Rapport2001:01. Lovö Kärsö, en kungligt influerad bondebygd. Kulturhistorisk utredning

Transkript

1 Rapport2001: :9 Rapport Lovö Kärsö, en kungligt influerad bondebygd Kulturhistorisk utredning

2

3 Rapport 2014:9 Lovö Kärsö, en kungligt influerad bondebygd

4 Foto omslag: Frida Skagerberg. Utgivningsår: 2014 ISBN: För mer information kontakta Ylva Othzén, avdelningen för miljö. Länsstyrelsen i Stockholm Hantverkargatan 29 Box Stockholm Telefon: Länsstyrelsens rapporter finns på

5 Förord Lovö, Kärsö och kringliggande öar utgör en del av en av Stockholmsregionens tio gröna kilar Ekerökilen, som sträcker sig in mot länets tätbebyggda delar ifrån väster. Området är ett av regionens mest stadsnära, stora sammanhängande grönområden med bibehållet jordbruk och skogar med stora möjligheter till rekreation och friluftsliv. Denna blå-gröna lunga förser staden med viktiga ekosystemtjänster. Den här utredningen är ett exempel på att och hur kunskap om historisk markanvändning kan användas som underlag för skötsel och förvaltning. Utredningen kan fungera som inspiration och vägledning för vilken typ av kunskap om landskapets kulturhistoriska förhållanden som kan vara användbar. Stockholm, april 2014 Anders Lindblom 3

6 4

7 Innehåll Inledning... 7 Sammanfattning... 8 Berörda fastigheter... 8 Befintligt skydd med mera... 9 Kulturhistorisk målbeskrivning enligt Statens fastighetsverk Källmaterial Kulturmiljö och omvärld beskrivning och analys Beskrivning av området kronologiskt Naturgeografiska förutsättningar Kulturgeografi Stenålder Bronsålder Järnålder Medeltid Senare delen av 1500-talet och 1600-talets början talet Sent 1600-tal talets mitt och senare hälft Tidigt 1800-tal talets mitt och senare hälft Sekelskiftet Förra delen av 1900-talet talet Senare delen av 1900-talet Modern tid Beskrivning av området tematiskt Kamerala förhållanden och Lovö socken Ortnamn, mark- och smånamn Befolkning Markanvändning och rumslig organisation Hävdhistorik Jordbruk och trädgårdar Skogsskötsel Jakt och fiske Hästverksamhet Det biologiska kulturarvet Industrier Bebyggelse och andra anläggningar Kyrkan Vägar och kommunikationer Sommarnöjen och fritidsbebyggelse Golfbanan Vattenverket Försvarets radioanstalt (FRA) Sötvattenslaboratoriet Det geodetiska observatoriet Drottningholm (Torvesund) och övriga anläggningar inom slotts-området Malmen

8 Lovö by för by Barkarby Berga Edeby Fågelön och övriga mindre öar Glia Hogsta Klockargården Kärsö Lunda Norrby Prästgården Rinkeby Rörby Söderby Vicby eller Wäggeby Litteraturförteckning

9 Inledning Föreliggande rapport är framtagen som ett av flera underlag inför bildandet av Lovö naturreservat. Syftet med underlaget är att uppmärksamma områdets kulturhistoriska landskapsvärden som grund för reservatets skötselplan och ge förklaringar till reservatets syfte och det som prioriterats i naturreservatet. Underlaget ska ses som ett komplement till det vårdprogram som togs fram av Statens fastighetsverk för byggnader och fornlämningar åren Den 3 september 2009 fick Trafikverket (dåvarande Vägverket) regeringens beslut om tillåtlighet att bygga väg inom en förhållandevis bred vägkorridor mellan Kungens Kurva vid Skärholmen i söder och Häggvik i Sollentuna i norr, väster om Stockholms innerstad. Tillåtligheten var förenad med ett antal villkor varav det första var att Den inom korridoren närmare sträckningen, profilen och utformningen av väganordningarna ska planeras och utföras så att negativa konsekvenser för naturmiljön, kulturmiljön samt landskapets övriga värden och funktioner så långt möjligt begränsas... dessutom skulle åtgärder vidtas så att de skyddade värdena i världsarvet Drottningholm inte hotas.. Hänvisning gjordes i besluttexten till en utredning om skydd av tätortsnära natur som länsstyrelsen i Stockholms län tog fram och som utmynnade i rapporten Aldrig långt till naturen som kom år Innan dess hade dock Lovö föreslagits som naturreservat redan på 1970-talet. Länsstyrelsen fick 2010 i uppdrag av regeringen att inrätta natur- och/ eller kulturreservat på Lovö och Kärsö samt de mindre öarna Fågelön, Skräddarholmen, Krankholmen, Björnholmen, Tallholmen, Granholmen, Fläsket, Koffsan, Hundholmen och Morgongåvan. 7

