FLODEN. Till Anthony Wilden

Transkript

1 FLODEN Till Anthony Wilden Girl: -Hey, Johnny, what are you rebelling against? Johnny: - Whaddya got? L. Benedek: The Wild One Poetens omedelbara eller första gestalt bestäms därav, att inte endast han själv och Ordningen, utan även de negativa förhållanden, som han och Ordningen har till varandra, är omedelbara. Här, i begynnelsen av Poetens erfarenhet, är omedelbarhet lika med obestämdhet. Denna obestämdhet hos Poeten och Ordningen och deras negativa förhållanden kommer sig därav, att Poeten inte ännu i Hjälten har erfarit Hjälten och Ordningen. Poeten har förvisso erfarit, att Ordningen har ett negativt förhållande till honom själv, och att han själv har ett negativt förhållande till Ordningen, men han har ännu inte i Hjälten gjort de erfarenheter, som kommer att ge momenten, d.ä. Poeten och Hjälten, och deras negativa förhållanden de bestämningar, som kommer att utgöra deras innehåll. Här, i begynnelsen är de alla obestämda, innehållslösa. Det, att Poeten och Ordningen, liksom deras negativa förhållanden till varandra, ännu är obestämda, innebär, att Poeten och Ordningen på intet sätt bestäms av dem: de negativa förhållandena faller helt enkelt utanför de båda momenten. Nu kan Poetens presentation av Hjälten såsom varande negativ den mot honom negativa Ordningen inte annat än bestämmas av omedelbarheten eller innehållslöshen hos de bägge momenten och de båda negativa förhållandena. Denna omedelbarhet uttrycker Poeten i Hjälten som förefunnenheten hos ett evigt Kosmos. I detta Kosmos representeras Ordningen av Jorden och Poetens negativa förhållande till Ordningen av det lodräta Språnget 1 upp från Jorden. Eftersom Poetens negativa förhållande till Ordningen faller utanför både honom själv och Ordningen, äger Språnget naturligtvis rum ovanför Jorden och utanför Hjälten. Hjält-en måste alltså inte låta sig själv inbegripas i Språnget, men han måste låta Språnget ske, ty det uttrycker Poetens negativa förhållande till Ordningen, och är därför ett nödvändigt moment i Poetens förverkligande av Hjälten. Alltså hoppar Hjälten upp i luften. Alltså brister Kalliope opp i sång. Alltså hivar pojken flickan upp i luften. Men Poeten kan i Hjälten inte nöja sig med att uttrycka sitt negativa förhållande till Ordningen, han måste också uttrycka det omvända förhållandet, d.ä. Ordningens negativa förhållande till honom. Om nu den störning av Ordningen, som åstadkommes därigenom, att Poeten är negativ densamma, av Hjälten uttryckes därigenom, att han låter Språnget äga rum, uttrycker han å andra sidan Ordningens negativa förhållande till Poeten därigenom, att Språnget till slut alltid återbördas Jorden genom Fallet. Fallet måste till slut falla ur Språnget. Alltså rasar Hjälten spottandes mot marken. Alltså störtar Kalliope fräsande mot jorden. Alltså faller flickan skrikande mot marken. Fallet är alltså Språngets lodräta fall tillbaka mot Jorden, medan Fallets fall är Språngets kollision med Jorden. Men då Språnget åtbördas Jord-en, utplånas både Språnget och Fallet, och det innebär, enär det förra är det varande uttrycket för Poetens negativa förhållande till Ordningen och det senare det varande uttrycket för Ordningens negativa förhållande till Poeten, att deras gemensamma utplåning slungar Poeten och Hjälten, Publiken och Musan 2 ner i Tystnaden. Men Poeten träder inte fram för Publiken som Poet vid presentationen av den första Hjälten. Poeten blir nämligen Poet först då Publiken i Hjält-en finner, att den delar dennes negativa förhållande till Ordningen, och att Hjältens negativa förhållande också är Poetens negativa förhållande, d.v.s. att Publiken via Hjälten finner, att den delar Poetens negativa förhållande till Ordningen. Detta kan inte ske i och genom den första Hjälten, utan endast i och genom en serie av Hjältar, eller genom Poetens Föreställning. Publiken finner förvisso i den första hjälten ett negativt förhållande, men den finner detta förhållande utanför sig själv, förankrat i en enskild hjälte, och igenkänner inte det som sitt eget. Den förste hjälten är därför inte Hjälte, och hans publik inte Publik. Men hans språng måste likväl återbördas jorden och poeten måste tystna, - men blott för ett ögonblick: strax måste han, för att kunna bli och förbli Poet, presentera nästa hjälte. I denna andra hjälte låter han språnget åter ske, och erfar återigen fallet. Men nu sker det i en andra hjälte. Och detsamma sker därpå i en tredje, o.s.v. Poetens upprepningar av språnget och fallet skapar alltså det puls-erande Kosmos, i vilket det för publiken uppenbaras, att det är en och samma poet, som skapat och presenterar alla de många och olika hjält-ar, som i serie framträder och tystnar 3. Den första upprepningen förvandlar sålunda den ursprungliga presentationen till den första i en serie av presentationer, i vilken hjälten åtskiljs i hjälten och poeten, men denna serie av presentationer bildar likväl vad som först är poetens egen Föreställning. Och det icke endast därför, att det i början av presenta-

2 tionerna ännu är svårt för publiken, att på grundval av den ännu korta serien Hjältar inse, att de alla uttrycker ett och samma negativa förhållande, och därmed finna, att detta förhållande också är poetens och deras eget förhållande till Ordningen, utan också och framförallt därför, att språnget och fallet ingår i Ordningen. I Ordningen är språnget inte Språnget, d.ä. ett uttryck för Poetens negativa förhållande till Ordningen, och inte heller är fallet i densamma Fallet, d.ä. ett uttryck för Ordningens återställande av den störning, som Poeten åstadkommer i och genom Hjälten. Nej, i Ordningen är Språnget endast det naturliga språnget och Fallet endast det naturliga, av den terrestra gravitationen åvägabragda fallet tillbaka jorden. Men Poetens igånghållande av upprepningen, eller Oscillationen av språng och fall, är hans Föreställning, och denna upplyser publiken om, att vad än saker och ting är i Ordningen, så är de något annat i Oscillationen: vad som i den förra är lera, är i den senare Kvicksand, vad som där är olja, är här Blod. Samtidigt kan publiken inte undgå att uppmärksamma poetens kamp mot den allt mer tilltagande trötthet, som vidlåds honom till följd av hans till synes eviga och mot jorden trotsiga igånghållande av språnget, och som en föjd härav riktas dess uppmärksamhet just mot detsamma; och till slut: av poetens kamp för att upprätthålla Oscillationen, av att han i hjälten, i trots mot den allt mer tyngande tröttheten, åter och åter igen låter språnget äga rum, och det trots att han aldrig någonsin kan hindra jorden från att dra ner hjältens språng och kasta ner poeten och publiken i tysnaden; - av detta anar den till slut, att i föreställningen är språnget och fallet något annat, än vad det är i Ordningen. Och när sedan poeten i hjälten berättar om sin uppväxt, om tiden före det han blev poet, förstår publiken, att hjältens språng just uttrycker poetens negativa förhållande till Ordningen, och den gör det desto lättare, som den själv med poeten på förhand delar detta förhållande. När Poeten berättar om sin uppväxt, d.ä. om tiden före det han blev Poet, kan han inte göra det annat än som just Poet. Då, på den tiden, när han inte ännu hade funnit Poeten som modell för sitt sjävförverkligande, saknade han egentlig tillvaro. Han var då väsentligen det rena negativa förhållandet, eller Vägrandet. Han var Yngling. Det omedelbara objektet för hans negativa förhållande var då inte heller Ordningen, ty Ordningen är vad Poeten är negativ, och Ynglingen är som sagt ännu inte Poet; först i det ögonblick, då han i Poeten som modell finner sitt Själv, finner han att han är negativ den negativa Ordningen; - nej, objektet för hans nega-tivitet var på den tiden var och en av dem, som av honom krävde, att han skulle välja någon av de modeller för självförverkligande, som de sank-tionerade. Men även om Poeten, som nu blickar tillbaka på denna tidig-are del av sitt liv, i sina försök att uttrycka sina då gjorda erfarenheter, utgår från de erfarenheter, som han nu, långt senare, gjort i sina Hjältar, måste han likväl, för att närmare kunna uttrycka sina erfarenheter som Yngling, införa fler nya åtskillnader. Alltså: de, som kräver av Ynglingen, att han ska välja någon av de godkända modellerna, utgör tillsammans inte Ordningen utan dess Kör. Kören är vad som på alla sätt försöker dra ner allt och alla, som i Kosmos finnes, till Jordens Yta eller Ordningen. Dess ort är Underjorden. De, som Kören försöker dra ner mot Ytan, bildar Molnet. Molnet ingår sålunda aldrig helt och fullt i Ordningen, utan strävar alltid vertikalt upp mot himlen. Resultatet av Ordningens och Molnets strävanden, blir att Molnet svävande ovanför ytan oscillerar upp och ner ovanför Jorden. Vad beträffar Ynglingen, så är han som nämnts inte Poet, och träder därför inte fram för Molnet som Hjälte, är alltså inte negativ Ordningen, utan liksom Molnet negativ Kören, men har, till skill-nad från Molnet, vägrat acceptera någon av Körens modeller för självförverkligande. Han svävar därför ovanför Molnet. Men eftersom han inte valt en modell tyglad av Kören, kan han till synes friare röra sig lodrätt upp och ner, d. ä. hans oscillation har större amplitud, än Molnets. För Molnet, som vill stiga och bli fri från Kören och den hotande absoluta Ordningen, är den ovanför den själv uppdykade och försvinnande Ynglingen Solen, som med sitt trotsigt oscillerande mellan Underjorden och Himmelen erbjuder det en förvisso lockande, men framförallt skrämman-de modell för självbefrielse, som genom sina om en möjlighet till befrielse upplysande strålar värmer Solen Molnet. Men Molnet stiger där-med inte bara lättare upp, det hotas också att lösas upp, ty även om Ynglingen lockar med befrielse från Kören, men vad sedan? Solens strålar värmer, men bländar också: är befrielsen endast en förbländelse? Om inte befrielsen lyckas, vad blir då straffet? Men om Molnets relation till Solen sålunda är varm men skeptisk, gäller detsamma inte dess relation till Kören: Körens krav är den orättfärdighet som vredgar, men likväl till skepticism gent emot Yng-lingen skrämmer Molnet. Ynglingen är som sagt strängt taget blott det negativa förhållandet som sådant, och detta rena negativa förhållande är riktat mot Ordningens Kör. Den blivande Poetens negativa förhållande till Kören är som ovan nämnts Vägrandet, och sitt negativa förhållande till Kören kan han därför endast ge ett ordlöst, fysiskt uttryck. Han vägrar lyda Kören, och han har i själva verket existens i och genom det ordlösa vägrandet inför Molnet. Han vägrar, och visar Molnet att han vägrar. Han gömmer sig i Molnet, för att sedan, när Kören tvingar det att falla ned mot Jorden, helt enkelt förbli på sin ursprungliga höjd, och när Kören sedan fordrar, att också han ska falla ner, kastar han sig helt sonika högre upp. Men eftersom Ynglingen har verklighet i vägrandet, är hans tillvaro avhängig Molnet och Kören. Han måste ju vägra, och han kan bara vägra Kören i Molnets åsyn. Sålunda visar han också mycket riktigt Molnet sin vägran, t. ex. genom att inte göra någonting (stå kvar upprätt) eller göra något motsatt (kasta sig upp). Men vägran är också Ynglingens sökande efter en modell för sitt självför-

