KANYLER AV STÅL. En analys av det brittiska imperiets koloniala järnvägar i östra och södra Afrika

Transkript

1 KANYLER AV STÅL En analys av det brittiska imperiets koloniala järnvägar i östra och södra Afrika Mikael Antic HEK 224: 3, HT 04 Handledare: Carl Nordlund Humanekologiska avdelningen Lunds Universitet

2 Abstract By using national and railway statistics for the colonial period up to the beginning of the 1930s, it is possible to analyse to what extent changes in the railroad networks and transport statistics of the Uganda Railway and the Rhodesia Railways correspond to the cyclical dynamics of the world-system. The analysis offers little support to the existence of neither Kondratieff waves nor hegemonic waves. My conclusion is that the colonial railways of East and Southern Africa cannot be explained from a traditional world-system perspective, as the perspective does not possess a tool accounting for the physical flows which railways are part of. However, historical data show that the evolution and effects of these railway systems are in accordance with many of the mechanisms proposed by world-system analysis and related theories. Together with theories on extraction and production, these data also show that there seems to be a close connection between the workings of the world-system and railway imperialism. Keywords: Africa, capitalism, Cecil Rhodes, colonialism, core, imperialism, extraction, hegemonic cycles, informal empires, Kondratieff cycles, periphery, production, railways, Rhodesia Railways, transport statistics, transportation, Uganda Railway, world system analysis. [Korrigerad version, ]

3 Innehållsförteckning ABSTRACT... 1 INLEDNING... 3 Syfte och problemställning... 4 Struktur... 4 Metod... 5 Avgränsningar... 5 Positionering... 6 Tack... 6 HISTORISK ÖVERBLICK... 8 AFRIKA FÖRE TRIANGELHANDELN: ETNICITET... 8 Ekologin bakom den etniska geografin... 9 AFRIKA FÖRE TRIANGELHANDELN: EKONOMISK GEOGRAFI DEN MODERNA ERAN Slavhandelns utveckling Huggsexan om Afrika Kolonialperiodens politiska ekonomi Den nya arbetsfördelningen Kommersiell utveckling i Rhodesiaregionen Kommersiell utveckling i brittiska Östafrika TEORETISK DISKUSSION CYKLISK DYNAMIK I VÄRLDSSYSTEMET PRODUKTION, EXTRAKTION OCH INFRASTRUKTUR JÄRNVÄGAR OCH IMPERIALISM JÄRNVÄGSGEOGRAFISKA FALLSTUDIER Utvecklingen av Rhodesiasystemet Utvecklingen av Ugandasystemet Sammanfattning EMPIRISK ANALYS Metodbeskrivning Resultat och analys SAMMANFATTNING JÄRNVÄGAR SOM BEROENDESTRUKTURER SLUTSATSER LITTERATURLISTA VIDARE LÄSNING

4 Inledning Något som under lång tid har kännetecknat den afrikanska kontinenten är mångfalden av etniska grupper, språk och religioner. Det gäller såväl för hela kontinenten som för enskilda länder och är något som representerar ett rikt kulturarv. På samma gång utgör det svåröverstigliga problem för regeringar som försöker etablera legitimitet och skapa nationell enhet inom nationella gränser som dragits utan någon större hänsyn till just denna mångfald. På så sätt utgör den kulturella brokigheten en källa till potentiell och faktisk konflikt, både i nutid och i det förgångna. Många stater i Afrika uppvisar också en mångfacetterad utvecklingsproblematik som inte låtit sig förklaras på ett tillfredsställande sätt av någon enskild politisk, ekonomisk eller ekologisk teori. Massmedierna matar oss med bilder av ett Afrika i nöd; bilder som talar om svält, krig, HIV och korruption och sällan något annat. Den massmediala bilden av Afrika bär därmed på ett implicit budskap om kulturellt vakuum. En historisk granskning visar emellertid på blomstrande kulturliv samt en lång och komplex historia där ekonomiskt och kulturellt utbyte med andra världsdelar har pågått långt före européernas ankomst. Den negativa massmediala bilden skulle då kunna härledas antingen till ett bristande intresse för kontinentens kultur eller till en avsikt att få de afrikanska folken att framstå som ociviliserade eller efterblivna. Om det senare skulle vara fallet kan man fråga sig vilka underliggande historiska eller politiska strukturer som motiverar en sådan avsikt. De europeiska stormakterna lade Afrika under sig decennierna omkring det förra sekelskiftet. Kontinenten blev sedan skådeplats för tilltagande rivalitet mellan dessa makter, vilket så småningom mynnade ut i det första världskriget. Termen imperialism myntades av Lenin som tolkade den europeiska kolonialismen som ett sätt att motverka sjunkande lönsamhet i de industrialiserade länderna. Genom kolonialismen fick dessa länder tillträde till billiga råmaterial, billig arbetskraft och nya marknader att investera i. Merparten av denna politiska och ekonomiska expansion hade förmodligen inte varit möjlig om det inte vore för de nya transportteknologierna, i synnerhet järnvägarna. Tidigare svåråtkomliga områden kunde nu nås med relativ lätthet, och fjärrtransporter av lågvärdigt bulkgods såsom mineraler och malmer av oäkta metaller blev till skillnad från tidigare ekonomisk gångbart. Afrikansk utvecklingsproblematik har uppenbarligen rötter som sträcker sig långt tillbaka i tiden och inom flera olika samhällssektorer. Mitt intresse för den afrikanska kontinenten har lett mig in på att försöka finna tvärsnitt som visar på sambanden mellan exploatering av människor, samhällen och natur. 3

