Kort sammanfattning av 2001 års undersökning

Transkript

1 Innehållsförteckning Inledning...2 Kort sammanfattning av 2001 års undersökning...3 Undersökningens syften...3 Frågeställningar...3 Områdesbeskrivning...3 Fornlämningsmiljö...4 De undersökta ytorna...5 Anläggningar...6 Fyndmaterial...8 Dateringar Resultat Tolkningar Sammanfattning Referenser Tekniska och administrativa uppgifter Dokumentationsmaterial Bilagor... 1

2 Inledning Som en del i projektet "Ristningar och brons" har en delundersökning intill en skärvstenshög och en skålgropslokal (RAÄ 23, By sn) utförts. Delar av skärvstenshögen undersöktes 2001 och kunde dateras till omkring f. Kr. Lokalen ligger i en för Värmlands del rik bronsåldersmiljö. En kilometer från den undersökta platsen är ett av Värmlands två depåfynd från bronsåldern påträffat. Depåfyndet, som kallas Rudsfyndet, dateras till Montelius period V ( f.kr) vilket är samma tidsperiod som skärvstenhögen daterats till. Undersökningen genomfördes i maj och september Figur 1. Området kring Hargene. Topografiska kartan. Skala 1: Medgivande Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket. H= Hällkista. Stor svart markering= Grav av bronsålderskaraktär. Liten svart markering= Grav av yngre bronsålders/äldre järnålderskaraktär. R= Skålgropar. D= Depåfynd. Röd markering= Gravar från järnåldern. 2

3 Kort sammanfattning av 2001 års undersökning 2001 års undersökning i Hargene koncentrerades främst till skärvstenshögen. Ungefär 5m 2 av denna undersöktes. I skärvstenshögen kunde tre olika nivåer urskiljas. Den mellersta, och mest intensiva fasen, kunde dateras till yngre bronsåldern ( f.kr). Undersökningen visade att de undersökta delarna av skärvstenshögen innehöll omkring 850 kilo skörbränd sten och att fynden var relativt få. Bland fyndmaterialet från skärvstenshögen kan nämnas ett bronsfragment, 27 fragment från flera olika keramikkärl, bränd lera och kvarts. Många av kvartsbitarna tolkades som möjliga rester av magringsmedel vid keramiktillverkning. I området intill skärvstenshögen hittades bl a en grop daterad till e.kr samt fragment av flera keramikkärl, brända ben och en flintskrapa. Undersökningens syften Undersökningen syftade till att ge ett bättre underlagsmaterial för att tolka i vilket sammanhang ovan nämnda skärvstenshög skall ses. Fortsatta undersökningar på platsen bedömdes också utgöra en unik möjlighet att nå bättre insikt i hur bronsålderns människor utnyttjade landskapet i hänseende till rituella handlingar och bosättning. Undersökningen syftade även till att komplettera andra undersökta lokaler med bronsåldersdateringar i Värmland. Undersökningen utgör därför ett viktigt komplement genom jämförelser av makrofossil, fynd, djurben, dateringar mm. Ett tredje syfte med undersökningen var att undersöka om det fanns fler skålgropar och eventuellt hällristningar på platsen. Frågeställningar - Vilka aktiviteter kan ägt rum på platsen? Rör det sig om en boplats eller möjligen lämningar efter rituella handlingar? - Jämföra fyndmaterialet från skärvstenshögen med det som påträffats utanför. Är det samma fyndmaterial, eller del av samma föremål, eller skiljer fynden sig åt helt och hållet? - Hur många skålgropar finns det sammanlagt på platsen och finns möjligen några figurristningar? Områdesbeskrivning Den aktuella undersökningen ägde rum inom hemmanet Hargene i By socken, Säffle kommun, Värmlands län. Byn Hargene är känd i skriftligt material sedan Namnet på gården skrevs då Harien. Enligt Ortnamnen i Värmlands län kan Harien komma från ordet hargh vilket betyder stenkummel eller altare. En anternativ tolkning är att harien kommer från ordet horg vilket är det samma som en bergsknalle (Ortnamnen i Värmlands län 1944). Båda dessa tolkningar kommer att diskuteras vidare under rubriken tolkningar. Hargene ligger nästan exakt tre kilometer öst om Byälvens utlopp i Vänern. Landskapet runt omkring är till stora delar präglat av flack utdikad åkermark, mark som än idag ofta är översvämmad om vårarna. Översvämningarna är allra tydligast på åkrarna strax öster om Hargene. Vad som också är kännetecknande är ett flertal mindre höjdsträckningar i nord-sydlig riktning, höjder vilka består av skogsklädda berg- och hällmarker. 3

4 Fornlämningsmiljö Området kring Hargene är inte det fornlämningstätaste området på Värmlandsnäs men dock ett av de mer variationsrika. Från i stort sett alla gårdar finns lösfynd av stenålderskaraktär. Här kan bland annat nämnas en skafthålsyxa från Hargene (RAÄ 259, By socken) samt plundringsfynd från en hällkista i Arvsbyn. Fynden från hällkistan bestod av en flintdolk och en skafthålsyxa (VM arkiv). Förutom nämnda hällkista finns eller har funnits ytterligare fyra sådana gravar inom 2,5-3 kilometer från Hargene (FMR). Från bronsålderns äldre del finns ett antal stora rösen. Dessa rösen är samtliga placerade på uddar och öar i och intill Vänern. Rösen finns bland annat på Arvsbyudden (RAÄ 32, By socken) och på Svartnäsudden (RAÄ 10, Botilsäters socken). Från röset på Svartnäsudden finns ett fynd av en bronspincett som dateras till omkring 1300 f.kr (Schyman 1954, s. 18f) undersöktes ett röse på Nödviksudden omkring fem kilometer från Hargene. Röset, som var 9 meter i diameter, undersöktes Röset visade sig innehålla tre-fyra begravningar, varav en sekundär grav innehöll en gravurna. Röset har daterats till mellersta eller yngre bronsåldern utifrån storlek, läge och keramikens utseende (Johansson och Olsson 1976). Gravar från yngre bronsåldern/äldre järnåldern finns också i närområdet. Några av dessa har liknande lägen som de stora rösena (RAÄ 230, 285 och 286 i By socken). Andra ligger längre in på land. En liten koncentration av sådana gravar ligger väster och söder om Rud (RAÄ 24, 27, 28, 30 och 31 i By socken). Dessa gravar består av mindre rösen och stenfyllda stensättningar (FMR). På Ruds marker, omkring en kilometer från Hargene, påträffade man på 1840-talet ett depåfynd av bronsföremål (RAÄ 248, By socken). Fyndet är att betrakta som något slags offer då det placerats i våtmark. Samtliga daterbara föremål i depåfyndet har daterats till Montelius period V ( f.kr). Fyndet består bland annat av två svärd, två halsringar, spiralarmringar och delar av ett hängkärl (Tomasdotter Jakobsson 1992, s. 92ff). Depåfyndets storlek gör att man skulle kunna tolka det som ett gemensamt offer från flera personer/gårdar i närområdet. Figur 2. Skålgroparna i Hargene. Foto från Värmlands Museums arkiv. Sannolikt tagit omkring

