AGNETA. Anders Lindstedt

Transkript

1 AGNETA Anders Lindstedt 1

2 Sundsvall Agne och Karin var de borna västernorrlänningarna och som sådana utgjorde de grunden för Sveriges framväxt till den industrination Sverige alltmer kom att likna. Man var helt tillfreds med vad den socialdemokratiska regeringen företog sig. Inget kunde gå fel, man var ju på arbetarna sida. Karin hade valt att söka till sjuksköterskeutbildningen på lasarettet och var numera en duktig kirurgsköterska på avd. 12 på Sundsvalls Sjukhus. Agne var från början en skogarnas man, så steget från det egna skogsbruket på gården, som tyvärr blev alltmer olönsamt, till SCA s flaggskepp vid Ortviken var inte speciellt svårt. Han kände dessutom många av de nya arbetskamrater han skulle få jobba med. Åren i Sundsvall, på Norra Berget, kom att utvecklas positivt för familjen Wilhelmsson. Inte speciellt förvånande. Det gick bra för de flesta som ville jobba. Från en ganska påver standard, kunde man successivt förbättra sin situation. Allt från diverse köksmaskiner via en egen TV till statusprylen framför andra en egen bil. Paret fick bara ett barn, Bo som alla kallade Bosse. Karin var ledsen för att det bara blev Bosse, men man försökte tills Agne en dag sa ifrån: Nu får det vara nog med gnäll, vi har försökt, men nu får det räcka! Karin undrade vad han menade egentligen, men förstod att det var bäst att inte fråga, eftersom hon märkt att Agne efter ett par öl till maten, kunde bli ganska hotfull i tonen. Bosse var duktig och ambitiös i skolan. Han klarade skrivningarna i de flesta ämnena med glans, samtidigt som han var bra på idrott. Ishockey, bandy och framförallt fotboll blev snabbt hans grenar. Skidåkning höll ju alla grabbar häruppe på med. Bosse märkte också i högstadiet att han blev alltmer intresserad av lärarnas jobb. Det kom sen att spela en avgörande roll i hans gymnasieval. Agne hade en brors som läste till ingenjör. Han ville nu ut i den stora världen och trots omgivningarnas varningar, gav han sig av till Stockholm. Sture ville se mer. Pröva sina vingar. Tjejtjusare hade han blivit, för han såg bra ut, och suckarna blev många bland traktens flickor. Avundsjuka gav man också uttryck för: Duger vi inte här hemma längre. Tror du att det är bättre där nere? Det faktum att Sture flyttat till Stockholm och fått tag på en 2:a på Östermalm, kom att betyda en hel del för Bosses gymnasieval. Han hade lärt sig att lärarhögskolan, dit han ville söka efter gymnasieåren, låg på Kungsholmen i huvudstaden. Då kunde man lika bra söka till något gymnasium i närheten, flytta hem till Sture till att börja med, och sen kanske hitta något eget. Lite väl 2

3 djärvt tyckte nog Agne och Karin. 2:an skulle nog bli rätt trång om Sture förälskade sig i en flicka och ville att hon skulle flytta hem till honom. Hur hade då omgivningen reagerat när Bosse flyttade nej, stanna du här. Det finns nog jobb åt dig också! Så det så! Ord och inga visor. Föräldrarnas tvekan var inte att ta miste på. Men Bosse hade snackat en hel del med Sture innan han flyttade och även på telefon när hans farbror väl kom till Stockholm. Där fanns ingen tvekan om vilket som var bäst: Flytta du hit till mig. Här finns ett gymnasium i närheten. Vi skall nog få plats. Sundsvall, den lilla hålan, kan du lugnt lämna bakom dig. Det räckte för Bosse. Han hade lagt undan en del pengar, som han tjänat på sommarjobben på Ortviken, så till resan hade han. Sture trodde nog att han skulle hitta något att tjäna lite stålar på (stålar var ett ord Sture snabbt tagit till sig) efter skolans slut. Bosses tjat och Stures försäkran om att ta hand om grabben, fick tillslut Karin och Agne att mjukna i sitt motstånd, för att så småningom säga ja. På ett villkor. Bosse skulle sätta studierna först. Lockelserna och allt farligt runt omkring måste han bortse ifrån och att ringa hem varje vecka var också ett krav. Sture skrattade gott åt deras rädsla, medan Bosse jublade. Äntligen skulle han själv få bestämma. Östra Real låg nu inte direkt i närheten av Lärarhögskolan, även om det var i samma stad, men det fanns både buss och tunnelbana som gick till Kungsholmen. Sture höll sitt löfte och väntade med kärleken, ja kanske inte rent fysiskt, men vad nytt sammanboende beträffar och höll det tills Bosse själv funnit kärleken och ville flytta hemifrån. 3

4 Familjen Svensson i Bromma. Skillnaden mellan arbetarbakgrunden i Sundsvall och den mer moderna och liberala i Bromma, kunde knappast vara större. Det visste dock vare sig Agneta eller Bosse något om. Pappa Erik var journalist på Dagens Nyheter, utlandsreporter med stationering i Marieberg. Han var dock beredd att kasta sig ut i första bästa problemhärd när det brände till. Detta brukade skapa en del problem hemma hos familjen Svensson, där mamma Maud som arbetade som förskolelärare fick dra ett tungt lass ibland, när Erik var tvungen att abrupt ge sig av. Tur då att mormor och morfar alltid var villiga att ta hand om Agneta när det var besvärligt att få pusslet därhemma att gå ihop. Agneta var en framåt elev. Inte bara kunskapsmässigt, utan även inom elevrådet, teatergruppen och sångkören. Hon deltog i allt, alltid med samma entusiasm och engagemang. Lillasyster var en försiktigare typ, dessbättre, som fick bli utsatt för diverse hyss, som Agneta hittade på. Inte underligt att hon blev mer tillbakadragen, inte kunskapsmässigt här heller, men hon nöjde sig med att vara bra i skolarbetet. Agneta däremot hade alltid fullt upp att göra, men verkade trivas bäst med det. I och med att hon alltid var glad och positiv, blev hon många lärares favorit, vilket ju inte var någon nackdel när betygen skulle sättas. Detta var inte något Agneta räknat ut i förväg, utan det bara blev så. Grundskolan och senare också på gymnasiets linje med extra mycket språk på schemat blev aldrig något problem. Inte förrän den där norrländske grabben Bosse dök upp. Plötsligt blev Agneta mer splittrad än tidigare. Hon verkade inte lika fokuserad som förut. Mamma Maud hade långa samtal med Agneta, när pappa Erik var iväg på utlandsuppdrag. Visst var pojkvännen viktig, men inte såå viktig att han fick gå före studierna. Mammas ord ringde i öronen, men stannade där, för dom trängde aldrig in i den förälskades hjärna. Gymnasiet klarades av trots att livet nu plötsligt innehöll ytterligare en spelare att ta hänsyn till. Så började livet vid universitetet. Agneta hade själv valt att plugga hemma. Det var ju billigast så, även om hon nu fick betala en del för markservicen, som mamma Maud bistod med. Agneta var dock inte svårövertalad när Maud ibland ville ha lite hjälp därhemma, även om den där Bosse ofta gjorde sig påmind. Bosse var viktig för Agneta. Det hade uppstått något speciellt dom emellan, men Agneta hade dessbättre kommit till insikt om att nu gällde det att plugga i tre år. Sen fick besluten komma. Resa först eller komma in på arbetsmarknaden så snart som möjligt eller att hitta den rätte och med honom bilda ett eget hem det är således jobbigt att vara ung! 4

