Mentalisering och empatineuropsykologiska. aspekter Eller Det gör ont när du gråter, men vad ska jag göra åt det?

Transkript

1 VETENSKAPLIGT ARBETE INOM SPECIALISTORDNINGEN, PSYKOLOGFÖRBUNDET Mentalisering och empatineuropsykologiska aspekter Eller Det gör ont när du gråter, men vad ska jag göra åt det? Katarina Sörngård Vt Handledare: Maria Levander, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist och docent i neuropsykologi, Karolinska Institutet

2 1 Innehållsförteckning MENTALISERING OCH EMPATI NEUROPSYKOLOGISKA ASPEKTER... 2 Eller Det gör ont när du gråter, men vad ska jag göra åt det?... 2 Sammanfattning... 2 INTRODUKTION... 2 METOD... 3 Urvalskriterier... 4 MENTALISERING... 4 Hur utvecklas mentaliseringsförmågan?... 4 Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till mentalisering?... 6 Varför har vi mentaliseringsförmåga?... 7 EMPATI... 8 Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till empati?... 9 Modifierande faktorer vid empati... 9 Hur utvecklas förmågan att känna empati? Empathizers och Systemizers Alexitymi som förklaring till svårigheter med empati hos personer med autism Varför har vi förmågan att känna empati? ÄR DET SKILDA NEURALA NÄTVERK SOM PROCESSAR EMPATI RESPEKTIVE MENTALISERING? DISKUSSION Begränsningar och förslag på fortsatt forskning REFERENSER... 23

3 2 MENTALISERING OCH EMPATI NEUROPSYKOLOGISKA ASPEKTER Eller Det gör ont när du gråter, men vad ska jag göra åt det? Sammanfattning En litteraturstudie genomfördes för att undersöka hur begreppen mentalisering respektive empati definieras i litteraturen, beskriva de neuroanatomiska korrelaten till respektive förmåga samt finna likheter och skillnader dem emellan. Resultaten av den genomlästa litteraturen visade att definitionen av mentalisering var förhållandevis enhetligt medan definitionen av empati skiljde sig åt mellan olika författare. Mentalisering definierades som förmågan att förstå att andra människor har tankar, avsikter och andra mentala tillstånd som är skilda från ens egna. Empati definierades i huvudsak antingen som ett affektivt tillstånd som uppstår genom att man delar någon annans känslor eller sensationer och upplever dem på ett påtagligt sätt i sin egen kropp eller som ett bredare begrepp, som även inkluderar mentalisering ovan. I studien framkom stöd för att det är olika neuroanatomiska korrelat som processar respektive förmåga, vilket tolkades som om mentalisering och empati är olika fenonomen, men som emellertid samverkar med varandra. Tre huvudområden i cortex cerebri aktiveras i samband med mentalisering: mpfc, de bakre delarna av STS och de temporala polerna. Vid empati sker ett slags simulering på så sätt att samma nätverk aktiveras hos subjektet som hos objektet. Vid smärta är det främst ACC och AI som aktiveras, vid avsmak AI och vid rädsla främst amygdala. Empati föreslås vara en fylogenetiskt och ontogenetiskt tidigt utvecklad förmåga, som är snabb, automatisk, reflexiv och processas av utvecklingsmässigt äldre limbiska strukturer medan mentalisering föreslås vara en fylogenetiskt och ontogenetiskt senare förmåga som är något långsammare, mer kontrollerad och reflekterande samt processas av utvecklingsmässigt yngre kortikala områden. I studien framkom även att bristande empati inte tycks vara ett karaktärsdrag vid autism. Däremot är svårigheter med empati en komponent i alexitymi, vilket har hög samsjuklighet med autism. Sökord: neuropsychology, mentalizing, theory of mind, empathy INTRODUKTION Människan är en utpräglat social varelse. Stora delar av våra liv ägnar vi åt socialt samspel med andra människor För att överleva och bli framgångrik i en social värld är det viktigt att förstå socialt samspel. Att kunna tolka andras beteenden är därför betydelsefullt för att bl.a. kunna förutse hot och faror. Det ökar också förmågan att skapa och upprätthålla starka sociala band till andra i gruppen. Ju större gruppen är ju mer komplext blir det sociala samspelet och desto högre blir trycket på de enskilda individerna att interagera. Vilka egenskaper hos människan är det då som gör social interaktion möjlig? Det tycks som om empati och mentalisering är två centrala förmågor med vars hjälp människan uppfattar och

4 3 tolkar det sociala skeendet. Det har visat sig att delar av samma neurala nätverk aktiveras såväl när man upplever en känsla som när man betraktar någon annan som upplever samma känsla (Singer, 2006; De Vignemont & Singer, 2006; Hein & Singer, 2008). Denna aktivering är en viktig bakomliggande mekanism till det man benämner empati (De Vignemont & Singer, 2006). Emellertid finns det oklarheter med vad som menas med empati. Vissa forskare (De Vignemont & Singer, 2006) menar att empati innebär att man känner med andra utan att för den skulle behöva ta den andres perspektiv medan andra forskare (Baron- Cohen, 2005; Decety, 2006) menar att det både innebär att man känner med andra och att man tar andras perspektiv. Sådana olikheter i definitionen av samma begrepp leder till svårigheter när man jämför olika studier, eftersom man talar om delvis olika fenomen. Mentalisering eller Theory of Mind (ToM), som är två synonyma begrepp, är närbesläktat med empati (Frith & Frith, 2003; Hill & Frith, 2003). Mentalisering innebär att man förstår att andras beteenden är en följd av inre mentala tillstånd såsom åsikter, attityder och behov. Det beskrivs huvudsakligen som en kognitiv process och det tycks råda en förhållandevis stor enighet i litteraturen om innebörden av begreppen mentalisering och ToM (Frith & Frith, 2003). Det är förmodligen så att det är olika neurala nätverk som processar empati respektive mentalisering (Singer 2006; Hein & Singer, 2008). Det tycks även vara så att dessa nätverk skiljer sig åt i såväl den ontogenetiska- som den fylogenetiska utvecklingen, vilket stödjer antagandet att det rör sig om åtminstone delvis olika fenomen (Singer, 2006). Olika kliniska grupper som har svårigheter med social interaktion har olika typer av svårigheter, vilket även det stödjer antagandet att det rör sig om olika fenomen. Personer med psykopati har främst begränsningar i sin förmåga att känna empati med andra medan deras mentaliseringsförmåga tycks vara intakt (Hein & Singer, 2008; Blair, 2006). Personer med autism har däremot brister i sin mentaliseringsförmåga, men tycks ofta ha en normal empatisk förmåga (Bird, Silani, Brindley, White, Frith, Singer, 2010). Syftet med föreliggande artikel är att bringa klarhet i hur begreppen empati och mentalisering definieras samt undersöka likheter och skillnader emellan dem. Artikeln har följande frågeställningar: -Hur definieras empati? -Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till empati? -Hur definieras mentalisering? -Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till mentalisering? -Vilka likheter och skillnader finns det mellan mentalisering och empati? METOD En litteraturstudie genomfördes, vilket innebar genomläsning och granskning av vetenskapliga artiklar som behandlar mentalisering och/eller empati ur ett neurovetenskapligt eller neuropsykologiskt perspektiv med utgångspunkt i frågeställningarna ovan. Som sökord användes: neuropsychology, mentalizing, theory of mind och empathy.

