Fast eller flytande brygga?

Transkript

1 Fast eller flytande brygga? Konstruktionen med minst miljöpåverkan Linda Lundborg Uppsats för avläggande av naturvetenskaplig magisterexamen i Miljövetenskap 30 hp Institutionen för växt- och miljövetenskaper, Göteborgs universitet Januari 2011

2 Sammanfattning Efterfrågan på båtplatser för fritidsbåtar är hög och båtturismen ökar i Sverige, vilket leder till att fler fritidsbåtshamnar anläggs. Anläggandet av bryggor påverkar miljön och valet av bryggkonstruktion kan vara avgörande för hur stor miljöeffekten blir. Länsstyrelsen rekommenderar att flytbryggor inte bör anläggas i grundare vatten än 2,5 m, för att påverkan på botten då skulle kunna bli för stor. Grunda vikar med mjuka bottensediment är mest känsliga för störningar. Syftet med detta arbete var att undersöka bryggors inverkan på bottenstruktur och bottenfauna och att jämföra påverkan från flytbryggor med påverkan från fasta bryggor. Detta gjordes för att se om det finns någon konstruktion som skulle kunna ha mindre påverkan på miljön. Arbetet har baserats på sedimentprovtagningar vid flytbryggor och fasta bryggor i fyra fritidsbåtshamnar i södra Bohuslän under oktober Ytsedimentens vattenhalt har analyserats och sedimenten har sållats för bestämning av bottenfaunan. Resultaten har analyserats med variansanalys (ANOVA). Undersökningen visade att vattenhalterna i sedimenten var högre under flytbryggor än under fasta bryggor, vilket tyder på att vattengenomströmningen och vattenrörelserna reducerats mer under flytbryggor. Det kan även tyda på att mängden organiskt material varit högre. Undersökningen visade att flytbryggorna hade en större hård yta under vatten där växter och djur kunnat fästa. När dessa dött och fallit till botten har de orsakat en ökad organisk belastning på bottensedimenten. Undersökningen visade också att sammansättningen av fauna skiljde sig åt mellan de två olika konstruktionerna. Flytbryggor tycks ha en större miljöpåverkan än fasta bryggor. Summary The demand for pleasure boat moorings is high and the boating tourism is increasing in Sweden. This leads to more marinas being built. Construction of bridges has an environmental impact and the choice of bridge construction type can be crucial for how great the impact will become. The County Administrative Board recommends that floating docks should not be built in waters shallower than 2.5 m, since the effect on the seabed then could become too severe. Shallow bays with soft bottom sediments are most sensitive to disturbance. The aim of this study was to examine the impact of bridges on the seabed structure and benthic fauna in order to compare the impact of floating bridges with the impact of fixed bridges. This was done to see if either of these constructions has less impact on the environment. This study has been based on sediment sampling close to floating bridges and fixed bridges in four marinas in southern Bohuslän during October The water content of the surface sediment was analyzed and the sediment was sieved to determine the benthic fauna. The results were analysed by analysis of variances (ANOVA). The study showed that water content in the sediments was higher under floating bridges than under fixed bridges. This suggests that water flow and water movement has been reduced. It can also imply that the organic load has been higher. The survey showed that floating bridges had a larger submerged surface where plants and animals could attach. When these animals and plants die and fall to the seabed they may contribute to a higher amount of organic matter. The survey also showed that the composition of the fauna differed between the two different constructions. Floating bridges appear to have a greater impact on the environment than fixed bridges.

3 Innehåll Sammanfattning...1 Summary...1 Innehåll Inledning Skillnader i miljöpåverkan mellan fast och flytande brygga Flera faktorer påverkar Syfte Metodik Undersökningsområden (lokaler) Povtagningsmetodik Analysmetodik Vattenhalt Faunabestämning Beräkning av våt yta Statistiska beräkningar Resultat Vattenhalt Bottenfauna Våt yta för påväxt Diskussion Slutsatser...23 Tack Referenser...24 Muntliga...28 Bilaga A. Lokalprotokoll...29 Bilaga B. Sedimentkaraktäristik...38 Bilaga C. Faunaprotokoll...42 Bilaga D. Resultat ANOVA

4 1. Inledning Båtturismen ökar och fler vill vara till sjöss. Antalet fritidsbåtar i Sverige var , år 2009 (Transportstyrelsen, 2009a). De flesta fritidsbåtarna finns i kustvatten (Bernes, 2005). En fjärdedel av båtarna förvaras på land och resten vid någon form av brygga under båtsäsongen (Transportstyrelsen, 2004). Ett ökat intresse för båtliv som fritidssyssla ger upphov till ett ökat behov av hamnplatser och leder där med till att fler bryggor anläggs. I Sverige finns det mer än 1000 båtklubbar (Transportstyrelsen, 2004) och nästan 500 gästhamnar (Transportstyrelsen, 2009a). I topp bland antal gästhamnsnätter ligger Västra Götaland (Transportstyrelsen, 2009b). Cirka en tredjedel av hela rikets gästhamnsnätter tillbringas i norra Bohuslän (Tillväxt Bohuslän, 2010). Anläggande av hamnar och bryggor påverkar miljön på många sätt och bidrar till skador på växtlighet och störningar för djur på bottnarna runt angöringsplatsen (Burdick, Short, 1999). Båttrafiken till och från bryggan inverkar på vattenmiljön genom att båtarnas propellrar virvlar upp sedimenten och skadar bottenfloran (Länsstyrelsen, 2007; Burdick, Short, 1999). Även båtarnas bottenfärger innebär ett hot mot miljön. I svenska vatten är det förbjudet att använda bottenfärger med tributylintenn (TBT) sedan 1993 (Wikipedia, 2010). Trots att förbudet har funnits länge finns fortfarande TBT kvar i sedimenten i och kring båthamnar (Biselli et al., 2000). TBT i bottenfärger har ersatts med andra verksamma ämnen till exempel Irgarol Även dessa kan vara skadliga och återfinns i förhöjda halter i sedimenten i bland annat svenska vatten (Dahl, Blanck, 1996). Drivmedelsläckage vid eventuella olyckor i anslutning till hamnverksamheter kan också orsaka miljöstörningar. Byggande i havet påverkar ekologin i området på flera olika sätt. Anläggande av hårda substrat i områden där sådana inte funnits innebär att nya habitat bildas i området. Anläggande av en brygga på eller över en mjukbotten innebär att hårdbottenlevande djur och växter kommer in i området. Detta kan ses som en ökning i artrikedom och vid första anblicken som en fördel för det lokala ekosystemet, men det är inte alltid av godo. Det innebär att redan befintlig livsmiljö störs och styckas upp, eftersom den splittras i flera mindre områden. Arter kan på så vis få svårt att sprida sig. En livsmiljö, som på detta vis har splittrats, är mycket svår att återställa och processen är i flera fall irreversibel. Artificiella byggnader är kända för mindre diversitet av arter än en naturlig miljö (Bulleri, Chapman, 2010). Anläggande av bryggor är en vattenverksamhet och för det krävs tillstånd enligt miljöbalken (MB) kapitel 11 9 (11 kap. 9 MB) (Notisum, 2010a). För mindre anläggningar krävs anmälan enligt förordningen om vattenverksamhet 19 (Notisum, 2010b). En miljökonsekvensbeskrivning i enlighet med 6 kap. MB (Notisum, 2010c) är obligatorisk enligt förordningen om vattenverksamhet 20 (Notisum, 2010d). Även strandskyddsdispens krävs för att få uppföra bryggor enligt 7 kap. 15 MB (Notisum, 2010e). Tillstånd till vattenverksamhet prövas av miljödomstolen enligt 11 kap. 9b MB (Notisum, 2010a). Tillstånd söks och anmälan görs till Länsstyrelsen (Länsstyrelsen, 2007). 3