10 Sammanfattning På Lovö var tidsperspektivet fortfarande synligt. Varje tidsskikt byggde på de tidigare och strukturen vidmakthölls av att kungamakten tog Lovön i besittning. Dessa två meningar fångar det karaktäristiska med Lovö. Ett annat försök att sammanfatta det viktigaste avseende områdets kulturhistoriska värden följer nedan. Byarna har förhistoriska anor Öppet odlingslandskap med förhållandevis traditionell markanvändning och småskalig infrastruktur Kyrkan mitt i bygden Alléerna uttrycker slottets inflytande och binder ihop det med resten av socknen Exklusiv och dominerande slottsmiljö Malmen med småskalig och stadsmässig miljö Vattnets påtagliga närvaro och betydelse Lovö karaktäriseras av att fortfarande utgöra en levande landsbygd med aktiva jordbruk och djurhållning med enstaka inslag av tydligt avgränsade icke-agrara och samhällsviktiga funktioner. Delar av Lovö, Kärsö och de mindre öarna nyttjas framförallt för rekreativa ändamål och präglas av det. Närheten till vatten och en växande storstad är på flera sätt påtaglig. Området som givit förutsättningarna för tillkomsten för landets kanske vackraste slottsmiljö kan idag tyckas ligga i skuggan av det kungliga slottet Drottningholm som med sin status av världsarv årligen attraherar hundratusentals besökare. Reservatet som ska bildas kan såsom buffertzon till världsarvet bidra till ett starkare skydd mot alltför stora och snabba förändringar. Berörda fastigheter Det område som nu är aktuellt för reservatsbildning är större delen av Lovö socken, utom ön Kungshatt och Lindö i Ekerö kommun. Hela Lovö och Kärsö med kringliggande öar ingår i det område som varit föremål för denna utredning. Av olika skäl kommer inte hela området att skyddas som naturreservat. Trots områdets storlek så ägs större delen av marken av ett fåtal ägare staten, företrädd av Statens fastighetsverk och Svenska kyrkan genom Stockholms stift som äger Prästgården. För en del av marken råder sedan 1809 kunglig dispositionsrätt vilket innebär att de kungliga hovstaterna förvaltar området kring Drottningholms slott, slottet och öarna öster om slottet Kärsön, Fågelön, Skräddarholmen, Krankholmen, Björnholmen, Tall- och Granholmen samt en handfull mindre öar. Lovö socken ligger i landskapet Uppland, i östra delen av Färentuna härad. Socknen har omfattat tolv byar/ensamgårdar. I dag finns sex företag med 8