5 Syfte och problemställning Denna magisteruppsats behandlar den infrastrukturella aspekten av imperialism och exploatering. Syftet är att utreda huruvida de koloniala järnvägarna kan ses som konkreta, materiella beroendestrukturer. Detta görs genom att analysera de koloniala järnvägarnas tillkomst i Afrika, samt genom att se på deras transportstatistik för de första decennierna. Två järnvägskluster utgör grunden för analysen: Rhodesia Railways och Uganda Railway. En specifik aspekt av denna problemställning som jag kommer att lägga extra mycket vikt vid är att göra en empirisk analys av järnvägsstatistik för att se i vilken grad de koloniala järnvägarna har avspeglat världssystemets cykliska dynamik. Struktur Uppsatsen börjar med en allmänhistorisk genomgång för att klargöra bakgrunden till den koloniala politiken. Denna utvecklar sig till en mer detaljerad politisk och ekonomisk studie av utvecklingen i Rhodesiaregionen samt brittiska Östafrika. Därefter tar jag upp ett antal teoretiska perspektiv som jag bedömer är av relevans för de järnvägsgeografiska fallstudierna. Själva fallstudierna är uppdelade i två delar. Den första delen är en utvecklingshistorisk del där jag går igenom det faktiska byggandet av järnvägarna och detaljer omkring detta. Den andra delen är en empirisk analys av transport- och handelsstatistik för de två regionerna. Efter detta följer en avslutande diskussion och sammanfattning. Längst bak i uppsatsen finns en förteckning jag valt att kalla för Vidare läsning. Denna består av ett urval av litteratur jag läst eller på andra sätt har kommit i kontakt med under åren innan jag skrev uppsatsen, och som jag bedömer är av intresse med avseende på afrikansk utvecklingsproblematik ur ett bredare perspektiv. Ett påpekande är här på sin plats. Det är inte så att varje enskild detalj i den historiska framställningen är direkt relevant för slutsatserna jag drar i uppsatsen och jag har medvetet valt att ha det så. Jag upplever att svenskar i allmänhet lever i en närapå fullständig okunskap om afrikansk kultur, utvecklingsproblematik och framför allt historia; i mycket större utsträckning så än till exempel engelsmän och tyskar. Det beror möjligen på att Sverige till stor del saknar historiska band till kontinenten. Historiken är därmed till för att sätta järnvägsutvecklingen i sin kontext, och de två fallstudierna är på så sätt detaljerade nedslag inom ramen för en bredare historisk berättelse. En läsare med goda kunskaper i afrikansk utvecklingsproblematik kan därför med gott samvete hoppa över historiken till och med delkapitlet Huggsexan om Afrika. Kartorna på sidorna 44 och 47 rekommenderas för läsaren som inte är bekant med geografin för de studerade områdena. På grund av tidsbrist och upphovsrättsliga skäl har jag tvingats utelämna en karta som visar kolonialmakternas territoriella besittningar före första världskriget. Läsaren 4

6 rekommenderas att leta upp en sådan; de finns i de flesta detaljerade kartböcker, såsom Bra Böckers Världsatlas för familjen från Metod Studien har huvudsakligen genomförts genom att läsa och bearbeta andra litteraturkällor från såväl den akademiska som den icke-akademiska världen. En del av faktainsamlingen har genomförts på arkivet vid Railway Museum of Bulawayo i Zimbabwe mellan den 20 och den 27 april Den empiriska analysen av de två järnvägsklustren har genomförts genom att sammanställa nationell statistik och järnvägsstatistik i tidsserier. Statistiken har ritats ut i diagram för att visualisera import- och exportstrukturer, förändringar i järnvägsnäten och i transporterna över dem. När jag konstruerade bilderna i uppsatsen utgick jag ifrån GIS-systemet Digital Chart of the World vid Penn State University Libraries webserver för att få en geografisk mall, varefter bilderna redigerades i Photoshop. Avgränsningar Min kandidatuppsats lade grunden för denna magisteruppsats genom att jag i den gjorde merparten av den teoretiska bearbetningen som annars hade tagit för mycket plats i den här framställningen. Det innebär att jag endast kortfattat nämner de aspekter av världssystemanalysen som är mest centrala för den efterkommande analysen. Läsaren förutsätts därmed ha vissa förkunskaper i världssystemanalys. Av den humanekologiska triangelns tre hörn samhälle, natur och människa är det först och främst samhälle som finns representerat i denna uppsats. Naturen finns närvarande i form av naturresurser såsom jord, grödor och mineraler. Den individuella människan är den aspekt som fått minst utrymme; i den mån individen är närvarande är det i form av maktens många män som har haft inflytande över de politiska och ekonomiska processerna. Individens begränsade utrymme beror på att jag valt att angripa problemställningen utifrån ett strukturperspektiv. Vid diskussioner som behandlar järnvägar och infrastruktur brukar man ta upp Nature s Metropolis av William Cronon. Jag har valt att i stort sett bortse från detta verk eftersom Cronons annorlunda perspektiv skulle bredda uppsatsens omfång alltför mycket. Rasproblematik är en oerhört viktig aspekt i de studerade regionerna, men jag har i största möjliga mån försökt att bortse från den då kopplingen mellan rasfrågor och järnvägar är indirekt. Jag har valt att detaljstudera tidsperioden från kolonialismens början och fram till början av 1930-talet. Anledningen är att jag har försöka isolera järnvägar som transportteknologi i så stor utsträckning som möjligt. Järnvägarna var den första masstransportteknologin som användes på land och fick inte konkurrens av andra transportmedel (väg och flyg) förrän senare. Nästan alla 5

7 längre transporter under den här tidsperioden skedde via järnväg vilket gör att transportstatistiken blir lättare att tolka. Positionering Jag har i ett antal år varit intresserad av afrikanska miljö- och rättvisefrågor. Som sådan kommer man ofta i kontakt med litteratur som härleder många av de problem som kännetecknar den afrikanska kontinenten till uteslutande exogena orsaker. Detta har säkerligen färgat min framställning trots att jag i den mån det är möjligt har försökt ha en objektiv hållning i skrivprocessen. Min naturvetenskapliga bakgrund har säkert ett finger med i spelet vad gäller mina tendenser att empirisera och kvantisera. Det ligger också till grund för att jag tidvis använder ett språk som inom humaniora kan klassas som anglifierat. Då humanekologi är ett tvärvetenskapligt ämne anser jag emellertid att jag håller språket på en acceptabel nivå. När man läser historiskt material över Afrika är det svårt att inte slås av i vilken utsträckning rasism har präglat relationerna mellan européer och afrikaner. Européer har under den moderna eran dragits med ett etnocentriskt mervärdeskomplex som det är svårt att finna motstycke till. Detta har föga förvånande lett till en negativ inställning till vita bland många afrikaner; något jag själv fått erfara under min resa i södra Afrika år Det har varit min målsättning att inte låta mina erfarenheter av denna problematik färga mitt skrivande; huruvida jag lyckats med det får läsaren avgöra på egen hand. Tack Jag skulle vilja tacka min handledare Carl Nordlund och uppsatskoordinator Ebba Lisberg Jensen för handledning, vägledning och framför allt tålamod. Stephen Bunker har varit högst hjälpsam och bistått med opublicerat material för att tydliggöra frågeställningar kring extraktion och produktion. Ett stort tack går till George Barker vid järnvägsmuseet i Bulawayo, Zimbabwe, för all hjälp med faktasökning under veckan jag tillbringade på järnvägsmuseets dammiga arkiv. Mikael Drackner har bistått mig med korrekturläsning och konstruktiv kritik. Mitt sista tack går till Sara, för att hon har trott på att jag kan även de gånger jag inte har gjort det själv. 6

