Hemställan om granskning av JO:s agerande

Transkript

1 Konstitutionsutskottet Sveriges Riksdag Stockholm Hemställan om granskning av JO:s agerande För ganska precis två år sedan, den 29 november 2010, mördades den då 31-åriga Carla Saado av sin f.d. man i Huskvarna. Stiftelsen Tryggare Sverige har från första stund följt hanteringen av detta ärende via media, men framför allt genom kontinuerlig dialog med Carlas familj som, tillsammans med många andra personer, uttryckt sin bestörtning över hur ärendet hanterats av såväl polis som åklagare. Eftersom den självklara och av många förväntande reaktionen från samhällets sida uteblev anmälde vi rättsväsendets agerande till JO (se bilaga 1). Frågor som kräver svar I JO-anmälan (som gjordes den 29 november 2011, dvs. på ettårsdagen av Carlas död) formulerade vi ett antal konkreta frågor som kräver svar. Den övergripande frågan är hur det kan komma sig att polisen underlät att vidta akuta hjälp-, stöd- och skyddsåtgärder, särskilt då jouråklagaren fattade beslut om att inte frihetsberöva den misstänkte. Detta gäller utifrån den hotbild som förelåg mot Carla (dödshot och tidigare våldsbrottslighet), mot barnen (dödshot och misshandel) och mot Carlas föräldrar (dödshot). Till detta kommer uppgifter om innehav av illegalt skjutvapen. Utöver detta menar vi att barnperspektivet självklart borde ha utgjort en särskild grund för ett skyndsamt agerande. Andra frågeställningar som vi bad JO granska handlar om: Hur kan det komma sig att olaga hot av denna dignitet i kombination med uppgifter om misshandel av den 13-åriga dottern som, tillsammans med sin yngre bror, dessutom befann sig i den misstänktes bostad bedöms som otillräckligt för ett anhållande? Hur kan det komma sig att polisen inte gjorde en initial strukturerad hot- och riskbedömning (riskanalys) utifrån den så kallade SARA-modellen i enlighet med direktiv från Rikspolisstyrelsen? Hur kan det komma sig att polisen inte omedelbart kontaktade socialjouren när uppgifter framkom att barnen befann sig i akut livsfara? Hur kan det komma sig att polisen, trots givna direktiv från jouråklagaren, underlät att omgående på morgonen den 29 november 2010 underrätta lokal åklagare om ärendet? 1

2 JO kritiserar polis och åklagare Den 16 maj 2012 kom JO:s beslut (Dnr ) där Polismyndigheten i Jönköpings län kritiseras för att inte ha skaffat sig bättre underlag för sin bedömning av allvaret i hotet (se bilaga 2). Myndigheten kritiseras även för att inte ha gjort något för att förvissa sig om att barnen inte for illa. Vidare får jouråklagaren kritik för sitt passiva sätt att utöva förundersökningsledningen och för att helt ha åsidosatt sin dokumentationsplikt. Detta är befogad kritik. I sitt beslut konstaterar dock JO att det inte stod i myndigheternas makt att förutse det som inträffade morgonen efter det att Carla Saado vänt sig till polisen. Vidare menar JO att det är långtifrån möjligt att slå fast att ett mer aktivt förhållningssätt hos polis och åklagare skulle ha förhindrat händelsen. JO säger sammanfattningsvis att den kritik som nu riktas mot myndigheterna därför inte ska uppfattas så att dessa kan hållas ansvariga för Carla död. Mordet hade kunnat förhindras En genomgång av de närmare omständigheterna i samband med Carla Saados död visar emellertid att det förelåg åtskilliga riskfaktorer för upprepad brottslighet. Det handlar t.ex. om tidigare våld mot partner, aktuellt hot mot partner, upptrappning, annan kriminalitet samt uppgifter om tillgång till vapen. Vi menar därför att mordet hade kunnat förhindras om polisen genomfört en strukturerad hot- och riskbedömning (riskanalys). Enligt vår mening präglas hanteringen av ärendet av ett bristande offer- och barnperspektiv, där vare sig Carlas eller barnens grundläggande rättigheter i form av hjälp, stöd och skydd tillvaratagits. Vi finner det därför mycket märkligt att ingen har kunnat ställas till svars för de misstag som har begåtts