5 4 Vissa artiklar erhölls genom rekommendationer från personer som forskar inom området eller genom studier av återkommande referenser i genomlästa artiklar. Urvalskriterier De valda artiklarna är huvudsakligen skrivna under 2000-talet. Viss bakgrundslitteratur har också använts. Artiklarna söktes i Pubmed samt via Googel Scholar. Sammantaget inkluderas 22 artiklar samt en bok i studien. MENTALISERING Frith och Frith (2003) definierar begreppet mentalisering som förmågan att förstå att andra människor har tankar, avsikter och andra mentala tillstånd som är skilda från ens egna. Ett synonymt begrepp, som de använder är Theory of Mind (ToM). Genom det i dag klassiska Sally och Ann testet har man undersökt hur mentalisering fungerar och hur den utvecklas hos barn. Testet går till på så sätt att man visar bilder på två barn: Sally och Ann. Sally har en korg och Ann har en låda. Sally stoppar en kula i sin korg och går sedan ut. När Sally är ute flyttar Ann kulan till sin låda. Sally kommer tillbaka och vill leka med sin kula. Man frågade då barnet Var kommer Sally leta efter sin kula?. En normalt utvecklat 4-åring kan utan svårigheter besvara frågan korrekt och vet att Sally kommer leta där hon tror att kulan är till skillnad från ett yngre barn som kommer att svara att Sally kommer att leta där barnet vet att kulan är. En normalt utvecklad 4-åring är också fullt kapabel att resonera om varför det är på det sättet. I en studie fann Baron Cohen (citerad i Hill & Frith, 2003) att 80 % av barn med autismspektrumstörning (hädanefter kallat autism), vars mentala ålder var 4 år, inte klarade av att besvara ovanstående fråga korrekt. Det har också visat sig att personer med autism även har svårt att förstå vita lögner, satir och dubbel bluff. Vissa högfungerande individer med autism tycks ha förmågan att lära sig en form av intellektuell ToM, men har fortsatta brister i den intuitiva, automatiska förmågan som krävs för smidigt socialt samspel. För att bringa klarhet i vilka neuroanatomiska korrelat som processar mentaliseringsförmågan har man dels studerat hur den utvecklas hos människan genom liknade uppgifter som den som beskrivs ovan, dels genom hjärnavbildningstekniker undersökt vilka områden som aktiveras under genomförandet av uppgifter som antas kräva mentaliseringsförmåga. Hur utvecklas mentaliseringsförmåga Mentaliseringsförmågan tycks genomgå en förprogrammerad utveckling från en implicit förmåga hos mycket små barn till en förmåga hos vuxna att ibland förstå antaganden i upp till sex led. Ca 90 % av normalt utvecklade femåringar klarar av mentaliseringsuppgifter som kräver antaganden om andras avsikter i två led, t.ex. att Anna tror att Eva tror någonting om något. De flesta 4- åringar förstår sådana uppgifter. Emellertid finns det fynd som tyder på att en begynnande förmåga existerar långt före 4 års ålder. Vid 3 års ålder börjar barn förstå skillnaden mellan att veta, tro eller gissa (Frith & Frith, 2003). Treåringar förstår även att det enbart är personer som faktiskt har tittat i en låda som vet vad som finns i den, inte personer som inte har tittat i lådan (Frith & Frith, 2003). Vid 2 års ålder använder barn

6 5 begrepp såsom vill och låtsas, vilket tyder på en implicit medvetenhet om mentala tillstånd (Frith & Frith 2003). Vid 18 månaders ålder tar det lilla barnet flera betydelsefulla utvecklingssteg. Det är då som språket kommer igång på allvar. Språkinlärningen underlättas av barnets förmåga att följa någon annans uppmärksamhet. När mamman tittar på ett föremål och berättar vad det kallas förstår således barnet att ordet mamman uttalar har att göra med föremålet hon uppmärksammar. Man brukar säga att barnet har förståelse för delad uppmärksamhet. Vid 12 månaders ålder brukar ett barn automatiskt titta på något som en vuxen tittar på. Emellertid gäller detta enbart föremål som redan är inom barnets blickfång. Det är först vid 18 månader som ett barn vänder sig mot ett föremål som en vuxen pekar eller tittar på. Delad uppmärksamhet innebär således en implicit medvetenhet om att olika personer kan uppmärksamma olika objekt, levande eller icke levande samt att man kan dirigera någon annans uppmärksamhet så att den sammanfaller med ens egen. Från 18 månaders ålder använder således barn blickriktning som ett ändamålsenligt sätt att kommunicera med andra, en förmåga som emellertid är bristfällig hos barn med autism. Det är även vid ca 18 månaders ålder som friska barn utvecklar förmågan till låtsaslek, vilket innebär att barnet förstår att det kan föreställa sig - låtsas - att någonting är något som det egentligen inte är. Utvecklingen av denna förmåga är en grundförutsättning för optimal utveckling av mentalisering. Den kognitiva process som ligger till grund för föreställningsförmågan brukar kallas decoupling och syftar på förmågan att kunna särskilja representationer av verkliga föremål från representationer av fantiserade föremål (Frith & Frith, 2003). Genom decoupling kan ett 18-månaders barn t.ex. föreställa sig att en kloss är en bil eller att en banan är en telefon. Förmågan till delad uppmärksamhet är även relaterad till andra betydelsefulla utvecklingssteg, så som förmågan att imitera avsiktligt beteende hos andra (Frith & Frith, 2003). Man kan emellertid ana förstadier till delad uppmärksamhet redan före 18 månaders ålder. Vid 12 månaders ålder tycks nämligen barnet förstå att det finns ett slags förhållande mellan en person och det föremål som hon/han tittar på. Om en person t.ex. greppar ett annat föremål än det hon/han tittar på så kommer en 1-åring att bli förvånad (Frith & Frith, 2003). Vid 6 månader blir barn förvånade om föremål flyttar på sig av sig själva, t.ex. en uppvridbar leksak, men inte om en person gör det (Frith & Frith, 2003). Ett 6 månader gammalt barn har således en intuitiv förståelse för att något så att säga rör sig av sig självt. Förmågan att kunna bilda representationer av en agents handling är sannolikt en nödvändig förutsättning för att senare kunna bilda representationer av andras avsikter (Frith & Frith, 2003). Spädbarn som bara är några veckor gamla visar en preferens för sociala stimuli. De ler, tittar och jollrar mer när de tittar på människor jämfört med när de tittar på andra objekt (Frith & Frith, 2003). Människan tycks således ha en medfödd benägenhet att intressera sig för sociala stimuli. Betydelsen av hur inlärning och erfarenheter påverkar utvecklingen av mentaliseringsförmågan är ännu ett tämligen outforskat område (Frith & Frith, 2003). Närvaron av äldre syskon tycks dock påskynda mentaliseringsförmågans utveckling och flickor tycks vara något tidigare än pojkar (Frith & Frith, 2003). Tvärkulturella studier ger