3 verkligande, och efter ha genomkorsat Himlen och Molnet, utan att där ha funnit en möjlig modell, återstår för honom inget annat än att ta de avgörande stegen - ned i Underjorden. Liksom han tidigare gömde sig i Molnet, gömmer han sig nu i Kören. Men Kören, till skillnad från Molnet, fyller honom med fasa. Den är full av levande döda, och den kräver absolut underordning. Från dem måste han bort. Han måste upp, upp från Underjorden. Men i samma ögonblick, som han påbörjar uppstigandet, grips han av Kören, och hålls nere, inte med befallningar, utan med våld. Och nu, nu finner han, att han inte genom sitt vägrande kan ta sig ur Körens grepp. Nu måste han kämpa för sin frihet! Och han kämpar, och kämpar sig till slut fri ur fångenskapen, tar sig upp från Underjorden, och tar Språnget upp från Ytan. Men nu är han inte längre densamme. Han steg ner i Underjorden som Yngling, men tvangs där vägra vägra eller kämpa mot Kören. Ynglingens vägran var ljuset från Solen i Molnets åsyn, den var ett ett ordlöst svar på Körens uttalade, orättfärdiga krav.. I underjorden å andra sidan tvangs han i vägrans mörker vägra vägrandet och bejaka Kampen, och förvandlades i detsamma från Yngling till Poet. Ty väl uppkommen från Under-jorden kan han naturligtvis inte visa Molnet sin kamp mot Kören, den har ju redan ägt rum, är med andra ord redan historia, men han kan och, ty hans mål är att förverkliga sig som Poet, måste om den berätta! Ynglingen har alltså nu sin tillvaro inte i vägrandet, utan i berättandet, och han är därför sträng taget alltså inte längre Yngling, utan Poet, och först nu, som Poet, kan han berätta även om sin tid som Yngling, om den tid, då han ännu inte stigit ner i Underjorden och gjort sig fri från Kören och sin egen vägran och funnit sin egna modell för självförverkligande. Nu är han inte längre negativ Kören som sådan, den har han redan gjort sig fri från, utan Ordningen, och han är negativ Ordningen, inte inför Molnet, ty Molnet var åskådare till hans vägran, utan inför den del av Molnet, som åser och åhör och känner igen sig i Poetens kamp mot Ordningen: Publiken. Poeten vet nu att han har sina rötter i den till hans fördel utfallna kampen mot Kören i Underjorden och sin tillvaro i den himmelska Kampen mot Ordningen inför Publiken. Han har funnit ledstjärnan för sitt självför-verkligande, i Poeten, och Publiken å sin sida har i Poetens Hjälte funnit uttryck för sitt negativa förhållande till Ordningen. Att publiken nu genom Hjälten delar Poetens negativa förhållande till Ordningen, ådagalägger den för sig Själv och Poeten därigenom, att också den i föreställningen trotsar Ordningen, och det därigenom, att den, just när fallet når Jorden, ger poeten sitt ljudliga bifall: ett bifall som dröjer sig kvar över Jordens yta medan poeten och publiken, hjälten och musan tumlar in i Tystnaden, ett bifall som inte hinner falla till jorden och tystna innan poeten på nytt låter Språnget ske. Då, men först då, har Poeten, Publiken, Hjälten och Musan verklighet i Föreställningen. I denna är Oscillationen Solen under vilken Kalliope skänker röst åt allt och alla som på Jorden är dömt och dömda till stumhet: d.ä. kärlek som viskar och skratt som bubblar, åska som mullrar och äpple som dunsar, gråt som snörvlar och glädje som skallar, fingrar som knäpper och händer som klappar. Men även om Poeten, Publiken, Hjälten och Musan äger verklighet, så är det likväl endast i Föreställningen. Ty även om Poeten i Hjälten genom Språnget uttrycker sitt negativa förhållande till Ordningen, gör han det endast i och genom Föreställningen. Men Föreställningen är begränsad i rum och tid: i rummet är den inte större än Publiken, i tiden inte varaktigare än tidsspannet mellan Föreställningens början och slut. Poetens och Publikens Kosmos är alltså ett i rummet slutet och i tiden begränsat Kosmos. Poeten skapar Kosmos, och måste åse det kollapsa. Men vaje gång Kosmos kollapsat, måste Poeten, i namn av sitt självförverkligande, ånyo återskapa detsamma. Det är alltså här inte bara fråga om ett slutet, utan också om ett oscillerande Kosmos. Det betyder, att Poeten oscil-lerar mellan existens och icke-existens, inte endast i varje enskilt Kos-mos (där Poeten har existens i Hjältens Språng och Fall, ickeexistens i Tystnaden mellan Hjältarna) ) utan också i serien av Kosmos (där han har existens i Kosmos, icke-existens mellan Kosmos). Men icke-existensen förefinns även i Hjälten som sådan. Ty även om Poeten uttrycker sitt negativa förhållande till Ordningen i Språnget, så uttrycker likväl inte Språnget detta förhållande. I Föreställningen igenkänner Publiken Poetens i Hjältens Språng uttryckta negativa förhållande till Ordningen som sitt eget förhållande, men igenkännandet är möjligt endast därför, att Publiken redan på förhand har ett negativt förhållande till Ordningen, och därför gör det möjligt för Poeten, att i och genom sin Föreställning få Publiken, att igenkänna sitt negativa förhållande i det negativa förhåll-ande, som Poeten uttrycker just i Hjälten. I föreställningen tas varken spånget eller något annat efter bokstaven, utan efter den anda, som Poeten utgjuter över sig själv och Publiken, och för denna, och till en början också för Poeten, är språnget Språnget. Men Poeten erfar i Hjälten avsaknandet av det ord, som skulle uttrycka hans negativa förhållande till Ordningen, och som då i ett slag verkligen skulle göra honom verklig, och Hjälten söker frenetiskt efter det, men varje nytt ord visar sig vara lika otillräckligt som det föregående. Han tvingas erfara, att Språnget även i Föreställningen blott är språnget, och att detta ord inte alls uttrycker Språnget, eller hans negativa förhållande. Han erfar, att han även i Föreställningen är ett med Ordningen. Han är alltså utan existens, inte bara i Ordningen, utan också i Föreställningen. Föreställningen är oåtskild från Ordningen. Poetens bemödanden, att förskaffa sig en verk-lig verklighet är fåfänga. Vad han erfar är, att Himlen, tillsammans med alla andra terrestra, sublunariska och celesta fenomen, vilka i Framställ-

4 ningen hålls uppe av Oscillationen, inte alls bildar det Kosmos, i vilket Hjälten genom Språnget kan förverkliga sitt negativa förhållande till Ordningen, ty i Föreställningen finns inte ordet som uttrycker hans negativa förhållande till Ordningen, där finns Språnget blott som språnget anda, men det är här fråga om en anda utan verklighet. I m going to preach there was no Fall because there were nothing to fall from and no Redemtion because there was no Fall and no Judgement because there wasen t the first two. Flannery O Connor: Wise Blood Poetens mål är, att i och genom Hjälten förverkliga sig negativt Ordningen. Men i Hjälten i Kosmos erfor han, att han inte vare sig för sig själv eller för för Publiken kunde ge sitt negativa förhållande ett verkligt uttryck. Därmed kunde inte heller Publiken verkligen finna sitt negativa förhållande uttryckt i Hjälten, och inte heller då erkänna Poeten som negativ Poet. Han erfor, att han genom Hjälten förblev oåtskild från Ordningen, att han själv och Ordningen i själva verket utgjorde en enkel enhet. Men detta är bara den negativa sidan av hans erfarenhet i Hjälten. Det finns också en positiv sida. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att den erfarenhet, som Poeten gör i Hjälten, under det att han i honom försöker uttrycka sitt negativa förhållande till Ordningen, utgör hans nya Ordning. Och eftersom Poeten bestäms av sitt negativa förhållande till Ordningen, och denna Ordning nu närmare bestämts av Poetens erfarenhet i Hjälten, framträder Poeten i förhållande till den nya Ordningen i ny gestalt. Poeten i Kosmos hade som mål, att förverkliga Hjälten negativt Jorden. Vad han erfor, var att hans uttryck i Hjälten för sitt negativa förhållande till Ordningen helt enkelt ingick Ordningen. Han själv och Ordningen utgjorde rätt och slätt en enhet. Denna enkla enhet är nu den nya Ordningen. Poeten menar alltså inte längre, att Ordningen är åtskild från honom själv, utan vet nu, att han, tillsammans med den, bildar en enkel enhet. I begynnelsen var Poeten icke-ordningen och Ordningen icke-poeten, varför Hjälten i Kosmos var icke-jorden och Jorden icke-hjälten; nu är Poeten Ordningen och Ordningen Poeten, varför Hjälten i sin nya Värld är denna Världs Ordning och vice versa. De båda momenten begränsar på intet sätt varandra, de har inga ömsesidiga negativa förhållanden. Då Ordningen inte begränsar Hjälten, framstår denna enhet för honom så-som varande utan lag eller som det vilda; och eftersom enheten tycks sakna lag, förefaller den också vara i avsaknad av skuld, varför den ter sig som det oskyldiga. I denna enhet är Hjältens och Ordningens åtskiljning deras förening. Denna åtskiljningens förening är den lättjefulla, lössläppta dans, i vilken Hjälten tillsammans med allt och alla träder: äpplet faller moget ned i hand och äts upp; floden rinner upp i källan och faller mot havet ned; Hjälten fastnar med skjortan i karusellen, faller och släpas med runt, runt i sanden, kommer loss och reser sig upp; pojkarna lägger sig ner i sanden, somnar och rycks upp ur sömnen och sanden av polisen; solens varma strålar faller på konservburkarna och de flyger i luften. Denna vilda, oskyldiga och i dans trädda Ordning är - Eden. Poetens mål är alltså nu det, att i Hjälten förverkliga sitt negativa förhållande till Eden. Men Hjälten och Eden är en enhet. I den mån han kan skilja sig från Eden är det blott för att finna att han är identisk med Eden. Poeten försöker sålunda presentera sitt Själv i Hjälten för Publiken, på så sätt, att Hjälten, i samklang med Edens rena harmoni, påvisar disharmonin i denna i så fall blott föregivna harmoni. Alltså: Hjälten omtalar att han just anlänt från Underjorden; han påstår därmed indirekt, att det också finnes en övre värld, liksom också, att det mellan dessa två världar gives en gräns 4 ; likaså berättar han om en ung kvinna, som för en rik man i staden har övergett sin fattige käraste i provinsen. Men i Poetens bemödanden, att påvisa disharmonin i Ordningen, gör sig naturligtvis Ordningens harmoni gällande. Ty Hjältens passage över gränsen förändrar på intet sätt Ordningen, och han visar genom sitt förmenta gränsöverskridande, att gränsen aldrig var en gräns, och att den handling, som överskridandet av gränsen skulle utgöra, inte var en handling, ty Ordningen efter handlingen åtskiljer sig inte alls ifrån den, som gällde före denna icke-handling; och likaså visar sig det sig, att den unga kvinnan snart nog lämnar den rike mannen i staden och återvänder till sin älskade i provinsen. Poeten försöker sålunda att i Hjälten upprätta skillnader i Eden genom namngivande, men visar strax själv att namnens skillnad utgör en oväsentlig skillnad, som snarare påtalar likheten i skillnaden: I Hjältens namngivande gör sig harmonin åter gällande i den föregivna disharmonin Poetens svårighet, att i Edens Hjälte uttrycka sitt negativa förhållande till Ordningen, har sin grund i naturen hos Eden. Eden är inte åtskilt från Hjälten; i densamma finnes därför ingen väsentlig skillnad mot vilken Poeten kan uttrycka det negativa förhållandet. Och emedan en sådan väsentlig skillnad är en förutsättning för varje form av verksamhet, förefinns i Eden mycket riktigt inte arbete; inte heller finnes vare sig ett före och ett efter, vilka väsentligen skiljer sig åt: alltså finns i Eden inte heller tid eller död. Men om nu Eden saknar väsentliga

5 skillnader, så innebär just det, att Poeten inte kan förverkliga sig Själv negativt Eden. Därav nödvändigheten för honom, att ge för handen, att dessa av honom namngivna skillnader existerar. Men varje hans försök att förverkliga sig Själv mot dessa föregivet väsentliga skillnader får dem att lösas upp i intet, och till slut framstår de för Poeten som enbart skenbara skillnader: gränsen finns, likaså handlingen och arbetet, tiden och döden men allt blott skenbart. I denna eleatiska Ordning av endast skenbara väsentligheter, blir re-sultatet av hans ständigt upprepade och ständigt misslyckade försök att för-verkliga Hjälten, endast att han fylls av leda: livet i Eden är overkligt det är ett karnevalsliv, ett cirkusliv, ett gatuliv, ett strandpromenadliv. Och han gör nu, efter att ha misslyckats förverkliga sig negativt något, vad den än vara må i Eden, ett sista försök: han ska negera hela Eden. Poeten förklarar alltså, att nu ska han lämna detta skenliv, och han uppmanar Musan att göra detsamma. Men - han kan lämna Eden endast om det är begränsat, och Edens utbredning saknar naturligtvis hank och stör. För att inte Poetens utfästelse ska framstå som en blott skenbar utfästelse, måste han därför förespegla att Eden är begränsat. Han tillgriper därför åter namngivandet, och ger Eden ett förnamn: Lilla. Men Eden förblir Ed-en även med ett förnamn, ty Eden är inget familjenamn: det gives endast Eden, och detta är varken stort eller litet, utan oändligt, och den begräns-ning av Världen, som Poeten avsåg åstadkomma genom förnamnet, och som skulle göra det trovärdigt, att det vore möjligt för honom, att verkligen fara ut från Eden, uppvisas nu av Hjälten, därigenom, att han om och om igen upprepar sin utfästelse om sitt förestående uttåg, utan att ens någon gång försöka förverkiga detsamma, som blott varande en skenbar begränsning. Men i denna skenbarheternas dans tvingas Poeten till slut ställa sig frågan, vad han i Eden verkligen kan göra. Nu är denna fråga förvisso endast skenbart endast en fråga, men genom att upprepa den om och om igen lyckas Poeten röja, att den just genom upprepningen är sitt eget svar. Svaret? Inget! Jag tror på framåtskridande men i cirkel. Gunnar Ekelöf Även om Eden för Poeten saknade lag, erfor han till slut, att Eden, eller den harmoniska enheten av Poeten och Ordningen, var underkastad denna absoluta och negativa Lag: Du kan inte förverkliga dig Själv. Det han i Eden verkligen kunde förverkliga var endast denna absoluta Lag 6. Nyss var varje enskild människa Eden, men nu, utdrivna ur Eden, är de alla underkastade en och samma Lag. Denna erfarenhet har alltså för den nya gestalten av Poeten blivit Ordningen. Liksom Edens Poet bestämdes av sin och Ordningens enhet, bestäms den nya Poeten därav, att mänskligheten är ett med Lagen, men på så sätt, att den är kringskuren av denna Ordningens absoluta Lag: människorna i Ordningen tvingas leva underkastade Lagen, en Lag som de inte själva skapat, en Lag som, därigenom, att den är blind för deras behov och strävanden, deras drömmar och förväntningar, berövar dem all livsglädje. Denna Ordning är den absoluta Lagens Ordning eller Djungellandet. I Djungellandet stiger denna skrifts författare in i Publiken. Poetens mål är alltså nu närmare bestämt att förverkliga sig negativt Djungellandet. Denna hans nya världs tillblivelse kan på följande sätt sammanfattas: Kosmos Poet försökte förverkliga sitt mål, d.ä. att i Hjälten presentera sitt negativa förhållande till Ordningen, därigenom, att han i Hjälten, genom Oscillationen, åtskilde sig Själv från Jorden, men erfor, att hans Verklighet inskränkte sig till Föreställningen, medan hans verklighet, just genom Oscillationen, bestod i att han och Ordningen utgjorde en enhet. Den därpå följande gestalten av Poeten hade denna enhet, eller Eden, som Ordning, och fölaktligen var hans mål, att presentera Hjälten negativt Eden, men erfor i Hjälten, att i Eden gällde Lagen som utesluter varje mot densamma negativt förhållande. Djungellandets Poet åter måste nu försöka förverkliga sig Själv negativt denna Lag, vilken inte alls tillåter människorna att förverkliga sig själva, utan tvärtom fordrar, att de förverkligar Lagen och inget annat än Lagen. Härav följer, att Djungellandets Poet endast med mycket stor svårighet kan skapa Hjältar, ty han måste förverkliga dem i den nya Ordningen, som nu visat sig behärskas av Lagen, som tycks utesluter Hjältar. Varje ny Poet försöker uttrycka sitt negativa förhållande till Ordningen, men hans Ordning har bestämts av den erfarenhet, som den föregående gestalten av Poeten gjorde i den Ordning, inom vilken han som Hjälte verkade. Varje ny ge-stalt av Poeten är därför innehållsrikare, konkretare än den föregående. Men Poeten har sin historia bakom sig. Framför sig har han den som Ordning. För Djungellandets Poet bestäms denna Ordning av Lagen, och för honom är den alltså omedelbar. Denna Lag är vad som bestämmer, inte bara Hjältens mål, utan också det medel, med vilket han försöker realisera sitt mål. Vad gäller Hjältens mål, bestäms det av Lagens omedelbarhet. Ty det, att Lagen är omedelbar, betyder här, att Lagen gäller, att den alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Och det i sin tur innebär, att Hjältens mål inte kan vara något annat, än det, att han ska fly från Lagen. Men även om Lagen för Djungellandets Poet är omedelbar, är den likväl resultatet av de erfarenheter, som Poeterna i Kosmos och Edens gjort sina respektive Hjältar, och hans historia är nu längre och rikare, än vad som var fallet för de tidigare Poeterna, och han börjar därför nu