i samband med mordet. Vi vill nu fästa Konstitutionsutskottets uppmärksamhet på JO:s beslut och handläggning i samband med mordet på Carla Saado Stiftelsen Tryggare Sverige uppdrog för två år sedan åt den dåvarande P1-journalisten Matilda Rangborg att för stiftelsens vägnar undersöka rättsväsendets agerande vid grova brott. Undersökningen resulterade i boken Vanmakt. Om brottsutredningar och de drabbades utsatthet (Jure förlag, 2011). I boken intervjuas bl.a. förre chefs-jo Mats Melin som menar att det finns problem hos JO-ämbetet, bl.a. i form av att det saknas resurser för att utreda samtliga klagomål som rör poliser och åklagare (se s ). Enligt Melin går man endast på djupet med procent av dessa och att man är tvungen att rationalisera svaren till övriga anmälare som inte får en fullständig utredning. Av kapitlet framgår alltså klart att JO-ämbetet har svårigheter att klara av en allt ökande inströmning av ärenden eftersom resurstillskotten inte kommit i den takt som ärendeströmmen ökat. Melin redovisar också en uppgiven bild av främst polisens utredningsverksamhet; om bristande ledning och kompetens, att det hänt lite och återstår oerhört mycket att göra m.m. Dessa missförhållanden drabbar polisen med stora trovärdighetsproblem som följd. Samtidigt underskattar polisen faktiskt vad brister i brottsutredningarna innebär. En väl fungerande utredningsverksamhet är av fundamental betydelse, både för tryggheten i samhället och som brottsförebyggande faktor. 2

3 Beträffande JO-ämbetets egen trovärdighet konstaterar Melin: så har vi inte den genomslagskraft hos politiker som man skulle kunna tro, när det gäller kritik. På fråga hur Riksdagen ser på de problem som Melin redovisar svarar han att: den som är missnöjd med mitt sätt att sköta uppdraget kan vända sig till Konstitutionsutskottet. Vi bilägger hela kapitlet som fått rubriken Vissa tycker att man lika gärna kunde ha en schimpans på min plats, (f.ö. ett citat av chefs-jo själv, vår anteckning), bilaga 3. Det är vår förhoppning att utskottet i samband med sin årliga översyn av JO:s ämbetsberättelse beaktar följande: Vi är inte nöjda med det beslut som JO redovisat efter vår anmälan. Det är rätt att JO kritiserat både polisen och åklagarna men vi menar att de ändå kommer för lindrigt undan; i detta fall har främst polisen i Jönköping visat ett monumentalt ointresse och därför inte vidtagit de självklara åtgärder de borde ha gjort för att skydda Carla Saado. Vi menar att den passiviteten var grunden till att hon senare blev mördad med 28 knivhugg. Sammantaget är detta fall så illa skött av poliser och åklagare att Carla Saados efterlevande måtte tilldelas ett stort skadestånd av den svenska staten, bl.a. för att visa att farliga situationer som denna måste hanteras på ett professionellt sätt av ansvariga myndigheter; vi vill därför att Konstitutionsutskottet är oss behjälpliga med att ombesörja att den svenska regeringen ex gratia tilldelar Carla Saados efterlevande ett stort skadestånd för allt det lidande som passiviteten medfört. Vi har starka synpunkter på och invändningar mot några av de skrivningar som JO redovisat under avsnittet Bedömning i sitt beslut och menar att de inte kan vara riktiga. Vi har också synpunkter på själva handläggningen hos JO som uppvisar brister; bl.a. måste det starkt ifrågasättas att bara en mindre del av alla de anmälningar (cirka 7000 per år) som inkommer blir utredda på djupet. Om detta är riktigt menar vi att den ordningen inte kan försvaras om Sverige fortsatt vill vara en rättsstat. Vi ser att de problem som finns inom polisväsendet och som bl.a. beskrivs i intervjun med Mats Melin sannolikt kommer att öka framöver. Vi ifrågasätter därför om JO-ämbetet har de resurser och den kompetens som är ett måste för att man dels ska kunna hålla jämna steg med antalet inkomna anmälningar, dels genomföra handläggningen med tillräcklig kvalitet. Avslutningsvis ifrågasätter vi om det inte nu