11 lantbruksinriktning på Lovö. Det är Prästgården som drivs ekologiskt med en mjölkkobesättning, Norrby som även innefattar Barkarby och Hogsta där det odlas spannmål och finns ridhästar, Berga där även en del av Söderby ägor ingår med samma inriktning (spannmål och islandshäst), Edeby som omfattar flera äldre gårdars marker, bland annat Kungsgården och Rinkeby. Här finns stallplatser för häst och det odlas spannmål och bär eller grönsaker för självplock samt två mindre företag med inriktning mot häst Lunda och Ensta. Vid Rörby bedrivs hästverksamhet. Befintligt skydd med mera Lovö ingår som en del av riksintresset Mälaren med öar och strandområden som på grund avsina samlade natur- och kulturvärden skyddas genom miljöbalkens 4 kapitel bland annat innebärande att exploateringsföretag och andra ingrepp som påtagligt kan skada natur- och kulturvärden inte får tillåtas. Lovö-Lindö som även omfattar en mindre del av Kärsö utgör riksintresse för kulturmiljövården enligt Miljöbalkens 3 kapitel. Ett område av riksintresse bedöms ha så höga kulturvärden att det är av vikt för hela landet och får inte utsättas för exploatering som påtagligt skadar natur och kulturvärden Drottningholms slott med parkanläggningar och tillhörande byggnader är statligt byggnadsminne enligt förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen med mera sedan Övergångsbestämmelser finns från En revidering av skyddsföreskrifterna och den geografiska omfattningen har utarbetats av Riksantikvarieämbetet och skickats till regeringen under hösten Drottningholms slott är upptaget på UNESCO:s Världsarvslista med motivet att slottet med teater, kinesiska paviljongen etcetera är ett synnerligen framstående exempel på ett europeiskt kungligt residens. Någon buffertzon är ännu inte beslutad, men riksintresseområdet för kulturmiljövården AB 30 har hittills betraktats som sådan. Hertigarnas stall, Lilla skolan, Ralph Erskins bostad och ateljé på Drottningholmsmalmen är byggnadsminnen enligt kulturmiljölagens 3 kapitel. Lunda villa var också byggnadsminnesförklarad innan den brann ned till grunden i juli Lovö kyrka är kyrkligt kulturminne och skyddas enligt kulturmiljölagens 4 kapitel. Den större delen av Lovö utgör ett kulturhistoriskt värdefullt område enligt Ekerö kommuns kulturmiljöprogram (1988). 9

12 Kulturhistorisk målbeskrivning enligt Statens fastighetsverk Drottningholms kungsgård med tillhörande gårdar ska behållas i statlig ägo som ett exempel på kronans jordinnehav genom historien. Syftet är att för framtiden bibehålla Drottningholms slott och kungsgård med tillhörande gårdar som en historisk helhetsmiljö. Drottningholms kungsgård med tillhörande gårdar och torp ska tillsammans med det omgivande skogs- och jordbrukslandskapet åskådliggöra egendomens historia som kungsgård och även tydliggöra egendomens produktionssystem. Gårdarna ska fortsätta vara brukningscentra och fortsatt skogs- och jordbruk ska bedrivas på så sätt att det historiska samspelet mellan byggnader och mark förblir tydligt. Egendomen ska åskådliggöra en jordbruksbygd med ovanligt tydliga samband mellan historiska lämningar och dagens samhälle. Bebyggelsen som visar på de gamla gårds- och bylägena samt deras samband med förhistoriska lämningar ska bevaras. Källmaterial Det källmaterial som använts i utredningen är i huvudsak traditionellt antikvariskt material såsom fornlämningsregistret, arkeologiska utredningsrapporter, bearbetningar av medeltida diplom och brev, litteratur, historisk befolkningsdata med mera. Då utredningen ska utgöra underlag för beslut och skötselplan för natur- och/eller kulturreservat har tonvikten lagts på den yttäckande och platsbundna information som kan hämtas ur historiska kartor. Området är karterat i flera omgångar med början redan på 1640-talet vilket innebär goda möjligheter att rekonstruera och följa förändringar i landskapet och dess nyttjande över tid. I texten anges aktnummer för de kartor som använts enligt det sätt på vilket Lantmäteriverket betecknar det historiska källmaterialet. Aktnumret A58-2:3 ska uttolkas som den i alfabetisk ordning 58:e socknen (Lovö) i Stockholms län (A), den i alfabetisk ordning andra (2) enheten (by eller ensamgård) i socknen och den tredje (3) kartan. 10