6 ana, att han själv är ett resultat av sina tidigare erfarenheter. I Hjälten uttrycker han denna aning därigenom, att han i Hjälten säger: Jag blev född till att fly från Lagen. Sålunda är Hjältens mål är att fly från Lagen.För att detta ska vara möjligt, måste Lagen ha ett epicentrum, ty först då kan han från den fly. Alltså: han ska från Lagens epicentrum radiellt fly till de yttre bakgatorna. Men Lagen bestämmer som sagt inte bara Hjältens mål, utan också hans medel. Så är Lagen utan upphov och orubbelig, ren och oföränderlig, varför Hjältens flykt förmedlas av en konstruerad, mobil, smutsig samt förgänglig vehikel automobilen. Men nu är också Publiken ett nödvändigt moment i Hjältens tillvaro. Det innebär, att Hjälten inte kan fly från Publiken. Ty utan denna existerar inte Hjälten, och utan denne existerar inte heller vare sig Poeten eller Publiken. Det innebär, att Poeten för evigt inför Publiken måste fly Lagen, dvs: han kan aldrig fullborda sin flykt. Det kan förefalla, som om det vore möjligt för Hjälten att verkligen fly Lagen, om bara Publiken sloge följe med honom; men om Publiken verkligen följde i Hjält-ens fotspår, vore den inte längre Publik, utan upplöst i lika många Hjältar, som det nyss var människor i Publiken, men sålunda varande utan Publik vore vare sig den ursprunglige Hjälten, eller någon av dessa nya Hjältar, någon Hjälte alls. Det enda Hjälten kan, är därför att hävda, att han avser att fly dock inte nu, utan senare. Nu däremot slår nätdörren igen bakom Musan, och dansande över den kolonnomgärdade verandan kommer hon Hjälten till mötes. Han besvär henne, att hon ska vandra den långa sträckan mellan verandan och hans auto-mobil, d.ä. att hon ska våga ta steget från sitt nuvarande ensamgjorda liv i stoisk underkastelse under Lagen till det liv, som han erbjuder henne, och som endast kan bli verkligt, om hon accepterar hans erbjudande, d.ä. att tillsammans med honom och under flykt från Lagen söka den ort, där de inte längre kommer att vara underkastade vare sig Lagen eller flykten från Lagen: Det förlovade landet. Men av ovan angivet skäl kan inte Musan slå följe med Hjälten, varför denne inför Publiken förbliver ständigt upptagen med värvet, att försöka övertala Musan, att med honom slå följe, i flykt från Djungellandet till Det förlovade landet. Men för Poeten, som skapar Hjälten, är denne också den vehikel som han brukar för att kunna presentera sitt negativa förhållande till Ordningen för Publiken, och han erfar, till skillnad från Hjälten själv, dennes verkliga natur. På väg till Det förlovade landet har Poeten på en dåligt upplyst parkeringsplats, utan att alls vara klar över handlingens innebörd, undertecknat det fatala kontrakt, som så påpassligt stacks honom under näsan av någon, som Poeten tog för givet arbetade för hans självförverkligande: Kolonnen. Och så, en vacker dag många år senare, hävdar Kolonnen, med hänvisning till detta kontrakt, att det är han, och inte Poeten, som enligt Lagen äger Hjälten. Den motsättning, som därmed kommit i dagen, exploderar i domstol. Men av domstolsförhandlingarna tvingas Poeten inse och acceptera, att de av honom skapade Hjältarna inte alls befinner sig i hans hägn och skydd, utan att de tvärtom är underkastade Lagen! I det ögonblicket faller Djungellandets Poet. Ty det var ju trots allt i Hjälten, som Djungellandets Poet inför Publiken avsåg att förverkliga sitt mot Ordningen negativa förhållande genom flykten från Lagen. Men nu visar det sig, att Hjälten själv lyder under Lagen. Det betyder, att Poeten måste antingen förverkliga det negativa förhållandet i en Hjälte, som säger sig flykta lagen, men som i själva verket är underkastad densamma, eller vara sann flyktens evangelium, och fly Hjälten som sådan. Men utan Hjälten finnes för Djungellandets Poet ingen frälsning från icke-existensen. Vad han erfar, är att Hjälten, som ska fly från Lagen, inte kan fly från Lagen, ty Hjälten ingår i Lagen. Därmed har Djungellandets Poet erfit, att Hjälten inte bara är honom främmande, utan också motsatt. Främmande, ty trots att han är Poetens produkt, är han honom inte tillhörig. Motsatt, ty trots att Poeten i honom förverkligar sig Själv negativt Lagen, är han i Hjälten ett med Lagen. Poetens lösningen på denna paradoxala belägenhet består däruti, att han kastar sig in i kampen om den för honom främmandegjorda Hjälten. CANTON: - Mr Champion! My grandfather was Secretary of War to Harrison. His brother was a Governor of the State of New York. My brother in law is the Secretary of State. And to you I represent the full authority of the United States, and the President! CHAMPION: - Fuck him to! Michael Cimino: Heavens Gate Djungellandets Poet erfor, att de Hjältar, i vilka han lovsjöng flykten från Lagen, alla var underkastade Lagen. Men inte denna motsats, utan den, som nu råder mellan Poeten som arbetare och Kolonnen som ägare av resultatet av Poetens arbete, är vad som driver Poeten till kamp om Hjälten. Nu är ju en sådan kamp inte möjlig i Djungellandet, då dess Lag är orubbelig. Men vad Poeten också erfor i Djungellandet, var att Lagen gjorde människornas arbetsprodukt dem främmande, ja till och med motsatt. Men nu är ju själva Lagen främmande för och motsatt de människor, som producerar utan att äga produktionsmedlen eller resultatet av produktionen. Härav drar Poeten nu slutsatsen, att också Lagen måste vara en produkt av människor, om än inte en produkt av de människor, som arbetar och trälar. Men om Lagen är en produkt av de människor, som tillskansar sig resultatet av och makten över andra människors arbete, måste dessa andra människor mycket väl kunna omkullkasta Lagen. På grundval av

7 denna insikt vänder Poeten åter från sin flykt. Han vänder åter, hätsk och bitter över den brutala exploatering, som är själva lagen. Nu är han den Rebelliske Poeten. Den Ordning, till vilken han kommer åter, är Det grymma landet. I denna Värld påbörjade författaren till detta verk detsamma. I de nu timade domstolsförhandlingarna blev Poetens väsentliga mål att återerövra Hjälten. Hans lidelsefulla argumentation för det till synes självklara i att Hjältens naturliga hemvist är hos Poeten, mötte inget gehör. Hans förtvivlade utbrott inverkade alls ej på ärendet. Till slut nödgades han inse, att Hjälten enligt Lagen måste tillhöra någon. Därmed blev han också varse, inte bara det, att Hjälten inte var vad han helt nyss hållet denne för att vara: ett naturligt moment i Poetens hägn, utan också det, att Hjälten var en vara. Det grymma landet tvingade honom att från Kolonnen köpa rättigheten till den av honom Själv skap-ade Hjälten. Men även om han därigenom nu lagligen är Hjältens ägare, är Hjälten efter köpet också på ett annat sätt inte längre densamme. Hjälten har inte bara visat sig vara en vara, han har också visat sig vara ett falskt uttryck för Poetens negativa förhållande till Ordningen. Men inte heller Poeten är längre densamme. Samtidigt som Hjälten i domstolen påvisades vara en vara och ett falskt uttryck för Poeten, genomgick denne en förvandling. Poeten vet nämligen nu, att han i domstolen hade tillvaro, inte i den flyende Hjälten, ty i denne hade han inget annat förmått, än att fly domstolen, och därmed sin tillvaro, utan i Hjälten, som till slut erfarit, att för den, som berövats rätten till sin tillvaro, återstår endast det, att börja och fortsätta kämpa för återerövrandet av denna tillvaro. För Den rebelliske Poeten har denna kamp naturligtvis ingen individuell lösning. Han Själv lyckades förvisso köpa rättigheten till sin tillvaro eller Hjälten, men själva det faktum, att den skapande människan enligt lagen berövas rätten till sin produkt, är för honom en synd, som borde vara ett brott. Nej, för honom består det verkliga återerövrandet i skapandet av en värld, där denna lag är upphävd, eller ett samhälle, i vilket de arbetande människorna inte längre kan berövas resultatet av sitt arbete. I Djungellandet var Lagen omkullrunkerlig, varför upphävandet av detsamma var en omöjlighet. Men Den rebelliske Poeten har nu sin tillblivelses historia för sig som sin tillblivelses historia. Han vet, att när han helt nyss, som Djungellandets Poet, presenterade sig Själv i Hjälten som flydde Lagen, var han osann mot sig själv, ty Hjälten var hela tiden bunden till lagen. Än mer: eftersom han i Hjälten för Publiken spred flyktens evangelium, och Publiken i densamme sökte och leddes till att tro, att den i den falske Hjälten hade funnit uttrycket för sitt negativa förhållande till Ordningen, var Hjälten inte bara Poetens, utan samtidigt också Publikens självbedrägeri. I Djungellandets Hjälte var Poeten sålunda Publikens falske Profet, och han vet nu, att han som Djungellandets Poet förledde, eller bidrog till att förleda, Publiken. Nu däremot är han Det grymma landets Poet. Han måste därför få Publiken, vilken inte delat hans erfarenhet i Hjälten, och som därför fortfarande söker utrycket för sitt negativa förhållande till Ordningen i den flyende Hjälten, att finna detta uttryck i Det grymma landets Hjälte. Först då kan Det grymma landets Poet uppnå verklig tillvaro tillsammans med en verklig Publik. I akt och mening, att hos Publiken åstadkomma denna omvändelse, presenterar den rebelliske Poeten för densamma ånyo Den flyende Hjälten. Denne får till torgs föra evangeliet om nödvändigheten att gömma sig på bakgatorna, långt bortom Lagens centrum, men blott för att strax därpå bekänna, att han faktiskt far med osanning, både för sig Själv, för Musan och för Publiken, och det om sig Själv, om Musan, om Publiken och om Ordningen, men att han nu är en annan, nämligen den rebelliske Hjälten, som av egen erfarenhet bara alltför väl vet, att både han och Publiken måste säga nej till bakgatornas illusoriska flyktliv och ja till kamp mot Det grymma landet. Genom denna förvandling finner Publiken, att den nu helt plötsligt har ställts inför valet, att söka sitt uttryck i den rebelliske Hjälten, eller helt försaka möjligheten att finna detta uttryck. Det grymma landets lag är alltså den, att den som arbetar inte äger resultatet av sitt arbete. Den som producerar, utan att för den skull äga resultatet av sitt arbete, är lönarbetaren. Först som den rebelliske Poeten, vars erfarenhet på denna punkt alltså är analog med lönarbetarens, kan Poeten berätta om det, som han i sina timade gestalter mycket väl kände till om lönarbetarlivet, men i dem inte kunde uttrycka: fabriksirenens arla skrik: det håglösa släntrandet i regnet förbi barackerna: de baksugiga stegen genom Tainarons port: trälandet bland människoskuggor i trötthetens rike: matlådans förbluffande oöverraskande innehåll; fabrikssirenens vassa skrik på avlösning: de stapplande stegen hem. Denna brutalt fragmentiserade värld har nu för Poeten fått sin sammanhängande förklaring, och denna förklarings namn är: Det grymma landet. Nu inser Poeten, att just lönarbetarnas till synes motståndsösa accepterande av sina liv var ett exempel på Djungellandets absoluta Lag, och eftersom lönarbetet nyss föreföll Poeten som en självklar och oföränderlig del av denna lag, flydde han också lönarbetarlivet. Men nu efteråt förstår Poeten, att i lönarbetet är arbetet inte arbetarens; denne uttrycker däri inte sig själv. Tvärtom förverkligar han däri en annans själv, d.ä. Kapitalets själv. I arbetet utvecklas inte arbetarens anlag och förmågor på ett allsidigt sätt, istället utnyttjas han på ett ensidigt sätt i produktionen. Han säljer sin arbetskraft till ägaren av Kapitalet, och erhåller som ersättning lön. Denna hans lön motsvarar dock på intet sätt den värdeökning i produkten, som hans arbete åstadkommit, utan endast värdet av de livsmedel som är oundgängliga för att han och hans familj ska kunna överleva. Men om nu lönarbetets lön knappt räcker till arbetarens överlevnad