är dags att Riksdagen tar ställning för de förslag som förre chefs-jo själv redovisar i vår bok om behovet av en s.k. mellanform för att utreda de missförhållanden som allmänheten anmäler. Att fördröja en utveckling inom detta område riskerar att allvarligt skada allmänhetens förtroende för bl.a. polisverksamheten och JO-ämbetet självt. En översyn av detta system bör samtidigt innehålla en genomgång av det nuvarande systemet för att utreda brott och felaktigheter begångna av poliser och polisanställda; i denna del borde det finnas synergieffekter som skulle påverka statens samlade tillsyn av polisverksamheten positivt. 3

4 Vi tror också att det är dags att diskutera möjligheterna för enskilda att lättare kunna få ersättning av staten när de drabbats av att statens företrädare inte tagit deras anmälan och rädsla på allvar. Vänliga hälsningar, Magnus Lindgren Generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box Stockholm Telefon: Mobil: E-post: Hemsida: Följ oss på 4

5 1. Missnöje med JO:s beslut, begäran om ersättning ex. gratia Enligt vår mening hade Carla Saado fortfarande varit i livet om polis och åklagare hade gjort ett minimum av vad de skulle ha gjort. Det finns alltså mer som talar för vår bedömning av kausaliteten än som talar för JO:s slutsats som manifesteras i följande citat: Det stod inte i myndigheternas makt att förutse det som inträffade morgonen efter det att Carla S. vänt sig till polisen och det är långtifrån möjligt att slå fast att ett mer aktivt förhållningssätt hos polis och åklagare, i likhet men den bedömning som här har gjorts, skulle ha förhindrat händelsen. Den kritik som nu riktas mot myndigheterna ska därför inte uppfattas så att dessa enligt min mening kan hållas ansvariga för Carla S:s död. Vi ställer oss frågande till detta uttalande och undrar om JO verkligen har mandat att göra en sådan bedömning (jmf. förre chefs-jo uttalande om att han måste titta med juristens objektiva glasögon m.m., se bilaga 3)? Är det inte precis tvärtom när man bedömer den passivitet som myndigheterna uppvisat och som JO kritiserat, att alltså Carla Saado hade varit i livet om bara myndigheterna gjort ett uns av vad de borde ha gjort i det läge som Carla befann sig i? All samlad erfarenhet hos forskare, seniora poliser och polischefer, hos erfarna åklagare, hos kvinno- och brottsofferjourer pekar i den motsatta riktningen mot vad JO kommit fram till; nämligen att risken är som störst för brott i det ögonblick hon kontaktade myndigheterna för att be om hjälp. Det innebär att ett mer aktivt förhållningssätt i dessa situationer är precis det som behövs för att rädda en kvinnas liv. Likaså står det i dagsläget faktiskt i myndigheternas makt att förutse det som sedan kom att ske genom att använda de riskbedömningsinstrument (t.ex. SARA) som implementerats i svensk polis under de senaste 10 åren. Svensk polis har också övat sig på att förhindra mäns våld mot kvinnor under åtminstone de senaste 20 åren och till miljarder i kostnader vilket innebär att man är väl medveten om betydelsen av aktiva åtgärder i det initiala skedet. Vi menar därför att Carla Saado befann sig i en situation där poliser och åklagare måste agera omedelbart för att motverka risken för upprepade brott. Därför talar alla rimligheter för att Carla Saado faktiskt varit i livet om bara myndigheterna agerat på sätt som man måste kunna begära vid tidpunkten för det inträffade. I vår anmälan till JO finns de frågeställningar som måste besvaras för att kunna göra de bedömningar som här diskuteras. JO har emellertid valt att inte besvara dessa på sätt som vi hade trott. Enligt vår uppfattning har JO kommit fel när han uttrycker sig som han gjort i detta fall. Antingen skulle han ha beskrivit att det var myndigheternas underlåtenhet att handla som var den yttersta orsaken till att Carla Saado dog, eller också skulle han ha låtit bli att överhuvudtaget göra den bedömning som han nu gjorde. Att han ändå 5