5 I området finns även fem skålgropslokaler. Den första av dessa ligger bara 15 meter från den år 2001 undersökta skärvstenshögen (RAÄ 23.1, By socken). Denna skålgropslokal innehåller drygt 100 skålgropar och är således en av de större i Värmland. De övriga består av betydligt färre skålgropar. Nästa skålgropslokal (RAÄ 246, By socken) ligger strax söder om ovan nämnda fyndplats för depåfyndet i Rud. Denna skålgropslokal består endast av ett fåtal skålgropar. Omkring en kilometer norr om Hargene påträffade författaren en skålgropslokal hösten 2001 (RAÄ 295, By socken). Den består av 14 säkra skålgropar samt några rännformiga inhuggningar. Våren 2003 hittade författaren ytterligare en lokal med skålgropar (RAÄ nummer saknas). Denna gång cirka 600 meter norr om Hargene. På två ytor påträffades sammanlagt upp till ett 70-tal skålgropar. Den sista skålgropslokalen, två kilometer från Hargene, är placerad på ett stort block mellan två stensättningar (RAÄ 30, By socken). Även järnålderns lämningar finns representerade i området. I Mon i Hargene, 600 meter från den undersökta platsen, finns en domarring (RAÄ 26,By sn). Intill och norr om denna finns de sorgliga resterna efter ett höggravfält (RAÄ 273, By sn). Gravfältet är idag i det närmaste förstört efter omfattande grustäkt. Järnåldersgravar är även kända från Nolbybacken cirka 650 meter från Hargene. Här gjordes en undersökning 1926 vid vilken man bland annat påträffade rester efter två gravurnor, brända ben samt en spjutspets av vendeltida typ (Värmlands Museums topografiska arkiv, By sn). De undersökta ytorna RAÄ 23 består som nämnts ovan av en skålgropsförekomst och en skärvstenshög. Skålgroparna är belägna på en berghäll omedelbart öster om och intill en väg. Skärvstenshögen ligger väster om och intill samma väg. Båda är belägna i en tydlig sydsluttning i änden av en större, nord-sydlig höjdrygg. Höjdryggen består till stor del av berg i dagen men även av morän och sandjord. Söder, öster och väster om RAÄ 23 består jorden av flack till relativt flack åkermark. Vid undersökningen valde vi att dela in undersökningsområdet i en Yta A och en Yta B. Valet gjordes av praktiska skäl men det visade sig också att ytorna skilde sig åt såpass mycket att det var befogat att särskilja dem. Yta A blev området vid skärvstenshögen och Yta B vid skålgroparna, det vill säga väster respektive öster om ovan nämnda väg. Yta A bestod först och främst av skärvstenshögen. Söder om skärvstenshögen är åkermark än idag. Att åkermarken även i sen tid gått upp på både på östra och västra sidan om skärvstenshögen är också klarlagt. Vid undersökningen kunde vi också konstatera att man någon gång utnyttjat även delar av området norr om skärvstenshögen. Detta var synligt i rutorna 45,47,48 och de norra delarna av rutorna 61 och 62. Tolkningen bygger på att fyndmaterial i stort sett saknades i rutornas övre del, något som inte var fallet i de intilliggande rutorna. Istället för fynd fanns jord som mer liknade matjord. Längre ner i ovan nämnda rutor fanns dock ett stort fyndmaterial. Tolkningen blir således att man någon gång plöjt delar av ytan och delvis förstört kulturlagret. Det är dock viktigt att poängtera att det inte verkar röra sig om modern plöjning utan plöjning med mer primitiva redskap. Området norr om skärvstenshögen bestod i övrigt av en flack avsats, svagt sluttande både åt öster och väster. Norr om detta var berg i dagen. Yta B bestod i norr mestadels av berg i dagen. I öster är mer berg men även sand och moränmark samt träd och buskage. I söder finns en tydlig sluttning bestående av sand och grus. Allteftersom tar åkermark vid. Till att börja med består även denna av sand och grus men åt söder och öster vidtar snart mjäla och lera. 5

6 Figur 3. Planritning över delar av det undersökta området. Skala 1:200. Anläggningar Den största anläggningen på platsen är skärvstenshögen, A1. Denna liksom A2, en grop, undersöktes 2001 (se ovan). Av anläggningarna som undersöktes 2002 är tre härdar, A7, A8 och A11, en kokgrop, A9, en grop, A3, en ugn?, A4, ett stolphål, A10, samt gropar med skärvsten, A5 och A6. De två sistnämnda är dock tveksamma som anläggningar och bör snarast betraktas som naturliga svackor som man kastat skärvsten i. Nedan beskrivs de flesta anläggningarna mera detaljerat: A3. Grop, cirka 1,76x1,3 meter stor och 0,3 meter djup. Anläggningen låg alldeles intill och i västra kanten av skärvstenshögen. Den var ej synlig efter avtorvning utan framkom först sedan en del av kulturlagret grävts bort. I dess översta del fanns ganska mycket skärvig- och skörbränd sten, något som i stort sett saknades längre ner i gropen. Stenarna verkar medvetet ha slängts eller placerats i gropens översta del. Gropens fyllning bestod i övrigt av fet mörk jord med små inslag av kol och små bitar bränd lera. Beträffande fynd innehöll gropen ett keramikliknande fragment med hål i (se rubriken gjutformsfragment?), vävtyngdsfragment, brända ben och relativt mycket fynd av keramik och kvarts varav några avslag och splitter. Dessa fynd, liksom skärvstenen i 6

7 gropens fyllning, tolkas som sekundära i förhållande till gropens användning. Tolkningen görs framför allt därför att det i gropens botten fanns en 0,24x0,22 meter stor och 8 cm tjock flat sten. Stenen tycktes vara medvetet placerad i gropens botten, som för att skapa en avställningsplats. Stenen torde därför ha något med gropens funktion att göra. Gropens funktion har för övrigt ej kunnat fastställas. Figur 4. Planritning över delar av Yta A. Skala 1:50. 7