7 6 inget stöd för några avgöranade skillnader i förmågans utveckling mellan olika kulturer (Frith & Frith, 2003). Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till mentalisering? Förutom att studera den ontogenetiska kognitiva utvecklingen av mentaliseringsförmågan hos människan har man även genomfört en mängd olika fmri studier för att undersöka det neurala nätverk som aktiveras vid mentaliseringsuppgifter (Frith & Frith, 2003; Hooker, Verosky, Germine, Knight, Ésposito, 2008). Vid problemlösning av olika mentaliseringsuppgifer har således flera forskare (Frith & Frith, 2003; Hooker, Verosky, Germine, Knight, Ésposito, 2008) funnit högre kortikal aktivering i mediala prefrontalcortex (mpfc), posteriora delarna av sulcus temporalis superior (STS) samt de främre delarna av de temporala polerna. De temporala polerna är multimodalt, vilket innebär att ett flertal kortikala nervceller aktiveras av flera olika typer av sinnesintryck såsom syn- och hörselintryck. De temporala polerna har även kopplingar till limbiska områden. De temporala polerna, fr.a. vänster temporallob, aktiveras t.ex. vid lösning av uppgifter som kräver semantiska överväganden. De temporala polerna aktiveras även vid minnesuppgifter som kräver framplockning, i synnerhet när det gäller autobiografisk information. Frith och Frith (2003) menar att det är troligt att de temporala polerna processar ett slags sociala scripts. De tänker sig att scripten bildar ett slags ramverk för vad man kan förvänta sig och vad som gäller i olika situationer. Scripten formas av tidigare erfarenheter av olika situationer och bildar en semantisk och emotionell kontext för det som för ögonblicket processas. Sådana scripts ökar våra förutsättningar för att veta hur vi ska bete oss i olika situationer. Att handla mat skulle kunna vara ett script. När vi ska handla mat i en affär vet vi vad vi förväntar oss. Vi går in, tar en kundvagn, plockar varor o.s.v. Emellertid kan ett script och en verklig händelse aldrig matcha varandra exakt. Vi måste kunna hantera även oförutsedda händelser. Om en kund framför mig i kön blir arg för att jag råkar stöta emot honom med vagnen underlättar det om jag snabbt kan anpassa mig till situationen. Frith och Frith (2003) menar att det är mentaliseringsförmågan som gör att vi kan anpassa oss till vad den aktuella situationen kräver genom att vi kan förstå vilka avsikter en person har med sitt beteende. Vi kan också förstå om det uppstått ett missförstånd som i situationen ovan. Om kunden framför mig blir arg kan jag snabbt be om ursäkt för att visa att jag stötte emot honom oavsiktligt och att jag inte har några onda avsikter. De posteriora delarna av STS aktiveras bilateralt vid problemlösning av olika mentaliseringsuppgifter med något högre aktivering på höger sida (Frith & Frith, 2003) och är liksom de främre temporala polerna multimodalt med kopplingar till limbiska områden. STS aktiveras t.ex. om man tittar på levande kroppar som rör sig och vid presentation av röster eller vid åsyn av munnar som talar, eftersom STS angränsar till area V5, ett kortikalt område som reagerar på visuella rörelser. Därutöver aktiveras STS även när man tittar på bilder av ansikten eller djur och i synnerhet om man uppmärksammar blickfokus, men även när man gör semantiska överväganden om levande varelser. Frith och Frith (2003) menar m.a.o. att området aktiveras vid olika former av komplext beteende, men även när man erinrar eller föreställer sig komplext beteende. Att kunna förstå och förutse komplext beteende är centralt vid all social interaktion och Frith och Frith (2003) menar att förmågan