6 väljer att uttala sig så kategoriskt kan därför endast ha sin grund i att han genom denna sin skrivning vill tala om för Carla Saados anhöriga att det enligt hans mening inte finns någon grund för att gå vidare och kräva staten på skadestånd för de försummelser som myndigheterna uppvisat. Vi menar alltså att denna JO:s slutsats är felaktig och att den svenska staten är ytterst ansvarig för Carla Saados död. Vi menar vidare att detta fall är så illa skött av myndigheterna att Carla Saados efterlevande måtte tilldelas ett stort skadestånd ex. gratia av den svenska staten. Symbolvärdet av en sådan manifestation från statens sida kommer med säkerhet att innebära att polis och åklagare kommer att agera mer professionellt i framtiden. Det sänder också signaler till våldsutsatta kvinnor att samhället framöver kommer att ta deras utsatta läge och rädsla på allvar. 2. Skrivningar som vi inte delar eller förstår För att förstå hur JO ser på polisens möjligheter att göra olika bedömningar av farliga situationer vill vi redovisa några citat ur JO:s bedömning: Det står med facit i hand, klart att det var en felbedömning att inte ta Carla S:s anmälan och rädsla på allvar Huruvida en informationsbild av detta slag bör föranleda fler åtgärder än de som företogs är en bedömningsfråga, som det är svårt att uttala någon bestämd uppfattning om för den som inte i tid och rum varit närmare delaktig i händelseförloppet. Det gäller särskilt när det, som i detta fall, finns ett facit som riskerar att förleda till andra slutsatser än de som skulle ha dragits om det som nu inträffade inte hade hänt Att bedöma allvaret i ett framfört hot är svårt, och man bör - linje med vad som redan påpekats - vara försiktig med att i efterhand kritisera ett ställningstagande som visat sig felaktigt Dessa citat visar på att JO undervärderar hur man genom en modern riskbedömning kan bedöma allvaret i de hot som framförts. Det är därför man med facit i hand, trots att man inte i tid och rum varit närmare delaktig i händelseförloppet faktiskt i dagsläget inte behöver vara försiktig med att i efterhand kritisera ett ställningstagande som visat sig felaktigt. Vi menar att det är precis det som överordnade eller kontrollerade myndigheter som JO måste våga göra det är en skyldighet om vi någonsin ska kunna komma vidare och få myndigheterna att använda de processer och system som faktiskt tagits fram för att kunna avgöra frågor om liv och död för våra mest utsatta medborgare. Citaten som vi nyss beskrivit sänder därför fel signaler, undergräver och tar till del udden av att JO som vi uppfattar det - faktiskt håller med oss om att det är myndigheterna som har hela ansvaret för Carla Saados död (se skrivningen på s. 7, 7 st.: Myndighetens ansvar i det hänseendet (förundersökningsledningen, vår kommentar) måste även ses tillsammans med de skyldigheter myndigheten i alla händelser hade när det gäller hotbild och skyddsbehov ). 6

7 Vidare finns det en skrivning under avsnittet Bedömning som vi har svårt att förstå den faktiska innebörden av: Det har inte framkommit att polisens arbetsbelastning under kvällen var sådan att det förelåg hinder mot att genomföra åtgärder av detta slag. Detta citat är alltså mycket svårförståeligt för oss. Menar JO att det kan finnas situationer där arbetsbelastningen hos polisen skulle vara så hög att man inte hinner med att genomföra akuta åtgärder för att skydda en kvinna från att bli mördad? Det är för oss en helt omöjlig tanke och vi har aldrig heller läst något liknande. Vi har en helt motsatt uppfattning; det får aldrig finnas tillfällen där polisen inte måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda akut hotade personer och därigenom rädda livet på dem. Det är detta förhållande som vi beskrivit i vår anmälan på s.1, tredje stycket där vi skriver följande: När omständigheterna är sådana att liv står på spel måste polisen alltid vidta omedelbara preventiva