8 A4. Stensatt grop, 0,84 meter i diameter i övre delen och 0,46 meter i diameter i botten. Djupet var 0,4 meter. Anläggningen var grävd NV och intill skärvstenshögen. Inte heller denna anläggning syntes efter avtorvning utan först sedan delar av kulturlagret avlägsnats. Gropen var invändigt klädd med sten som var eldskadad. Centralt i gropen och en bit ner fanns tre flata stenar som placerats liggande. Även i detta fall verkade de flata stenarna medvetet placerade och som en del i gropens funktion. Anläggningen innehöll mycket få fynd. Det ena utgjordes av en eventuell malstenslöpare och det andra av en bit lerklining?. Denna anläggning var inte igenfylld sekundärt på samma sätt som A3. I anläggningen påträffades rikligt med kol. Först tolkades detta som kol från eldning men det blev snart uppenbart att det rörde sig om en bränd trädrot. Delar av samma rot påträffades för övrigt i skärvstenshögen. Gropens funktion har ej kunnat fastställas. Först tolkades gropen att eventuellt vara en ugn görs främst på grund av gropens djup och det faktum att den var stensatt och innehöll skärvsten. Vad som kan tala emot en sådan tolkning är avsaknaden av kol och sot. Både A3 och A4 var placerade på ett sådant sätt intill skärvstenshögen att det sannolikt finns en mycket stark koppling mellan dessa anläggningar. A7. Härd, 1,3x1,26 meter stor och endast 0,06 meter djup. Svåravgränsad. Kolet och skärvstenen var främst koncentrerat till mitten av anläggningen. På så vis verkade härden delvis urplockad eller urrensad. I härdens östra del fanns en 18x10 cm stor och 2 cm tjock flat häll. I härdens yta fanns två bitar sintrad lera. A8. Härd, cirka 1,3x1,2 meter stor och endast 0,07 meter djup. Även denna var svåravgränsad och verkade vara urrensad eller urplockad. Fynd av en bit bränd flinta, en bit keramik samt två bitar kraftigt sintrad lera. Mellan A7 och A8 fanns kol och sot som kan vara utkastat material från en eller bägge härdarna. A10. Stolphål, 0,46 meter i diameter och 0,28 meter djupt. Var beläget intill och norr om skärvstenshögen. Detta stolphål innehöll grå fet sand, enstaka skärvstenar samt några keramikbitar. Stolphålet har grävts genom kulturlagret, vilket tydligt syns på profilritningen. A11. Härd. 1,28x1,25 meter stor och 0,12 meter djup. Härden visade sig innehålla hela 72 kilo skörbränd sten samt 41 fragment av brända ben från däggdjur. Härden var avsides placerad i förhållande till övriga anläggningar och fynd. Fyndmaterial Antalet fynd under 2002 års undersökning uppgår till 393 stycken fördelat på 350 fyndnummer. Keramik Av fyndmaterialet utgör keramiken den allra största delen, drygt 70%. Under 2002 hittades 300 keramikfragment till en sammanlagd vikt av 676,5 gram. Av dessa hittades alla utom 25 fragment på Yta A. Keramiken, liksom övriga fynd, är starkt koncentrerade till ytan norr om skärvstenshögen. Keramiken är i mångt och mycket starkt fragmentiserad och det är inte många bitar som säkert kan sägas vara från samma kärl. Efter genomgång av keramikmaterialet kan man konstatera följande: Keramiken från Yta A har påfallande likhet med keramiken som påträffades i skärvstenshögen, främst beträffande magringskornens storlek men även beträffande graden av genombränning av 8

9 keramikgodset. Skillnaden består främst i att det från Yta A förekommer svartbränt gods vilket helt saknas i skärvstenshögen. En analys av 2001 års material utfördes på KFL i Lund. Denna analys gav ett liknande resultat, det vill säga att keramiken inne i skärvstenshögen och utanför den samma är av så liknande karaktär att de kan betraktas som del av samma material (Grönberg 2002). Keramiken från Yta B skiljer sig påtagligt från den på Yta A. Främst består skillnaden i att keramiken från Yta B till 80% består av mycket finmagrad keramik. Den är dessutom till 80% helt genombränd. Motsvarande siffra för Yta A är lite drygt 52%. Keramiken från Yta B är mer enhetlig än den från Yta A då de flesta bitarna liknar varandra. Keramiken på Yta A är istället högst varierande. Här är andelen finmagrad keramik knappt 46%. Från vissa bitar kan man se att det finns exempel på kärl som haft en diameter kring 20 cm (F 352) medan andra endast haft en diameter kring 8 cm. Figur 5. Keramik. Mynningsbitar. 9

10 I samband med fyndregistreringen har försök gjorts att binda vissa sorters keramik till olika delar av kulturlagret på Yta A. I detta arbete har magringsstorlek, utseende och färg granskats och jämförts med det djup på vilket de påträffats. Resultatet blir att det egentligen inte går att se någon tydlig tendens. Således går det knappast att härleda en sorts keramik till ett lägre och förmodat äldre skikt. Möjligen kan man se att den mer grovmagrade keramiken har en tendens att ligga djupare än den mer finmagrade. Resultatet kan också ses som att det inte är frågan om hela kärl som placerats på olika platser. Om så varit fallet borde likartade bitar hittats på samma djup eller inom begränsade ytor. Figur 6. Spridning av keramik på Yta A. Vikt per undersökt ruta. Gjutformsfragment? I anläggning A3 påträffades en bit keramiskt material som till viss del liknar en del av en gjutform (F301). Det är framför allt föremålets form och förekomsten av eventuell magring med hår som talar för det. Det finns flera saker som dock talar mot att det skulle röra sig om ett gjutformsfragment. Gjutformar brukar vara tillverkade av grova till mycket grova leror och ofta i två lager. Gjutformar brukar också uppvisa spår efter gjutning, exempelvis att de är sintrade. Ovan nämnda fragment saknar dessa spår. KFL föreslår istället att föremålet skulle kunna vara del av ett lerblock eller dylikt där man haft ett hål för att med hjälp av en pinne eller liknande flytta föremålet (Se Grönberg. Bilaga 5). 10