8 7 sannolikt är grundläggande för mentalisering. Den är t.ex. en förutsättning för att kunna förstå vem som är agent i en handling. Vid delad uppmärksamhet är ju förmågan att följa någons beteende och blickfokus centralt. STS ingår också i den ventrala visuella banan som just identifierar vad som gör någonting i motsats till var något sker som processas i den dorsala ventrala banan. Även den anteriora delen av paracingulate cortex i mpfc aktiveras vid mentaliseringsuppgifter (Frith & Frith, 2003). mpfc har direkta kopplingar till de temporala polerna och till STS. Paracingulate cortex är ofta betraktat som en del av anteriora cingulate cortex (ACC), vilken är en fylogenetiskt äldre struktur som enligt Brocas indelning tillhör den limbiska loben. ACC i sin tur delas ofta in i olika delar, en främre och en bakre del. Den främre delen överlappar med regionen som aktiveras vid mentaliseringsuppgifter. I vissa delar av ACC har man funnit en ovanlig form av nervceller, s.k. spindle cells hos människan och hos vissa högre primater med undantag för apor, vilket tyder på att ACC har genomgått förändringar under den senare delen av evolutionen (Frith & Frith, 2003). Hos människan är dessa celler inte närvarande vid födseln utan utvecklas vid ca 4 månaders ålder. Det är emellertid oklart om förändringarna av ACC även förekommer i de mer anteriora delarna av mpfc, som är förknippade med mentalisering. Om så är fallet skulle det kunna överensstämma med att mentaliseringsförmåga hos apor inte observerats annat än i primitiv form hos primater (Frith & Frith, 2003). Det tycks som om mpfc aktiveras såväl när man uppmärksammar egna inre mentala tillstånd som när man uppmärksammar andras mentala tillstånd. Dessa inre mentala tillstånd utgör representationer av verkligheten, inte hur verkligheten egentligen är beskaffad. Det är vår uppfattning av världen som kommer att avgöra hur vi agerar inte hur världen egentligen är beskaffad. Detta gäller vare sig vi har en korrekt uppfattning eller en felaktig uppfattning (false belief). Representationen är så att säga frigjord från verkligheten, jämför decoupled ovan. Även vid uppgifter som kräver autobiografiskt minne aktiveras mpfc, vilket kan bero på att man i samband med autobiografiskt minne erinrar sig tidigare mentala tillstånd (Frith & Frith, 2003). Även språkliga utsagor som innehåller ironi eller metaforer aktiverar mpfc (Frith & Frith, 2003), vilket antas bero på att sådana utsagor kräver förståelse av andras intentioner. Varför har vi mentaliseringsförmåga? Ju större den sociala gruppen är ju större är individernas hjärnor i gruppen (Dunbar, 1998). Det är inte hela hjärnan som har ökat i volym under den fylogenetiska utvecklingen utan neocortex. Den faktor som främst antas ha bidragit till volymökningen av neocortex är storleken på den grupp som individen är en del av. Ju större gruppen är ju komplexare blir det sociala samspelet i gruppen och ju högre blir trycket på de enskilda individerna att interagera. De områden som processar mentaliseringsförmågan räknas till neocortex. För att klara av att leva i större grupper ställs stora krav på social interaktion. Man har antagit att mentaliseringsförmågan har lett till såväl möjligheter att förstå andras mentala tillstånd som att dölja sina egna, vilket är väsentligt vid t.ex. manipulering av andra och förmågan att skapa koalitioner med andra gruppmedlemmar, två förmågor som båda ökar förutsättningarna att klara sig i en social grupp (Dunbar, 1998). Arter med större neocortex ägnar sig också oftare åt att manipulera sina artfränder än vad arter med mindre neocortex gör (Dunbar, 1998). Sambandet mellan gruppstorlek och volymen av neocortex har även

9 8 visat sig gälla för människan. Människan lever i större grupper än vad nära släktingar bland primaterna gör och har dessutom större neocortex (Dunbar, 1998). Människan är även den art som har den mest utvecklade mentaliseringsförmågan. Andra faktorer som näringsrik kost eller kroppsstorlek har inte visat något samband med volymökningen av neocortex (Dunbar, 1998) EMPATI Begreppet empati används i många olika sammanhang och har definierats på flera olika sätt. Till vardags brukar man syfta på förmågan att känna medkänsla med andra. I nationalencyklopedin (1991) definieras empati som en förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov. I Svensk ordbok (1986) definieras empati som en förmåga till inlevelse i andra människors reaktioner och i Svenska Akademins Ordlista (2006) som en förmåga till inlevelse i andra människors känslor. Flera författare (De Vignemont & Singer, 2006; Hein & Singer, 2008) menar att det i forskningssammanhang är viktigt att definiera begreppet empati ur ett neurovetenskapligt perspektiv genom att utgå ifrån de neurala korrelat som processar förmågan. I studier har man tolkat empati som ett affektivt tillstånd som uppstår genom att man delar någon annans känslor eller sensationer och upplever dem på ett påtagligt sätt i sin egen kropp (De Vignemont & Singer, 2006; Hein & Singer, 2008). Samma neurala nätverk aktiveras i viss utsträckning hos såväl den som erfar själva känslan som hos den som betraktar personen som upplever den. Aktiveringen sker för såväl smärta och beröring som för avsmak. Mentalisering eller Theory of Mind definieras däremot som förmågan att på ett kognitivt sätt förstå någon annans avsikter och behov genom en mer intellektuell analys (De Vignemont & Singer, 2006; Singer 2006; Hein & Singer, 2008). Empati och mentalisering anses vara två olika former av reaktionsätt med vars hjälp vi kan försätta oss i en annan människas situation. Sannolikt fungerar de parallellt och kompletterar varandra (Hein & Singer, 2008). En annan tolkningsmöjlighet är att helt olika neurala nätverk (Singer 2006; Bird et al. 2010, m.fl.) processar empati respektive mentalisering (se nedan). De Vignemont och Singer (2006) definierar empati som (1) ett affektivt tillstånd som överensstämmer med någon annans affektiva tillstånd och att (2) tillståndet triggas genom observation eller föreställning av någon annans affektiva tillstånd samt (3) vetskap om att den andre är upphovet till ens eget affektiva tillstånd. Definitionen gör det således möjligt att skilja mellan de båda begreppen empati och mentalisering. Mentalisering uppfyller inte det första kriteriet, eftersom man vid mentalisering inte behöver uppleva samma känsla som den andre. Empati innebär således att man åtminstone delvis är medveten om att ens reaktioner härstämmar från någon annan. Så är inte fallet vid s.k. affektsmitta, en reaktion som inte sällan förväxlas med empati. Ett exempel är när ett spädbarn hör ett annat spädbarn skrika och själv börjar skrika. Vid affektsmitta är man således inte medveten om att känslan man upplever härstammar från någon annan. Enligt definitionen ovan rör sig således affektsmitta om ett annat tillstånd än empati. Det är också viktigt att skilja empati från sympati. När man känner sympati för någon vill man även den personen väl vilket inte behöver vara fallet vid empati. Man kan känna empati med någon, men använda det i egoistiskt syfte för att vinna egna fördelar. Vid sympati behöver man inte heller uppleva samma känsla som den andra personen. Man kan