8 och reproduktion, så tar lönarbetet som sådant likväl också hans mångsidiga liv utanför arbetet ifrån honom: det dånande, mullrande, tunga och rökiga arbetet i fabriken försvagar hans sinnen, det förkortar hans liv genom att överutnyttja hans förmåga. Så är arbetet för arbetaren ett tvång, ett mot honom utövat våld, som han bara alltför lätt reproducerar i familjen, även om han på vägen från fabriken lovat sig, att komma hem och vara snäll. Poeten är nu klar över, att för lönarbetarna i Djungellandets är lagen den absoluta Lagen. De kämpar inte mot Det grymma landet ordning. De finner sig i den. För att upprätthålla sin självrespekt, tvingas lönarbetaren därför dölja för sig själv, att han har möjlighet att välja mellan Lagen och kampen mot lagen. För honom har tvånget, våldet och brutaliteten sålunda inte sin grund i lönarbetet som sådant. De är tvärtom nödvändiga moment i varje arbete. Lönarbetaren väljer helt visst sitt liv, men vill bli erkänd som en som inte har något val. Den, som ska erkänna honom som en som inte har något val, är sonen. Sonens erkännande av fadern ska bestå i att också han, liksom fadern före honom, väljer att bli lönarbetare, men utan att erkänna, att han gör detta val. Fadern fostrar sonen till lönarbetare, och sonen, som går i sin fars fotspår, hjälper till att vidmakthålla detta dödens paternosterverk. Detta tysta hävdande, att lönarbetet är absolut nödvändigt, eller att det är Lagen, må betraktas som en synd, då det förhindrar lönarbetarna att kollektivt erkänna och bekämpa de förhållanden, som förslavar dem, liksom det må kallas en arvssynd, eftersom det medför att sonen, i det han erkänner fadern, själv inställer sig i lönarbetets tjänst, för att sedan själv i sin tur fostra sin egen son till att upprätthålla samma synd. I vilket fall föds sonen in i lönarbetet, dyrt betalandes faderns förgångna liv. Så är för lönarbetaren tvånget att försaka det allsidiga livet det första, makten att begära samma offer av sonen det andra, adlandet av dessa båda till nödvändighet det tredje. Men även om lönarbetarna inte kollektivt kämpar för ett bättre, dvs annat liv, är de inte blinda för arbetets dubbla verklighet: för lönarbetaren är arbetet Hades, för kapitalisten är samma arbete Plutos. Sålunda beskär lönarbetarlivet arbetaren och hans familj inget annat än andlig och lekamlig fattigdom. Men lönarbetaren när Det grymma landets dröm: att något ska inträffa som ska förändra hans lott. En dag ska tärningarna rulla hans väg, och göra honom rik nog, att avstå lönarbetet. Men dag lägg till dag i väntan på ett ögonblick, som aldrig kommer. Kroppsligt förkrympt av lönarbetet och andligt vanmäktig av att hålla fjär insikten, att han väljer att inte kämpa, börjar lönarbetaren hata varje uttryck av livsglädje; ty i det möter han allt det, han själv försakat och försakar i livet. Det grymma landets Poet vet, att den fattige lönarbetarens förhoppning att bli rik, blott är en av Det grymma landets alla förlamande drömmar, men han vet också, att den verkligt rike vill bli än mer rik. Denne är inte tillfreds med den rikedom, som på ett eller annat sätt smugit sig ner i hans fickor. Han vill förmera denna rikedom, och han gör det därigenom, att han investerar sin rikedom i fabriker, vars sireners bara alltför arla tjut väcker och tvingar lönarbetaren till nya dagars och nätters slit, och genom vilka han tilltvingar sig makten över lönarbet-arnas arbete och arbetsresultat, och med det mervärde, som härur strömmar, utvidgar han sina fabriker och startar nya. Han är bliven ägare av Kapital, och hastar efter rov. Han är Det grymma landets Konung, och inte nöjd, förrän Kapi-talet regerar hela Jorden Denna framställning av Det grymma landet är också bestämningen av Den rebelliske Poetens förståelse av Ordningen. Men Poeten kan inte nöja sig därmed, att han, genom presentationen av sitt negativa förhållande till Ordningen, förverkligar sig som Poet och klargör sin nu djupare förståelse av Världen; nej, oaktat han också vill detta, är det nu fråga om något större: han vill förändra Världen. Här inställer sig med andra ord en modifikation av innebörden av Poetens mål. Tidigare lämnade Poetens negativa förhållande till Ordningen denna oförändrad. Den negativa relationen kunde förverkligas endast som en rums-lig förflyttning av Hjälten, en förflyttning som förvisso avsåg att medföra en kvalitativ förändring, men denna förändring skulle gälla enbart Poeten i Hjälten, inte Ordningen som sådan, ty denna hotades aldrig av Hjälten, utan skulle, även om Poeten lyckats förverkliga sitt negativa förhållande i Hjälten, i vart fall ha förblivit densamma. Nu däremot har Poeten för det första erfarit, att han inte kan undkomma Ordningen, för det andra förstått, varför han alltid upplevt Ordningen som orättfärdig, och för det tredje insett, att denna Ordning går att förändra. Poetens mål är alltså nu inte länge att fly Ordningen, utan att vara negativ Ordningen i Ordningen. Det, att vara negativ Det grymma landet i Det grymma landet kan emellertid inte vara detsamma, som att avstå detta rike, ty ett avstående av dem skulle bara innebära, att han förvandlade sig Själv till eremit; och som eremit vore han utan Publik. och utan Publik vore han utan tillvaro, och utan tillvaro vore det omöjligt för honom att bekämpa Det grymma landet. Nej, Poeten måste i Hjälten försaka, inte det Det grymma landet, utan dess väsentliga mål 6. De Poeter, som föregått Det grymma landets Poet, försökte alla, var och en i sin Hjälte, uttrycka inte bara en negativ relation till Ordningen, utan också en positiv relation till ett tänkt rike bortom Ordningen. Så var Kosmos Hjälte positiv Himlen, Edens Hjälte åter var positiv Landet bortom Eden, den flyende Hjälten var å sin sida positiv Det förlovade landet. Med försakandet förhåller det sig annorlunda. Det är i sig endast en negativ relation. Försakandet av Det grymma landets mål är därför inget mer än försakandet av dessa mål. Men Poetens mål är ju att presentera sitt negativa förhållande till Det grymma landet, inte till dess

9 enskilda mål. Poetens lösning på detta dilemma består däri, att han försakar Det grymma landets mål i namn av ett högre mål: Det förlovade landet 4. Detta rike är inte vad Kosmos, Eden eller Djungellandet var: en abstrakt verklighet; ej heller är det som Djungellandets Förlovade land: ett förment rike bortom detta rike; och ej heller är det som Det grymma landet, d. ä. ett verkligt rike nej, det är ett rike, som icke är, men som ska bli verkligt därigenom, att Poeten i Hjälten manar människor till kamp mot Det grymma landet genom att själv exemplariskt kämpa mot detta rike. Det grymma landets Poet har som mål Det förlovade landet 7. I dettas namn försakar han Det grymma landets mål. Dessa mål måste för Poeten vara väsentliga mål; i annat fall vore hans negativa relation till dem inte ett försakande, utan ett avstående. Förvisso avstår Poeten också i Det grymma landet, men då det, som däri är honom negativt: arbetet under den fiskögde förmannen, det ständiga pratet som tuggar sönder all verklig förändring, drömmarna som aldrig slår in: kort sagt, all den hårda behandling, som varje underhuggare i Det grymma landet får utstå, och som får de illa behandlade hundarna på huvudgatan i hans lilla hemstad att i honom vädra en själsfrände. Men nu är ju inte avståendet, utan försakandet om vilket Poeten bemödar sig. Och försakandet ska alltså gälla de mål i Det grymma landet, vilka för Poeten framstår som positiva mål. I Det förlovade landets namn försakar Hjälten därför pengar och framgång, men också och framförallt: vänskap och kärlek. Framförallt, ty vänskap och kärlek är för Poeten egentligen de enda väsentliga målen i Det grymma landet, och därigenom, att han offrar dessa mål, bevisar han tvivelsutan, att för honom är Det förlovade landet ett väsentligare mål, än något av dem, som Det grymma landet har att erbjuda. Hans resa längs försakelsens asketiska väg ska med andra ord rena honom från alla de synder, som han delar med Det grymma landet, och samtidigt, eftersom Publiken söker sitt negativa förhållande till Det grymma Landet just i Hjälten, också rena Publiken från dessa synder, och på så sätt leda dem genom försakandets öken till Det förlovade landet. Men eftersom Hjälten inte är verklig för någon annan än Publiken och Poeten, kan Poeten inte genom renandet av sig Själv leda någon annan än just Publiken. Nu är emellertid Poeten verklig om och endast om Publiken finner, att Poetens uttryck i Hjälten för sitt negativa förhållande till Ordningen också uttrycker dess egna negativa förhållande till Ordningen, och först då är ju också Publiken verklig. Men om Publiken verkligen sloge följde med Hjälten längs försakelsens väg, d.ä. försakade Det grymma landet, ja då skulle den förvisso förverkliga sitt i Hjälten uttryckta förhållande, men också brytas upp i de individer, som tillsammans bildade Publik, och eftersom de då måste försaka varje inbördes positiv relation, alltså även den till Poeten, skulle det av Poeten och Publiken återstå endast ett expanderande moln av individer. Poetens förverkligande av sig själv genom försakande kräver alltså Publikens icke-förverkligande genom icke-försakande. På liknande sätt vädjar förvisso Hjälten till Musan, att hon ska ansluta sig till honom och delta i hans kamp mot Det grymma landet, men hans tillvaro kräver, att hon aldrig så gör. Publiken är alltså Publik endast så länge den i Hjälten endast finner sitt mot Det grymma landet negativa förhållande, men alls icke också förverkligar detsamma. Men den så paralyserade Publiken upplöses likväl i samma ögonblick, som Poeten avslutar sin föreställning. Och de individer, som helt nyss. genom Hjältens försorg och genom sin egen vanmäktighet, bildade Publiken, finner sig då vara enskilda individer, och inför Poeten och sig själva tvingas de alla, att helt plötsligt försaka Hjältens försakande av Det grymma landets mål och istället återknyta banden till desamma. Dessa mål har tvivelsutan namn: lönarbete, vän-ner och kärlek. Men därmed är dessa individer en del av vad Poeten måste försaka. Poeten kan å andra sidan inte försaka Publiken som sådan,; ty hans mål är att förverkliga sig själv, och hans verklighet är avhängig Hjältens; men Hjälten åter existerar blott inför Publiken. När han lämnar Publiken måste han därför förvandla alla de människor, som omger honom: vänner och älskade, bekanta och främlingar, till ny Publik. Och nu upprepas samma motsägelsefulla historia. Poeten ska åter genom försakande rena sig och den nya Publiken från Det grymma landet, men återigen förutsätter hans egen existens. att den nya Publiken inte också den försakar, d.ä. inte renar sig från Det grymma landet. Poeten, därigenom att han endast har tillvaro i Den rebelliske Hjälten, tvingas sålunda göra alla människor, oberoende av arten av den relation, som ursprungligen råder mellan dem och honom, till Publik. Så blir Publiken av dårlig Hjälte dubbad att söka sitt själv just där, varest Hjältens ställer sig hindrande mellan dess negativa förhållande till Det grymma landet och förverkligandet av detta förhållande. Men Det grymma landets Poet, som förvandlar varje allsidig relation mellan sig själv och andra människor till den ensidiga relationen mellan å ena sidan sig själv som Hjälte och å andra sidan de andra som sin Publik, erfar nu försakandets sanning; ty även om Det grymma landets Poet inte är fullkomligt blind för det paradoxala i sin relation till Publiken, d.ä. att han försakar Det grymma landet som medel för att uppnå det med Publiken gemensamt försakandet av detta rike och därigenom förvandla detta rike till Det förlovade landet, men samtidigt står hindrande i vägen för Publikens deltagande i Poetens försakande och förverkligande av det utlovade riket; att han hjälper Publiken, att finna sig i Hjälten, så att den i sin tur kan hjälpa Poeten uppnå tillvaro genom denna försakandets Hjälte, för att sedan, när Poeten väl avslutar presentationen av Hjält-