11 Vävtyngdsfragment Antalet vävtyngdsfragment uppgår till 12 stycken. Samtliga påträffades på Yta A. Fragmenten har inte påträffats på sådant sätt att man kan anta att de hittats i resterna av en byggnad. Istället är fragmenten mycket spridda både ytmässigt och på djupet. Man kan också urskilja minst två typer där den ena typen är rödbränd och den andra mer mörkbrun. Inga bitar passar ihop. Kvarts och flinta Antalet flintavslag uppgår till 9 stycken. De flesta, 7 stycken, påträffades på Yta B. Ett av dessa, ett bränt avslag, påträffades i härden A8. Några av avslagen skulle kunna härröra från samma flintstycke. Det gäller fynd 242 och 359 samt 298 och 306. Det är dock något osäkert. Andelen kvartsavslag och splitter av kvarts var betydligt större. Totalt kunde 13 avslag och 2 splitter tillvaratas. Samtliga, utom tre, påträffades på Yta A. Utöver dessa påträffades en eventuell skrapa av kvarts. Bränd- och sintrad lera Främst på Yta B hittades en mängd bitar bränd lera. Sammanlagt hittades omkring 780 gram bränd lera med tydliga koncentrationer i rutorna 203 och 255. Det är osäkert hur mycket av denna brända lera som hänger ihop med de förhistoriska aktiviteterna. Ytan var störd av en sentida väg. På Yta A hittades jämförelsevis få bitar bränd lera. Dessa kan å andra sidan helt klart sägas höra ihop med det förhistoriska kulturlagret. Vikten uppgår till omkring 100 gram. Bitarna var av olika slag, allt från mycket små bitar till bitar med tydliga avtryck. Även om förekomsten av bränd lera var spridd fanns tydliga koncentrationer. Dessa syntes främst i rutorna 34 (34 bitar), 48 (16 bitar) och 36 (11 bitar). Några bitar tydligt sintrad lera påträffades också. Brända ben Årets undersökning kan uppvisa 66 fragment av brända ben till en vikt av omkring 8,3 gram. 41 av fragmenten hittades i härden A11 medan de andra legat spridda i kulturlagret på Yta A. Samtliga ben har bedömts vara från medelstora däggdjur men inga har kunnat bestämmas till art (Jonsson 2002). Makrofossil Prover från fyra anläggningar har analyserats. Det var provar från A3, A4, A9 och A10. I provet från A3 påträffades inga makrofossiler alls. Provet från A4 innehöll endast ett frö av en (Juniperus communis). Av större intresse är resultaten från A9 och A10. A9 innehöll tre fröer från brödvete (Triticum aestivum), ett från vanligt korn (Hordeum vulgare) samt ett från ospecificerad säd (Cerealie sp.). A10 innehöll fyra fröer från svinmålla (Chenopodium album), ett från brödvete (Triticum aestivum), ett från ängsyra (Rumex acetosa) och ett från ospecificerad säd (Cerealie sp.). Järnslagg På Yta A påträffades två mindre bitar järnslagg i kulturlagret. På Yta B påträffades också några bitar järnslagg, dock större bitar. Här är det lite mera osäkert om slaggen kan kopplas till de förhistoriska aktiviteterna då flera slaggbitar påträffades bland fynd av mer sentida karaktär. Stora delar av Yta B var störd av bland annat en äldre väg. 11

12 Övriga fynd I schakt 21 påträffades en halv pärla av glas (F330). Pärlan, som är flerfärgad i gult, blått, rött och grönt, torde kunna dateras till yngre järnåldern. Pärlan låg i ett sentida dike som tillhört den väg som togs bort Det är därför svårt att avgöra exakt var pärlan ursprungligen har kommit ifrån. Trots detta är det mest sannolika att pärlan tillhör platsen. I A4 hittades en 6x6 cm stor och 4,5 cm hög sten (F317). Denna sten är avfasad och slipad på fem ytor. Sannolikt är det en malstenslöpare. Dateringar Tre anläggningar har daterats. Samtliga har daterats utifrån brända fröer som påträffats vid makrofossilanalys (se ovan). Kokgropen A9 har daterats till mellan f.kr (2 sigma), med närmare 84% sannolikhet till mellan f. Kr. Stolphålet A10 har daterats till e.kr (2 sigma), med 94% sannolikhet mellan e.kr. Det är i princip samma datering som gropen A2 (se ovan). Den märkligaste dateringen erhöll dock A4. Det enfrö som hittades har daterats till e. Kr (2 sigma). Det finns stor anledning att ifrågasätta om den dateringen verkligen anger anläggningens ålder. Först och främst så påträffades A4 under det kulturlager som finns norr om skärvstenshögen. I profilerna fanns absolut ingen antydan till att anläggningen skulle vara grävd genom kulturlagret och då kulturlagret innehåller förhistoriskt material så måste tolkningen bli att även anläggningen är från förhistorisk tid och äldre än kulturlagret. När man studerar A4 placering jämte A3 och skärvstenshögen får man uppfattningen att den medvetet anlagts invid dessa eller i alla fall är del av samma helhet. Slutligen fanns det inget i själva anläggningen som avvek från andra anläggningar eller fynd intill. En förklaring till den erhållna dateringen skulle kunna vara den brända trädrot som fanns både i A4 och i skärvstenshögen. Sannolikt har en en stått på platsen. Enbuskens rötter kan ha dragit med sig ett enfrö ner i A4. Resultat Det viktigaste resultatet är att det inte finns några som helst spår efter en boplats på den undersökta lokalen. Huslämningar saknas helt och antalet anläggningar är också få. Det senare kan jämföras med de boplatslämningar som hittills undersökts i Värmland. Som regel finns det en mängd anläggningar på de boplatserna. På boplatser finner man i regel även avfallsgropar av olika slag. Avsaknaden av sådana avfallsgropar i Hargene tyder också på att det påträffade fyndmaterialet inte är boplatsavfall. Sannolikheten för att man skulle ha tagit med sig avfall från boplatser i närheten och slängt det i Hargene enbart med syfte att göra sig av med skräp, får ses som liten. Det finns gott om tecken på eldning av olika slag. Det tydligaste exemplet på eldning är all skärvig- och skörbränd sten. Till stor del har denna uppkommit genom eldning på berg. Exempel på det finns i närheten av skålgroparna på Yta B men det tydligaste exemplet är sex meter norr om skärvstenshögen på Yta A. Här är berget mycket skadat på grund av eld. 12

13 I skärvstenshögen beräknas det finnas omkring 2000 kg skörbränd- och skärvig sten. På den undersökta ytan intill hittades omkring 36,5 kilo. Beträffande de senare noterades att dessa nästan uteslutande låg överst i kulturlagret, över andra fynd som ben, keramik, bränd lera mm. Tolkningen måste bli att just dessa skörbrända stenar är från en sen fas i användningen av platsen. Möjligen motsvaras de av det allra översta lagret i skärvstenshögen, de stenar som låg löst på toppen av skärvstenshögen. I rutorna 27, 28 och 42 fanns ett utkastat lager som bl a innehöll relativt mycket sot och kol. En ansamling kol, om än inte så distinkt, fanns även i rutorna 10 och 20. Kolet i rutorna 27, 28 och 42 tolkas att vara kol som kastats där men som kommer från området norr om skärvstenshögen. Antalet skålgropar uppgår till 116 stycken. Vi vet också att det funnits fler men dessa sprängdes loss vid vägbygget Hur många fler som funnits går inte att avgöra. Ett annat resultat är att vi inte kunnat konstatera några figurristningar. Ett antal anläggningar har hittats, totalt 11 stycken. Två av dessa är snarast att betrakta som svackor man kastat skärvsten i och en är själva skärvstenshögen. Kvar är således tre härdar, en eventuell ugn, ett stolphål, två gropar och en kokgrop. Om man jämför med undersökta boplatser i Värmland är detta få anläggningar vilket gör att man enbart med detta som bakgrund kan ifrågasätta om det rör sig om en boplats. Det bästa beviset för att det inte rör sig om en boplats är dock avsaknaden av huslämningar. Yta A framstår som den mest brukade. Det märks dels på att antalet fynd är störst där men även antalet anläggningar. På Yta B ser det väsentligt annorlunda ut. Det gäller främst de delar som ligger i nuvarande åkermark dvs de södra delarna. I de schakt som grävdes påträffades endast en anläggning, A11. I schakten fanns också enstaka bitar bränd lera, några skörbrända stenar samt lite kol och sot. Sedan tidigare har även några enstaka flint- och kvartsavslag iakttagits i den upplöjda åkermarken. Figur 7. Ekonomiska kartan. Skala 1: Undersökningsområdet markerat. Allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket, medgivande

