala och nu verkade allt fungera. Trots en hård fight med Linus Johnsson så kunde vi vinna racet och även SM-titeln. En tredjeplats i Vaxholm gjorde att vi även vann V-150 Cup. - Fantastiskt. Vilken säsong är du mest nöjd med? helt klart! EM & SM guld samma år är svårslaget. - Om jag räknat rätt så betyder det också att du nu har tävlat i 20 år. Hur länge tänker du fortsätta? - Vet inte riktigt. 20 hade ju varit en fin siffra att sluta på, men jag tycker fortfarande att båtracing är det roligaste som finns, så jag får väl sikta på 25 år nu då. Till att börja med.. - Kul, var är målsättningen med racingen framöver? blir det V-150 igen, men det blir ingen satsning på SM-serien. NM i Norge och

5 Magnus Pettersson, Halifax Racing Sidan Roslagsloppet lockar mest. - Okey, hade du någon racer förebild eller idol som ung? - Mikael Frode såg man upp till en hel del när jag började tävla. Dessutom var nog hans Frodé båtar det snyggaste som fanns. - Apropå båtar, vilken båt var du mest nöjd med då du debuterade med den? - Tintoreran i Enskrov Den gick fort nästan direkt. Tror jag vann 10 race med den Grym i hög sjö. Vann ett race i Nynäs 2000 i lite havsdyning med åtta minuter. Toppfarten på ca 57 knop räckte även till vinster på lugnare race. - Du har ju inte alltid kört själv, vilka har du navigerat åt? - Har bara navigerat två gånger åt Christian Jansson i Smögen i enskrov 1000 cc (4:a) och 1994 i Uppsala i Enskrov 1350 cc (1:a). Föredrar att ha ratten att hålla i.. - Vilket race är det mest minnesvärda för dig? - Min bästa tävling hittills måste vara när jag blev Europamästare 2003 i Offshore 1,3 liter. Jag hade uppnått en till av mina målsättningar med min racingkarriär. Då kom det faktiskt några glädjetårar. - Vad har varit det roligaste med racingen? - Att köra VM och EM med stora startfält. Alltid kul att få mäta sig mot de bästa teamen. Speciellt om det går bra.. En tävling som har fastnat extra är när vi körde VM i 3B i Holmestrand Det blåste rejält och gick grov sjö vid det andra racet. Vi var nära att gå runt flera gånger då vågorna ibland helt plötsligt blev ännu större. Vi låg tvåa, dryga halvminuten efter en Norrman i flera varv och bakom oss jagade Gustafssons från Finland. Plötsligt märkte vi att vi tog in på norrmännen och till slut var vi nästan ikapp. När de fick syn på oss så blev det fart i den båten igen. Sista varvet blev det hård fight in mot mål, men vi fick ge oss med åtta sekunder. Fyra sekunder bakom oss gick Gustafssons i mål som trea. De tre första båtarna i mål inom tolv sekunder efter 1,5 timmes körning. Då är det hårt. Vi var mycket nöjda med det racet, fast vi inte vann. - Det brukar ju alltid finnas baksidor med det man gör. Vad är tråkigt med racingen? - Inget speciellt tror jag, men jag blir alltid lika besviken när man drabbas av någon typ av fel på båt eller motor under race så jag inte kan ge mina konkurrenter en match. - Din karriär är ju lång. Vilken är den tuffaste bataljen mot en konkurrent i ett enskillt race? - Jag har haft ett par tuffa bataljer mot en kille som heter Per Oscarsson när vi tävlade i Enskrov 1350 på senare delen av 90-talet i Smögen när jag körde B-22 så kom han med en Frode 21 istället för sin Danza 18. Vi turades om i ledningen hela racet, men med något varv kvar så får Per ett 90-graders kast och hans navigatör flyger ur och får simma tillbaks till båten. Vi tog hand om segern, men Per kom faktiskt tvåa ändå. Resten var långt efter. - Vilken är din favorittävling?