5 Kungsängen Deras första egna boende kändes som en dröm. Idag skulle Agneta säkert känna annorlunda. Men Agneta och Bosse hade träffats för sex år sedan. Dom var 18 år och gymnasiet började lida mot sitt slut. Flera av kompisarna började prata om tiden efter plugget. En del skulle förstås plugga vidare, men några såg möjligheterna till några års utlandsstudier framför sig. Till den senare kategorin hörde inte Agneta, men hon skulle nog gärna ha velat prova på. Hon tröstade sig med att hon hade Bosse. Det fanns dom bland hennes kompisar, som avundades henne för detta. Att vara kär i en kille, som redan börjat tänka i termer av en gemensam framtid, var för några en ren utopi, Samtidigt som andra tänkte, - redan. Bådas föräldrar funderade naturligtvis. Agnetas mamma och pappa var ganska världsvana och beresta. Dom tyckte att Agneta inte behövde ha så bråttom. Det fanns så mycket att se och uppleva i världen. Varför inte göra det först? Bosse tyckte dom om, det var inte det, utan deras tanke var redan nu, dom är ju inte 20 år än? Bosses föräldrar hade nog inte så många funderingar. Agneta var ju snäll och omtänksam. Det blir nog bra i framtiden. Nu var också tre års studier vid Stockholms universitet klara och poäng hade Agneta skaffat sig i engelska (40 poäng), franska (20 poäng), nationalekonomi (20poäng), företagsekonomi (20 poäng) och slutligen sociologi (20 poäng). Till dom som undrade över det där sista, brukade Agneta svara att det var för att komma därifrån. Hon var heligt trött på att plugga, så det gällde att fixa 20 poäng till, så smärtfritt som möjligt. Valet kom då att bli sociologi, som inte verkade alltför jobbigt, bara man läste och följde med på föreläsningarna. Nu gällde det att hitta ett lämpligt jobb. Något inom export, import, sekreteraraktigt, var väl vad Agneta hade tänkt sig när hon läste. Men det var ju lätt att tänka, men svårare att genomföra, så i väntan på chansen och medan hon sökte jobb, satt hon i kassan på ICA-butiken i Viksjö centrum. Järfälla var uppväxtkommunen, och det var där hon träffade Bosse, som gick i samma klass i gymnasiet. Efter några skoldanser och otaliga gemensamma promenader hem från plugget, blev dom tillsammans, vilket inte kom att förvåna speciellt många klasskamrater. Universitetsstudierna skedde dock på skilda håll. Bosse hade tidigt valt lärarlinjen, så Lärarhögskolan blev hans tillhåll. Lärarhögskolan låg ju inte precis nästgårds, men i Stockholm har det aldrig saknats kommunikationer. Fram kom man alltid, frågan var bara: När? Det gick nu både buss och tunnelbana, båda med några nödvändiga byten, så fram till skolan kom Bosse. Snart lärde han sig att fördriva restiden med studier, så tiden blev inte helt bortkastad. Lite löjligt krångel blev det, tyckte Bosse, så fort det kommit lite snö. Det var ju inget problem hemmavid, 5

6 men här blev det kaos direkt. Konstigt tyckte Bosse, som dock lärde sig att ta det onda med allt det goda. Dom hade ju varandra, så dom etablerade en särskild rutin, med längre stunder tillsammans, resor utomlands (i den mån ekonomin tillät) och gemensamma aktiviteter, som biobesök, teaterbesök, kompisträffar, konserter, mm, mellan viktiga tentor. Båda såg ju en gemensam framtid, så det gällde bara att snabbt och målinriktat ta sig igenom den sista studieperioden före allvaret. Det att bli vuxen. Här märktes en viss skillnad i deras personligheter. Bosse var ganska nöjd med sina studier och sitt yrkesval. Det kanske inte var bestämt i förväg, även om han haft en dragning åt lärarhållet, men kändes ändå helt naturligt. Föga spännande, lite fantasilöst kanske, men tryggt. Kanske var det en spegling av hans personlighet, den där trygge killen som gjorde vad många trott om honom, en man som man alltid kunde lita på. Trygg men också lite tråkig, sa man ofta bakom hans rygg. Synd på en kille med så goda förutsättningar, men som bestämde sig lite för tidigt hur livet skulle te sig. Fru, barn, villa och Volvo, var väl den framtid som stod till buds, tänkte den fantasilöse, men ambitiöse Bosse, som gärna såg att Agneta fyllde rollen som frun i den bilden han såg framför sig. Agnetas drömmar om framtiden var kanske inte lika klart utstakade, i alla fall inte av henne själv. Visst såg hon ett hus och minst två barn framför sig. Kanske inte att en Volvo var den bil hon sett framför sig, men bil bör man ju ha. Men några yrkesplaner kunde Agneta inte skryta med. Hon var inte färdig med sina framtidsplaner och hennes utbildning var mycket allmän, men språkinriktad, så det fanns ingen anledning att bestämma sig för tidigt. Man måste vara beredd att ompröva sina tankar, vara flexibel, inte ha för bråttom, men heller inte bara låta tiden rinna iväg. Det gällde att våga gripa chansen när den uppenbarade sig Här fanns det kanske en viss skillnad mellan Agneta och Bosse. Dom hade ju, båda två, kompisar som inte alls hade så bråttom, utan dom ville först se världen, pröva olika jobb, nätverka, bli vuxna (som en del sa), innan dom slog sig till ro, om dom nu någonsin tänkte göra det. Det fanns vissa som faktiskt sa så, eller tänkte så, men Agneta tillhörde inte den kategorin. Hon hade sett alltför många, bland föräldrarnas umgänge, som aldrig hade hittat någon och som senare i livet fann tillvaron tom och innehållslös om man inte fyllde den med något, som pastor Jansson sa i Hasse Alfredssons monolog. I det här fallet var det dock inte karameller, utan snarare barn, som saknades. Barn som senare i livet också kunde förse sina föräldrar med barnbarn. Så långt hade förstås inte Agneta tänkt, men tvåsamhet ville hon söka och etablera i tid, innan den biologiska klockan sa ifrån, eller det blev svårare att bilda familj. Nu hade också Bosse avslutat sina lärarstudier, med matte, fysik och kemi som huvudämnen, med kombi- 6