8 Bloodsuckers You suck out the oil For the salt of the earth You ravage the soil Strip mining mountains You gauge out the face You suffocate life In an asphalt membrane Don't eat your own heart 'Cause you can never win Bloodsuckers You steal from the earth You'll kill for the riches And decide what it's worth Bloodsuckers Got your values out of whack You've been selling your soul For a greenback stack Don't eat your own heart 'Cause you can never win 'Cause you can never win --- Die Krupps, "Bloodsuckers" 7

9 Historisk överblick För att ge en bakgrundsbild till mina fallstudier följer nedan en historisk överblick för den afrikanska kontinenten. Till en början är överblicken schematisk och generell, men allteftersom vi rör oss framåt i tiden mot den relevanta tidsperioden blir överblicken mer specifik och inriktad mot de två regioner som de järnvägsgeografiska fallstudierna behandlar. Jag kommer mestadels att lämna Afrika norr om Sahara därhän eftersom den delen av kontinenten traditionellt ses som en del av arabvärlden. Afrika före triangelhandeln: etnicitet I den mån det är relevant att tala om raser kan man säga att Afrikas huvudsakliga befolkningar omkring år 1000 e Kr bestått av vita, svarta, afrikanska pygméer, khoisanfolk och asiater (Diamond 1999: 392). De vita dominerar Afrika norr om Sahara, medan Madagaskar är befolkat av en blandning av dels svarta och dels sydostasiater, eller austronesier, som tros ha invandrat till ön någon gång mellan år 300 och 800 e Kr (ibid.: 395, 407). De svarta dominerade åtminstone sedan år 1400 e Kr den afrikanska kontinenten från södra Sahara och söderut, med endast glesa befolkningar av pygméer och khoisanfolk i den centralafrikanska regnskogen respektive i sydvästra Afrika (ibid.: 393f). Pygméerna och khoisanfolken anses vara de ursprungliga invånarna eftersom de föregick de svarta på stora delar av kontinenten (Grove 1996: 63). Dagens cirka pygméer är utspridda bland 120 miljoner svarta, vilket tyder på att pygméerna tidigare haft ett stort utbredningsområde i de ekvatoriala skogarna men att de trängts undan av svarta jordbrukare (Diamond 1999: 395). Detta stöds av det faktum att pygméerna är den enda folkgrupp som saknar en egen språkfamilj; de talar samma språk som de lokala åkerbrukarna, med endast enstaka ord och språkljud som kvarlevor av deras egna språk (ibid.: 398). På liknande sätt finns det mycket som talar för att khoisanerna (som består av de två undergrupperna saner och khoikhoier) tidigare var spridda över stora delar av Afrika söder om Sahara. Khoisanspråken är i princip de enda i världen som innehåller klickljud. Alla utom två av dagens khoisanspråk talas i södra Afrika. De två övriga finns i Tanzania, långt ifrån övriga språk i gruppen. Därtill återfinns klickljud i flera Niger-Kongospråk i södra Afrika, samt i två afroasiatiska språk som talas i Kenya (Diamond 1999: 398). Som distinkt folkgrupp har khoikhoierna minskat avsevärt i antal och endast några spillror av sanerna finns idag kvar i Kalahariöknen (ibid.: 394, Grove 1996: 63f). Arkeologiska utgrävningar bekräftar att khoisanerna tidigare haft en betydlig nordligare utbredning, medan man inte har kunnat få motsvarande bekräftelse för pygméerna eftersom forntida människoskelett inte påträffats i de centralafrikanska regnskogarna (Diamond 1999: 409). 8

10 Åtminstone sedan 1400-talets början domineras befolkningen i centrala, östra och södra Afrika av bantutalande folk som troligen utvandrade i två riktningar från Västafrika, närmare bestämt från regionen som omfattar dagens Nigeria, Chad och Kamerun, någon gång mellan år 2000 och 3000 f Kr. Den ena folkströmmen rörde sig söderut längs västkusten och längs floderna ner till Kongoflodens mynning, och trängde undan khoisantalande befolkningar som levde i området tidigare. Den andra strömmen rörde sig österut mot nuvarande Sudan och kort efter år 1000 f Kr hade den nått Rift Valley. De sista århundradena f Kr nådde bantufolken fram till östkusten och därefter vände de av söderut genom Kenya, Tanzania och Zambia. På 500-talet e Kr tros dessa två rörelser ha sammanstrålat i södra Centralafrika, och därifrån ha expanderat vidare mot söder och öster (Diamond 1999: 400, 409, Grove 1996: 64, Wolf 1997: 41). Det sydligaste bantufolket, Xhosa, gick dock aldrig över Fishfloden på sydkusten, varför Kaphalvön lämnades åt khoisanfolken ända tills holländarna anlände till området på 1600-talet (Diamond 1999: 412). De flesta av européerna i södra Afrika härstammar från holländska och tyska nybyggare som anlände till Kaphalvön under och 1700-talet. Övriga vita i södra Afrika består mestadels av brittiska invandrare från och med början av 1800-talet (Grove 1996: 64). Ekologin bakom den etniska geografin Enligt Jared Diamond (1999) har matproduktionen som yttersta orsak lett till fyra faktorer som gjort att vissa folk genom historien har kunna dominera över andra. Dessa fyra faktorer är mikrober, läsoch skrivkunnighet, teknologi och centralstyrda samhällen. Dagens maktfördelning är endast en grov återspegling av de platser där människan funnit och kunnat sprida domesticerbara djur och växter. Merparten av dessa växt- och djurarter har sitt ursprung i en öst-västlig axel som löper genom hela Eurasien (Europa och Asien), och gjorde det möjligt för människan att övergå till ett bofast liv. Bofasta och jordbrukande befolkningar har haft ett strategiskt övertag gentemot jägare/samlare på grund av de fyra ovannämnda faktorerna. Jordbruk har kunnat försörja ett större antal individer inom ett område. Det har lett till större befolkningstäthet vilket är ett övertag i sig, men det har också lett till att infektionssjukdomar lättare kunnat utvecklas, och därmed även resistensen mot dem (Diamond 1999: 206). Epidemiska sjukdomar utvecklas också lättare hos djur i stora och täta populationer såsom domesticerade kor och svin (Diamond 1999: 207). När dessa djur lever tätt inpå människor ökar också sannolikheten för att sjukdomarna överförs till människorna (ibid.: 208). De små grupperna som jägare-samlare lever i är förklaringen till att dessa folk faller offer för epidemier utifrån eftersom de inte kunnat utveckla resistens mot sjukdomar och även varför den inte kunnat utveckla egna epidemiska sjukdomar att smitta andra folk med (Diamond 1999: 205). 9

