Litas liv. Jag står inte framför ett fängelsegaller utan gallret finns framför den lilla genomgång som leder in till en charmerande

Transkript

1 Litas liv Bakom gallret finns kvinnan jag ska träffa. Hur kunde det gå annorlunda? Med en prostituerad mamma. Flera år som övergivet gatubarn. Stölder, tiggeri och misshandel. Romsk bakgrund. Ett barnhem i helvetet. Att Lita Cabellut skulle hamna bakom galler en dag var på något sätt givet. Så sorgligt banalt och lätt att räkna ut. Men Lita Cabelluts liv och konstnärskap är varken banalt eller förutsägbart. Samhällsstrukturer, förväntningar och världsbilder är i verkligheten inte alltid den lagbundna hämsko för människan som en del vill göra gällande. Livet har sin inbyggda slumpmässighet av osannolika möten. Individen har ett visst spelrum trots socioekonomiska murar och kan ibland till och med krossa dem. De som tvivlar har inte mött Lita Cabellut eller hört hennes historia. De har inte sett vad barnhänder som tiggde och stal kan åstadkomma i dag. Jag står inte framför ett fängelsegaller utan gallret finns framför den lilla genomgång som leder in till en charmerande innergård i Holland. Hon bor centralt i Haag. Smala gator, trevåningshus i tegel och en kanal i närheten - vi är ju i Holland. Här finns små restauranger, skoaffärer, boutiquer, yogaateljéer och ett växande antal livsstilsbutiker som ska få oss att äta rätt och leva rätt. Miljön andas välmående medelklass. Det är långt ifrån Barcelonas fattigkvarter där Lita Cabellut föddes 1961, i Francodiktaturens Spanien. Hi, welcome! Christine Riphagen kommer och öppnar gallerdörren. Hon är Lita Cabelluts assistent och allt i allo. Innergården är som ett vardagsrum utan tak med blommor och möbler. Hon är en av fem anställda som sköter allt så att Lita kan ägna sig åt konsten fullt ut. Anställda ger kanske fel associationer. De är också vänner. Nära vänner. Vi är som en familj. Jag behöver dom för att diskutera med. De är viktiga människor i mitt liv, säger Lita Cabellut. Ateljéerna är stora och bostaden likaså. En gång i tiden var det här fabrikslokaler för ett ångdrivet sågverk. Bostadsdelen ger associationer till Fjärran Östern. Vackert, bekvämt och välstädat med Litas målningar på väggarna.

2 Hur skulle du beskriva dig själv? Jag är passionerad. Jag är förnuftig och galen. Jag har aldrig varit på jakt efter skratt eller försökt bli en fantastisk kvinna. För mig är livets mening skönhet, poesi, medmänsklighet. Konsten är mitt liv. Lita Cabellut gestikulerar och talar intensivt på bruten engelska. Ibland måste det bli lite holländska och då översätter Christine så att nyanserna ska gå fram. Eller Alain Henry Steegmans som också sitter med vid bordet. Hur gick det till? Resan från fattigdom och utsatthet till internationellt omtalad och framgångsrik konstnär som ställt ut i många världsstäder. Lita Cabellut har inga problem med att prata om sin bakgrund. Jag får fråga om allting, intygar hon. Människan är sin historia och konsten är ett uttryck för de avtryck den gjort. Hon koketterar verkligen inte med sin svåra uppväxt. Den har gett erfarenheter om livet som hon inte skulle vilja vara utan. Jag måste lova att inte göra någon snyfthistoria av hennes liv. Det som på ytan ser ut som en tragisk uppväxt är också något som gjort henne till konstnär med rika erfarenheter, en lycklig konstnär. Jag ber henne berätta. Min mamma var prostituerad och kunde inte ta hand om mig. Jag vet inte vem min pappa är. Jag växte upp med min mormor som hade astma. Hon fick syrgas med en slang som gick in i halsen. Hon kunde inte prata så jag växte upp i tystnad och ensamhet. Det var inte hon som tog hand om mig utan jag som tog hand om henne. När Lita var åtta dog hennes mormor. Hon befriades från den kvävande instängdheten. Hon blev ett