7 nationsmöjligheter i vissa övningsämnen, om det skulle bli nödvändigt. Lärare med hans kombination växte inte på trän, så det fanns ganska goda valmöjligheter i västerort. Eget boende kändes alltmer angeläget för båda, så man beslutade att kolla vad som fanns i Kungsängen, inte långt ifrån deras uppväxtmiljö. Där byggdes det friskt just nu och såväl villor, radhus som lägenheter erbjöds. Inkomster från ett gymnasielärarjobb och tills vidare ett kassajobb på ICA, var ändå tillräckligt för att få en hyreslägenhet i Kungsängen. Man valde en 3:a, till att börja med. Såväl Bosse som Agneta hade en del möbler i sina respektive rum, som dom kunde börja med. Behovet av köksmöbler, vardagsrumsmöbler och annat, fick dom komplettera med allteftersom. IKEA fanns ju och där fann man också startpaket och det mesta ett ungt par kunde tänkas behöva i starten. Bosse skaffade också sin första egna bil, en begagnad Toyota, som var utrustad med dragkrok, så man kunde köra hem det man köpt, hittat på Blocket eller fyndat eller tagit hand om på annat sätt. Lyckan var fullständig när dom nu hade flyttat in i sin egna första lägenhet. Framför dom låg ett helt liv, fyllt av glädje, sorg, besvikelse, lycka, olycka och motgångar, men bäst av allt: Dom hade ju varandra! Agneta fortsatte att streta på hos ICA, dit alltfler hemmafruar sökte sig från närområdena. När kön till kassan inte var alltför lång, passade Agneta på att fråga om allt möjligt. Var bor ni, trivs ni bra där, är det bra för barn finns det förskola ja allt tänkbart, så länge det inte blev stopp i kön. Det gillade nämligen inte den normale kunden, som alltid tycktes ha ont om tid. En del försökte dock svara, när dom förstod att Agneta själv var sökande efter lämplig bostad. Bosse fann sig alltmer tillrätta i Kungsängens gymnasium. Intervjuerna avlöste varandra, men Agneta var oftast inte ensam sökande. Många var dom som sökte hennes jobb, men ännu misströstade hon inte. Kontakter och bananskal att halka in på, lyste med sin frånvaro, så det var bara att kämpa på. Det gjorde hon, som inte fått något gratis, utan var van vid att anstränga sig, om man nu skulle få någon framgång. Men så en vacker dag, sa en kund plötsligt: - Har du tid 5 minuter? - Det hoppas jag. Jag skall bara ropa på en som kan lösa av mig. - OK, jag väntar Det var inte utan pirr i magen Agneta gick iväg med denna helt främmande man. Inne i personalrummet frågade Agneta om han ville ha kaffe. Det ville han, och de båda slog ner vid ett runt bord. Han hette Fredrik och hade ett litet företag i Veddesta och avslöjade att han gjort visa efterforskningar. Nuvarande ICA-handlaren och Fredrik var gamla skolkompisar och spelade 7

8 badminton en gång i veckan, så därför visste Fredrik en del om Agneta. Tack vare hennes glada, trevliga och kundorienterade sätt, hade Fredrik lagt märke till tjejen i kassan och frågat ICAhandlaren Johan, upprepade gånger i bastun efter deras badmintonmatch: - Vem är hon i kassan, den blonda söta tjejen? - Agneta, men ta inte henne ifrån mig! - Hon har säkert en bakgrund, som gör att hon ändå inte blir långvarig här. Du kan väl inte missunna varken henne eller mig ett samtal? - Visst, OK då, men var rädd om henne. Hon är en juvel. Därför satt nu Agneta och Fredrik i ICA:s personalrum och diskuterade framtiden. På Fredriks fråga fick Agneta redogöra för sin studiebakgrund, sina önskemål, ambitioner och egen framtid. - Det verkar vara en ganska allmän utbildning? - Ja, ambitionen var just att den skulle kunna vara användbar. - Mitt företag, Ljus i vart hus, har inga kunder vare sig i England eller Frankrike. Inte heller våra leverantörer ligger utomlands, men vi behöver förstärkning på kontorssidan, ordermottagning mm. Nya säljare har jag redan anställt. Det byggs ju så mycket här ute och alla behöver lampor. Skulle du kunna tänka dig att börja hos mig? Det lät kanske inte så upplyftande, men det var ju inte ICA heller, och någonstans måste man ju börja, sen så får man väl gå vidare därifrån, resonerade Agneta med sig själv. - Allt är ju frågan om lön, möjligheter till mer avancerade uppgifter i framtiden osv? - Så himla mycket större vill jag nog inte bli. Lönen behöver du inte oroa dig för. Jag vet vad Johan ger dig. Hos mig får du 2000 kronor mer, och beträffande andra arbetsuppgifter kan jag bara säga idag: - Vi får se! Agneta ville inte säga ja på stubben, även om det var nära, utan bad att få återkomma imorgon, vilket Fredrik förstod, mycket väl. Även om Agneta själv kunde avgöra vad som var bäst för henne, ville hon ändå snacka med Bosse först. Agneta grubblade mycket den kvällen. 8