10 9 känna sympati för någon annan p.g.a. att den personen är ledsen och förtvivlad, men man behöver inte själv känna sig ledsen eller förtvivlad. Vilket är det neuroanatomiska korrelatet till empati? Hein och Singer (2008) redogör för empati i samband med smärta. Designen i en av studierna var sådan att man använde par som hade ett förhållande med varandra och utsatte de kvinnliga deltagarna för smärta genom elektroder på baksidan av handen samtidigt som de befann sig i en fmri scanner. Man utsatte även deras partners för smärta medan kvinnorna observerade detta och registrerade hur kvinnorna reagerade. Man kunde då se att delar av det nätverk som processar smärta aktiverades: bilaterala anteriora insula (AI), rostrala anteriora cingulate cortex (ACC), hjärnstammen och cerebellum. Samma nätverk aktiverades såväl när deltagarna utsattes för smärta själva som när de observerade någon annan som utsattes för smärta. Således tycks hjärnan ha förmågan att simulera en smärtupplevelse, när man iakttar någon annan som upplever smärta, genom att aktivera delvis samma nätverk som när man upplever smärtan direkt. Detta sker även hos personer som inte har ett förhållande med varandra (Singer, 2006). Det tycks således inte behövas ett känslomässigt band mellan två personer för att detta fenomen ska uppstå. Hein och Singer (2008) tolkar denna form av simulering som om den även tycks ske vid andra emotionella upplevelser. Vid sensorisk beröring aktiveras sekundära somatosensoriska cortex såväl när man själv upplever beröring som när man observerar någon annan uppleva den. Vid iakttagelse av någon som känner avsmak aktiveras samma kortikala område (anteriora insula) hos betraktaren som hos den som upplever avsmaken. I insula processas såväl interoceptiv information från den egna kroppen som den känslomässiga upplevelsen (Öhman, 2006; Adolphs, 2009). Den interoceptiva informationen är så att säga det råmaterial som den känslomässiga upplevelsen uppstår ur. Öhman (2006, s. 41) skriver Feelings are mental images arising from changes in neuronal maps that represent bodily activations. Vid rädsla aktiveras amygdala (Singer, 2006). Att reagera automatiskt på rädsla hos någon man råkar göra illa är centralt för människans socialiseringsprocess (Blair, 2006). Att man uppfattar en sådan situation som aversiv minskar sannolikheten att man upprepar beteendet i framtiden. Hos den normalt utvecklade individen väcks spontant ett obehag vid konfrontation med ledsna eller rädda ansikten genom en aktivering av amygdala (Blair, 2006). Modifierande faktorer vid empati Är det verkligen så att vi alltid känner empati med våra medmänniskor? Till vardags möter vi ofta människor som upplever olika slags känslor. Vi ser också människor som upplever känslor via media. Om vi alltid skulle reagera med empati skulle vi snart bli överväldigade av känslor. Vilka omständigheter är det som avgör om vi upplever empati eller inte i olika sammanhang? Det finns flera olika faktorer som påverkar hur stark empati vi kommer att

11 10 uppleva. Är smärtan av akut karaktär blir den empatiska reaktionen starkare än om smärtan är kronisk (Saarela, 2007). I spelsituationer tycks män, till skillnad från kvinnor, reagera med lägre grad av empati med en person som de uppfattar som orättvis jämfört med en person som de uppfattar som rättvis eller sympatisk (Hein & Singer, 2008). Vid upplevelse av att smärta har en botande effekt hos den som blir utsatt för den, som vid olika former av behandling, så minskar den empatiska reaktionen. Graden av uppmärksamhet har också betydelse för hur stark den empatiska reaktionen blir. Om uppmärksamheten upptas av annat kommer den empatiska reaktion inte att bli lika stark som den skulle vara om den andra personen tillägnades full uppmärksamhet. Utöver uppmärksanhet tycks även andra faktorer påverka den empatiska reaktionen. Läkare vana att sätta i nålar vid akupunktur har visats få en lägre empatisk reaktion i AI och ACC vid observation av bilder på nålar instuckna i olika kroppsdelar jämfört med personer ovana vid akupunktur (Hein & Singer 2008). Det finns således fler faktorer som kan påverka hur stark den empatiska reaktionen blir. De Vignemont och Singer (2006) nämner fyra olika kategorier av faktorer som påverkar den empatiska reaktionen. Modifierande faktorer vid empati Aspekter hos känslan Intensitet Valens Hur framträdande känslan är Primär vs sekundära känslor Relationen mellan subjekt och objekt Känslomässigt band mellan individerna Släktskap Likhet Kontext Uppfattning av situationen Uppvisandet av flera olika känslor Karaktärsdrag hos subjektet Personlighet Kön Ålder Känslomässig repertoar Förmåga att reglera känslor Figur 1. Modifierande aspekter vid empati. Fritt efter Vignemont och Singer, 2006 Aspekter hos känslan, såsom intensitet, om känslan upplevs som positiv eller negativ, hur framträdande den är samt om det rör sig om primära känslor, som rädsla och glädje, eller sekundära känslor, som avund, kan ha betydelse. Relationens karaktär mellan subjektet och objektet kan inverka på reaktionen. Är man lika varandra eller har en nära relation så kan det modifiera reaktionen. Kontexten kan också ha betydelse för hur stark reaktionen blir. Om man inte förstår reaktionen hos den andre kanske det är svårare att känna empati. Om någon är glad, men jag anser att personen inte förtjänar att vara det, kan det sannolikt vara svårare att dela glädjen. Om man interagerar med flera olika personer samtidigt och de uppvisar helt olika känslor kan det inverka på den empatiska reaktionen. Kanske blir man förvirrad när olika känslomässiga reaktioner konkurrear med varandra. Slutligen kan karaktärsdrag hos den som upplever empati såsom ålder, kön, personlighet och tidigare erfarenheter inverka på reaktionen. En känsla som man aldrig har upplevt själv kan vara svårt att empatisera med. Om man t.ex. aldrig har upplevt svindel kan det vara svårt att känna empati med en person som har höjdskräck och är rädd för att gå ut på en balkong. Man har inte tillgång till känslan i sin känslomässiga repertoar.

12 11 Den empatiska reaktionen tycks således inte vara helt automatisk som vid affektsmitta utan det tycks ske någon form av bedömning av situationen. Frågan är om bedömning sker på en medveten eller omedveten nivå och när under processandet den äger rum samt om den görs före eller efter att den empatiska reaktionen har triggats igång? Det finns modeller som utgår ifrån att den empatiska reaktionen automatiskt sätts igång av ett emotionellt stimulus (Fig.2 a). Parallellt sker en bedömning av kontexten, vilket leder till en modifiering av den redan igångsatta empatiska reaktionen. Modifieringen kan antingen ske genom en topdown reglering eller genom att olika motivationsprocesser konkurrerar med varandra (De Vignemont & Singer, 2006). Om någon man är svartsjuk på exempelvis skadar sig kanske svartsjukan således konkurrerar ut den empatiska reaktionen. Andra modeller utgår ifrån att den empatiska reaktionen inte triggas automatiskt av ett emotionellt stimulus (Fig. 2 b). Istället sker en omedelbar bedömning av den aktuella kontexten. Utfallet av bedömningen avgör om en empatisk reaktion kommer till stånd eller inte (De Vignemont & Singer, 2006). Bedömningsprocessen i samband med empati a) Sen bedömning b) Tidig bedömning Stimuli Kontext Stimuli Kontext Empatisk reaktion Bedömnings process Bedömnings process Empatisk reaktion Figur 2. Fritt efter De Vignemont & Singer, 2006 Hur utvecklas förmågan att känna empati? Decety (2010) beskriver hur empati utvecklas hos människan. Emellertid gör han en delvis annorlunda definition av empati än vad De Vignemont och Singer (2006) gör och inkluderar även känsloreglering i empatibegreppet. Decety (2010) menar att empati består av tre olika huvudkomponenter: 1) en affektiv komponent som han benämner affektiv arousal, 2) en kognitiv komponent, som innebär att man får en förståelse av känslan man upplever samt 3) en exekutiv komponent, som han benämner känsloreglering. Affektiv arousal finns redan vid födelsen och tar sig uttryck i ett automatiskt gensvar på någon annans känsla. Decetys beskrivning av affektiv arousal överensstämmer således väl med De Vignemont och Singers (2006) definition av empati. Strukturer som antas vara involverade i affektiv arousal är amygdala, hypothalamus och orbitofrontalcortex (OFC). Decety (2010) menar att den kognitiva komponenten, att förstå känslan man upplever, överlappar med Theory of Mind och exekutiva funktioner. Den utvecklas fortlöpande efter födelsen (processas av