10 en och Publiken bryts upp i enskilda människor, vilka alla tvingas återknyta banden till Det grymma landet, försaka dessa nyss nödvändiga individer, - trots alltså, att han anar dessa motsägelser, så är det inte dessa, utan Poetens nödvändighet att försaka Det grymma landets mål, som bringar honom på fall Ty om Poeten av Det förlovade landet till att börja med försakade för att han hade ett högt mål, har han nu ett högt mål, därför att han försakar. Nu måste han försaka vänskap och kärlek, ty därigenom påvisar han sitt ensamma hjärtas renhet. Han alltså inte bara offrar, utan måste offra allt och alla i Det grymma landet. Brustna hjärtan är alltså inte längre en följd av hans hängivenhet sitt mål, utan en nödvändig förutsättning för, att han ska kunna uppvisa, att han verkligen är hängiven sitt mål. Men vad Det grymma landets Poet erfar på denna försakelsen väg är, att han, i takt med att han löser banden till andra människor, själv löses upp. Men för Poeten är denna upplösning emellertid inte en följd av att han för-sakar, utan av att han ännu inte försakat nog. Högmodigt stridande för sitt rena och höga mål, halsstarrigt fasthållande det rena medlet för detta måls förverk-ligande, och förmätet stolterande med sitt eget självs renhet, tvingas han därför, i ett sista, förtvivlat försök att undkomma den upplösning, som hotar hans själv, och mot vars fullbordan hans mål, medel och stolthet med nödvändighet för honom, att ta det steg, som utan prut åvägabringar fullbordan av just det, som han genom detsamma vill undgå: han försakar också Publiken. Och så visar sig Försakelsens väg sig så vara den skärseldens väg, som förtär och förbränner alla relationer till allt och alla. På denna väg går Poeten av Det grymma landet helt strax sin undergång till mötes. It is love, and not German philosophy, that is the true explanation of this world. Oscar Wilde Men den Poet, som på detta grymmma sätt erfarit, att det stolta försakandet av banden till andra människor inte leder till någon annan förändring än självets upplösning, har därmed också erfarit, att och det är banden till andra människor, som utgör grunden för människans tillvaro, och så stiger ur askan av Det grymma landets Poet - Hjärtats Poet. För alla de tidigare gestalterna av Poeten gällde, att den erfarenhet, som var och en av dem gjorde i sin Ordning, utgjorde den nästföljande gestaltens Ordning. För Hjärtats Poet förhåller det sig dock annorlunda. Den erfarenhet, som Poeten nyss gjorde i Det grymma landet, utgör nämligen inte en ny Ordning för den nya gestalten av Poeten, utan blott en förändring av honom själv. Ordningen är för Hjärtats Poet är alltså förbliven Det grymma landet, men vad honom själv beträffar, så menar han sig ha sin tillvaros grund, inte i det negativa förhållandet till Ordningen, utan i De band som binder. För de tidigare Poeterna var det nödvändigt, att de försökte förverkliga sig i Hjälten negativt Ordningen, och detta fordrade Hjälten och Publiken. Strängt taget det endast i Hjälten, som Poeten hade tillvaro. Denna tillvaros ort var scenen På denna, i Hjältens gestalt inför Publiken, var Poeten verklig. Glädje och sorg, smärta och eufori, nederlag och triumf var moment i den extas, som tycktes förena Poeten och Publiken i en vä-sentlig och verklig tillvaro. Utanför scenen däremot gick Poeten mot sin undergång och Publiken mot sin upplösning i Det grymma landet. Men för Poeten, som inte längre menar sig ha sin tillvaro i den negativa relationen till Ordningen, ställer sig saken annorlunda. Han ska nu ha tillvaro i De band som binder. Hans behov av Hjälten för sin existens tycks därmed ha upphävts. De Hjältar, vilka Hjärtats Poet skapar, förefaller därför inte i egentlig mening vara Hjältar. De är icke avsedda därtill, att omedelbart vara negativa Ordningen, och inte heller att tjäna som tillvaro för Poeten, utan ska tjäna därtill, att De band som binder kan knytas. När det i denna del av framställningen talas om Hjältar, är det därför underförstått, att de inte längre i egentlig mening är Hjältar. Det grymma landets Poet påböd ett mål, som inte hörde detta rike till, och för att bevisa, att detta mål för honom var värdefullare än varje mål i Det grymma landet, tvangs han inför publiken försaka detta rikes alla mål, d.ä. arbete, rikedom, framgång och väsentliga band människor emellan, alltså också vänner och kärlek. Men vad han på denna skärseldens väg erfor, var att människans grund just är dessa väsentliga band, eller De band som binder. Den Poet, som detta vet, är Hjärtats Poet. Hjärtats Poet vet sålunda, att två sammanbundna hjärtan också kvalitativt är mer än ett rent hjärta. Och om Det grymma landets Poet därigenom, att han försakade relationerna till andra människor, visade, att han hade satt sig före ett mål, som var högre än någon av dessa relationer, så ådagalägger Hjärtats Poet just därigenom, att han anstränger sig för att förverkliga till synes ringa mål, att dessa mål i själva verket är medel för förverkligandet av hans stora mål, nämligen att knyta de till andra människor bindande band, som binder till frigörelse. Och eftersom han menar sig ha grunden för sin tillvaro, inte i den negativa relationen till Det grymma landet, utan i knytandet av de befriande banden, är Poeten inte längre rebell. Han kan därför ge röst åt en ny sorts hjälte. Den rebelliske Hjälten kunde endast berätta om lönarbetaren; Hjärtats Poet däremot låter honom själv komma till tals: - Jag kommer nere ifrån dalen där de fostrar dig till att göra vad far din gjorde före dig. Jag och min Musa blev ihop när vi var mycket unga, och vi brukade fara ut ur den dystra dalen, ner till de gröna fälten där den vackra floden flöt fram, och på dess solvarma bankar kände vi oss alltid lyckliga. Men när jag sedan gjorde henne havande, stack de

11 helt sonika till mig ett bevis på medlemskap i fackföreningen och en billig bröllopskostym, varefter vi i all enkelhet förmäldes i rådhuset, och sedan, ja - jag arbetade på i tron, att vi genom mitt arbete i Dalen skulle kunna förverkliga vår dröm om ett tryggt liv. Arbetet, familjen, vännerna, arbetskamraterna och drömmen om ett tryggt liv är exempel på de band, som binder invånarna i dalen till gemenskap. Men dessa band är inte skapade av dem själva. De föds in i dem. I dem är de alienerade. Arbetet är ett arv, och i det arbetar de åt en annan, med dennes medel, varför det utsuger och utarmar dem. Giftemålet var en simpel eftergift åt konventionen, och ingicks utan jubel och klang. Dessa band, som sålunda binder människor till alienerade liv, eller till en värld som ägs av andra, är med andra ord både positiva och negativa: positiva, ty de skänker till synes arbetaren och hans familj en känslomässigt och ekonomiskt trygg gemenskap; negativa, ty de är också det grymma landets negativa relation till dem själva: denna ärvda gemenskap, in i vilken som de föds och fostras, bortser från deras egna önskningar, viljor och förmågor, den begränsar istället för att utveckla dem själva. I denna begränsande Dal lever de arbetande människorna Det grymma landets liv i rädsla att möta insikten i vad de förkastar: den negativa relationen till Det grymma landet, eller den enda möjligheten till kamp för en bättre, dvs annan Värld. De godtar utan motstånd det våld mot dem själva, som upprätthåller Det grymma landet, för att därigenom kunna bärga inkomst åt familjen, men detta rike stympar och begränsar deras liv, eller med Poetens välfunna ord: Det grymma landet tar deras sinnen, men ger dem liv; - men de vill inte godta att de godtar det. De har en gång för alla förkastat den negativa relation till Det grymma landet som poeten gjorde till sin, och som gjorde honom till Poet. I Kosmos var Poeten negativ Jorden, och uttrycket för hans negativa relation var där Oscillationen; i Eden var han negativ den omedelbara och kritiklösa enheten med världen, och uttrycket för denna negativa relation var då utfästelsen, att han skulle fara bort från detta (o)begränsade liv; i Djungellandet var han negativ den stoiska underkastelsen under Lagen, och uttrycket för hans negativa relation var påståendet, att han skulle fly från denna aboluta Lag; i Det grymma landet var han nyss negativ just detta land, och det negativas uttryck var då försakandet av detta lands mål för ett annat, bättre rike: Det förlovade landet. Det var alltså den negativa relationen som möjliggjorde för Poeten att lämna det grymma landets band, vilka binder människan till ett möjligt, men självförnekande liv, till förmån för de band, som binder hennes till en självförverkligande tillvaro. Men hjälten, liksom alla andra invånare i Dalen, förkastar alltså det negativa förhållandet till Det grymma landet. Detta deras förkastande är just vad som åtskiljer Det grymma landet i Dalen och Floden. Dalen är gemenskapen hos dem, som förkastar det negativa förhållandet till Det grymma landet, medan å andra sidan detta förkastade förhållande är Floden. Invånarna i Dalen har genom förkastandet en gång för alla valt Dalen före Floden, men de arbetar i Dalen, och eftersom både Floden och Dalen är moment i Det grymma landet, förarmas och förtrampas de i sitt arbete för det trygga livet, och de kan inte annat än också lockas av Floden. De kan ej heller motstå dess lockelse, ty även om livet i Dalen synes dem tryggt, är det för dem också ett slutet, oföränderligt och färglöst liv fyllt av mödosamt arbete, och det vore dem outhärdligt, om de inte då och då finge fara ner till de öppna och gröna fälten, över vilka den solglittrande Floden i ständig förändring flyter mot havet. Där, på Flodens bankar, känner de sig friare än i Dalen, där undkommer de Dalens till synes trygga, men trånga liv och dess grymma arbete, som de i tron, att det främjar förverkligandet av deras ärvda dröm, likväl underkastar sig. Men de har valt Dalen före Floden, och den lockande Floden är därför också den skrämmande Floden: den hotar att föra dem bort från den dröm om det trygga livet, som synes vara deras lott, och för vilket de i Dalen arbetar. De måste därför återvända upp till Dalen, men endast för att åter lockas av Floden, och så blir resultatet av deras förkastande av det negativa förhållandet till Det grymma landet, att de tvingas oscillera mellan Dalen och Floden. Men det är en oscilattion, som utgår ifrån och alltid återvänder till Dalen. Men det grymma landets Kapital håller inte endast igång de stora Fabrikerna, det utökar också deras antal, omfång och produktivitet tills de helt plötsligt en vacker dag producerar mer varor än vad människorna kan svälja. Det grymma landets oscillerande ekonomi har därmed nått sin ena vändpunkt: lågkonjukturen. Nu råder överproduktion, och som en följd härav, ekonomisk depression och massarbetslöshet, och helt plötsligt har de positiva band, som ursprungligen gavs arbetarna och deras familjer i utbyte mot den negativa relationen till Det grymma landet, gått upp i rök. Borta är arbetet, och med det drömmen om det trygga livet; borta likaså är önskebanden till åtrådd konsumtion och kompenserande fritid. Men lönarbetarna erhöll dessa band till priset av att de förkastande den negativa relationen till Det grymma landet. Nu har drömmen om det trygga livet visat sig ha varit en falsk dröm, och det kunde tyckas, att det vore naturligt, om invånarna nu för gott lämnade Dalen för Floden - och förvisso, en och annan vänder Dalen ryggen och väljer Floden. Men Floden är ju inte det negativa förhållandet till Det grymma landet, utan det förkastade förhållandet till detta rike, och de, som väljer Floden, förkastar nu inte endast den falska drömmen om ett tryggt liv, utan också det enda band, som nu, i ruinerna av deras tidigare liv, binder dem till andra människor, nämligen: förnekelsen av drömmen om ett tryggt liv. De lämnar Dalen, eller denna nu rådande gemenskap av förnekelse,

12 utan att ens bry sig om vart Floden kommer att föra dem. Men var för sig kommer de alla till slut att erfara, att de är på färd mot sitt eget jags upplösning, och upptäcka, att människan fordrar de levande band som binder och befriar, eller De band som binder. Deras mål blir då att knyta dessa levande band. Såsom den gestaltar sig, är alltså Poetens resa genom Kosmos, Eden, Djungellandet och Det grymma landet ett exempel på en sådan färd längs negativitetens Flod. På denna Flod har många före honom färdats. Av dem har en och annan varit Poet, flera har varit Hjältar, många har tillhört de mest förbisedda eller föraktade i det grymma landet, men alla utan undantag har under resans gång lyckats visa sig själva, och ibland också Publiken, att de inte alls är gemena varelser, vilket de av Det grymma landets förespråkare hade lurats hålla sig före, utan fulllödiga samhällsmedborgare, och därigenom också uppvisat all den trångsynthet, som vidlåder de som lever i Dalen, vare sig nu dessa i all stillhet där odlar sin kål, eller förnumstigt vägrar se mördaren i den falske prästen, som med mord i sinnet längs flodbanken jagar barnen, vilka flodtagna flyr Det grymma landet. Men också de, som lever i Dalen, och det oaktat de lever där före eller efter depressionen, drömmer om frigörelse genom Floden. Men aldrig blir för dem soliga, heta dagars svalkande dopp i den sävliga Floden befrielsens dop. Men även om arbetet och drömmen om ett tryggt liv, och därmed också nödvändigheten, att förkasta det negativa förhållandet till Det grymma landet, nu lösts upp i intet, återtar alltså inte det stora flertalet av Dalens invånare sin förkastelse, utan i ruinerana av sitt tidigare liv förnekar istället, att de någonsin närt drömmen om det trygga livet. Helt nyss levde de i Dalen underkastade det grymma landets begränsande, men skenbart tygga bindande band, och genom att ha förkastat det negativa förhållandet till Det grymma landet gjorde de det till Floden, och tvangs som en konsekvens härav oscillera mellan Dalen och Floden. Då försakade de Floden. Nu måste de inte bara fösaka Floden, utan också förneka, att de någonsin närt denna dröm om ett tryggt liv. Denna dröm var helt sonika Det grymma landets gottgörelse för den förlust av rätten till kamp för frihet, som Dalens invånare led, då de förkastade det negativa förhållandet till Det grymma landet. Detta förkastande åter var grunden för det oscillerande, genom vilket de visade sig själva och varandra, att de alltid valde Dalens dröm före Flodens löfte om en möjlig befrielse. Men nu förnekar de inför varandra, att de haft denna dröm, ty de kan inte inför varandra erkänna, att de, genom att förkasta Det negativa förhållandet till Det grymma landet och anamma drömmen om ett tryggt liv, utan knot lierade sig med detta rikes utsugning av dem själva och samtidigt avhände sig det enda tillbuds stående medlet för deras befrielse, för att sedan, när drömmen väl föll samman, besegla sin delaktighet i denna försakelse genom att förneka, att de någonsin omhuldat denna dröm. Deras förnekelse av, att de närde drömmen om det trygga livet, är nu det enda band som i den ödelagda Dalen binder dem till gemenskap. Men Dalens invånare är inte en del av denna gemenskap med mindre än att de var och en inför varandra uttrycker denna förnekelse. De måste därför agera, som om de aldrig bekänt sig till drömmen om det trygga livet. Sålunda agerar hjälten, som om han inte minns att han en gång omfamnade drömmen om ett tryggt liv, medan musan agerar, som om hon inte bryr sig om, att drömmen aldrig gick i uppfyllelse, d.ä. hon agerar som om drömmen aldrig var en dröm. Fruktan för det negativa förhållandet till Det grymma landet fick invånarna att försaka detta förhållande, som därmed förvandlades det till Floden, medan de själva blev invånare i Dalen. De valde drömmen före Floden, och därmed det grymma arbetet före kampen mot Det grymma landet. Men det själlösa arbetet väckte hos dem Flodens lockelse, och de for ned till dess bankar, och i närheten av Floden kände de närheten till den befrielse från Det grymma landet, som de tagit avstånd från genom att godta Dalen och drömmen om ett tryggt liv. Men om de nu förnekar, att de närt denna dröm, måste de också förneka, att de känt längtan till och fruktan för Floden. Känt, ty dessa känslors källa var det grymma arbete, som lönarbetarna i Dalen godtog, och den dröm om ett tryggt liv, som var den underpant invånarna lät nöja sig med för att förkasta Det negativa förhållandet till Det grymma landet, - men nu har arbetet tillsammans med drömmen gått upp i rök, varför livet i Dalen inte längre fordrar de ur Dalen förkastade känslorna, För Dalens invånare är Floden nu torr. Men invånarna i Dalen måste som sagt nu förneka, att de då, när Floden var livskraftig, hade dessa känslor. Det betyder, att de inte nu, när Floden är uttorkad, kan avbryta oscillationen mellan Dalen och Floden, ty om de så gjorde, skulle de därmed tillstå, att de då hade dessa känslor, och att de fick dem att fram och åter fara. Men de minns naturligtvis bara alltför väl de känslor, som de hade på den tiden då Floden stridigt flöt fram över de gröna fälten, ty själva förnekelsen får dem att framstå så mycket livligare i minnet. Men förnekandet är som sagt vad som binder ihop Dalens gemenskap, och denna gemenskap är den enda gemenskap som återstår i den av depressionens ofruktbarhet drabbade Dalen. Det innebär, att Dalens invånare inför varandra måste förneka vad de minns, och att de därför inför varandra är främlingar för sig själva. Det åter innebär, att hjälten, som ovan kom till tals, inte berättar sin och Dalens mörka historia för någon av Dalens invånare, d.ä. inte heller för Musan, som ju ingår i Ordningen. Den, för vilken hjälten berättar, måste vara någon, som kommer från en ort belägen utanför Dalen, d.ä. en verklig främling. För denna främling är naturligtvis hjälten en främling, men inför främlingen är hjälten inte längre främling för sig själv, ty inför främlingen behöver