9 Normalt somnade man ovaggad efter en lugn TV-kväll, men nu var Agnetas huvud fullt av tankar. Det här kunde ju vara början på något större. Att vara på rätt plats vid rätt tillfälle hade hon ju hört talas om. Tänk om.. hann Agneta tänka innan hon somnade. Det kändes lite som om framtiden började nu. Bosse började känna sig hemma i gymnasieskolan. Alla nya lärare var utsatta för samma tester, Bosse var alltså inget undantag. Det var alltid samma grabbar (konstigt nog var det aldrig tjejer) som ställde bisarra frågor, utsatte majen för practical jokes och försökte få majen att rodna, skämmas eller göra bort sig. Hela denna prövning klarade Bosse av galant och därmed ökade också hans popularitet och respekt. Kul tyckte Bosse, som också gärna berättade för kollegorna om vad han utsatts för och hur han klarat provet. Därmed ökade hans respekt också bland kollegorna, som annars gärna försökte mästra yngre nykomlingar. Sålunda var det två ganska nöjda ungdomar som strålade samman denna mörka februarieftermiddag. - Gissa vad som hänt? Agneta kunde knappt bärga sig. Hon ville berätta. - Ölbilen välte, någon rasade stapeln med konservburkar. Ett rån kanske skojade Bosse. - Varken det ena eller det andra. Bosse fick sätta sig ned i soffan, efter att han tagit en öl i kylen, och lyssna på en upphetsad Agneta, som med exalterad röst och lite för fort för lungorna, berättade om dagens händelse, innan hon tog ett djupt andetag. Hon väntade nu på Bosses reaktion. - Varför så upphetsad? - Skulle inte du vara glad? - Jovisst, men. - Men vadå? - Ta allt nu i lugnt tempo, gumman och berätta, så lyssnar jag. Vi har hela kvällen på oss! Vi eller du, förlåt, får inte ta något beslut i ditt upphetsade tillstånd! Du har gott om tid, liksom vi har med vår framtid. Bosses alltid så kontrollerade lugn kunde få Agneta att krevera, samtidigt som hon beundrade honom för hans förmåga att styra sina känslor. Hon ville ju bara diskutera erbjudandet, höra Bos- 9

10 ses åsikt, även om hon var övertygad om vilket svar hon skulle ge. Bosse hade förstås ingen annan uppfattning än den Agneta förfäktade, men det kändes gott att de var två om det. Glad blev också Bosse för han märkte hur entusiastisk Agneta var, vilket han såg som ett gott omen. En Agneta på gott humör var lättare att diskutera med, även om Bosse förstod att dagens diskussion knappast skulle göra Agneta mer intresserad. Men det gällde ju att så ett frö, medan humöret var på topp. Så ett frö i dubbel bemärkelse, tänkte Bosse och harklade sig. - Kära gumman, vad betyder det här för familjebildningen, som vi varit så rörande överens om. Du ångrar väl dig inte nu? - Bosse, Bosse, måste du komma med det just nu? Jag vill helst inte tänka på det idag! - Jag förstår bara, att efter det här, dröjer det några år till eller? Familjefrågan hade man diskuterat flera gånger och egentligen hade man samma uppfattning. Idag var dock inte bästa dagen att ta det snacket igen. Visst ville båda skaffa barn och man hade samma önskan om att se namnet leva vidare. Namnet ja. Giftermål hade man också berört och Agneta, som hette Jansson som flicka, kunde mycket väl tänka sig att byta till Wilhelmsson, som Bosse hette. Agneta ville dock bara prata sitt nya jobbförslag, inget annat, just nu. Förstå det, Bosse tänkte Agneta. Man måste vara beredd på att ompröva sina tankar, vara lite flexibel, inte ha för bråttom, men heller inte bara låta tiden gå. Det gällde också att gripa chansen när den uppenbarade sig. Här fanns en viss skillnad mellan Agneta och Bosse. Så småningom gick tiden och efter diverse TV med nyheter, sport och en ny serie (för vilken gång i ordningen?), somnade de lyckliga, tätt omslingrade. Somnade kanske Bosse gjorde, men Agnetas huvud var fortfarande fullt av tankar, idéer, förhoppningar och drömmar, så somna om var det inte tal om. Agneta tänkte, funderade och snurrade runt i sängen och suckade ljudligt för att försöka väcka Bosse. Han däremot snusade lugnt som om inget hade hänt, det hade det ju inte heller, för honom alltså, men för Agneta. Hon visste vad hon ville, men att diskutera, ventilera det med Bosse kändes också viktigt. Speciellt barnfrågan. Det här kunde ju vara början till något större. Agneta hade hört uttrycket att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Tänk om hann hon tänka innan tröttheten segrade. 10

11 Radhus Skolledningen på Bosses skola blev alltmer övertygad om de kvaliteter, som deras senaste nyförvärv fört med sig. Det var annars inte så lätt att locka lärare till nyetablerade skolor, där eleverna ofta var sökande, lite stökiga och hade behov av att utmärka sig. Därför erbjöd man Bosse tjänsten som biträdande rektor, med speciellt ansvar för övningsämnena. Stolt och glad, tackade han ja, Han förstod ju att detta skulle betyda ett rejält lönepåslag, men också en hel del merarbete. Naturligtvis tänkte Bosse på Agneta innan han sa ja, men insåg sen att ett lönepåslag aldrig kunde vara fel. Det var heller inte fråga om byte av arbetsplats och ett visst merarbete, kunde han nog klara av när även Agnetas dagar blivit längre och nu också innehöll konferenser och utställningar. Lönepåslaget kom lägligt, tänkte Bosse, eftersom dom snackat en del om byte av bostad. Köpa en bostadsrätt eller ett mindre radhus var alternativen, som de diskuterat. Man tänkte både på penningplaceringen och en utökning av familjen. När Bosse kom hem och berättade om nyheten, mottogs den med stora kramen och gratulationer och ett prospekt på nya radhus, som JM skulle bygga på ett gärde utanför själva tätorten - Hit skulle jag vilja flytta, vad tror du? - Det blir ju betydligt längre för mig att cykla? skojade Bosse. - Larva dig inte! Vi måste bestämma oss den här veckan om vi vill kunna få det hus vi önskar. Vad säger du? - Huset där, med utsikt över sjön vore läckert. Perfekt för barnen att växa upp i. Jag ser bara fördelar. Roligt att komma hem till, när det nu kommer att bli alltmer sena kvällar. Nära till idrottshallen där jag lirar innebandy en kväll i veckan. Nöjd med svaret? - Javisst sa Agneta, som idag inte blir lika stressad av barnsnacket, som hon blev när hon blivit erbjuden nytt jobb. Jag tycker också att just det huset skulle vara perfekt. Då bokar vi det direkt på mejlen, nu ikväll. Stockholm var vid den här tiden en stad i förvandling. Innestaden kunde inte ta emot så många nya, utan i stället riktade sig entreprenörerna sina blickar utåt. Länet växte med nybyggnation i alla väderstreck och alltså även västerut. Kungsängen var just ett sådant område, ja faktiskt hela Järfälla kommun genomgick en gigantisk förvandling. Här byggdes hyres- och bostadsrätter, men framförallt byggdes villor och radhus. Det var således gott om prospekt hos mäklare och andra säljare av bostäder och Agneta var bara en i raden av framtidstroende jämnåriga. Så när Bosse kom hem och berättade nyheterna, fortsatte diskussionerna snabbt om alternativen som yppat 11