11 Fyra distinkta jordbrukskategorier i Afrika kan urskiljas utifrån ett ekologiskt perspektiv: regnskog, savann, ökenområden och regioner med vinterregn (Grove 1996: 75). De första grödorna som odlades i Afrika var vete och korn norr om Sahara och i Etiopien, dadelpalmer i ökenoaserna, durra och hirs i savannområdena, jams och oljepalmer i skogsområden och lokalt domesticerat (rött) ris i Västafrika. Sockerrör, bananer, mango, citrusfrukter, och brödfrukter fördes in från Sydostasien mellan ett och två tusen år sedan. Majs och kassava fördes in med portugiserna först omkring år 1500 e Kr (ibid.: 74). Samtliga av Afrikas inhemska grödor har dock sitt ursprung från norr om ekvatorn. Det beror troligen på att väldigt få växter i södra Afrika lämpar sig för domesticering, och ger en fingervisning om varför bantufolken kunde tränga undan pygméer och khoisanfolk. På samma sätt har inget av Afrikas större däggdjur kunnat domesticeras. De enda djur som man med säkerhet vet har domesticerats i Afrika är pärlhönsen (Diamond 1999: 404). Afrikas geografiska huvudaxel är nord-sydlig medan Eurasiens är öst-västlig. På den nordsydliga axeln passerar man klimatzoner som starkt skiljer sig från varandra. Grödor och djur som domesticerades eller förvärvades i specifika regioner i Afrika hade därmed svårigheter att spridas längs huvudaxeln. I Eurasien spreds grödor och djur lätt mellan samhällen på liknande breddgrader och med liknande klimat och dagslängd (Diamond 1999: 415). Sahelzonen, där grödor och djur lättare kunde spridas längs en öst-västlig axel med likartat klimat, är dessutom mindre än motsvarande zon för Eurasien. Egyptens vete och korn nådde därför inte Kaplandet förrän européer förde med sig det sjövägen. Domesticerade däggdjur kunde inte ta sig igenom den tropiska zonen där tsetseflugorna spred trypanosomer som de inhemska (men ej domesticerbara) djuren var resistenta mot. På samma sätt kom bananer och andra tropiska asiatiska grödor aldrig till Afrika landvägen, utan först med asiatiska sjöfarare under det första årtusendet f Kr (ibid.: 416). När bantufolken nått Östafrika började de använda järn som då hade börjat utvinnas i Sahelregionen. Tillsammans med boskap och sina grödor som var anpassade till fuktigare klimat och sommarregn hade bantufolken enligt Diamond en uppsättning teknologier som vid den här tiden var oslagbar i Afrika söder om ekvatorn. Spridda befolkningar av khoikhoier utan grödor och järn kunde inte konkurrera med dessa teknologier (Diamond 1999: 410). Den västra strömmen av bantufolk odlade rotfrukter och fortsatte att förlita sig till stenredskap tills de sammanstrålade med den ostliga strömmen (Grove 1996: 64). Då bantufolken var jordbrukare var det också troligt att de förde med sig sjukdomar som de själva men inte khoikhoierna var resistenta mot (Diamond 1999: 412). Anledningen till att bantufolken aldrig gick över Fishfloden var enligt Diamond att Kaphalvön har medelhavsklimat med vinterregn, vilket lämpade sig dåligt för grödorna bantufolken använde sig av (ibid.). I förlängningen innebar det att holländarna hade lättare för att etablera sig på 10

12 Kaphalvön eftersom de bara hade khoisanbefolkningarna som motståndare; motståndare de snabbt smittade, dödade och fördrev. När européer så småningom drabbade samman med Xhosafolket tog det européerna 175 år att kuva Xhosa. Diamond menar att holländarna kanske aldrig ens hade kunnat etablera sig på Kaphalvön om de från början mött stålutrustade bantufolk (Diamond 1999: 412f). (Diamond torde här dock syfta på järn och inte stål). Eurasiska mikrober har dessutom troligen spelat en nyckelroll i att decimera khoisanfolken (ibid.: 215). Mikroberna har i övrigt inte agerat uteslutande till européers fördel. I det tropiska Afrika huserade malaria och gula febern, vilket enligt Diamond (1999: 216) förklarar varför de europeiska makternas kolonisering av Afrika fullföljdes först fyra sekler efter koloniseringen av Amerika. Afrika före triangelhandeln: ekonomisk geografi Åtminstone så tidigt som på 1300-talet skedde en omfattande handel mellan Västafrika och det muslimska Nordafrika, tvärs över Saharaöknen. Denna handel styrdes av pastorala nomadfolk som korsade öknen med karavaner som transporterade varor mellan Västafrika och Medelhavskusten. Nomadfolken åtnjöt en stor politisk makt och organiserade sig via släktskapsbaserade hierarkier över stora områden (Wolf 1997: 37f). Handeln över Sahara var viktig för såväl Europa som Afrika och Mellanöstern. Västafrikanska gruvor stod för två tredjedelar av allt guld som cirkulerade inom hemisfären, och stora mängder slavar, tyger, elfenben, peppar och kolanötter exporterades från området främst till Mellanöstern. I utbyte mot dessa varor erhöll afrikanerna hästar, textilier, mässing, koppar, glas, bönor, läder, konserverad mat och salt (Wolf 1997: 38f). De bantutalande folken i Östafrika kom under den senare delen av det första årtusendet e Kr i allt större utsträckning i kontakt med arabiska och asiatiska handelsmän. Handel skedde med bland annat Indien och Kina (Wolf 1997: 41f, Grove 1996: 90). Swahilikulturen tros ha sitt ursprung i de handelsstationer som växte till betydande hamn- och handelsstäder under 1100-talet (Hermele och Palmberg 1990: 26). Under 1200-talet skedde en dramatisk ökning av handeln över Indiska Oceanen, och därmed den östafrikanska exporten av guld, koppar, slavar och elfenben. I utbyte mot dessa och många andra varor erhöll afrikaner indiska bönor och tyger, kinesiskt porslin och varor från Sydostasien (Wolf 1997: 42). Under hela denna tidsperiod skedde en omfattande gruvbrytning av guld och koppar i östra och södra Afrika (Grove 1996: 91). Framväxten av centralmakter i form av svagt hierarkiska kungadömen kan ha stimulerats av handeln, eftersom denna var i behov av säkra handelsvägar och jämn varuproduktion (Hermele och Palmberg 1990: 26). Det fanns många centralmakter som uppkom före européernas ankomst; några som kan nämnas är Ghana, Mali och Songhay i Västafrika under perioden e Kr (Lee 1998: 154, McCann 1999: 24), Kanem/Bornu i Sahelområdet mellan 800 och 1200 år e Kr 11