13 han inte förneka, att han minns vad han trots allt mycket väl minns, och därför kan han för honom berätta Dalens historia. Det är alltså för denne främling, som hjälten berättar berättelsen om sitt grymma öde i Dalen, ett öde som han gör klart saknar både början: - Jag föddes i Dalen, där du fostras till att göra, vad fadern din gjort före dig, och slut:: - Är en dröm falsk, om den inte blir sann, eller är det något värre (än en falsk dröm) som driver mig ner till Floden, fastän jag vet att den är torr. Det kan förefalla, som om hjälten i sin förtvivlan över sitt och Dalens oförstådda liv ställer denna fråga till sig själv, snarare än tilll främlingen, men säkert är dock, att han inte ställer den till Publiken, ty via Musan är också den född, fostrad och boende i förnekelsens Dal, och är därmed utesluten som avsedd mottagare av hjältens berättelse, medan främlingen å andra sidan kommer någonstans från bortom Dalen och kan därigenom göra hjältens berättande möjligt. Det betyder, att Poeten, medan han berättar hjältens berättelse för främlingen om sitt och Musans öde i Dalen, gör Publiken till invånare i Dalen, men eftersom han också gör den till överhörare av hjältens berättelse, bryter han förnekelsens insegel också för Publiken, och eftersom Publiken nu inte endast delar hjältens fötvivlade belägenhet i Dalen, utan också genom honom har befriats från tvånget att förneka Floden, har Poeten gjort hjältens obesvarade, men om svar desperat vädjande fråga, också till Publikens fråga. Och så hjältens berättelse om Floden för Publiken blivit själva Floden, den inte längre förnekade, utan den med löftet om en förklaring av dess liv i Dalen lockande och hotande Floden, och jakten på denna förklaring driver den nu till att oscillera mellan Floden och Dalen, för att efter varje ny tur revidera det svar, som den formulerade efter föregående tur, t. ex.: - Nej, en dröm, som aldrig går i uppfyllelse, är inte nödvändigtvis en falsk dröm, men drömmen om det trygga livet var falsk dröm, ty den gavs oss i utbyte mot vårt förkastade av det negativa förhållandet till Det grymma landet eller medlet för vår befrielse från detta rike, och den visade sig vara falsk i det ögonblick, då Det grymma landets lågkonjunktur slog den i spillror. - Men trots att drömmen för invånarna i Dalen nu visade sig ha varit falsk, tog de inte tillbaka förkastandet av detta förhållande, eller tog språnget ned i Floden, och då återstod för dem endast att förneka, att de haft den dröm, som de minns att de verkligen haft, och detta förnekande tog alltså gestalt i den icke-avbrutna oscillationen mellan Dalen och Floden. Det är med andra ord något mycket värre, än en fask dröm, som driver dem ned till Floden, fastän de vet, att den är torr, - nämligen förnekandet av en falsk dröm. Men Hjärtats Poet ger röst inte endast åt lönarbetaren (som är positiv Det grymma landet tvingande band och negativ Floden) utan också åt den vilsnegångne Hjälten (som är negativ både Det grymma landets tvingande band och Floden). Denna Hjälte är alltså negativ de grymma bindande banden, men inte negativ Det grymma landet. Han tror sig finna sitt väsentliga själv genom att frigöra sig från de band, som begränsar detta själv, men det går för honom, som för Den rebelliske Hjälten: han förensligas och förfrämligas, inte bara från andra människor, utan också från sig själv, och själva grunden för hans tillvaro löses så sakteliga upp i intet. Han trodde sig kunna göra sig fri från de negativa banden i Det grymma landet, men finner sig på väg att upplösas i Det öde landet. Nu var det emellertid inte Det grymma landets Hjälte, utan dess Poet, som erfor, att människans försakande av De band som binder, var just det, som störtade henne ner i sitt självs upplösning. Nu är ju inte heller den vilsegångne Hjälten, som alltså inte är negativ Det grymma landet, men väl dess bindande band, strängt taget någon Hjälte. Det är först Poetens presentation av honom, som låter honom framträda just som Hjälte. Poeten presenterar för Publiken hans omedelbara negativa relation till de grymma band som binder såsom den i sanning är: en negativ relation till Det grymma landet. Hjälten in spe är dock inte Poet. Han negerar inte sin negativa relation till Det grymma landets bindande band, och upphäver därför inte heller dessa band: Alltså: Hjälten in spe försakar de grymma band, som binder honom till ett liv i Det grymma landet, band, som han finner bara kringskär och reducerar utan till ock med hotar att utplåna honom, och som i bästa fall tilldelar honom en tillvaro, som han inte igenkänner som sin egen, men erfar, att han därigenom inte alls åstadkommer upprättelsen av sitt eget själv, utan tvärtom upplösningen av detta själv och sin egen undergång, och i ett försök att undgå detta hotande intet, vill han åter bli knuten i dessa band, vilka nu i efterhand förefaller honom erbjuda åtminstone en viss, om än honom främmande tillvaro. Men han kan inte själv återknyta dessa grymma band, ty han är dem negativ och absolut sann mot sig själv. Hjältens lösning på detta dilemma har ett namn: Brott och Straff; genom brottsliga dåd och åtföljande straff hoppas han åter bli bunden till Det grymma landet. Sålunda kör han genom natten i en stulen bil, i förhoppningen, att bli gripen av trafikpolisen, av honom frälsas från det intet, som hotar uppsluka honom, medan trafikpolisen, som genom sitt ensamma nattarbete blivit nära på lika lösgjord som biltjuven från de väsentliga band, som binder människan till verkligheten, kör genom samma natt, vädjande om att bli räddad från samma hotande intet. För den som inte är negativ Det grymma landet, är dess band paradoxala. Den Hjälte, som fogar sig efter dem, hungrar efter att få befrias från dem, den Hjälte som befriat sig från dem, hungrar efter att bli återknuten till dem. Hur grovt det brott är, som Hjälten begår, för att han åter ska bli knuten i de grymma banden, står i omvänd proportion till hur grovt han själv tidigare ringaktats, och i vilken grad han därmed reducerats till ett intet i Det grymma landet. På huru långt denna reduktion kan fortskrida i detta rike, ger Poeten ett exempel: en ung Hjälte in spe, och en ännu yngre flicka, lämnar tillsammans sina av de grymma banden begränsade

14 liv, och ger sig i automobil ut på en resa genom Det grymma landet. Under resans gång dödar han med demonstrativ nonchalans 10 människor. Han grips och ställs inför rätta. Domaren vill veta varför han gjorde vad han gjort. Hans svar: nå, jag förmodar att det finns alldeles för mycket gemenhet i Världen, är ett lakoniskt accepterande av den skuld, som vidlåds honom för den blodiga tragedin, men det belyser också gemenheten hos alla de, vilka aldrig behandlat honom eller hans gelikar som människor. Domaren, som tvärsäkert ser endast Hjältens gemenhet, men inte alls sin egen eller Det grymma landets gemenhet, dömer honom till döden, förklarar honom olämplig att leva, hotar att slänga ner honom i det Intet, i vilket han, liksom biltjuven, trafikpolisen och alla andra existensiella hjältar och brottslingar, redan befinner sig. Det grymma landets Publik (i det här fallet flickan, polisen, kriminaljournalisterna, domaren, juryn och fångvaktarna) ser inte Hjälten i mördaren; för att den ska se, vad de i Det grymma landet annars inte ser, nämligen människan, d.ä. sig själva, i missdådaren, fordras Hjärtats Poet och hans Publik. Ty Poeten tydliggör för Publiken, att Hjältens till synes nyckfulla mord var vad som för första gången i hans korta liv gjort honom till någon att räkna med: Det grymma landets fiende nummer 1. Så har hjälten, via 10 mord, till slut lyckats bli någon, eller kanske snarare något, i Det grymma landet. Men han är naturligtvis nog mycket införstådd med Det grymma landets gemenhet för att veta, att de band, som nu binder honom till ett ögonblicks tillvaro som firad massmördare, inte är något annat än de läderband, med vilka bödeln spänner fast honom i elektriska stolen. Men Hjälten vet också, att detta straff inte bara kommer att slunga honom tillbaka till det intet, ur vilket han aldrig undsluppit, utan också att det kommer att befria honom från de grymma band, som från allra första början inte erbjöd honom, det han hetast åtrådde: ett liv. Och mycket riktigt, Domaren finner ett både skojigt och lämpligt straff för de 10 mord han så bestialiskt begått: morden gjorde hjälten till nr. 1, det utdömda straffet ska reducera honom till 0. Det grymma landets gemenhet kulminerar under den ekonomiska depressionen: fabriker läggs ner, arbetslösheten stegras, stigande låneräntor tvingar människor från hus och grund, familjeband slits, hela kvarter ödeläggs av butikskonkurser och brist på betalande hyresgäster, massmord sker i de krig som länder i ekonomisk depression bara alltför villigt påbörjar i försök att sätta fart på produktionens hjul, orörd natur skövlas hänsynslöst av samma skäl. De orättvisor, som den optimistiska produktionen tidigare nödtorftigt lyckades dölja, träder nu fram i all sin vederstygglighet, och kastar nytt och föklarande ljus över minnen från en tidigare, till synes lycklig och trygg period: herrgården på höjden, som, med sina ljusa och musikfyllda fester, fick mörkret och tystnaden att än mer djupna i arbetarbarackerna nedanför, och sålunda än mer framhävde sin egen eklatanta eklärering; skammen, som sonen kände, när han och fadern, i faderns splitternya, våldsamt begagnade automobil, kom inrullandes på gatan hemmavid. Under sådana tider eroderas banden mellan människor, de blir främlingar för varandra och sig själva, och kan därför begå handlingar, som de inte kan ge någon förklaring till, och som deras medmänniskor av samma anledning inte heller kan förstå: medmänsklighet ersätts av gemenhet. Hjälten kan därför blott enfaldigt förundras över, att det verkligen kan finnas någon, som kan finna någon som helst anledning, att tro, att något någonsin kan bli bättre. Vad däremot Hjärtats Poet beträffar, så har han, av egen erfarenhet, och av den erfarenhet, som de lönarbetare, vilka under depressionen varit positiva Floden och negativa Det grymma landet, bibringat honom, insett, att gemensam kamp mot detta rike är det sätt, på vilket det är möjligt, att erövra var och ens frihet, och att ingen är fri, förrän alla är fria. Det första är negativt; det andra är icke positivt. Men ett tredje, ett verkligt positivt finnes. C J L Almqvist I det ögonblick, då Hjärtats Poet springer fram ur Den rebelliske Poeten, lider han som mest av skulden av sin timade propaganda för försakandet, och uttrycker då som tydligast i Hjälten för Publiken, att hans mål är att förverkliga De band som binder. Han gör helt sonika klart för Publiken, att två hjärtan är mer än ett, och vänder sig hätskt mot den Hjälte, i vilken han nyss hade sin tillvaro, och i vilken han nogsamt bokförde de, vilka avföll till Det grymma landet. När Poeten väl gett Publiken detta korrektiv till sin tidigare hållning, uppvisar han i Hjälten inför Publiken, att de oförståddas och ensamgångnas historier kan förklaras ha sin grund däri, att de aldrig erbjudits möjligheten, att knyta De positiva, befriande band som binder. Men när nu Poeten verkligen ska förverkliga De band som binder, ja då leder detta hans mål till akuta problem. Ty om han ska kunna erhålla tillvaro, måste Publiken dela hans förhållande till De band som binder. Men Publiken söker i Hjälten inte uttrycket för ett positivt förhållande till De band som binder, utan för sitt negativa förhållande till Det grymma landet. Och härtill har den all rätt: Hjälten är uttrycket för Poetens och Publikens negativa förhållande till Det grymma landet. Med andra ord, Hjälten är för Poeten återigen bliven motsägelsefull. Poeten försöker upphäva denna motsägelse genom att inför Publiken förvandla den negativa Hjälten till en hjälte, som uttrycker det positiva förhållandet till De band som binder. Denna förvandling ska han åstadkomma därigenom, att han uppvisar för Publiken, att Hjälten är beroende av De band som binder hon-

