Anförande av Pia Almström vid KASAM seminarium 11 december 2007 i Stockholm.

Transkript

1 Anförande av Pia Almström vid KASAM seminarium 11 december 2007 i Stockholm. OBS! Det talade ordet gäller! 1. Tack för inbjudan för att jag som representant för Kävlinge kommun och som ordförande för Kärnkraftskommunernas Samarbetsorganisation KSO har fått möjlighet att för första gången ge kommunernas bild och synpunkter på avveckling och rivning av kärnkraftstekniska anläggningar. Det är som sagt första gången staten har inbjudit oss till ett forum kring dessa frågor. Inledningsvis vill jag faktiskt informera er om att omvärlden följer den svenska utvecklingen med stort intresse. Genom vår europeiska lobby och nätverksorganisation Group of Municipalities with nuclear Facilitites GMF har vi inte bara en kontaktyta med våra kollegor i Europas andra värdkommuner för kärnkraftsanläggningar, utan också med Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och kärnkraftsindustrins europeiska nätverk. Man kan väl säga att det var med skräckblandad förvåning som GMF fick ta emot vår beskrivning hur staten totalt körde över kommunen i samband med den politiska nedläggningen av Barsebäcks kraftverk. Inte ens ett brev, epost eller telefonsamtal innan man fattade beslutet. Istället fick vi läsa om det i tidningen. Vi har full förståelse kring det politiska spel som föregår dessa typer av beslut. Vad vi dock inte förstår, är att man från statens sida inte fattar att det krävs en dialog med ALLA berörda parter innan man fattar beslut. Det är väl känt hur väl statens myndigheter har bemödat sig om en dialog kring djupförvaret. Samma lyckade process har sin motsatta spegelbild i den totala avsaknad av dialog som föregått besluten kring upphörandet av kraftproduktionen vid Barsebäcksverket. Den samlade kommunvärlden följer detta förlopp eftersom detta också kan ses som en liten spegelbild av hur staten kan tänkas agera inför andra stora beslut som rör nationen. Det är ur ett statligt perspektiv kanske en försvårande faktor, men ändå en full realitet som är stadsfäst i grundlagen att hela riket är indelat i kommuner. All verksamhet bedrivs därför i någon kommun som blir drabbad av sådana nationella riksbeslut. Lärdomen som vi kan lära kring detta är att alla kommuner som drabbas eller begåvas med nationella faciliteter som är en del av ett nationellt intresse alltid måste tillförsäkra sig sina rättigheter genom särskilda avtal. Detta innan verksamheten startar. Avtalen bör enligt vår dyrköpta erfarenhet även stadga hur just avvecklingen, av något som en gång var ett vitalt nationellt riksintresse, skall gå till. Detta är ett viktigt memento till er kommuner som nu ställer ert territorium till förfogande för olika typer av kärnteknisk avfallshantering. En sak är i alla fall säker ett politiskt beslut kan alltid köra över tidigare beslut. Lita därför aldrig på förordningar, lagar eller förvaltningsbeslut. Endast med bindande civilrättsliga avtal kan ni kommuner säkerställa era och era medborgares intressen. 1

2 2. Ett viktigt område som påverkar en kärnkraftkommun är dimensioneringen av räddningstjänsten. De ökade säkerhetskraven har under åren inneburit att vi i Kävlinge som värdkommun för kärnteknisk verksamhet har fått bygga ut våra räddningskår. Vi är den enda kommunen som har byggt upp denna service. Men eftersom vi är en tämligen liten kommun innebär detta ett stort ekonomiskt åtagande för att tillfredsställa ett statligt och nationellt intresse. Staten har sedan överfört dessa krav genom att den kärntekniska anläggningen skall medfinansiera denna överdimensionerade räddningstjänst. Avvecklingskostnaden för denna överdimensionerade räddningstjänst har ingen räknat med. Vi behöver tid för att kunna göra en ansvarsfull avveckling. Men från statens sida har man inte tagit med detta. Hitintills har alltså inte staten varit beredd att kompensera oss för den merkostnad det innebär att fasa ut räddningstjänsten. En grundläggande räddningsservice som vi av staten har tvingats att bygga upp. Detta är ytterligare ett exempel på hur ensidig och svepande besluten om stängningen av Barsebäcksverket har varit. Inga konsekvensanalyser har gjorts och i förhandlingarna fanns inga representanter för den lokala nivån med. Istället är det på den lokala nivån kostnaderna automatiskt nu förs över. Det är precis samma sak med de arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av nedstängningen. Inga som helst insatser har gjorts för att göra avvecklingen hållbar ur ett medarbetarperspektiv. Till skillnad från Trollhättepaket och Uddevallapaket där privata företagsnedläggningar eller hot om nedläggning, har fått staten att skynda till med resurser har staten i Barsebäcksfallet helt lyst med sin frånvaro. Beslutet har ju istället inneburit att de danska kolkraftverken har kunnat öka sin elkrafts export till Sydsverige men dessa danska bolag har inte direkt efterfrågat friställd arbetskraft från Barsebäcksverket. Men i nuvarande högkonjunktur och ansträngda arbetsmarknad kanske det öppnas nya möjligheter. Och Danmark fortsätter ju sin kolkraftsexpansion så här är väl nya hållbara arbetstillfällen på gång. Den svenska elmarknaden har ju nu öppnats upp på efterfrågesidan genom nedstängningen av Barsebäck. 3. Nu kommer jag till kärnfrågan i rivningen av det före detta kärnkraftsverket i Barsebäck. Staten och E.ON har i sin överenskommelse lagt en tidsplan på avvecklingen som sträcker sig över 20 år fram i tiden. En absurt lång tid tycker vi. Särskilt som företrädare från verksamheten redan nu hävdar att det inte finns något farligt material längre. Det tyder på att kärnfrågan inte handlar längre om säkerhet utan om något helt annat! Och det är pengar! Som vi kan se i denna kedja av missar har staten och industrin glömt eller inte velat att ta med de långsiktiga förutsättningarna för en hållbar avveckling. Och då handlar det om förvaring av både det hög, mellan och lågaktiva avfallet och naturligtvis också om rivningsavfallet. 2