13 (Hermele och Palmberg 1990: 25), Aksum i Abessinien mellan år 100 och 1000 e Kr (McCann 1999: 36, 46) och Shona vid Great Zimbabwe mellan år 1250 och 1450 e Kr (Beach 1977: 52, McCann 1999: 32). Sålunda var Afrika, som Eric Wolf (1997: 40) påpekat, inte den efterblivna och isolerade kontinent som européer i alla tider gärna har velat se den som, utan en del av ett nätverk av vidsträckta ekonomiska och kulturella relationer; tillika relativt tätbefolkad och urbaniserad. Den moderna eran Trots att européerna bedrivit en omfattande handel med de afrikanska kustområdena sedan talet, och trots att det inte fanns någon stark centralmakt som blockerade kolonial expansion, gjordes under flera hundra år inga mer allvarliga försök att göra anspråk på eller ens utforska kontinentens inre. När kostnader vägdes mot vinster var det mer lönsamt att kontrollera handeln med dessa områden än att utöva direkt kontroll över produktionen som i andra delar av världen (Lee 1998: 154). Portugiserna genomförde resor mot kontinentens inre under 1500-talet, men de skulle inte komma att efterföljas av de andra europeiska nationerna förrän under 1800-talet (Grove 1996: 93). När européer och afrikaner slutligen hamnande i konfrontation med varandra hade de förra ett trefaldigt försprång i form av gevär och annan teknik, omfattande läs- och skrivkunnighet samt en samhällsorganisation som var nödvändig för att kunna bekosta upptäcktsfärder och erövringar. Alla dessa tre uppstod enligt Diamond (1999: 414) ur försprånget hos den eurasiska matproduktionen. I Afrika söder om Sahara blev utvecklingen av matproduktionen försenad relativt Eurasien på grund av bristen på inhemska domesticerbara växter och djur, av den mindre för jordbruk lämpade ytan och av kontinentens nord-sydliga huvudaxel som hämmade spridning av matproduktion och uppfinningar. Under i övrigt lika förhållande innebär en större landyta och större befolkning fler konkurrerande samhällen och uppfinningar, och därmed en snabbare utvecklingstakt. Eurasien är dubbelt så stort som Afrika och endast en tredjedel av Afrikas yta faller inom zonen mellan ekvatorn och Sahara där pastoralister och jordbrukare levde före år 1000 f Kr (ibid.: 415). Slavhandelns utveckling Efter att Amerika upptäcktes började slavar i allt större grad att exporteras från Afrika till Amerika. Slavhandel var dock inget nytt fenomen, utan spritt över hela världen och tillämpat inom många kulturer sedan urminnes tider (Wolf 1997: 195). Det finns gott om exempel på detta även på den afrikanska kontinenten. Före européernas ankomst fanns det enligt Wolf (1997: 207) tre mekanismer som kunde göra en fri människa till slav: sedvänjan att pantsätta människoliv, rättslig separering av en individ från 12

14 släktens beskydd, samt infångning vid krigsföring. Pantsättning var vida spritt och användes som återbetalning av skulder genom att placera en person i en annan persons ägo som betalning. Detta överförde alla rättigheter till personens arbetskraft, reproduktiva aktiviteter och avkomma för hela pantsättningsperioden till mottagaren. Folk kunde i tider av svält också pantsätta sig själva eller släktingar mot tillgång på mat. Den andra mekanismen innebar att man skar av en person från ättelinjens beskydd vid brott mot släktens ordning och traditionella struktur. Sådana personer kunde sedan säljas som slavar. Även då folk fångades in i krigstider skars de av från sin släkts beskydd. Det innebär att oavsett om slavarna var pantsatta, brottslingar eller fångar så erhölls de genom att kapa banden till deras egen ätt och överföra dem till ägarens grupp. Innan portugiserna anlände till Zambezidalen i södra Afrika fanns där två typer av så kallade akaporo: slavar som fångats in i krigstider och som såldes vidare under år av torka, och livegna som sålde sig själva under liknande omständigheter. Hos Shonafolket var slavar ingen vanlig företeelse men det var däremot livegna. Både slavar och livegna var berövade sin frihet för resten av livet men deras barn var fria. Shonasamhällen hade i allmänhet det bättre ställt än Tongafolken i den torkebenägna dalen och tenderade därför att ackumulera medlemmar. Män från Manyika färdades till Tete och Sena med hackor, getter, guld och hudar för att köpa kvinnor och unga pojkar. Handelsmän från Sena sålde människor för elfenben nära Zimbabwe och i Chawaya och svältande människor från Sena bytte kvinnor mot spannmål i Mbire (Beach 1977: 56). Även Lozi i nuvarande Zambia tillämpade slaveri. De deltog dock aldrig i den kommande slavexporten till västkusten, vilket tros ha berott på att slavar som fångades in i räder behövdes som arbetskraft av den regerande klassen (Van Horn 1977: 147). De första tydliga bevisen för en betydande slavhandel från Östafrika är förekomsten av östafrikanska slavar i Mesopotamien under 600-talet e Kr, där de användes som soldater och till hushålls- och jordbruksarbete. Efter ett par allvarliga slavrevolter som hotade kalifatets existens under andra hälften av 800-talet skars Östafrika av som källa till slavar i flera hundra år därefter (Alpers 1997: 94). Den transatlantiska slavhandeln (som var en del av triangelhandeln) påbörjades i Västafrika, och detta på Portugals initiativ. Portugal var från början dock inte ute efter slavar utan främst guld, elfenben och kryddor, men även andra varor såsom bivax och trä. Portugisiska sjöfarare hemförde dessa varor i utbyte mot bland annat textilier, vete, mässing och så småningom också amerikansk tobak (Grove 1996: 93, Wolf 1997: 196). Under de första decennierna av 1500-talet sändes slavar främst till São Tomé och Príncipe, och efter 1520 till Brasilien. Den afrikansk-amerikanska slavhandeln dominerades till en början av Spanien och Portugal som behövde arbetskraft till gruvor och plantager (Wolf 1997: 197). 13