5 1.1 Skillnader i miljöpåverkan mellan fast och flytande brygga Valet av bryggkonstruktion, fast eller flytande, har stor betydelse (Burdick, Short, 1999; Holloway, Connell, 2002). I vattenområden grundare än cirka 2,5 m har pålade bryggor mindre inverkan på områdets ekologi än flytbryggor (Länsstyrelsen, 2010). Vissa hävdar dock att flytbryggor har mindre inverkan på miljön än en fast konstruktion (Abul-Azm, Gesraha, 2000). Anledning till att flytande konstruktioner väljs istället för fasta är att ombordstigning på båtarna är lättare och att förtöjningstamparna inte behöver justeras efter vattenstånd, eftersom bryggan flyttar sig med vattenståndet och alltid är i samma höjd i förhållande till båten. Själva byggandet av flytbryggan är snabbare och smidigare, eftersom bryggsegment bogseras till platsen och fästs i bottenankare, istället för en fast brygga som måste byggas på plats. En flytbrygga attraherar en annan artsammansättning än en fast konstruktion av flera olika anledningar. En anledning är att flytbryggor alltid befinner sig på samma djup, eftersom de alltid flyter i ytan. En fast konstruktion har flera olika djup längs sina pålar, som ger fler zoner för djur och växter att välja på. Variation i vattenstånd på grund av höga vågor och eller hög och lågvatten ger den fasta konstruktionen ett varierat vattendjup på en given plats på pålarna (Holloway, Connell, 2002). En annan anledning till att artsammansättningen kan variera mellan fast och flytande konstruktion är att en flytande brygga häver i vågorna och på så sätt ökar vattenströmningen runt konstruktionen. Detta gynnar vissa arter som tillexempel filtrerare (Perkol-Finkel et al., 2008). Ytterligare en tänkbar anledning till skillnaden i arter kan vara de olika konstruktionernas orientering på hårdytorna. En brygga på pålar erbjuder vertikala ytor att fästa på, medan en flytande brygga till större delen består av en horisontell yta och räta vinklar. Även det faktum att flytbryggor bidrar med en större hårdgjord yta per bryggmeter är en skillnad som bör tas i beaktande. Kända problem som har studerats i samband med flytbryggor är den överskuggningseffekt de har och som leder till minskad produktion av växter på botten (Burdick, Short, 1999). Bentiska alger har en viktig roll på grunda sedimentbottnar på av flera skäl. Sjögräsängar är viktiga för de kustnära ekosystemen både fysiskt och biologiskt. Sjögräs binder fysiskt lösa sediment med sitt rotsystem. Det innebär att erosion inte uppstår på mjuka bottnar. Bottenfriktionen, som uppstår av vågor och strömmar i vattenmassan, minskas avsevärt om botten är klädd med långt och böjligt sjögräs (Thompson et al., 2004). På så vis minskar risken för att sediment skall transporteras bort. Luckor, med bara fläckar, som uppstår i en annars sammanhängande sjögräsklädd botten innebär att stormar och hävningar får fäste och kan erodera större hål (Walker et al., 1989; Thompson et al., 2004). Sjögräsängarna är också viktiga yngelplatser, eftersom där finns gott om föda och sjögräset utgör ett skydd mot rovdjur. Inte minst innebär en beväxt botten att näringsämnen som finns lösta i vattnet tas upp och övergödningsproblematiken motverkas. Sjögräsängar har en viktig ekologisk roll med sin höga biodiversitet. De har ett stort ekonomiskt värde, eftersom de utgör grunden till produktionen av flera kommersiella arter. På svenska västkusten domineras sjögräsängarna av ålgräs Zostera marina (Sven Lovén centrum för marina vetenskaper, 2010). En brygga på pålar tillåter mer ljus att tränga ner i vattnet. Flytbryggor skuggar en större del av ljuset och har ofta total avsaknad av ålgräs på botten direkt under konstruktionen. Bryggornas orientering är också viktigt för skuggeffekten. Bryggor i nord-sydlig riktning 4

6 tillåter mer ljus komma ner i vattnet. De som är orienterade i väst- östlig riktning ger en större överskuggningseffekt (Burdick, Short, 1999). Flytbryggors ankarkättingar innebär ett slitage på botten, vilket påverkar sedimenten och river loss eventuell flora och fauna (Walker et al., 1989; Herbert et al., 2009). Eftersom fasta bryggor inte är förankrade i kättingar och utövar de inget sådant mekaniskt slitage på botten. Bryggor medför att vattencirkulationen påverkas eftersom vattenhastigheter reduceras och strömmar förändras. I områden med begränsat vattenutbyte kan det leda till ökad sedimentation. Flytbryggor fungerar som vågbrytare (Abul-Azm, Gesraha, 2000) och en läsida, med mindre vågpåverkan, uppstår (Bulleri, Chapman, 2010). Den minskade vattengenomströmningen och minskad vågkraft kan leda till förändrad sedimentationsbild och förändrade levnadsvillkor för flora och fauna i bryggans närhet. Lugnare vatten innebär att finare sediment lagras på botten och att grönalger lättare får fäste (Bulleri, Chapman, 2010). Vågornas infallsvinkel mot bryggan (Abul-Azm, Gesraha, 2000) och strömningsförhållandena på platsen har även betydelse för hur stor denna effekt blir i området. En pålad brygga begränsar vattengenomströmningen i mycket mindre grad än en flytande. En pålad brygga har inte alls samma vågbrytande effekt som en flytande brygga. En flytbrygga som ligger och häver skapar en pumpande effekt i vattnet (Abul-Azm, Gesraha, 2000; Christer Larsson, muntligt). Pumpeffekten kan påverka känsliga bottnar och sessila växter och djur som lever där flytbryggan anläggs. Mest känsliga för sådant slitage är mjukbottnar, eftersom sedimenten rörs upp och flyttas om när bryggan häver i vågorna. En transportbotten bildas under bryggan (Davis et al., 1982). Det innebär också ökad grumling i vattnet, som leder till försämrade ljusförhållanden. Bryggans hävningar skapar en urgröpning i sedimenten så att en grop kan bildas under bryggan och vallar vid sidorna. Dött organiskt material som faller ner från undersidan av bryggan, kan komma att ansamlas på botten under bryggan. Vid låg vattenomsättning kan syrebrist uppstå då dessa bryts ner (Davis et al., 1982; HydroGis, 2009). En fast brygga skapar inga pumpeffekter som beskrivits ovan. En pålad brygga bidrar också med dött organiskt material till botten, eftersom den likt en flytande brygga utgör en ökad hårdyta och därmed möjliga ytor för sessila växter och djur att fästa på. Då dessa dör och faller ned på botten startar även här en nedbrytningsprocess. Eftersom vattengenomströmningen inte blir lika reducerad under en fast brygga så uppstår inte de negativa effekterna med syrebrist lika lätt här. 1.2 Flera faktorer påverkar Flera variabler spelar roll för vilken bryggkonstruktion som bör väljas. Djup på platsen, bottensedimentens beskaffenhet, bryggans riktning och längd, exponering för vindar och vågor, strömförhållanden och naturligtvis hur bryggan används. I exponerad miljö kan slitaget på botten bli stort om en flytbrygga anläggs. Är vattenrörelserna små kan uppgrundning och stagnant vatten bli ett problem. Mjukbottnar är känsligare än hårda bottnar. Bryggans placering i förhållande till dominerande vind- och vågriktning och i vilket vädersträck den 5