13 Kulturmiljö och omvärld beskrivning och analys För att fånga det specifika med naturvärden, kulturmiljö och landskapets övriga värden och funktioner på Lovö ur ett kulturhistoriskt hänseende har en analys baserad på fakta om i första hand områdets historiska markanvändning ansetts relevant. Denna utredning ska kompletteras av Statens Fastighetsverks eget vårdprogram som har utarbetats under åren 2011 och 2012 i vilket man beskriver byggnadsbestånd och fornlämningsmiljöer. Föreliggande utredning innehåller dels en kronologisk redogörelse för specifika företeelser vad gäller markanvändning inom området, dels en tematisk del och slutligen en geografisk del Lovö by för by. Områdets specifika särdrag ur ett regionalt perspektiv framhålls också för att öka förståelsen för vad som gör just det här området betydelsefullt. Beskrivning av området kronologiskt Naturgeografiska förutsättningar Lovö socken ligger i östra delen av Ekerö kommun och omfattar ett 22 kvadratkilometer stort område. Lovö tillhör naturgeografiskt det mellansvenska sprickdalslandskapet med lerfyllda dalsänkor och moräntäkta bergshöjder. Hela området ligger under högsta kustlinjen med en högsta höjd på drygt 51 meter över havet. Höjdskillnaderna är förhållandevis små. Bergarterna utgör huvudsakligen urbergarterna granit och gnejs. Huvuddelen av jordtäcket, vars tjocklek varierar inom området, består av morän som ställvis är blockig och med glaciallera i dalgångarna. Lerlagren är på en del platser upp till 15 meter mäktiga. Inslaget av organiska jordar är litet. Klimatmässigt ligger Lovö inom odlingszon 2. Inom Lovö finns ett avrinningsområde som täcker större delen av ön och som avvattnas genom ett dike strax söder om Drottningholm. Kulturgeografi Lovö kan kulturgeografiskt hänföras till Svealands slättbygder, tidigt koloniserad övergångsbygd med en förhållandevis hög uppodlingsgrad och bibehållet jordbruk. Lovö utgör en del av Mälardalsbygden och innehåller både en bördig slätt belägen centralt i socknen och långsmala stråk av senare uppodlade sprickdalar mer perifert i förhållande till sockencentrat. De historiska bytomterna rymmer spår av medeltida reglering och har till övervägande delen mycket lång platskontinuitet. Tyngdpunkten för produktionsinriktningen i området är och har länge varit spannmålsodling med komplettering i en tidvis blomstrande trädgårdsnäring, med tonvikt på frukt- och grönsaksodling. Ägandemässigt avviker Lovö från övriga Mälardalsbygden då nästan hela ön tidigt kom i kronans ägo och förblev så. 11

14 Figur 1. Det gröna i bilden ovan visar landmassans omfattning i området för cirka år sedan, under stenålder. Källa: Länsstyrelsen. Kronans influenser kan tydligt avläsas i landskapet då de ursprungliga små byarna från medeltid och framåt successivt övergick till att bli underlydande enstaka gårdar som inte laga skiftats, men bebyggts med bland annat presentabla mangårdsbyggnader. På dessa gårdar finns olika generationer av arbetarbostäder. Drottningholms slott, i sitt läge exponerat mot vattnet och med en tydlig entré västerifrån staden, har manifesterats i landskapet genom påkostade parkanläggningar med flera olika stilideal representerade och ädellövträdsalléer som sträckt sig och fortfarande sträcker sig ut i landskapet, tydligast in mot sockencentrat. Stenålder Den äldsta kända lämningen på Lovö (RAÄ 15) är delundersökt och kan strandlinjedateras till cirka f Kr. Den ligger 30 meter över havet, på en höjd nordost om Lunda gård. Fornlämningen är betecknad som ett röse i fornminnesregistret, men rymmer en jaktplats (kvartsboplats/fångst-/jägar station) med kvartsavslag, rester efter tillverkning av enkla jaktredskap, till exempel pilspetsar och skrapor. Här har två osäkra kvartsspetsar, en slaggbit och små röda sandstenar, varav några var rundfacetterade hittats. Under Lundagravfältet (RAÄ 27), på meters höjd över havet, exponerat mot söder, påträffades vid arkeologiska forskningsundersökningar rester av en gropkeramisk boplats en säljägarstation som torde härröra från stenålderns senare del, cirka f Kr. Här hittades skärvor av ett tiotal keramikkärl, en benharpun och några enkla stenverktyg. Möjligen fanns här även resterna efter en hydda. 12