gatubarn som kunde göra som hon ville. Plötsligt fanns det vänner, gatubarnen blev storfamiljen där man tog hand om varandra. De tiggde, stal och slogs för att överleva. De sov på gatan. Ibland skymtade mamman förbi. Berusad i händerna på någon betalande kund. Det var vackert ( beautiful ) att vara gatubarn. Det var inte synd om mig. Jag hade vänner och frihet. Vi hade haft otur i livet, men det är en annan sak. Lita berättar att hon aldrig ritade eller målade när hon var barn. Inte en enda gång. Hennes kreativitet fick utlopp på ett annat sätt. Jag var kreativ på att överleva, att hitta vägar för att klara dagen. Vi lärde oss att läsa människor. Se bakom ögat och rösten och avgöra vad som egentligen doldes där. Jag lärde mig ta ansvar för mitt eget liv och mina egna handlingar. Det är viktiga erfarenheter när man är konstnär. Jag kan ärligt säga att jag inte skulle ha förstått meningen med livet utan upplevelserna under min barndom. På gatan tvingades jag att undersöka och hitta möjligheter att överleva. Det är det jag gör i dag som konstnär. Undersöker möjligheter. Lita Cabellut konstaterar att det i dag finns tals, kanske miljoner gatubarn i världen i dag som lever som hon gjorde. Att leva instängd i en vanlig familj är många gånger värre. Fysisk misshandel är inget mot den mentala misshandel som många barn tvingas leva under i sina hem med mamma och pappa. Efter åren på gatan hamnade Lita i det riktiga helvetet - på ett barnhem. Där såg jag hur grymma människor kan vara. På en plats som ska skydda barn. Varje lördag kom rika familjer till barnhemmet och pekade på barnet de vill ha och for i väg. Ingen valde Lita. Hon var rom och redan 12 år, inte en gullig unge på fem som gick att forma. Ändå blev hon adopterad. Till sist. Hur gick det till? Det är en alldeles för komplicerad historia. Jag ber henne ändå fortsätta. För det är adoptionen som är länken till hennes konstnärskap. Vändpunkten. En tjänsteman inom det sociala lyckades få henne placerad hos två gamla tanter som tog hand om föräldralösa barn. Villkoret var att barnen skaffade jobb. Tanterna ville väl, men hade inga egna pengar. Sagt och gjort. Lita, 12 år, färgar håret, sminkar sig, tar på sig högklackade skor, kliver in i en skönhetssalong och säger något i stil med: Hej, jag är 18 år och vill jobba hos er. Personalen säger ok, men efter två dagar ber de henne tvätta bort sminket, ta av sig de högklackade skorna och berätta

3 sanningen. Hon berättar. Damerna i skönhetssalongen lyssnar och häpnar. Någon ringer ett samtal. Och till slut bor hon hos en spansk familj med pengar, privatchaufför och kokerska. Vilda rökande Lita skulle bli ordentlig. Passa tider och sluta röka. Det jag minns mest var lakanen i sängen. Så underbart sköna. Efter tre månader hade hon fått nog av regler och fina flickankraven. Lita stack i väg, köpte cigaretter och satte sig på en buss och började röka på väg mot friheten. Bussföraren försökte hindra henne. Jag ska röka den här och sen tänder jag en till och en till, sa hon uppstudsigt. Men där i bussen hände något med vilda Lita. Hon kände att det var dags att kompromissa för att kunna gå vidare. Hon släckte cigaretten och steg av bussen. Jag gick ned till havet, sköljde munnen med saltvatten och sand för att få bort röklukten. Efter tre timmar var Lita tillbaka. Hon hade rymt och kläderna luktade rök. Men hennes adoptivmamma sa ingenting om det inträffade. Det var så tydligt att Lita hade gjort ett val. Kompromissat. Hennes nya liv hade börjat och snart skulle den konstnärliga branden i henne väckas till liv. Hon skulle fylla 13 och kunde varken läsa eller skriva. Ett försök i vanlig skola fungerade inte. I grunden var hon fortfarande en fighter från gatan. En analfabet. Och rom. Familjen hyrde in en privatlärare som kom till hemmet