13 12 ventromediala prefrontalcortex (vmpfc) och mpfc under de kommande 36 månaderna och innebär att individen kommer att kunna ta någon annans perspektiv för att förstå en persons tankar och avsikter i ett visst sammanhang. Känsloreglering är en exekutiv funktion som utvecklas under sen barndom och adolescens och som möjliggör kontroll och reglering av känslor samt motivation. Spädbarn är helt beroende av sina föräldrar/vårdnadshavare för att reglera sina känslor. Vid tre månaders ålder förekommer viss viljemässig kontroll av känslor och vid 12 månaders ålder har barnet fått en ökad förmåga att reglera sina känslor som en följd av den motoriska- och den språkliga utvecklingen (Decety, 2010). Barnet kan röra sig bort från objekt som väcker olust/obehag och/eller med språkets hjälp förstå eller berätta om vad det känner. Det äldre barnet och tonåringen klarar i allt större utsträckning av att reglera sina känslor på egen hand. Barn som har god förmåga att reglera känslor uppvisar också i större utsträckning empati för andra jämfört med de barn som har svårt att reglera sina känslor (Decety, 2010). Känsloreglering tycks neuroanatomiskt främst vara underställd neuronal aktivitet i ventrala och dorsala delar av prefrontalcortex (PFC) samt i dorsala ACC. Ventromediala delar av PFC utvecklas relativt tidigt och är involverade i emotionella beteenden medan laterala PFC utvecklas sent och är främst involverade i högre exekutiva funktioner. Delar av PFC fortsätter att utvecklas långt efter adolescensen. Hjärnan genomgår en stor förändring under den ontogenetiska utvecklingen och Decety menar att man därför kan anta att det är olika strukturer som aktiveras i samband med emotionsreglering under olika åldrar. Vid övergången från barndom till adolescens tycks det ske en förändring av vilka strukturer som aktiveras vid reglering av känslor. Den initiala neuronala aktiveringen i limbiska strukturer, inkluderande amygdala övergår således alltmer till neuronal aktivitet i områden i PFC. Enligt Decety (2010) är det således den tilltagande förmågan att reglera och förstå den affektiva reaktionen som är orsaken till utvecklingen av den empatiska förmågan. Empathizers och Systemizers Baron-Cohen (2003) och Baron-Cohen, Knickmeyer och Belmonte (2005) gör en annan definition av empati än De Vignemont och Singer (2006). Den har större likheter med Decetys (2010) modell, men är inte identisk. För Baron-Cohen et al (2005) inkluderar empatisk förmåga både förmågan att förstå andras tankar och känslor och förmågan att känna någons känslor. De menar således att empati både innehåller en kognitiv komponent och en affektiv komponent. Baron-Cohen (2003) likställer den kognitiva komponenten med Theory of Mind. Den affektiva komponenten beskriver han som ett adekvat emotionellt gensvar på någon annans emotionella tillstånd. Han tycks dock inte avse samma omedelbara och automatiska emotionella gensvar som Singer och De Vignemont (2006) och Decety (2010) syftar på. Som exempel på affektivt gensvar i samband med empati nämner Baron- Cohen (2003) att man t.ex. kan reagera med ilska om man passerar en hemlös på gatan. Ilskan skulle då kunna vara en reaktion på de orättvisor den hemlöse är utsatt för. Denna form av empati tycks inkludera en mer kognitiv process än det omedelbara gensvar Singer och De Vignemont (2006) syftar på. Baron-Cohen (2003) inkluderar även förmågan att känna sympati i empatibegreppet. När någon både reagerar känslomässigt på någons lidande och dessutom önskar minska lidandet på något sätt så innebär detta att personen känner sympati. Det är inte alltid att viljan att minska den andres lidande leder till en handling, men eftersom det finns en önskan att minska lidandet så rör det sig ändå om sympati (Baron- Cohen, 2003). Enligt Baron-Cohen så innehåller således empatibegreppet tre komponenter.