åtgärder. De livräddande insatserna måste således alltid ha företräde och fullföljas, oavsett vilket beslut om tvångsmedel en åklagare kan komma fram till. Det är också därför som en av våra frågeställningar handlade om beredskapshavande polischefens ställning och ansvar i frågor som denna, om liv och död. Det är ytterst den polischefen som alltid kan göra de omprioriteringar etc. som behövs för att myndigheten aldrig ska hamna i lägen där man, enligt citatet ovan, kan åberopa resursbrist för att inte skydda dödshotade personer. Tyvärr var den punkten en av de som JO under sin handläggning valde att inte kommentera. JO:s beslut används löpande som en del av undervisningsmaterialet vid våra polishögskolor; hur skulle det se ut om vi där kan förmedla till polisstudenterna att man med JO:s goda minne kan uppge resursbrist för att slippa skydda en akut mordhotad kvinna från hennes förövare? Vilken vägledning ger detta för polischefer och kommissarier som dagligen sliter med frågor om att personalen måste ta mäns våld mot kvinnor på större allvar? 3. Missnöje med själva handläggningen hos JO I vår JO-anmälan hade vi, tillsammans med några av Sveriges mest erfarna poliser och polischefer, listat sammanlagt 12 frågeställningar som i princip inrymmer samtliga de problemställningar som måste analyseras för att kunna avgöra om polis och åklagare gjort sitt jobb i detta fall eller om de gjort så stora misstag att det måste bli efterräkningar. Med vår uppräkning ville vi underlätta för JO att granska detta våldsamma och mycket uppmärksammade fall. Vi kan tyvärr konstatera att JO lämnat flertalet av våra frågeställningar obesvarade (jämför ovan). Detta har i sin tur menligt påverkat resultatet av utredningen och ytterst också JO:s bedömning av ärendet. Mot bakgrund av detta förhållande menar vi att själva utredningen inte bedrivits med den kompetens som kan begäras. Vi ifrågasätter därför om JO-myndigheten har den förmåga som behövs för att kunna handlägga komplicerade frågor där polismyndigheterna är inblandade. Beträffande handläggningen så kan vidare konstaterasatt JO:s handläggare vid telefonkontakt med vår generalsekreterare lovat att vi i god tid skulle få besked när 7

8 själva beslutet skulle expedieras. Detta var viktigt för oss eftersom många utomstående väntade på våra kommentarer vid den presskonferens som vi hade planerat. Det var också viktigt ur ett helt annat perspektiv, nämligen hur Carlas familj skulle reagera på JO:s beslut. Vi hade lovat att förbereda dem för att de inte skulle drabbas av en ytterligare viktimisering när de skulle bli tvungen att ta del av alla hemskheter en gång till. Tyvärr blev situationen en helt annan där både våra och familjens förberedelser kullkastades. Dagen före Kristihimmelfärds dag 2011 ringde plötsligt handläggaren och meddelade att beslutet skulle tillkännagivas samma dag kl. 15. Vår planerade presskonferens hanns inte med varför vi inte heller fick den spridning av ärendet som vi hade förberett som en del i att vi överhuvudtaget hade dragit igång en JO-anmälan. Dagen var också den sämsta ur vår synpunkt eftersom i princip hela den samlade presskåren tog helgledigt. Vi kände det som att JO manipulerat oss genom denna expediering på den för oss sämsta tidpunkten för hur hela ärendet skulle komma att redovisas i pressen. Vi vill inte tro att JO tänker i sådana banor beträffande tidpunkten för när olika ärenden ska expedieras. Men som ett förslag för framtiden vill vi gärna ge uttryck för vikten av att JO håller sina löften beträffande när ett ärende ska expedieras. Vi förstår att ett ärende lätt kan bli försenat men vi har ingen förståelse för hur det gick till i vårt fall. Att flera vi diskuterat med spontant menat att JO måste ha förstått detta och gjort det med avsikt, det vill vi inte tro på. För framtiden är detta ett memento för JO att beakta; att alltid hålla en öppen dialog med de som bemödat sig att anmäla ett ärende till