15 om till Poeten. Han påbörjar detta uppvisande genom att presentera verkligt lidande och försakande Hjältar, vilka, lösgjorda från de grymma banden, hungrar efter De band som binder, och glättiga och uppsluppna hjältar, vilka Poeten tydligt ådagalägger, att han behärskar, och vilka sålunda ska uppvisa, att de existerar blott genom De band som binder dem till Poeten. På grundval sitt behärskande av dessa komiska hjältar, träder Poeten strax fram för Publiken som också behärskande även de tragiska Hjältarna. Men resultatet härav blir inte alls det, som Poeten åstundade. Ty för Publiken förvandlas inte Hjälten (såsom varande ett uttryck för dess och Poetens negativa förhållande till Det grymma landet) till hjälten (såsom varande ett uttryck för Poetens positiva förhållande till De band som binder); nej, istället förefaller det nu Publiken, som om Poeten inte längre har tillvaro i Hjälten, utan tvärt om, som om Hjälten har tillvaro i Poeten. Vad Publiken då finner i Hjälten, är inte hjälten, eller Poetens uttryck för sitt positiva förhållande till De band som binder, utan Poeten själv. Till skillnad från vad Poeten avsåg, medför inte denna förändring i presentationen av Hjälten, att det negativa förhållande till Det grymma landet, som Publiken fram till nu funnit i Hjälten, löses upp och ersätts av det positiva förhållandet (De band som binder). Tvärtom. Nu finner Publiken att Hjälten, och därmed dess sökta förhållande till Ordningen, har förflyttats från Hjälten till den suveräne Poeten. Naturligtvis är den Hjälte, som har hemvist i Poeten, inte längre Hjälte i egentlig mening: han är snarare Poetens mask; och utan Hjälte är scenen inte längre scen: den har förvandlats till arena; och Publiken, som inte längre finner sitt negativa förhållande uttryckt i Hjälten, är självklart inte längre Publik: den har upplösts i en Massa, som sammanhålls av Poeten som Idol. Det, att den svärmiska Massan inte söker sitt negativa förhållande i Hjälten, och att Poeten inte längre i Hjälten behöver se detta förhållande i Publiken, betyder att denna Massa är utan varje annan begränsning, än storleken på Arenan. Den kan alltså bli mångdubbelt större än Publiken. Den senare begränsades ju därav, att den var tvungen, att finna sitt negativa förhållande till Det grymma landet uttryckt i Hjälten, medan Massan åter helt enkelt nöjer sig därmed, att den befinner sig i Idolens närhet. I denna till komedi maskerade tragedi består den oegentlige Hjältens bruksvärde inte däruti, att Poeten i honom förverkligar sitt negativa förhållande, och Publiken uti densamme finner detta förhållandes uttryck som uttryck för dess eget förhållande till Det grymma landet, och sålunda är vehikel för förverkligandet av både Poeten och Publiken, utan snarare däruti, att han sammanför Massan och Idolen. Poeten som Idol bemäktigar sig Hjälten, för att därigenom förvandla honom till hjälte, och genom denna förvandling få Publiken, att i hjälten finna uttryckt sitt positiva förhållande till De band som binder, så att Poeten och Publiken gemensamt skulle kunna knyta och utveckla De band som binder. Men han finner sig snart av och för Massan vara fixerad i sin roll som Idol. För att via den oegentlige Hjälten kunna komma i kontakt med Idolen, och genom denne uppleva sig som Massa, betalar de individer, som strax ska bilda Massan, Idolen priset för den nu oegentlige Hjältens bytesvärde. Nu har förvisso den verklige Hjälten också en gång tidigare i Poetens historia cirkulerat som vara, nämligen på den mörka gränsen mellan Djungellandet och Det grymma landet. Den flyende Poeten erfor ju där, att Hjälten tillhörde Kolonnen, och var för sin verklighet och sannings skull, tvungen att kämpa för att återfå Hjälten i sitt hägn, men fann, att hans kamp ändade i en tarvlig ekonomisk transaktion. Han betalade till Kolonnen pengaekvivalenten för Hjältens bytesvärde, och erhöll i utbyte Hjälten och därmed tillgång till dennes bruksvärde. Vad beträffar innebörden av Publikens erläggande av priset för Hjältens bytesvärde, så var det denna betalning, som möjliggjorde för Poeten, att inte bara skapa Hjälten, utan också att hålla i gång presentationen av honom. Och i Hjälten kunde å ena sidan Poeten söka förverkligandet av sitt negativa förhållande till Ordningen, och å andra sidan Publiken söka uttrycket för sitt negativa förhållande till samma Ordning. Realiserandet av Hjältens bytesvärde möjliggjorde realiserandet av hans bruksvärde. Poetens produktion hade bruksvärdet som mål och bytesvärdet som medel. Men med Massans gäld till Idolen förhåller det sig annorlunda. Poetens reduktion till Idol, Publikens reduktion till Massa, och Hjältens reduktion till oegentlig Hjälte, medför rätt och slätt att den oegentlige Hjälten inte längre för Idolen förefaller ha bruksvärde. Hjälten tycks nu ha bruksvärde endast för Massan (vilken genom Hjälten njuter sig som Massa). Det betyder, att Idolen inför sig Själv inte producerar den oegentlige Hjälten för bruksvärdet, utan för bytesvärdet, och inte tvärt om, som fallet var för Poeten. Den oegentlige Hjältens bruksvärde är för Idolen hans bytesvärde. Därmed har Poeten reducerat Hjälten till en vara. Hjälten är här den vara vars varumärke är Idolens namn. Men Poeten har som mål sin verklighet, inte den vämjeliga o- verkligheten som Idol; och Publiken har som mål sitt negativa förhållande till Ordningen, inte njutandet av den svärmiska berusning, som ges av att förenas av och under en och samma Idol. Som Idol erfar Poeten, att han vunnit Världen, men - förlorat sig själv. Poeten har erfarit, att den negativa relationen till Hjälten inte möjliggör De band som binder. Den band honom istället till en tillvaro som Idol. Men vändande sig själv som Idol ryggen, ska han nu återerövra sig själv som Poet. Det ska han göra därigenom, att han själv, i motsats till Hjälten, ska knyta dessa befriande band. Han menar sig därför inte längre överhuvud behöva Hjälten för sin tillvaro, och det tycks därför, som om inte heller Publiken skulle vara nödvändig för denna tillvaro. Tidigare var Poetens tillvaro avhängig, att Publiken

16 fann det negativa förhållande, som Poeten uttryckte i Hjälten, som sitt eget och Poetens förhållande. Men nu ska Poeten inte ha sin tillvaro i den negativa relationen till Hjälten, ty det var den, som förvandlade honom till Idol. Han ska i stället ha sin tillvaro i De band som binder. För Poeten är dessa band absolut positiva. Det innebär, eftersom Hjälten är negativ Det grymma landet, att de utesluter denne. De utesluter vidare banden till Publiken, ty denna söker uttrycket för det negativa förhållandet till Det grymma landet just i Hjälten, och har detta förhållande som sin grund.. Men eftersom De band som binder på detta sätt utesluter det negativa, är å andra sidan inte de sin egen grund. De band som binder är helt enkelt negativa det negativa förhållandet till Det grymma landet. Det innebär, att även om Poeten nu menar, att hans Själv inte längre har sin tillvaro i det negativa förhållandet till Det grymma landet, utan i De band som binder, så har han själv likväl i dessa band inte frigjort sig från det negativa förhållandet. Detta påminner om lönarbetaren i dalen; också han var ju negativ det negativa förhållandet till Det grymma landet, eller Floden. Poeten har alltså i själva verket inte övervunnit det stadium i sin utveckling, i vilket han har sin tillvaro i Hjälten, men i tron att det negativa inte längre är grunden för hans existens, menar han sig Hjälten förutan kunna knyta De band som binder. Därmed tror han sig också kunna förmäla den femte musan. En förmälning mellan Poeten och Kosmos, Edens, Djungellandets eller Det grymma landets respektive musa var en omöjlighet, ty det just var det, att de var och en var oskiljaktligt förenade med sin Ordning, som möjliggjorde för Poeten, att i Hjälten besjunga dem till att med honom slå följe. Utan Musans förening med Ordningen vore Hjälten störtad ned i Tystnaden. Det är först nu, när Poetens har som mål, att själv verkligen förverkliga De band som binder, som han verkligen tror, att han verkligen kan förmäla musan. Denna hans förmälning kommer emellertid att rendera honom hans smärtsammaste och bittraste erfarenhet. Den för Poeten dolda motsättningen mellan å ena sidan De band som binder, som ska utgöra det absolut positiva, och å andra sidan det negativa förhållandet till Det grymma landet, som ska utgöra det absolut negativa, men som alltså i verkligheten inte alls är absolut åtskilt från det positiva, eftersom det är det positivas grund (det positiva är negativt det negativa), möter han först i ett till synes trivialt fall. Hjälten för till torgs påståendet, att inte något i Det grymma landet spelar någon roll, bara man är i De band som binder. Men själva påståendet kopplar ihop de moment som det skiljer: De band som binder och Det grymma landet. Men detta är Poeten inte varse. Han inser inte, att De band som binder nu inte endast är något annat än det negativa: - de är raka motsatsen till det negativa. De band som binder, ska, såsom det positiva, utesluta det negativa. Nu är emellertid det negativa just den gestaltande grunden för Poetens självutveckling. Det var den som drev honomut ur Kosmos, bort från Eden, på flykt från Jungellandet och till konfrontation med Det grymma landet, för att därpå kasta honom i den skärseld, i vilken han erfor, att det är i De band som binder, som människan har sin tillvaros grund. Men De band som binder är här negativa det negativa. Det negativa ska emellertid inte tillhöra Poeten utan bara Det grymma landet. Därmed är Poeten själv kluven. Den negativa relation, som nyss rådde mellan Poeten och Det grymma landet, tar nu gestalt i Poeten själv. Han har nu två självn: dels det själv, som har det positiva, eller De band som binder som grund, dels det själv, som har det negativa förhållandet till Det grymma landet som grund. Det betyder, att Poeten, vars grund är De band som binder, är bundet av rädslan, att dessa band ska gå under, och med dem också han själv. Ty De band som binder kan för Poeten inte överleva, om de beblandas med det negativa, men beblandas är just vad de måste, ty de är negativa den negativa relationen. Därför kan Poetens positiva själv inte annat än konfronteras av sitt negativa själv. Och ju mer han försöker undvika denna konfrontation, desto mer kommer han att snärjas av den. Den rebelliske Poeten tvangs i Det förlovade landets namn förege sig försaka allt av värde i Det grymma landet: kärlek, rikedom, framgång och berömmelse. Hjärtats Poet äger nu efter sin tid som Idol allt detta, men har erfarit, att utan De band som binder, är dessa saker och ting värda noll och intet. Han förverkligar därför endast De positiva band som binder. Här visar sig dock hans dubbelhet: Poeten menar sig ha sitt självs tillvaro i De band som binder, men han har den i själva verket fortfarande i Hjälten som är negativ Det grymma landet. Han vet det alltså inte själv, men han presenterar fortfarande sig själv i Hjälten. Men eftersom han presenterar sig Själv i Hjälten, presenterar han också denna dubbelhet i denne. Poeten har i Hjälten grunden för sin tillvaro i den negativa relationen till Världen, men menar sig ha den endast i De positiva band som binder. Som sådan Hjälte måste Poeten nu vara ytterst vaksam, och med beräkning ta varje steg. Han måste behärska sig själv så att han inte tvingas konfronteras med sitt andra själv eller sin egen negativa relation. Men De band som binder är som sagt nu negativa Hjältens negativa relation, och därför förbundna med densamma: de är med andra ord hans nödvändiga undergång. Denna undergång kan ske plötsligt eller stegvis. Varje steg Hjälten tar mot De band som binder innebär ett steg mot förnekandet av honom själv. Detta medför behovet av förställning mellan Hjälten och hans Musa. I denna förställning försöker de för sig själva och varandra dölja sina negativa självn. Men anande sin egen och den andres förställning finner de sig både vara falska och mötas av falskhet. Därmed först väcks och sedan växer hos dem båda insikten att De band som binder till slut måste brista. Driven till sin spets är detta förställandets spel ett bittert taskspeleri i vilket Hjälten i sin Musa ser sin egen dubbelhet och vice