12 sig. Hittills hade allt gått enligt förhoppningarna och barn nu skulle inte omkullkasta någonting. Bosse kunde känna sig helt trygg och Agneta visste vad en svensk kvinna kunde förvänta sig under ett års gravledighet. Perfekt tyckte dom båda. Visserligen kunde något hända med ett litet företag som Ljus i vart hus, men det var ju ett år till dess, men som det utvecklades just nu fanns det ingen anledning att tänka något negativt om framtiden. En framtid som skulle komma att innehålla mycket. Ny bostad, nytt jobb för båda två, barn och nya grannar ja allt som kan tänkas rymmas i en ung familjs utveckling vid den här tiden. Det är alltid kul när livet tar en väg som passar alla inblandade, utan att det blir en massa diskuterande, kompromissande och beslut som tas för familjefridens skull. Sådant har ju hänt, även Agneta och Bosse. Därför blir båda så nöjda när man direkt blir överens, ingen ser någon fara i det beslut man fattar. Jobbet på Ljus i vart hus hade blivit roligare än Agneta först trodde. Ända sedan barnsben hade Agneta fått lära sig att göra rätt för sig. Det kan tyckas självklart, men så är det ingalunda för alla. Agneta fick en snabb introduktion av Berit, som var Fredriks fru, och som kunde företaget utan och innan. Hon frankerade, tog emot order, fixade kaffe, fakturerade, bokförde mm. Hon kunde allt. Här hade ingen några bestämda arbetsuppgifter, utan man ryckte in där det behövdes. Alla var besjälade av den där underbara egenskapen som innebar en för alla, alla för en. Kunden var viktigast, alltid. Det kunde vara en kund i telefon. Alltså svarade alltid någon när det ringde. Visste man inte svaret, tog man reda på det och ringde tillbaka. Nu behövde Berit lite avlastning. Företaget växte, inte tack vare ökad reklam, utan tack vare djungeltelegrafen, som ju är den bästa och enda sanna reklamen. Nybyggnationerna stod som spön i backen, västerut och alla behövde fler lampor. Perfekt. Agneta ryckte in, med stor entusiasm och blev snabbt en ovärderlig tillgång i rörelsen. Fredrik rapporterade till Johan om hur glad han var för att han följt sin intuition och förstått att den där tjejen i kassan på ICA, henne skulle jag ha! Johan blev glad förstås, å Agnetas vägnar. Han visste att den tjejen skulle han ändå inte ha fått behålla. Agneta blev snabbt varm i kläderna och fick följa med Fredrik ut på hans resor, till mässor och utställningar. Där kom hennes språkkunskaper väl till pass. Lönen ökade, allteftersom vinsten i företaget växte. Den ökade vinsten var resultatet av allas samlade ansträngningar för att lyckas och det ville Fredrik visa, vilket passade mycket bra i tiden för ungdomarna i hyreslägenheten. Ungdomar ja de började närma sig de trettio och Agneta visste vad den biologiska klockan slog. Det är nog dags snart! sa klockan. 12

13 Tillökning Dagens byggnationsteknik, med en massa komponenter färdiga från fabrik, gjorde att Agnetas och Bosses radhus var färdigt i förtid. Faktiskt tidigare än vad JM själv hade förutspått. Det var delvis beroende på en snöfattig vinter, vilket underlättade för alla olika entreprenörer, som var sysselsatta i deras område. Inflyttning kunde ske redan i april i stället för i juni, som var det första budet. Rena Klondyke-stämningen rådde ute i deras område de första månaderna. Alla hjälpte alla, utan undantag. Man hade väl bildat sig en uppfattning om vissa, men nu gällde det för alla att komma på plats. Tack vare att alla hjälptes åt, med ett gemensamt mål, gick allt problemfritt och flyttbilarna började trängas på de vanligtvis trånga gatorna. Tur att inga gräsmattor var anlagda än, något som alla män annars såg fram mot att få börja med. Vissa större träd hade man försett med bildäck för att skydda, så det såg uppväxt ut på sina håll. Rusning till närmaste plantskola gällde nu och där tog snart fruktträden och prydnadsbuskarna slut, så resorna till andra plantskolor blev legio. Sommarlovet närmade sig och Bosse såg framför sig en längre sammanhållen ledighet. Här skulle det fixas! Vad Bosse inte visste då, var att kommunen ordnat med ett en veckas seminarium för skolchefer, med start direkt efter lovets början. Skit också! Jag som hade tänkt hinna med så mycket., tänkte Bosse vad säger Agneta nu?, blev nästa tanke. Agnetas semester började inte förrän tre veckor senare och hon hade räknat med att Bosse skulle hinna en del innan hon kom. Men detta kunde vi inte förutse, så det är väl bara att bita i det sura äpplet, sa Agneta som fortfarande var så glad att dom fick det hus dom ville ha och att inflyttningen kunde tidigareläggas. I sommar skulle man göra barn, tänkte Agneta. Något hon inte vågade säga till Bosse. Det fick bli en glad överraskning. Agneta förutsatte att överraskningen skulle bli välkommen. En oväntad överraskning kom då rektorn önskade alla kollegorna trevligt sommarlov och önskade alla välkomna tillbaka i augusti. Han avslutade med att säga att det är en del som har tur, samtidigt som han meddelade att han och Bosse skulle arbeta ytterligare en vecka, nu på ett seminarium vid Tamsviks kursgård. Trevligt ställe, i och för sig, tänkte Bosse medan han, tyst för sig själv, räknade upp allt han inte skulle hinna göra innan Agneta började sin semester. Det vikigaste han inte skulle hinna, var att gjuta plintarna, som skulle hålla den planerade uteplatsen. Dessa hade högsta prioritet av allt, som skulle hinnas med denna sommar. Grannarna skulle göra alla de här sakerna, tänkte Bosse, men räknade inte då med att alla inte hade samma höga ambitionsnivå som han. Hantverkare växte heller inte på trän, och grabbarna var ofta fullbokade och fick flänga mellan jobben till sina uppdragsgivares förtret. Staket, buskar och trädgårdsland fick komma sen. 13