15 Under den första hälften av 1600-talet gick holländarna till attack mot Portugals fästen i Moçambique, Angola och Guldkusten, vilket kan sättas i samband med att de försökte ta ifrån portugiserna kontrollen över den brasilianska sockerproduktionen förlorade de dock sitt sista fäste i Brasilien och de gav därefter upp territoriella anspråk i både Afrika och Brasilien. I stället övergick de till att ägna sig åt investeringar och slavhandel respektive 1664 gav sig sedan engelsmän och fransmän in i handeln. Ej heller engelsmännen var från första början ute efter slavar utan primärt guld, men efter 1700 hade slavar börjat dominera även den engelska handeln. Slavhandeln visade sig vara mycket lukrativ och bidrog till att dra upp export och produktion i England (Wolf 1997: 197f). Under Portugals dominans av slavhandeln på 1400-talet drogs slavar främst från området mellan Senegalfloden och Sierra Leone. Under 1500-talet började området söder om Kongofloden och Angola att bli viktigare för handeln, och vid 1600-talets mitt togs merparten av slavarna därifrån. Under detta århundrade började engelsmännen i allt större utsträckning att handla slavar från Västafrikas sydkust som under 1700-talet utvecklades till den viktigaste slavkällan. Under denna tidsperiod togs 60 procent av slavarna från Västafrika och resterande 40 procent från centrala och sydöstra Afrika (ibid.: 200). England drog sig ur slavhandeln 1807, vilket enligt Wolf (1997: 316) delvis berodde på att vinsterna av slavhandeln var på nedgång, men till stor del på att den industriella kapitalismen som var på tillväxt föredrog fri arbetskraft framför slavarbete. Därefter exporterades slavar främst av Frankrike, Spanien och Portugal. Portugal exporterade under 1800-talet slavar främst ifrån Kongo, Angola och Moçambique med Brasilien som destination (ibid.: 201). Under detta sekel anlades plantager på Zanzibar, Réunion, Mauritius och Madagaskar, till vilka slavar fördes från Östafrika (Hermele och Palmberg 1990: 31). Brittiskt ingripande mot slavhandeln i Västafrika efter att de själva övergivit den ledde till att brasilianska och kubanska slavhandlare började söka sig till Östafrika. Samtidigt anlade araber från Oman plantager för kryddnejlikor på Zanzibar och inhandlade slavar till verksamheten från den närliggande afrikanska kusten (Wolf 1997: 228). Wolf (1997: 203f) skriver att det finns många delsvar på frågan om varför Afrika blev den huvudsakliga källan för slavar och att dessa svar står att finna på tre kontinenter. För det första var européerna i behov av billig arbetskraft på de amerikanska plantagerna. För det andra blev västra Europa isolerat från tillgången på slavar från östra medelhavsområdet av det Ottomanska imperiet från och med mitten av 1400-talet. För det tredje kunde infödda amerikaner som förslavats lättare ta sin tillflykt till omgivande grupper av den inhemska befolkningen och gömmas av dessa, medan en svart människa alltid hade sin hudfärg som tecken på slavstatus. Slutligen var slaveri ett bekant begrepp inom afrikanska samhällen; det fanns inbyggda sociala mekanismer som underlättade utvecklingen av en storskalig slavhandel (ibid.: 208). En aspekt av det sistnämnda var att mänskliga 14

16 bärare var det enda möjliga transportmedlet i stora delar av centrala och södra Afrika eftersom tsetse-flugan effektivt blockerade alla vägar för oxdragna vagnar förutom de sydligaste (Palmer och Parsons 1977: 10). Det råder delade meningar om hur många människor som egentligen fördes bort under slavhandeln. Enligt Wolf (1997: 195f) sändes slavar till Europa och Amerika mellan åren 1451 och 1600; mellan 1600 och 1700 ökade antalet till 1,34 miljoner. Från 1701 till 1810 exporterades över 6 miljoner slavar från Afrika. England gav upp slavhandeln år 1807, men ytterligare 2 miljoner svarta slavar exporterades mellan 1810 och 1870, främst till Kuba. Alfred Grove (1996: 93) uppger en sammanlagd siffra på 10 miljoner, medan Kenneth Hermele och Mai Palmberg (1990: 28) hävdar att Afrika förlorat mellan 30 och 40 miljoner människor till följd av slavhandeln. Vilka sociopolitiska effekter kan ett sådant folkbortfall ha haft? De områden där slavhandeln var som mest intensiv drabbades av ekonomisk och politisk tillbakagång som en konsekvens av avfolkningen. Splittring mellan olika etniska grupper uppkom på grund av att vissa grupper specialiserade sig på införskaffande av slavar. Vissa av dessa etniska motsättningar lever kvar än idag (Hermele och Palmberg 1990: 28). Arkeologiska fynd vittnar om tidigare kulturell utveckling som rubbades och gick tillbaka under denna tidsperiod (Grove 1996: 94). Slavhandeln gav upphov till en arbetsfördelning där infångandet, ihopsamlandet och transporten av slavar till kusten administrerades av afrikaner, medan européer skötte transporten över oceanerna samt slutdistributionen. I respons till amerikansk efterfrågan vilade handeln på ett aktivt samarbete mellan köparna och dem som tillhandahöll slavar, och på en sofistikerad samordning av aktiviteter från båda sidor (Wolf 1997: 229). Större delen av insamlingen av slavar skedde av afrikanska handelsmän som enligt Grove (1996: 94) var noga med att förhindra européerna från att ta sig mot kontinentens inre. I Västafrika drog gamla stater såsom Oyo och Benin nytta av handeln, och i regionen mellan Kongo- och Zambezifloden expanderade Luba-, Lunda- och Bembastammarna i egenskap av plundrande militärmakter. Lenjefolket som höll till i Bulenjedistriktet (Kabwes rurala distrikt) deltog i handel med portugiserna vid Zumbo från och med andra hälften av 1700-talet och under större delen av 1800-talet. Lenje erhöll huvudsakligen vapen, krut, knivar, textilier och pärlor i utbyte mot elfenben och slavar (Muntemba 1977: 347). Den östafrikanska slavhandeln skiljer sig från den i övriga Afrika på två sätt: för det första var efterfrågan huvudsakligen arabisk, och för det andra skötte de arabiska slavhandlarna infångandet på egen hand (Grove 1996: 98). De nya kommersiella möjligheterna från och med 1800-talet lockade till sig araber från Oman och muslimsk-swahiliska handelsmän från kusten. Dessa nykomlingar organiserade beväpnade karavaner och byggde upp fort och handelsstationer inåt landet (Wolf 1997: 228). 15