15 Figur 2. Det gröna i bilden ovan visar landmassans omfattning och fördelning under bronsålder, för mellan 3000 och 4000 år sedan. Källa: Länsstyrelsen. Något senare, i stenålderns slutskede cirka år f Kr fanns en boplats vid Söderby. Fynd från dessa boplatser tyder på säsongsbosättning. Vid den här tiden låg havsytan cirka 30 meter över nuvarande havsyta. Lovö utgjorde del av ett skärgårdslandskap med öar, kobbar och skär. Vid Viken har det har även hittats stridsyxekeramik och flintor vilket kan indikera en stenåldersboplats på öns nordöstra del. Den successiva strandförskjutningens förlopp över tid har inte varit linjärt, men kan ungefärligt illustreras genom att ange strandlinjen till landskapets olika höjdnivåer över nuvarande vattenyta (som för Mälaren ligger cirka 0,9 meter över havet). Bronsålder Naturliga landvinningar till följd av strandförskjutningen gjorde att näringsfånget i övergången mellan sten- och bronsålder cirka år f Kr ändrades gradvis från att ha haft sin bas i jakt och fiske till att bli mer inriktat på djurhållning. Det nomadiserade livet i jakt på vilt och fisk förändrades till mer permanent bofasthet. I samband med de arkeologiska forskningsundersökningarna av gravfälten vid Lunda och Söderby som pågått under nästan fyra decennier har flera bronsåldersboplatser framkommit under järnåldersgravfälten. Pollenprover som visar på ett betespåverkat öppet landskap, mängder av skärvsten och skörbränd sten samt till exempel så kallade knackstenar tyder sammantaget på en försörjning baserad främst på animalier. Boplatserna var relativt små och belägna i skyddade lägen längst 13

16 Figur 3. Bilden ovan illustrerar de hittills kända fornlämningarnas läge i förhållande till land och vatten med en strandlinje 15 meter högre än idag. Källa: Länsstyrelsen. in i den dåvarande fjärden mitt på Lovö. Hövdingarna begravdes vid utkanterna av Lovö. Lovös enda fornborg är belägen på den sydvästligaste udden, söder om torpet Kohagen på Lunda ägor. Den är anlagd på ett högt, mot Mälaren brant stupande berg med uppbyggda stenvallar in mot land. En del av fornborgen har undersökts. Det är osäkert vilken funktion borgen haft, men vallarna har varit utsatta för intensiv brandpåverkan och sannolikt har borgen använts under en förhållandevis kort period. Järnålder De under bronsåldern flacka fuktiga betesmarkerna kunde under järnåldern genom landhöjning och tack vare successivt framtagen ny teknik för jordbearbetning delvis börja utnyttjas för odling. Man valde i första hand att bryta upp grässvålen för odling där det fanns väldränerade och lättbrukade jordar. Åkerbruket var arbetsintensivt och platsbundet på ett annat sätt än animalieproduktionen varför man valde att bygga vidare i och etablera nya bebyggelselägen i direkt anslutning till åkermarkerna. Arkeologiska undersökningar av gravarna på Lunda och Söderbygravfälten visar att det sannolikt var familjegrupper som valde att etablera sig även på resten av Lovö, med egen åkermark och egna gravfält. Dessa bebyggelselägen, som valdes under järnåldern utvecklades till platser för mer stationära gårdar inriktade på spannmålsodling som sedermera utvecklades till byar 14

17 Figur 4. Bilden ovan illustrerar var de historiska bytomterna och nuvarande ägogränser är lokaliserade i förhållande till en strandlinje ungefär 14 meter över nuvarande vattenstånd i Mälaren. Källa: Länsstyrelsen. med mellan två och fem gårdar, se figur 4. Denna bebyggelsestruktur har lång kontinuitet och är, med få undantag densamma som idag. Det som utmärker Lovö under förhistorisk tid ur ett regionalt perspektiv är kanske framför allt närheten till välfrekventerade farvatten och närheten till de internationella handelsplatserna Helgö (400 e Kr) och senare Birka (cirka 800 e Kr) som den första verkliga stadsbildningen i vårt land. Att det i en mycket strategisk placering vid inloppet till den skyddade viken som idag utgör centrala delen av Lovö socken funnits en stor Rinkeby plats där krigare/försvar bodde tyder på ett stort behov av försvar i området. Det är inte klarlagt exakt när sockenkyrkan är uppförd, men förekomsten av norrfönster och att det under det karaktäristiskt breda tornet tidigare legat två korsförsedda runstenar i röd sandsten som hörnstenar innebär att den nuvarande kyrkobyggnaden uppförts tidigast under senare delen av talet. Runt två romanska fönster vittnar stenhuggeriarbetet i sandsten om ett exceptionellt hantverkskunnande. Läget för kyrkan är förhållandevis lågt i terrängen och har varit en central och tillgänglig samlingsplats för invånare i kringliggande gårdar på ön. Förekomsten av äldre gravar tyder på att stenkyrkan kan ha föregåtts av en träkyrka. Intressant i det sammanhanget är även närheten till Lunda och Berga med den rika förekomsten av förhistoriska lämningar samt äldre naturnamn. Socknen Lovö omnämns första gången i skriftliga källor år 1289 som ecclesie Logø (DS 989). 15