7 ligger påverkar hävningarna och skuggningseffekterna. Djupet är också avgörande för hur stor påverkan på botten blir. 1.3 Syfte Syftet med det här arbetet var att undersöka bryggors ekologiska påverkan på bottenstruktur och bottenfauna. Målet var att jämföra påverkan på botten av flytande bryggor med fasta bryggor på pålar. 2. Metodik För undersökningen har sedimentprover tagits i fyra fritidsbåtshamnar i södra Bohuslän (Fig. 1). Provtagning skedde i oktober Lokalerna har valts utifrån olika förutsättningar för exponering av vind och strömmar, olika driftstider och olika storlek på verksamheten. Djupet där provtagningar gjorts varierar mellan 1,5 och 4 meter. Vid en av lokalerna, Hjelms bryggor, kunde inte tillräcklig mängd sediment tas vid flytbryggan eftersom utrustningen kom till korta. Därför togs prover från en lokal 4 km norr ut, Nordön. Dessa två lokaler bearbetades sedan som en (lokal 2). Fig. 1. Lokaler där undersökningar gjordes. Lokal 1 är Björlanda Kile. Lokal 2 består av Hjelms bryggor och Nordöhamnen. Lokal 3 är Getskär. Bildkälla: Fyristorg (2010) 2.1 Undersökningsområden (lokaler) Vid varje lokal har prover tagits vid en flytbrygga och en fast brygga. Den fasta och den flytande bryggan har valts så att de har så lika omgivningsförutsättningar som möjligt. Flytbrygga betecknades P och fast brygga F i provtagningsprotokollet. På varje brygga har fem prover tagits fördelade på två på var sida och ett på nocken. Provpunkterna på varje brygga numrerades enligt principen: udda siffra på vänster sida och jämna på höger och lägst siffra närmst land. Det innebär att punkt 1 och 2 är första provparet inifrån land, på vänster respektive höger sida. Punkt 3 och 4 är längre ut, på vänster respektive höger sida. Provpunkten på nocken fick beteckningen N istället för en siffra i provtagningsprotokollet 6

8 (Fig. 2). Vid en av lokalerna fanns ingen nock på den fasta bryggan, eftersom den anslöt till flytbryggan vid nockpunkten. Vid den bryggan togs bara fyra prover. Fig. 2. Principskiss över numrering av provtagningspunkter. Lägst siffra närmst land, udda på vänster sida och jämna på höger, riktning från land. N är nockpunkt. Björlanda Kile (Lokal 1) Hamnen ligger på Hisingen vid Nordre Älvs södra strand, där älven möter havet. Den är norra Europas största hamn med 2400 båtplatser och har funnits på platsen sedan slutet av talet (Grefab, 2010). Hamnens inlopp ligger rakt i väster, men bryggorna är mycket skyddade av två stora pirar. På pirarnas insidor finns båtplatser. Djupet i hamnen är mellan två och tre meter (Grefab, 2004). I hamnen finns 20 bryggor, varav två är flytbryggor och resten är pålade. Mätningar gjordes på brygga T, som är en flytbrygga. Bryggan är skyddad från vindgenererad vågpåverkan, eftersom den ligger långt in i hamnen. Den består av fyra pontoner, som är cirka 20 m långa och cirka 3.5 m breda. Pontonerna är av betong och har ett djupgående på cirka 50 cm. Hela bryggans underdel är tät, det vill säga det finns inga öppna delar mellan flytblocken. Mellan varje ponton är det 2 m mellanrum, där trälandgångar binder ihop bryggdäcken. Bryggans längdriktning är 330 för de tre första sektionerna. Den sista sektionen är vriden något och har en längdriktning på 340. Bryggan är fäst i stolpar, så inga ankarkättingar förekommer. Båtarna är akterförtöjda i stolpar. Där brygga T ansluter till land finns en drivmedelstation med bränslepumpar för tankning av båtar. Mätningar gjordes också vid brygga E, som är nästa brygga väster om flytbryggan T. Brygga E är en pålad brygga som är cirka 200 m lång och 2.2 m bred. Akterförtöjning är i form av stolpar. De första 150 m har en riktning på 335º, därefter viker bryggan av. De sista 50 m har en längdriktning på 350º. Hjelms bryggor (Lokal 2) Hamnen är belägen utanför Tofta, Lycke i Kungälvs kommun. Den ligger i en naturlig vik med hamnutloppet i sydväst. Hamnen är exponerad för vindvågor när hårda sydvästliga vindar råder. Djupet i hamnen är cirka 2 m i de yttre delarna. Bryggorna i hamnen har längsriktingen åt nordväst (270º). 7

9 Ytterst ligger en flytbrygga där båtarna ligger förtöjda i båtbommar. Bryggan är förankrad med kätting. På flytbryggans utsida finns inga båtplatser. Flytbryggan består av 4 pontoner av betong som är kopplade direkt i varandra, så inget flöde medges mellan pontonerna. Varje ponton är byggd i ett helt segment, så inget ytflöde medges under dem. Den har ett djupgående av 1,5 m och utgör alltså en effektiv vågbrytare in i hamnen. Flytbryggan är cirka 3 meter bred och ansluter till land via en några meter lång landgång. Vid denna punkt kan strömmar och vågor få fritt flöde in i hamnen. Innanför flytbryggan finns 9 pålade bryggor, med stolpar som akterförtöjning. Prover togs från flytbryggan och första pålade bryggan innanför. Även den fasta bryggan har bara båtplatser på insidan. Båda bryggorna där prover togs är 80 m långa. Botten under flytbryggan är rik på blåmusslor och blåmusselskal. Det innebar svårigheter vid provtagning av sediment och tillräcklig mängd sediment gick inte att få upp. Nordöhamnen (Lokal 2) Hamnen ligger 6 km öster om Marstrand i Kungälvs kommun. Det är en relativt stor hamn, med totalt 1250 båtplatser (KMS, 2010b). Verksamheten har bedrivits här sedan slutet av 1970-talet (KMS, 2010a). Hamnen består av två delar, södra hamnen och norra hamnen. Den södra hamnen har funnits på platsen sedan 1978 (KMS, 2010b), redan då med nuvarande flytbryggor. Den större bassängen, av de två bassänger som tillsammans utgör södra hamnen, har 610 båtplatser (KMS, 2010b). Utloppet ur hamnen är i NNV-riktning och skyddas av en pir (Fig. 3). Prover togs från brygga N och brygga I. Denna del av hamnen ligger skyddad från vindvågor. Bryggorna som prov togs vid är flytbryggor av betong förankrade med tamp. Brygga N består av fyra stycken 7 meters långa och 2,4 meter breda pontoner med ett djupgående på 0,4 meter. Pontonerna är ihopkopplade med 2 meters trälandgångar. Anslutningen till land är en 4 meter landgång. Detta ger en viss möjlighet till vattenflöde mellan pontonerna och mellan bryggan och land. Längdriktningen är 15º för brygga N och 290º för brygga I. Båtarna vid båda bryggorna ligger förtöjda vid båtbommar. Fig. 3. Södra hamnen, Nordön. Prover togs vid brygga N och I (röda markeringar). Bildkälla: KMS (2010c) 8