14 Tolkningar Den undersökta lokalen ligger på vad som under yngre bronsåldern torde varit ett mot söder utskjutande näs i Vänern. Området öster och norr detta näs har utgjorts av en långsmal vik av Vänern som nått fram cirka 150 meter från den undersökta platsen. Väster om Hargene fanns sannolikt en sankmark. Spåren efter denna syns i det kraftiga dike som är beläget väster om flygfältet. Således kan man säga att platsen för skålgroparna och skärvstenshögen varit omgärdat av vatten i flera väderstreck och därför kan liknas vid en ö, eller snarare en halvö. I NV delen av denna halvö är det ovan nämnda Rudsfyndet gjort. Området kan uppvisa en rad gravar från yngre stenåldern och framåt. De stora äldre bronsåldersrösena ligger längst ute i kustbandet medan de yngre gravarna tenderar att ligga på fastlandet och intill den gamla sankmarken vid flygfältet. På ovan nämnda ö/halvö saknas kända gravar från bronsåldern. Däremot finns kända järnåldersgravar. Rudsfyndet gjordes ungefär en dryg kilometer från Hargene hittades en halsring och tre år senare hittades resten av föremålen. Rudsfyndet består av två svärd, två halsringar (den ena 1843), två spiralarmingar, ett armband, fem bitar från två glasögonformiga spännen, bitar av ett hängkärl mm. Samtliga daterbara föremål är från period V ( f.kr) och kan således sägas vara ungefär samtida som skärvstenshögen i Hargene. Flera av föremålen var hela medan andra var trasiga. Om föremålen varit trasiga när de lades ner är osäkert. De kan blivit skadade efteråt. (Montelius 1917, s.53). Själva omständigheten att inte alla föremålen hittades på en gång skulle eventuellt tyda på att föremålen varit nedlagda på två platser. Det kan också vara en slump att plogen inte fick med sig alla föremålen på en gång. Fynden gjordes i åkermark som under äldre bronsåldern varit en vik av Vänern men som under yngre bronsåldern torde varit en sankmark eller ett träskliknande område. Strax söder om fyndplatsen för Rudsfyndet finns ett impediment där det också finns skålgropar. Antalet skålgropar är ringa. Endast en säker skålgrop kan beläggas (FMR). Detaljstudie av Hargene Huvudtolkningen är att den undersökta platsen är en religiös och rituell plats. Eventuellt har man även haft inslag av hantverksarbete, något som även det kan ha ingått i själva ritualen. Den främsta orsaken till att platsen tolkas som den gör är den totala avsaknaden av boplatslämningar. Trots att det påträffade fyndmaterialet i mångt och mycket liknar vanliga boplatsfynd, saknas alla spår efter hus. Lämningarna måste således tolkas som någonting annat. De spår som tolkas som lämningar efter religiösa/rituella handlingar är flera. Först och främst gäller det de över hundra skålgropar som finns på platsen. Vi vet också att antalet skålgropar varit fler, men det är svårt att uppskatta hur många fler de varit. En annan viktig ledtråd är spåren efter omfattande eldning samt det intilliggande området med fyndmaterial på Yta A. De två groparna A3 och A4 kan av flera anledningar tolkas som "offergropar". Den viktigaste anledningen är att groparna saknar karaktäristiska och tydliga drag. De är inte härdar, kokgropar eller annan lätt igenkännlig typ av grop. Ändå har de tydliga detaljer som är intressanta i sammanghanget. Båda har flata stenar i konstruktionen, stenar som man kan tänka sig ha varit bra om man vill ställa något i gropen. Båda ligger också i direkt anslutning till skärvstenshögen och är äldre än ovanliggande kulturlager. Slutligen innehåller A4 en trolig malstenslöpare. Dessa har när de påträffats i skärvstenshögar blivit tolkade som offrade jordbruksredskap. De förekommer också ibland ihop med andra jordbruksredskap som skäror och malstensunderliggare (Kaliff 1999, s.110). Fyndet gör också att misstanken om offergropar stärks. Vad man har offrat i 14

15 groparna är dock mer osäkert. Det finns egentligen inga fynd som kan ge något svar på detta då fynden i A3 främst tolkas som att de tillhör ett igenfyllningsskede. Dessutom innehöll vare sig A3 eller A4 några makrofossiler som tyder på offrande av säd eller liknande. Viktigt i sammanhanget är att det finns mycket som talar för att platsen använts vid upprepade tillfällen. Det som talar för det är: A. Skålgroparna. Skålgropar i sig brukar ofta tolkas som spår efter religiösa/rituella handlingar. Möjligen har de varit avsedda att rymma någonting, fast eller flytande (Malmer 1989, s.28). Det stora antalet skålgropar på den här platsen skulle med det synsättet tyda på en återkommande och upprepande ritual. Något som också kan stärka detta antagande är att skålgroparna har olika utseende beträffande djup och storlek. B. Vid 2001 års grävning kunde vi konstatera att det fanns minst tre faser i skärvstenshögen. Då dessa faser var klart urskiljbara tyder det på att skärvstenshögen brukats/anlagts vid flera tillfällen. C. Kulturlagret på Yta A, norr om skärvstenshögen, innehöll stora mängder keramik, skärvsten och andra typer av föremål. Det gick visserligen inte att se några som helst lagerföljder men kulturlagrets tjocklek och innehållsmängd tyder också på användning vid upprepade tillfällen. D Erhållna dateringar visar också på lång användningstid. Det är i och för sig omöjligt att veta om platsen använts kontinuerligt. Det finns exempel från flera andra platser i Värmland, såsom Älvenäs vid Norsälvens utlopp i Vänern. Undersökningen av sex gravar 1964 visade att platsen använts som begravningsplats mellan äldre bronsåldern och till övergången mellan romersk järnålder/folkvandringstid. Även på denna plats fanns tydliga spår efter eldning (Ringquist 1964). Skärvstenshögen har tillkommit som ett resultat av omfattande eldning på platsen. Eldningen har främst förekommit på det intilliggande berget norr om skärvstenshögen, men verkar även ha skett strax väster om skärvstenshögen och öster om skålgroparna. Eldningen sätts i samband med religiösa/rituella handlingar där även skålgroparna använts och sannolikt också tillverkats. Intressant i det sammanhanget är att de flesta skålgroparna vetter åt väster och det eldskadade berget. Skärvstenshögen tolkas dock inte som att den slumpartat uppkommit som ett resultat av eldningen. Sannolikt har man mycket medvetet byggt anläggningen av de stenar som sprängts loss ur berget. Att den inte bara var en skräphög blir tydligt när man ser hur väl avgränsad och noggrant uppbyggd anläggningen är. Även om skärvstenshögen varit relativt låg har den sannolikt synts relativt bra i jämförelse med omgivningen. Den är således att betrakta som ett slags monument. Då det trots allt inte är en jätteanläggning har den nog främst fungerat som monument för de som vistades på platsen. Man har byggt ett slags monument av resterna efter de rituella handlingar man utfört på platsen. Sedan verkar man velat förstärka monumentet ytterligare genom att placera/begrava vissa föremål med stark vardagsanknytning i anläggningen. Om man ser skärvstenshögen som ett slags monument kan uppbyggandet av skärvstenshögen varit ett sätt att tydligt etablera sig på platsen (jämför Lars Lundqvist 1991). Fasen vid själva uppförandet av skärvstenshögen verkar vara kort, i alla fall om man skall gå efter den oerhört täta och kompakta skärvstenspackning som fanns inuti skärvstenshögen. Här fanns knappt jord mellan stenarna. Fasen har daterats till omkring f.kr. 15