för att lära henne läsa och skriva. Lita Cabellut berättar med hela kroppen vid bordet i det stora rummet. Ibland brummar hennes mobiltelefon till. Hon svarar inte. Så kommer vi till den dag i december i mitten av 1970-talet då det bar i väg till Madrid. Till Pradomuseet med en av världens främsta konstsamlingar. El Greco, Velázquez, Goya, Tizián, Van Dyck, Rembrandt. Lita, 13 år, som aldrig ritat eller hållit i en pensel blir omskakad. Hon har aldrig sett något liknande. Plötsligt öppnades någonting förknoppat. Kanske var det en sorts frälsningsupplevelse, en uppenbarelse. Jag kan säga att där förändrades mitt liv. Till hundra procent. Plötsligt visste jag vad jag ville göra med mitt liv. Jag sa till min mamma, jag vill göra det där. Måla. Det blev många besök på Pradomuseet. Väldigt många. Ja, till slut blev Pradomuseet som ett andra hem. Adoptivföräldrarna skaffade en konstlärare som kom en gång i veckan. Sedan två. Sedan tre gånger i veckan. Lita målade och målade. Övade och övade. Hon hade sett vad mästarna kunde skapa och hon ville lära sig allt om färger, ljus och hur man väcker känslor och berättar med färg och pensel. Lita berättar att hon älskar det vackra och det som finns bakom varje yta. Hon och hennes medarbetare har bott och

4 arbetat i huset som tidigare varit industrilokal i ett år. Och rummen är just vackra och inbjudande, men pråligt eller brackigt, nej inte alls. Det vardagligt praktiska som att städa, laga mat och handla - det sköter medarbetarna. Jag målar ibland sexton timmar om dygnet och är oftast helt utmattad. Jag orkar inte sköta hushållet också. Jag kan laga mat. Visst. Och jag är duktig på att laga mat, försäkrar Lita. Så här skulle man bo, tänker jag en smula avundsjukt. Att köpa och inreda måste ha kostat mycket pengar. Har du blivit förmögen på din konst? Jag är lycklig över att få möjlighet att ägna mig helt åt konst. Så visst har jag det bra ekonomiskt. Men så har det bara varit de senaste sex-sju åren. Under många år har jag haft det knapert och låna pengar till material. Fast jag har alltid försörjt mig själv och mina tre barn. Lita lärde sig att läsa och skriva på ett halvår. Hennes adoptivmamma tyckte att hon skulle försöka gå på en vanlig skola för att träffa andra jämnåriga och lära sig om Gud. Så blev det inte. Hennes adoptivpappas bror var en strängt upptagen 84- årig hyperintellektuell jesuit. De som vill träffa honom fick normalt vänta ett år. Den lärde jesuiten gjorde ett undantag för Lita. Vi träffades två timmar varje lördag i sex år. Han lärde mig allt jag vet. Det måste ha varit en fascinerande syn. En tonårsflicka som precis lärt sig läsa och skriva och en lärd gammal man ensamma i ett rum. De satt på var sin stol vid ett bord med två glas vatten. Inga böcker eller läxor. De samtalade om moral, tolerans och om livet. Aldrig om Gud. Han ställde frågor som tvingade mig att tänka och sätta mig in i hur andra tänker. Jag fick perspektiv på tillvaron. De många samtalen gjorde Lita till en intellektuell människa. Eller kanske ska man säga att hennes starka känslor och passionerade energi skruvades ihop med ett reflekterande förnuft. Hon blev en utforskare. När hon fyllt 19 var det dags att lyfta. Hitta en egen identitet och ett eget liv. Efter sex års samtal tackade Lita sin lärde jesuit. De flesta mentorer skulle ha frågat, vad ska du göra nu? Vilka är dina planer? Men inte den gamla mentorn. Han avslutade med två ord: Lycka till! Hemma var det inte lika enkelt. Studier i juridik var ok och i så fall skulle hon få hjälp med ekonomin, men föll valet på konsten då blev det inga pengar. Konstnär, nej, det var inget riktigt yrke, möjligen en trevlig hobby. Inget problem, svarade Lita och började fråga runt för att få reda på vilken som var Europas bästa konstskola. Den fanns i Amsterdam. Den riktiga brytningen kom senare. Den handlade om nazism, Franco och förnekelse. Litas kunskaper om historien och samhället utanför hade sina brister. Nu var hon på väg ut i samhället och upptäckte