10 Den norra hamnen invigdes 1985 och här finns 540 båtplatser (KMS, 2010b). Den ligger mer utsatt för vindvågor, främst från nordväst till nord. Här tog prover från brygga C, men utrustningen kom till korta då botten var rik på blåmusslor. Det innebar att det inte gick att komma ner i sedimenten tillfredställande djupt. Proverna blev små och sediment gick förlorade, då huggarens käftar inte stängde ordenligt. Sammanlagt togs två prover i norra hamnen. Getskär (Lokal 3) Getskär marina förening ligger i Stora Höga, Stenungsunds kommun. Det är en småbåtshamn med 148 båtplatser. Hamnen byggdes ut år 2008 (Getskärs marina förening, 2010a) från att ha varit en hamn med bara pålade bryggor bakom en pir till att också ha en bassäng utanför denna med 21 pontoner (Getskärs marina förening, 2010b) anlagda så att en bassäng bildas (Fig. 4). Fig. 4. Flytbryggorna i Getskär. Fast brygga ansluter till höger i bilden på brygga A. Röda markeringar är provpunkter vid flytbryggan. Bildkälla: Getskärs marina förening (2010b). Hamnen ligger ut i Hakefjorden och har inget naturligt skydd för vind och strömmar. Den är exponerad för vindvågor från väst och sydväst (Erik Rahmquist, muntligt) och även strömmar. Prover togs i den nyare delen. Fyra prover togs från en pålad brygga som är cirka 60 m lång och som leder ut till hamnbassängen med flytbryggorna. Riktningen på denna brygga är öst-västlig. Längs den fasta bryggan ligger inga båtar förtöjda. En landgång från den pålade bryggan leder ner till flytbryggorna och anlöper brygga A (Fig. 4) som består av 20 meters pontoner av betong som är helt täta under. Pontonerna ligger kloss an, så att bara ett litet mellanrum bildas där vatten kan flöda. Båtarna vid flytbryggorna ligger förtöjda i bommar. Pontonernas djupgående är cirka 50 cm och de är förankrade med kätting. Två prover togs på den första delen (brygga A), som utgörs av fem pontoner i öst-västlig riktning. Där proverna togs finns inga båtplatser, men södra sidan av bryggan är så kallade serviceplatser för angöring en kortare tid, några timmar. Tre prover togs på brygga E, ett på nocken och ett på var sida (Fig. 4). 9

11 2.2 Povtagningsmetodik Före provtagning kontaktades hamnkapten eller annan för hamnen ansvarig. Information gavs om vad som skulle provtas och varför. Ansvarig gav medgivande till provtagning. Provtagningen inledds med att lokalen beskrevs med avseende på exponering för vågor (skyddad/exponerad), in- och utlopps riktning och en enkel skiss av bryggornas placering i hamnen ritades. Foto togs vid flera lokaler. Väder, vind, våghöjd och ljusförhållanden noterades. Vattenståndsdata inhämtades senare från SMHI s hemsida (SMHI, 2010). Bryggans totallängd stegades och bryggdäckets bredd mättes med måttband. Bryggans längdriktning, från land mot nock, togs ut med hjälp av kompass. Båttätheten räknades i form av antal båtplatser per bryggmeter. Även vilken sorts båtar som fanns vid besöket, djupgående eller sådana med kortare köl, noterades. Vid fasta bryggor mättes pålarnas diameter och antal pålar räknades. Vidare lodades bryggdäckets höjd över vattenytan. Vid flytbryggor mättes pontonernas djupgående och hur tätt flytelementen satt. Det vill säga om underdelen på varje segment var i ett stycke, eller om där fanns möjlighet för vatten att passera i luckor. Pontonlängd och avstånd mellan varje segment stegades. Allt detta noterades i LOKALPROTOKOLL (Bilaga A). Avstånd från bryggans början till provpunkten stegades. Provpunkterna numrerades enligt principen i kap 2.1. Vid varje provpunkt lodades först djupet. Bedömning av flora, med avseende på sort och hur mycket, gjordes med vattenkikare där det var möjligt. Där efter togs sedimentprov med Ekmanhuggare med en huggyta på 0,026 m 2 (16 x 16 cm öppning) (Fig. 5). Fig. 5. Ekmanhuggare med en öppning på 16x16 cm användes vid sedimentprovtagning. Foto: Linda Lundborg När huggaren drogs upp inspekterades så inte stora slammoln uppstod runt hämtaren och att käftarna var stängda när den kom upp. Detta för att säkerställa att sediment inte gått förlorat. Prov som inte var tillräckligt stora, det vill säga inte gått ner ca 10 cm, eller läckte på väg upp kasserades och nytt prov togs (SIS, 1986). På bryggan öppnades övre locken på Ekmanhämtaren och ytsediment ca 5 cm djupt skrapades av (Dybern et al., 1976) med hjälp 10

12 av en plastsked och lades i en 50 ml plastburk med skruvlock. Burken märktes upp med mätpunktens namn. Denna del av provet användes sedan för analys av torrsubstans. Där efter tömdes huggarinnehållet ner i en påse. Okulär besiktning gjordes med avseende på färg, större stenar eller grus och/eller klumpar fanns. Sedimentprovets lukt noterades, för att avgöra om svavelväte (syrebrist) förekom. Sedimentart bedömdes på plats genom att känna med fingrarna i sedimentet. Påsen tillslöts noga och provet märktes upp med mätpunktens namn. Denna del av provet sållades sedan på laboratorium för vidare bestämning av bottenfauna. Allt noterades i PROVTAGNINGSPROTOKOLL. Sedimentkaraktäristik och vattenhalter presenteras i bilaga B. 2.3 Analysmetodik Vattendjur kan sparas levande i upp till ett dygn (Bydén et al., 2003), så därför var det viktigt att sållning och konservering av djur gjordes inom den tiden. Påsarna med proverna förvarades mörkt och svalt tills de sållades. Sedimentproverna sållades på laboratorium genom 1 mm såll och vidare genom 0,5 mm såll. De flesta prover hade så mycket sediment att de fick sållas i omgångar, eftersom sållen inte var tillräckligt stora. En för sållet lagom stor mängd sediment överfördes och materialet spolades försiktigt med duschmunstycke. För att inga djur skulle missas vrängdes påsen, när den nästan var tom, och det sista sedimentinnehållet sköljdes ur ner i en balja. Sköljvattnet sållades sedan genom de båda sållen. Sållningsresterna spolades försiktigt över i en ljus balja med några centimeter vatten och levande djur plockades upp med pincett och lades i etanol ( 96 % ) Vattenhalt Vattenhalten i sedimenten bestämdes med hjälp av ytsedimentproverna. Varje prov homogeniserades och små mängder sediment (ca 3-7 g) från varje mätpunkt överfördes till knäckformar, med känd vikt. Vått sediment i knäckform vägdes. Dubbla prover gjordes för varje mätpunkt. Proverna torkades i ventilerat torkskåp i 80ºC under 20 timmar (Dybern et al., 1976). Där efter vägdes de torkade proverna. Våtvikt, torrvikt och knäckformsvikt fördes in i protokoll. Vattenhalten beräknades genom att räkna ut hur stor del av våtvikten (%) som avgått vid torkning. Denna del motsvarar mängden vatten i sedimenten. Vattenhaltsresultat finns i bilaga B Faunabestämning Enligt Lindegarth (2001), Chapman (1998) och Olsgard et al. (1997) är det fullt tillräckligt att endast bestämma fauna till högre nivå än art och fortfarande se skillnader eller likheter mellan olika lokaler. Fauna delades in i tio grupper: musslor (bivalvia), snäckor (gastropoda), märlor (amphipoda), krabbor och räkor (decapoda), havsborstmaskar (polychaeta), daggmaskar (oligochaeta), sjöpungar (tunicata), fjädermygglarver (chironomidae), sjöstjärnor (asteroidea) och gråsuggor (isopoda). Faunabestämning gjordes genom att de konserverade djuren studerades i stereolupp. Bestämningslitteratur som användes var Havets djur (Køie, 1999). Antal individer i varje grupp för varje mätpunkt protokollfördes (Bilaga C). 11