17 Med Storbritannien i spetsen hade Europas sjöfartsmakter under större delen av 1800-talet vidtagit åtgärder för att stoppa den sjöburna slavhandeln, men fortsatt slaveri i vissa länder säkrade en fortsatt efterfrågan varför man ansåg det nödvändigt att slå till mot den vid dess källa, det vill säga i Afrika (Hill 1961: 46). I Östafrikas fall drogs slutsatsen att det enda som skulle ha någon reell effekt var att bygga en järnväg från kusten och in till Victoriasjön (ibid.: 50). Huggsexan om Afrika Allteftersom slavhandeln mattades av under den andra halvan av 1800-talet ersattes den med den mer legitima handeln med afrikanska handelsvaror. Vinsterna från kommersen ökade och de europeiska makterna och deras lokala agenter tävlade om att etablera sig på kontinenten. De flesta av dagens afrikanska stater tog sin form i slutet av 1800-talet då kontinenten i all hast delades upp mellan de europeiska makterna. Anledningarna till denna imperialistiska delning är delvis höljda i dunkel, och det finns ingen allmän teori som till fullo förklarar den. Till och med en del av de statschefer som var inblandade betraktade delningen som ganska absurd. Grove (1996: 105) hävdar att Storbritannien hade ett större intresse av händelser i andra delar av världen, och att regeringarna till en början inte hade något intresse av att skaffa territorier och därmed belastas med administrativa kostnader för ohälsosam och relativt improduktiv mark. Hermele och Palmberg (1990: 31f) påpekar att utsikterna för framväxten av en koloniserande politik var dåliga så länge Storbritannien dominerade världsekonomin och den ekonomiska konjunkturen var god, men i och med att Frankrike och Tyskland industrialiserades började de utgöra ett hot mot Storbritanniens ekonomiska hegemoni. Då rivaliteten mellan industrinationerna tilltog stärktes motiven för en koloniseringspolitik. Samtidigt utövade ett antal lobbygrupper såsom tillverkare och missionärer påtryckningar och med tiden ökade européernas politiska och militära inblandning i inhemska befolkningars angelägenheter (Grove 1996: 105). På liknande sätt skriver Wolf (1997: 311) att den stundande koloniseringen av Afrika (och andra delar av världen) var ett resultat av vad som kallas för The Great Depression, som tog vid år 1873 efter ett kvartssekel av ekonomisk expansion. Depressionen sägs ha orsakats av reallönehöjning i Europa, stigande råvarupriser i övriga världen, samt tilltagande import av nordamerikanskt och ryskt vete som utsatte den europeiska jordbruksnäringen för påfrestningar. Det finns inte någon generell samstämmighet gällande depressionens exakta natur, men Wolf konstaterar att det i vilket fall som helst skedde en förändring i kapitalackumulationens natur efter detta årtal. De europeiska nationerna började i konkurrens med varandra att febrilt leta efter nya investeringsmöjligheter och marknader, samt i allt större utsträckning via politisk väg skaffa sig kontroll över utländska resurser (ibid.: 312f). Därmed började en mer militant kapitalism inkräkta mer och mer på sociala arrangemang hos tribut- eller släktskapsbaserade samhällen genom att tvinga dessa att specialisera 16

18 sin produktion och genom att dra resurser från dem in i ett större system genomsyrat av kapitalistiska produktionsrelationer (Wolf 1997: 311). Det fanns en stor inbördes skillnad i hur stormakterna svarade på depressionen. Storbritannien försökte inte bibehålla sin dominans genom att svara på den tilltagande konkurrensen från de nyligen industrialiserade staterna med protektionistiska åtgärder utan fortsatte med sin gamla frihandelslinje (Lee 1998: 165). Frankrike var den europeiska nation som initierade jakten på territoriella rättigheter i Afrika. De förde en aggressiv utrikespolitik för att vända uppmärksamheten från inrikesproblem och efter att en olycklig militär incident tvingade Storbritannien att ockupera Egypten 1882 ansåg fransmännen sig ha rätt att ostraffat utöva påtryckningar i Afrika. Brittiskt inflytande över kritiska kustremsor hade växt sig starkare med åren och när tyska och franska aktiviteter ökade i dessa områden ökade också friktionen mellan makterna. Samtidigt stod den belgiske kungen Leopolds ambitioner i Kongo i konflikt med Storbritanniens, Frankrikes och Portugals intressen (Grove 1996: 106). På Bismarcks initiativ sammankallades därför den så kallade Berlinkonferensen , där alla europeiska makter med territoriella anspråk i Afrika deltog. Målet med konferensen var att på fredlig väg åstadkomma en delning av kontinenten, och att därigenom avvärja den överhängande risken för väpnade konflikter. Uppdelningen skedde i mycket stor utsträckning utifrån naturtillgångar samt longitud och latitud, utan att ta hänsyn till etnicitet, stamtillhörighet och språkgrupper (Hermele och Palmberg 1990: 33f). Man fastslog även att nya annekteringar av Afrikas kust inte kunde erkännas såvida de inte efterföljdes av faktisk ockupation (Grove 1996: 106). Makterna kom överens om att meddela varandra om sina respektive anspråk och dessa skulle stödjas av bevis på ockupation, men i väntan på handelsstationer, missionärscentra och styrande instanser skulle man erkänna varandras inflytandesfärer (Hill 1961: 9). Den påföljande processen har kommit att kallas för The Scramble for Africa, eller huggsexan om Afrika. Årtiondena efter kongressen förverkligades ockupationen av de tilldelade landområdena under utbrett och långvarigt afrikanskt motstånd. Nybyggare uppmuntrades att bosätta sig i kolonierna, främst i södra Afrika, medan kolonialmakterna "slog ner motstånd från lokalbefolkningen, inrättade koloniala förvaltningar och organiserade utvinning av råvaror för export" (Hermele och Palmberg 1990: 34). Vid första världskrigets utbrott var det endast Abessinien och Liberia som inte blivit ockuperade av någon europeisk stat. Kolonialperiodens politiska ekonomi Den nya vågen av imperialism skiljde sig starkt mot den föregående då västmakterna lade Asien och Amerika under sig. Medan den tidigare expansionen grundade sig på kolonisering, nybyggande och att sprida den europeiska civilisationen var denna andra expansion nästan uteslutande driven 17