16 Efter det att skärvstenshögen byggts har man fortsatt med ritualer på platsen men då har man inte fortsatt att bygga på skärvstenshögen. Den verkar för tillfället varit ett avslutat byggprojekt. Istället har man deponerat sina föremål mellan skärvstenshögen och platsen för eldningen. När man ser på vilket material det är som deponerats på platsen liknar det till stor del vad man brukar betrakta som boplatsmaterial. Det är keramik, flinta, kvarts, vävtyngdsfragment, skörbränd sten, bränd lera mm. I avsaknad av boplats måste man således tolka materialet på ett annat sätt. Från samtida gravar vet vi att man ofta valt att lägga ner vissa föremål. Dessa föremål är sällan hela. De är snarare att betrakta som representanter för föremålen. Det är exempelvis vanligt att gravar endast innehåller fragment av keramik. Det samma kan sägas gälla de döda människornas ben. Det är sällan alla ben finns med i gravarna. I gravar är det heller inte ovanligt att man finner material som vi vanligen betraktar som boplatsmaterial. Ett exempel på sådant material är bränd lera och malstenslöpare. Ett annat är kvarts. Från Värmland känner vi till ett flertal gravar där kvarts förekommer i stenfyllningen. Bland dessa gravar kan nämnas RAÄ 44 i Ölseruds socken och RAÄ. 55:1 i Glava socken. Båda utgörs av stenfyllda stensättningar. I fallet från Glava finns ett kvartsbrott i närheten av gravar (FMR). Det verkar således att man i vissa fall medvetet valt att placera föremål med anknytning till vardagen i gravar. Förmodligen kan man se dessa föremål på samma sätt som andra gravgåvor. Direkt eller indirekt har den döde fått med sig föremålen in i nästa liv (Kaliff 1997, s.98ff). Möjligen skall man se de trasiga och deponerade föremålen på Yta A på samma sätt som motsvarande föremål i gravarna. Föremålen har haft ett speciellt symboliskt värde. Föremålen har liksom människorna haft en livscykel (Kaliff 1997, s.102f). I skärvstenshögen, som för övrigt liknar en grav, kan man faktiskt tänka sig att man begravt delar av/representanter av föremål. Även när man tolkar förekomsten av flintavslag är det inte nödvändigt att se dessa som tecken på att man tillverkat flintföremål på platsen. I en studie från Bohuslän har Lasse Bengtsson tolkat bearbetning av flinta intill hällristningar som resultatet av rituellt handlande. Av 27 studerade lokaler har slagen flinta påträffats vid 25. I många fall var flintan eldskadad. I samma studie nämns också flera exempel på att man under bronsåldern hämtat flinta från stenåldersboplatser som man sedan deponerat vid hällristningar (Victor 2002, s. 52). Den flinta som hittats i Hargene har i två fall varit bränd. Ett avslag hittades i härden A8. I några fall har bitar hittats som eventuellt kommer från samma stycke. Avslagen har dock hittats relativt spridda. Det är således inte fråga om någon egentlig slagplats för flinta. Flera fynd tyder på att man lagat mat på platsen. Förutom kokgropen A9, som daterats till f.kr, och härden A11 med brända djurben, finns här ytterligare spridda brända djurben och matskorpa på några keramikfragment. Det finns således mycket som tyder på att man lagat mat. Sannolikt skall man sätta matlagningen i samband med de ritualer man utfört på platsen. Alla fynden behöver dock inte visa på matlagning på platsen. Lika gärna som att man deponerat trasig keramik, vävtyngder mm, måste man kunnat kasta brända djurben och keramik som tidigare använts vid matlagning. Vid kultplatsen vid Hargene kan man se olika faser. Faserna är inte tydliga men är ändock urskiljbara. Det är ju också så att platsen använts under lång tid. Fas 1. Bruk av skålgroparna, eldning på berget och uppbyggnad av skärvstenshögen. Nu anläggs även A3 och A4. Detta sker under loppet av yngre bronsåldern. Huruvida skålgroparna påbörjats först eller inte går ej att svara på. Uppbyggnaden av skärvstenshögen sker här i två etapper. I den första av dem kastas lite skärvsten och några keramikbitar i botten av det som blir 16