14 En vecka hos Agnetas föräldrar i skärgården skulle dom unna sig. Lite ledig tid behövde man och flänga till Sundsvall var för långt. En som heller inte blev glad, var förstås Agneta, men detta var ju inget man kunnat påverka. Bättre då att lägga energi på sådant man kan påverka, tänkte Agneta, som bestämt sig för att vara extra sexig och kåt, när och om Bosse var kelsjuk. Det var tydligen något som gällde i många hus denna sommar, för nativiteten i Kungsängen tog sig ett rejält skutt denna sommar, skulle det visa sig. Många hävdade att det berodde på den bildsköne brevbäraren, som cyklade runt i området, ofta med bar överkropp till damernas förtjusning. Han ville ju tjäna en extra slant till sina studier, och hans vältränade kropp fick många män att känna en viss avundsjuka. Någon tid för träning på gym, var inte att tänka på just nu. Huset och tomten krävde att all ledig tid spenderades för investeringar i huset. Bosse genomled en vecka på Tamsviks kursgård, som ägnades åt mobbingdiskussioner, för vilken gång i ordningen undrade Bosse, och frågan om hur ungdomarna skulle få upp ögonen för NO-ämnena, vilket passade Bosse bättre. De ljusa kvällarna ägnades åt allehanda lekar och spel samt bastu med bad i Mälaren, så det var inte så dumt ändå. Agneta började så småningom sin semester och det hände rätt mycket med huset och tomten, så man var ganska nöjd med framstegen. Båda såg fram emot en vecka på Ljusterö. Här kunde man bada, sola och bara lata sig, allt medan Agnetas föräldrar ägnade sig åt olika sätt att försöka få svar på när första barnbarnet väntades. Bosse förstod deras intresse, han undrade ju själv, medan Agneta suckade och svarade att- det visar sig. Själv visste hon att det kanske redan hänt, men osvuret är nog bäst, tänkte Agneta och solade vidare. Lite solbränna gjorde att man kände sig lite fräschare och något malignt melanom kunde väl inte det orsaka, utan bara allmänt välmående. Det behövdes efter en jobbig och slitsam vår, där man dock kände att man hade bidragit till något man själv hade nytta av. I slutet av sommaren började Agneta känna sig lite annorlunda. Huvudvärk, illamående och allmänt påverkad av något. Kunde det vara?, bäst att kolla. Apoteket nästa, för att hämta ett graviditetstest-kit. Bosse skulle inte oroas i onödan. Uteplatsen började ta form, och snart kunde man inviga den med att bjuda grannarna på fika i den nya utemöbeln i teak, som man köpt. Klang och jubel fika med grannarna och dags att släppa bomben, tänkte Agneta som väntade på rätt tillfälle, och det kom snart. - Vi skall ha barn i april, nästa år!!! Först att reagera var Bosse, som jublade. - Älskling, varför har du inte sagt något? - Jag säger det ju nu! 14

15 Grannarna var mer återhållsamma, men kunde tillslut inte hålla tillbaka ett jättegarv. - Du också! Då blir det fyra nya boende på gatan i vår. Det visade sig alltså att barnafödandet tagit rejäl fart i området och fler skulle det bli, så nu blev det fokus på förskolan och när den skulle bli klar. Lyckan grasserade på gatan och det kändes faktiskt lättare att börja jobba igen, tyckte både Bosse och Agneta. Allting flöt på enligt planerna med jobb, huset, graviditeten och kärleken, under vinterhalvåret och både Bosse och Agneta såg nu fram mot 15:e april. Det var dagen BVC hade räknat fram som trolig förlossningsdag/natt. Agneta hade mått prima hela tiden, medan Bosse blev allt oroligare, så det var med viss lättnad man åkte till sjukhuset. Det var till Karolinska Sjukhuset man hörde. Stort och främmande tyckte Bosse, medan Agneta bar såg fram emot att bli av med eländet. Problemfri graviditet skulle det väl framställas som, men för Agneta var det ett slit med humörsvängningar, sömnsvårigheter och andra vardagsbekymmer, som att inte lyfta tungt, akta sig för att halka/ramla och att tränga sig in bakom ratten etc. Skönt att slippa för en blivande mamma. Förlossningen blev problemfri och ut tittade en liten flicka med idealmått och några dagar senare var det dags för hela familjen att samlas i nya huset. Mormor och morfar, och farmor och farfar kom förstås för att skåda underbarnet. Farföräldrarna hade ju en bit att åka från Sundsvall, en resa som dom mer än gärna företog, en dag som denna. Snabbt kollade man in eventuella synliga tecken på släktskap innan den alltid lika spännande namnfrågan kom på tal. Lisa var Agnetas och Bosses förstaval, och sen fick väl mor- och farföräldrar komma med förslag på mellannamn, Anna och Klara fick det bli efter mormors mor och farmors mor, så behövde det inte bli något snack sen. Nu fick Agneta och Bosse flytta fokus från sig själva, huset och jobbet till Lisa, som från och med nu blev husets drottning. Detta var det en hel del som förbisåg. Innebandyn, gymmet, träffa polarna mfl. aktiviteter, som man nu var tvungen att flytta eller helt avstå ifrån. Om man nu inte hade mor- eller farföräldrar som alltid ställde upp. Det fanns ju de som nästan alltid kunde/ville. Grannarna undrade om dessa inte hade några egna liv. Att bry sig om sitt barnbarn behöver ju inte betyda att man ger upp alla sina aktiviteter. Agnetas föräldrar hade deklarerat att man alltid prioriterade Lisa, men att man inte kunde avstå från allt, som golfen, bridgen och vännerna t.ex. Så kring Lisa cirkulerade det mesta och hon blev prio 1 i allt dom företog sig. Naturligt kan tyckas, men det är inte självklart för alla. Bosse och Agneta var dock överens. Lisa var en ytterst välkommen familjemedlem. För Bosse blev vardagen inte så mycket förändrad, men för Agneta var omställningen större. Hon var ju van vid fart, fläkt och mycket att göra, jämt. Nu blev det 15