3 Av statsfinansiella skäl önskar tydligen staten att kärnavfallsfonden inte naggas i kanten för tidigt. Den ordentliga kassa den utgör kan uppenbarligen påverka likviditeten för staten. Att vi nu kräver insatser för att Barsebäcksverket kan avvecklas snabbt är inte populärt. Men vi har i politisk enighet i Kävlinge kommun slagit fast att den mark som vi har godkänt för fyra kärnkraftsreaktorer helt skall återställas. Bygglovet gäller bara för kärnkraftsproduktion och inget annat. Vi delar SSI:s uppfattning att strålningsrisken är på en så låg nivå att det inte är några problem att starta rivningen snart. Att vänta tills 2020 innan rivningen kan starta är inte säkerhetsmässigt nödvändigt. Kommunen menar att marken skall återställas till, vad som i planeringstermer kallas greenfield. Vi vill inte ha ett tomt skal som sakta vittrar sönder och vars restmaterial förstör den optiska och fysiska miljön vid Öresund. I samverkan med markägaren vill vi istället utveckla ett unikt havsnära boende med färdig marina och hamnanläggning och vacker utsikt. Det enda som stör ögat är väl de bolmande kolkraftverken på andra sidan sundet, vars skorstenar inte direkt bidrar till ett gott klimat. Jag vet inte om ni har varit i Wales. Om inte så rekommenderar jag resan från Cardiff västerut längs med bukten. Där mellan de större städerna ligger och står monumenten över tidigare industriella glansdagar. Rostande koksverk, järnverk och smälterier står och fular ned omgivningen. Vi vill inte ha de så i Barsebäck. Det är därför vi kräver att anläggningen som man inte vill använda plockas bort helt. Och det omedelbart när det ur strålingssäkerhetsmässigt är möjligt att plocka ut reaktortanken och forsla bort den till slutförvar. Att detta kommer att ta några år är vi helt införstådda med. Men inte att det skall vänta till 2020 innan arbetet sätter igång. Och anledning är INTE av säkerhetsskäl utan för att staten glömde ta med de ekonomiska konsekvenserna i uppgörelsen. Alltid den lilla kommunen som får betala! 4. Det kommunala perspektivet i rivningsprocessen av Barsebäcksverket präglas av medborgarintresset. Strålningssäkerhet, miljömässigt hållbar avveckling samt den fysiska processen är de tre viktigaste faktorerna som påverkar befolkningen under rivningsförloppet. Den fysiska processen är alltså viktig eftersom den under en väldigt lång tid kommer att påverka befolkningens tillgänglighet till vägar och områden inom kommunen. Behovet av deponianläggningar för det friklassade avfallet går inte att lösa inom vår kommuns gränser. Här gäller det därför för ägaren att tidigt få till stånd en gemensam planering tillsammans med vårt regionala avfallshanteringsbolag Sysav. I ett regionalt perspektiv kan med rätt planering dessa deponimassor fungera som en resurs. Dock är jag osäker på hur framtiden kommer att se ut. Ta till exempel behovet att bygga ut landområdena för Copenhagen-Malmö Port i norra hamnen i Malmö. De ytor som där planeras ligger mycket tidigare i planeringscykeln än den sena rivningen som Barsebäcksverket planerar. 3