myndigheten. Ytterst handlar det om förtroendet för hela ämbetet. I sammanhanget vill vi också påpeka att vi gärna hade sett att JO:s handläggare haft viss kommunikation med oss som anmälare. Vi hade de bästa avsikter med att anmäla, nämligen att få till stånd förändringar för framtiden när det gäller hanteringen av frågor om liv och död för många kvinnor i vårt land. Man kan därför faktiskt begära av en myndighet som JO att man håller en bra dialog med anmälaren och verkligen förvissar sig om att man förstått vad det är som anmälaren vill ha sagt med sin anmälan. I vårt fall handlar det om en professionell NGO som är van att arbeta med myndigheter och som därför inte tar så illa vid sig om man upplever att handläggningen inte fungerar. Men för den vanliga rättssökande allmänheten är det av största vikt att de kan känna sig rätt uppfattade av JO och att man känner sig blivit tagna på allvar. Vi ser därför gärna att vanliga principer om kommunikation mellan en myndighet och allmänheten upprätthålls också i dessa fall, kanske särskilt när JO omedelbart kan se att en anmälan inte tillhör kategorin rena okynnesanmälningar. 4. JO-ämbetet måste vara bättre rustat framöver De problem och svårigheter som redovisas i den inledningsvis återgivna intervjun med förre chefs-jo Melin kommer med all sannolikhet att öka framöver som en följd av olika förhållanden inom främst polisverksamheten i landet. Vi tar tillfället i akt att något försöka beskriva hur de närmaste åren kommer att gestalta sig ur ett JOperspektiv med ökande andel av befolkningen som blir missnöjda med polisens otillräcklighet och bristande effektivitet. Detta kommer att resultera i allt fler och allt 8

9 allvarligare anmälningar om påstådda övervåld eller underlåtenheter etc. från poliser och åklagare, som kan sammanfattas i följande hotbilder : Polisens effektivitet sjunker tyvärr på många områden. Detta kommer säkerligen ge upphov till allt mer missnöjda medborgare som i en ökande grad kommer vända sig till JO med sina bekymmer (se kopia från RPS, okt- 2012, bilaga 4). Genomförandet av den s.k. Polisorganisationsutredningen kommer med säkerhet att innebära att resultatet av polisverksamheten kommer att sjunka ytterligare (utredningen beskriver detta förhållande själv på ett trovärdigt sätt). Också erfarenheterna från motsvarande centralisering i Danmark talar sitt tydliga språk; resultaten kommer att sjunka med nya problem som följd. Sammantaget kommer alltså polisverksamheten med säkerhet att bli föremål för ännu fler JO-anmälningar på grund av kommande sjunkande effektivitet och därmed nya tillkortakommanden som kommer att anmälas. Poliskåren kommer att bli alltmer pressad vilket ökar risken för dåligt bemötande etc. liksom polarisering mellan polisen och olika medborgargrupper. Den organiserade brottsligheten ökar i landet. Enligt RPS breder den också ut sig också till mindre orter. Både Justitieministern och Rikskriminalchefen har beskrivit den svåra situation som landets brottsbekämpande myndigheter befinner sig i (se DN, nov-12). De återkommande mätningarna av allmänhetens förtroende för olika myndigheter och organisationer visar på vikande siffror för polisen. RPS egna inspektioner visar tydligt att det finns problem inom många andra områden än själva brottsbekämpningen och där polisen svarar för frågor om liv och död, t.ex. efterforskning av försvunna personer, omhändertagandet av brottsoffer, brott i nära relationer etc. SÄPO har nyligen redovisat skrämmande siffror som visar att allt fler poliser är inblandade i korruption, sådan korruption som handlar om att de gått den organiserade brottsligheten tillhanda med råd och dåd. Polisens egen internutredningsverksamhet uppvisar all time high för varje år. Kommunernas egna brottsförebyggande resurser verkar försvinna efterhand; t.ex. har de lokala brottsförebyggande råden svårt att finna sin plats och tenderar därför att bli allt mer anonyma. Envar förstår att de uppräknade problemen är mycket allvarliga och kan komma att påverka allmänhetens förtroende för de rättsvårdande myndigheterna. Självklart kommer JO-ämbetet inte att klara sig undan utan kommer att få ta sin del. Sammantaget, för att klara en anstormning av svåra och allt mer komplicerade ärenden finns det därför all anledning för Konstitutionsutskottet att fundera över om kompetensen på polisområdet är tillräckligt senior hos myndighetens handläggare och om utredningsresurserna är tillräckliga för att hantera en situation med fler missnöjda medborgare. 9