16 långa stunder av sysslolöshet, vilket var en ny upplevelse för den alltid så ivriga och arbetsvilliga Agneta. Tur då att hon inte var ensam, utan gatans alla nya morsor samlades varje dag för att promenera tillsammans. I mammagruppen på BVC, som Agneta kom att tillhöra, fick Agneta flera nya kompisar, så umgängeskretsen utökades radikalt. Kul tyckte också Bosse, som också därigenom fick flera pappor att leka med. Idyllen bland Kungsängens radhus på Granstigen växte sig allt starkare, med ständiga fester på gatan, gemensamma julfiranden, midsommarlekar och trivsel i allmänhet. Ingen klagade varför skulle man? Åren gick och familjen mådde bra. Så bra att man började tala om ett syskon till Lisa, som nu snart skulle fylla två. Den här gången var det inte Agneta, som själv hade kommandot, utan nu ville även Bosse vara med och bestämma. Agneta kände nu, mer påtagligt än förra gången, kraven som ställdes av omgivningen. Naturligtvis fick dom frågan om syskon från både mor- och farföräldrar och hon visste ju vad Bosse ville. Plötsligt fann Agneta att det där med att bli gravid inte var en självklarhet. Något hade hänt, mellan öronen visade sig, det var alldeles uppenbart, för det var inget fel på hennes kroppsliga förmåga. Tillslut lyckades dom i sin strävan att bli föräldrar igen och BVC meddelade att allt såg OK ut. Det var inte samma grupptryck som förra gången. Visst skulle det komma fler ungar i området, men spridningen på gatan var större den här gången. Agneta var nog förutbestämd att bli barnaföderska, för även denna gång förflöt graviditeten problemfritt och Lotta föddes i maj, drygt två år efter det att Lisa föddes. Åter jublade Bosse, som alltid hade önskat sig en familj med två barn, ett eget hus och ett bra jobb. Nu hade han allt. Det gällde nu bara att vårda sin skatt, men det skulle visa sig inte vara så lätt alla gånger. Man kan lätt ta vissa saker för givna och att man inte behöver anstränga sig för att behålla det man har. Förskolan blev klar i tid, så Lisa kunde precis börja, när det var dags Agneta att föda fram sitt andra barn. Även den här gången gick det smärtfritt, helt utan smärtor var det inte, men däremot var det komplikationsfritt. Uppståndelsen bland omgivningen var heller inte lika stor som vid barn nr ett, men glädjen över nedkomsten var ändå stor bland de närmaste. Behovet av närstående för hjälp med barnpassning skulle visa sig bli stor, för en snart ensamstående mamma. Den nya hemmavistelsen blev den första ganska lik. Mammagruppen från BVC kom att betyda mer för Agneta den här gången, än första gången. Tillökningen på gatan var inte lika bra koordinerad som förra gången, men Agneta hade fullt upp med Lisa, kompisarna från mammagruppen och trädgården hemma. Bosse hade avancerat till rektor på sin skola, vilket betydde ännu mer kontorsarbete och övertid, samtidigt som jobbet blev alltmer psykiskt påfrestande. Vissa grabbar, det är aldrig flickor, trodde att dom kunde bestämma allt och utmanade lärarkollegiet om makten. Det kan låta mer dramatiskt än det var, men det var ett bevis för att någon måste sätta 16

17 ned foten. Denna någon som var mest lämpad för uppgiften, var just Bosse. Han hade arbetat upp ett stort förtroendekapital i NO ämnena, och det behöll han, men däremot var det nästan anarki i vissa övningsämnen. Dags för hårdare tag. Bosse, som var van att bestämma och visa auktoritet, hade kallat till stormöte en eftermiddag i skolan stora hörsal. Bosse behöll lugnet och förklarade vilka det var som bestämde och uppmanade dem som hade en annan åsikt att framför det. - De som bestämmer är alla familjefäder eller dito mödrar med grabbar i deras ålder omkring sig, sa Bosse. De vet ordningen som skall upprätthållas, deras uppgift är också att förmedla de kunskaper som ni i framtiden kommer att behöva, men om ni fortsätter att störa lektionerna, måste vi ta till andra åtgärder. Gymnasieskolan är trots allt frivillig och den som inte vill acceptera de regler som vi kommit överens om på skolan, kan sluta skolan när som helst. Han eller hon är inte välkommen hit längre. Frågor på det? Bosses röst andades auktoritet och det var tyst som i kyrkan, under hans tal. Nu steg sorlet, men ingen tog tillfället i akt att säga någonting, utan man tittade på varandra, sen ner i golvet, några skämdes, vissa suckade uppgivet men tyst för att inte provocera. Bosse höjde rösten igen. - Jag tolkar tystnaden, som att ni förstår vad som gäller. Bra då kör vi på det. Fortsätt med era lektioner och ha en bra resterande dag. Bosse var uppskattad av många. Han kunde vara hård, men han var alltid rättvis. Därför ville ingen säga emot honom. Det hade Bosse förstått genom åren, och han var ganska nöjd med utvecklingen idag. Annat var det hemma. Agneta fick plötsligt ett lika tråkigt som överraskande besked. Ljus i vart hus hade blivit sålt. De nya ägarna hade slaktat företaget och lagt ner det. Därmed hade Agneta inget jobb att gå tillbaka till. Jag vill inte tillbaka till arbetslösheten, tänkte Agneta, för man kan inte ha sån tur som jag hade då, en gång till. Nej, det visade sig att det skulle inte vara lika enkelt den här gången. Det blev alltså att läsa annonser, skicka in ansökningar, gå till intervjuer, fiska på nätet ja sätten var många och alla skulle prövas. En annons som tilldrog sig lite extra intresse, var en från Astra. En väninna till Agneta, jobbade för ett annat läkemedelsbolag, och hon kunde berätta om en ganska ung, framåt personalstyrka, trevliga fester och flashiga konferenser. Låter kul, tänkte Agneta, och skickade in sin ansökan och CV, man kan ju inte mer än misslyckas, tänkte Agneta. Innerst inne trodde hon att det skulle ordna sig tillsist, bara hon inte gav upp. Det sista behövde man inte 17

18 befara. Var det någon, som kämpade, så var det Agneta. Och ser man på, Agneta var en av tio, som kallats till Stora Wäsby där Astra hade ett litet filialkontor. Kommunikationerna från Kungsängen till Upplands Väsby, var inte direkt lysande, men det var ganska nära rent geografiskt. Det krävde dock en bil till, utifall hon nu skulle få jobbet. Vägen till Uppland Väsby var bitvis som att köra på landet. När man väl lämnat Mälarvägen var det en smal väg genom ett odlingslandskap, lite skog och inte alls likt något som tydde på att man bara var två mil från Stockholm. Snart var man dock i Upplands Väsby och i en lummig skogsdunge låg husen som tidigare hade hört till gården Stora Wäsby, som numera beboddes av Antonia Axelsson-Johnsson. I dessa vackra hus hade Astra etablerat ett säljkontor. Agneta hade tillskansat sig ett ganska stort självförtroende med åren, och svarade rätt på alla frågor som ställdes. Det faktum att hon nu skaffat sina två barn, var ju ingen nackdel, märkte Agneta, även om ingen naturligtvis sa det uttryckligen av Astra-folket. Vem var det som sa att inte Agneta ville ha fler barn? Väntan blev inte så långvarig. Redan efter två veckor ringde dom igen och nu ville man träffas för att diskutera en del praktiska detaljer. - Du har nämligen fått jobbet! När kan du börja? - Idag, skrattade Agneta, men allvarligt talat, nästa vecka. Hur låter det? - Frågan är: Hur skall vi klara oss till dess? Eller allvarligare du är mycket välkommen! Agneta åkte hem, mycket tillfreds med hur dagen utvecklat sig. Bättre än man vågat hoppas, tänkte Agneta, som snart funderade på det där med egen bil. Visserligen cyklade Bosse ofta till jobbet, men inte alltid, och ur kommunikationssynpunkt var det alldeles nödvändigt med egen bil. Skönt vore det att inte vara beroende av någon längre. När Bosse kom hem kunde Agneta knappast tygla sina känslor. Men sin vana trogen kunde Bosse inte låta sina två älsklingar vänta, utan Lisa och Lotta kom alltid först. Den tredje älsklingen, Agneta, flickornas mamma, var sen i tur. Agneta tryckte upp sina nu stora, mjuka bröst mot Bosse, som undrade vad som hänt. - Vi kan väl vänta till efter maten, när barntv börjar, eller ännu hellre när barnen somnat? - Naturligtvis älskling. Jag tycker bara så mycket om dig och jag har något kul att berätta. - Fick du jobbet, hur mycket kommer du att tjäna, när börjar du? Frågorna formligen strömmade ur Bosse, som visste hur mycket Agneta önskade sig tillbaka till arbetsmarknaden. Agneta svarade på Bosses alla frågor och avslutade sen med en egen. 18