6 Magnus Pettersson, Halifax Racing Sidan Nynäs Offshore Race är min favorit. Tuffa och krävande offshorebanor. Brukar gilla dyningen där, men 2007 var det nog lite för mycket.. Annars brukar det gå bra där, tio klassegrar genom åren har det blivit. Utanför Sverige så är det Tvedestrand i Norge. Klassiskt offshoreställe med påfrestande banor och en trevlig stämming på land. - Är det någon annan racingupplevelse som du kommer ihåg när du själv inte kört? - Jag var med Kent Carlsson som meck till Cowes, England och VM för 3C Mycket fint arrangemang och häftig racing. Fast 200 mil i bil enkel väg var inte så roligt.. - Jag har ju i tidigare reportage med andra profiler pratat om navigatörens roll i båten. Hur tycker du en bra navigatör ska vara? - Navigatören ska vara noggrann, påläst och väl förberedd till en tävling. Hålla koll på andra båtar som kanske kommer bakifrån vid rundningar mm. Vinnarskalle är också ett måste, så han/hon kan piska på mig om jag inte är helt skärpt under ett race. Förr om åren så ritade alltid jag i banan i sjökortet. Ville ha 100% koll över bansträckningen och pluggade in bitar av banan i skallen. Nu för tiden så har jag släppt lite av det och min mycket duktiga navigatör, Johan Standwerth, sköter den biten och navigeringen felfritt. - Vad säger du om utvecklingen av Roslagsloppet, varför är det sådan skillnad idag mot typ 1990? - Jag tror båtsporten har tappat lite intresse hos folk. Det är inte på långa vägar lika många åskådarbåtar ute och tittar på Rosis nu längre. Som aktiv så var Rosis en mycket större utmaning förr när banan gick förbi Möja. Nu är det mest kortaste vägen till Öregrund och navigatörerna ställs inte alls på samma prov som tidigare. Det är ju heller nästan inga standardbåtar med längre. Kanske försöka jobba mer på att få med "svensson-båtar" kan vara ett sätt att få ett större startfält? - Okey, hur kan man förbättra tävlingarna i Sverige? - Hitta bättre tävlingsplatser, gärna liknande som Oskarshamn, Nynäs mfl. Varvsslingor med minst 2-3 olika varv så navigatörerna har lite att hålla reda på. Kanske GPS-sändare i båtarna så publiken kan följa racet på någon storbildsskärm, eller via internet, när båtarna är utom synhåll. Radiosändningar via internet, typ Smögen är också ett bra sätt att nå ut till folk. - Eftersom du är Mr propeller testare tänkte jag att vi fokuserar lite extra på det. Beskriv skillnaden mellan en cleaver, chopper etc - En cleaver ger akterlyft eller mer neutralt lyft. En chopper lyfter fören mer. Jag föredrar cleaver. De är mer lättkörda och i många fall snabbare. I allafall på de båtar som jag haft. Enda nackdelen är att det kan vara lite sämre ax i en cleaver jämfört med tex en Raker eller Ballistic. Av mina ca 160 tävlingar så har jag kört på cleaver i säkert 95% av dessa. - Vad gör man när man bearbetar en proppeller? Man kan justera så att alla bladen har samma vinkel och form, vilket inte alls är säkert. Tunna ur bladen, ballansera och knacka lie cupp längst ut på bladspetsarna är andra knep. Jag bearbetar inte mina propellrar själv, utan jag lämnar det åt personer som är duktiga på det.

7 Magnus Pettersson, Halifax Racing Sidan Tunna ur blade säger du. Varför gör man det? - För att försöka öka varvtalet bland annat. - Vad är för och nackdelar med stumt nav? - Risken är att du kan vrida loss gumminavet vid lite luftsprång. Och då är det färdigåkt för den tävlingen.. Därför stummar man propellrar för att slippa den risken. Nackdelen med stumt nav är väl att det sliter på växelhuset att lägga i växeln med motorn igång, men det löser man genom att växla först och starta sen. - Okey, storleken då, vilka dimensioner är vanligast för dig i V-150? - Jag åker mellan tum. Vi på Halifax Racing önskar Peter lycka till under 2009 och vi tror att Linus (Z-70) tar över stafettpinnen som tuffaste konkurrent nu när Fredrik Zander byter klass. Vid pennan Magnus Pettersson Halifax Racing