13 2.3.3 Beräkning av våt yta Anläggande av bryggor innebär att artificiella hårdytor skapas. Den del av bryggan som är nedanför vattenytan skapar plats för djur och växter att fästa på (Bulleri, Chapman, 2010). Ju större sådan hård yta en brygga bidrar med, ju mer påväxt och organiskt material har möjlighet att bildas. Detta leder till ett ökad organiskt nedfall i bryggans närhet, när dessa djur och växter dör. En flytbrygga har lika stor hård yta under vattnet oavsett djup på platsen, eftersom den flyter på ytan. För fasta bryggor däremot ökar den våta hårdytan (A F ) med djupet enligt formel (1). A F 2 = Omkr d [ m ] (1) Där Omkr = stolpens omkrets [ m ] och d = vattendjupet på platsen [ m ] De i fält uppmätta dimensionerna för respektive brygga (Bilaga A) användes för att beräkna hur stor vattentäckt hårdyta varje brygga bidrog med. Denna yta räknades om till att gälla per bryggmeter, genom att antal stolpar per bryggmeter var känt (Bilaga A). För fast brygga blir den våta ytan (A F ) per bryggmeter: A F π φ d bryggmeter = X L / [ ] Där o/ = stolpdiameter [ m ], d = djup [ ] bryggans längd [ m ]. m (2) m, X = bryggans totala antal stolpar och L = hela För flytande brygga beräknades den våta ytan (A P ) per bryggmeter enligt: A P bryggmeter = 2D + B / [ ] m (3) Där D = bryggans djupgående [ m] och B = bryggans bredd [ m ]. 2.4 Statistiska beräkningar Statistiska beräkningar gjordes i form av multivariat ANOVA med programmet Crunch 4 (Crunch Software, Oakland, CA). Jämförelse gjordes för faktorerna: lokal, bryggkonstruktion och var på bryggan provet tagits. Lokalerna Nordön och Hjelms bryggor behandlades som samma lokal. Vattenhalten i sedimenten och antal individer i de olika djurgrupperna användes som variabler. Statistisk signifikans mellan grupperna söktes (P < 0.05). Uppföljningstest för ANOVA gjordes också. För övrig statistisk bearbetning och diagramframställning användes Microsoft Office Excel. Diagram redovisade i detta arbete är angivna med konfidensintervall på 95 %. ANOVA-resultat redovisas i bilaga D. 12

14 3. Resultat Totalt togs och analyserades 36 Ekmanhugg på fyra lokaler. Proverna fördelar sig på fem flytbryggor och tre fasta bryggor. Ytsedimentprover togs på alla mätpunkter, förutom en punkt på en flytbrygga. Av samtliga prover var det bara fyra som inte visade tecken, i form av lukt av svavelväte, på syrebrist i sedimenten. Av de 36 tagna proverna togs 22 faunaprover från de fem flytbryggorna och 14 faunaprover från de tre fasta bryggorna. Totalt har 2511 bottenlevande djur sållats fram och grupperats enligt kap Eftersom bottnarna under vissa flytbryggor gjorde det svårt att få tillräckliga prover har sju av dessa inte används i ANOVA-analysen. För ANOVA användes 15 prover från flytbryggor och 14 prover från fasta bryggor. I framställandet av diagram i figur 7, Vattenhalter vid olika lokaler och konstruktioner, användes samtliga 7 mätvärden för lokal södra hamnen Nordön. 3.1 Vattenhalt De 35 ytsedimentproverna visade på höga vattenhalter i samtliga prov. Halterna varierade från max 81 % på flera ställen till min 38 % på ett prov (Fig. 6). De högsta vattenhalterna återfanns vid flytbryggan i Björlanda Kile (lokal 1) och den lägsta vattenhalten vid fasta bryggan vid Hjelms bryggor (lokal 2). Vattenhalter i sediment som överstiger 76 % tyder på att där finn en ackumulationsbotten. Vatteninnehåll mellan % tyder på transportbotten och vattenhalter under 50 % är erosionsbotten (Burton, 1992). Resultaten för samtliga ytsedimentprover (35 stycken) visar på att på att vid alla provpunkter vid flytbryggorna i Nordöhamnen (lokal 2) var botten en ackumulationsbotten. Flytbryggan i Björlanda Kile visar på ackumulation under bryggan på alla punkter utom för nockpunkten. Endast vid en fast brygga visar vattenhalterna på ackumulationsbotten. Detta var vid en punkt vid Hjelms bryggor (2F punkt 3). Totalt ger detta 14 mätpunkter med ackumulationsbotten, var av en är en fast brygga. Det fanns endast två prover, av samtliga 35 tagna, som visade på erosionsbotten (vattenhalt < 50 %). Båda var vid fasta bryggor. Dessa är nock-punkten vid Hjelms brygga (2F punkt 5) och den fasta bryggan i Getskär (3F punkt 4). Transportbotten (vattenhalter mellan 50-75%) fanns under bryggor vid totalt 18 mätpunkter. Av dessa återfanns 10 mätpunkter vid fasta bryggor och 8 mätpunkter vid flytbryggor. 13