4 Det finns alltså ett behov av en fördjupad analys hur rivningen rent fysiskt skall gå till. Detta måste ske i samverkan med värdkommunen. En annan aspekt är det stora skyddsområde som gäller för en kärnteknisk verksamhet. När nu strålningsrisken minskar innebär det också att medborgarnas tillgänglighet till framför allt strandområdena ökar. I dagsläget är en stor del av vår 2 mil långa kuststräcka blockerad. Detta vill vi ändra på allteftersom strålningsrisken avtar. Men det är inget vi själva har rådrum över utan det är centrala och regionala statliga myndigheter som är ansvariga, och dessa måste ta konsekvenserna av de centrala politiska besluten och öppna upp området. 5. Avslutningsvis vill jag ta upp problemen som hopar sig ur en kommuns perspektiv. Att det finns ett elunderskott idagsläget ser vi som kommun på de ökade kostnader vi har för att få el till alla våra verksamheter. Att elen är stor kostnad för en stor anläggning har ju även uppenbarats för Barsebäcksverket. Det var nog en stor chock när elräkningen dök upp första gången. Ett stängt verk drar uppenbarligen mycket energi, något som tidigare legat på marginalen vid full drift. Det finns alltså från det samlade Kommunsverige ett intresse att energiproduktion sker effektivt och till låg kostnad. Detta är anledningen att många kommuner ställer upp som värdkommuner för stora anläggningar som är viktiga ur ett nationellt perspektiv. Men i vårt land får vi värdkommuner ingen ersättning från kraftproducenterna. Så är det i Sverige och Östeuropa. I Västeuropa erhåller värdkommunen antingen en del av produktionsintäkterna eller som i Tyskland en andel av bolagsskatten från bolaget som är verksamt i kommunen. Dessa kommuner har med tiden blivit väl lönade för sitt värdskap. På så sätt har de kunnat kompensera sina medborgare för den negativa koppling det har inneburit och även i dagsläget utgör att knytas till en kärnkraftsanläggning. Barsebäck innebar under en lång tid i princip under hela 80- och 90-talen bara negativ en negativ koppling. Det var ju till och med så att den konferensanläggning som ägaren till Barsebäck Golf & Country Club byggde i början av 80-talet, av sin bank tydligt fick direktivet att byta namn. Därför heter konferensdelen Järavallen. Först på senare år när opinionen igen har vänt och fokus mer eller mindre helt har flyttats från kärnkraftverket, har Barsebäck idag främst en koppling till golfbanan och den lilla pittoreska hamnen. Under alla dessa år är det kommunen och kommunens medborgare som har fått betala priset av lägre värde på fastigheter i närheten av kärnkraftverket. Det opinionsmässiga och ekologiska pris kommunen har fått betala att vara värd har vi aldrig blivit kompenserade för. Även arbetskraftsmässigt är det inte bara ett kommunalt positivt netto med en så stor arbetsplats. Många medarbetare på verket har inte bott i kommunen vilket är helt naturligt. Hela västra Skåne utgör en arbetsmarkandsregion. Nedläggningen har därför inte direkt kunnat spåras i arbetslöshetsstatistiken nu under högkonjunkturen. Men det är de små och medelstora företagen, entreprenörer och konsulter som har tappat en stor och viktig kund. Där har skett omställningar. Dessa sekundärarbetsplatser till verket har påverkats mycket de senaste åren. 4

5 Vi frågar oss hur någon kommun i framtiden skall kunna ta på sig ett värdskap för en motsvarande anläggning som Barsebäcksverket. Trots att vi är oerhört engagerade och positiva till verksamheten, vilket i lokalpressen har kritiserats hårt, och vi har haft fullt förtroende säkerheten i och kring verket, så visar det sig att vi har fått betala ett högt pris. Ett minst sagt styvmoderligt behandlande från statens sida kring besluten är nog det som tydligast ger avtryck. Omvärldens intresse, inte minst från våra tyska kollegor, gör att det finns ett ökat fokus på kommunen. Det avvecklingsstöd från federal och delstatlig nivå som de tyska värdkommunerna har fått, finns inget motsvarande till i Sverige. Sammanfattningsvis är det ju tvärtom så att kommunen får ökade kostnader för bla räddningstjänsten genom avvecklingen. Att det går att stänga ett fullt fungerande säkert kärnkraftverk har politiken visat. Men att ta ansvar för den fulla avvecklingen när det väl är stängt saknas det helt klart vilja till. Det är nu tekniskt möjligt att börja nedmonteringen. Men uppenbarligen saknas den politiska styrka och vilja som stängningskoalitionen demonstrerade i beslutet om stängning när det väl kommer till en reell avveckling. Värdkommunens roll underskattas i alla sammanhang. I remissen till FUD-program 2007 fanns ursprungligen inte Kävlinge kommun med som remissinstans, trots att stora delar av programmet inriktas på just avvecklings- och rivningsinsatser. Jag tror detta speglar mycket väl många statliga myndigheters ignorans för oss på den lokala nivån. Åtminstone så länge det inte handlar om det egna intresset av dagis, skolor eller äldreboende. Men Kävlinges kommun och dess medborgare kommer att fixa det. Vi har förmånen att ligga i en expansiv region. Många nya verksamheter byggs upp och vårt geografiska läge i Öresundsregionen kan inte nog överskattas. Men därför behöver vi snabbt få tillgång till den unika markresursen som nu upptas av ett stängt kärnkraftverk. En exploatering som vi ser framemot tillsammans med den nuvarande eller en kommande ägare av marken. För som det heter i vår kommun Kävlinge ligger bra till och Barsebäcksverket ligger mycket bra till! Pia Almström Kommunstyrelsens ordförande Kävlinge kommun Ordförande i Kärnkraftskommunernas Samarbetsorganisation KSO 5