5 Jag fick lära mig allt själv. Jag kan ärligt säga att jag är autodidakt. Resten är som man klyschigt brukar säga - historia. Hon var flygfärdig. Lita Cabellut visar runt i ateljéerna. Stora rum för stora målningar. De är hennes kärleksbarn. Hon säger att hon är gift med konsten, att den är hennes stora kärlek. Men hon har egna barn också. Tre vuxna söner. En av dem är gatukonstnär, en är musiker och den tredje studerar mänskliga rättigheter. Jag behöver ingen man för att vara lycklig och jag skulle ha svårt för att kompromissa på det sätt man måste göra om man är gift eller har ett fast förhållande. Lita Cabellut är rom, kvinna, född i Spanien, sedan länge bosatt i Holland. Jag har holländskt medborgarskap, men ser mig mer som världsmedborgare. Hennes romska ursprung då? Påverkar det henne? Lita funderar en stund och säger att hon kan känna en speciell gemenskap när hon jobbat med andra romska konstnärer. Att de tänker lika. I det stora verkar den romska identiteten inte vara något hon funderar så mycket på. Fast hon tror att kroppen har ett minne och där finns också det romska. nazismen, både den gamla och den framväxande. Lita ville veta mer och åkte till nazisternas gamla dödsläger i Auschwitz och Buchenwald. Adoptivmamman hade ett sätt att förringa som väckte Litas misstankar. När hon kom tillbaka från studiebesöken konfronterade hon sin adoptivmamma. Hon sa att allt bara var propaganda. Det visade sig att hon hade varit Francovän. Efter det pratade vi inte på många år, berättar Lita. Hon sökte och kom in på konstskolan i Amsterdam. Den som skulle vara bäst. Det var den inte. I alla fall inte för Lita Cabellut. Istället för att lära sig hur de gamla mästarna gjorde, varför de målade, penselns rörelse, hur man fick fram färger, det fantastiska ljuset, fick konststudenterna lära sig - ingenting. Vi skulle hitta vårt eget sätt att måla, vara fria och utveckla oss själva. Jag ville lära mig hur man gjorde, skaffa mig redskapen för att kunna gå vidare. Lärarna rökte och var trevliga, men jag lärde mig ingenting. Lita gick till rektorn och sa att hon ville sluta. Lösningen blev att skolan ordnade så att fyra av de mest begåvade, och Lita var en av dem, fick egna ateljéer där de fick jobba själva. En gång i veckan kom en lärare dit och kollade vad de höll på med. Har du några andra intressen än måleriet? Jag läser och lyssnar på musik. Jag går på på teater och bio. Jag gör trädgården vacker. Och jag tycker mycket om att sitta och prata med unga människor. Fast shoppa, det hatar jag. Lita Cabellut säger att allt hon gör är en sorts input till konsten. Konst är livet. Allt hör ihop. För henne är konsten ett journalistiskt arbete. Eller en vetenskap. En ständigt pågående undersökning om livet som aldrig tar slut. Bakom varje sanning, står nästa sanning och väntar på att upptäckas. And on and on, and on. Jag är en lycklig människa. Visst är jag melankolisk ibland. Och jag oroar mig vart vårt samhälle är på väg. Men hoppet är alltid större. På sin Facebooksida skriver hon om inbördeskriget i Syrien och efter terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo uppmanar hon alla till en stunds tystnad, sorg och respekt till minne av de människor som dödades bara för att de utnyttjade sin yttrandefrihet. Efter flera timmars samtal märker jag att det finns så många fler frågor att ställa till Lita Cabellut. Varje svar väcker nya frågor och när jag tror jag har förstått inser jag att samtalet liknar den ständigt pågående undersökning som Lita ägnar sig åt varje dag. Den som aldrig tar slut. Frans Åke Öberg