19 av ekonomiska motiv (Lee 1998: 156). När depressionen tog vid från 1873 gjordes stora politiska ansträngningar från de ekonomiska stormakternas sida att ena missnöjda samhällsklasser på hemmaplan samtidigt som man etablerade de utländska influenssfärerna som skulle ge hemlandet privilegierad tillgång till marknader och resurser. Genom att dra fördel av den nya transporttekniken gav sig kapitalet under den sista fjärdedelen av 1800-talet in i utvecklingen av råvaru- och jordbruksproduktion i tropiska områden (Wolf 1997: 313). Det finns enligt Richard Lee (1998: 155) mycket som tyder på att den interna afrikanska handeln under århundradet före uppdelningen växte snabbare än den externa handeln och att afrikaner åtnjöt förbättrade handelsvillkor med ursprung i sänkta produktionskostnader i de kapitalistiska kärnländerna. Denna trend kom emellertid att vändas i och med koloniseringen. Grove (1996: 108) menar dock att det vid sekelskiftet fanns få tankar om systematisk ekonomisk utveckling av de nya kolonierna. Regeringarna hade om möjligt ännu mindre kontroll över internationellt kapital än idag, och bankirer och finansiärer var ovilliga att investera i länder som verkade vara så fattiga, med undantag för Sydafrika. De lokala koloniala regeringarna var ständigt underfinansierade och var beroende av tullar och skatter för sina inkomster. Ekonomisk aktivitet bedrevs i kustområdena, men stora delar av kontinentens inre förblev i stort sett orörda tills kommunikationerna förbättrades och möjliggjorde ekonomisk export av bulkprodukter. Jag återkommer till detta längre fram i uppsatsen. Enligt Ronald Hyam (1968: 469) var den huvudsakliga begränsningen i utvecklingen av de brittiska kolonierna av finansiell karaktär: man ville undvika att spendera de brittiska skattebetalarnas pengar. Statskassans ekonomiska överväganden bestämde omfattningen hos det koloniala departementets handlande. Man fick ständigt argumentera med statskassan och projekt som föreslagits av guvernörer fick ständigt beskäras eller bordläggas. En anledning till att departementet i viss utsträckning delade statskassans ovilja att tulla på skattemedlen var att man ville undvika att skapa negativa förutfattade meningar gentemot de afrikanska kolonierna. Bortsett från bomullsindustrins intressen fanns det i England nämligen väldigt lite intresse för afrikansk utveckling. Det bästa sättet att få igenom förslag var att argumentera för att de skulle spara brittiska skattepengar. Man kan alltså se händelseutvecklingen som ett resultat av en dragkamp mellan två krafter: å ena sidan det koloniala departementets vilja att utveckla kolonierna, med rötterna både i imperialistiska intressen och i de koloniala regeringarnas strävan efter utveckling, och å andra sidan statskassans ovilja att spendera pengar, som var grundad i en rädsla att väcka väljarnas ilska. Grove (1996: 114) menar att brittisk policy i Afrika inte baserades på någon allmängiltig teori om kolonialism, och britterna tillämpade vitt skilda styrelseskick beroende på lokala förutsättningar. I områden med få vita bosättare förlitade man sig i stor utsträckning på traditionella inhemska ledare både vad gäller administration och regeringens lokala förehavanden. Det var 18

20 nämligen det enda sättet som en liten vit minoritet kunde styra över en stor inhemsk befolkning till en låg kostnad. Britterna lät ofta den traditionella hierarkin kvarstå i sin helhet och bekräftade de inhemska ledarnas formella auktoritet och makt. När liberalerna tog över makten i England 1905 hade de börjat anse att termen imperium var genant. Det blev allt vanligare att man tillämpade termen commonwealth of free nations, en föregångare till den officiella titeln The British Commonwealth som togs i bruk Teorin bakom detta var att alla vita kolonier skulle ha rätt till självstyre eftersom självständighet gav livskraft och lojalitet åt kolonierna. Själsliga band och lojalitet utgjorde grunden för enighet (Hyam 1968: 319f). Åren representerar en vattendelare i historien hos flertalet av de europeiska imperierna. Efter oroligheter i Tysklands kolonier och kritik från det tyska parlamentet påbörjades 1907 en era av fullständig politisk omkonstruktion. Från och med 1906 kännetecknades det franska imperiet av ökande decentralisering och reaktioner mot fortsatt expansion, och teorin om den franska kulturens assimilering av andra kulturer attackerades. Administrationen av franska Ekvatorialafrika reformerades från och med 1906 och blev federativ mellan 1908 och Kung Leopolds Congo Free State (belgiska Kongo; senare Zaïre) stod samtidigt under omdaning. Makten överfördes till det belgiska parlamentet 1908 och 1913 var det gamla systemet helt utplånat. Vid den tidpunkten hade de belgiska koncessionsbolagen nästan helt försvunnit från spelplanen. Förändringarna i det brittiska imperiet var inte lika omvälvande eftersom imperiet styrande principer var av ett annat slag. Den mest kännetecknande förändringen låg i att man definitivt övergav visionen om ett konsoliderat och federativt imperium (Hyam 1968: 525). Från och med början av 1860-talet började brittiskt kapital ackumuleras i de nya bankerna i Kapkolonin i sökandet efter nya investeringsmöjligheter. Det här kapitalet stimulerade gruvrevolutionen som började med diamanter i Kimberley på 1870-talet, fortsatte med guld vid Johannesburg på 1880-talet, och som så småningom kom att omvandla hela södra och centrala Afrika. Gruvkapitalets nordliga expansion avspeglade enligt Robin Palmer och Neil Parsons (1977: 11) de politiska ambitionerna i Sydafrika grundade Cecil Rhodes (Kapkolonins premiärminister ) British South Africa Company (BSAC) med slutmålet att omringa och annektera boerrepublikerna Transvaal och Orange Free State (Hanes 1991: 45). Dessa ambitioner blev sedermera alltmer imperialistiska. BSAC kom att administrera både Syd- och Nordrhodesia från och med 1890 och fram till 1923 respektive 1924 (Palmer och Parsons 1977: 12). Upptäckten av mineraler på båda sidor om Zambezifloden ändrade imperiets synsätt på regionen ifrån att bara vara ett strategiskt viktigt område för att omringa boerrepublikerna till potentiell guldgruva. Den kommande järnvägsutvecklingen avspeglade dessa prioritetsförändringar (Hanes 1991: 45). 19