14 13 Baron-Cohen (2003) för fram tesen att det finns centrala skillnader mellan könen vad gäller något som han kallar empathizing (Typ E) och systemizing (Typ S). Han menar att kvinnor generellt är något bättre på empathizing, vilket innebär att de har en mer uttalad förmåga att förstå andras mentala tillstånd såsom tankar och avsikter samt bättre förmåga att känna med andra. De har således bättre förmåga att reagera med empati enligt Baron-Cohens definition. Män är däremot generellt något bättre på systemizing, vilket innebär att de har större förmåga att analysera, förstå och utforska system av olika slag, såsom maskiner, spelstrategier eller dataprogrammering. De är också mer benägna att skapa olika former av system. Baron-Cohen (2003) menar att båda förmågorna är normalfördelade i befolkningen. En stor grupp av befolkningen har lika god förmåga till empathizing som systemizing. Den har en s.k. balanserad form (typ B). För att mäta förmågorna har Baron-Cohen (2003) utarbetat två instrument som bygger på frågor; the empathy quotient (EQ) och the systemizing quotient (SQ). Baron-Cohen (2003) menar att skillnader mellan könen när det gäller systemizing och empathizing delvis är ett resultat av miljömässiga faktorer, såsom hur vi tilltalar våra barn, vilka leksaker vi erbjuder, föreställningar och fördomar hos föräldrar, förskolepersonal och lärare, t.ex. Eventuellt finns även en biologisk anledning som kan förklara könsskillnaderna enligt Baron-Cohen (2003). Flick- och pojkbebisar skiljer sig t.ex. åt redan när de är en dag gamla när det gäller preferenser att titta på antingen ansikten eller mekaniska mobiler (Baron-Cohen, 2003). Flickor föredrar att titta på ansikten medan pojkar föredrar att titta på mekaniska mobiler. Liknande fynd har gjorts i flera djurstudier (Baron-Cohen et al, 2005). Baron-Cohen (2003) menar att den huvudsakliga förklaringen till skillnaderna finns i hjärnans anatomi. Mäns hjärnor är något större än kvinnors, vilket till största delen beror på större förekomst av vit substans. Kvinnor har eventuellt en något större corpus callosum än män (Baron-Cohen, 2003). Generellt har män ett större antal neuron och en större neuronal densitet inom flera cerebrala kortikala områden jämfört med kvinnor, vilket skulle kunna tyda på ett större antal lokala intrahemisfäriska förbindelser och färre långa neuronala förbindelser jämfört med kvinnor (Baron-Cohen et al, 2005). Kvinnors hjärnor tycks istället ha fler längre intrahemisfäriska förbindelser mellan olika områden i kortex som en konsekvens av ett färre antal neuron jämfört med män. Språklig aktivering i kortex är mer bilateral hos kvinnor än hos män, vilket dessutom skulle tyda på fler interhemisfäriska kopplingar i den kvinnliga hjärnan. Cytoarkitekturen så som den eventuellt ter sig i den kvinnliga hjärnan kan eventuellt därför implicera större neuronal kommunikation mellan kortikala områden hos kvinnor jämfört med hos män. Komplexa uppgifter såsom mentalisering, vilket ingår i Baron Cohens definition av empati, är beroende av kommunikation mellan en rad olika områden i hjärnan och skulle förklara varför kvinnor generellt är bättre empathizers. Baron-Cohen (2003) menar att personer med autism har en extreme male brain (EMB), en teori som, enligt Baron-Cohen, redan framfördes av Hans Asperger Asperger påpekade att den autistiska individen har en extremvariant av den manliga formen av intelligens. Baron-Cohen menar att detta skulle vara en följd av en extremvariant av manlig anatomi i den autistiska hjärnan. Baron-Cohen (2003) har funnit att personer med autism får avvikande resultat jämfört med normalbefolkningen på frågeformulär som mäter empathizing och systemizing, vilket innebär att en majoritet av personer med autism har mycket stora brister var gäller empathizing, men däremot är klart bättre än normalbefolkningen vad gäller systemizing. Baron-Cohen (2003) menar att den neuroanatomiska uppbyggnaden i den autistiska hjärnan liknar den i den manliga icke -

15 14 autistiska hjärnan men att antalet lokala förbindelser är betydligt fler och antalet långa förbindelser ännu färre. Obalansen i kopplingsbanor skulle vara en grundläggande orsak till den bristfälliga empatiska förmågan hos personer med autism enligt Baron-Cohen et al (2005). Alexitymi som förklaring till svårigheter med empati hos personer med autism Har personer med autism svårigheter med empati, som Baron- Cohen hävdar (2003) eller förklaras svårigheterna av något annat? Bird et al. (2010) föreslår att det är den höga förekomsten av alexitymi hos personer med autism som leder till brister i empatisk förmåga och inte det autistiska tillståndet i sig. Alexitymi innebär att man har svårt att identifiera och beskriva sina känslor. Förekomsten uppges till ca 10 % hos normalbefolkningen medan så många som ungefär 50 % hos gruppen individer med autism (Bird et al, 2010). Bird et al. (2010) konstaterar att många studier som har funnit empatibriser hos personer med autism har valt en metod som kräver att försökspersonerna drar slutsatser om någons känslor genom att studera området runt ögonen och inte en metod som studerar den automatiska empatiska reaktionen. Personer med autism uppmärksammar ögonområdet i lägre utsträckning än andra och kan sannolikt p.g.a. detta ha svårt att känna igen känslomässiga uttryck i ansiktet. En sådan metod skulle därför kunna missgynna dem. Bird et al (2010) valde en metod som inte skulle kräva att man drog slutsatser av ansiktsuttryck och som inte heller skulle kräva någon form av verbal rapportering. De valde försökspersoner med autism och kontroller som hade en så stor spridning vad gäller alexitymi som möjligt. Designen var i princip den samma som hos Hein och Singer (2008) (Se s 9). Försökspersoner tog med sig en partner eller vän som man utsatte för smärtstimuli samtidigt som försökspersonerna observerades i en fmri-kamera. Man mätte graden av alexitymi genom frågeformulär och försäkrade sig om att graden av alexitymi fördelade sig lika mellan grupperna. Man undersökte också att kontrollerna inte hade någon form av autism. Resultaten visade en negativ korrelation mellan aktivering i anteriora insula (AI) och självskattning i frågeformulären d.v.s. ju högre skattning av alexitymi ju lägre aktivitet i AI vid smärtstimulering av partner. Förekomst av alexitymi och inte det autistiska tillståndet tolkades som orsak till den lägre graden av empatisk aktivering i hjärnan. Bird et al (2010) menar att resultatet inte kan tolkas som att samtliga individer med autism har brister i sin empatiska reaktion utan enbart den undergrupp som dessutom uppvisar hög grad av alexitymi. Emellertid är förekomsten av alexitymi betydligt högre inom autismgruppen än normalpopulationen, vilket innebär att det är vanligare med empatibrister hos individer med autism än hos normala individer. Varför har vi förmågan att känna empati? De Waal (2008) menar att det är empati som är motorn i det som kallas altruism, viljan att ibland hjälpa andra på bekostnad av egna behov. Den evolutionära förklaringen till altruism brukar enligt De Waal (2008) vara att det altruistiska beteendet ger upphov till positiva konsekvenser för utföraren eller för dess avkomma, vilket ökar överlevnadsmöjligheterna. Emellertid uppstår de positiva konsekvenserna ofta på längre sikt och det är tveksamt vilken motiverande roll de då har eftersom det sällan är de långsiktiga konsekvenserna som driver