18 Figur 5. Kartan ovan visar antalet gårdar och vilken jordnatur de hade i inledningsskedet av Gustav Vasas övertagande. Ur Drottningholms slott, del 1, Lovö före Drottningholm av Sigurd Rahmqvist Vid övergången till medeltid var Mälaröarna fullbefolkade utifrån de naturgeografiska och tekniska förutsättningar för bebyggelse och odling som rådde då. Medeltid Efter att Kung Magnus år 1345 förvärvat Svartsjö bildades ett fögderi omfattande flera härader, med bland annat Färingsö och Lovö. På 1360-talet var Lovö dock underordnat Stockholms fögderi. I början av 1400-talet var Lovö ett eget skeppslag under en kort period och förenades därefter senast år 1423 med Färingö tingslag. Kyrkligt har Lovö under 1300-talet och fram till år 1557 tillhört Öarnas prosteri. Rinkeby och Wicby på Lovös östsida omnämns redan under 1200-talets början och mitt i Vårfruberga klosters jordebok (VåKlJb f 59v avskr. och 60) med anledning av att Fogdö kloster innehaft mark i Rinkeby och senare bytt bort annan mark i Wicby. Rinkeby omnämns även i slutet av 1200-talet, i ett testamente. Därefter dröjer det till i mitten av 1300-talet (1342, DS 3638) innan Berga, Glia och Söderby omnämns i samband med en redogörelse av vilka som är fastar på respektive plats. År 1348 omnämns Prästgården då kyrkoherden i Skepptuna, Jöns Ragvaldsson, testamenterar jord belägen i Myrby, Sko socken till Lovö Prästbord (DS 4374). 16

19 År 1409 omnämns sex självägande skattebönder från olika byar i samband med räfsteting då drottning Margareta befallit att ting skulle hållas i syfte att undersöka vilken jord som olagligen övergått från skatte till frälse sedan regimskiftet år 1363 (SD 1141). Norrby är den av byarna på Lovö som omnämns sist i det äldsta medeltida materialet och det sker år 1438 då boende i Norrby omnämns som nämndemän på Färentuna ting (SMR 727). Ingen sätesgård är känd från Lovö förutom Rörby en kort tid kring år 1447 och Barkarby kring sekelskiftet År 1531 gjorde kronan det första förvärvet på ön en av gårdarna i Norrby. Jordnaturen var fram till 1540-talet blandad, med tio självägda skattegårdar, en gård i Norrby var tillhörig kronan, kyrkan ägde förutom Prästgården även en gård i Edeby respektive Wicby. Gården i Berga tillhörde Sankt Erik. Klara kloster ägde en gård i Rinkeby respektive i Wicby. På Hogsta, Lindö och Lunda fanns en gård vardera som redan då tillhörde Gustav Vasas arv och eget. Nio av de sammanlagt 29 gårdarna tillhörde frälset med tre gårdar i Rinkeby respektive Söderby samt en gård i vardera Barkarby, Edeby och Wicby. Senare delen av 1500-talet och 1600-talets början Det sammanlagda jordetalet var för Lovö socken år 1540 drygt 34 öresland och år 1568 drygt 36 öresland. År 1552 gjordes en viktig jordtransaktion då Kung Gustav bytte till sig den största gården i Glia by i avsikt att bilda ett storjordbruk, benämnt Glia gård. Det var embryot till vad som några decennier senare blev Drottningholms kungsladugård. År 1569 hade alla (25) utom 1 (Prästgården) av hemmanen i socknen övergått till Gustav Vasas arv och eget. Efter Gustav Vasas död år 1560 övertogs kungsgården Torvesund (från och med år 1559) av Johan III som påbörjade bygget av Drottningholms slott år 1579 för drottning Katarina Jagellonica. Johan III avled 1592 och därefter bytte egendomen ägare flera gånger och arrenderades ut fram till år 1633 då den donerades till Carl Carlsson Gyllenhielm som avled år talet På 1640-talet karterades alla byar och gårdar på Lovö utom de då redan avhysta byarna Wicby och Glia. Kartorna återfinns i början av den geometriska jordeboken A1. Karteringens syfte är omstridd, men kartorna är detaljerade i skala 1:5 000 och omfattar byarnas inägomark, det vill säga tomt, åker och ängsmark, samt i vissa fall även betesmark. Till kartorna finns en kort textbeskrivning där byns namn, antal hemman, åkermarkens yta, ängens avkastning och förekomst av skog och eventuellt fiske anges. Hägnader redovisas tydligt och i de fall gränser mot kringliggande byars inägor berördes är detta tydligt angivet. År 1651 övertogs den kungliga egendomen av greve Magnus Gabriel De la Gardie som hade planer på att 17