10 5. Det behövs ytterligare möjligheter att anmäla missnöje med myndigheterna Inledningsvis beskrevs hur förre chefs-jo i boken Vanmakt var helt införstådd med de problem och begränsningar som påverkar JO-ämbetet. Det kan vara resurs- och kompetensproblem eller att han i dag endast måste betrakta en anmälan med juristens objektiva glasögon. Han har heller inte kompetens att göra rent polisiära bedömningar och det är inte heller JO:s uppgift. JO granskar lagenligheten i överensstämmelse med myndigheters beslut och åtgärder. Mats Melin menar samtidigt att det saknas en slags mellanform i vårt juridiska system. Han beskriver att Riksenheten för polismål tar hand om rena brottsanmälningar mot t.ex. poliser. JO granskar handläggningen ur ett vidare laglighetsperspektiv. Men någon oberoende instans däremellan som prövar rimligheten i sak av polisens åtgärder, eller brist på åtgärder, finns inte. I t.ex. Storbritannien har Independent Police Complaints Comission ett sådant vidare mandat. Utan att vilja ändra JO:s roll borde det kanske ur tilltrossynpunkt finnas en mer professionell överprövning av en oberoende instans. I intervjun med justitieminister Beatrice Ask (s. 133 i samma bok) får hon möjlighet att kommentera vad Mats Melin föreslagit, alltså att det är flera ärenden i veckan som handlar om bristande förundersökningar, och som han aldrig kritiserar, eftersom det inte ligger i hans uppdrag att titta på det materiella i ett ärende (och att) han anser att det bör finnas en annan instans i samhället som granskar just detta. Justitieministern blir uppriktigt intresserad och undrar om Mats Melin framfört detta till departementet, vilket han har. Hon vänder sig till sin pressekreterare och säger att vi skall kolla på det, eftersom det naturligtvis är viktigt. Vi vet i skrivande stund inte om justitieministern har kollat på det. Men vi ser, utifrån vårt ärende, att det självklart måste vara en intressant väg framåt att följa Mats Melins rekommendationer. Vi ser därför gärna att Konstitutionsutskottet tar hand om detta förslag och hanterar det i sedvanlig ordning. I sammanhanget ser vi också gärna att utskottet borde kräva att formerna för polisens internutredningar också måtte moderniseras. Att hoten om tjänstefel etc. för enskilda poliser eller polisanställda självklart gör dem mindre angelägna om att anmäla fel och försummelser som inträffat i tjänsten, för sina chefer. Det nuvarande systemet motverkar att felaktiga ingripanden eller användning av felaktiga metoder kommer upp till ytan; mycket sällan av poliserna själva eller av deras chefer, i princip endast om de anmäls av allmänheten. Men att tro att poliser själva skulle anmäla sina kolleger så att dessa riskerar att bli av med jobbet och få lämna hus och hem, är naivt; så fungerar det inte i praktiken och det nuvarande systemet ställer därför till med mer problem än det löser, tyvärr. Resultatet av en anmälan leder oftast till missnöje och förtvivlan hos anmälaren, frustration och passivitet hos den anmälde polisen; avskrivningsfrekvensen ligger mycket högt, nästan vid hundra procent, alla inblandade blir förlorare. Ett moderniserat system som inte bara jagar syndabockar är också en förutsättning för att polisen ska kunna bli en s.k. lärande organisation. Att kunna bli en lärande organisation är också förutsättningen för att den svenska polisen överhuvud ska 10