17 versa. Men de kan inte avgöra vad de ser: den andre, eller en bedräglig, om än briljant upprätthållen förklädnad. Så visar det sig att Publiken, som Poeten trodde sig inte längre vara i behov av, eftersom han menade sig ha sin tillvaro i De band som binder, nu utgörs av Poeten själv och Musan. Nu misstror Poeten i Hjälten sig själv. Han har blivit sig själv en gåta. Ju mer han försöker förverkliga De band som binder, desto mer gör sig hans negativa relation till Det grymma landet påmind, och desto mer upplöses De band som binder. Anande det omöjliga i förverkligandet av De band som binder, har Hjältens tidigare segervissa förverkligande av dem nu helt tvärt förvandlats till hans rädsla för dem. Och i den sista akten i detta makabra spel försöker han framträda som varande den absolut positive Hjälten, men blott för att fylld av skräck finna sig stå öga mot öga med sig själv som den absolut negative Hjälten. Och eftersom det negativa är Hjältens sanna tillvaro kan han inte annat än som den negativa Hjälten gå segrande ur denna kamp. Men hans seger är hans absoluta nederlag. Och om anande denna kampens utgång, stannar hitom sin förvandling till sin egen dubbelgångare, så blir varje steg framåt två steg bakåt, ty rädslan för upplösningen av De band som binder är nu starkare än tron på dessa band. Men Poeten har erfarit att han som Hjälte har två självn: det själv, vars mål är att förverkliga sig i de positiva band som binder, vilka utesluter det negativa, och det själv, vars tillvaro har sin grund i det negativa rförhållandet till Det grymma landet. Hjärtats Poet menade sig ha sin tillvaro i de uteslutande positiva banden, men fann sig ha sin tillvaro endast i det negativa förhållandet till Det grymma landet. Han har dock nu erfarit, att det just var det, att det var det negativa, som var grunden för De band som binder, som löste banden i det han försökte binda dem. Nu inser han, att han måste upphäva sin tillvaro i Hjälten, för att i- stället finna den i de verkliga band som binder, vilka utgör grunden för den negativa relationen till Världen. Även om denna insikt utgör grunden för Poetens omvändelse, återstår honom likväl det mödosamma arbetet, att tillkämpa sig en verklig tillvaro, i vilken det negativa förvandlats till ett moment i det positivas övergripande moment. I detta arbete når Poeten sin verkliga tillvaro, och blir då verkligen Poet. Då, men först då, är banden mellan Poeten, Hjälten och Publiken inte längre nödvändiga. I denna punkt i Poetens självutveckling, stiger författaren till denna essä ut ur Publiken. Men Det grymma landet återstår. 1. Den vertikala rörelsen upp mot Himmelen, som är Poetens uttryck i Hjälten för sitt negativa förhållande till Ordningen, har vinkeln pi/2 i förhållande till Jordens Yta. När Poeten väl genom denna rörelse ska-pat himmel och sol, är också rörelser med andra riktningar möjliga. Men en rörelse uppåt, som avviker från den lodräta axeln, är inte ett uttryck för den rena negativa relationen, icke- Jorden, utan för Jord-ens modifikation av den rena relationen; ju mer rörelseriktningen av-viker från den lodräta riktningen, ju kraftigare är denna modifikation; en avvikelse på pi/2 resulterar i en med Jordytan parallell rörelse, som, ehuru den skapar skillnaden mellan Jorden och Himlen, dock inte upprättar avstånd dem emellan, utan förlägger dem i samma plan; den uttrycker hjältens mål, att försöka nå Himlen på Jorden, dvs att bli Hjälte utan att vara negativ Världen, att t.e.x. bli stjärna på jorden eller att komma sig upp i en platt värld. Jorden kan mot dessa hjältar inte visa sin makt därigenom, att den drar dem ner till Jorden, eftersom de redan befinner sig där, utan endast genom att låta dem erfara, att den vågräta rörelsen försätter dem i ett mellan-tillstånd mellan jorden och saligheten, d.ä. Hades. Dessa hjältar, vilka är ett med jorden, då de är i himmelen, kan inte själva komma till tals, de är ju i Tystnaden; om dem kan endast Poeten i Hjälten be-rätta. 2. Om Poeten i Hjälten vände sig direkt till Publiken skulle han för-stärka den åtskillnad mellan sig själv och Publiken som han vill upp-häva. Men om Hjälten nu ej direkt kan rikta sig till Publiken, kan han det helt visst indirekt, och han söker därför upp - Musan. Ty hon har, precis som Publiken, sin tillvaro i Ordningen, och liksom den, söker hon sitt negativa förhållande till Ordningen. Hjälten vänder sig därför till henne och erbjuder henne att slå med honom följe. Men - hon kan aldrig acceptera Hjältens erbjudande; ty om hon så gjorde, vore det inte längre möjligt för Poeten, att kvarstanna inför Publiken. Hjälten må alltså hävda, att han kommer till Musan för hennes egen skuld, men i själva verket kommer han för sin egen skuld. Så befinner sig Penelope i den Friarnas nya Ordning, och hennes igånghållna Oscil-lation mellan polerna vävning och upprepning är hennes negativa relation till Friarnas Ordning, ty den fördröjer inlemmandet av henne i denna Ordning och möjliggör för Odyssevs att i tid komma hem och återupprätta den ursprungliga Ordningen. 3. LEB DIE LEBEN, leb sie alle, halt die Träume auseinander, sieh, ich steige, sieh, ich falle, bin ein anderer, bin kein anderer. (P. Celan) 4. It goes back...to the second Day of Creation, when G-d made the Firmament, and divided the Waters which were under the Firmament, from the Waters which were above the Firmamemt, thus the first Boundary Line. All else after that, in all History, is but Sub-Division. (T. Pynchon)

18 5 Das Gesetz ist das Eigentum einer unbedeutenden Klasse von Vernehmen und Gelehrten, die sich duch ihr eignes Machwerk die Herrschaft zuspricht. Diese Grerechtigkeit ist nur ein Mittel, euch in Ordnung zu halten, damit man euch bequemer schinde; sie spricht nach Gesetzen, die ihr nicht versteht, nach Grundsätzen, von denen ihr nichts wisst, Urteile, von denen ihr nichts begreift. (G. Bűchner) 6. Det grymma landets Poet har sin tillvaro i Hjälten som försakar Det grymma landet i namn av Det förlovade landet. Men liksom för-sakandet och Det förlovade landet utgör mål och medel för förverk-ligandet av Det förlovade landet, är dessa moment också medel för hans mål att förskaffa sig själv tillvaro. Hjältens mål och medel är med andra ord medel för Poeten att förverkliga både Det förlovade landet och sig själv negativt Världen och är alltså medel för att upp-häva hans tillvaro som Hjälte i Det grymma landet för ett annat liv i Det förlovade landet, och samtidigt förskaffa sig tillvaro i Det grym-ma landet. Den Hjälte emellertid, vars mål endast är att förverkliga sitt själv i Det grymma landet är Den kapprännande Hjälten. Den kapprännande Hjälten kappränner i sin automobil mot andra Hjältar, och till en början är hans historia glädjerik och bekymmers- lös som sommaren. Här finns inga band att ta ansvar för utom de gällande automobilens utrustning, inga andra mål att uppnå än att komma först i mål. Hjältens tävlar för att vinna, och bilen är det nöd-vändiga medlet för realiserandet av hans mål. Men Kapprännandet som sådant är ingen dans utan en motsatsskapande verksamhet: det förenar inte åtskilda människor, tvärtom åtskiljer det förenade människor genom att uppdela dem i vinnare och förlorare. Detta åt-skiljande äger naturligtvis rum inbördes bland kapprännarna, men för Hjälten innebär kapprännandet också och framförallt ett åtskilj-ande av kapprännarna som grupp från lönarbetarna, och detta sen-are åtskiljande utgör grunden för hans tillvaro. Ty genom kappränn-andet skiljer Hjälten ut de som kappränner från dem som inte kapp-ränner eller lönarbetarna och höjer de förra och därmed sig Själv över de senare, och i detta skiljande och upphöjande har han sin negativa tillvaro. Möjligheten till detta urskiljande ligger redan i de skilda naturerna hos lönarbetet och kapprännandet: medan arbetaren måste träla fixt vid en arbetsmaskin han varken äger eller har konstruerat och behärskas av dess rörelse, framför Den kapprännande Hjälten fri-villigt en maskin han inte bara äger utan också själv byggt och vars rörelse han behärskar. Och till skillnad från lönarbetaren, som er-håller lön för att kunna reproducera sin arbetsförmåga och ställa den till kapitalets förfogande även kommande dagar, kan kapprännaren i kapprännandet inte erhålla någon annan ersättning än den vinst det kapprännes om; kapprännandet producerar inga varor eller tjänster som kan säljas på marknaden; de pengar som vinnaren erövrar be-står helt enkelt i vad han och de andra kapprännarnas satsar i vinst-potten; för att kapprännandet ska kunna fortgå, måste kapprännarna därför hela tiden tillföra nya pengar till vinstpotten; dessa pengar genereras som sagt inte i kapprännandet, de måste tillföras från an-nat håll: också kapprännarna är alltså lönarbetare. Lönarbetaren är, som ovan nämnts, i arbetet negativ sig själv: han är i det inbegripen i en verksamhet över vilket han saknar inflytande, och eftersom han försakar den negativitet som brusar förbi i Floden och alltså utan motstånd accepterar att produktionsmedlen och pro-dukterna av hans arbete ägs av andra, känner han sig maktlöst också i livet utanför arbetet, ett liv som också det ägs av andra, och han känner med förtvivlan livskraften rinna mellan sina valkiga hän-der. Kapprännaren som lönarbetare lider helt visst samma kval som lönarbetaren, men som kapprännare har han tröttnat på att Världen ägs av andra: väl hemkommen från arbetet tvår han sig ren lön-arbetet, varefter han kappränner på gator och vägar. Men själva Kapprännandet som sådant är inte nog för hans självhävdelse; han måste för uppnåendet av detsamma också inför hela världen predika Kapprännandets övermodiga evangelium. Den kapprännande Hjältens tillvaro består i nedsättandet av de, som motståndslöst accepterar lönarbetet, eller de, som inte är nega- tiva Det grymma landets nedsättande av dem själva; detta hans nedsättande av arbetarna är hans egen upphöjelse. Men denna hans upphöjelse över arbetaren är overklig. Ty inte heller Hjälten kämpar mot Det grymma landets nedsättande av lönarbetaren; tvärtom del-tar han i detta nedsättande, - även om hans negativa relation är en annan än den som vidlåder kapitalisten; denne gör profit på under-tryckandet av arbetaren och nedsätter honom för att därigenom upphöja sig Själv över denne och på så sätt inför sig själv rättfärdiga sitt utsugande av lönarbetaren. Vidare är Hjälten negativ arbetarna för att dessa inte är negativa Det grymma landet som sådant; men inte heller därvidlag skiljer sig arbetaren och Hjälten åt: i kappränn-andet är han negativ medrännarna och lönarbetarna, - inte Det grymma landet. Hjälten är emellertid än mer motsägelsefull: han är arbetare i fabriken och utanför densamma kapprännare. I det förra momentet är han en av dem som han i det följande är negativ och menar sig vara höjd över, i det senare momentet är han en av dem som nedsätter arbetaren och därmed också sig själv i det förra mo-mentet - men till skillnad från kapitalisten nedsätter Hjälten ar-betaren för att denne inte kämpar mot de som nedsätter honom, dvs. för att de inte kämpar mot - honom själv, Hjälten! Och vidare: även om Hjälten själv byggt sin vehikel så är åtminstone arbets-materialet till hans produkt producerat av arbetare, och utan deras underkastelse vid maskinerna vore därför hans eget ambulatoriska

19 kapprännande och hans upphöjelse över arbetarna i Det grymma landet inte ens en möjlig fantasi. Sålunda fångad i denna motsägelse av att vara negativ sig själv både som arbetare och som kappränn-are, eller av att vara negativ de som inte är negativa mot sina för-tryckare och samtidigt både vara och inte vara både en av de för-tryckta och en av dessas förtryckare, anar Hjälten det illusoriska i sin upphöjdhet över arbetarlivet - och mycket riktigt är hans historia en elegi över falsk självhävdelse. Hans synd består i, att han håller sig själv såsom varande förmer än lönarbetarna, eller i, att hans upphöjelse har sin grund i nedsätt-andet av andra, och genom denna motsägelsefullhet anar han sin synd. Nu är det emellertid inte känslan av synd som driver Hjälten mot sin omvändelse. Nej, ur den kapprännande Hjältens synd växer ett lidande. Detta lidande består inte bara i, att han anar sin synd, dvs det falska i hans upphöjelse, utan framförallt i, att han möter konsekvenserna av sin paradoxala relation till arbetarna och sig själv som arbetare och kapprännare i form av en annan människan lidan-de. Musan, som Hjälten mötte i kapprännandet, dansar honom inte till mötes över sin arbetande pappas veranda; nej, hon sitter där helt fix, alla hennes drömmar om att tillsammans med Hjälten vinna ett tredje slag av liv, ett verkligt gemensamt liv, är krossade, och hon önskar, att hon aldrig blivit född till, att av en Hjälte ha upphöjts till vinst i kapprännandet, för att sedan genom densamme ha avlägsnats från detsamma, för att nu som hans Musa lida ensamhetens gissel och tillhöra de som han innerst inne ringaktar. I sin Musas en-samgjordhet igenkänner han sin egen dito. Så tvingas Hjälten ac-ceptera att kapprännandets sommar nu blivit deras kärleks höst. Arbetarens synd består sålunda i att han inte kämpar mot Det grymma landet och de som nedsätter honom, Hjältens synd består i att han upphöjer sig över arbetaren och att han, utan att själv käm-pa mot Det grymma landet, nedsätter alla de, vilka inte kämpar mot detta rike. Dansen var momentens jämbördiga växling i ett försvun-net, aldrigt verkligt Eden. Nu skiljer Hjälten moment åt och låser fast dem i ett Uppe och ett Nere: han gör fiktivt vad Det grymma landet gör verkligt; Det grymma landet delar upp invånarna i utsugare och utsugna, i kapitalister och arbetare medan Hjälten söndrar arbetarna i kapprännare och lönarbetare. Men just detta kapprännande, som skulle ge honom den åtrådda tillvaron, tar som ovan nämnts hans verkliga, levande tillvaro, kärleken, från honom och ersätter den med två ensamma människors lidande, ett lidande som är nedsätt-andets eller syndens sanning. Under sommaren tvådde han sig ren från lönarbetarlivet för att därefter kappränna. Nu är sommaren gången, och medveten om och lidande sin synd vill han nu två sig ren från - kapprännarlivet. Men Hjälten kan inte själv göra sig fri från kapprännandet: det ensamgjorda självet var ju kapprännandets nöd-vändiga produkt och är sammanbundet med kapprännandet; nej, Hjälten kan göra sig fri endast genom att upphöra med nedsättandet och därmed skapa en jämlik relation mellan sig själv och de han nedsätter. Hjältens mål är därför nu att förvandla jag till vi, och i namn av alla de, som i kapprännandets namn gjort sig vilsnegångna och ensamma, kämpa mot nedsättandet. Därmed vore kappränn-andet och dess konsekvenser för Hjälten och hans Musa upphävda, ty vi kan inte kappränna: kapprännandet är uppbrytandet av vi, vi är upphävandet av kapprännandet. Medan den Kapprännande Hjälten för hela världen predikade Kapprännandets evangelium, bekänner nu den icke längre Kapprännande Hjälten sin synd för allt och alla under himelen. Hans utfäster nu, att han och Musan ska fara till det jämlika havet, för att där två sig rena denna synd. Men eftersom han bara alltför väl känner Kapprännan-dets värld, är han noga med att också tillkännage, att han nu inte endast har ett nytt mål, d.ä. att förvandla jag till vi, utan också ge-nom detta mål har erhållit medlet för dess förverkligande, och i kraft härav, kastar han ut i världen ett varningens ord: varje representant för Kapprännarriket, som vi på vår väg möter, må ta sig i akt, ty i det ögonblick, som han trogen Kapprännandet försöker hindra oss två från att två av oss kapprännandet, d.ä. försöker tvinga detta vi i vardande att förbli två ensamgjorda människor, kommer han att finna, att sommaren är gången och tiden är inne, inte för detta forna jag utan för detta blivande vi, att på vägen kämpa för vår tillblivelse. Källor: G W F Hegel: Phänomenologie des Geistes Karl Marx:Das Kapital 1-3 Heinz Röttges:Der Begriff der Methode in der Philosophie Hegels Bruce Springsteen: Greetings from Asbury Park, N.J. -The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle -Born to Run -Darkness on the Edge of Town -The River -Nebraska -Born in the U.S.A. -Tunnel of Love

20