20 både formge och anlägga en terrasserad trädgård mellan Drottningholms slott och vattnet. Sent 1600-tal Redan år 1661 övertogs Drottningholm egendom av riksänkedrottning Hedvig Eleonora. Slottet brann strax efter ägarbytet och Nicodemus Tessin d ä anlitades för att göra upp ritningar till en betydligt större slottsanläggning med franska och italienska förebilder. Fyra av brukningsenheterna på Lovö karterades av lantmätare Jakob Schiörberg år 1690, Edeby, Hogsta, Klockargården och Rörby. Kartorna omfattar både inägor och utmark. År 1695 karterades Rinkeby och samme lantmätare återkom även år 1698 för att kartera ytterligare fem brukningsenheter. Lunda är den enda gården som inte karterades under sent 1600-tal. Kartorna är samlade i jordeboken A 20. Vissa av kartorna omfattar både inägor och utmark samt innehåller rågångsbeskrivningar. Lantmätaren har, utöver byns/gårdens namn, åkermarkens yta, ängens avkastning och skog (mulbete, ved och gärdsel, stör) samt eventuellt fiske (notvarp) även noterat om det fanns humlegårdar och angivit antalet kulor i dessa. De första lindarna i Drottningholms parkanläggning började planteras på 1680-talet. Broderiparterren var klar omkring år 1685, men har sedan dess förnyats flera gånger, bland annat på 1760-talet talets mitt och senare hälft År 1745 genomförde lantmätare Gabriel Boding ägomätningar av Drottningholmsegendomen (A58-4:2) och Rörby (A58-17:1). Kartan över Drottningholm innehåller bland annat uppgifter om var de avhysta byarna Vicby och Glia tidigare låg. År 1746 karterades även Rinkeby (A58-6:1). Kung Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika satte sin prägel på Drottningholmsegendomen från år 1744 och framåt. Slottsparken byggdes ut enligt rådande stilideal och Kina slott uppfördes första gången år 1753 och mer beständigt år Parken vid Kina slott har en mer informell och intim karaktär. Kanton anlades med början på 1750-talet. År 1769 storskiftades Edeby (A58-5:1) och Hogsta (A58-6:1) och Norrby (A58-14:1). Övriga gårdar/byar har inte skiftats. Kung Gustaf III tog över dispositionsrätten till slottet år 1777 och lät anlägga en landskapspark med engelska förtecken med hjälp av Fredrik Magnus Piper. Ett av de viktigaste elementen i en engelsk park är system av dammar som både har estetisk såväl som praktisk betydelse. Arter typiska för ängsmark växte i ängarna och gräset slogs och togs tillvara som djurfoder. Det blåvitrandiga vakttältet en vaktlokal för Gustaf III:s dragoner uppfördes år Ståthållarbostaden Hemmet uppfördes i slutet av 1780-talet. Götiska tornet uppfördes år 1792 på Glia backe (den avhysta bytomten) och till parken flyttades även runstenar och falska gravhögar uppfördes. Bortom 18