15 Figur 6 visar vattenhalter i sedimenten vid samtliga prov vid alla lokaler ((1-3) enligt kap. 2.1). 1-5 representerar de olika mätpunkterna på varje brygga, räknat inifrån land och utåt på bryggan med udda nummer på vänster sida och jämna på höger (pkt 1-4) (Fig. 2). Punkt 5 är prov vid bryggnock. P är för flytande brygga och F är för fast brygga. Vattenhalt i sediment för varje mätpunkt vid olika lokaler och konstruktioner Vattenhalt (%) P 1F 2P 2F 3P 3F Lokal (1-3) och konstruktion: flytbrygga (P) alt fast brygga (F). Mätpunkter på brygga (1-5) Fig. 6. Vattenhalter i sedimenten vid de olika lokalerna (1-3) och för de två olika bryggtyperna, flytande (P) och fast (F). 1-5 representerar de olika mätpunkterna på varje brygga, räknat inifrån land och utåt på bryggan med udda nummer på vänster sida och jämna på höger (pkt 1-4). 1 och 2 är de innersta punkterna och 3 och 4 är längre ut. Punkt 5 är prov vid bryggnock. Lokal Björlanda Kile (1) visar på höga vattenhalter vid samtliga provpunkter. För flytbryggan på denna lokal (1P) är vattenhalten i sedimenten något lägre vid nocken (5), medan för den fasta bryggan (1F) råder det omvända förhållandet. Noteras bör att sista sektionen av den flytande bryggan (1P) är anlagd mycket senare (2008) än de övriga sektionerna i samma brygga. Bara nockprovet är från den nya delen. Lokal Hjelm-Nordön (2) visar på liknande vattenhalter i sedimenten vid samtliga mätpunkter (1-5) under flytbryggan i Nordön (2P). Den fasta bryggan vid Hjelms bryggor (2F) har låga vattenhalter på första provpunkten och den lägsta av alla halterna återfinns på denna bryggas nock (2F punkt 5). På lokal Getskär (3) var vattenhalterna i sedimenten sjunkande längre ut på bryggan för båda bryggsorterna (3P och 3F). Något signifikant samband mellan avståndet ut på bryggan (punkt 1-5) och vattenhalt i sediment förelåg inte (ANOVA, Bilaga D). 14

16 Figur 7 visar att vattenhalterna i sedimenten är högre under flytbryggor än under fasta bryggor på alla lokaler. Vattenhalt i sediment vid olika lokaler för två olika konstruktioner Medelvattenhalt (%) P F Lokal (1-3) och konstruktion: flytbrygga (P) och fast brygga (F) Fig. 7. Vattenhalter i sediment på de olika lokalerna (1-3) och för olika konstruktioner: flytbrygga (P) alternativt fast brygga (F). Ett signifikant samband mellan bryggkonstruktion och sedimentens vattenhalt förelåg, med högre vattenhalter under flytbryggor (ANOVA P=0.02; Bilaga D). Det var även skillnad mellan de olika lokalerna, med lägsta vattenhalterna vid Getskär (lokal 3), högre vid Hjelm- Nordön (lokal 2) och högst vid Björlanda Kile (lokal 1). Signifikans sambandet mellan lokal och vattenhalt fanns i ANOVA med P=0.017 (Bilaga D). Något signifikant samband mellan vattenhalt i sedimenten för de tvåfaktoriella kombinationerna förelåg inte (Bilaga D). 3.2 Bottenfauna I de 29 prover som användes i den statistiska analysen fanns totalt 1979 bottenlevande djur tillhörande tio grupper (kap 2.3.2). Av dessa grupper dominerade oligochaeta, som utgjorde 72 % av totala antalet djur. Polychaeta utgjorde 13 % av totalantalet och amphipoda och gastropoda utgjorde 4,5 % vardera. Det fanns fler individer per ytenhet under flytbryggor än under fasta bryggor på lokalerna Hjelm-Nordön (2) och Getskär (3). För Björlanda Kile (1) var förhållandet omvänt. Där var individtätheten högre under den fasta bryggan än under den flytande. Lokal Hjelm-Nordön (2) var totalt sett den mest individtäta (Fig. 8). 15

17 Individtäthet för olika lokaler och bryggkonstruktioner Antal (individer/hugg) P F Lokal (1-3). Konstruktion flytbrygga (P) alternativt fast brygga (F) Fig. 8. Antal individer per hugg på de olika lokalerna (1-3) och för olika konstruktioner: flytbrygga (P) alternativt fastbrygga (F). Av de 1979 individerna fördelade de sig på 1320 individer under flytbryggor (15 hugg) och 659 individer under fasta bryggor (14 hugg). Under de undersökta flytbryggorna fanns totalt nio djurgrupper representerade. Under de undersökta fasta bryggorna fanns sju djurgrupper representerade. Oligochaeta utgjorde i båda fallen den dominerande djurgruppen och polychaeta var den näst största gruppen för båda bryggsorterna. Dominerande djurgrupper vid olika lokaler Antal (Individer/hugg) Bivalvia Gastropoda Polychaeta Oligochaeta Amphipoda Lokal (1-3) Fig. 9. De fem största djurgruppernas fördelning mellan lokalerna (1-3). Lokalerna Hjelm-Nordön (2) och Getskär (3) hade totalt hög andel oligochaeta (Fig. 9). Signifikans finns för faktorn lokal och variabeln oligochaeta (P=0.004). På lokalen Hjelm- Nordön (2) var antalet polychaeta högt (Fig. 10) och signifikans för faktorn lokal och denna djurgrupp finns (P=0.001). Alla uppföljningstest i Crunch visar att det är lokal Hjem-Nordön (2), som bidrar till signifikansen för polychaeta. För övriga djurgrupper fanns ingen signifikans för faktorn lokal. 16

18 Dominerande djurgrupper för olika konstruktioner 250 Antal (Individer/hugg) P F Bivalvia Gastropoda Polychaeta Oligochaeta Amphipoda Konstruktion: flytbrygga (P) alternativt fast brygga (F) Fig. 10. De fem dominerande djurgrupperna under flytbryggor (P) respektive fasta bryggor (F). Figur 10 visar att bivalvia och oligochaeta utgjorde en större andel av djuren under flytbryggor än under fasta bryggor. Dominansen av oligochaeta och bivalvia under flytbryggor var signifikant med P=0.008 respektive P= Gastropoda tycks vara något vanligare under fasta bryggor än under flytbryggor, men skillnaden var inte signifikant. Polychaeta och amphipoda utgjorde lika stor andel av djuren under flytande som fasta konstruktioner. Övriga djurgrupper visar inte heller på någon signifikans för faktorn bryggkonstruktion. Dominerande djurgrupper vid olika lokaler och konstruktioner Antal (Individer/hugg) P 1F 2P 2F 3P 3F Bivalvia Gastropoda Polychaeta Oligochaeta Amphipoda Lokal (1-3) och konstruktion: flytbrygga (P) alternativt fast brygga (F) Fig. 11. Lokalen och konstruktionens inverkan på vilka djurgrupper som återfinns i sedimenten. De fem största djurgrupperna på de olika lokalerna (1-3) och vid olika bryggkonstruktioner: flytbrygga (P) alternativt fast brygga (F). Förekomsten av oligochaeta varierade signifikant med såväl bryggkonstruktion som lokal (tvåfaktoriellt P=0.020). Figur 12 visar hur de fem största djurgrupperna fördelar sig på lokal och bryggsort. Vid flytbryggan på lokal Getskär (3P) dominerade oligochaeta helt och även vid flytbryggan på lokal Hjelm-Nordön (2P) utgjorde oligochaeta en stor del. 17