11 kunna utvecklas. Och utvecklingen är i sig en förutsättning för att det ska bli något innehåll i den omorganisation och centralisering av polisen som beslutats under året och som ska påbörjas om någon månad. I dagsläget verkar alla som kan och förstår något om hur en modern polisverksamhet måste fungera (t.ex. rikspolischefen Bengt Svenson) vara överens om att den föreslagna omorganisationen i sig kommer att bli verkningslös om inte själva polisarbetet inklusive poliskulturen kan förändras/utvecklas. Mats Melin pekar i detta stycke på just på det som är den felande länken i hela systemet; att merparten av de klagomål som inkommer berör viktiga bedömningsfrågor hos polisen men som han inte kan ta ställning till. Detta förhållande är ägnat att ställa till mycket misstroende och förtvivlan hos de som valt att anmäla; man trodde att någon skulle vara intresserad men resultatet blir bara i bästa fall ett s.k. rationaliserat svar utan fullständig utredning (se s. 110). Det system som Melin så målande beskriver riskerar att bli helt självförstörande för polisverksamheten. Mardrömmen är att vi får en poliskår som blir experter på att göra rätt, som alltså uppfyller de formella juridiska grunderna för sina ingripanden mot medborgarna, men som i övrigt helt diskretionärt och närmast utan att riskera några efterräkningar kan välja sina egna arbetsmetoder, sina egna bemötanden etc. så att effekten av mötena med allmänheten ändå blir fel. Det känns som att det är hög tid att reformera hela detta system i grunden. JO:s förslag om behovet av fler oberoende instanser dit allmänheten kan vända sig med sina klagomål borde vara den utgångspunkt som Konstitutionsutskottet kan ta fasta på för sitt arbete med att upprätthålla rättsstaten. Vi ser därför gärna att Konstitutionsutskottet tar initiativ till att på ett och samma bräde försöka tillskapa ett nytt system för klagomålshantering som förenar det som Mats Melin föreslår med det som behövs för att reformera polisens internutredningssystem, allt för att underlätta en lärande polisorganisation. 6. Avslutande synpunkter och förslag om bättre ersättning till drabbade När vi underhand diskuterat hur JO sett på ansvarsfrågan i detta ärende så kan vi se en monumental diskrepans mellan vad allmänheten, vanligt folk etc. tycker och det slut som JO kom fram till. Delar utskottet JO:s bedömning att den kritik som kan riktas mot myndigheterna inte ska uppfattas som att de kan hållas ansvariga för Carla Saados död? Eller ligger våra slutsatser närmare och mer i linje med hur Sveriges Riksdag vill se att myndigheterna hanterar frågor om liv och död för medborgarna? Vi vet att många jurister värjer sig för påståenden att det skulle finnas en sådan allmän rättsuppfattning etc., men är det verkligen också riksdagens uppfattning? Vi är för vår del övertygade om att det finns en sådan mer folklig uppfattning i frågor som denna, när oskyldiga människor mördas trots att statens företrädare kunnat förhindra detta om de bara visat tillräckligt intresse. Vi tror att en rigid och njugg inställning från statens sida i fall som detta är både farligt och skadligt för vårt samhälle; det förvärrar de vi och dom-problem som vi lider av alldeles i onödan, 11

12 det polariserar förhållandet mellan gärningspersoner och brottsdrabbade och det får poliser och andra företrädare för staten att framstå i en ofördelaktig dager. Vi tror alltså att en bättre satsning på de brottsdrabbade skulle betala sig mångfalt; förtroendet för myndigheterna skulle öka vilket är en förutsättning för att vi ska kunna upprätthålla en fortsatt tilltro till rättsstaten. Det borde därför vara dags att nu diskutera möjligheten för enskilda att lättare kunna få ersättning av staten när de drabbas av att statens företrädare inte, som i det här fallet, tagit deras rädsla på allvar. Vi hemställer därför att Konstitutionsutskottet måtte överväga att få förändringar till stånd, i den riktningen. 12