17 skärvstenshögen. Det sker dock inom ett begränsat område och verkar således väl uttänkt från början. Skärvstenspackningen är dock gles och föremålen få. Nästa etapp, daterad till cirka 800 f.kr, sker snabbt. En tjock och tät skärvstenspackning byggs och innehåller fler fynd, däribland mycket mer keramik och ett bronsfragment. I och med detta är skärvstenshögen i princip färdigbyggd. Man deponerar även föremål utanför skärvstenshögen, på ytan intill berget. Man väljer således att lägga vissa föremål här medan andra "begravs" inuti skärvstenshögen. Fas 2. Fortsatt bruk av skålgroparna och bergen man eldar på. Man fortsätter även att deponera föremål mellan berget och skärvstenshögen. Skärvstenshögen liknas vid ett monument. Datering är svår att avgöra men när det gäller keramiken kan man konstatera att den i princip liknar den som finns i skärvstenshögen. Således torde det inte gått alltför lång tid mellan. Troligen skall kokgropen på Yta B infogas i denna fas. Detta kan även stämma in med tanke på de två bitar järnslagg som påträffades i kulturlaget på Yta A. I slutet av denna fas deponeras skärvstenen återigen på skärvstenshögen men endast på dess topp. Resten av skärvstenen läggs på ytan mellan skärvstenshögen och berget. I samband med detta fylls också övre delen av A3 igen med skärvsten. Fas 3. Man gräver två gropar, A2 och A10 på Yta A. A10 är ett stolphål vilket kan innebära att man haft någon slags stolpe som markör. A10 kan också varit del i en enklare konstruktion. Båda groparna är grävda genom kulturlagret och saknar kulturlager ovanpå. Groparna torde därför visa på ett slutdatum för platsens användande som kultplats. Groparna har daterats till e.kr och e.kr. Exakt vad den sista fasen inneburit för aktiviteter är svårt att uttala sig om. Det finns dock inget som säger att man inte fortsatt använt platsen på ett liknande sätt som tidigare. Makrofossilfynden i de båda anläggningarna visar på brända fröer vilket torde visa på någon slags beredning av mat. Kombinationen av svinmålla och ängsyra kan också antyda bruk av gödslade åkrar. Yta B skiljer sig påtagligt från Yta A. Skillnaderna består inte enbart i att fyndmaterialet är litet på Yta B. Om man bortser från skålgroparna finns här en annan typ av anläggningar än på Yta A, nämligen härdar och en kokgrop. Det ligger nära till hands att tolka skillnaden i anläggningar och fynd som spåren efter andra aktiviteter än de man haft för sig på Yta A. Om man på Yta A utfört de egentliga religiösa/rituella handlingarna, kan Yta B snarast betraktas som en yta där man gjort annat än att ägna sig åt offerhandlingar. Ytan skulle således kunna vara en plats där man lagade mat och umgicks i samband med användandet av kultplatsen. Jämförelse med Rudsfyndet Rudsfyndet vill jag tolka som ett medvetet depåfynd som lagts ner i en sankmark. Liknande fynd har gjorts på många platser i Sverige. Ett av de mest uppmärksammade under senare år är sköldarna vid Fröslunda på Kålland. Fyndet, som dateras till f.kr var nedlagt i vad som en gång varit en grund vik av Vänern. (Hagberg 1988). Tillsammans med de intilliggande skålgroparna skulle man kunna tolka depåfyndet i Rud som en offerhandling som skett vid ett eller vid ett fåtal tillfällen. Man har deponerat mer eller mindre hela föremål av brons och man har lagt dem i vatten. Bara det faktum att många bronsföremål offrats på detta sätt gör att man kan anta att själva offret av föremålen utgjort en stor ekonomisk investering. Man kan fråga sig om det är en person eller flera som bidragit med bronsföremålen. Det är lockande att tro att föremålen kan ha kommit från flera olika håll och att deponeringen skett som en samlad aktion vid ett eller ett fåtal tillfällen. Antalet skålgropar är också få vilket också skulle kunna tyda på samma sak. Även om man lagt ner föremålen i vatten är det lätt att 17

18 tänka sig att de som bodde i området kände till att föremålen låg där. Kanske har den kunskapen levt kvar i generationer. Bara för att man lagt ner föremålen, och på så sätt dolt dem, innebär det inte att kunskapen om dem försvann. Rudsfyndet skiljer sig således på ett flertal punkter från Hargene. I Hargene har vi spår efter ritualer som skett återkommande vid många tillfällen och där man istället för att offra hela föremål valt att deponera trasiga föremål och elda intensivt. De föremål man väljer att deponera är också sådana som kan betraktas som vardagsföremål, dvs keramik, vävtyngder, skörbränd sten, ben osv. Spåren efter religiösa/rituella handlingar Med de tolkningar jag gjort av materialet kommer man osökt in på varför man utfört dessa ritualer och vilka gudar man eventuellt riktat sina blickar mot. Några gudar så långt tillbaka som till bronsåldern känner vi inte. Däremot menar flera forskare att vi indirekt kan se spåren efter dem i det arkeologiska materialet bland annat i form av olika hällristningar eller deponerat material. Det vi faktiskt vet om de nordiska gudarna kommer från källor som flera forskare menar speglar situationen under slutet av järnåldern. Trots tidsskillnaden mellan yngre bronsåldern och yngsta järnåldern är det fascinerande att se att många av de beskrivna gudarna har sådana attribut som kan stämma in på resultaten från Hargene och Rud (Kaliff 1997, s.17ff). Bland de gudar som beskrivs i den isländska litteraturen från tidig medeltid finns vaner och asar. Vanerna, där gudarna Njord, Frej och Freja ingår, speglar sannolikt en äldre jordbruks- och fruktbarhetsreligion. Vanerna är också gudar som förknippas med fruktbarhetskult, vatten, men även med underjorden. Njord exempelvis är en gud som förknippas med hav och vatten (Kaliff 1997, s.19). Att vatten varit viktigt i bronsålderns kultur har vi många belägg för. Skepp är bland de vanligaste motiven på hällristningar och gravrösena ligger mycket ofta intill vatten eller med utsikt över vatten. Sedan har vi alla depåfynd från yngre bronsåldern som lagts ner i vatten. Guden Frej var en manlig fruktbarhetsgud och han behärskade regn, solsken samt växandet i naturen. Freja, den kvinnliga motsvarigheten, var också en fruktbarhetsgudinna. Hon ansågs försvinna under vintern för att åter komma på våren (Kaliff 1997, s.19). Även om det är vanskligt att uttala sig om att det var just dessa gudar man tillbad i Hargene och Rud, visar de källor som finns vilken typ av gudar det kan tänkas ha rört sig om. Med detta som bakgrund skulle jag vilja föreslå att spåren i Hargene och Rud är spåren efter religiösa/rituella handlingar tillägnat olika gudar. Det skulle kunna förklara skillnaden i platsernas lokalisering och det faktum att det arkeologiska materialet skiljer sig åt så markant. I Hargene kan man haft en kultplats där man offrat till en gud/eller gudar som haft med fruktbarhet, solen och underjorden att göra. Eldarna har kunnat representera solen och vardagsföremålen har man begravt i jorden till underjordens gudar. Kanske var man tvungen att först förstöra föremålen innan gudarna kunde ta emot dem? Ritualerna har skett vid flera tillfällen, kanske varje vår, om det rört sig om fruktbarhetskult. Utifrån ett perspektiv skulle man kunna tänka sig kultplatsen i Hargene som en plats där det främst var kvinnor och kvinnliga attribut som blev föremål för de religiösa/rituella handlingar som utfördes. Kanske var det främst kvinnor som sökte sig dit i samband med olika högtider eller festligheter. Flera av de fynd som gjorts är i alla fall vad man skulle kunna kalla kvinnliga attribut. Först har vi skålgroparna som av flera arkeologer bland annat tolkas som symboler för kvinnans könsorgan (Bengtsson 1999). En annan aspekt på detta är att det i många samhällen främst är kvinnor som tillverkar keramik (Stilborg 2002, s.36). Kvinnor kopplas också ofta ihop 18