19 Polychaeta-förekomsten tycks vara beroende av så väl bryggkonstruktion som lokal (tvåfaktoriellt P=0.0001) På lokal Björlanda hade den fasta bryggan (1F) en hög andel polychaeta, medan för lokal Hjelm-Nordön var det flytbryggan (2P) som hade en hög polychaeta förekomst (Fig. 11). Vilken bryggkonstruktion som anläggs vid vilken lokal tycks även vara avgörande för bivalviaförekomsten (P=0.020). Flytbryggorna på lokal Hjelm-Nordön (2P) och lokal Getskär (3P) hade hög bivalviaförekomst. För övriga djurgrupper fanns inget signifikant samband för kombinerade faktorn lokal (1-3) och bryggkonstruktion (P alt F). De två andra kombinerade faktorerna: lokal (1-3) och avstånd ut på bryggan (punkt 1-5) eller bryggkonstruktion (P alt F) och avstånd ut på bryggan (punkt 1-5), visade inte på någon signifikans för någon av djurgrupperna (Bilaga D). 3.3 Våt yta för påväxt För de provtagna bryggorna utgjorde hårdytan på flytbryggorna mellan 3,2-6 m 2 per meter brygga, medan för de fasta bryggorna handlade det om 0,55-1,5 m 2 per bryggmeter. Beräkningar med mått från de undersökta bryggorna visar på att de fasta bryggorna i snitt hade 0,4 stolpar per meter brygga. Omkretsen för en genomsnittlig stolpe var 1,04 m. Det ger en stolpomkrets på 0,416 m per meter brygga ( 0,4 1, 04 ). Den våta ytan per meter brygga för en fast brygga är stolpomkretsen gånger djupet. Medianen av den beväxta ytan på de undersökta flytbryggorna var 3,3 m 2 per meter brygga. För att en fast brygga skall komma upp i lika stor eller större våt ytan än en flytande brygga, så måste djupet överstiga 8 meter. 4. Diskussion Vattenhalter är lokalberoende Vattenhalten i sedimenten varierade mellan lokalerna, vilket var föga förvånande. Lokalerna valdes med avsikt att skilja sig åt i exponering och vattenomsättning. Getskär (lokal 3) är den mest exponerade och därmed den med störst vattenutbyte under bryggorna. Det var även här de lägsta vattenhalterna återfanns. Björlanda Kile (lokal 1) är den mest skyddade och det var också här de högsta vattenhalterna fanns i sedimenten. Lägre vattenhastigheter innebär att partiklar av mindre diameter, så som till exempel lera, sedimenterar. Sådana sediment är tätare packade, med mindre porer mellan kornen. Finare sediment kan hålla mer vatten än grövre sediment (Gray, Elliot, 2009). Flytbryggor minskar vattenhastigheter och ger läeffekter Den genomgående högre vattenhalten i sedimenten under flytbryggor kan tyda på att flytbryggor reducerar vattenomsättningen på platsen där de anlagts. En lägre vattenomsättning innebär att finare partiklar sedimenterar, vilket leder till att högre vattenhalter återfinns i sedimenten, som beskrivet i kap. 3.1 och ovan. Resultaten för Getskär (lokal 3) visade tecken 18

20 på att den flytande konstruktionen på denna plats kan ha begränsat vattenflödet och på så vis påverkat sedimentsammansättningen i bryggans närhet. Mätpunkt 4 på den fasta bryggan på denna lokal hade så låga vattenhalter, att det tydde på transportbotten (vattenhalt < 50 %) och mätpunkt 3 hade värden som låg mycket nära de för transportbotten då vattenhalt där var 51 %. Jämför man dessa två punkter med mätpunkterna 1 och 2 på den flytande bryggan, som ligger i förlängningen av den fasta, så visade undersökningen på att vattenhalterna under den flytande konstruktionen var högre. Detta trots att mätpunkt 3 och 4 (GF3 och GF4) på den fasta bryggan ligger lika exponerat för vågor och strömmar som mätpunkt 1 och 2 (GP1 och GP2) på den flytande bryggan och att de två mätparen bara ligger på ett avstånd på cirka m från varandra. Detta kan tyda på att flytbryggan minskat vattengenomströmningen, så som Abul-Azm och Gesraha (2000) och Bulleri och Chapman (2010) visat på. Vid lokalen Hjelms bryggor (lokal 2) var en läeffekt från flytbryggan tydligt. Denna läeffekt kan ha uppstått på grund av den minskade vattenhastigheten innanför flytbryggan. Vid den fasta bryggan på denna lokal var vattenhalterna på mätpunkt 3 och 4 höga. Där hade en ackumulationsbotten bildats. För i synnerhet nockpunkten och i viss mån även mätpunkt 1 på samma brygga var vattenhalterna avsevärt lägre. Den stora skillnaden mellan dessa punkter (punkt 3 och 4 jämfört med nockpunkt och punkt 1), på samma brygga, skulle kunna härledas till att flytbryggan på lokalen läat den fasta bryggan vid punkterna på mitten (mätpunkt 3 och 4), medan nockpunkten och innersta punkten (mätpunkt 1) ligger så till att vågor och strömmar kunnat passera flytbryggan. För mätpunkt 1 har detta skett genom den fria vattenpassagen under landgången till flytbryggan, inne vid land. Den fasta bryggan och flytbryggan på denna lokal är i stort sett lika långa. Därför kunde inte flytbryggan läa nockpunkten på den fasta bryggan i samma utsträckning som för punkterna på mitten. En sådan läande effekt har tidigare dokumenterats av bland annat Bulleri och Chapman (2010). I kustnära områden innebär låga vattenhastigheter en ökad halt av organiskt material i sedimenten eftersom det organiska materialet i form av små partiklar sedimenterar på samma vis som sedimentpartiklarna (Gray, Elliot, 2009). Höga vattenhalter i sedimenten kan tyda på mycket organiskt material (Duplisea, Hargrave, 1996). Flytbryggor kan innebära ökad organisk belastning Anläggandet av en flytbrygga i grunda vatten innebär att en större hårdgjord yta per bryggmeter skapas än om en fast brygga anläggs. Flytbryggors större yta innebär att fler växter och djur har möjlighet att fästa där. När de sedan dör och faller till botten innebär det en ökad belastning av organiskt material på botten i bryggans närhet. Beräkningarna i detta arbete visade på att vid djup större än 8 meter översteg de fasta bryggornas vattentäckta yta den yta som flytbryggorna bidrar med. Beräkningen är en förenklig av verkligheten, då fler faktorer än bara tillskapad area bör tas med. Bryggor blir beväxta över hela ytan som är nersänkt i vattnet, men hur mycket och med vad beror bland annat på ljustillgången (Robert Eriksson, muntligt). Det innebär för flytbryggor att den horisontella ytan under pontonen är sparsammare beväxt än de lodräta kanterna. En förenkling som gjordes vid beräkningarna var antagande om att hela ytan under vattnet är beväxt på samma vis. För fasta bryggor minskar växligheten med djupet, så på pålar ner till 8 m är troligtvis inte växtligheten lika tät på hela djupet. I skvalpzonen kan bara tåliga växter och djur leva, eftersom den vid lågvatten ibland blir torrlagt. Växtligheten är alltså inte lika tjock över hela djupet på pålarna. Det talar för att ett ännu större djup borde rekommenderas. 19