16 15 ett beteende (De Waal, 2008). Sexuellt beteende motiveras sällan av att det kommer öka sannolikheten för att individens gener kommer att föras vidare. Det är snarare den sexuella driften i stunden som motiverar beteendet. Lika lite är det de långsiktiga konsekvenserna för arten som motiverar altruism. De Waal (2008) menar att det är förmågan att känna empati som motiverar individen att bete sig altruistiskt. Han menar således att empati utvecklades hos däggdjur som den huvudsakliga drivkraften bakom altruistiskt beteende. De Wall (2008) beskriver hur ursprunget till empati hos människa uppstod långt innan vår art såg dagens ljus. Ursprunget var sannolikt behovet att skapa snabba och starka band mellan föräldrar och ungar. När väl den empatiska förmågan hade utvecklats så kom den även att spela stor roll i en vidare social kontext hos arter som var flocklevande. De Waal menar att empati är en omedveten och automatisk aktivering av samma cerebrala nätverk hos både subjekt och objekt. Modellen kallas för Perception-Action-Mechanism (PAM) och har beskrivits av Preston och De Wall (2002). De menar att den automatiska aktiveringen gör att subjektet kommer under skinnet på objektet och ger subjektet omedelbar tillgång till objektets känslomässiga upplevelse. Ju mer lika två individer är varandra och ju närmare de står varandra socialt ju mer underlättas denna process. PAM-modellen har stora likheter med den som De Vignemont och Singer (2006) framför. Den enklaste formen av empati är enligt De Waal (2008) den som ovan kallas affektsmitta. Någon reagerar automatiskt på vad någon annan känner. Man övertar den andres känslomässiga tillstånd utan att vara medveten om det. Som exempel nämner han när en flock fåglar samtidigt flyger iväg p.g.a. att någon av dem reagerat med rädsla. Som nämnts ovan är det hos människan vanligt att spädbarn börjar skrika om de hör ett annat spädbarn skrika. De Wall (2008) menar att det inte enbart är känslomässiga tillstånd som överförs automatiskt utan samma sak gäller för motoriska beteenden. Det var sådana fynd som låg bakom antagandet om spegelneuron. Samma nervceller avfyrade signaler hos makaker när de själva utförde ett beteende, såsom att greppa efter en jordnöt, som när de observerade en försöksledare utföra samma beteende (Gallese et al, 1996). Spegelneuronen observerades i områden som motsvarar inferiora frontalcortex och inferiora parietalcortex hos människan. Slutsatsen av sådana fynd har varit att själva observationen av en handling automatiskt aktiverar samma områden hos den som iakttar handlingen som om personen själv skulle utföra handlingen. Förekomsten av spegelneuron har ännu inte helt kunnat styrkas hos människan (Frith & Frith 2010), men det finns åtskilligt stöd för att människor automatiskt imiterar andras beteenden (Cook et al, 2011). Imitationen tycks inte vara viljestyrd och är svår att hämma. Cook et al (2011) observerade försökspersoner som fick spela sten-sax-papper. Spelet gick ut på att deltagarna efter en given signal samtidigt skulle visa en av tre handgester: sten (knuten hand), papper (öppen handflata), sax (pek- och långfingret särade). En pappersgest slog en stengest, en saxgest slog en pappersgest och en stengest slog en saxgest. Om spelarna uppvisade samma gest blev det oavgjort. Man kunde således bara uppnå högsta resultat om man undvek att imitera varandra. Man hade två betingelser i studien. I den ena hade en av deltagarna en bindel för ögonen medan den andra var utan. I den andra betingelsen hade båda deltagarna en bindel för ögonen. Deltagarna med ögonbindel kunde alltså inte se någonting och kunde därför inte heller imitera motspelarens beteende. Resultatet visade att det var en större proportion oavgjorda

17 16 dragningar i betingelsen där en person såg och en hade ögonbindel än när båda hade ögonbindel. I de dragningar där försökspersonen med ögonbindel gjorde sin dragning någon millisekund före motståndaren så predicerade detta motståndarens dragning. Man fann således stöd för en automatisk tendens att imitera beteenden hos andra även om detta inte är lönsamt. Det tycks således vara svårt att motstå impulsen att imitera och Cook et al (2011) antar därför att beteendet inte är viljestyrd utan automatiskt. Tendensen att imitera overta beteenden tycks även gälla koverta beteenden. Om man låter försökspersoner titta på bilder av människor som visar olika ansiktsuttryck så aktiveras samma ansiktsmuskler hos försökspersonerna som hos personerna på bilderna. Detta gäller även om man exponerar bilderna subliminalt för betraktaren (Dimberg, 2000). När denna form av automatisk reaktion kombineras med en kognitiv bedömning av den andres situation och ett försök att förstå den andres känslor så talar De Wall (2008) om kognitiv empati. Han framhåller också att förmågan att kognitivt kunna ta någons perspektiv i sig inte är empati. Den måste förekomma tillsammans med en emotionell aspekt. Han kallar detta för empatiskt perspektivtagande (empathetic perspective taking). De Waal (2008) menar att empati är ett komplext fenomen som omfattar både enkla automatiska former och mer kognitiva. Han liknar modellen vid en rysk docka där det inre lagret utgörs av automatiska reaktioner och det yttre av det mer komplexa empatiska perspektivtagandet. Utan den automatiskt triggade emotionella reaktionen skulle ett kognitivt perspektivtagande enbart bli ett kyligt kalkylerande (De Wall, 2008). Man kan utgå ifrån att empati har haft stort överlevnadsvärde för människan, eftersom det har möjliggjort en förståelse av vad andra människor känner. Även mentalisering har möjliggjort en ökad förståelse av andra människor, men genom att empati aktiverar samma nätverk i hjärnan som hos den vi observerar, så kan man anta att man får mer direkt tillgång till den andres motivationssystem via empati och på så sätt också bättre kan förutse den andres beteende (De Vignemont & Singer, 2006). Empati tycks vara ett snabbare sätt att förstå andra än mentalisering. Empati möjliggör också inlärning av viktig kunskap. Om någon reagerar med rädsla eller smärta kommer andra genom empati automatiskt att lära sig vad som är farligt och därmed viktigt att undvika (De Vignemont & Singer, 2006). Det lilla barnets förmåga att känna empati gör att barnet på ett direkt sätt lär sig vad som är farligt genom att känna sin förälders reaktioner i sin egen kropp. När föräldern blir rädd så blir också barnet rädd. Barnet behöver inte ta någons perspektiv genom en mer långsam kognitiv process för att lära sig detta. Naturligtvis underlättar empati även kommunikation och relationer mellan människor. Det skapar även sammanhållning. En person som man har upplevt empati för har man större benägenhet att vilja hjälpa. Empati kan dock även leda till undvikande. Det kan väcka starka negativa känslor som man inte vill utsätta sig för. Ett vardagligt exempel är när någon undviker att se en film där personer far illa p.g.a. den känslomässiga smärta som väcks när man tittar på filmen.