19 - Vad tycker du jag skall köpa för bil? - Du har ju vår bil, jag cyklar vet du väl? - Nu ligger det här så till, att jag måste ha en egen bil. Dvs vara säker på att alltid ha bil. - Klarar vi det ekonomiskt? Agneta, som hade god ordning på familjens ekonomi, hade redan räknat ut att hon kunde spendera drygt hundra tusen på en egen bil, svarade därför. - Lätt, med den lön de erbjuder, kommer jag att tjäna tre tusen mer varje månad. Jag har därför råd att låna upp beloppet, som en ny bil skulle kosta. Jag behöver ju inget lyxåk, utan bara en bil, som tar mig från A till B, någorlunda bekvämt. - OK, då kollar vi på ny bil till dig i helgen. Grannarna lovade att ta hand om flickorna, så de kunde i lugn och ro flänga mellan olika bilhandlare. Tillslut hittade de en Seat Ibiza, som verkade tilltala både Agneta och familjens plånbok. De gjorde affär direkt, det var ju inget att vänta med. Agneta behövde en bil på måndag, då förresten Bosse behövde sin, eftersom det var konferens på gång i Sigtuna. Snabbt avklarat och stora ögon visade sig i grannarnas ansikten, när Bosse och Agneta trängde in sina båda bilar på radhusparkeringen. - Kapitalistsvin, skämtade den övervintrade kårhusockupanten från Bara kostnader för intäkternas förvärvande, svarade Bosse. Agneta tyckte att kommentaren sa mer om grannen, än om något annat, även om det nu skulle vara ett skämt. Bosse kom in och de bestämde sig för att fira, alla fyra, med det bästa de visste. Lotta fick spagetti och köttfärssås i puréform, Lisa ville ha pannkakor, medan Bosse såg fram emot en saftig köttbit. Barnens mat fick gå först, därefter tvätt och tandborstning, sagoläsning, mysstund, sångstund nej det ville aldrig ta slut. Typiskt tänkte både Agneta och Bosse, men de kunde inte låta bli att le inombords. Så här var det alltid, när de ville ha en stund för sig själva. Det låg liksom i luften, och flickorna kände det på sig varje gång, utan undantag. Snart hade dock lugnet infunnit sig och Bosse och Agneta kunde öppna en flaska rödvin, Barolo fint skulle det vara. Det är inte varje dag man har något dylikt att fira, tänkte Bosse, som var mycket glad för Agnetas skull. Hoppas bara det inte blir för många och långa konferensresor. Lisa och Lotta växte ju varje dag och behövde så mycket stimulans som de bara kunde ge dem. 19

20 Ingen ville ju sätta dom framför TV:n, bara för att få tid med sig själv eller sin partner med, för den delen. Men en Barolo skulle sitta fint, tänkte Bosse, och det till en medium-rare entrecôte med massor av pommes och vitlökssmör. Det hade blivit en favorit och Agneta var en mästerkock i köket, där Bosse knappt vågade sätta sina fötter. Ta fram vinet, duka och tänd ljusen!, brukade vara en stående order från köket, som Bosse aldrig vågade ifrågasätta. Likt Lucia den 13:e december skred Agneta in med dagens anrättning och dom sjönk ned på varsin stol medan tystnaden lägrade sig i huset. Hur länge? undrade båda. - Mamma, ljöd det från Lottas rum, jag kan inte sova! - Jodå, men jag kommer, svarade Agneta - Börja du, sa Bosse, jag tar nästa! Så var den stunden av frid i huset slut. Lotta och Lisa turades om att ropa. Maten kallnade, men både Agneta och Bosse var, vid det här laget, vana vid den här scenen. Barolon var fortfarande välgörande för stämningen dom emellan. Det var ju trots allt det här de ville ha, eller Äntligen hade Agneta en egen bil där hon kunde spela sin musik och inte var tvungen att stå ut med Beatles och Dire Straits, som var Bosses favoriter. Nu kunde hon roa sig med Peter LeMarc, Björn Skifs, Lionel Richie och hennes andra favoriter. Hon njöt i fulla drag när hon fick sjunga dom här låtarna. Agneta trivdes som fisken i vatten, med att få seriösa arbetsuppgifter, även om mycket var nytt. Det var framför allt terminologin som var ny. De direkta arbetsuppgifterna lärde man sig snabbt gången på, men orden lät som gallimatias i Agnetas öron Nu var det både hjärt- och magproblem, som man arbetade med i Stora Wäsby och undan för undan blev Agneta bekant med de konstiga orden. Marknaden för deras preparat växte snabbt och det var en mycket positiv och entusiastisk stämning bland alla medarbetarna, vilket smittade av sig på Agneta. Hon förstod ju också vad det innebar att produkterna sålde bra och att bokföringen visade svarta siffror. Agnetas aldrig upphörande nyfikenhet smittade av sig på omgivningen och man förstod rätt snart att här hade man en tjej som ville mer. Uppmuntran av medarbetare, som man trodde lite extra mycket på, har alltid varit kännetecknande för läkemedelsindustrin och Astra utgjorde inget undantag i det avseendet. Agneta hade redan utmärkt sig genom att alltid försöka hjälpa den kund som ringde, vilket oftast gjorde ett mycket positivt intryck på den som ringde. Agnets positiva och kunskapstörstande sätt gjorde att när det var dags för konferensresa, då tyckte man att Agneta skulle åka med. 20