21 Figur 6. En del av Drottningholms kungsgård (A58-4:3) år Källa: Lantmäteriverket. dammarna, i den norra delen av den engelska parken infogades strama boskékvarter och alléer. En karusellplan och lövteater anlades intill Monumentholmen med sina radiellt utstrålande lindar. Vistor och siktgator sträcker sig genom och utanför parken. De marmorskulpturer och trädlundar som finns i parken härrör från sent 1700-tal. Teatern fick nu sin tillbyggnad den så kallade Déjeunersalongen med utblick över pelousen och resten av parken. Parken utnyttjades flitigt för storslagna festligheter. Bebyggelsen på Malmen började uppföras i slutet av 1700-talet. Tidigt 1800-tal År 1811 karterades Drottningholms kungsgård (A58-4:3) och kartan benämns ägoredovisning. Kungsgården är en benämning som började användas i samband med att staten tog över markinnehavet år Kartan är innehållsrik och alla byggnader, delar av parken och annan mark är beskriven i en tillhörande textbeskrivning. Kartläggning av arrendegårdarna samt även Prästgården skedde år 1814 och dessa kartor dock utan beskrivningar finns förvarade på Riksarkivet. Inget laga skifte har genomförts på Lovö. Under Gustav den IV Adolfs tid förenklades parken. Kaskadanläggningen revs, dammarna i vattenparterren lades igen och broderiparterren ersattes av enkla gräsplaner. Murar ersattes av grässlänter talets mitt och senare hälft Sockenkartan från år 1846 (A58-1:1) som omfattar hela Lovö socken är en småskalig och översiktlig karta. Den innehåller information om bebyggelsens omfattning och läge, markanvändning och vägnät vid en tid före de stora uppodlingarna av ängsmark till åker. År 1844 tillträdde Oscar I som kung och inledde år 1846 restaureringsarbeten på Drottningholm. Bland 19

22 annat planterades i parken exotiska och ovanliga träd såsom Weymouthtallar och lärkträd. Kung Oscar II gjorde efter sitt tillträde 1872 ytterligare förändringar, bland annat planterades parterren på sjösidan med ett stort antal buskar och träd. Nya trädgårdar anlades både på och 1860-talen. Kägelbana som fanns kvar en bit in på 1900-talet uppfördes. Sekelskiftet 1900 Häradsekonomiska kartan över Färentuna härad från år 1905 med tillhörande tabellbeskrivning redovisar Lovö socken med bebyggelselägen, olika markslag, vägnät, trädgårdar, etcetera. Originaluppmätningen gjordes i skala 1: Ängsmarkerna hade odlats upp till åker och antalet trädgårdar hade ökat. Det sammanlagda antalet mantal i socknen var då 21 ⅛. Alla gårdar och torp belägna på Lovö utom Prästgården uppges ha tillhört kronan. Sju av de ursprungliga brukningsenheterna benämndes kronodomän (Barkarby, Berga, Hogsta, Lunda, Norrby, Rörby och Söderby) och det fanns sex torp (Bergatorp, Bocktorp, Bråtatorp, Dyviken, Nytorp och Stekstorp). Tio bebyggda brukningsdelar belägna på Lovö redovisas i tabellform. Antalet bebyggda lägenheter på Lovö var 130 stycken, varav 92 fanns vid Drottningholm. På Edeby fanns 15 bebyggda lägenheter, vid Hogsta elva stycken och på Barkarby respektive Lunda fanns sju bebyggda lägenheter. Norrby bestod av fem bebyggda lägenheter. Till Drottningholm räknades öarna Kärsön, Fågelön, Skräddarholmen, Björnholmen och Krankholmen med flera holmar och skär i Mälaren. Lovö kronopark omfattade drygt 300 hektar mark. Vid Drottningholm fanns apotek, post- och telegraf, skjutsstation samt två skolhus. Livet på Lovö under 1900-talets första decennier beskrivs utförligt i Härje Bäärnmans hembygdslitteratur. Förra delen av 1900-talet Drottningholmsbron invigdes på hösten Året därpå invigdes Nockebybron (med svängbro) och Lovö fick därmed en fast landförbindelse med fastlandet och blev mer tillgängligt och attraktivt för transporter och för etablering av samhällsförsörjande anläggningar. I början av 1930-talet anlades Sötvattenslaboratoriet på Lovös östsida. Lovö vattenverk anlades strax därefter vid Strömdal på västra Lovö anlade Försvaret sin radioanstalt på en del av Rörby ägor. Beträffande slottet och parken är 1900-talet återställandets århundrade. Mellan restaurerades slottet. Drottning Victoria tog även initiativ till viss restaurering av lustträdgården. Nils G Wollins avhandling Drottningholms lustträdgård och park kom Därefter inleddes, efter en restaureringsplan av Ivar Tengbom, större restaureringar som återställande av lövteatern och karusellplan omgärdad av nyplanterade lindar. Omgivande boskékvarter med siktlinjer och lövsalar rekonstruerades. Monumentholmen rensades upp så att effekten av de radierande lindarna åter blev tydlig. 20