21 Inga av de undersökta platserna har djup större än 4 meter. De högre vattenhalterna under flytbryggor kan därför troligtvis till viss del kopplas till den större våta hårdyta som dessa bidragit med och där med ett större nedfall av organiskt material under bryggan. Beräkningarna gjordes på ett fåtal bryggor och bryggkonstruktioner skiljer sig mycket åt från plats till plats. Fler bryggor borde undersökas med avseende på hårdyta under vattenlinjen som de bidrar med, men stämmer beräkningarna ovan så borde Länsstyrelsens rekommendationer att pålade bryggor är att föredra i vatten grundare än 2,5 m (Länsstyrelsen, 2010) ses över och djup-rekommendationen ökas. Kombinationen med reducerad vattenomsättning och ökad mängd organiskt material som en flytbrygga innebär leder båda till högre vattenhalter och ökad organisk belastning på bottnarna under flytbryggor. Ingen pump-effekt Inget i resultaten från undersökningen tyder att någon pump-effekt skulle uppstått under flytbryggorna, så som Abul-Azm och Gesraha (2000) beskrivit. Hade så varit fallet hade vattenhalterna i sedimenten under flytbryggorna varit lägre än under de fasta bryggorna. Detta kan dock ha överskuggats av de två andra faktorerna: minskad vattenomsättning och ökat nedfall av organiskt material på botten. För en flytbrygga som den vid Hjelms bryggor (lokal 2), som hade ett så pass stort djupgående i förhållande till rådande vattendjup på platsen och dessutom ett för vågor utsatt läge, borde ändå denna effekt fått genomslag med mycket låga vattenhalter i sedimenten. Av de två ytsedimentprover som togs vid denna brygga uppvisade i och för sig punkten vid nocken tämligen låg vattenhalt (Bilaga B), men inte lägre än den vid den fasta bryggan innanför. Påverkan olika stor mellan fasta och flytande bryggor Undersökningen visade på att antalet djurgrupper under flytbryggor var fler än under fasta bryggor. Samma förhållande gällde även för individtätheten. Att det fanns fler djurgrupper behöver dock inte innebära att diversiteten var högre under flytbryggor. Det finns flera sätt att räkna ut diversitetsindex, men eftersom inte djuren har bestämts till art i denna undersökning utan bara till en högre nivå kunde inget exakt index räknas fram. Det faktum att individantalet är så ojämnt fördelat mellan grupperna, med en stor oloigochaetadominans vid flytbryggorna på två av lokalerna, kan dock tyda på en påverkan från bryggorna på ekosystemet i deras närhet. För de fasta bryggorna på samtliga lokaler fanns inte någon lika stor snedfördelning mellan djurgrupperna utan individerna var mer jämnt fördelade mellan grupperna. En skevhet i fördelningen av individer mellan grupperna tyder på en påverkan av miljön (Gray, Elliot, 2009). Fler individer per yta är inte heller något som kan ses som enbart positivt, eftersom det var den stora oligochaetagruppen som bidrog till det höga individantalet. Hade fördelningen mellan grupperna varit mer jämn, det vill säga oligochaetagruppen varit så att säga normal, så hade skillnaden i individtätheten inte varit lika stor. Det finns inga tänkbara faktorer hos de fasta bryggorna som skulle bidra till färre djur på ytenhet. Därför skulle det kunna antas att det är dessa som är närmre det naturliga mönstret för djursammansättning. Ökad mängd organiskt material och minskad koncentration av syre vid botten innebär förändringar i 20

22 individtätheten. Vid mycket hög belastning blir indivdtätheten låg, men vid måttligt ökade halter av organiskt material ökar individtätheten avsevärt (Gray, Elliot, 2009). Artsammansättningen skiljer sig åt mellan fasta och flytande bryggor Denna undersökning visade att oligochaeta förekom i mycket större utsträckning under flytbryggor än under fasta bryggor. Oligochaeta återfinns ofta på bottnar rika på organiskt material och kan leva i syrefattiga miljöer (Køie, Sandberg, 1999). Oligochaeta är meiofauna och sådan återfinns i större utsträckning i finkorniga sediment (Duplisea, Hargrave, 1996). Vattenhalterna under flytbryggorna var genomgående högre och därmed är sedimenten finkornigare och rikare på organiskt material. Det innebär att miljön är fördelaktig för djurgrupper som oligochaeta. Sediment med hög organisk belastning blir homogena i sin artsammansättning och förekomsten av meiofauna blir högre (Pearson, Rosenberg, 1978). Det höga antalet oligochaeta och sneda fördelningen mellan djurgrupperna kan alltså tyda på höga organiska halter i sedimenten under flytbryggorna. Getskär (lokal 3) dominerades helt av oligochaeta under flytbryggan. Denna lokal är troligtvis den med bäst naturlig vattenomsättningen av de tre lokalerna, så problemet med reducerad vattenomsättning skulle således vara minst här. Det faktum att brygga ligger i öst-västlig riktning kan ha en avgörande roll. För flytbryggorna vid södra hamnen Nordön (lokal 2) fanns inte en lika stor dominans av enbart oligochaeta. Denna brygga ligger till skillnad från Getskär (lokal 3) i nära nog nord-sydlig riktning. Det innebär att överskuggningseffekten av flytbryggan vid Getskär (lokal 3) är större än den för flytbryggan i södra hamnen Nordön (lokal 2). Denna skillnad i överskuggningseffekt av bryggors olika orientering är dokumenterad i samband med förekomsten av ålgräs under flytbryggor (Burdick, Short, 1999). Ljus har en nyckelroll i grunda vatten. På sedimenten i grunda kustvatten lever mikroalger, som kan ses som en brunaktig färgning på sedimentytan. Biomassan av dessa bentiska alger kan vara större än biomassan av växtplankton i den fria vattenmassan. Dessa alger fotosyntiserar i solljus, vilket höjer syrehalterna nära botten (Gray, Elliot, 2009). Mindre mängd ljus, som i fallet vid Getskär (lokal 3), skulle alltså kunna ha inneburit att de bentiska algernas bidrag till syresättningen blivit lägre här än vid Nordön (lokal 2), vilket då lett till en lägre total syrehalt. Detta skulle kunna förklara den stora minskningen av andra djurgrupper än oligochaeta. En annan tänkbar bidragande orsak till dominansen av oligochaeta vid Getskär (lokal 3) är att mängden organiskt material från bryggan till botten skiljer sig från Nordön (lokal 2). Observation i fält visade på att påväxten av blåstång, röd- och grönalger på flytbryggan vid Getskär (lokal 3) var mycket rik, särskilt på den södra långsidan (Bilaga A). En brygga med en lång södersida skulle kunna utgöra större produktion av organiskt växtmaterial, än en som är orienterad i nord-sydlig riktning. Där med skulle den organiska belastningen på botten under en öst-västlig brygga kunna bli högre än för en med nord-sydlig orientering. Det skulle sedan kunna resultera i en större syreförbrukning och färre djurgrupper som klarar att leva där. Ytterligare en orsak skulle kunna vara den naturliga organiska belastningen på platsen. I denna undersökning är inte detta känt, men ett antagande skulle kunna göras om att det för Getskär (lokal 3) skulle kunna vara högre halter av organiskt material än för Nordön (lokal 2). Getskär är troligtvis mer påverkat av sötvattentillförsel, med sin placering i Hakefjorden, än Nordön är. Nordön har mindre tillrinning av sötvatten från landområdena och större utbyte med öppna havet. Där med skulle den organiska belastningen på denna lokal kunna vara mindre. 21