19 matlagning, vävning och andra hushållsbestyr. Med tanke på att fyndmaterialet till så stor del består av vardagsföremål borde en tolkning som den som föreslagits ovan inte vara orimlig. I Rud är det snarare frågan om en gud som haft koppling till vatten. Här har man brukat platsen vid ett eller ett par tillfällen. Det har tydligen varit viktigt att offra andra typer av föremål, dyrbara föremål av brons. Föremålen från Rud har också både manliga och kvinnliga attribut då de dels består av smycken och dels av vapen (jämför Selling 1999). Hantverksplats? Flera av de spår som vi huvudsakligen tolkar som spår efter religionsutövning skulle även kunna ha sitt ursprung i andra aktiviteter. Det kan dessutom vara så att en aktivitet inte nödvändigtvis utesluter en annan. Några av de spår vi funnit i Hargene skulle kunna tyda på keramikhantverk. En anledning till denna tolkning är det stora och variationsrika keramikmaterialet på Yta A. I materialet finns fragment av många olika sorters keramik. Trots ansträngningar har ytterst få fragment kunnat kopplas till varandra. Keramiken förefaller ligga huller om buller både vad gäller ytmässigt och på djupet. En tolkning blir således att det kan röra sig om spillmaterial från keramiktillverkning. Det är vanligt att det vid keramiktillverkning blir många kasserade kärl. Ytterligare en iakttagelse skulle kunna bekräfta att det kan röra sig om keramiktillverkning. Det är förekomsten av kvarts. Mycket få bitar kvarts kunde klassas som redskap eller avslag från redskapstillverkning. Den mesta kvartsen var slagna bitar och splitter samt några större bitar råmaterial. Med tanke på att en stor del av keramiken visar sig vara magrad med kvarts är det tänkbart att den påträffade kvartsen är kvarlämnat råmaterial som skulle använts till att magra keramik med. Man skulle också kunna tolka sotlagret i rutorna 27,28 och 42 som spår efter keramiktillverkning. I en artikel i Populär arkeologi skriver Birgitta Hultén bl a att förhistorisk keramik tillverkats enligt tre metoder. Antingen har man tillverkat keramiken i öppen eld, i täckt eld eller i grop. Den senare är främst känd från järnåldern. De spår som sådan tillverkning lämnar efter sig behöver inte vara omfattande. "Efter avslutad tillverkning och bränning kan man med kvasten sopa rent från alla spår efter en hantverksutövning, som inte fordrar vare sig fasta installationer eller betydande investeringar" (Hulthén 1984). Slutligen kan det inte uteslutas att A3 och A4 kan ha något med keramiktillverkning att göra. Båda anläggningarna innehöll platta stenar som placerats på så sätt att de skapat en avställningsplats. Det som talar emot att det skulle vara gropar för keramiktillverkning är den närmast totala avsaknaden av spår efter eld i groparna. Man kan jämföra med andra undersökta anläggningar i Sverige som tolkats som spår efter keramiktillverkning. Här finns mycket sot, kol, skörbränd sten mm (Helander 2001, s.18). Om namnet Hargene Under denna rubrik kan man heller inte komma ifrån att hemmanet där skärvstenshögen ligger heter Hargene (Harien). Som vi har kunnat se ovan så kan ordet Hargh tolkas som stenaltare och arkeologen Anders Kaliff har föreslagit att just skärvstenshögar skulle kunna vara just sådana hargh. Tolkningen av Harien som kommande från ordet horg skulle tyda på att det beskriver hur platsen ser ut. Hargene ligger visserligen på en höjd men det är svårt att förstå vad som skulle skilja denna höjd från någon av de andra i området. Med tanke på att det nu har påträffats en kultplats i Hargene finns det därför en reell möjlighet att det är kultplatsen, ett harg på platsen, som en gång givit platsen dess namn. När detta namn i så fall har uppstått går tyvärr inte att 19

20 avgöra men sannolikt har det skett när kultplatsen varit i bruk eller i alla fall under förhistorisk tid. När man sedan studerar de närliggande gårdarnas namn, finns det mycket som talar för att flera av dem är relaterade till och namngivna utifrån Hargene. Gårdarnas namn är Nolby, Vässby, Arvsbyn, Rud och Öcken. Vad gäller Nolby och Vässby verkar det helt klart finnas ett samband med Hargene. Beträffande Arvsbyn finns inget sådant tydligt samband. Gårdens namn verkar komma från namnet Arnuf (arnwlffsbyn år 1444). Vad gäller Rud och Öcken kan det finnas ett samband med Hargene. Rud betyder röjning medan Öcken betyder ödemark (Ortnamnen i Värmlands län 1944 och Michael Jerkemark, muntliga uppgifter 2003). Dessa gårdar kan således tillkommit senare och namngivits utifrån Hargene. Om det skulle vara så att de intilliggande gårdarna namngivits efter Hargene, vittnar detta också om platsens betydelse. Sammanfattande tolkning I Hargene har det under yngre bronsåldern och äldre järnåldern funnits en kultplats som använts vid upprepade tillfällen. Kultplatsen har legat sydspetsen av en större ö eller på en halvö på ett näs i Vänern. Vilket som har platsen legat bra till kommunikativt sett både för resor söderut längs Värmlandsnäs, norrut längs Byälven eller västerut mot Dalsland. Man skulle med detta perspektiv kunna tänka sig att människor både från närområdet och mer avlägsna trakter deltagit i olika sammankomster i Hargene och Rud. På ovan beskrivna ö eller halvö har det även funnits minst tre kultplatser till, en i norr, en i väster och en i öster och som "ringat" in ön/halvön. Platsen för depåfyndet i Rud verkar dock varit aktivt använd vid endast ett fåtal tillfällen. Man kan dock räkna med att människorna kom ihåg vilka offer man nedlagt på denna speciella plats. Den norra platsen verkar, i alla fall om man ser till antalet skålgropar, varit använd vid ett flertal tillfällen. I övrigt känner vi inte till några anläggningar eller fynd som kan hjälpa oss med en vidare tolkning av platsen. Beträffande den östra platsen vet vi idag bara att den består av cirka 14 skålgropar. Eventuellt har denna plats legat på en mycket liten ö intill den större ön/halvön. Några boplatser verkar det däremot inte som att man har haft på ön/halvön under loppet av bronsåldern. Den har således mest använts i rituella sammanhang. 20